Roger Lindqvist

I dag har vi städat bort en hel del saker, som samlats på hög under årens lopp. Det brukar ju lätt bli så, när ens filosofi lyder; det där kan vara bra att ha kvar. Det kan säkert komma till användning en dag. Åtta gamla telefoner fann jag i en kartong på vinden. Det var gamla kvarlevor från mina föräldrar, samt från min morfar, som vid det här laget varit avliden sedan 1989. Då förstår ni själva. Men vad som fick mina tankar i rullning, var att i varje telefon har det en gång ringts, och där det framförts både trevliga som otrevliga meddelanden.

En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer det på våran telefon. I telefontrådens andra ände, meddelas att Elisabeths mor har avlidit. Två år därpå, ringer det i samma telefon. Det var våren 1982. Ännu en gång nås vi av en allvarlig röst som under stor vånda, berättar det förfärliga att Elisabeths far hastigt gått bort. Två saker som vi nog aldrig kommer att glömma. En lång tid efteråt, knöt det sig i magen varje gång vi hörde en telefonsignal.

Nu har telefonerna inte endast meddelat tråkiga nyheter. Den har också förmedlat trevliga saker, som när vänner och bekanta ringt och pratat bort ett antal minuter då och då. I en av de telefoner, som låg i kartongen fanns min morfar gamla avlagda. Det var i den man ibland kunde höra hans välbekanta röst, som inte finns längre. Mina föräldrars telefon har också förpassats i samma kartong. I den kunde man vid flera tillfällen höra min mor som sa ungefär så här: - Kan ni komma över på en bit mat. Jag och pappa längtar så mycket efter barnen (barnbarnen). Svaret blev för det mesta: - Tack snälla du, vi kommer på en stund! Nu den 4 juni, har min far varit död i 7 år. Ni ser hur obarmhärtigt tiden rusar sin väg. Det är så knappt man kan förstå.

Telefonerna i kartongen är för många kanske gammal skräp. Jovars, det är det väl antagligen också. Men när jag såg dem ligga där, så såg jag någonting annat också. Det var som om en bioduk med en gammal super 8 film plötsligt började sitt eget liv inför mina ögon. Och inte bara det. Jag tycktes höra mina anhörigas bekanta röster, hörde dem precis som de en gång lät. Mina svärföräldrar, min mor och far, min morfar, samt alla de andra som brukade höra av sig emellanåt, via telefonen och raka spåret hem till oss. Och som sagt, många finns inte längre. De är för alltid borta. Omöjliga att nå. Fastän man så gärna skulle vilja sätta sitt finger i nummerskivan, för att återigen ringa de telefonnummer som fanns så klart inskrivna inne i ens inre. Och visst vore det härligt att höra ett; HALLÅ, är det du Roger. Men så roligt att du ringer. Hur mår barnen?

Avslutningsvis, så vill jag berätta en sak som hände strax efter att Elisabeths mor hade lämnat oss. Några veckor efter dödsfallet, sitter jag en kväll i vardagsrummet framför TV:n. Plötsligt så ser jag att Bettan stegar fram mot telefonen. Men just precis som hon skall lyfta och slå numret, ser jag att hon blir ledsen. När jag frågar vad som står på, så svarar hon: - Oj, jag som hade tänkt ringa hem till mamma!

Vanans makt är stor. Elisabeth hade av gammal vana tänkt ringa sin mor, men i sista stund kom det fruktansvärda över henne, mamma är ju död. Telefonen som hon försökte ringa på, ligger i den nämnda kartongen. En kartong vars innehåll skall kastas så småningom. Med alla minnen. Livet i ett nötskal.

/Roger



I en kartong på vinden, låg dessa åtta telefoner. Telefoner som en
gång hjälpte till att hålla kontakt, men också att meddela vissa saker
av både angenäm som oangenäm natur.


En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer denna telefon.
En sorgsen röst, berättar att min hustrus mor Ruth avlidit. Den 25
mars 1982, ringer telefonen på nytt, för att denna gång förtälja, att
Bettans pappa, Felix, hastigt gått bort. En lång tid därefter, kändes
ett obehag varje gång telefonsignalen ljöd.


På ett bord hemma på Hortlaxvägen i Hortlax, hos min morfar, fanns
den här apparaten. Det hände ibland, inte ofta, att morfar slog mig
en signal. Och jag kan än i dag dra mig till minnes hur hans röst lät.
Morfar avled den 29 mars 1989, 89 år gammal.


Hemma på mina föräldrar vardagsrumsbord, stod den här guld-
beklädda telefonen. Det var mest min mor som ringde. Detta p.g.a.
att min pappa skydde att tala i telefon. Men det hände väl ändå
någongång att fars röst uppenbarade sig i densamma. Pappa avled
klockan 20.45 lördagen den 4 juni 2005. 

--------------------------------------------------------------------------------

Året var 1964. Min mor propsade på att jag och min syster skulle gå hos fotografen. Fotomannen ifråga, hette Rune Höglund och hade sin ateljé på Prästgårdsgatan i Piteå. I god tid före fotodatumet, satt min mor igång med att tillverka en cardigan/kofta till mig. Den blev ju hur fin som helst, men det fanns ett problem: den stacks. Är det nåt jag inte gillar, är det ett plagg som får mig att känna obehag. Men vad skulle min stackars snälla mamma säga? Vid första provningen, kunde hon inte undgå att se att jag liksom rynkade på min lilla näsa. Nja, den var inte riktigt i min smak. Men vi gjorde en överenskommelse. Jag skulle ha den på hos fotografen, sedan så...? Jag tror att jag hade den vid juletid samma år också. Men sedan så förpassades den in i glömskans garderob. Till råga på allt tog min mamma fram en rosett som hon satte runt min 7-åriga smala hals. I hela världen - som jag såg det - var det bara jag och tipsexperten Putte Kock som hade en rosett till allmän beskådan. Men jag tänkte att fotostunden skulle vara rätt så snabbt avklarad. Sedan så kunde ju rosetten åka samma väg, in i samma glömskans garderob som den där stickande koftan. Men detta med att glömma, så blev det ju inte. I och med det där fotot, så förevigades ju både min kofta och rosett. Det såg fotografen Rune Höglund till. Och det med besked. Och varje gång jag ser en gammal bild på Putte Kock, så tänker jag på våra respektive gemensamma rosetter. Men det är något som jag lärt mig leva med.


I mina ögon så var det bara jag
och Putte Kock som hade rosett.
Medan Putte hade kavaj, så hade
jag en stickande kofta, som min
mor hade gjort.

-----------------------------------------------
Foto: RUNE HÖGLUND

Rubriken syftar på det min pappa ibland på ett litet skämtsat sätt brukade fråga: "Sko dö håva en Sundkvist, Roger?". (Ska du ha en Sundkvist, Roger?) Sunkist hette det trekantiga tetrapaketet, med apelsinsmak som man ibland fick när man satt en varm sommardag i hammocken därhemma. Annars så var det mjölk som var min favorit, även den förpackningen i den tidstypiska trekantiga 60-tals modellen.



-----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 17 maj 1969

Fjärrkontrollen är puts väck!
Den har troligen blivit "omhändertagen" av någon illvillig person. Möjligen kan det röra sig om en planerad kidnappning. Den sågs senast omkring klockan 19.32 denna torsdagsafton, vilande i vardagsrumsoffan. Fjärrkontrollen var vid försvinnandet klädd i en svart kostym, med tillhörande grå skjorta. Eftersom fjärrkontrollen saknar ben, så hade den därför inga skor.

Vänligen Roger Lindqvist, närmast anhörig.

PS Om du råkar se den redan nämnda fjärrisen, så var vänlig kontakta närmaste Polismyndighet.

¤ På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike mellan floden Rhone, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet där jag inhandlar ett stycke bröd till den kommande frukosten.

Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar solindränkt takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens viktigaste måltid. Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros- och levendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna dansar jag som Taubes Rönnerdahl en gång gjorde, med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud.


Här lever vi, mitt de Provensalska paradiset.

Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras ibland mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, både under skratt och tårar. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras grånande huvuden, på ett typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar. Utanför vårt hus på höjden, finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdens svalkande skugga.

Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille. Där har vi engagerats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner.

Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, vid någon skönt belägen restaurang nära havet. I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.


Provence, ett paradis på jorden.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande baskerprydda fransoser, mimosaträd och stinna solmogna druvor. En skön dröm har kommit till sin ände. En skön dröm om ett paradis mitt i den vinterkalla norrbottniska vinternatten, en förtrollad dröm, som ännu är just en vanlig dröm.

-----------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.indage.com / www.gotmyreservations.com

JAG ÄR en gammal Folkets Park vars existens de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag belägen i en rätt så oåtkomlig miljö av vildvuxen terräng, vid ett vatten, långt från storstadens buller och brus. I dag finns endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma tillvaro.

Men det fanns en tid när jag verkligen levde, i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu sitter här och minns mig tillbaka, kan jag återigen se de ringlande köerna vid biljettluckorna. Det var idel förväntansfulla män, kvinnor och barn som hade en brinnande längtansfull av att ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den där dagen jag uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att vara allmänheten till tjänst.


- Jag är en gammal Folkets Park...

DEN FÖRSTA sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning i sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i Paris, och den förlamande depression som följde därefter. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv mot de besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkondade barn med glss och kortbyxor, och slätkammade ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i gröna somriga hagar vid soldränkta vatten.

Här syntes även kostymklädda herrar i Humphrey Bogart-hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin obligatoriska styrketår ur en fickljummen plunta. Pojke  och flicka i dans på knarrande brädor till toner av "Livet i Finnskogarna". Ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt.

Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare, kallare, som sänkte sig över vår värld där brödrafolken tvangs i träldom, och förintelse där den brinnande helveteselden spred död från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Park och framförde: "Min soldat" så inget öga var torrt.


Ulla Billquist uppträdde i min Park.
Hon sjöng: "Min soldat" så inget öga
var torrt.

MIN PLIKT var att sprida glädje, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad grå värld, däri fanns min hela själ. Folkparkens själ. I brylcremens tidevarv femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när hans höfter vickade i takt när han sjöng "Jailhouse Rock". I min egen park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis: Little Gerhard. Hans rockande toner togs väl emot i "Buona Sera" till den kvinnliga publikens förtjusning.


En varm sommarkväll sjöng Little
Gerhard "Buona Sera" i min park.
Den kvinnliga publiken stod där med
en lätt rodnad på kinderna, och
klappade i takt.

I mina idag skamfilade artistloger sat en gång, tro det eller ej, Helan och Halvan. Det var under sin Europaturné 1947 som de två legenderna uppträdde på mina golvtiljor. Frank Sinatra äntrade min scen några år senare. Men hade kärleksproblem med sin vackra Ava Garnder så han ledsnade och stack hem till staterna. Sven-Ingvars turnéfordon rullade vid flera tillfällen in genom mina ståtliga grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av min många favoriter, om det nu är någon som är intresserad av att höra mig säga det? Den brukar jag fortfarande nynna på ibland, det sitter liksom fast i mina scenväggar allat detta som en gång passerat mig förbi. Vissa dagar tycks jag mig höra Anita Lindbloms "Sånt är livet" tränga ut ur samma väggar.

DET VAR ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scenbyggnad har stora svarta hål i sitt golv. Tänk annat var det för femtio år sedan. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, så är det just vad jag gör i den här bittra stunden. Men i gråten finns ändå vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.

Häromdagen hände en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas alldeles extra. En mormor och morfar kom kom i sällskap med sitt barnbarn, och med sin välfyllda picknick korg satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med något drömskt i blicken:
    - Kan du tänka dig, att det var på den här platsen som jag och morfar möttes för första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela kvällen, och när Leif Kronlunds orkester spelade "Med dej i mina armar" pussade din morfar mig på kinden.
    - Får jag lov min sköna! sa morfadern och reste sig hastigt upp.
Så dansade de åldrande paret runt på dansbanans knarrande bräder, alltmedan de båda sjöng sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ytsra upptåg.

Trots min skröplighet och min nära förestående död, kunde jag inte annat än känna en glädje och stolthet över deras besök. Tänk att det var här, på min dansbana i min park som dessa två en gång möttes och däefter lovade varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat mig sedan begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, och en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe i skogsgläntan med sitt dragspel.


På en stubbe i skogsgläntan satt Kalle Jularbo med sitt dragspel.

Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. Ut ur snårskogen uppenbarade sig andra välkända musikanter på en enda lång rad: Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid något tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.

-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST

Bilder: www.jpop.com / www.wikipedia.com / www.lastfm.se

Ibland måste man det man måste. Ett av mina måsten var att en dag ringa Marilyn Monroe. Ungefär så här lät samtalet. OBS! Känsliga personer varnas, eftersom det engelska språket kan i somligas öron låta lite knaggligt:

- Is it mrs. Monroe I´am speking with?
- Hello! This is Roger Lindqvist from Övremarken, do you now where Övremarken is?
- Okej, I´ll understand. Do you now where Hortlax is, mrs. Monroe?
- Okej, I´ll understand. But you must now whwre Piteå is? The famous town beetven Luleå and Älvabojn?
- Okej, I´ll understand. But mrs. Monroe you must now where Sweden is?
- You don´t?

Så höll vi på några timmar. Och ni skulle bara veta vilken hög telefonräkning jag fick efteråt. Till slut så enades vi om att hon skulle komma med flyg till Stockholm. Så här fortsatte samtalet:

- Mrs. Monroe. When you are arrived to Kallax, I been waiting in the ankomsthall with a red rose in my hand.
- And then we are going in my blue Volvo to Hortlax. My wife and I are going to have a palt-dinner for you today.
- Tomorrow you and I are going to Piteå Havsbad and swim in the water. Not outside in the Pite älva, but inomhus. Are you interested, mrs Monroe? Yes I think so a heard it in your lovley voice that you are impregnerad, a mean interested.

- Well, I´am now going to put the telephoneluren tillbaka. Mrs. Monroe, we going to see each other next week!
- Say hallo to your friends over there. I´mean John Kennedy, and his brother Bobby also. Thanks for listening.
- Goodbye, and slepp well tonight in your pyjamas. Oh, you dont´t have a pyjamas. What do you say? You only sleep in Chanel no 5? Yes, yes, yes, yes, yes... But mrs. Monroe, I cant sleep with you. You must understand that I have a wife, Elisabeth. I don´t think she liked if you and I sleeps together. You must sleep in yout own room, you know. But if you want, I could read some fairtales before you are going to sleep?
- Bye, bye mrs. Monroe. I see you soon!


På en aning knagglig engelska, samtalade jag med Marilyn Monroe.
Jag bjöd henne hit till Piteå för att under en vecka få "rå om" henne.
Man kan väl säga att jag blev en erfarenhet rikare efteråt.

-----------------------------------------------------------------------------------