Roger Lindqvist

Naima Wifstrand (1890-1968)

Född den 4 september 1890, död den 23 oktober 1968.

Lungcancer

Diagnos: Lungcancer!       

 

Det finns inget glamoröst över en lungcancer.

Endast hosta, spott, svett, tårar och blod.        

 

Roger Lindqvist.         

----------------------------------------------------------------

Bild: www.commonswikimedia.org.

 

"Ang. CARL ERICKSON..."

Ett stort tack till Margaretha Johansson, som varit mig till stor hjälp på min jakt efter Carl Viktor Eriksson från Stensjökullen, Blåsmark. Viktor föddes 1890 och var bror till min farmor Hanna Lindqvist. Året 1910 emigrerade han till USA. Han försvann under mystiska omständigheter. Något svar på gåtan fick vi aldrig. Men tack vare Margarethas insats så har vissa saker kommit fram i dagern, som kanske kan ge en liten slags fingervisning om vad som ev. hände honom.

 

Sittande, Karl Viktor Eriksson f. 1890. T.h. Hugo Marino

Vikström. f. 1899 och systerson till Viktor.      

 

Rapporten upprättats av: John T. Kenny, Duluth, Minnesota den 2 mars 1918.

Angående Carl Erickson, order 1352 serienummer, 87, Carlton County, Minnesota.

I Duluth Minnesota:    

 

Sheriff McKinnon från Carlton, County ringde mig i ett "long-distance" telefonsamtal och underrättade mig om att Carl Erickson inte infunnit sig för att genomgå sin fysiska/kroppsliga undersökning den 27 februari. Det datum som han blev kalld och att han berättat för många människor i eller nära Aitkin, Minnesota, att han skulle vägra att genomgå en undersökning för värnplikten eller till någon annan begäran åläggande i samband därmed. Sheriffen underrättade mig även om att han lämnat Aitkin, förmodligen för att åka till Coleraine, Minnesota; och att han skulle vara lätt att få tag i. Skickat telegrammet som följer till Marshal i Coleraine. (Marshal kan betyda marsalk, polischef eller tjänsteman vid domstol, Margarethas anm.)          

 

Telegrammet:     

 

Carl Erickson har åkt från Aitkin, Minnesota eller Coleraine under någon av de sista två dagarna. Känd där av Alexander King och Rudolph Oswald (som jag förstår är några bekanta till honom i stan). Efterlyst som avsiktlig desertör. Var vänlig grip honom genast, håll honom i förvar, skicka mig "goverment rate".

 

Mottagit telegram från Marshal i Coleraine som meddelat att Erickson hade lämnat Coleraine för att åka till Aitikin, Minnesota. (Carl Erickson hade alltså återvänt till Aitikin troligtvis).

 

Senare på dagen ringde Sheriff McKinnan från Carlton County mig för att underrätta mig om att han hade arresterat Carl Erickson när han passerade genom Carlton på ett tåg västerut. Sheriffen uppger att Erickson absolut vägrar att undergå undersökningen och jag föreslog sheriffen att han skulle anmäla Erickson till "Adjutant General" och rapportera hans förseelse (brottslighet) så att han snart insättes i armén utan åtal i en civil domstol.

 

T. R. Campbell, Special Agent. St Paul Minnesota.          

 

 

 

--------------------------------------------------------------------------

De två namnen som finns antecknat i rapporten; Rudolph Oswald och Alexander King, vilka man trodde var Carl Ericsons kamrater, visade sig vara hans båda alias. Carl Ericson använde sig av de namnen, för att troligen förvilla polismyndigheten. Hemma i Sverige hette han kort och gott Viktor. I USA kallades han av syskonbarnen för uncle Vick.

 

Tack än en gång till Margaretha Johansson.

Roger.

 

På en intensivvårdsavdelning...

Hos min mor /2008

Vid köksbordet hos min mor den 17 mars 2008.

 

Blommor på bordet och tre tända ljus. Det var en som fattades: min far.

 

Skotermaffian samlas - 2011

Max, Danne, Robert, Jannice, Mia och Gustav, den 9 mars 2011.

Resa i Roknäs och Sjulnäs historia

I dag klockan 13:00 blev vi upphämtade av en stor komfortabel buss på Rådhustorget i Piteå. ABF-gruppen med dess medlemmar, fick genom Jan Westerbergs försorg en intressant resa tillbaka i Roknäs och Sjulnäs historia. Jan Westerberg, son till IVAB:s grundare Folke Westerberg, har intresserat sig för sin födelsebys rika historia, och har pga detta intresse printat ned detta på papper. Den historiska tillbakablicken fick vi som gåva för en tid sedan. I dag var det alltså att med våra egna ögon få betrakta, de kvarlämnade spåren efter det som en gång utgjorde själva själen i byarna, och dess omgivningar. Efter en händelserik färd, avslutades det hela med våfflor och kaffe på Sandön, med utsikt över Svensbyfjärden. Tack till alla inblandade. Ett stort varmt Tack till eldsjälen Jan Westerberg för ditt engagemang.

 

Roger.

 

 

Jan Westerberg, son till IVAB:s grundare Folke Westerberg.

Jan har författat en skildring om sin bys historia.  

 

Foto: PT.

 

Det skall börjas i tid

Max på pappa Roberts skoter den 4 mars 2012.

Pelle katt

Julhelgen 2009 frångick vi traditionen att ha en julgris på bordet.

Istället anlitade vi Pelle som julbordsdekoration. Se sån stil han har!

Max

Jerry Williams & Dynamite Brass

1969.

 

Ur vardagen...

Vakna!

"Det är guds vilja att göra hela världen islamisk. De som inte blir muslimer via dialog tvingas till islam med hjälp av svärd".

 

Sagt av en ung göteborgare som nu deltar i striderna för den Islamska staten.   

Ovanstående citat är hämtat ur dagens Expressen.

 

Jag undrar om det är bara jag som känner en stor klump i halsen och oro i magen? Jag vill absolut inte bli muslim. Jag är trygg i det jag tror och står för. Om det vill sig illa, kommer ev. jag också att bli halshuggen så småningom. Vilka ljusa framtidsutsikter vi har. Inhemska terroristexperter har börjat höja ett varningens finger inför vad som komma skall. Nu gäller det att handla! Det är ingen hemlighet längre, när våra mest kända tidningar, AB, Expressen och DN, publicerar fakta om de unga män som reser från Sverige in i IS-armén. I dagens Expressen finns en utförligt beskrivning i text och bild på de män som lever i vårt land, men som hyser fruktansvärda åsikter om oss övriga samhällsmedborgare.

 

Vi får väl hoppas och be, att SÄPO har något så när läget under kontroll. För detta det som just nu pågår är fruktansvärt mörka och destruktiva krafter, som i sina hot vill omkullkasta hela vårt (än så länge) neutrala samhälle. Hur skall vi då som medborgare bemöta detta? I stället för att ta bladet ur mun, och ge landets innevånare nån slags information, sitter en mängd experter i ett radioprogram och diskuterar om n....bollar. Inte undra på att man hånler åt oss i våra grannländer. Därmed icke sagt att jag på något sätt vill vara främlingsfientlig, men vi måste verkligen se allvaret i dess rätta proportioner. Höjer någon sitt vapen mot dig, och önskar din död, ja, då kan vi inte sitta som fromma lamm på väg till slakt. Vi måste agera! Våra grannländer agerar, Europa agerar. Sverige? Jo, vi pratar om Pippi Långstrumps pappa i Söderhavet.

 

Främlingsfientlighet skall absolut icke få slå rot! Allt detta måste vi alla hjälpas åt att motverka. Men det är dessa kriminellt inställda indvider som vi måste bekämpa. Dessa fanatiker.

 

Mustafa Shade 24 år från Göteborg en av många som nu

strider i IS.   

Foto: Expressen.

 

VM-hockey 1969

Detta år väcktes mitt hockeyintresse på allvar.

Elvis Presley /1958

 

Olle Björklund - 1966

 

Stormigt besök

Under några stormiga eftermiddags timmar har vi varit gäster hos Ante, Carro, Norah och Malte. Eftersom Max tillbringar kvällen och natten hos farmor och farfar, så följde också han med. Ca 13 plus ute, men de stormiga vindarna var så pass elakt inställda, att både krukor och trädgårdsmöbler blåste sin väg. Norah och Max plockade blåbär. Malte ville också vara med, så vi vistades i skogen en stund. Men när stormbyarna var som allra värst, så böjde sig hela tallskogen och man bara väntade att få en fura i skallen. Lyckligtvis så undkom vi utan några nedfallande träd.

 

Det stundar både mörkare och kyligare tider. Därför måste

veden vara inom räckhåll när det börjar knäppa till i husväggarna.

 

Tur är ju att Andreas hade två starka gossar till hjälp: Max och Malte.   

 

Malte.         

 

Max i sin röda mössa levererar vedklabbar så det bara stänker om det.    

 

Ved framkörning av far och son.  

 

 

 

 

SAAB V4 - En katt bland hermeliner

I dag på kyrkparkeringen i Piteå: en katt bland hermeliner.

 

SAAB V4 underbart att se, t.o.m. rattmuffen fanns med.           

 

Den välkända grillen...            

 

En gång inköpt hos LUNDGRENS BIL i Piteå.    

 

Foto: Roger Lindqvist.   

 

 

 

 

Lyssna på barnen...

Tänk om vi vuxna vore lika kloka och oskyldigt tänkande som barn. Då skulle världen aldrig någonsin brinna. Ingen skulle bli orättvist behandlad. Vi skulle se på varandra ungefär som: "Här är jag, och där är du!" Vi skulle leva i en mer okomplicerad tillvaro. Alla barn föds oskyldigt till denna värld. Det får vi aldrig glömma, vad som än sker.

 

Roger.

 

I ett barns värld betyder hudfärgen ingen roll. Men då vi vuxna kommer

in i bilden händer i bland alltför negativa saker. Det som senare formar

det lilla barnet som vuxna män och kvinnor. Vi blir till en produkt - vare

sig vi vill heller inte - av vår uppväxt. På gott och ont.

IS-man talar ut...

Programledaren Rachid Hmami gjorde för ett tag sedan en telefonintervju med den i Sverige bosatte Sheikh Ahmad. Ahmad är en varm förespråkare för den Islamska staten.   

 

RH= Rachid Hmami. SA= Sheikh Ahmad.

 

RH: - Du säger att du ska kriga med alla för att de ska bli muslimer?

SA: - Till sista dag i vårt liv, vi ska kriga mot Sverige och hela Europa.

RH: - Och du bor i Sverige?

SA: - Jag är i Sverige.

RH. - Varför är du här i Sverige hos de otrogna?

SA: - Vi är här och har till uppgift att sprida vår religion.    

 

Detta var ett kort utdrag ur intervjun...

 

Hjälparbetaren David Haines, strax före sin avrättning.

 

 

 

Alla vi...

Siw Malmkvist i Bildjournalen 1961

 

SLAM CREEPERS /1967

 

Olof och Lisbeth Palme, 1970

 

Hasse Ekman - 1957

 

Kim-Jong-un

Nordkoreas högste ledare, Kim-Jong-un har insjuknat i: "obehag". Det skulle jag också gjort om jag varit diktator. Jag skulle ha haft en känsla av obehagligt obehag dygnets alla 24 timmar. För det finns inget obehagligare än slutna länder som Nordkorea. Det känns även obehagligare för varje dag att kunna konstatera, att pojkdiktatorn styr sitt land med järnhand. Att hjärntvätta ett helt folk är skrämmande, vilket den obehaglige Kim-Jong-un har gjort, liksom sin far även gjorde, under flera obehagliga år. Varje man och kvinna är född fri! Åtminstone låter det bra i teorin. I den brutala praktiska verkligheten, är det nåt helt annat. Det är en obehaglig värld vi lever i. Tror inte ens att skräckförfattaren Stephen King hade kunnat komma på en mer skräckinjagande, gastkramande handling, än den verkligheten just nu bjuder oss på.

 

Låt oss önska att alla galna våldsverkare suddas ut ur handlingen. För evigt! Jag hyser ingen större respekt eller förståelse för de mörka krafter som har intagit Moder jord. En genom-ond person som begår de mest horribla handlingar, skall icke ha rätten att ströva fritt ute ibland andra människor. Så ska  heller icke en religiös grupp, bestående av enbart fanatiker, heller en härskare av ett land göra. Dessa skall på ren svenska sättas bakom lås och bom. Såja, nu fick jag det sagt också.

 

Roger.

 

 

Kim-Jong-un, en man som tar sig på för stort allvar. En man som vid 30-årsålder

bestämmer över liv och död i det slutna landet Nordkorea. Nu har han enligt

källor drabbats av obehag. Det skulle han egentligen gjort för länge sen.

Kuvar man ett folk, och sänder oskyldiga i döden, då är det inte så värst

konstig att obehaget kommer förr heller senare.     

 

Bild: www.huffingtonpost.com   

 

 

Bildälskare

Jag har alltid varit intresserad av foto och film. Så länge jag kan minnas. Det är något visst med bilder, och riktigt gamla foton. Film går heller inte av för hackor. Det finns en bildskatt i nästan varje hem. I fotoalbumet. När jag var barn och fick följa bort med mina föräldrar, brukade man ofta ta fram sina album för att visa sina både gamla och nytagna foton. Hemma hon min farmor och farfar låg också ett album. Välfyllt med foton av släkten. Det fanns bara ett att anmärka på: det fanns ingen som helst anteckning bak på bilderna vem det föreställde. Hade man tur så kanske man kände igen personerna på bilden. Hade man otur, då var och förblev alla avporträtterade människorna helt okända.

 

I somras fick jag en pärm med gamla fotonegativ i min hand. Det var Hans G. Pettersson som var mannen bakom bildskatten. Hasse var i många år pressfotograf på Piteå-Tidningen. Hemma hade han sparat en hel del av sina bilder. Om jag förstod honom rätt, så finns det ännu mer att ösa ur hans fotoarkiv. Låter onekligen mycket spännande.

 

Pärmen med fotonegativen. Från 1960-talet fram till modernare dagar.

 

Hasse Ekman - Eva Henning /1960

 

Anita Björk /1964

 

Edvard Persson - 1947

 

Självskadebeteende

I TV:s Uppdrag granskning visades igår fallet med de unga tjejer, som pga av sin svåra ångest, skadar sig själva genom att skära sig i handleder, ben m.m. Trots att dessa tjejer inte var åtalade för något brott, hamnade de på den slutna psykiatriska vården i Växjö. På samma avdelning fanns även dömda mördare och våldtäktsmän. Det sved i hjärtegropen när jag hörde  flickorna berätta om ett liv fyllt av ångest, otaliga intagningar, samt det mest förnedrande: att bältas. D.v.s. att under perioder av affekt, tvingas ligga fastspända i timmar. Till detta tung medicinering. En av tjejerna spelade på sin akustiska gitarr och sjöng i programmet. Jag var i ett annat rum, så jag hörde endast hennes röst, och var under någon sekund inne på att den tillhörde Lisa Ekdahl.

 

Nu till en liten fundering: vid svår ångest berättade de medverkande, att för att avleda sin smärta så skar man sig i händer, handleder och ben. Detta gjorde att smärtan kunde försvinna för någon timme. Men i bland hjälpte det inte alls över huvudtaget. Tillbaka till funderingen: Extrem piercing, som väl alla kanske sett vid nåt tillfälle, är för mig också ett slags självskadebeteende. När unga män och kvinnor tillfrågas varför man vill genomborra sina underliv, tungor, ögonlock, svalg, armar, fötter och ben, så sägar man: Jag mår så mycket bättre!

 

När jag var barn, brukade jag i bland få åka med mina föräldrar till Udden i Sikfors. På festplatsen uppträdde i bland en fakir, som åt glödlampor, svalde stora svärd, lät sig brännas av eld på sina armar osv. I dag 2014, när jag ser dessa minst sagt extrema piercingar, så minns jag barndomens fakirer. Det är bara det; att i jämförelse fakir-piercing, så är fakiren rena söndagsskolegrabben. Nåja, det man inte begriper måste man lämna som det heter. Men jag kan inte låta bli att ha en åsikt om detta. I mina ögon ser det helt enkelt vedervärdigt ut. Och varje gång detta kommer inför min åsyn kan jag inte låta bli att undra VARFÖR man gör det man gör?

 

 

 

Var det verkligen så här vi var menade att bli?      

 

När jag tittar mig omkring ute på nätet, ser jag till min rena förskräckelse, att det också finns att tillgå en sk självmordsguide. Man kan få ingående instruktioner om man vill: 1. ta sitt liv genom att skära. 2. lägga sig på en tågräls. 3. vapen. Ytterligare tips finns, men jag blir bedrövad så jag slutar där.

-----------------------------------------------------------------------------

Bilder: www.metro.se / www.faafiye.com / bruxasdaluz. blogspot.com

Centrum Radio - 1940

 

Anita Lindblom

 

ESTONIA-katastrofen 1994

Onsdagsmorgonen den 28 september 1994 stod jag som vanligt vid busshållplatsen vid hortlaxvägen, och inväntade bussen. För det mesta så körde jag bil, men det hände i bland att jag var nödd att åka kollektivt. När jag anlände till Piteå busstation, ca 6:30 för att invänta "min" buss, som skulle ta mig ut till Öjeby sjukhem kom jag i samtal med en pratglad busschaffis. - Har du hört vad som hänt i natt? sa han och lutade sig ut genom sidorutan.

- Det har hänt hemska saker i "Östersund". Men där hörde jag fel. Det skulle vara "ute på Östersjön". Väl inne i bussen fick jag mig förklarat hela sammanhanget. När jag kom till jobbet stod TV:n redan på, och mina arbetskompisar satt i andäktig tystnad.

 

Jag hade förfärliga ryggproblem vid den här tidpunkten. Så pass att jag var tvungen att åka hem. Harry, en av jobbarkompisarna gav mig skjuts hemåt. En stund efter att jag kommit hem, så ringer det på dörren; det är min far som tittar in. Han är också förskräckt över det som hänt. Och vi sätter oss i soffan och tittar på nyheterna. Jag minns att han hade Piteå-Tidningen med sig. De närmaste veckorna och månaderna handlar enbart om farygskatsstrofen. Det diskuterades både hemmavid och på jobbet. Det var en tid av mycken sorg och förstämning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Roger Lindqvist.

 

Homo Sapiens - ett flockdjur

"Om du gillar Piteortens falukorv får du vara med. Om inte - ja, då stryker jag dig ur vänlistan".

 

Det har blivit alltmer vanligt förekommande att visa att man tillhör rätt grupp. I dag kan man med ett enkelt tryckande på en tangent ta bort alla oönskade filurer som lurar bakom husknuten. Enkelt och elegant, heller...? Att ta bort "ohyran" har blivit till en modegrej, som att klä sig i sin senaste outfit. Det gäller ju att hänga med, som sagt.

 

Det är nog inte så långt kvar innan man delar in landets innevånare i "kategori lämplig", kategori olämplig" eller: "kan plockas fram vid speciella tillfällen".

 

"Sverige håller på att gå sönder", konstaterade Göran Persson häromveckan. Jovisst, har Göran rätt i det han säger. I dag vågar många inte tycka till, med rädsla för att hamna i "kategorin olämplig". Hemska tanke att behöva löpa gatlopp på Rådhustorget i Piteå. Heller att inte bli inbjuden på den årliga nobelfesten den 10 december.

 

Men vad är det då som är så farligt? Åsikter har väl alla. Åsikter om både det ena och det andra. För inte så länge sen, läste jag Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg. Men oj, vad den mannen hade åsikter. Ulf Lundell benämnde honom i en intervju som "färgstark".

 

I bland så kommer själva sakfrågan på efterkälken när jag lyssnar heller diskuterar med någon. Vad jag tycker är intressant är företeelsen, att alla måste tycka lika. Om två personer sitter på varsin sida av en gunga, de båda väger ca 100 kg. var. Om de gungar för häftigt kommer så småningom plankan de sitter på att gå av mitt itu: KRASCH!

 

Likadant om vi fortsätter att streta åt skilda håll med full kraft, då kommer Göran Perssons profetia att gå i uppfyllelse. Sverige går sönder!

 

Så till sist: Jodå, JAG gillar Piteortens falukorv, köpte en rejäl bit så sent som i dag. Alltså, då får jag vara med i gruppen? Men de andra då...? Hur gör vi med dem? Först rätta inringda svar, belönas med 10 korvringar av Piteortens falukorv. Först till kvarn...

 

Nåå, gillar du heller gillar du inte...     

 

Homo Sapiens liknar en flock vargar. Vi jagar i flock,

och gud nåde den som inte tycker om Piteortens falukorv,

honom/henne blir det synd om. Grrrrrrrr...           

-------------------------------------------------------------------

Bilder: www.jaktojagare.se / www.ehinger.nu      

 

Avans Lantbruk i Hortlax

Över bondens gård i Hortlax lyste solen i dag.        

 

Trots solstrålarna så kändes vinden en smula ilsken.           

 

Får jag presentera: Avans förnämliga "Ko-kvartett". Specialité, de råmar

fyrstämmigt. På repertoaren: Konvaljens avsked, Man skall leva för varandra

samt en hel del andra odödliga örhängen. Inbokade hela 2015-16.     

OBS! Ko-kvartetten bokas genom R. Lindqvist, ko-manager.     

 

Familjen får bor inte på bondens gård.

 

Den här fårsextetten tillhör en annan ägare.     

 

Ko- och fårfoto: Roger Lindqvist.

 

 

 

 

Sista gången jag bjuder...

...Daniel på smörgåstårta. Han blev fullkomligt vild av bara åsynen. Jodå, man måste passa sig vilka man bjuder in...det hade kunnat sluta väldigt illa - att JAG inte fått en enda bit. Men ju mer Danne åt desto snällare blev han. När han precis hade slukat sin 23:e bit så var han huuur medgörlig som helst. Kanhända att det var  uppfostran som gick fel? /Pappa.

 

Usch, dagens ungdomar har inget hyfs. Annat var det på pappas tid.

 

 

Furunäset 1993

Kolgården byggt 1954. Foto: Lennart Lundquist 1993. 

 

Kolgårdsmagasinet, Furunäsets sjukhus. Foto: Lennart Lundquist 1993.        

 

Panncentralen strax innan rivningen. Foto: Lennart Lundquist sept. 1993.

 

Pannhuset i Panncentralen. Foto: Lennart Lundquist sept. 1993.

 

 

 

Viktor Konovalenko

Viktor Konovalenko (1938-1996).      

 

Målvakt i det sovjetiska hockeylandskaget. Konovalenko var med att vinna VM-guld 1963-68 samt 1970-71. Vid hockey VM i Sverige 1970 blev Viktor Konovalenko utsedd till världens bästa ishockeymålvakt. En gigant i målkassen, trots sina endast 1.68 cm över havet. 

Amerikas "Dream girl" Ingrid Bergman /1940

 

AXEL LUNDMAN A-B inbjuder till en stor utställning

¤ Höstens nyheter i TV - RADIO - FRYSSKÅP och FRYSBOXAR - TVÄTTMASKINER och CENTRIFUGER - EL. HANDVERKTYG.

¤ Storfors Folkets hus den 7 augusti.

¤ Hortlax Församlingshemmet den 8 augusti.

¤ Jävre Medborgarhuset den 9 augusti.

¤ Hemmingsmark Skolan den 10 augusti.

¤ Blåsmark Hemvärnsgården den 11 augusti.

 

 

 

 

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 5 augusti 1961.

 

 

Svenne & Lotta /1970-71

 

ICA-LUNDMANS 80-ÅRSJUBILEUM - 1986

Lundmans Köpcentrum den 3 oktober 1986.     

 

 

 

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 oktober 1986.

 

Påkörd i Furunäsbacken

 

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 30 november 1966.

Nyårsgåva till handikappade i Piteå

Hjälp Lions och Köpmannaföreningen med insamlingen, uppmanar

Henry Hedström, Fritjof Lundman och Erik Lundqvist som repre-

sentanter för organisationen.    

 

Lions Club och Köpmannaföreningen i Piteå har tagit ett vällovligt initiativ för att hjälpa de handikappade inom Piteå vidgade stad. På nyårsafton hoppas man kunna överlämna en check på 32.000 kronor, som i första hand skall gå till hälsoresor för de handikappade men även i form av annan hjälp. För att få in dessa pengar så kommer Köpmannaföreningens medlemmar att sälja gåvobevis för en krona styck i varenda affär i Piteorten. Med gåvobeviset följer en tipskupong där alla får chansen att vinna tre flygresor till Italien. Från jul t.o.m. nyårsafton övertar Lions försäljningen av gåvobevisen.      

 

    - Vi har länge funderat på att göra en satsning i den riktning vi nu beslutat och vi hoppas att på detta sätt kunna hjälpa de handikappade inom Piteorten. En hjälp på de ställen där inte samhället räcker till, säger Köpmannaföreningens ordförande Fritjof Lundman.

 

Kommande måndag sätts försäljningen igång av 32.000 gåvobevis, som kostar en krona per styck. Försäljningen skall ske via alla Köpmannaföreningens affärer och mellan jul och och nyår skall Lions medlemmar gripa in och göra slutspurten på försäljningen. Alla pitebor skall få chansen att ge sitt bidrag. På nyårsafton när piteborna går i festyra och dansar i samtliga sporthallar kommer Lions medelemmar på besök och säljer gåvobevisen.

 

Med dessa gåvobevis följer en tipskupong. De som tippar alla rätt får chansen att vinna en flygresa. Tre flygresor utlottas och de är helt skänkta av Köpmannaföreningen. Behållningen från försäljningen av gåvobevisen går alltså oavkortat till de handikappade. Arrangörerna har satt målet till 32.000 kronor, alltså en krona per invånare i den vidgade staden.

 

Det blir Lions club som tar emot checken och sedan skall de i samråd med myndigheter och läkare se till att medlen kommer väl till pass. Det finns många handikappade inom Piteorten. Man har påbörjat en inventering men vet ännu inte hur många det är. En preliminär siffra säger att det bl a finns ca 200 svårt handikappade ungdomar. Om än samhället gör sitt bästa för dessa så är det många som kommer i skymundan. Här har alltså vi alla friska chansen att göra en insats att stödja ett verkligt lovvärdigt initiativ.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 30 november 1966.

 

PS. Köpmannaföreningens ordförande Fritjof Lundman, hade ICA-butik i Hortlax tillsammans med sina tre syskon: Tyra, Sigge och Bengt Lundman. /Roger.

Robban Broberg

 

Jan Rohde /1964-65

 

Bröstfallet

 

 

Foto: Roger Lindqvist - 2014-09-24

I den fria debattens Sverige

Tänk vad vi älskar att klistra etiketter på andra personers pannor. Vi njuuuter i fulla drag! Har han/hon sagt det eller det; fram med klistret och etiketten och så SMASK i pannan. I somras visade hockeylaget Kiruna IF upp sina nya regnbågsfärgade matchtröjor. Syftet och tanken bakom, var att slå ett slag för alla de hbtq-personer och deras rätt till lika värde. En strålande fin och hjärtlig tanke i den onda värld som vi lever i. Men... nu har vissa av lagets sponosrer, funktionärer m. fl. sagt adjö till sitt forna lag. Varför? Det spekuleras i att orsaken är regnbågströjorna. Det dröjde dock inte länge innan journalister och tidningskrönikörer snabbt var framme, ivrigt letande i sina skrivbordslådor efter sina obligatoriska etiketter. När de så småningom fått fram sina buntar, klistrades dessa omgående fast på de som flytt klubben. På de flesta kunde man läsa: "homofob". Ett populärt ord när någon råkar tycka något helt annat i denna känsliga fråga.

 

I såfall är det många i prästerskapet som ständigt går omkring med en etikett i pannan. Så även på vanliga medel-svenssons. Privat har jag inget problem med homosexuella. Men det jag tycker är lustigt i denna debatt, är hur fort respektive person får sig tilldelat en etikett. Etikettklubben fortsätter även i framtiden att både klippa och klistra, var så säkra. Det finns ingen hejd på deras fantasi. Samtidigt är det viktigt att säga, att alla är vi lika. Vi är människor kort och gott, som min kära morfar säkert skulle sagt.

 

Må väl därute - Ni är alla så betydelsefulla!

 

Roger.

 

Regnbågströjan.               

 

Bild: Aftonbladet.

Gösta Ekman d.ä.

Gösta Ekman d.ä. (1890-1938).

The LOLLIPOPS /1964

 

Norrbotten, så det bara sjunger om det!

Foto: Roger Lindqvist.    

Danne

Daniel, den 22 januari 2011.

"Hä jär nage fel inne mössa!"

Min vackra moster

Elly, min filmstjärnelika moster på ett foto från 1954.

I bland så stannar tiden liksom upp...

En gång lekte vi tillsammans jag och alla mina barndomskamrater,

de som fanns runt om i vårt hemmakvarter.     

 

Så går dagar, veckor och år. Och medan åldern så småningom tar ut sin rätt, på mitt sätt att tänka och vara så kommer barndomsminnena allt närmare, och sätter sin rot längre och längre in i hjärtat.

 

I dag mötte jag en av mina barndomkamrater, Agnetha. När hon då berättar att hennes son med familj bor granne med en av mina söner, tror jag först att jag inte hör rätt. För det visste jag inte. Så berättar hon vidare att hennes barnbarn leker med mitt barnbarn. Då smälter jag en aning. Det är då som tiden stannar upp, tar en liten paus mitt i vardagen. - Vi hade så kul, Agnetha, säger jag innan vi skiljs åt. Och när jag sätter mig i bilen kommer tankarna. Jag undrar om hon minns den där hårda kramen hon fick, mitt på Hortlaxvägen, när jag blev livrädd för det där flygplanet som lät så högt. Undrar om hon även minns att hon somnade på våran bro, när hon väntade på mig, medan jag åt min middag inne i vårt kök? Undrar vad våra respektive barnbarn säger om 50 år? Jag tror jag vet: - Vi hade ju så kul!

 

Allting går igen.      

 

 

O, du ljuvliga vinter snart är du här...

Tänk att vakna upp en ljuvlig snörik ny morgon,

och få känna den där närheten av en massiv hjärtinfarkt...     

 

...den gamla lyktan av årsmodell -70 fick sig en ny vinterlook

den här underbara vita morgonen...             

 

Men så kom räddningen, i sonen Andreas gestalt...      

 

...bort, bort sommaren är alltför kort...        

 

...om ni nu gick på det där att jag gillar vintern...så hade ni FEL...    

 

...vår och sommar är min tid. Icke en årstid där skidor är på ständig glid.

När solen står högt på en himmel så blå, sitter jag i skuggan

med min kaffekopp och njuter, så det så... 

 

Vinterfotograf: Roger Lindqvist den 2 februari 2010.

 

 

 

 

 

Mammas gata /2011

I ett tidigare inlägg berättade jag om en trädfällning på mammas gata.

Några dagar tidigare, den 24 maj 2011 exakt klockan 11:19 tog jag

den här bilden...

 

...och den här...

 

OBS! Varning för mig...!

Varning för mig!

 

Se upp ni alla därute. På bilden ser ni en medelålders heterosexuell man som bara ställer till besvär för hela mänskligheten. För ni vet väl att...

 

¤ Bensinransoneringen 1973 berodde på, ja just det: MIG!

¤ Norrmalmstorgsrånet i Stockholm 1973 berodde också på MIG!

¤ ABBA:s 4:e plats i melodifestivalen 1973 är mitt FEL!

¤ Explosionen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975: MITT FEL!

¤ Socialdemokraternas valförlust 1976, samma där: Jag gjorde FEL!

¤ Sopberget som bara växte och växte: FEL av MIG!

¤ Tre Kronors plattmatch mot Polen i VM 1971: Absolut - mitt FEL!

¤ Skövlingen av regnskogarna, rätt gissat: Rogers FEL!

¤ Skilsmässan mellan Bosse Högberg och Anita Lindblom: Mitt FEL!

¤ Revan på Christer Lindarws klänning: Oj, oj, jag mår illa: Men mitt FEL!

¤ Edvin "Buzz" Aldin blev INTE 1:e man på månen 1969: Mitt FEL!

¤ Sexdagars kriget 1967: Jo, jag gjorde bort mig: Mitt FEL!

¤ Låtarna som aldrig kom upp på Svensktoppen: Rogers FEL!

¤ De utrotningshotade djurarterna: Mitt FEL! (naturligtvis).

¤ World Trade Center katastrofen 2001: Roger gjorde fel!

¤ Att Piteå-Tidningen blev tabloid: Rogers FEL!

¤ Alla kalkonfilmer 1930-2014: Mitt FEL!

¤ Reinfeldts skallighet: Jodå, mitt FEL!

¤ Alla världens nu levande fanatikers korståg: Mitt FEL!

¤ Att jag blev den jag blev: INTE mitt FEL!

 

 

Trädfällning - 2011

Trädfällning på mammas gata den 31 maj 2011.         

 

Träden tillhörde grannen Gunvor Jonsson. Gamla som gatan - träden alltså.      

 

Gamla träd kan man inte riktigt lita på...         

 

...bäst då att ta det säkra före det osäkra...   

 

Under de sammanlagt 52 åren jag bodde på platsen, hände det endast

vid ett tillfälle, i mitten av 90-talet, att en mindre björk gav efter i de

höststormar som då var. Resultatet blev ett krossat fönster på vår andra fastighet.

Grannen fick också en liten påhälsning men jag tror att det klarade sig rätt

så bra för hans del.  

 

Trädfällningsfotograf: Roger Lindqvist.   

 

 

 

 

Mamma

Min mor vid sitt köksfönster, den 7 juni 2010 klockan 11:11.

I drygt 20 år bodde mina föräldrar i sin lägenhet i Bergsviken.

De sista 7 åren bodde mamma ensam efter min fars död.

En man och hans katt

Mannen och hans katt, fotograferade på farstubron, den 27 juni 2010

klockan 16:29. Piiiiiip...

 

Olika inför lagen...

En person som mördar en annan, hamnar med all rätt bakom lås och bom.

En president som sänder ut soldater i ett meningslöst krig,

för att där döda sina "fiender" - kan både få stående ovationer, dunk i

ryggen, och förnyat förtroende.

 

Roger Lindqvist.

 

 

 

Lyndon B. Johnson.

 

Richard M. Nixon.

 

Gerald Ford.

 

Ronald Reagan.  

 

Far och son Bush.

 

Vladimir Putin.

 

...samt många, många fler...

 

 

 

 

 

AGA-Radio

 

Ford Transit /1972

Många band under 70-talet använde Ford Transit som orkesterfordon.

Agnetha Fältskog

1969. 

 

1974.

 

The Lee Kings /1965

Lee Kings med Lenne Broberg.

Flickan i fönstret

Sessan sitter i "sitt" hus och funderar på livet, den 5 juni 2011 klockan 12:19.

 

Sessan med en dunk Två-Taktsolja från OK.

 

Farbror Ingvar

Farbror Ingvar var äldst i min pappas syskonskara. Ingvar föddes 1911 och var i början av 30-talet en viktig kugge i SAIK:s fotbollslag i Storfors. Vad jag hört så påminde han starkt om Gunnar Nordahl när han med sin rätt stora muskulösa kroppshydda, motade bort motspelare på fotbollsplanen. En historia som jag hörde redan i barndomen, var när brodern Gunnar var målvakt, och vid ett ingripande överfölls brutalt av en motspelare i tumultet. Brorsan Ingvar blev så pass upprörd av påhoppet på sin yngre bror, att han likt kraften hos en bisonoxe sparkade bort fotbollen från plan så den aldrig hittades igen. Om den är sann, kan jag inte säga till 100 procent men jag har hört den som sagt. Ingvar var liksom sina andra sex bröder väldigt idrottsintresserad. Det var mycket fotboll under uppväxtåren. Byarna möttes i spontana fotbollmatcher t. ex. Hortlax-Blåsmark osv. Min pappa var också med och spelade.

 

Någonstans på livsvägen så kom farbror Ingvar till tro. Hans religiösa hem blev hos Filadelfiaförsamlingen i Piteå. Jag minns att han körde en Opel Rekord, och jag minns speciellt en gång när han stod hemma vid föräldrahemmet i Övremarken och skulle dammsuga sin kärra. Han hade parkerat i skuggan bakom väggen. Jag och min pappa var också där. Plötsligt så hör vi hur Ingvar börjar hulka sig. Ljudet blev bara högre och högre där bakom väggen, och min far skyndade sig dit. - Vad är det Ingvar, hur är det fatt, sa min pappa. Ingvar tittade upp röd som en tomat i ansiktet och väste fram: - Jag hittade ett hår, och du förstår så äckligt!

 

Farbror Ingvar var kräsen, och så fort han såg ett hår eller nåt annat "otäckt" så ville han spy. Trots Ingvars röda ansträngda anlete, så minns jag att min pappa skrattade hjärtligt åt sin kräsmagade storebror. Ingvar var en fin man, som tyvärr drabbades av svår sjukdom och avled 65 år gammal sommaren 1976. Han hade efter ett strävsamt liv ute på sågen i Munksund precis gått i pension.

 

Ingvar Lindqvist med hustrun Nancy.         

 

I början av augusti 1976 avled Ingvar Lindqvist. På bilden ses Ingvars tre

bröder stående vid kistan. Längst fram i profil min pappa, John, därefter

brodern Sven, och svågern Ivan. På andra sidan ses brodern Gunnar,

därefter svågern John R. samt Teddy, måg till Ivan. Begravningen hölls

i Hoppets kapell i Piteå, lördagen den 14 augusti 1976.

 

Föräldrahemmet

Föräldrahemmet den 8 augusti 2009.

ÅKE LINDKVIST

Åke Lindkvist, sommaren 1970, hemma i Hortlax.

"Seger är att se dig lida"

Åsa Romsons påhopp på vita män...

Åsa Romson, Miljöpartiet.        

 

I somras gjorde miljöpartiets Åsa Romson ett minst sagt kontroversiellt uttalande, i Almedalen, vilket jag citerar här:

 

"Man kan nästan misstänka lite grann att det hänger ihop, att om det bara sitter vita heterosexuella män vid makten, då bygger man också ett samhälle som passar bäst för vita, heterosexuella män. Och det blir så fel! För de flesta av oss, de allra flesta av oss här, vi är inte vita, medelålders heterosexuella män. Vi är människor, och det betyder att vi har lika värde. Men vi är olika på alla möjliga sätt."    

 

Betänk OM Åsa Romson bytt ut vita män mot svarta kvinnor, då hade det blivit på detta sätt:

 

"Man kan nästan misstänka lite grann att det hänger ihop, att om det bara sitter svarta homosexuella kvinnor vid makten, då bygger man också ett samhälle som passar bästa för svarta, homosexuella kvinnor. Och det blir så fel! För de flesta av oss, de allra flesta av oss här, vi är inte svarta, medelålders homosexuella kvinnor. Vi är människor, och det betyder att vi har lika värde. Men vi är olika på alla möjliga sätt".     

 

OM hon sagt så hade Åsa Romson två sekunder efter avslutat tal, blivit anmäld för hets mot folkgrupp, samt för evigt stämplats som rasist. Och vi kan endast ana hur tidningarnas löpsedlar sett ut dagen därpå. Åsa Romson hade även förklarats politiskt död för all framtid.

 

I och med detta uttalande, så har Åsa Romson skapat sk ringar på vattnet. I och med hennes minst sagt uppmärksammade påhopp, så har även Åsa Romson visat för sina medsystrar/bröder i partiet samt även alla andra runt om i landet, att detta är ett helt legalt sätt att bemöta "vita medelålders heterosexuella män".

 

I en diskussion härförleden, när den kvinnliga motpartens argumentation började så sakta att tryta, blev jag "antastad" med just de här orden som tidigare nämnts. Ett bevis om något att talet fick den önskade effekt som Miljöpartiet och Åsa Romson står bakom.

 

Roger Lindqvist.

Bergsviksbron

 

 

 

 

 

Vid fotoögonblicket lördagen den 20 september, rådde väldigt lågt vatten

i Pite älven. Foto: Roger Lindqvist.

Sten & Stanley /1964

 

HEP STARS /1966

 

SD och dess politik

Valutgången fortsätter att sysselsätta diverse journalister, krönikörer, bloggare (jag inräknad), massmediafolk över huvud taget. Den senaste krönikan som kom inför mina ögon, var Sanna Lundell i Aftonbladet. Överlag kan det hela sammanfattas på följande sätt: VI FÖRSTÅR INTE!

 

Det låter lite skrytsamt att säga; "detta sa jag för flera år sen" men det var just precis vad jag gjorde. Detta var i en diskussion jag hade med några meningsmotståndare, som tog SD i försvar. Då tyckte jag att de seriösa partierna behandlade problemet på ett väldigt slappt sätt. Deras synpunkt och idéer var att SD skulle frysas ut, man ville inte ta i dem med tång, inte alls ta dem på allvar. Man skulle inte ens tala till dem heller med dem. Detta parti utgjorde inget hot, som man sa. År 2014 fortsätter man att agera på exakt samma sätt som man gjorde då.

 

SD skulle kvävts i sin linda, om S, M, FP, C, MP, V tagit en rejäl diskussion med dem redan då. Nu har det börjat bli lite väl sent, när de sitter i sina riksdagsrum och ler åt valutgången. Nå, vad gör vi nu då? Ska vi fortsätta att ignorera, heller ska vi kavla upp ärmarna och dyka ned i SD-gyttjan? Att enbart tiga och hålla käft räcker inte. Att ta bort SD sympatisörer från vänlistor på fb räcker inte heller. Det är då den berömda strutsen gör som den brukar: stoppar huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Vi måste ta en DISKUSSION! Hur hade det sett ut att under andra världskriget vända bort sitt ansikte. Tror ni att Hitler hade mjuknat då? Det är precis tvärt om. Agera för bövelen! Allt annat är totalt uddlöst!

 

Roger Lindqvist.

 

Jimmie Åkesson må le på sin SD-kammare när hans parti undan för undan

växer sig större och större. Handlingsförlamade politiker står helt bortgjorda

runt omkring. Diskussionen skulle kommit för länge sen - men man valde att

frysa ut SD och deras sympatisörer. Den taktiken har straffat sig nu 2014. 

Jan Suchy´

Jan Suchy´ en gång en väldigt uppskattad hockeyspelare i

det Tjeckoslovakiska hockey landslaget. Jag minns honom

väldigt tydligt från från VM  som gick i Sverige 1969 och 1970.      

 

Jan Suchy´ idag vid 69-årsålder. Än leva di gamla gudarne.      

Carl och Karin Larsson, Sundborn /1905

Efter ett besök i Sundborn sommaren 1987, blev jag ordentligt

Carl och Karin Larsson frälst på allvar. Jag har läst väldigt mycket

av den litteratur som handlar om makarna Larssons liv och leverne.

Men att på plats kunna vandra omkring och insupa atmosfären där

de båda makarna verkade, det var på ren svenska; häftigt!

Christina Schollin & Hans Wahlgren /1970

 

Kvinnor...!

 

SIGGE FÜRST /1957

Kära Sigge, en i mina ögon alldeles ärlig och hedersvärd aktör,

sångare, m.m. Sigge en person med båda fötterna på jorden.

Äntligen...

1930.

Sanningsbärare

GÖSTA EKMAN d.ä. /1930

 

Motor/1967

 

Bildjournalen 1960

Gunwer Bergkvist och Brita Borg.

 

Gunsmoke /1958

Amanda Blake och James Arness i TV-serien Gunsmoke.

Norrländers - Örnsköldsvik /1979

 

Lill-Babs /1963

 

Delaey Plaza, Dallas, fredagen den 22 november 1963

 

 

 

Martin Ljung: "En gube i låddan" - 1960

 

"Änglar finns dom?"

Jarl Kulle och Christina Schollin i filmen: "Änglar finns dom?

-------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ 1961. 

LILL-BABS i Bildjournalen 1961

 

Acceptera inte negligera!

Humphrey Bogart - en hårdkokt herre i Hollywood

Humphrey Bogart.         

 

Humphrey Bogart är likadan i verkligheten som på film, kallhamrad, frän men äkta. Hans fru kastar grogglas på honom när hon blir arg och det händer att de slåss offentligt. Om hans karriär, hans dagliga liv och oslipade manér berättas i denna realistiska artikel.      

 

Vid 45 års ålder är Humphrey Bogart förmodligen Amerikas populäraste skådespelare. Detta är anmärkningsvärt av många skäl, men framförallt därför att han ser ut som han gör - med ett uttryck i ansiktet som om han just luktat på något obehagligt. Dessutom struntar han blankt i att sköta sin egen publicitet och i en värld där denna betyder så mycket, är det en attityd som nästan kan kallas kätterskt. Men hans tro på sig själv är så mycket starkare. När man höll på med att spela in "De anföll i gryningen" stod han och Raymond Massey en eftermiddag och såg på när deras "doubles" klarade av några av filmens farligaste scener. Bogart tittade begrundande på dem ett tag och så sa han: "Ray, jag slår vad om tio dollars att min double (stuntman) är modigare än din!"

 

En rik anekdotflora har växt upp kring honom och hans fru. I bland när han och frun - en fransk blondin som han kallar för "Sluggy" - är tillsammans med en massa bråkiga och stimmande människor, som de i bland föredrar framför sina verkliga vänner, kan det hända att hon plötsligt tar ett grogglas och kastar på honom med all kraft. Han bryr sig aldrig om att böja sig undan utan sitter lugnt kvar i sin stol medan glaset viner förbi, fullständigt likgiltig för sitt värdefulla ansikte. När glaset krossas mot väggen bakom hans rygg brukar han ruska på sitt tättklippta huvud och muttra: "Ja, man lever verkligen ett farligt liv. Men "Sluggy" är tokig i mig eftersom hon vet att jag är modigare än George Raft eller Edward G. Robinson". Och Mrs. Bogart brukar inte bli honom svaret skyldig. Hon är rasande över att hon inte kan rubba hans lugn och morrar tillbaka: "Du är i alla fall ingenting annat än en liten skräpaktör".

 

Men faktum är att det är mindre skräp med Bogart än med många andra filmstjärnor. Fullständigt i balans och full av tillförsikt tycker han inte om att folk tar sig själva alltför allvarligt. Folk som Paul Muni, som han misstänker för att vilja förmedla ett budskap genom sin konst, tråkar ut honom. "Om de prompt vill säga någonting väsentligt kan de väl använda telefonen", menar han. Han gillar inte heller att filmstjärnor framträder med pretantioner på att tillhöra en kulturell elit och som förvandlar sina hem till ett slags litterära salonger. Hans fru delar hans åsikt på den punkten och en gång smockade hon helt sonika till Miriam Hopkins när det sades att hon höll på att läsa korrektur till John Gunthers senaste roman.

 

Denna avväpnande brist på hämningar har kommit Bogarts popularitet att stiga. Hans privatliv har gått fritt från allt förtal helt enkelt därför att han aldrig har dolt någonting om det. Han bryr sig inte om att gömma sig bakom stängda dörrar som många andra filmstjärnor när han vill ta en tår på tand utan höjer sitt glas fullt synligt ute i sällskapslivet. Lika litet hemlighetsfull är han när det gäller sitt äktenskapliga liv. På väggen bakom barne i hans hus på Sunset Boulevard hänger två inramade dokument, som han inte försummar att visa för någon gäst. Det ena är en stämning för förargelseväckande beteende som han och Mrs. Bogart fick ta emot när de slagits offentligt på Hotel Algonquin och det andra en teckning av James Thurber, som denne gjorde efter att ha varit åsyna vittne till en av deras handgripliga uppgörelser.

 

Dagen innan herrskapet Bogart skulle resa till Hollywood till New York för att där träffa anstalter för en turné bland de amerikanska soldaterna, mötte de Peter Lorre på en bar. Denne, som känner Bogarts väl, antydde något om att pojkarna i övningslägren äntligen skulle få se hur en verklig fight gick till nu när Mayo och "Bogey" kom på besök. "Och vad dig beträffar, sa han till Mayo, kan jag slå vad om att du snart kommer tillbaka med blödande hjärta och ett blått öga". I stället för att söka hålla historien hemlig berättade Humphrey Bogart dem med synbar stolthet för varenda journalist han mötte.

 

Hans attityd mot pressmännen är förresten lika uppfrsikande som originell. För ett par år sedan tillfrågades han av en fnittrande kvinnlig reporter från en veckotidning om han hade någon dold passion för någonting här i livet. Han lutade sig över bordet, lade handen för munnen och viskade: "Yes, ma´mam, jag tycker om kvinnor!"

Det paradoala resultatet av detta tillvägagångssätt är att Humphrey Bogart förtjänar 3,500 dollars i veckan och ha ett sjuårigt kontrakt som inte innesluter några förbehåll. När han 1942 kom upp på Jack Warners kontor för att skriva under, talade man om för honom att ett sådant kontrakt var en stor sällsynthet bland Warners engagerade. "Hur kan ni då vara så säkra på att jag skall bli en god affär?", frågade Bogart. "Därför", sa Warner, "att vad som än händer med ert ansikte, kan det inte bli värre än vad det är nu".

 

En lycklig familj trots att slagsmål förekommer både inom och utom hemmet.

Hans fru Mayo, som varit en berömd skådespelerska har en stor del i hans

framgång.         

 

Ja, den saken är absolut säker, någon skönhet är Humphrey Bogart minst av allt. Men lika säkert är att muskelryckningarna ovanför hans vänstra öga, hans stramande läppar med det synliga ärret, det svagt orientaliska draget över hans ögonbryn, hans påfallande bleka hy, tvära haka och kortsnaggade hår tillsammans bildar ett ansikte som många kvinnor inte kan motstå. Inte förrän efter "Casablanca", när Bogart redan hade 41 filmer bakom sig, upptäckte emellertid Warners vilken tillgång man hade i detta ansikte.

 

Han gör själv ingenting för att bli populär, ja, i själva verket ser det ibland ut som om han rentav försökte göra sig illa omtyckt. När han nyligen besökte New York till exempel, gick han in på en restaurang på West 52nd Street för att få någonting att dricka. Fyra timmar senare var gatan utanför packad med folk, som ville ha hans autograf. Han tycker inte om den sortens barnsligheter mer än andra skådespelare, men till skillnad från sina publicitetshungriga kollegor, som brukar le vänligt och skriva sina namn tills de är fullständigt utmattade, vägrar Bogart att göra någon pockande människa till viljes. Den gången i New York band han näsduken om högra handen innan han gick ut för att ge sken av att den var skadad, knuffade brutalt undan de påträngande massorna och sjönk likgiltigt ned i en taxi. Det berättas att en av dem som stod närmast hörde honom muttra: "En sån utsökt samling smutsiga apor!".

 

En kväll när han hade särskilt bråttom att komma iväg från staden, råkade han slå igen bildörren mitt framför näsan på sin fru. Det förhållandet att hon var omgiven av massor av nyfikna, hindrade hennes vrede att slå upp i full låga. "Din lilla skräpaktör" skrek hon till sin man inne i bilen. Och så fortsatte hon att stormskälla på honom i flera minuter medan allt folket girigt lyssnade med undran och med skräck. En av de små pojkarna med autografblock i näven som stod närmast, viskade imponerad till sin kamrat: "Hörru du, hon är faktiskt ännu mer hårdkokt än vad han är!".

 

Hans mamma var en skicklig tecknerska och

bilden visar Humphrey som liten.           

 

När man tänker närmare efter är det kanske inte så underligt av ett dylikt uppförande ökar skaran av beundrare. De blir förtjusta när de upptäcker att den Humphrey Bogart de vant sig vid på vita duken inte skiljer sig från den verklige Humphrey Bogart. Han är faktiskt lika "tough" i verkligheten som på film. En sådan identitet mellan skådespelaren och människan är i sanning någonting mycket sällsynt. Hans framställningskonst är stram, känsloekonomisk och fri från alla falska tongångar. Han har ingenting av Cary Grants stereotypa hurtfriskhet, Spencer Tracys karska uppsyn eller Gary Coopers publikknipande blyghet. Han är helt enkelt sig själv. Denna "enkla" metod utmärker också många detaljer i hans yttre liv. Hans kläder till exempel. Man blir förvånad över att höra att han bara äger två kavajkostymer och båda har han haft på sig i de flesta av sina filmer.

 

Han föddes i en välbärgad New York familj på juldagen 1899. Hans far, Belmont Bogart, var kirurg med stor praktik och hans mor hade ett känt namn som illustratör i tidningarna. I ljuset av vad som sedan hände förstår man betydelsen av att dr. Bogart var familjeläkare hos en teaterchef som hette William A. Brady. Det var nämligen genom denna kontakt som Humphrey kom till teatern. Men bortsett från detta fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en berömd skådespelare. Han gick först i skola i New York och flyttades sedan till en annan läroanstalt i Andover i Massachusetts. Om hans individualitet på ett uppseendeväckande sätt inte kommit till uttryck redan under dessa läroår, är det mycket troligt att han gått den vanliga vägen - kommit till Yale och efter avlagd examen slagit sig ned som affärsman i hemstaden. Men han bröt mot traditionen. 1918 enrollerade han sig i flottan och stannade där i två år. Större delen av denna tid tillbringade han ombord på "Leviathan", som då var trupptransportfartyg, men hann också medf att tjäntsgöra som första klass sjöman på jagaren "Santa Olivia". Man kan lägga märke till att en sådan som Tyrone Power var fem år gammal på den tiden, James Stewart 10, Cary Grant 14 och att Mickey Rooney inte ens var född.

 

När han blivit civil igen blev han först reseinspektör för Pennsylvaniajärnvägarna och arbetade sedan som inkasserare. Han avskydde båda sysselsättningarna lika mycket. Då dök Willian A. Brady upp och erbjöd honom ett jobb som studiochef i World Film, som var ett av hans bolag. Inom ett par år hade Bogart via denna anställning nått en blygsam position på Brodway. Efter ett av hans första framträdanden skrev den kände kritikern Alexander Woolcott i sin tidning att "bemälde Bogart fick vara tacksam om man helt stillsamt påpekade att han inte räckte till för rollen" och en av Woolcotts kollegor anmärkte att "Mr. Bogart kunde inte kallas direkt undermålig, det skulle vara att förringa hans insats".

 

Han fortsatte emellertid med teatern de närmaste 15 åren, men tycktes dömd att för evigt få spela med i enklare komedier. Vanligtvis var han den unge oerfarne ynglingen, som gjorde sin entré i blazer och med tennisracket i handen. Det var under uppförandet av en sådan struntkomedi "It´s a Wise Child", som Fox´ talangscout fick syn på honom och tog honom med sig till Hollywood, där han åren 1931-32 gjorde tre filmer som ingen människa längre kommer ihåg. Hans fläkta mun - han hade ådragit sig skadan ombord på "Leviathan" genom träsplitter från ett löst skott - hindrade honom från att få hjälteroller och så återvände han till Broadway, till sin blazer och racket.

 

Han skulle måhända ännu i denna dag ha hållit på med denna sysselsättning om det inte hände sig att Arthur Hopkins år 1934 beslöt sig för att sätta upp Robert E. Sherwoods fascinerande pjäs "Den förstenade skogen". Med ljus och lykta sökte han efter någon som kunde tänkas spela gangstaren Duke Mantees roll. Sent en kväll när han inspekterat massor av kandidater utan att finna vad han ville ha, beslöt Hopkins att koppla av några minuter och slank in på John Golden Theatre. När han passerade foajén hörde han en entonig, levnadstrött röst från scenen. Det var Bogart och i samma ögonblick förstod Hopkins att han hittat den han sökte. Hans intuition förnekade sig inte och Bogart lyckades utomordentligt som Duke Mantee. Senare, när Leslie Howard som gjorde huvudrollen, engagerades av Warner för att göra rollen på film, övertalade han bolagsledningen att ta med också Bogart.

 

Trots att hans mellanhavanden med sina arbetsgivare varit långt från idealiska, har Humphrey Bogart stannar hos Warners alltsedan år 1936. Under de första fem åren gjorde han en serie roller, som skulle ha tagit kål på en mindre tålmodig man. I de första 34 filmerna satt han i fängelse i 9, ljöt döden i elektriska stolen eller hängdes i 8 och genomborrades av kulor i mer än ett dussin. Första gången han fick en uppgift som avvek från den vanliga var i "High Sierrra", som så småningom följdes av "Malteserfalken" och "Casablanca".

 

Under sina lugna perioder går herrskapet Bogart - de har varit gifta sedan 1938 - mycket bra ihop. En god del av sin framgång kan han tacka sin fru för och han vet det också. När de grälar rör det sig nästan alltid om politiska ting ty båda har en bestämd och sinsemellan oförenlig politisk uppfattning, men uppträdet kan också ha sin grund i vilken bagatellartad företeelse som helst, t. ex. general MacArthurs hattar, som Humphrey avskyr. Det är säkert sant att det stundom förekommer atletiska övningar i det Bogartska äktenskapet och man vet att Humphrey på deras femte bröllopsdag presentade sin fru med en brödkavel - handskuren!.

 

Mayo Bogart är född Methot och var på sin tid en känd skådespelerska som vann stor berömmelse som moatjé åt den berömde revykungen George M. Cohan. Humphrey Bogart har varit gift förut - en gång med Helen Menken, som var hans fru under en händelserik månad 1926 och en gång med Mary Philips, en känd Broadwayaktris som han äktade 1928 och höll ihop med i nio år. Att hans nuvarande äktenskap trots allt är lyckligt anses bero på att de båda makarna har många gemensamma intressen. Båda har små pretantioner på tillvaron och tycker om enkla och okomplicerade nöjen. All ledig tid brukar de tillbringa ombord på sin 30-fots båt "Sluggy".

 

När Humphrey Bogart arbetar, är hans vanor vanligtvis regelbundna. Han stiger upp tidigt och åker till studion i bil där han arbetar utan att förtröttas till lunchdags då han far till Lakeside Country Club. Där har man dukat fram hans lunch som alltid består av samma saker: ett par, tre drinkar (Martinis), en eller två flaskor öl, två stekta ägg och en kopp kaffe. När han är i New York, undviker han att visa sig på de modäna lokalerna och frekventerar antingen Bleecks Artists and Writers eller Tim Costellos bar på Tredje Avenyn, båda enkla och gemytliga ställen som mest besöks av tidningsmän.

 

Jack Warner kommer förmodligen att göra allt för att förmå Humphrey Bogart att förnya sitt kontrakt när det löper ut och lika troligt är att Bogart kommer att vägra skriva på. Han och Mayo har sparat en del slantar med åren. "Om fem år ska vi dra oss tillbaka och leva som sjörövare", säger Mayo och hennes man brukar tillägga: "Det beror på om Pappa får behålla sitt hår och sina tänder så länge".

 

----------------------------------------------------------------------------------------------

FILMJOURNALEN ¤ 1944.

 

FAKTA------------------------------------------------------------------------------------

 

Under inspelningen av filmen: Att ha och inte ha 1944, mötte Bogart sin nya hustru Lauren Bacall. Paret gifte sig 1945. Bogart begärde då skilsmässa av sin tidigare hustru, Mayo Methot (1904-1951). Den 14 januari 1957 avled Humphrey Bogart i matstrupscancer. Lauren Bacall var född 1924 och avled 2014.

 

Roger--------------------------------------

 

 

 

 

SESSAN

Sessan hemma vid köksfönstret.    

 

En av hennes favoritplatser.       

 

Dessa tre bilder togs den 12 november 2011. Våren 2013 dog hon. 9 år gammal.

 

 

 

 

Åldrad vithårig maskros med svettdroppar

Foto: Roger Lindqvist.

 

Karin Ekelund - Irma Christenson /1942

Anna KARIN Elisabeth Ekelund f. 1913-05-26 i Ystad d. 1976-12-21 i Stockholm.

 

IRMA Alexandra Christenson f. 1915-01-14 i Hunnebostrand

d. 1993-02-21 i Stockholm.

 

 

 

Motor /1968

 

 

 

Gösta Bernhard & Iréne Söderblom /1957

 

Gösta Bernhard f. 1910-09-26 d. 1986-01-04. 

Iréne Söderblom f. 1921-11-19.

De två var gifta åren 1947-1970.

 

Repmånad /1979

 

The Beatles /1981

 

Piteå stad i backspegeln

 

 

 

 

 

 

 

NILS POPPE /1978

 

¤ NILS EINAR POPPE, född Jönsson, snart 70 behåller envetet sitt grepp om publik och kritiker efter 48 år som skådespelare, dansör och komiker i den svenska nöjsebranschen. Hade ifjol en av årets högsta tittarsiffror när TV2 visade Fars lille påg i trettonhelgen. Och säkert kommer han att ligga bra till även i år. I kväll är det dags för lustspelet "Fantastiska pappa" i TV-rutan efter en succéartad sommar på den egna teatern Fredriksdal i Helsingborg.

 

¤ FÖR FULLSATT, rekord och enastående framgångar är han van vid numera. Men efter 10 år som sin egen teaterdirektör med utmärkelser på väggen, pengar på banken, familj och en stor gård i Skåne glömmer han ändå inte hur det var att slita ont under barndomen och ungdomen i arbetarkvarteren i Malmö. Nils Poppe föddes nämligen som oäkta son till en ung hushållerska i Harlösa i Skåne år 1908 och lämnades bort bara 11 dagar gammal.

 

¤ SÅLDES 1,5 ÅR GAMMAL för 40 kr till en fattig men barnlös arbetarfamilj och har sedan dess röstat på socialdemokraterna i hela sitt liv. Var ändå lycklig i det enkla hemmet hos cementarbetaren Anders Jönsson och hans Amanda på Claesgatan 2 i Malmö.

 

¤ REDAN SOM 13-ÅRING började han jobba som springpojke och 17 år fyllda hade han blivit grovarbetare på cementfabriken i Limhamn. Hade vid 18-årsålder ändå bestämt sig för att bli skådespelare och skrapade ihop till en biljett till Stockholm för att få tala med Gösta Ekman själv om sina planer. Kom emellertid aldrig längre än till dörrspringan i Den Stores korridor. För när det kom till kritan vågade han inte och for hem igen fast besluten att aldrig i livet bli skådespelare.

 

¤ - KLASSKILLNADERNA kändes alltför stora, förklarade han senare. Studiestipendiet från Grovarbetarnas fackförbund blev vändpunkten. På Svalövs Folkhögskola spelade han skolteater med sådan bravur att självaste rektorn rekommenderade honom till Hippodromen i Malmö. Och Nils fick jobbet sedan han sjungit O sole mio två oktaver över sitt naturliga röstläge samt lovat att anta sitt smeknamn Poppe som artist för att kunna göra karriär utan hinder.

 

¤ DEBUTEN KOM 1939 och genombrottet strax därpå. Fyra år senare befann sig Poppe på Folkan i Stockholm och sedan var han revyernas och operetternas man i huvudstaden under mer än 20 år. "Pengar", Lorden från Gränden, Soldaten Bom i alla hans skepnader, bidrog också till framgångarna under den här perioden. Poppe gjorde 35 filmer fram till 1960.

 

¤ EFTER ETT ÄKTENSKAP med skådespelerskan Inga Landgré 1949-1956 och två barn hade Nils Poppe några svåra år. Men 1962 mötte han sin hustru nummer 2, skådespelerskan Gunilla Sundberg. Tillsammans med henne beslöt han sig vid 60 års ålder för att bryta upp och flyttade från Danderyd i Stockholm och ner till Skåne igen. 1968 tog han över sommarteatern Fredriksdal i Helsningborg och det har han aldrig behövt ångra.

 

¤ BOR TILLSAMMANS med Tomas 14, Anna-Maria 8 och Gunilla på en gammal gård i Domsten några mil norr om Helsingborg. Där läser han memoarer, fiskar i Öresund och odlar sitt intresse för heminredning och arkitektur när han inte jobbar. Men det gör han för det mesta. Säger själv att arbete är grunden till all komik. 1976 fick han kritikerpriset för sina insatser som komiker.

 

¤ I FJOL FICK HAN metallarbetareförbundets kulturstipendium på 7 000 kr. Men det skänkte han tillbaks.

    - Använd pengarna för att ge oss den gamla regeringen tillbaka, skrev han till förbundet.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------

AFTONBLADET ¤ Den 6 januari 1978.    

Tisdag...

Dagen har bjudit på väldigt vackert väder. På förmiddagen gjorde jag och hustrun en promenad till vår Hälsocentral, där en viss J. Roger Lindqvist skulle hämta sin medicin på apoteket. Min fina morfar hade ett speciellt sätt att uttala ordet apotek. I hans version blev det: "APTEKET". Kanske gick det fortare att säga, när han liksom bortrationaliserade O-et. Kanske var det så, jag vet inte? Ett annat ord som morfar "skräddade om var ordet cancer. I hans version blev det: "KANKER". När jag nu leker språkpolis, kan jag även passa på att berätta om en arbetskollega, som när han skulle säga september, istället sa: "SEKTEMBER".

 

Tvåsvampsmamman, Magnhild Svamp, med sina tvillingar, Clara och Torkel.       

 

Den näpna lilla rara fröken Pensé tittar förvånat upp ur myllan. När hon såg

mig med kameran sa hon: - Jag har väl inte kommit upp försent?

- Abolut inte snälla fröken, tack för att du vill förgylla hösten!

(Man måste ju vara artig).        

 

Ett svampkollektiv har slagit rot på gräsmattan i Hortlax. Jag tycker att de mest

liknar några smaskiga kanelbullar.    

 

Ett rovdjur på spaning - nädå, det är  endast lilla Selma som intresserat

lyssnar till alla flyttfåglars tjatter i tall- och björk.      

 

Bakom de fönster där solen tillfälligt har landat, hade jag mitt pojkrum.

Där spelade jag trummor dagar i ända i flera år. Det var där det hela

fick sin början.            

 

Många vackert röda rönnbär i år.               

 

En snörik vinter under min barndom, stod vår katt utanför vårt sovrumsfönster

en tidig söndagmorgon och mjauade för allt vad hon var värd.

Då min far öppnade fönstret, hoppade hon upp på den röda brandstegen,

och påbörjade sin klättring uppåt. Efter en stund nådde hon målet: det

varma sovrummet.          

 

Huset som vi byggde 1987. I dag i sonens ägo. Men vi har tillstånd att

göra besök då och då. I dag var en sån dag.    

 

En liten paus på en sten. Bakom min rygg ses den skogsväg vi cyklade på

som barn. Det var en väldigt hög aktivitet som förekom här under 60-talet.      

 

Mellan de två stabila tallarna på bilden, ringlade sig en skogsstig

som bl a ledde till kompisen Per.             

 

Foto: Roger Lindqvist. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bröderna Malm

Fyra bröder från Söder, fr. v. Erik (Sven-Eric Gamble), Björn (Olof Thunberg),

Håkan (Stig Grybe) och Ulf (Ulf Brunnberg).

 

Höstens underhållning i TV domineras av bröderna Malm. Den här veckan börjar repriser på de sex tidigare sända avsnitten och sedan kommer direkt sju nya. Med happy end på slutet, lovar författarna.

 

MALM står det på namnskylten till en våning på Söder i Stockholm. I sommar har husets vanliga hyresgäster fått vänja sig vid att i trapporna möta skådespelare och TV-folk. För det är här som andra delen om de fyra brödernas fortsatta äventyr spelas in. En stor gammaldags våning med 30-talskök är kvartettens högkvarter och i våningen ovanför har funnits inspelningskontor, kostymförråd och samlingsplats.

 

Ni minns kanske hur det slutade förra gången? Äldste brodern Erik, spelad av Sven-Eric Gamble, och hans flickvän Inga-Lill (Helena Brodin) väntar barn. Men innan TV-tittarna tar itu med deras framtid ges alla de sex tidigare avsnitten i repris. Vilka är då bröderna Malm? Fyra alldeles vanliga hyggliga svenska grabbar, i sin barndom drabbade av en krigskatastrof som också det neutrala Sverige utsattes för: deras föräldrar omkom vid Hansa-katastrofen, då en ångare sänktes i Östersjön.

 

Bröderna stannade kvar i föräldrarnas gamla våning, och de höll ihop under hela sin uppväxt. En av dem gifte sig, men återvände snart till de andra. Det blev något av en storfamilj, långt innan denna term var myntad. Verkar det naturligt då? Kan man tänka sig en sån här sammanhållning i verkligheten? Ja, absolut. Det är en vänlig avspänd vardagston över det hela. Ingenting är tillkrånglat eller överdrivet. Våningen ser ut precis så som man föreställer sig att den måste göra när den är bebodd av ensamma grabbar som ordnar det på bästa vis men inte har någon vidare känsla för att det ska vara vackert eller hemtrevligt.

 

Många av möblerna är sådana som måste vara kvar sedan föräldrarna satte bo. Sen har man skaffat till en någon enstaka möbel, en stol eller bord, utan tanke på om det passar ihop eller inte. Det ser fullkomligt naturligt ut. Köket är trångt och gammaldags. Nästan hela utrymmet upptas av ett runt bord, som blir samlingsplatsen till vardags. Det är nära mellan spisen och bordet.

 

INTE BARA SOLSKEN  

Naturligtvis är det inte bara solsken när de fyra så olika personer ska samsas på ett litet utrymme. De tråkar varann, är irriterade eller trötta. Men de håller ihop då det gäller allvar. Ulf Brunnberg är längst och yngst. En glad och öppen grabb som inte gör sig några bekymmer. Vad tycker han själv om rollen?

    - Visst är Ulf en trevlig kille. Lite bortskämd av sina bröder. Men han blir ju medveten om det när han kommer ut i livet och börjar jobba. Då utvecklas han, vill ta sin del av ansvaret. Han är precis som de andra bröderna, tycker att känslan av sammanhållning är viktigare än alltin annat. Det är klart han är ytlig, tänker inte på annat än att ha det kul. Men sen får han bättre förstånd. Det är det trevliga med den här rollen och hela serien, att människorna är inte likadana hela tiden, det händer något med dem.

 

Olof Thunberg var den som fick ta det största språnget när han skulle bli Björn Malm. På kvällarna spelade han komedi.

    - Rollen är avgjort kul att göra. Han är ju lite butter, mer på tvären än de andra, men han känns inte motbjudande på något sätt. Det är bra med såna här raka och riktiga killar - folk vill känna igen sig.

 

I fråga om själva miljön på Söder har Sven-Eric Gamble ett stort försprång framför de andra. Han har vuxit upp på Söder, han vet hur man snackar och han kan ge goda råd åt västeråsarna Thunberg och Grybe. Båda två har lätt för att härma dialekter, men det kan bli lite fel ändå, så det låter illa i öronen på en gammal söderkis. Sven-Eric är äldst till åren, liksom han spelar äldst i serien, och det är kanske förklaringen till att han helt automatiskt tar på sig att hålla reda på de andra och se till att allting flyter, Alla "bröderna" har blivit buss med varandra under den långa inspelningstiden och umgås också privat. Sådant märks så väl i TV-rutan. De här grabbarna känner varann, gillar varann, de hör ihop.

 

I två år arbetade Björn Lindroth och Svante Foerster för att skriva avsnitten.  

 

HUR DET BÖRJADE   

De båda författarna till serien, Svante Foerster och Björn Lindroth, har känt varann i tjugofem år och umgåtts hela tiden. Den här idén växte fram alldeles av sig själv. Björn har skrivit mycket för TV och tyckte att det skulle vara roligt att jobba ihop med någon annan. Svante producerade dikter, pjäser, romaner, kåserier på löpande band och hade lust att komma loss från skrivbordet ett tag. Saken är klar: vi ska skriva en serie för TV.

 

Det enda som var givet från början var att de skulle utspelas på Söder, som båda känner i grunden. Det skulle vara en serie om vanliga människor i Stockholm. Men det skulle på något sätt antyda att detta ändå är en del av världen: Hansa-katastrofen. Att bröderna skulle heta Malm verkar numera helt självklart: som i Södermalm. Men först hette de Nilsson. Hela tiden har de båda författarna jobat tillsammans. Grundvalen är helt klar, det finns långa skrivelser om hur bröderna är, var för sig och tillsammans. Eftersom det skulle bli en typisk familjeserie, användbar för alla åldrar, fick man ikatta en viss återhållsamhet beträffande våldsinslag och erotiska scener. Däremot skulle det vara mycket handling, inte prompt något dramatiskt utan vardagliga ting som alla kan känna igen.

 

Och det går faktiskt att skriva tillsammans, det har dessa två konstaterat efter drygt två års oavbrutet samarbete. Har det blivit som de tänkt sig?

    - Ja, det kan man absolut säga. Vi ville ha fram en känsla av solidaritet, av sammanhållning mellan bröderna. En lojalitet mellan män, kan man säga. Det är klart att det finns kvinnor med, men till en början är det mera på avstånd. Eller som Ulf Brunnberg formulerar det:

    - Det blir inte några riktiga kärlekshistorier för bröderna Malm. De är helt enkelt inte tillräckligt angelägna. Varje flicka som träffar någon av dem måste känna på något vis, att hon aldrig kan bli så betydelsefull som familjen, bröderna. Och det är väl ingen som kan acceptera sådana villkor. Men det gäller första delen. I den andra delen börjar det hända intressanta saker.

 

Här en scen ur den nya delen. Erik och Inga-Lill (Helena Brodin) talar framtid

och märker inte att flyttkarlarna Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt samt

Lillemor Olsson tänker skoja med dem.   

 

Bland skådespelarna i de nya avsnitten hittar vi bl a Margareta Sjödin, som gör en roll helt olika hennes välkända har-jag-gjort-bort-mig-nu-igen. Hon och Ulla-Bella Gabrielsson spelar två tuffa kvinnosakskvinnor eller tjejer som går runt och knackar dörr för att nå alla hemmafruar som inte kommer på möten men skulle behöva nås av deras budskap, tycker de. Men Margaretas hårda attityd mjuknar när hon blir fäst vid gamle Svedolf (Gunnar Olsson). Det är en känsla som skulle ha blivit kärlek om det inte varit en så stor åldersskillnad, han kunde vara hennes farfar. Scenerna mellan dem är mycket varma och intagande och blir ännu mer tilltagande genom miljön på Söder med de backiga smala gränder som faktiskt finns kvar på en del ställen.

 

Inga-Lill (Helena Brodin) har även i de nya delarna den största kvinnliga rollen. Hon väntar barn med Erik och är mycket lycklig åt det. Men hennes syster Dorrit - spelad av Lillemor Olsson som är liten och söt - är säker och bestämd och stenhård för systerns räkning, tycker att Erik ska väl i all fridens dar tänka mer på Inga-Lill och det väntande barnet än på sina bröder.

 

Inga-Lill tar det hela mera lättsamt. Det visar sig att hon och Erik kommer fram till en lösning som verkligen är helt i vår tidsanda. Båda är lite tveksamma om motparten kanske ska ta illa upp, och det blir oerhört lättade när de kommer fram till att båda vill faktiskt precis samma sak. Frid och fröjd.

------------------------------------------------------------

ÅRET RUNT ¤ Den 24 september 1973.

 

 

Furunäset

Borggården, Furunäset i går. Min arbetsplats 1976-1991.      

 

Bakom de stora fönstren däruppe fanns en gång sjukhuskyrkan.      

 

Furunäsets kyrka invigdes som Piteå Hospitalkyrka den 6 januari 1894. Söndagen den 20 mars 1988 hölls den sista gudstjänsten, anledningen var den kommande nedläggningen av Furunäsets mentalsjukhus. Prosten Curt Carlsson förklarade att kyrkan skulle upphöra som officiellt kyrkrum.   

--------------------------------------------------------------------

Foto: Roger Lindqvist.  

 

Ett inlägg i Hen-debatten

 

Jo, jag har en undran; hur ska jag kunna förklara för mina släktingar i USA att jag har tre "Hens" till barnbarn? I normala fall så skulle jag berättat om tre mycket söta fina barnbarn, vars namn är Norah, Malte och Max. Mina dyrbara ätteläggar blir här plötsligen kallad för tre hönor. Hönor i all ära, jag gillar ägg - men mina barnbarn betyder så mycket mer än hönor och ägg. Så därför kommer härmed John Roger Lindqvist, att så länge han/jag befinner mig i normalt sinnestillstånd, och vid sunda friska vätskor, att VÄGRA ordet Hen. T.o.m. tungan vägrar i sten att uttala ordet.

 

Roger.

 

Lionel Hampton /1957

Lionel Hampton (1908-2002) orkesterledare, slagverkare, vibrafonist.

 

 

Motor /1955

 

 

 

- De´är tomt sedan John försvann...

I dag ett besök hos min mamma. Vi dricker vårt kaffe och pratar...

- De´är tomt sedan John försvann, säger hon.

 

- Men blomman är ju torr, snustorr, säger mamma och reser sig

upp för att hämta lite vatten. I fönstret står ett foto av barnbarnsbarnen

Norah och Malte.      

 

Så till slut är det dags att säga adjö. Min mor följer mig en bit på vägen.

Vi kramas innan hon försvinner in i dagrummet.

 

 

När frisyren lever sitt eget lilla liv...

Frisyr koll i badrummet.            

 

August Strindberg hade en speciella sorts  frisyr, en "fluffig" sak, som för jämnan stod högt upp i luften. Leif GW Persson har en annan modell, som också är dåligt uppfostrad. Själv så har jag ett hår som för det mesta inte alls lyder, men det är inte nåt jag ligger sömnlös över precis. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin använt hårgelé. Och kommer nog aldrig heller att göra det. Speglar mig gör jag inte alltför ofta. Bara när jag måste, och ska vara "gå-bort-fin".Detta var ett aber när jag spelade ute på Folkets Hus, krogar, restauranger, parker  osv. Då skulle man vara uppklädd och fin, i en kostym som bara var i vägen. Tycker inte heller om att bära slips. Kostymen hänger visserligen i garderoben, min privata, men jag vill helst  slippa den. Men då jag spelade var det ett måste. Jag är alltför bohemiskt lagd för dessa plagg.

Clint Eastwood

En film med Clint Eastwood kan aldrig bli fel. Aldrig kännas bortkastad. Aldrig meningslös eller patetisk. Jag har sett ett stort antal Eastwood-filmer i mitt liv, den senaste nu denna kväll. Ett drama inspelat 1971: Mardrömmen, som i sitt original fick namnet: Play Misty for me. Clint Eastwood var även med i matinéklassikern, Örnnästet som hade sin premiär 1968. En-måste-film när det begav sig.

 

Clint Eastwood, som vid det här laget hunnit bli hela 84 år gammal. 

 

Fler filmer med Clintan värda att minnas:

 

¤ För en handfull dollar - 1964

¤ För några få dollar mer - 1965

¤ Den gode, den onde, den fule - 1966

¤ Kellys hjältar - 1967

¤ Häng dom högt - 1968

¤ Dirty Harry - 1971

¤ Mannen med oxpiskan - 1972

¤ Flykten från Alcatraz - 1979

¤ De skoningslösa - 1992

¤ I skottlinjen - 1993

¤ Broarna i Madison County - 1993

Och många, många fler...

Spegelfotograf

 

Foto: Spegelfotografen.

Jag gjorde mig ett par vingar...

Ingemar Johansson /1982

 

Inger Taube och Kent Andersson /1964

 

"Snoddas" Nordgren - 1952

 

På bilkyrkogården

Barndomen bjöd på många spännande äventyrligheter. Ett av dem bästa var de besök vi gjorde på de två bilkyrkogårdar som fanns i byn. Där låg de alla på hög, Volvo PV, Opel Rekord, Opel Kapitän, DKW, Anglia, Volkswagen, Saab, Cortina, Amazon m. fl. märken. Skruvmejseln fanns med. Vi skruvade loss både rattar, blinkers, navkapslar, radioantenner m.m. Det var ingen hejd på alla fynd man fann. En dag kom jag hem på ett strålande humör. På pakethållaren hade jag klämt fast sakerna. I min ena hand höll jag i en ratt. Då min far fick syn på sin son, så luftade han genast sina åsikter om sin sons "hittegods": - Vo kåm dö häjm vä, Roger. Hä djär ju bara skräpe! (Vad kommer du hem med, Roger. Det är ju bara skräp). Naturligtvis så höll jag inte alls med. I mina ögon var det ovärderliga fynd som gjorts. Men som sagt, om detta kunde inte pappa hålla med.

 

 

 

 

Dagen jag aldrig glömmer: tisdagen den 11 september 2001

Den 11 september 2001 kom jag som vanligt hem från jobbet på Öjeby sjukhem. Klockan var väl omkring strax efter fyra när jag svängde in på infarten med min vinröda Volvo 740. Ute på gräsmattan stod Daniel och mekade med sin nyinköpta moppe. Inne i köket höll Elisabeth som bäst på med den förestående middagen. Robert, den andre sonen som också befann sig hemmavid, berättade att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Första tanken var att det hela rörde sig om en tragisk olyckshändelse. Men när jag knappat fram text-TV:n, började jag förstå den obehagliga vidden av det som hänt. Den kvällen satt jag som fastklistrad vid TV-apparaten. Morgonen därpå när jag kom till jobbet, så var det naturligtvis terrorattacken som vi mest kom att samtala om. Vi var nog många som då började inställa oss på att ett krig var på tapeten. Tisdagen den 11 september 2001 - är dagen som jag aldrig glömmer.

 

Det blev många tidningar som inhandlades den efterföljande dagen...

 

...detta är några av dem...

 

...som berättar i ord och bild om det hemska...

 

 

 

I Hortlax och Hemmingsmark...

 

NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Lördagen den 10 februari 1934.

Knut "Antikrundan" Knutson av årgång 2001

Så här såg Knut Knutson ut hösten 2001.

Eva Rydberg, Sven-Bertil Taube, Lena Nyman, Kjerstin Dellert

 

 

DAGENS NYHETER ¤ Onsdagen den 12 september 2001.

Grattis Carro på din födelsedag!

Norah

Norah och farmor på promenad. Norah kom strax före klockan sju

i morse. Hon har varit lite febrig, men kunde ändå promenera en

stund med sin farmor och farfar.

 

Vi har haft en fin dag tillsammans. Max och Robert har också

hälsat på en stund. I natt så sover Norah över hos oss.

Även pappa Ante och lillebror Malte har varit förbi. Vi åt

nämligen middag tillsammans.   

 

The King Is Dead!

 

ELVIS ARON PRESLEY (1935-1977).

 

Christina Schollin /1964

 

LASSES

1972/73 spelade jag under en kort period med Lasses orkester från Piteå.

Den blev så pass kort att jag aldrig fastnade på bild.

 

Fr. v. bröderna Stig och Lars-Erik Wikström, som jag spelade

tillsammans med. De två övriga, basisten Janne Höglund (blond)

och trummisen Ulf Sandberg kom med senare. Tyvärr så avled

Stig Wikström för några månader sedan. Stig spelade dragspel,

Lasse spelade gitarr och sjöng.   

 

En bild som togs i Logen Långträsk, som jag kan tänkas vara fotograf till?

Jag vill minnas att vi spelade i Storstugan och Lasses i logen. Jag blev

ombedd att ta ett foto av grabbarna. År ca 1974-75.

MAX - 2012-01-27

 

 

 

 

 

Foto: farfar.

BMW /1966

 

Två bröder

Två av de tre bröderna Lindqvist, den 31 december 2009 klockan 20:31 piiiiip...

John Lennon som 70-åring

Gissningsvis skulle John Lennon tagit sig ut på det här sättet,

vid 70 fyllda?

Monica Ekman

T.h. fotomodellen, skådespelerskan Monica Ekman f. Flodqvist 1941.

En gång gift med Krister Ekman, son till Hasse Ekman, bror till

Gösta Ekman d.y.

Solkatt

Solkatten Pelle tager sig en lur på bron.       

 

Medan Pelle "lurar" tager sig husse en kopp kaffe. Plus 23 grader i dag!

 

Varför agerar ingen?

Här kommer dom! Män i sina svarta mördarskrudar. Beredd att avrätta

oliktänkande män, kvinnor och barn.                       

 

GP: "Rekryteringen av unga män från nordöstra Göteborg till striderna i Syrien fortsätter. Hittills uppskattas 20 svenskar ha dött i striderna och rekryteringen sker löpande. I förhållande till befolkningsmängden ligger Sverige trea bland europeiska länder med flest medborgare som krigar i Syrien. Bara Belgien och Danmark har fler".      

 

I går diskuterades om Anders Behring Breiviks önskan om att få grunda ett fascistiskt parti. Varje frisk och normal människa med stor självbevarelsedrift, får svåra kväljningar när man hör detta. Samma typ av avsky borde vi väl även känna mot den blodiga utrensningen som pågår i Syrien? Frågan är: VARFÖR tillåts dessa fanatiker att åka? VARFÖR tillåts de komma hem som om inget hade hänt?

 

Vi gör ett exempel: släpp ut de 20 farligaste mördare, våldtäktsmän, pedofiler ur Kumlabunkern m. fl. fångvårdsanstalter i vårt land. Låt dem ströva fritt på våra gator och torg. Låt dem inställa sig efter en tid, där de hör hemma,  d.v.s. i häktet, om de nu behagar. Utrusta dem med tunga vapen. Vad skulle vårt svenska samhälle tycka och tänka? Förhoppningsvis bunta in dem där de kriminella elementen hör hemma, det vore ett 100 procentigt krav.

 

Vi har lärt oss genom åren, att i det "neutrala landet Sverige" säljer vi inga vapen till krigsförande länder, icke heller till diktaturregimer med våld och förtryck på agendan. Men vi låter unga hormonstinna fanatiker åka på "charterresa" med tur- och returbiljett till en av de värsta oroshärdar i modern tid. FN:s vice generalsekreterare, tillika diplomaten Jan Eliasson, uttryckte sig häromdagen i en intervju, som väldigt bekymrad, när frågan kom på tal. "Det värsta han någonsin varit med om", enligt utsago. Kom ihåg att Jan Eliasson varit med i många år, med många besök i olika typer av oroshärdar, världen över.

 

Hur länge ska vi vänta innan det händer ofattbara tragedier i vårt land? "Blod skall flyta" lyder hotet från den Islamska Statens talesman. Norge står fnv under allvarliga hot om terror. Den sunda tanken säger mig: Agera NU - innan det blir försent!

 

Roger Lindqvist.

CALTEX - för Er som eldar med olja.../1966

 

Futurum /1966

 

Gunwer Bergqvist - 1966

 

Nya WHIRLPOOL /1966

 

ULFERTS möbler - 1966

 

 

Jerry och Sandy

Jerry min tremänning, här i sällskap med sitt barnbarn.       

 

Jerrys hustru Sandy, med fler barnbarn. Båda bosatta i S:t Paul, Minnesota.

 

Andreas & David - Avans Lantbruk Hortlax

Stående fr. v. Andreas Lindqvist, David Johansson och Gösta Jonsson.

Sittande, Majvor Jonsson Göstas fru.          

 

Ovanstående bild togs den 23 juli 1996 när Andreas och David (som vid denna tidpunkt var 14-årsåldern) var behjälpliga med slåttern hemma hos paret Gösta och Majvor Jonsson i Furulund. Grabbarna hade långt tidigare börjat hjälpa de bönder som fanns i bygden med allehanda ting. Drömmen var att en gång ha ett eget lantbruk. Så småningom förverkligades deras drömmar i och med införskaffandet av både kreatursbestånd, flera hektarer mark, maskiner och ladugård.

Inredning av Volkswagenbuss - 1967

Bilen som är en sommarstuga.    

 

Så här trivsamt kan man bo i en liten Volkswagenbuss. Sköna sovplatser, pentry och hygglig klädförvaring kan man få rum med. Visst är det trångt om man skall jämföra med en sommarstuga men att bo i bil ger ju också speciella fördelar som bör kunna kompensera. I sitt rullande sommarhem kan man fritt färdas mellan en rad lockande platser - bekvämare, säkrare och snabbare än om man kör med husvagn hängande efter bilen. Den specialinredning som visas här kan köpas för ca 900 kr hos Scaniabilar. Även Ford får inom kort en motsvarande skräddarsydd inredning för Ford Transit.

Ur IKEAs varusortiment /1967

 

 

Soffgruppen heter Arboga och är ny i IKEAs kollektion. Fåtöljen finns i pris från 298:- och soffan från 595:-. Skyddsklädsel i grönt, blått eller orange tyg Polkett kostar för fåtöljen 98:- och för soffan 198:-. Omsen är alltid inräknad i IKEAs priser.

Rolling Stones

Rolling Stones i en lite annorlunda tappning, november 1967.

NYNÄS /1967

 

Volvo 144 /1967

 

Världen av igår - världen av i dag...

Värmlänningen Tage Erlander, världens längste statsminister

och landsfader.            

 

Som uppväxt i ett socialdemokratiskt tidevarv, under det bedårande 1960-talet, med en landsfader vid namn Tage Erlander, tänker jag i dag tillbaka på en barndomstid av fullständig trygghet. Min far jobbade på Wallboardfabriken inne i stan medan min mor var hemmafru. Lediga helgdagar tog min far på sig sin vita skjorta med tillhörande slips, liksom för att markera, både för sig själv och andra, sin ledighet. Lördagskvällarna samlades vi i vårt stora kök, för att tillsammans med släkt och vänner, umgås, dricka det obligatoriska kaffet och titta på Hylands hörna i svartvitt.

 

Jag tillhörde en högst "vanlig" familj precis som miljoner andra i vårt avlånga land. Min syrra lyssnade på Siw Malmkvist, Towa Carson, Lasse Lönndahl eller Anna-Lena Löfgren, medan hon "ruggade" sitt hår framför sin spegel med vit ram som hängde ovanför den vita byrån i hennes rum. Hon gjorde sig fin och tilltalande i väntan på att hennes kille skulle komma inbrummande, på vår grusbelagda infart med sin Opel.

 

Det var en tid av mycken trygghet och framtidstro i mitt unga liv. I folkhemmet kom artister som Hasseåtage, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Z. och Sven-Ingvars på besök via vår svarta transistor som stod i givakt och skvalade dagarna i ända.

 

Trots en borgerlig uppväxt, med mycket fina adliga

anor, "konverterade" Olof Palme till socialdemokratin.

Hans mördare springer fortfarande fri någonstans därute.

En stor skam för hela vårt land.     

 

I dag 2014 i en mycket instabil sorts värld, ger jag mig hän åt en lite nördig sak som i folkmun kallas för nostalgi. En slags diagnos på alla dem som vill glömma allt det dystra som finns runt omkring. Ingen tituleras längre som landsfader, ty den eller de som sitter på maktens högsta höjder, uppfyller nämligen icke de kriterier som är A och O för denna titel. De nya Moderaterna har i dag självutnämnt sig som "det nya arbetarpartiet". Om min far levat skulle hans blodtryck nått oanade höjder om han hört detta.

 

Hasseåtage - folkhemmets egna glädjespridare.       

 

Olof Palme, död sedan den 28 februari 1986 och vars mördare än i denna dag springer fritt på våra gator och torg, och som en lam polismakt inte lyckats få bakom lås och bom. Ett hån mot hela svenska folket. I dag utgör mord och bestialiska onda gärningar, en slags vardagsmat för vår befolkning. Ingen bryr sig nämnvärt längre. Annat var det förr. Sommaren 1966 när Clark Olofsson och kumpanen Gunnar Norgren härjade runt i landet, blev duon till en sorts sensation över tjuveri och meningslöst våld. TV sände extra och tidningarnas löpsedlar fylldes med den största svärta som fanns.

 

I dag 2014 skrattar och fnyser alla de ligister åt en sådan "söndags-historia", detta medan de fortsätter att sparka sina oskyldiga offer sönder och samman. Efter avslutad gärning visar de finger åt förbipasserande, och springer i väg hånleende in i sina mörka gränder. Där de bor ungefär som råttorna gör. I min värld har jag döpt dessa våldsverkare till: "vardagspsykopater", heller varför inte: "legitimerade mördare". Gammal som ung går inte längre säkra ute i vårt en gång så trygga och öppna samhälle. Och i riksdagen har våra folkvalda slagit sina kloka huvuden i ihop i en slags "brainstorm", och beslutat att vi numera FÅR sjunga Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Tack för det! Utanför vårt lands gränser hopar sig mörka moln. I ett sådant läge skulle det ha varit otroligt befriande att återigen få hålla en landsfader i handen.

 

Monica Z. och Povel Ramel, två mycket stora underhållare i

vårt svenska folkhem när det begav sig.

 --------------------------------------------------------------------------

Roger Lindqvist.

 

 

Cool Candys första guldskiva

Cool Candys första guldskiva är en triumf för både bandet och det lilla

skivbolaget Anette i Lidköping, vars ägare Einar Svensson, fått ta emot

många smällar inom den stenhårda skivbranschen.

 

Nu har det hänt! För första gången i världshistorien har en orkester från Lidköping gjort sig förtjänt av guldskivan, grammofonbranschens egen utmärkelse för plattor som slagit och blivit rejäla storsäljare. Lidköpingsbandet Cool Candys senaste LP, "Go´bitar" har sålts i över 25.000 exemplar och därmed kvalificerat sig för den åtråvärda trofén. Och att inte bara den här orkestern utan också det bolag som producerat plattan, trummisen Einar Svenssons eget lilla skivbolag Anette, hör hemma någon annanstans än i Stockholm betraktas inom grammofonvärlden som någonting sensationellt.   

 

Och inte kommer guldskivan att delas ut i Stockholm heller, trots att Einar Svensson har blivit överhopad med anbud från restauranger o. s. v. i Stockholm som vill arrangera utdelningsceremonin.

    - Nej, säger Einar Svensson bestämt. Både orkestern och skivbolaget hör hemma i Lidköping. Och när vi nu för en gång skull har lyckats lägga beslag på guldskivan så skall den naturligtvis också delas ut i Lidköping.

 

Hela sju guldskivor kommer Einar Svensson att få nöjet att dela ut, en guldskiva till var och en av kompisarna i guldlaget, en till sig själv som medlem i Cool Candys och ytterligare en till sig själv i egenskap av direktör i grammofonbolaget Anette.

    - Fast det är förstås inte riktigt guld i guldskivorna, säger Einar. Guldskivan är en förgylld matris av den belönade plattan.

 

KOMPENSATION FÖR BAKSLAGEN   

För Einar Svensson själv betyder den stora framgången med "Go´bitar" en välförtjänt kompensation för alla de bakslag han nödgas inregistrera som chef för ett av landets minsta grammofonbolag. Det är nämligen en mycket hård bransch han jobbar i. Cirka 90 procent av alla skivor som produceras här i landet blir floppar, kommer aldrig upp på några hitlistor och glöms omgående bort. För att få fram en singel krävs en investering på mellan 5.000 och 6.000 kronor, och det är praktiskt taget omöjligt att i förväg bilda sig en uppfattning om huruvida skivan har några förutsättningar att slå. Publiken är nyckfull och branschen är dessutom utsatt för en hård styrning av mäktiga yrkestyckare på bl. a. Sveriges Radio.

 

KRITISK MOT SVENSKTOPPEN     

Den stora försäljningsframgången med"Go´bitar" tillskriver Einar Svensson i första hand de stora svensktoppsframgångarna med en av låtarna på skivan, "Vår enda sommar". I tretton veckor lyckades den hålla sig kvar på Svensktoppen. Men om Svensktoppen tycker han egentligen inte. Han tycker att smaken hos den förtestjury på Sveriges Radio som avgör vilka plattor som skall få en chans att testas av den stora lyssnarjuryn är litet för sofistikerad.

    - Massor av fina låtar av det enkla och raka slag som publiken vill ha kommer helt bort därför att förtestjuryn anser dem vara för banala, säger Einar Svensson. För att en låt skall kunna bli en hit får den inte vara svårare än att folk kan tralla med i den. Den måste ha schlagertycke. Alla nya skivor borde få en chans att testas av den stora publikjuryn som är representativ för publiksmaken.

 

MÖRKLÄGGNING PÅ SVERIGES RADIO   

Einar Svensson är också missbelåten med Sveriges Radios effektiva mörkläggning av Svensktoppens förtester.

    - Det är ju omöjligt att få reda på vad det är för människor som sitter och gör urvalet, hur många det är och vad de har för kvalifikationer, säger han. Att lämna in en ny skiva till förtesten är som att delta i ett lotteri, där varje lott kostar minst 5.000 kronor och där vinstchanserna är mycket små. Och man vet inte heller om man som artist eller skivproducent får en rättvis behandling vid förtesterna eller om man kan bli utlämnad åt några få tyckares godtycke. Det är lite kusligt med tanke på hur mycket som står på spel.

 

HOT OM BOJKOTT!  

Cool Candys är en mycket eftertraktad orkester. Men bandet har även beskyllts av en del nöjesarrangörer helt orättvist för att "göra skillnad" på festplatser och festplatser, och att bara vilja spela på de "finaste" ställena. Det har till och med gått så långt att orkestern har hotats med bojkott!

    - Vi gör inte alls någon sådan skillnad, säger Einar Svensson. Men vi i Cool Candys är allesammans amatörer och vi vill fortsätta att vara det. Vi har samtliga civila jobb att sköta och vi har familjer. Därför kan vi inte resa så mycket som andra orkestrar. Vi måste helt enkelt säga nej till massor av anbud om spelningar.

 

Glad är Einar Svensson över det stora och positiva intresse som Lidköpingsborna ägnar både Cool Candys och Einars slit med det egna grammofonbolaget. Påståendet om att ingen blir profet i sitt eget hemland stämmer inte in i Einars fall.

    - Vänliga Lidköpingsbor kommer fram till mig på gatan och tackar mig för nya låtar och det händer ofta att jag får uppskattande telefonsamtal och brev också. Det är väldigt trevligt och stimulerande. Så nog tror jag att Lidköpingsborna unnar mig den fjäder i hatten som erövrandet av guldskivan innebär.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

TACK för urklippet Arne Nathansohn!

 

Den klassiska omslagsbilden som fanns på Cool Candys guldskiva "Go´bitar" 1970.

Här i ett litet annorlunda utförande. Häromåret utgavs bandets låter på CD,

ett tecken på att gubbarna från Lidköping ännu finns i folks medvetande.      

 

Roger Lindqvist.

 

 

 

 

 

Shirley MacLaine

Shirley MacLaine här på en bild från 1961.         

 

Filmskådespelerskan och sångerskan Shirley MacLaine, som för övrigt fyllde 80 år i våras, är still going strong. Hon kan vara både berömd och beundrad; men i en nyutkommen bok tecknar dottern Sachi Parker, en mindre smickrande bild av sin världsberömda mamma. Hon berättar om en mycket frånvarande förälder, som knappt hade tid för sin dotter. Detta gäller enligt Sachi Parker båda hennes föräldrar. Droger var vanligt förekommande i hemmet. Samt mamma Shirleys alla älskare som titt och tätt kom på besök. Shirley MacLaine ursäktar sig själv med att dottern sprider lögner. I en uppmärksammad bok som kom för ett antal år sedan, avslöjade Shirley MacLaine att hon och Olof Palme hade en gång haft en "affär". Det var vida bekant att hon hyste stor beundran för den svenske statsministern.

 

Roger Lindqvist.

Gösta Berlings saga /1924

Sittande till höger: Lars Hanson och Greta Garbo.                

 

Hela den filmintresserade världen vet, att det var i Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" som svenskan Greta Garbo gjorde sin egentliga debut som filmskådespelerska. Bilden ovan visar en detalj ur inspelningen: Julius Jaenzon står jämte Mauritz Stiller vid kameran som fångar Lars Hanson och Greta Garbo under ett skede av filmen.

 

-----------------------------------------------------------------------------------

Ur Selma Lagerlöfs minnesalbum /1940.

VIDSEL - Robotbyn

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 31 december 1968.

SHELL Piteå - 1973.

SHELL bensinstation, Prästgårdsgatan 2, Piteå 1973.  

----------------------------------------------------------------------

Bilden har jag lånat av Lennart Lundquist.

TEMPO - Piteå /1968.

Tempo-parkeringen i juli 1968.    

 

--------------------------------------------------------

Bilden har jag lånat av Lennart Lundquist.

Nils Poppe & Berit Carlberg

Bild: okänd fotograf.

Dragspelskungarna JULARBO /1954

 

Karl Jularbo, f. 6 juni 1893 d. 13 februari 1966.

 

 

Eberhardt "Ebbe" Jularbo, f. 11 januari 1915 d. 8 januari 1991.

Ishockey - 1953

 

SVEN-INGVARS KVARTETT

 

Gunnar Wiklund /1968

Av de fyra låtar som finns på den här EP-plattan, blev två av dem

Svensktopps placerade.        

 

¤ Snart så kommer åter ljusa tider - in på listan den 25 augusti 1968. Som bäst en 1:a plats låg kvar i 8 veckor.

 

¤ Drömmer om dig - in på listan den 8 september 1968. Som bäst en 5:e plats låg kvar på listan i 2 veckor.

 

 

ICANDER

Herr och fru Icander. En gång bosatta i Blåsmark under det

härliga 70-talet.

COOL CANDYS - 2014

De fd medlemmarna i Cool Candys, Göte Johansson, bas,

samt Arne Nathansohn, gitarr spelade häromveckan i

Kollängens fd Tingshus i Götene.       

 

Det blev en nostalgisk torsdagskväll i Kollängens forna tingshus när Göte Johansson och Arne Nathansohn bjöd på en spännande återblick från sin tid i Cool Candys. Det var intressant att uppleva publikens positiva reaktion som speglade återhörandets glädje när de båda veteranerna bjöd på många av sina inspelningar och berättade om sina minnen. Ett framträdande som också kryddades med en lagom dos humor. Cool Candys var ett av landets absolut främsta dansband som verkligen lockade fram danslusten hos många.

 

Ett av flera skäl till populariteten var deras fartfyllda spelglädje och så förstås det speciella sound som var deras eget signum. Bland annat beroende på att två tenorsaxar ingick där Gunnar "Stuffe" Wahlgren spelade första stämma och Carl-Ivar Ivarsson den andra stämman. Den först nämnde en multiinstrumentalist och den sist nämnde i vissa låtar greppande barytonsaxen. Förutom nämnde Göte Johansson, kontrabas, elbas och sång, Arne Nathansohn, gitarr, och saxofonisterna ingick också Karl-Arne Andersson, piano och Einar Svensson på trummor. Konstellationen har dock till viss del ändrats genom åren.

    - Cool Candys startade 1951 då bandet deltog i en tävling i Göteborg och kom på andra plats och då väckte uppmärksamhet, sa Göte. Och bandet upphörde 1994.

 

Han berättade också att i mitten av 1950-talet togs ett viktigt beslut att spela aktuell musik som publiken ville dansa till. Så repertoaren blev då schlager som de satte sitt speciella stuk på. Framgångarna lät inte vänta på sig som till exempel radio och TV-framträdanden, tvåa på Sommartoppen efter Ray Charles och före Sven-Ingvars. Vidare spelningar på danspalatset Nalen och massor med guldskivor.

    - Jag kom till ett dukat bord när jag började spela 1964, sa Arne, som sedan höll på i tolv år.

 

Ett bra mått på populariteten var att de i snitt gjorde 160 spelningar per år, i bland ända upp till 190. Detta trots att de hade vanliga jobb med ledighet under längre turnéer. Bland de inspelade låtarna ska nämnas Arnes egen skapelse, Krama varandra lite grann, där han skrivit både text och musik. En annan höjdare var Kärleksbrev i sanden, framfört live, där Göte i bästa Pat Boone-stil sjöng till Arnes komp på gitarren.

 

Cool Candys på turné gissningsvis i mitten av 60-talet.

Stående t.v. Einar Svensson, vid ratten, Carl-Ivar Ivarsson,

stående med karta, Göte Johansson, i baksätet, Gunnar

Wahlgren, kammande sitt hår, Arne Nathansohn, i kostym

längst t.h. Karl-Arne Andersson. Önskar bara att man fått

följa med grabbarna den här gången. Kanhända jag rymts i

baksätet.

 

Fotoexpedition

I dag har jag och Leif Lidman gjort ett besök vid gamla sågverket i Storfors. Här vid Pite älven ligger ett stort stycke ovärderlig kulturhistoria av högsta värde. Om detta är det inte bara jag som tycker, men varför då i himmelens namn har ingenting gjorts? I dag går det knappast rädda det som finns kvar. Svagt av våra ansvariga politiker tycker jag. Bygga nytt och högt kan man. Bevara? - icke sa nicke! Man äger tydligen inte den kompetensen i vår stad.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Roger Lindqvist.  

"Håll dej till höger Svensson"

 

Gay, Jularbo, Lönndahl och Bodin /1954

 

¤ GIT GAY (Birgit Carp) f. Holmberg 13 juli 1921 i Karlshamn, d. 1 juli 2007 i Malmö.

 

¤ KARL JULARBO (Karl Oskar Karlsson) f. 6 juni 1893 i Folkärna i Kopparbergs län, d. 13 februari 1966 i Nacka, Stockholm.

 

¤ LARS GUNNAR "LASSE" LÖNNDAHL f. 19 augusti 1928 i Stockholm.

 

¤ LISBETH BODIN (Asta Elisabet Bartels) f. 30 maj 1922  i Täby, d. 9 november 2007 i Solna.

Per Oscarsson & Mai Zetterling /1953

PER OSCARSSON f. 1927 d. 2010.  MAI ZETTERLING f. 1925 d. 1994.

Erik Hell - 1953

 

ERIK HELL - f. den 11 augusti 1911 i Kalliokoski, Nylands län, Finland, d. den 11 mars 1973 i Solna. Svensk skådespelare. Gift med Öllegård Wellton 1960-73.

Joan Collins /1958

 

Motor - 1968

 

MAX HANSEN /1953

Max Hansen f. 22.12 1897 i Mannheim, Tyskland,

d. 12.11 1961 i Köpenhamn, Danmark.

Lena Granhagen /1964

Lena Granhagen f. 1938 i Luleå.

Märta Torén /1952

MÄRTA "MARTA" TORÉN (TOREN) (1925-1957).

Svensk/amerikansk filmskådespelerska, som avled i

hjärnblödning endast 31 år gammal.

 

Loppisbesök

I dag ett besök hos Solbritt och Kjell och deras fina loppis.      

 

Vädret var helt underbart!         

 

Å titta vad jag hittade... en stycken askkopp...

 

...som en gång fanns i Conrad Petterssons bilhandel. Conrad har även

vunnit Vasaloppet det hände 1927.

 

 

 

Volvo Amazon /1965

 

NILS POPPE - 1953

 

Deborah Kerr /1943

 

Danny Kaye - 1958

David Daniel "Danny" Kaminsky (Kaye).

F. 18.1 1913 d. 3.3 1987.

Jack Lemmon - 1961

John "Jack" Lemmon f. 8.2 1925 d. 27.6 2001.

ALICE BABS - 1954