Roger Lindqvist

Bilder från dansbandsgalan i Piteå FH den 27 mars 2010 med Kjell-Bertils orkester. Bildmaterialet är hämtat ur den DVD som filmats och redigerats av Lennart "Lelle" Fällström.


Thomas Åström - sång, piano, sax


Robert Öberg - sång, gitarr, kapellmästare


Kjell Andersson - sång, bas


Roger Lindqvist - trummor

Medverkade gjorde även Tomas Eriksson på keyboard.

...på kajen i Liverpool!

Nej tack, inget pensionärshem för min del. Jag trivs i min ensamhet i
skogen. Så länge jag får vara frisk stannar jag. Och än har jag aldrig
behövt uppsöka sjukhus - mina 73 år till trots.


I dag den 11 februari fyller August Nilsson i Muskus utanför Vistträsk 73 år. Födelsedagen passerar med all säkerhet utan ståhej och väsen kring sin person. "Kapar-August", sm han allmänt kallas, är inte precis lagd åt det hållet. Han har valt att leva sitt liv i ensamhet. Glitter och grannlåt överlåter han åt andra. Själv är han en enkel person som valt att gå sina egna vägar. Han trivs bäst så.

I dag, liksom alla andra dagar, tar han säkert sin cykel och gör den vanliga färden in till samhället för sina små inköp och för att hämta posten till sina grannar. Han känner till färdvägen vid det här laget. I snart 26 år har han gjort samma tur - i alla väder, sol regn som kyla. Sedan tillbaka till sin lilla stuga i skogen. Till ensamheten, de högväxta furorna och så förstås till husdjuren. Just nu bestående av tre katter och hunden Hej, nio år av obestämd ras.


¤ DJURVÄN
Kapar-August är djurvän som få och en erkänd djurkännare. I den egenskapen har han räddat åtskilliga liv till världen. När det krånglat till sig för någon kalvsjuk ko har man kallat på August. Och i regel har han klarat upp biffen.
    - Man skall vara snäll med djur, säger han.
August tillhör inte de talträngdas skara. Han vill inte så gärna tala om sitt liv men så småningom kryper det fram att han är född i Lillkorsträsk i ett mycket fattigt hem. Vid sex års ålder auktionerades han ut och efter bara ett år gick han på nytt under klubban. Sitt levebröd har han förtjänat som dräng hos olika bönder runt om i bygden.


August Nilsson, 73 år i dag, trivs i sin lilla stuga i ensamheten. Och
riktigt ensam är han förstås inte. Hunden Hej och tre katter ger sällskap.

Namnet Kapar-August har han fått av en liten bisyssla. Under massor av år drog han runt med sina lilla transportabla vedkap och kapade upp vinterbehovet av ved hos folk i grannskapet.
    - Men det är inte mycket bevänt med vedkapningen nu för tiden, säger han. Allt folk har ju satt in oljeeldning...

¤ INGEN LYX
Kapar-August reder sig gott ändå. Han har ju folkpensionen och hans levnadsvanor är inte dyrbara. Hans lilla stuga saknar allt vad moderniteter heter. Elektricitet, vatten, avlopp är lyx som August aldrig haft en tanke på att skaffa sig. Ändå stryker en el-ledning förbi ena husknuten.
    - Sån´t för bara med sig en massa kostnader, menar August.
Myndigheterna har utdömt hans bostad. Han har också blivit erbjuden lägenhet i något pensionärshem. Men på det örat vill inte August höra.
    - Jag är van att klara mig själv. Jag trivs med min stuga, skogen och ensamheten, och tänker stanna kvar så länge jag klarar mig.

Hans hus består bara av två rum. Ett kök med en vedspis en soffa och ett bord och ett pyttelitet sovrum, som han byggt till, där det bara finns plats för en säng. På köksbordet sitter ett skruvstäd och ovanför dinglar två fotogenlyktor. En transistorradio är det enda som bryter av i inredningen.


I skenet av fotogenlyktorna läser Kapar-August sina tidningar. El-ström
tycker han är onödig lyx. Ändå stryker el-ledningarna förbi utanför
husknuten.


Vedspisen sköter uppvärmningen i de två pyttesmå rummen som
utgör Kapar-Augusts bostad.

¤ SAMLARE
Vedspisen är enda värmekällan men det känns varmt och skönt. Utanför står vedtravarna uppstaplade mot väggen. En bit längre bort utedasset och ett uthus som går under namnet smedjan. Där har han under årens lopp samlat massor med saker. Grannarna brukar dyka upp när de saknar någonting och i regel kan August stå till tjänst. Större krav på sin bostad än den här har inte Kapar-August - sen får myndigheterna tycka vad de vill. Frivilligt lämnar han inte sin lilla stuga i skogen. Trots att hans sociala standard faller långt utanför de ramar som finns uppsatta i dagens välfärdssamhälle vill han inte byta med någon. Och han klagar aldrig. Han har också haft förmågan att äga en god hälsa under alla sina år. Han har t ex aldrig legat på sjukhus.
    - Visst har det hänt att jag varit krasslig, men det har jag kurerat själv, säger han.
Sedan oljan gjort slut på hans lilla extraknäck finns det gott om fritid. Då söker han gärna fram sina fiskegrejer. Förr i tiden blev det också en och annan jakttur.
    - Men det är så krångligt med papper numera, säger han med glimten i ögat.

-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 februari 1971

SVARTUDDEN - där man dansade och roade sig


Anne Bäckström, 91 år, Piteå, visare här upp en målning av Eric Eng-
strand, Piteå som visar "Pitholmia" en tvåvåningsbyggnad. Den upp-
fördes 1938 och möjliggjorde året-runt-verksamhet på Svartudden.
Byggnaden brann ned 1954.

POPULÄR FESTPLATS. - Fy sjutton vad vi fick arbeta, men vi hade roligt.
Det säger 91-åriga Anna Bäckström, Piteå, som tillsammans med framlidne maken Sven, satte igång nöjesplatsen Svartudden. Från mitten av 1930-talet och fram till början av 1950-talet dansades och fröjdades det som aldrig förr. Den tidens stora stjärnor och orkestrar gästade platsen för att uppträda på scenerna.

1934 slog Bäckströms till och förvärvade Svartuddenområdet av skohandlare Erik Bergström i Piteå, som där hade en sommarstuga. Sedan byggdes två dansbanor, en för gammal och en för modern dans. 1938 kom "Pitholmia" till, en tvåvåningsbyggnad där det dansades upptill och serverades nertill. Bygget "Pitholmia" möjliggjorde också verksamhet året runt, med olika aktiviteter.
    - Vi startade med två tomma händer och fick bygga upp allt från början, allt efter råd och lägenhet berättar Anna Bäckström. Men vi var fyllda av entusiasm och goda idéer, poängterar hon.

Viktig institution
Maken Sven, under sin yrkesverksamma tid bokhållare och sedan revisor, var intresserad av breda insatser. Han engagerade många av den tidens kända artister och orkestrar till Svartudden och skapade ett rykte som nådde långväga omkring. Och arrangemangen drog mycket folk. Svartudden utvecklades som en viktig institution och som snart blev ett begrepp för inte bara Piteåborna. Det är många som ännu har minnen från den tiden. Hur de, innan det blev en permanent väg, tog sig till festplatsen antingen via en spång från Strömlidahållet över sanka marker eller med turbåt från Kurirkajen för att där bland annat uppleva långa sommarnätter. Turbåtarna Arne och Örnen avgick från Kurirkajen. Örnen tog 40 öre för en tur och returresa och 25 öre för en enkel resa.
    - När "Pitholmia" färdigställdes hade vi dans kontinuerligt. I bland fyra dagar i veckan. Lokalerna hyrdes också ut för bröllop och högtidsdagar. Vintertid ordnades med skid- och sparktävlingar och sommartid simtävlingar, berättar Anna Bäckström.


En av de första annonserna för Svartudden, när man 1934 bjöd in
till en äkta nordisk midsommarvaka.

Hemtillverkad glass
Sommartid hade makarna Bäckström även ordnat med utomhusservering för bad- och campinggäster som sökte sig till området.
    - Under sommaren serverades gästerna på bricka nere vid stranden och vi fick verkligen springa fram och tillbaka. Till en början hade vi inga utbyggda bekvämligheter. Där fanns inga diskmaskiner eller elspisar.
Färskvattnet transporterades med båt från Piteå till Svartudden.
    - Den nödvändiga belysningen, framför allt under höstkvällarnas arrangemang, sköttes med hjälp av fotogen- och karbidlampor. Senare, innan elledningar blev framdragna, kostade vi på en motor som alstrade energi för elektricitet.

Det borrades också efter vatten. Sommartid serverades glass, som Bäckströms själva tillverkade.
    - Isen sågades vintertid i Norra stadsfjärden och förvarades sedan i källare, under ett spåntäcke, för sommarens aktiviteter.
Makarna Bäckström stod för huvudansvaret av de olika arrangemangen fram till 1942. Anläggningen hyrdes därefter ut till olika arrangörer. Verksamheten pågick sedan året runt fram till 1954, då anläggningen av okänd anledning brann ned. Samma år som Svartudden etablerades startade makarna Bäckström även Strömnässtugan, en kiosk på Strömnäsområdet.


Sommarserveringen lockade många personer, som dagtid ägnade
sig åt bad och på kvällarna dansade.

Många storheter
    - Jag minns så väl att första dagskassan i Strömnässtugan var åtta kronor, säger Anna Bäckström och skrattar gott över de gångna, men ack så slitsamma, tiderna.
Något år efter branden tog målaren John Öberg, Piteå vid. Han hade där servering och camping. Yngve Skarin hann även han en tid residera på platsen med aktiviteter, innan stället definitivt lades ner. Marken blev tvångsinlöst av kommunen och makarna Bäckström fick avträda platsen för ett villaområde.

Bland de storheter som gästade Svartudden hörde bland annat Thor Modéen, Lille Bror Söderlund och Ulla Billquist.
    - Ulla Billquist, som kom med båt, hade inte riktigt uppfattat att hon skulle kliva iland vid Svartudden. Hon trodde nog det var en hållplats för vidare färd. Billquist kom med båten tillbaka till Kurirkajen. Där uppmärksammades hon på att hon missat att stiga av och fick därför göra resan ytterligare en gång, berättar Anna Bäckström.

Uppträdde på Svartudden gjorde även The Harmony Kings, Harry Brandelius, John Botvid, Katie Rolfsen, Karl Gerhard, Sven-Olof Sandberg, Karin Juel, Stig Järrel, Sune Waldimir, Miff Göring för att nämna några i raden. Dessutom ordnades vid något tillfälle operettparad. Till detta skall läggas ett otaligt antal orkestrar, vid ett tillfälle tre orkestrar med 18 man, som lockade Piteborna i stora skaror upp på dansbanorna.


1938 bjöds det upp till vad man kallade suveränt midsommarprogram
med fenomenala mystiker, "negersångare" direkt från USA och för
första gången i Europa. Det påpekades dessutom att det fanns en
kraftig högtalaranläggning och att de heltäckta terasserna rymde 1 000
gäster.


Karl-Gerhard uppträdde på Svartudden 1939 med två föreställningar samma dag. Samma år hade han tilldelats hederslegionen i Paris. Malmbergssonen Stig Järrel hörde också till de artister som Sven Bäckström engagerade till ett av sommarengagemangen.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 februari 2006

Hittade den här blanketten i en pärm. Det gäller en undersökning gjord på Företagshälsovården vid Furunäsets sjukhus. Den som utfärdade det var dr. Zelmanovitz, far till Charles Zelmanovitz som försvann spårlöst i december 1976. Efter 17 år upptäcktes kroppen inte så långt från föräldrahemmet. Thomas Quick erkände att han mördat Charles. Det blev t.o.m. rättegång vid Piteå Domstol. Inför rättegången mötte jag honom på Sjukhemmet i Öjebyn. Rättegångsdagen parkerade en av fångvårdsanstaltens bussar framför en av de avdelningar som fanns på Sjukhemmet, och där Quick spenderat natten. Så småningom tog Quick tillbaka sitt erkännande. Enligt samstämmiga expertuttlåtanden så frös Charles ihjäl.


J. R. Lindqvist har enligt dr. Zelmanovitz förklarats frisk efter den
undersökning som gjorts.

Inga-Maj Bergström, Piteå, håller ut.

Minns du det gamla mysiga hamnfiken? De, där hamnjobbare och andra slank in för en kopp fika och en pratstund. Numera är de flesta borta, men ett och annat lever kvar. Hamnkiosken/Kaféet vid Västergatan i Piteå t. ex. ett gemytligt fik som behållit den gamla atmosfären med vedkamin, träbänkar, ådrad målning på väggarna och hemkokt kaffe.

En händelse förde oss dit: Natten mot onsdagen fick man nämligen påhälsning av "gäster" som inte var ute efter en kopp kaffe. I stället var det tjuvar som var i farten. Ett 50-tal cigarettlimpor och en del annat stal de sedan de krossat en ruta och klättrat in. Det var för att höra oss för om inbrottet som vi besökte den gamla serveringen. För den som inte känner till stället kan det vara svårt att hitta, inrymt i ett litet grönt trähus utan skyltar eller annan påkostad exteriör.

Inga-Maj Bergström driver hamnkiosken sedan 20 år tillbaka. Dessförinnan hennes mor, Mimmi, men ännu längre tillbaka har den funnits till.
    - Förr i tiden fanns det flera kiosker och kaféer här längs hamnen. Det var rusch och liv här då. Ibland hade vi 20-30 "gubbar" som fikade, berättar Inga-Maj. Numera är lossning och lastning av fartyg i Pitehamnen en epok som i det närmaste är slut. Bara cementbåtar är det som sporadiskt angör den nedslitna hamnen som nu fylls igen för timmerledens sträckning.

Vilka är det då som är era kunder sen hamnen lagt ner?
    - Det är framförallt chaufförerna på lastbilar, långtradare som är tidigt i farten. Men också andra kunder har vi.
Fem på morgonen öppnar Inga-Maj kiosken/Kaféet och håller öppet till halv fyra. Kaffe, inte bryggt utan kokt i en stor panna, the och smörgåsar, cigaretter och lite annat, är det som man får. Inredningen är enkel och gammeldags. Långbänkar av trä, en soffa och några bord. Väggarna har s.k. ådrad målning och i köksdelen står en järnspis. Näfveqvarn no 26, som också är fullt brukbar ifall strömmen skulle försvina. En rejäl vedkamin finns också som ger skön värme och kompletterar el-elementen.
    - Vi har inte velat ändra så mycket utan behållit den gamla enkla stilen. Huvudsaken att det är varmt och det i övrigt fungerar, tycker Inga-Maj, som inte har några planer på att avveckla.
    - Nej, jag har mina kunder och så länge jag kan ska jag fortsätta.
Vi får hoppas det blir länge till. Inga-Majs kiosk/Kafé är en glimt av en svunnen kaféepok, värd att slå vakt om.


Här har interiören behållits i sin forna form. Träbänkar, de gamla enkla
borden och stolarna, den ådrade väggmålningen - skapar en fin
gammal atmosfär.


Vedkaminen ger skön värme i det lilla gemytliga
kaféet.

--------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 3 februari 1978


PS. På Inga-Majs Kiosk/Kafé brukade jag dricka mitt 9-kaffe då
jag jobbade på SJ 1976.
/Roger

Jag vill börja med att säga att jag inte är så värst insatt i ämnet. Men vad jag hört så finns ett förslag på att man istället för det brukliga "Hon & han" skall säga hen. Det är mera könsneutralt, lär någon förståsigpåare sagt. Vilket trams! Pojkar/män = pojkar och män. Flickor/kvinnor = flickor och kvinnor. Precis som det är menat. Eller kanske det blir instiftat någon sorts lag som säger att pojkar måste börja klä sig i flickläder och vice versa. Hen, låt det för Guds skull stanna i endast en tanke.

Fettisdagsdans på Perudden i Svensbyn i februari 1975. Jag och en kompis åkte dit, mest för att lyssna in kvällens dansband: YNGVE FORSSÉLLS från Skellefteå. Vi satt med en kopp kaffe inte långt från scenen, jag och Uffe. Och medan kapellmästaren presenterade låtarna, och gitarristen Göran Wilén stampade in, så spändes våra öron för att ta in så mycket som möjligt. En av låtarna minns jag klart och tydligt, och jag minns också Yngve Forssélls presentation: "Nu kommer en låt som spelas rätt så mycket i Melodiradion. Varsågoda: Gamla vänner från förr". Trumslagaren Sven-Erik Johansson hade precis som mig genomskinliga trummor. Men en sak skiljde oss, mina hette Ludwig, hans hette Zickos. Ni ser här bevis på min otroliga nördhet, men jag rår inte för det. Liz Lundberg stod som vanligt vid sångmicken, Göran Wilén och Kenth Larsson både sjöng och körade. Anki Hedmark hade sagt farväl av bandet 1973 strax efter succén med "Farfar". Minnet av kvällen blev ett orkesterkort som låg vid scenkanten. Detta kort kommer här:


Fettisdagsdans på Perudden 1975. Jag och en kompis åkte dit. Mest
för att lyssna på Yngves från Skellefteå.

"Att leva tillsammans" var en konferens som hölls på Nordkalotthotellet i Luleå 1991. Mitt i det seriösa och allvarliga "föreläste" stå-upp-komikern och "pitbon" Ronny Eriksson. Hans funderingar spände över ämnen från "För eller emot kärleken?" till om vi ska gå med i EG eller inte. Det återkommande försvaret för den norrbottniska pessimismen rev ner många skratt.


Ronny Eriksson berättade hur det gick när han hamnade i samma
liggvagn som "riksbögen" Jonas Gardell.

------------------------------------------------------------------------------------------
LANDSTINGSTIDNINGEN ¤ 1991

På vår vinda ligger bl a mina gamla ritblock. Tittar man i dem så består de i en orgie av tecknade gubbar. Min mosters man, Harry, var en duktig konstnär. Han målade inte enbart tavlor han ritade gubbar precis som jag. Våren 1969 kom Harry och min moster Anny på besök, och som vanligt satt jag vid köksbordet och ritade. Harry kunde inte hålla fingarna i styr, så han satte även han igång att rita. Resultatet blev ett ark där vi blandade våra gubbar tillsammans. Teckningarna gjordes den 13 april 1969.


Harrys och mina gubbar. Födda vid vårt köksbord i april -69.

NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 11 september 1957