Dagboksanteckningar - 1997

SÖNDAG DEN 31 AUGUSTI 1997 Kl. 20.40 +13 grader
 
Prinsessan av Wales, Lady Diana, dog i en trafikolycka i Paris i natt kl. 04.00. I morse dödsförklarades hon. Robert satt i morse och tittade på TV, det annonserades om en x-tra nyhetssändning pga Dianas död. Jag var i full färd med att åka med Elisabeth till bärskogen i Blåsmark.
 
Efteråt åkte jag hem och kollade på nyheterna om Dianas död. Gerd och Stig-Arne kom förbi. Dom stannade en stund och tittade på TV:n dom också. Åkte sen till Blåsmark och hämtade Bettan, hon hade plockat en stor hink full med lingon, även lite blåbär. Gösta och Malin Lidman kom också förbi, berättade hon.
 
Daniel som spelade fotboll den här dagen, blev stor matchhjälte när han gjorde alla fyra målen mot Arvidsjaur, slutställning: 4-3.
--------------------------------------------------------
 
Jag skrev dagbok vid den här perioden. Första dagboksanteckningarna gjorde jag sommaren 1969. Ibland skrev jag ihärdigt, för att senare ta en lång paus. Från 1972-73 och framåt har jag gjort väldigt noggranna minnesanteckningar. Undrar vad barnen gör med alla dagböcker, den dagen som gubben lämnar in?

Den bortglömda tanten

foto Roger Lindqvist
 
Det finns många bortglömda människor. Vissa är bortglömda mitt i sin livsvandring, andra är bortglömda i döden. När jag var barn fanns en dam i grannskapet som jämt gav mig ett vänligt leende. Många år därpå, såg jag hennes dödsannons i tidningen. Det förflöt ytterligare många år, och när jag en dag besökte kyrkogården, gjorde jag upptäckten att hennes sista vilorum på jorden var totalt bortglömd. Där fanns inga blommor, däremot så hade ogräset växt sig starkt. Så stort och mäktigt att hennes namn på stenen hade kommit helt i skymundan.
 
Det var då jag beslutade att upphäva den vänliga damens bortglömdhet. Jag böjde mig ner och ryckte bort det förfärliga gräset och den fastvuxna mossan som hade packat sig starkt efter alla år utan skötsel. För mitt inre såg jag den bortglömda tantens vänliga leende, precis samma leende som hon skänkte mig som barn. Hon var i detta nu ihågkommen.
 
Äntligen!
 
 
Roger.

Vägen till Per

Den här texten har tidigare publicerats på bloggen, men jag kände att den återigen var en smula aktuell. Artikeln har även varit publicerad i Piteå-Tidningen, den 23 oktober 2014.
 
Sedan den här berättelsen kom till, har även Pers far, Ingvar gått ur tiden, 94 år gammal. För ett antal år sedan så mötte jag Ingvar vid en återvinningsstation i Hortlax. Jag hade i samma veva haft några av mina andra historier publicerade i lokaltidningen. Ingvar kom fram till mig och berättade att han hade läst det jag hade gjort. Och medan han strök bort håret från pannan så sa han: "det måste väl ändå vara en tidsfråga innan nån förläggare hör av sig till dig, Roger". Jag tackade snällt och log.
 
 
 

"Det knöt sig i magen..."

Som barn så åkte min mamma in på lasarettet i bland, med ambulans. Det hände då och då. Jag har ett klart minne när en svart ambulans med rött lyse på sitt tak, backade in på infarten och man bar ut min mor på bår. Den svarta ambulansen var egentligen ingen vanlig ambulans. Fordonet tillhörde åkaren/taxiägaren Göran Berglund, vars garage fanns vid gamla Riks 13 i Hortlax.
 
Frågande och förvånad stod jag på bron med mina blå hängslen omkring mina små axlar. I min 5-6-åriga värld verkade det makabert att den svarta ambulansen  liksom "åt upp min mamma". Det var så jag upplevde händelsen när den stora bakdörren öppnades, och båren sattes på sin plats och hon försvann in i bilen. Lika bestört och ledsen när mamma for iväg, lika jublande glad var jag när hon äntligen kom hem igen. Jag hörde också att min mamma kunde dö. Det var oerhört ångestladdat som den lilla 5-6-åring jag då var.
 
Dessa barndomsminnen präglade min syn på utryckningsfordon - dvs ambulanser. Det är en ynnest att dem finns, men för mig var det en symbol för sjukdom och död. Jag har en teckning kvar från den här aktuella tidpunkten. Den föreställer en utryckande ambulans, med blinkande ljus och siréner. Tur att jag tecknade mycket. Det var nog mitt sätt att bearbeta sakerna. I dag har "ambulans-ångesten" tonats ner märkbart. Jag bryr mig inte alls lika mycket. Det lustiga är att jag själv jobbat inom landstinget. Jag har visserligen inte kört ambulans, men jag har ändå fått min beskärda del av utryckande blåljus.
 
När våra tre söner var i moppe-åldern, flammade ambulans-ångesten upp igen. Jag gick aldrig till sängs förrän grabbarna var tryggt hemma. Det hände ibland - inte ofta - att de inte kom hem. Trots att förmaningen var att ringa om planerna hade ändrats. Kom man hem sent, möttes killarna av en ifrågasättande far i hallen. Kom man inte hem - ja då var deras far inte på gott humör. Då ville jag ha en ordentlig förklaring. Men för det mesta så skötte de sina utlovade löften. Men många många, gånger så hämtade jag dem med bil. Jag ville ha hem dem i tryggt "förvar". Och detta är väl alla föräldrars högsta önskan.
 
I en snar framtid kommer barnbarnen att vara ute på vägarna i sena nätter. Men då får nog deras farfar stanna hemma, och föräldrarna ta över jobbet. Men vem vet, farfar kanske ändå kommer med Toyotan för att hämta hem dem till hemmets trygga famn.
 
Roger Lindqvist.
 
 
 

Sjukdomstid, orostid - en sjuk berättelse

Hela mitt inre i uppror, men ingen vet varför. Sömnlösa hostnätter som aldrig tar slut. Undersökning följs av ny undersökning, vaga diagnoser som inget betyder. Remisser skickas och läggs på nåns skrivbord. Väntetid, men ändå brådskande. Nya doktorer och nya osäkra gissningar. Inläggning på stora skrytsjukhuset. Slangar som sväljs, prover som tas, ronden går, överläkaren med sitt följe ger mig högst en minut av sin tid, i mitt livs viktigaste stund. En objuden gäst har invaderat en del av min kropp.
 
Det talas om förändring. Operation snarast, men ändå väntan. Anonym doktor i telefon berättar att min gäst sannolikt är av elak art. Trist, grått, marken gungar under fötterna. Till och med rakapparatens surrande går i moll. I landstingets blå patientkläder kan vem som helst känna sig dödssjuk. Så även jag. På en redan så tunn kropp, känns det en aningen ovärdigt när en tre nummer för stor byxa inte vill sitta på sin plats.
 
Umeå, vanligen en solig stad, men väldigt dyster och grå när jag anländer. Vita rockar i långa sjukhuskorridorer, syrgas och morfinsprutor hör numera till vardagens alla måsten. Allvarsamma doktorsögon i ett kalt rum. En utförlig redogörelse om det onda.
 
Vaknar upp ur min djupa sömn, omtöcknad och yr. Det grå förbyts i ett ljusare skimmer. Gästen, har avlägsnats. Men en en bit av mig tog dem med sig. Den elake var inte så ond som det först sagts. I det omöjliga finns ibland det möjliga.
 
Roger Lindqvist, /2005.

OBS! SATIR

Vad får man säga, vad får man inte? Satiren här i landet håller sakta men säkert på att dö ut. För ca 15 år sedan så fanns det både män och kvinnor som ägnade sig åt satir. En av dem hette Leif Zetterling, och förekom då och då i Aftonbladet med sina satiriska teckningar. Men detta är nu ett minne blott. Så sent som i dag, så berättade man på nyheterna, att en affisch vid operan i Stockholm blivit anmäld som rasistisk. Den visade en mörkhyad man som hade en vit fot i sitt ansikte. Affischen var en PR-grej för Svansjön som den mörkhyade mannen medverkade i. När mannen blev intervjuad av en SVT-reporter (Miljöpartist?) så log han. - Rasistisk? Absolut inte. Det beror vilka värderingar man har. Men fotografen som tog bilden är inte alls ute för att sända rasistiska signaler. Tvärtom! Affischen gör ju reklam för det vi skall dansa: SVANSJÖN! Märkvärdigare än så är det inte.
 
SUCK för dessa hyperventilerande SVT-reportrar. Och inte bara dem, utan alla som ständigt ser andra sorts budskap som vi andra inte ser. Det finns dem som även ser gröna män i tefat också.
 
Nu kommer en egenhändigt ihopsnickrad satir. Färsk för dagen:
 
Vid en gränskontroll i Sverige, står en polis som välkomnar en utländsk man:
- Jaha, vad har vi här då, säger polisen och pekar på mannens medhavda väska.
- Kalashnikov! säger mannen.
- Är det till att jaga älg, frågar polismannen.
 - Elk...? jaaa, elg...jaaaa elg pang pang...
- Vacker svart flagga du har. Vilken nationalitet?
 - Å, ISIS...you know...
- IS... o, vi brukar ju pimpla på isen varje vår, härligt.
Polisen:
- Då så, stort välkommen till Sverige! Lycka till med älgjakten!
- Thank you...
 
ROGER LINDQVIST.

Verkstad för reparation av trasiga, brustna hjärtan

Sökes: legitimerad hjärtreparatör, av trasiga, brustna hjärtan, anställes omgående.
Lön: enligt avtal.
 
Enligt min mening skulle nog oron i världen dämpas, om människornas i bland så brustna hjärtan kunde lagas. Om harmonin infann sig, vem ville då gå ut i ett meningslöst krig?
 
Exempel: Presidenten i ett okänt land, beslutar i samspråk med den femstjärnige generalen, att måndag klockan 17:30 skall landet gå ut i krig. Styrkorna, dvs dem som skall utföra skitjobbet, struntar blankt i vad deras överordnande säger. Varför det då, frågar sig presidenten och hans blodtörstiga stab? Jo, vi har fått sån harmoni i våra sinnen, sen våra hjärtan blev helade, att vi sitter hellre hemma och löser varsitt korsord, tittar på TV och leker med våra barn. Vi vill inte ha erat krig!
 
Presidenten tvingas därmed avstå från sitt planerade krig.
 
 
Roger

Jag och Electra...

Husse med sin lilla älskling; Electra. En näpen korthårig Chihuahua.         
 
Jag har blivit med vovve! Alla påstår att min lilla Electra mest liknar en vanlig dammsugare. Men, nää..
Folk tittar så konstigt när jag är ute och rastar Electra. Häromdagen så åkte vi in till Piteå, lilla älsklingen och jag. Hon är så glad när hon får komma ut och möta andra små electror. Då vi vandrade Storgatan fram, så sneglade alla förbipasserande på mig och Electra. Folk kan vara bra konstiga i bland. Det verkar som om dom aldrig sett en husse med sin hund.
 
Likadant avogt bemött blev jag när vi anmälde oss till lydnadskurs på Brukshundsklubben i Piteå. När vi så småningom stod där, omringade av andra stora och små vovvar, så kände jag hur blickarna liksom etsade sig fast i pannan. Jag och lilla Electra klarade lydnadskursen galant. Som bevis fick vi ett diplom. För ca tre veckor sedan hände en rätt så obehaglig sak. Electra (som är glupsk till sin natur) råkade sätta en pingpong boll i sin hals. Hon var nära på att kvävas, stackar´n. I ilfart åkte vi in till veterinären i Öjebyn. Tur att dom kan sina saker. Han sa att pingpong bollen skulle komma ut "den naturliga vägen". Han fick rätt! Redan morgonen därpå, efter Electras frukost så kom den ut när vi gick vår vanliga promenad. Bollen har jag sparat som ett litet kuriosa minne.
 
Nu måste jag avrunda. Electra propsar på sådan uppmärksamhet. Hon vill allra helst sitta och gosa i min famn. Hon tycker om att bli kliad bakom det vänstra bakhjulet. På nätterna ligger hon mellan mig och hustrun i sängen. Ja, hon är ju för rar denna lilla underbara Electra.
 
 
Roger Lindqvist - stolt husse.

Plötsligt så händer det...

Plötsligt så händer det ofattbara...              
 
Det var en morgon som alla andra. Den nya dagen låg framför mig som ett nytt oskrivet blad. Hustrun påtade på i köket, medan jag ställde mig framför badrumsspegeln för ännu ett hopplöst försök att kamma till mitt hår. Det finns vissa envisa strån på mitt huvud, som sedan den där torsdagsmorgonen den 26 september 1957 stått i rak givakt. Jag föddes nämligen med svart tjockt hår. Ett arv efter min far. Snart 58 år senare, står samma slags strån fortfarande lika envist i samma srtikta givakt ställning. Den svarta hårmanen har pyst sin väg, den har i stället övergått färgen cendre. Cendre, låter som ett nytt politiskt parti vilket det icke är.
 
När badrumsbesöket var avklarat, hämtade jag min kaffekopp och styrde mina fötter (av storlek 41) mot balkongen. Men nåt var fel. Balkongdörren gick inte att öppna. Det goda humöret försvann lika fort som en isbit i en bastu. Det vill säga; jag hade inget humör kvar. Så illa ställt var situationen. Efter att ha pustat, stånkat och med ett därtill blodrött ansikte, så öppnades dörren på nära på vid gavel.
 
Synen som då mötte mig, fick mitt uschla humör (som inte fanns) att övergå till en skala på 11 getingar av 10. (man har väl läst Expressen, tyvärr). På vår balkong låg en hög med sedlar. Det var av alla de valörer. I högen fanns till och med en Astrid Lindgren som log mot mig, och en något betänksam Ingmar Bergman.
 
 I högen fanns en leende Astrid Lindgren.      
 
Dag Hammarskiöld tittade vänligt på mig. Greta Garbo hade ett finurligt Mona Lisa-leende, Taube verkade även han vänligt sinnad, och Birgit Nilsson, sjöng en aria till min ära. Jag blev så förbluffad att jag spillde ut mitt Gevalia på mina fötter. När jag hämtat andan, gjorde jag som Farbror Joakim brukar göra: jag dök ned i penninghögen och gav den alla en stor blöt puss. Garbos gåtfulla smilande, försvann i ett huj, och i stället skrattade hon precis lika högt och hjärtlig som i filmen Ninotchka från 1939.
 
Garbo gav mig sitt unika skratt, precis som hon
gjorde i filmen Ninotchka.
 
Mannan från himlen hamnade alltså på min balkong. Tänk så tur man kan ha.
 
 
Roger Lindqvist.
 
 
 
 

Trumrummet

Fönstret i mitt gamla pojkrum, som också var trumrum.
Varje trumslag finns fortfarande kvar i väggarna. Och om
man vill, och törs, så kan man varje sommarljum afton,
lägga sitt högra öra (det högra är ett måste) mot en av
väggarna. Då kan man förnimma ljudet av den där lindqvist-
pojkens ivriga trummande, som kunde väcka de döda.
 
Ett av de trumset som jag bankade på.
 
 Men det fanns ju så många fler...
 
 
 

På (tillfälligt) besök i mygglandet

Att det är blåbärstider har hustrun icke missat. Jag hade gärna missat, men är man en snäll äkta man så vet ju hustrun bäst (ibland). Vi gjorde en neddykning i en skog inte alltför långt ifrån oss. Men innan blåbärsarmarna hade börjat med sin uppgift, så kom myggorna och bar oss ända bort till bilen. Chefsmyggan, en viss Mygg-Hilding, tittade mig hotfullt in i ögonen och sa på sitt myggspråk: zzzzzzzzz, zzzz, zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!
 
Ja, jag fattade ju noll! Men så mycket begrep jag, att vi var inte välkomna i deras skog. Vi slängde in hinkar och alla nödvändiga attiraljer, och åkte därifrån. Till slut så landade vi hos Daniel. Och se, i "vår" gamla skog fanns det både blåbär och vänligt sinnande myggor. Eftersom jag är gammal på gården (sammanlagt 52 år) så kände ju myggen igen mig. Jag sa, vänligt men mycket bestämt att jag inte under några som helst omständigheter, accepterade ett enda stick. Och de stack - iväg!
 
Jag kavlade upp skjortärmarna, tittade på hustrun och sa: Japp! Så ska dom tas, nu plockar vi!
 
 
Roger Lindqvist
.
 
Här ett släktfoto på "Mygg-Hildings" familj. Det var ju han som körde bort
oss ifrån skogen. Mygg-Hilding ses i bildens mitt, kolla in hans leende...

Lekfarbror på IKEA...

Roger Lindqvist, vid det senaste IKEA-besöket, juli 2010.  
 
Jag minns det än; det senaste besöket vi gjorde i Haparanda på Ingvar Kamprads IKEA. Det var en dag i början av juli som Volvon styrdes mot "the land of IKEA - Haparanda". Jag anade ugglor i mossen redan vid infarten. Jag missade den totalt. Ett bevis på min obalans den här dagen. När vi efter mycket om och men, fått oss en parkering, 4 kilometer från entrén (nu ljuger jag) men det kändes som en evighet innan vi var framme. Det kan liknas med en svår ökenvandring. Med det undantaget, vi såg inte några hägringar i horisonten.
 
Hustrun hoppade ut ur Volvon med en energi så man kunde bli avundsjuk för mindre. Jag fick order direkt: - Roger, kan du hämta en kundvagn! Med blytunga steg gick jag mot kundvagnsförrådet. Men det var inga kundvagnar i mina ögon, istället tyckte jag mest de liknade stora containers. Jojo, han vet hur en slipsten ska dras, den där Kamprad.
 
Väl inne  i butiken, tja, butik och butik, flyghangar tyckte jag mest det såg ut som. Plötsligt ser jag en massa vita pilar på golvet. Hustrun ser min osäkerhet och meddelar snabbt att "du måste följa de där pilarna, Roger". "Måste och måste, jag har väl en egen vilja, eller hur?" Har han målat pilar på golvet också, den där driftige smålänningen, tänkte jag, innan jag på allvar kastade mig in genom grindarna, som mest påminde mig om Berlinmuren.
 
Ungefär fem meter in i flyghangaren (IKEA) så började mina stackars fötter att ömma. - Var är restaurangen, frågade jag min hustru. Hon la pannan i de djupaste veck jag någonsin sett, och jag förstod att jag ställt en mycket dum fråga. Istället tog hon kommandot över containern (kundvagnen) och gick med snabba steg längre in i flyghang...IKEA.
 
Plötsligen fick jag syn på en stol, (eller var det en hägring?). Jag tog fågelvägen dit, och satte mig ned med en stor suck av lättnad. Jag hade knappt andats ut, förrän en massa barn kom springande. Det visade sig att jag satt mig mitt i IKEAS lekland. Efter en stund av svårmod, så tog jag beslutet att gå vidare. Jag tror att barnen trodde att jag var IKEAS lek- och mysfarbror. Såja, då var det problemet löst. Men lika fort som en avlöning tar slut, så dök nästa problem upp: VAR ÄR HUSTRUN?
 
Jag armbågade mig fram genom Kamprads domäner. Jag blev yrslig i mitt huvud av alla de där vita pilarna som han målat på sitt IKEA-golv. Det enda jag hade i sikte, var att hitta hustrun samt att få mig en portion mos med 14 köttbullar. Både köttbullarna och hustrun lyste med sin frånvaro. Det var då som det dök upp en tanke i mitt värkande huvud; jag ställer mig på strategisk plats, och ropar för allt vad tygen håller: ELISAAAAAAAAAABETH...!!!!!!!!! VAR ÄR DUUUUUUUUUUUU...!!!!!!!!!! JAG HÅLLER PÅ ATT BLI TOOOOOOOOKIG...SNÄLLA KOOOOOOOOOOM...!!!!!!! JAG VILL HA KÖTTBULLAAAAAAAAAAAAR...NUUUUUUUUU...!!!!!!! 
 
Skrikandet slog jag ur hågen. För om jag gjort det, kanske det kommit några vitklädda farbröder och hämtat mig. Precis när livet såg som mest mörkt ut, ser jag något välbekant i IKEAS  horisont. Elisabeth! Hon vinkade med ena armen, och bad mig komma. Det kändes i den stunden, som om den 100 mil långa ökenvandringen kommit till vägs ände. Äntligen! Jag var glad som en kvittrande mås...nähä...lärka... och sprang så fort att den gamle Anders Gärderud skulle bleknat av avundsjuka.
 
Dagen slutade i lycka och försoning. Jag fick mina 14 köttbullar, jag fick mitt mos, jag fick mitt kaffe och jag fick min grymma smarriga jordgubbsbakelse. Slutet gott allting gott! Och det bästa av allt, jag hittade vägen ut genom entrén, ut i friheten.
 
ROGER LINDQVIST

Två getingmord som förbryllar...

En av de två mordoffer som togs av daga under tisdagen.  
foto rogerlindqvist.blogg
 
Den första anmälningen inkom ca 9.55 nu på förmiddagen. Vittnen hade då sett en man löpa amok, på en balkong med ett okänt vapen i sina händer. Polispatrullen anlände en dryg timme därefter. Man kunde då endast konstatera, att det fanns en död geting på en grön flugsmälla. Klockan 12.55 får polisen in ytterligare en anmälan om ett eventuellt brott. Även här påträffas en död geting, som troligen mött döden på samma sätt som föregående offer. Polisen börjar nu arbeta efter hypotesen: "geting-seriemördare". Polisens kriminaltekniker jobbar fnv på båda platserna. Den presstalesman som rogerlindqvist.blogg har pratat med, säger att man kommer att ha en presskonferens ca 19.30 i kväll.
 
Kommissarie Rutger Lindh, som jobbar vid avdelningen för döda
flygfän, befinner sig för tillfället på semester. Men enligt de
källor som rogerlindqvist.blogg har tagit del utav, så kommer den
mycket erfarne Rutger Lindh att inkallas för att bringa klarhet i
denna minst sagt förbryllande situation som nu uppstått.   
(Arkivbild).
 

Ett besök på pastorsexpeditionen

Idag när jag och hustrun tog oss en promenad, rullade den här lilla historien upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om varifrån den kom, kanhända direkt ur fantasins stora djupa källa.
 
- God dag, är detta möjligtvis byns Pastorsexpedition?
- Jo, det stämmer!
- Är möjligen pastorn eller pastorskan anträffbar?
- Tyvärr inte. Pastorskan är strängt upptagen med pastoratet.
- Säg mig, när har pastorskan pastorerat klart för dagen?
- Det är svårt att säga. Vi har ett stort pastorat, lika stort som tre fotbollsplaner, så det tar tid.
- Spelar pastorskan fotboll?
- Givetvis inte. Nu har ni nog missuppfattat min förklaring.
- Pastorn då, är han ledig?
- Pastorn är tyvärr inte längre i tjänst. Det blev en könskvotering om pastorsjobbet, och i dessa tider så ska det ju vara varannan. Om ni förstår det jag menar.
- Men vart tog Pastorn vägen? Åt vilket håll har han pastoriserat sig?
- Han gick en omskolningskurs på ABF, och jobbar nu som svetsare i Karungi.
- Ja, då får jag väl lov att tacka så mycket för mig. Men när kan det finnas tid för ett sammanträffande?
- Kom till högmässan på söndag, så kanske ni hinner få ett ord med Pastorskan.
- Adjö!
- Adjö!
 
Roger Lindqvist.

Annat var det på Erlanders tid

Landsfadern Tage Erlander.      
 
Det fanns en tid då vi levde i ett något annorlunda Sverige. Våldet i vardagen hade ännu inte eskalerat, människor som du och jag, kände oss trygga, i det ombonade samhälle vi alla levde i. Man kunde fortfarande lämna sin dörr olåst, man kunde gå hem i sena mörka nätter utan att känna sig nämnvärt uppjagad och rädd för eventuella gärningsmän. Ordet Sörgårdsidyll ligger nära till hands att använda i sammanhanget. Vi visste knappt vad ord som rasism betydde, även om man ibland fick en inblick via TV:n hur illa det var ställt med de färgade i USA.
 
Men hemma i ankdammen Svedala, härskade ännu lugnet. Mamma bakade, stod vid spisen, städade och sydde. Pappa högg ved, eldade, skottade snö och jobbade på fabriken. Och ingen tyckte att det var konstigt. Pojkarna lekte med modelljärnvägar och bilar. Flickorna pysslade om sina älsklingsdockor. Och ingen pekade finger och ropade: FEL!
 
Unga moppeburna finniga killar, just komna i målbrottet, visslade högt när flickorna med sina rödmålade munnar passerade förbi på stadens raggarstråk. Ingen tänkte tanken att det var "sexistiskt" och olämpligt. Över hormonerna kan inget politiskt parti lägga band. Men det kanske kommer så småningom, heller hur MP och FI?
 
Det var de vita medelålders männen, så även kvinnorna, som byggde den välfärdsstat som hette Sverige. Som i och med detta blev berömt över hela världen. Då fanns ingen Åsa Romsson som argt pekade finger och hävde ur sig rasistiska tillmälen mot vita män. Hade hon gjort det, ja, då hade hon blivit idiotförklarad på stört. Vi kände istället tacksamhet och djup vördnad över alla som gått före. Inte att vi tittade snett på våra anfäder som med stor möda, svett och tårar byggt vårt fina land med sina valkiga stora arbetarnävar.
 
Att gå i ett nazistiskt demonstrationståg var helt otänkbart. Ja, för att inte säga helt omöjligt. Minnena från krigets fasor fanns ännu kvar i färskt minne hos de flesta i befolkningen. Nazismen stod för det onda, vilket det gör än i denna dag som råder.
 
Negerbollar, pepparkakor, kyrkbesök, examensavslutning, psalmsång, predikan, var en helt naturlig sak. Ingen kunde heller där komma på den förskräckliga idén, att det skulle finnas något ont i detta. Det var liksom inympat i hjärnbarken. Det utgjorde en stor och viktig del av vårt svenska kulturarv. Ett arv från våra förfäder, som skänkte tröst och trygghet för så många. Ingen skämdes, ingen tog illa vid sig. Det var precis så det skulle vara i vårt Sverige.
 
Det här var en liten del av en stor helhet. En liten berättelse, kommen ur mitt hjärta, om ett av världens mest välmående länder, dit utländska delegationer reste för att på nära håll studera "det svenska undret".
Ett land som inte längre existerar. Utan endast till namnet.
 
Roger Lindqvist.
----------------------------------------------------
Bild: www.svd.se.

Det är här som jag hör hemma...

Mammas gata i dag den 3 oktober 2014.     
 
Det var här som det hände!
Det var på exakt den här platsen som jag nötte mina första barnaskor.
Det var den här platsen som en gång såg mig födas och växa upp.
Det var på den här platsen som skänkte mig trygghet, hoppfullhet och framtidstro.
Det var den här speciella platsen som var min trygga vrå i livet.
Det här var den platsen som jag alltid återvände till.
Det här är här som jag hör hemma. 
 
Foto: Roger Lindqvist.
 

I bland så stannar tiden liksom upp...

En gång lekte vi tillsammans jag och alla mina barndomskamrater,
de som fanns runt om i vårt hemmakvarter.     
 
Så går dagar, veckor och år. Och medan åldern så småningom tar ut sin rätt, på mitt sätt att tänka och vara så kommer barndomsminnena allt närmare, och sätter sin rot längre och längre in i hjärtat.
 
I dag mötte jag en av mina barndomkamrater, Agnetha. När hon då berättar att hennes son med familj bor granne med en av mina söner, tror jag först att jag inte hör rätt. För det visste jag inte. Så berättar hon vidare att hennes barnbarn leker med mitt barnbarn. Då smälter jag en aning. Det är då som tiden stannar upp, tar en liten paus mitt i vardagen. - Vi hade så kul, Agnetha, säger jag innan vi skiljs åt. Och när jag sätter mig i bilen kommer tankarna. Jag undrar om hon minns den där hårda kramen hon fick, mitt på Hortlaxvägen, när jag blev livrädd för det där flygplanet som lät så högt. Undrar om hon även minns att hon somnade på våran bro, när hon väntade på mig, medan jag åt min middag inne i vårt kök? Undrar vad våra respektive barnbarn säger om 50 år? Jag tror jag vet: - Vi hade ju så kul!
 
Allting går igen.      
 
 

O, du ljuvliga vinter snart är du här...

Tänk att vakna upp en ljuvlig snörik ny morgon,
och få känna den där närheten av en massiv hjärtinfarkt...     
 
...den gamla lyktan av årsmodell -70 fick sig en ny vinterlook
den här underbara vita morgonen...             
 
Men så kom räddningen, i sonen Andreas gestalt...      
 
...bort, bort sommaren är alltför kort...        
 
...om ni nu gick på det där att jag gillar vintern...så hade ni FEL...    
 

...vår och sommar är min tid. Icke en årstid där skidor är på ständig glid.
När solen står högt på en himmel så blå, sitter jag i skuggan
med min kaffekopp och njuter, så det så... 
 
Vinterfotograf: Roger Lindqvist den 2 februari 2010.
 
 
 
 
 

OBS! Varning för mig...!

Varning för mig!
 
Se upp ni alla därute. På bilden ser ni en medelålders heterosexuell man som bara ställer till besvär för hela mänskligheten. För ni vet väl att...
 
¤ Bensinransoneringen 1973 berodde på, ja just det: MIG!
¤ Norrmalmstorgsrånet i Stockholm 1973 berodde också på MIG!
¤ ABBA:s 4:e plats i melodifestivalen 1973 är mitt FEL!
¤ Explosionen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975: MITT FEL!
¤ Socialdemokraternas valförlust 1976, samma där: Jag gjorde FEL!
¤ Sopberget som bara växte och växte: FEL av MIG!
¤ Tre Kronors plattmatch mot Polen i VM 1971: Absolut - mitt FEL!
¤ Skövlingen av regnskogarna, rätt gissat: Rogers FEL!
¤ Skilsmässan mellan Bosse Högberg och Anita Lindblom: Mitt FEL!
¤ Revan på Christer Lindarws klänning: Oj, oj, jag mår illa: Men mitt FEL!
¤ Edvin "Buzz" Aldin blev INTE 1:e man på månen 1969: Mitt FEL!
¤ Sexdagars kriget 1967: Jo, jag gjorde bort mig: Mitt FEL!
¤ Låtarna som aldrig kom upp på Svensktoppen: Rogers FEL!
¤ De utrotningshotade djurarterna: Mitt FEL! (naturligtvis).
¤ World Trade Center katastrofen 2001: Roger gjorde fel!
¤ Att Piteå-Tidningen blev tabloid: Rogers FEL!
¤ Alla kalkonfilmer 1930-2014: Mitt FEL!
¤ Reinfeldts skallighet: Jodå, mitt FEL!
¤ Alla världens nu levande fanatikers korståg: Mitt FEL!
¤ Att jag blev den jag blev: INTE mitt FEL!
 
 

Sanningsbärare

Det finns i vår värld s k "sanningsbärare" som i tid och otid dyker upp som gubben ur lådan för att leverera sina påstådda 100 procentiga sanningar.
 
Skrapar man på dem, revideras sanningarnas innehåll till knappt hälften, och i bland till just ingenting. Kvar står lyssnaren/mottagaren med en extra lång näsa, samt en haka som med buller och bång ramlat ned på marken.
 
Roger Lindqvist.         

Tidigare inlägg
RSS 2.0