Roger Lindqvist

I dag, hotfulla regnmoln som drog bort ju närmare vi närmade oss målet: SWENSBYLIJDA i Svensbyn.

Med på färden - förutom upptäcksresande Roger L. och hans charmanta hustru Bettan - var även Andreas, Jennie, Norah och Malte. Inte mycket folk, men oerhört lagomt ändå. Grisar, kossor och kannibaler... förlåt, skall vara kaniner, hälsade oss välkomna på en rundtur. Efter kreatursbesöket, så blev det kaffe i det gröna. Ju mera kaffe vi drack, desto blåare blev himlen. Om detta har något samband, kaffe-blå himmel, låter jag vara osagt. Men ni kan ju själva testa detta, vid nästa regnoväder. Drick kaffe!

 

Två bilder som jag lånat av kusinen Nonne Isbro. Bilderna föreställer hennes mor och far, Olle och Linnéa Dagbro. Linnéa var min mors syster, alltså min moster, som vi brukade besöka i stort sett varje sommar under 60- 70-talet. I bland åkte vi till Gällivare, när vi inte gjorde det, så kom Olle och Linnéa till Hortlax. Nonnes syster heter Åsa, som liksom Nonne också är min kusin.

 

I dag besökte vi den årliga kyrkmarknaden i Öjebyn. För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Men så mycket vet jag, att när marknaden återföddes i början av 70-talet, brukade jag följa med mina föräldrar dit. När jag kom med i kommunala musikskolan, så brukade vi marschera där i våra röda uniformer. Vi spelade, vi marscherade och trivdes. Vi gjorde även ett besök igår också. Då lovade Elisabeth sig själv, att hon inte skulle dit ännu en gång. Men oj, vad hon ljög, hon promenerade runt på marknadsplatsen i dag också. Vi passade även på att hälsa på hos Jennies föräldrar, Tage och Monica, som har sin kyrkstuga där. Där mötte vi både Norah och Malte, samt Jennies morföräldar, Ivan och Ingegerd, samt Jennies morbror Kent med hustrun Kerstin. På ort och ställe var också Jennies syster Jessica, m. fl. En kaffekopp och en liten dammsugare slank ner, som passade som hand i handsken. En trevlig stund tillsammans tyckte både Bettan och jag.

 

Några bilder finns inte i min kamera, min kära hustru tyckte att jag för en gång skull, kunde lämna mitt lilla skötebarn i bilen. Men oj, så ensam stackars kameran måste ha känt sig, så långt borta ifrån sin husse Roger. Jag kände mig också ensam utan min fotograferingsapparatur, det var liksom nåt som fattades. När vi kom tillbaka till bilen, kramade jag och kameran om varandra, mycket ömt och hjärtligt i flera minuter, tills Elisabeth sa: - Nää, nu får det sannerligen räcka! Eftersom inga bilder blev tagna (Bettans fel) så blir min illustration till detta inlägg, ett foto av min mor och far från ett marknadsbesök sommaren 1971. Jag vill be att få påpeka, att även då, var det jag som svarade för bildtagningen.

 

Det var året 1894 som den gamla stugan på tomten kom till. Den röda stugan blev så småningom mitt föräldrahem. Min mor och far köpte huset 1957, och efter diverse reparationer så flyttade hela familjen Lindqvist in i fastigheten, strax efter att jag kommit till världen. Det var i och omkring detta röda hus med sina vita knutar, som jag nötte mina barndomsskor. Den 1 september 1982, tog vi över huset efter att mina föräldrar flyttade in i en lägenhet i Öjebyn. Då var det alltså dags för en ny generation att ta huset i besittning. Våren 1987 byggde vi nytt på samma tomt, och det gamla huset blev plötsligt öde och tomt. Året därpå slöts cirkeln då mina föräldrar återigen blev Hortlaxbor. Sommaren 1990 flyttade de in i en lägenhet. Efter deras flytt, turades sönerna om att bo i huset, när de blev större alltså. I dag är fastigheten obebodd, men tjänar ändå sitt speciella syfte, och har så gjort under lång tid. Och dess livslängd kommer förhoppningsvis att förlängas, nu då Daniel börjat att repa upp det så smått.

 

Åk E4:an fram till skylten: JÄVRE FISKECAMPING". Vik in på den rätt långa skogsvägen, när du är framme, putsa dina eventuella glasögon, ta din plånbok med, öppna bildörren och gå in i entrén. Därinne väntar en trevlig stund - om man nu som jag gillar gamla saker.

 

Altanbygget är nära nog komplett, fastän väntar lite "småpyssel", sådant som hör till, med andra ord. Onsdagkväll drack vi premiär-kaffe vid det nyinköpta bordet, på Robert, Jannice och Max´ fina altan. Max var rätt så osynlig, han hade så mycket spring i benen, att vi alla blev smått avundsjuka, av den energi han alstrar. Hoppas det smittar på oss övriga...

 

 

 

 

Roger Lindqvist.   

 

Roger Lindqvist.     

 

Roger Lindqvist.

 

Midsommarafton skildrat i några bilder:

 

Bland de första dansorkerar som började kallas dansband, var värmländska Sven-Ingvars, hemmahörande i Slottsbron, Grums kommun, och Cool Candys från Lidköping.

 

Busungen Emil i Lönneberga hade ju sin mysse och bysse. Max har nog ingen bysse, men däremot en mysse, som han är väldigt mån om. Mysse är alltså mössa, om nu nån missat detta. Max föredrar att kalla den för keps, som han nästan för jämnan har på sig, eller i sin absoluta närhet. Så här såg det ut häromdagen, när Max tillbringade några kvällstimmar hos oss.

 

I dag åkte vi till södra hamn för att åka rutschbana. Det var Norah som så gärna ville leka en stund. Innan lektiden var över, så tog sig även farfar Roger en tur. Och bums så var jag sju år igen...

 

Häromdagen ville Norah visa hur hon gjorde en kullerbytta. Det var då som jag ställde mig upp, och med ett leende förkunnade jag, att farfar också minsann kunde göra kullriga byttor. Fast farfar glömde en viktig och väsentlig sak: det var över 40 år sedan han tumlade runt, på sitt huvud å rygg. Ju närmare kullerbyttan jag kom, desto mer blev jag varse om att det hela inte var riktigt genomtänkt. Så för att inte tappa hakan inför Norah, var jag i alla fall nödd och tvungen att liksom göra ett försök. Men så fort jag fick närkontakt av den tredje graden med marken, så avslutade jag detta på ett elegant sätt. Resultatet blev: ingen kullerbytta. Den 55-åriga kroppen kändes inte inställd på yviga kullerbyttor - den här gången.

 

 

 

Ett av de allra första programmen i Saltkråkan, såg jag hemma hos min farbror Johns bror Harry Risberg bosatt på Norrmalm i Piteå. John Risberg, som var skomakare i Hortlax, var gift med min pappas syster Emmy Risberg f. Lindqvist. Och innan John skaffade körkort, brukade mina föräldrar skjutsa dem lite hit å lite dit å lite överallt. En gång bar färden av mot Piteå och Norrmalm. Där hemma i Harrys vardagsrum, satt jag på en soffa när Tjorven, Melker, Nisse och Märta Grankvist, Malin och Båtsman m. fl. gästade de svenska hemmen i tidigt 60-tal. Vid 55-årsålder blir jag än idag nära på salig, när Tjorven visar upp sig i televisionen. Men min absoluta favorit var utan förbehåll, Melker Melkersson. Vem minns inte hans kamp mot getingarna hemma vid Snickargården. Och precis som Tjorven brukade fråga, frågar även jag: Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?

 

Medan regnet vräker ner utanför vårt fönster, sätter jag mig vid min farfars skrivbord, och den dator som där står uppställd. Hungern är stillad, detta genom två rejäla pitepaltar på min tallrik, som hustrun åstadkommit i dag. I paltgrytan simmade även några andra exemplar, av "Paltus Piteus". Det latinska ordet för pitepalt som jag själv uppfunnit. Kunde Linné så kan väl också jag.  I dag har pysslandet mest bestått i att rensa bort allt det ogräs, som naturen behagat skänka oss dödliga. Detta hemma hos sonen Daniel. Mitt i ogräsbekämpningen, bjöd Selma på en smått yster dans, när hon lekte med en infångad råtta. Min mamma lärde mig att man skall icke leka med maten, något som vi måste lära Selma vad det lider. Hennes sambo, katten Pelle, låg mest och njöt i det gröna gräset hemma på gårdsplanen. Norah kom också på besök med sin cykel och nya fina hjälm.

 

På ICA-butiken mötte vi Gerd, som skulle göra ett besök på kyrkogården med ett par nyinköpta blomster. Jag lovade hänga på. När vi satt blommorna i jorden, gick vi en rundvandring på "körrgår´n". Ett tecken på att man åldrats, är när man börjat nicka igenkännande åt de namn som finns på gravstenarna. Naturligtvis besökte vi de gravvårdar där våra släktingar vilar. Dock inte alla - men nästan.

 

Norah har bokat in en övernattning hos oss. Detta från och med klockan 17:15 t.o.m. klockan cirka 11:30-12:00 i morgon. Hotellövernattningen är gratis.

 

Öppna ditt låsta igenrostade hjärta.

Det skulle du må så mycket bättre av.

Livet är kort, alltför kort att vandra,

så vad väntar du på?

 

---------------------------------------------------

Text & foto: Roger Lindqvist.    

 

Altanbygget skrider framåt med goda resultat. Här är några nytagna bilder av Robert och Jannices altan-projekt sommaren anno 2013. Icke att förglömma Max - konsult och alltiallo.

 

Att få sitt hem länsat är väl en mardröm för oss alla. Vetskapen om att obehöriga snokat runt bland det mest privata, skulle åtminstone göra mig vansinnig. Tyvärr så händer sådana tråkiga saker nästan för jämnan. Sommaren är dock en högsäsong för dessa udda parasiter, som "gästar" semestertomma hus- och lägenheter. Så ett litet meddelande till herr och fru tjuv: Mitt är absolut inte ditt!

Den som väntar på historiska tillbakablickar, i form av gamla tidningsreportage m.m. lugn det kommer. Scannern har inte varit i bruk på åtskilliga veckor, därav detta. Scannern har haft en välbehövlig semester, efter allt jobb och slit den har fått utstå genom åren. Även en scanner har behov av rekreation.

 

Roger.  

 

Roger Lindqvist.

Förra torsdagen sprang Max "Krumelurloppet". I dag var det Norahs tur att springa, i det hon kallade "Springloppet". Vädret tedde sig inte like strålande vackert som i torsdags. Den här dagen blåste det snålt, så pass att farfar Roger hade allvarliga tankar på att dra på sig sina varma långkalsonger. Även toppluvan fanns i hans tankar. Det blev varken det ena eller det andra. Nu vet jag precis hur det skulle kännas för en nudist i Antarktis. Kallt! Stackars alla isbjörnar som bor på platsen, hoppas nu inte att jag återföds i mitt nästa liv som isbjörn. Jag vill hellre födas som jazztrumslagare i New Orleans - om det nu går genomföra, förstås.

 

Bilderna från dagens "springlopp" kommer här:

 

I dag var det alltså dags att både sätta potatis och att plantera blommor. Dagen har bjudit på solsken och varma temperaturer. Klockan 16 åkte jag och hämtade Max på hans dagis. Efter maten åkte vi till Daniel för att sätta planteringsplanerna i verket. Allt gick bra, ända till Daniel dränkte sin far i iskallt vatten. Nåja, så farligt var det inte, men jag skall hämnas när han minst anar det.

 

Det går framåt med besked för herr altanbyggar´n Robert. Svärfar Ove har också varit med och gett goda råd. Nu ser vi fram emot den stora pampiga invigningen, då Norrbottens landshövding klipper bandet. Jag skulle klippa var det tänkt men mitt arvode på 5.000 kronor föll inte i god jord, så hövdingen tar hand om det istället. Han får ett fika så är han nöjd.

 

I går vandrade jag i Badhusparken i ett strålande solsken. Min skarpa örnblick hittade så småningom ett album med bokmärken. I albumet - från 1954 - fanns även en hel del filmstjärnebilder, alla hade en och samma person på bilderna: Tony Curtis. Här kommer en litet utdrag ur albumet:

 

Sluta aldrig arbeta för det goda,

i samma stund du ger upp,

tar det onda över.

 

Roger Lindqvist.