INGO
Joe Morello (1928-2011)
Max
Farfar, nu blir det åka av...
Skuggan av en fotograf
Foto: "Skuggan" Lindqvist.
Hur blir man så rolig som du HASSE ALFREDSSON?
Hasse Alfredsson som onkel Vanja i revyn "Gröna Hund". En luggsliten figur.
Men ack, så rolig. Alfredsson sliter hårt: flänger i rep, utför hisnande akrobat-
nummer och "rör på sig" värre än självaste Fingal Olsson. Han, Alfredsson,
är förstås revyns roligaste figur...
Hans Alfredsson är en rolig karl. Han har lärt oss säja "gube" "kuppe" och en massa andra konstiga ord. Han har spexat i både radio och TV. Just nu är han roligaste figuren i stockholms-revyn "Gröna Hund". På torsdag får ni höra honom i radion, då lyssnarna får fråga vad de vill. Det passade vi också på att göra. Vi frågade bl. a. HUR BLIR MAN SÅ ROLIG SOM DU HASSE?
Börja med att kika på stora bilden. Där ser ni en av landets i särklass roligaste komiker. Hans namn är Hans. Hans Alfredsson. Bilden visar honom klädd i raggig päls och med långt, stripigt hår - revyfiguren onkel Vanja. Men den visar också något annat - den visar Alfredsson som den självskrivne lustigkurren. Det har jämt varit så. Bilden är tagen på "Gröna Hund" - en sjusärdeles rolig revy som just nu "körs" i Stockholm på Gröna Lund. Hans Alfredsson har de flesta rolluppgifterna, förstås. Han snor omkring i sputnikfart på scenen, klänger som kyrkringare i rep, utför "halsbrytande" akrobatnummer med Lasse O´Månsson och dansar vild kosackdans som onkel Vanja. Alfredsson är roligast av alla. Fast det är ju numera inget ovanligt alls. Vi, publiken alltså, har vant oss vid att han ska vara det.
Men hur började det egentligen? Ja, Alfredsson, låt höra.
- Mjaa, jag höll väl på att spexa lite grann då jag var med i scouterna. Fortsatte med det i skolan och i lumpen och sedan kom jag ju till Lund, där det liksom var naturligt att skoja med det mesta. Och därefter har det fortsatt av gammal ingrodd vana. Alfredsson har lirkat upp många igenrostade smilband under de år han varit rolig. Bland dessa exempelvis:
¤ Lundensarna - som garvat sig halvt fördärvade åt hans revyspex "Djingis Kahn".
¤ TV-tittarna - som i vår (för det mesta) storknat av skratt åt hans figurer i Monopolets blandningar.
¤ Revybesökarna - som vrickat tungor ur led och slitit ut sina skrattleder då han lärde dem säja "lådda", "maggen", "daggen", "kuppe" och en massa andra konstiga ord i Knäppupp-sketchen.
Nu är Alfredsson "guben" med hela svenska folket. Men - tro´t eller ej - i debuten gick det illa. Alfredsson blev utvisslad, gjorde dundrande fiasko. Hur gick det till? Berätta, Alfredsson!
- Det var så att en kompis svek mig. Han och jag skulle göra en vitsdialog tillsammans. Men Olle, han hette så, vågade inte komma upp på scenen när det var dags. Där stod jag ensam och försökte koka ihop något roligt. Men det var små, hårda män i salongen. De drog inte på mun ens. I ren desperation bröt jag slutligen itu stråken till min morfars gamla violin. Det utlöste numrets enda skrattsalva.
Hans Alfredsson var då 14 år. Nu är han 31 - och en av Sveriges roligaste komiker. Men säj, hur blir man så rolig egentligen? Jo, genom:
att vara född i Malmö och uppvuxen i Hälsingborg,
att ha en sörmländsk far och en uppländsk mor,
att ha gjort "lumpen" på ett pansarregemente (P 2 i Hässleholm),
att ha studerat i Lund och skrivit spex och ha varit redaktör för "Lundagårds",
att ha läst litteraturhistoria, konsthistoria,
att ha jobbat på radion i flera år, samt genom,
att säja "gube" på rätt sätt.
Hasses egen förklaring till hur man blir rolig?
- Inte vet jag. Man måste väl vara ganska utåtriktad, antar jag. Och ha lätt för att uppskatta andras skämt. Sedan måste man förstås ha de rätta anlagen också. Det är precis som i ett vanligt jobb. Man tränar upp sig, får rutin och blir - hoppas jag - roligare. Man måste lära sig att tänka och associera i vissa banor, skriva väldigt flitigt och kassera hemskt mycket.
Det där sista lät jobbigt, eller hur?
Men för Hans Alfredssons del har det hela tiden varit väldigt enkelt, ty han har det medfött - det där att vara rolig.
- Helst vill jag strunta i manuskriptpapper och sånt och improvisera inför publiken. Det är det absolut roligaste jag vet...
Hans Alfredsson rör på sig mycket - ja, faktiskt lika flitigt som Fingal Olsson, ni vet. Han är med överallt. På torsdag får ni höra honom i radion. Alfredsson, alltså. Då ställer lyssnarna en massa envetna frågor till honom. Men redan nu ska ni läsare få svar på en fråga, som ni troligen länge gått och grunnat på. Den här:
- Tjänar man bra på humor?
Hans Alfredsson tycker inte det.
- Vi småhandlare får inte in så mycket i kassan. Men genom en stadig kundkrets kan det ju alltid bli några korvören (hans taxerade inkomst 1961 var c:a 60.000 kr). Fast det finns ju inget som blir så fort skämt som just gamla - skämt. Det gäller alltså att ligga i selen - slita hårt. Eller om Hans Alfredsson skulle sagt det:
- Det gäller att guba till sig ordentligt!
Men absolut inte gubba till sig!
------------------------------------------------------------------------
BILD JOURNALEN ¤ Den 23 maj 1962.
Hortlax International Airport - HIA
Flygbild: Roger Lindqvist.
Lärjungen Lindqvist ser suddigt...
Glasögonen har förföljt mig alltsedan 3:e klass. Det började med att jag knappt såg vad som stod på svarta tavlan i klassrummet. En dag blev min lärare less på sin kisande elev. - Du får flytta fram, Roger, löd ordern från den högste. Lille Roger tog sina läxböcker under stor tystnad, tömde sin skolbänk, och flyttade några meter framåt, där den enväldige hade sin boning. Kisandet blev i och med detta lite mindre - men inte bra. En dag upptäckte jag att jag såg två huvuden på en skolkompis. Antingen var han missbildad, eller så var det mina ögon som spelade mig ett spratt. Orsaken var det senare.
Min mor och far tog mig in till Piteå stad, till en butik som låg på Rådhustorget. Ulf Åström hette optikern, som ganska så snart, upptäckte mitt synfel: närsynthet. Mitt liv som kisare var därmed över. I fortsättningen blev jag en enkel och simpel glasögonorm. Men den första tiden var en tid av omställning. Att ha dessa extra ögon på nästippen var inte det allra skönaste. I bland var dom enbart i vägen. Detta gällde under mina gympatimmar. Hade jag tur, så ramlade de endast ner på golvet. Hade jag otur gick de i krasch. Vi spelade basket rätt så ofta. Men jag hade allt emot mig. 1. Glasögon. 2. Alldeles för kort i rocken. Jag upptäckte ganska snart att jag aldrig skulle bli en framgångsrik basketspelare. För vilket lag ville ha en glasögonprydd kortis i sitt lag. Samma sak gällde ute på hockeybanan. Min idol var Honken Holmqvist. Självklart ville jag också bli som honom. Men frågan jag ställde mig var denna: kunde Tre Kronors förbundskapten Arne Strömberg ha en närsynt landslagsmålvakt i sitt lag? Svar: tror icke det.
Glasögonen gjorde att jag måste söka mig andra sorts vägar i tillvaron. En dag kom jag på en lysande idé! Efersom jag hade rytmkänsla, så var ju trumslagare framtiden. Som trummis passade ju glasögonen in. Man hade väl sett Joe Morello. Han spelade med i Dave Brubecks kvartett, och HAN hade brillor. Och han var en enormt kunnig jazztrummis. Eftersom min karriär som basket och fotbollsproffs och hockeyspelare gått om intet, kunde jag slå mig fram i tillvaron. Så har det fortsatt. Vid 55-årsålder kallar jag mig fortfarande för trumslagare - med glasögon. Så hörrni, ge inte upp all ni därute. Om än ni råkar ha ett par extraögon på näsan. De kan t.o.m. leda er in på mycket spännande vägar här i livet.
Roger Lindqvist.
Tillvaron har genom åren varit suddig. Men icke när jag har mina extraögon på nästippen.
OBS! Extraögonen på bilden har jag lånat av min mor.
-------------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------
Katt bland hermeliner
En babydruva tillsammans med sina halvsyskon. Mamma druva var grön,
pappa druva var röd.
------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Foto: Roger Lindqvist.
Rågfält
Foto: Roger Lindqvist.
Ett okänt foto
Ett för mig helt okänt foto. Hittade detta i Malin Lidmans fotoalbum. Jag har en
svag aning om att jag hört namnet Sthade i något annat sammanhang. Kan
tänkas att detta härstammar från Luleå?
Roger, Robert, Sanfrid, Sune
Den här bilden togs antagligen 1979/80. Fr. v. Roger Lindqvist, Robert Nilsson,
Sanfrid Lundgren, Sune Nilsson. Jag har ingen som helst aning i vilket sammanhang
den här bilden kom till.
--------------------------------------------------------------------
Potatisblomma
TJOHOOO... nu är knölarna färdiga, ropar den spröda potatisblomman,
och sträcker ut sig i sin fulla längd.
------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Det tryckta ordets magi
Min första Kalle Anka-tidning fick jag någongång omkring 1963. Sedan dess har jag läst, läst, läst och åter läst. Vid fyllda femtiofem, är jag ännu lika kär i killen med sjömanskostymen, vår egen KALLE ANKA. Han har betytt så mycket för mig, detta tillsammans med: Joakim, Knatte, Fnatte och Tjatte, Oppfinnar-Jocke, Farmor Anka, Alexander Lukas, Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Mårten Gås, Spökplumpen, Madame Mim, Stora stygga vargen, Lilla stygga vargen (fast han var ju genomsnäll, killen), De tre små grisarna, Björnligan m. fl. samt alla invånare i staden Ankeborg. När jag blir 80 skall jag flytta dit.
Det lästa och tryckta ordet blev liksom en revolution i mitt liv. Detta när jag en dag upptäckte, att man kunde måla med orden, precis som på en vit duk. Att uttrycka sig är för mig väldigt viktigt. Vare sig detta sker genom musik, att skriva, teckna eller tala. I dag handlade jag ett antal böcker. Dom ligger f n v på mitt nattygsbord och väntar på att jag skall öppna dem. Men allra först måste boken om Sven Hedin läsas. Genom biografin om Hedin, blev jag även nyfiken på Verner von Heidenstam. Detta måste åtgärdas. Det finns så många spännande människor i vår historia, jag vill lära känna dem alla, innan jag dör. Det brådskar!
De kommande månaderna är nu räddade. Detta genom ett antal bokinköp i dag.
---------------------------------------------------------------------------------
Skogens blåa bär...
Foto: Roger Lindqvist.
Mjölkbordet vid Hortlaxvägen
Det var sommar, det var sol det var sommarlov. På ett rött mjölkbord bredvid den grusade Hortlaxvägen satt ett gäng unga killar. Det var där vi brukade trängas med de mjölkkrus, som bönderna i trakten punktligt brukade leverera. En av dem, Viktor, kom i regel cyklande efter Inimarksvägen, med ett eller två krus som han elegant balanserade på sin cykelstång. Nästan lika punktligt kom en lastbil, som vi kallade för mjölkbilen, och hämtade upp dagens leverans, för att sedan åka in till mejeriet i centrala Piteå för avlämning. Om jag minns rätt, så var flaket grönt, medan förarhytten lyste i orangea färger. En stabil gubbe med grå polisonger, och en keps på sitt huvud, lyfte krusen som vore det ett antal fågelfjädrar, upp på sitt flak, medan han pustade en aning. När dagens skörd av mjölk var avhämtad, betydde detta mer plats för oss killar och även tjejer. Den röda samlingsplatsen är sedan länge endast ett minne blott. Men den finns för alltid kvar i mitt minne.
På andra sidan av vägen bodde mina farföräldrar; N´Amandus å a Hanna. Grannar med dom, stod den rödvita Bergsgården, där Gustav Berg bodde med sin familj. I grannskapet fanns också Bertil och Kerstin Johansson, och i deras röda uthuslänga bodde min morfar och mormor; a Beda å N´Sanfrid Lundgren. Längre in på samma väg fanns en gulmålade fastighet, där bodde min pappas bror Gunnar med sin Aina och två barn, Bosse och Anita. Granne med dem fanns familjen Ingvar Sundkvist, med hustru Margareta och de två sönerna Eskil och Per. Fortsatte man sedan efter skogsvägen, igenom "Lindgrensch-skåogen" så hamnade man hos Henry och Sigrid Lundström. Deras tre barn; Birgitta, Anders och Ingrid, brukade flitigt deltaga i våra gemensamma påhitt.
Deras hus inrymde två rejäla garage, detta p g a av att deras far Henry och farfar Johan, hade ett åkeri med lastbilar, vilket man som barn tyckte var både läckert, fränt och fräckt. I vårt grannskap, på Markvägen, fanns en affär alldeles granne med mitt föräldrahem. Där huserade Nisse och Ingrid Stenberg med sina tre barn, Tord, Nils-Erik och Karin. Nisse hade en grå Volvo Duett, i vilken han brukade åka in till stan på busstationen för att hämta inkommande varor. Det hände att Karin och jag fick lov att åka med. På samma gata i ett vitt hus och med en flaggstång på tomten, bodde Viktor och Jenny Jonsson. På deras tomt fanns deras lilla sommarstuga, där mina morföräldrar också bodde en period. Artur och Linnéa Sandlund, var också våra grannar, likaså Gottfrid och Linnéa Westerberg. De hade fyra barn; Doris, Leif, Lisbeth och Helena. Lisbet åkte i början av 60-talet över till Amerika, och bosatte sig i Portland, och stannade där i 40 år. En dag kom hon hem igen. Jag minns att jag tyckte hon var modig när hon åkte sin väg, i sina yngre tonår. Vid ett av sina hembesök, tror det var i början av 70-talet, hälsade hon på i mitt hem och visade en bunt med bilder från sitt nya hemland. Häftigt, var den tanke man hade i sitt huvud.
Bredvid oss bodde Sixten och Anna Engman. De hade tre söner, Lennart, Kurt och Torgny. Kurt var en hejare på idrott. Han var en sk "allroundare". Spelade både fotboll, ishockey samt pysslade på med friidrott på rätt hög nivå. Kurts dotter, Helena, blev ännu mer framgångsrik än sin far. Hon blev kulstötare, och har gjort sig ett respekterat namn inom sin gren. Som sagt: äpplet faller inte långt ifrån trädet. På andra sidan av vägen, som idag heter Inimarksvägen, bodde bl a min faster Elsa Lundmark och hennes man Ivan och deras tre barn: Britta, Roland och Karin. Lite längre in, liksom bakom det lundmarkskahuset, bodde ännu en släkting: Erik och Essy Lindqvist. Erik var min pappas äldre bror, som var far till Gösta, Tage och Rigmor. De hade en hund som hette Kaj. På deras tomt fanns en avlång byggnad, det var en sommarstuga. Mina föräldrar hyrde in sig där efter sitt giftermål 1948. Ja, man t.o.m. hade sin bröllopsmiddag i Erik och Essys fina kök.
Granne med Erik och Essy fanns bonden Viktor Nilsson. Det var dit vi ungar brukade åka på besök, speciellt under sommarhalvåret. Viktor hade många katter. Som mest ca 20 stycken. Granne var också Viktors bror Valfrid, jämt kallad för Valle. Valle och hans hustru Kerstin hade fem barn. (Hoppas jag räknat rätt). Deras son, Roger brukade jag spela fotboll med bl. a. Lite längre bort bodde Eskil Johansson, gick under namnet: "Fana-Eskil". Inte heller att förglömma Inga-Maj och Stig Fahlman och deras son Peder, som även han spelade fotboll med oss grabbar hos Roger Nilsson. Peders farföräldrar var Axel och Dagny Fahlman, bodde i ett rött hus, i deras absoluta närhet fanns en bagarstuga. Den användes flitigt av traktens kvinnor. I ett annat hus på samma gata bodde min mammas kusin Tyra. Hon var gift med Åke Nilsson, de hade tre barn: Jonny, Siv och Jan-Åke. Siv är idag mest känd för sina insatser i Pite revyn på Christinasalens scen.
Här sätter jag punkt! Annars blir jag sittande hela långa natten.
-----------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Vid hortlaxvägens ena sida, fanns under min barndom ett s k "mjölkbord".
Det var dit traktens bönder ställde sina mjölkkrus. Det var också där som
vi ungar brukade samlas.
---------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Foto: Roger Lindqvist.
Rågfält på mammas gata
Foto: Roger Lindqvist.
Camping anno 1960-tal
Häromdagen ringde kusinen Gun-britt och ville vi skulle komma förbi. Detta vi gjorde, även Norah åkte med. Det bjöds på härligt goda jordgubbar, grädde och kaffe i deras fina uterum. Så småningom plockades fotoalbumen fram. Där hittade jag tre fina foton som jag bara var tvungen att föreviga. Gun-britts pappa Artur var bror till min pappa John. Båda bröderna är borta sedan några år. Tur är ju då att de gamla bilderna finns kvar, så vi tillsammans kan minnas dem.
På camping: fr. v. Sven, Ragnhild och Elma, alla med efternamnet Lindqvist.
Till höger ses Svens Opel Rekord som vid bildtillfället var utrustad med en vimpel.
Ännu en bild, som togs vid ett annat tillfälle. Fr. v Elma, Sven och Artur Lindqvist.
Bakom kameran Arturs hustru Ragnhild.
Ett foto som togs i början av 1990-talet. Min mamma och pappa besöker Artur och
Ragnhild Lindqvist i Roknäs. T.v. Ragnhild och Artur, t.h. John och Maj-Gerd.
---------------------------------------------------------------
Fransman klädd i grönt
Foto: Roger Lindqvist.
Väntans fönster
Foto: Roger Lindqvist.
James Dean på en blå vägg i Älvsbyn
Foto: Roger Lindqvist.
Solstrimma
Foto: Roger Lindqvist.
Barnsoldat
En beröring, en öm fjäderlätt smekning på din kind.
En varm kram, ett enda tecken på bekräftelse,
var allt du begärde och behövde.
I stället blev du satt att slåss i ett omöjligt krig.
Där de döda räknades i tusen och åter tusen.
Detta var och blev din barndom.
Roger Lindqvist.
Bild: fridasaritaskoog.blogg.se
Grattis Norah på din "riktiga" födelsedag!
Den 28 juli 2008 berikades vår jord med den här fantastiska tjejen.
Hennes födelsedag firades den här sommaren i förskott, men i morgon,
den 28 juli 2013, infaller Norahs riktiga födelsedag.
Lillebror Malte ville också vara med i present-öppnar-stunden.
Norah bjöd alla födelsedagsgäster på underhållning, från den nybyggda altanen.
Charmtrollet Malte som här ses i mormor Monicas famn, uppskattade gammelmorfar
Ivans närvaro. Det skiljer ca drygt 80 år emellan Malte och Ivan.
Norah fixar till håret på moster Jessica.
Loppisbesök i sköna Muskus, Vistträsk
Det är en sådan där härligt varm sommarkväll, när jag och Elisabeth gör ett besök hos Solbritt och Kjell i deras hem i Muskus. Ute vid husets veranda, sitter förutom paret Holmbom, även de goda vännerna, Maggan och Thomas. Kjell sitter vid en stekpanna och gör "schlobben" (plättar). Vi slår oss ner i den varma kvällssolen, och efter en stund kommer Solbritt ut med kaffe, fikabröd och glass. Luften är varm, och den blå julihimlen är på sitt allra bästa humör. Nere vid bryggan ses en båt förankrad, och i bakgrunden avtecknar sig de välbekanta bergens formationer, bergen som jag alltid tyckt mig så majestätiska vid varje besök. Såväl i vinter såsom klädd i sommarskrud. Naturen som omger oss, är så bedövande vacker att det nästan gör ont. På husets baksida finns en blomrabatt som lyser med sina färgsprakande färger. Vid vägen finns en loppisskylt, som berättar om många spännande saker, som finns inrymt, i en mindre stuga som står några meter ifrån det större boningshuset.
Mellan husen står Kjells gamla veteranmotorcykel, av årsmodell 1938, på 28 kubik. Och vid lillstugans gavel, står ett bord fyllt med olika saker, precis som det skall göra på ett riktigt loppis av hög kvalité. På gräsmattan har Kjell lagt några fina handgjorda mattor, fina i sin färg, fina också att kunna ha på ett golv hos någon. På terassen bakom huset, med utsikt mot vattnet, står ett campingbord med fyra stolar uppställda. En parasoll finns nerstucken mitt i bordet som brukligt är. Campingmöblerna köptes en gång året 1958 per postordet. Nypriset var 295 kronor. Möblerna har nästan aldrig kommit till användning. Dom har istället legat tryggt i ett förråd i alla dessa år. Och när jag tar mig en närmare titt, så får jag den känslan att de är spritt nya. Men efter 55 år finns skönheten fortfarande bevarad.
Efter kaffet vill Kjell visa mig någonting. - Följ med upp på vindan, säger han, och tillsammans går vi mot grannens stora gamla ladugårdsvinda. Mellan de glesa plankorna strömmar solljuset så vackert in. Och alldeles till höger om ingången, står ett möblemang på fyra stolar och ett bord. Två av stolarna är lite större, medan de återtstående är mindre. Även ett bord ingår i det hela. - Det här har en gång stått på Piteå stadshotell, säger Kjell till mig. Dom härrör ifrån 1920-talet, fortsätter han. Vi försöker båda klura ut om dess material är av bambu eller trä. Kjell tror benhårt på björk. Och jag är benägen att hålla med. Lite längre in står en sparkstötting. Den är försedd med ett slags flak därframme. Lite ovanlig i mitt sätt att se. - Den kommer från Ernsts bageri/café i Piteå, avslöjar Kjell. En gång fanns namnet på caféet inristat i sparken, men den förre ägaren har tyvärr putsat bort det säger Kjell. Och jag kan bara hålla med. Synd, synd, synd...
Detta får mig att tänka på Antikrundans Knut Knutsson, vars ansikte förvrids liksom i plågor vareviga gång någon tagit bort det gamla. Ungefär så känns det även för mig, när jag hör om fadäsen. Men sparken är fin, mycket grann skulle jag vilja säga. Bredvid sparken står en soffa, uppskattningvis ifrån 40 eller 1950-talet. En gång inköpt på möbelvaruhuset Bloms på Storgatan i Piteå. Här står även en skoter modell äldre. Innandömet på ladugårdsvindan är så vackert i mina ögon, att jag känner mig tvungen att använda kameran, inte en, utan flera gånger. Tänk så mycket en vind kan ruva på, tänker jag när vi så småningom går därifrån.
Solbritt och Kjells loppis i sköna Muskus. De pengar som strömmar in,
går oavkortat till behövlig hjälp till barn i Kenyas slumområden.
Ett campingbord med stolar och parasoll. Inköpt året 1958, nypris: 295 kronor.
Kjells veteranmotorcykel av årsmodell 1938.
Varje detalj är sitt eget lilla konstverk...
Bilderna får berätta...
På en närbelägen ladugårdsvinda finns bl a en soffa inköpt på Bloms i Piteå,
gissningsvis från 50-talet.
Här ses även en stycken sparkstötting som en gång brukades av Ernst bageri och café
i Piteå.
Här finns också ett bord och fyra stycken stolar. Enligt förre ägaren fanns detta
på Piteå stadshotell. Möblerna är komna ifrån 1920-talet.
I lillstugan finns ytterligare intressanta saker och ting...
Bl a denna bröllopsklänning med tillhörande skor från 1965...
Porslin...
Och åter porslin...
Likörglas från 60-talet...
Gamla pussel...
Spel...
Kläder och gamla tvålar i originalförpackning.
Så till sist, Solbritts kaffekopp. Hennes högst privata. Vad jag vill ha sagt är;
att varje pryl i detta loppis blir på nåt sätt så älskvärt omhändertaget. Från det
allra minsta, till det allra största. Kärleken är också något som genomsyrar allt
det jobb som paret Holmbom lägger ner. Kärleken till deras Afrika, kärleken och
viljan att hjälpa de små därborta i Kenya. Det är kärlek på högsta nivå. Jag vet -
jag har känt dom i över 30 år.
--------------------------------------------------------------------------------------------
När morfar åkte till Gävle
Ännu ett svartvitt foto som jag avfotograferade hos min mammas syster Malin i går. Årtalet är lite omtvistat, kan vara 1957 enligt en anteckning på fotots baksida, men eftersom det finns ett frågetecken, så är det inte 100% säkert. Men i alla fall däromkring. Min moster bodde där med sin familj. Hennes svärfar Frans hade precis fått sitt körkort, och när han skulle åka på Gävlebesök, så frågade han om inte min morfar också ville åka med. Å det ville han. Resultatet av besöket blev bland annat detta foto. Och på dess baksida har någon antecknat:
"Gävle Bolognerskogen, Sanfrid, Frans, Malin, Kent och Lasse 1957?"
Fr v Sanfrid, Lasse, Frans, Malin och Kent.
Malin & Maj-Gerd
Systrarna Malin och Maj-Gerd i en högt uppsatt position, vid hemmet i Blåsmark.
Släktfoto 1949/50
Ett foto som togs någongång åren 1949/50. Några av mina släktingar på
min mors sida, ses här församlade, fr, v.: morbror Lennart, moster Malin, mina föräldrar,
där min relativt nyfödda syster vilar på min pappas arm, samt mostrarna Linnéa och Elly.
I bakgrunden syns min morfars keps, troligen är också att han befinner sig i densamma.
Släktfoto...
Jag älskar gamla bilder. De berättar alla sin speciella historia. Och allra helst när det finns någon bekant med på fotopappret. Bilderna som föreställer mina nära och kära står alltid högt i kurs. Anledningen är denna; jag tycker mig lära känna mig bättre som person, när jag tar del utav bilder som berättelser. Och idag fick jag stor anledning att le mycket brett. Malin min mammas syster, bjöd på fina bilder ur sitt album. Det är dessa som jag lagt ut för påseende denna kväll. Här kommer ännu ett i raden:
Fr. v. Sanfrid och Beda Lundgren, Maj-Gerd och Gerd Lindqvist, Linnéa Dagbro,
Malin Lidman med sönerna Lars-Eric och Kent, samt Elly och Sune Nilsson.
Min syster Gerd är född 1948, så gissningsvis togs fotot ca 1957/58. Lilla jag var
inte med. Antingen hade jag inte tittat ut och ropat HEJ till världen,
eller så låg jag och snörvlade i min vita vagga, och tuggade frenetiskt
på min napp.
-------------------------------------------------------------------------
Systrarna Lundgren
Fotograferade vid föräldrahemmet i Blåsmark, systrarna: Malin, Anny, Maj-Gerd.
Anny var storasyster, född 1920. Maj-Gerd (min mor) född 1929 och Malin född 1930.
Anny gick ur tiden 1992. Och idag har Maj-Gerd och Malin uppnått 84 o 83 år.
Andreas, Robert och Johan
Den äldste är 31 den mellerste 29 och Johan som ses på denna bild är årsbarn med Andreas. Men alldeles nyss var de små, lekte, busade, cyklade, gjorde sina läxor, idrottade, umgicks med kompisar, m.m. m.m.
Fr. v. Johan Lidman, son till min kusin Lasse, samt mina två söner Robert och Andreas.
-------------------------------------------------------------------
Flickor i Blåsmarks folkskola
I dag vid vårt besök hos min moster Malin, så öppnades hennes album. Bakom en av de svartvita bilderna fanns detta antecknat:
"Flickor i Blåsmarks folkskola fått den 5/6 -43 av Svennerstam.
Fröken Malin Lundgren
Norra-Byn - Blåsmark"
-----------------------------------------------------------
Svennerstam var lärare i skolan, och det var han som tog denna bild.
Malin Lundgren ses som 3:e flicka från höger. Fotot framkallades på
JOWA i Piteå.
/Roger.
Flickor i Blåsmarks folkskola 1943.
Beda och Malin
Beda och dottern Malin tar sig en kopp kaffe hemma i köket i Blåsmark.
Fönstret de sitter vid, fanns på husets kortsida. Utsikten vette ut mot
lagårn.
------------------------------------------------------------------------
Karl Oskar Sanfrid (1899-1989)
Sanfrid Lundgren.
Konfirmation / 1944
Fr. v. Inga Ceder, Blåsmark, dotter till Johan Ceder. Mary Jonsson, Hortlax,
dotter till Karl och Anny Jonsson, Maj-Gerd Lundgren, Blåsmark, dotter till
Sanfrid och Beda Lundgren. Mary och Maj-Gerd var kusiner. Marys mor Anny
dog tidigt. Hon uppfostrades hos Kalles syster Signe Grahn och hennes make
Axel i Maran, Hortlax. OBS! Lägg märke till den lilla kaninen till vänster.
------------------------------------------------------------------------------
Blåsmark - 1944
Mina mostrar Malin och Anny, längst bak min mormor Beda.
------------------------------------------------------------------------------------------
Beda Karolina - min mormor.
Min mormor föddes den 20 maj 1895 i Nyfors, Älvsby församling. Hon var endast några månader när familjen bröt upp för att flytta till Bodsjön i Svensbyn. Bedas far var mjölnaren Jonas Jonsson, som ibland åkte runt på olika ställen p g a av sitt arbete. Bodsjön blev hennes fasta adress, och det var där som hon egentligen hade sina rötter. Mot slutet av sitt 69-åriga liv, drabbades hon av Parkinsons sjukdom. Och de minnesbilder jag har är att hon blev alltmer orörlig. Hösten 1964 åkte hon in till Piteå lasarett för en rutinoperation. En natt när hon skulle besöka en toalett ramlade hon. Hon bröt lårbenshalsen, och komplikationer tillstötte. Den 8 oktober avled hon i sin sjukhussäng på lasarettet.
Mormor Beda var mild till sitt sätt. Inga onödigt stora eller höga ord kom över hennes läppar. Hon var lågmäld och van att slita ont. Om detta vittnar hennes rygg som jag minns var krokig och böjd. En handikappad son föddes i mitten av 30-talet. Han flyttade så småningom till Tallheden i Råneå, där han också avled 1947. Det har berättats att sonen Tage, som inte kunde gå, blev buren under ibland långa sömnlösa nätters vak, hemma i den röda stugan i Blåsmark. Min mor berättade att Tage brukade bli så glad när min morfar tog honom i sin famn, och bar honom, medan han sjöng sina melodier för sin son. Smärtan och ångesten var stor när man en dag fattade beslutet att Tage skulle flytta. Natten innan avfärden, kunde varken mormor eller morfar sova. De satt i köket och inväntade avskedet. Den stora frågan var: Hade man gjort rätt?
Tage ligger enligt uppgift begravd på kyrkogården i Råneå. Ett enkelt träkors restes på platsen, vilket inte finns kvar i dag. Vid begravningen åkte mina morföräldrar samt min mor och henns syskon, för att ta ett sista farväl. Han var 13 år vid sin bortgång.
Sommaren 1963/64 var min mormor Beda och hälsade på sin son Lennart
och hans familj i Lillpite. T.v. ses sonhustrun Elsy t.h. dottern Malin och i mitten
mormor Beda, starkt påverkad av sin Parkinson-sjukdom.
-------------------------------------------------------------------------------------
"Farbror Sven" - SVEN JERRING /1940
Min moster Malin hade ett charmigt litet vykort instoppat i sitt fotoalbum. En hälsning ifrån själva Farbror Sven, som hördes av alla barn i radion i programmet: Barnens brevlåda. Malin var 10 år och gick i Blåsmarks folkskola. Hon hade skickat en hälsning, som hon senare fick ett svar på.
Malin sände en hälsning till Farbror Sven...
...som hon senare fick svar på...
Cool Candys 1961
Cool Candys 1962
Gösta Eriksson har avlidit
Min fars kusin, Gösta Eriksson har avlidit, 82 år gammal. Han var yngst i en syskonskara på fem barn, till Ernst och Svea Eriksson i Svedjan, Hortlax. Gösta som är sprungen ur en musikalisk och konstnärlig släkt, började redan i unga år att spela dragspel. Dragspelet byttes sedan ut mot piano. Året 1952 åkte Gösta till Stockholm för utbildning vid Kungliga Musikaliska Akademien. Efter att utbildningen var klar, fick Gösta plats i Seymour Österwalls orkester. Åren med Seymours innebar bl a att ligga på turné. När bandet upplöstes 1960 gick Gösta vidare som pianist i sångaren Chris Danes orkester. Gösta Eriksson spelade mellan engagemangen i orkestrarna, också piano på restauranger runt i Stockholm. I Arne Bills orkester var Gösta också medlem under en period.
1965 valde sökte Gösta en ny livsinriktning. Han blev kristen och fick sin religiösa hemvist i Filadelfia församlingen i Stockholm. Han fortsatte sitt pianospelande, fast med en ny publik. Och med en ny mening i sitt liv. Några år före sin död drabbades Gösta av ohälsa. En stroke gjorde hans ena kroppshalva förlamad. Han vänstra blev obrukbar. Han fortsatte dock sitt pianospelande, med sin friska hand.
- Har man bara en bra gitarrist vid sin sida, går det ganska bra, berättade han vid ett tillfälle.
Gösta Eriksson hade för vana att varje sommar göra ett besök i sin barndomsbygder. Ibland brukade min far och Gösta stråla samman på någon parkbänk i staden, för ett samtal dem emellan.
Gösta blev den sista länken i familjen Ernst Eriksson. De båda bröderna, Uno och Ivar är borta, så även systrarna Estrid och Rut. Borta är också föräldarna Svea och Ernst som gick ur tiden 1957 respektive 1969. Ernst Eriksson var min farmor Hannas yngste bror. Han föddes i Stensjökullen, Blåsmark 1893.
Varje saga har sitt slut!
Roger.
Gösta Eriksson, året 1947.
---------------------------------------------
Göran och Helena
I dag, Göran och Helena över en kopp kaffe.
--------------------------------------------------------------------
MALTE...
Malte har tillsammans med storasyster Norah, varit hos farmor och farfar
hela torsdagförmiddag. Så här såg det ut vid matbordet, då han fick sin
lunch. Men han var inte så värst hungrig, han tog tag i skeden, och visade
bestämt vart skåpet skulle stå. Han har besvärats av ögoninflammationer
den senaste tiden. Men nu har han blivit bättre. Tack och lov. Älskar dig!
---------------------------------------------------------------------
Reskamraten Max
På hemväg från stugan i Arvidsjaur, delade jag och Max bilens baksäte.
Max berättade glatt om allt han hade varit med om, tillsammans med
kompisen Liam.
Och medan skogen och husen flimrade förbi därutanför, blev Max och hans
farfar allt tröttare.
Så hände det som brukar hända: Max och farfar somnade...
Framme i "cockpiten" satt pappa Robert och farmor Bettan.
Innan farfar Roger stängde igen sina trötta stackars ögon, såg han denna
minst sagt vackra vy.
------------------------------------------------------------------
Vän med livet
I bland kan det ta tid,
att bli vän med livet.
Roger Lindqvist.
Sam-Sam
Sam-Sam sitter prydligt på köksbordet och väntar på att fotografen skall
ta sina bilder. I bakgrunden syns den blomma, som Sam-Sam strax innan
bildtagandet, mumsat på.
-----------------------------------------------------------------------------
Norah håller tal!
Barnbarnet Norah övernattade hos oss i Lördags. På kvällen åkte vi ut på en liten mini-utflykt. Kvällen var varm, kaffetermosen likaså, och på bordet stod Norahs lördagsgodis och väntade. Kanske p g a detta så kände sig Norah manad att hålla ett tal. Ett tal som i första hand riktade sig till farmor och farfar.
Ni skall båda känna er hjärtinnerligt välkomna till den här stunden...
Men då hade ju inte godiset räckt till, förstås...
Nu måste jag samla mig innan talet, om ni ursäktar...
Tack kära farmor och farfar, för att ni vill mitt allra bästa. Det upptäckte jag redan,
när jag var bebis och hade blöjor...
och hur farfar busade och låg på golvet, och ibland såg ganska fånig ut -
bli inte ledsen farfar jag menar inget illa... men det var så jag uppfattade det.
Men jag förstod rätt så snart, att allt det ni gjorde, gjordes av kärlek till lilla mig...
Meeeen snälla farmor å farfar, ni behöver inte sitta å lipa...
så här på kvällskvisten. Vad sägs om "Lille katt?". Jo, innan vi sjunger vill
jag ni skall veta att jag älskar er!
-----------------------------------------------------------
Jannice bjuder på go´tårta!
Jannice fyllde ju år häromdagen. Hur mycket avslöjas inte. Däremot kan det avslöjas att tårtan var magnifik i sin smak. Vädergudarna stod oss bi där vi satt ute på den nybyggda altanen. En glad nyhet fick vi oss till livs; det vankas bröllop nyårsafton 2013 i Hortlax kyrka. Dags alltså att se om sitt klädförråd. I juni 2014 ytterligare ett bröllop, Andreas och Jennie gifter sig i samma kyrka. Det är NU man känner ålderdomen flåsar en i nacken.
Födelsedagsbarnet tar första biten... resten tar svärfar hand om...?
-----------------------------------------------------------------
Sommarkväll i Blåsmark
Den som hört Lasse Erikssons "Stället" har också hört detta bynamn nämnas. Blåsmark ligger inte så långt ifrån "min" by Hortlax. Blåsmarks skogarna gömmer även mina morföräldrars hus, där min mamma en gång föddes, en vårdag 1929. När jag säger gömmer, så är det helt riktigt. Huset - det som finns kvar av det - ligger omvälvd av gamla blåsmarksfuror. Och kan inte upptäckas från den väg som går där förbi.
Sommarkväll i Blåsmark.
-----------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Sam-Sam gillar Rörstrands porslin
SAM-SAM använder endast porslin av märket RÖRSTRAND.
Sam-Sam är en kräsen katt. Han använder Rörstrand dag som natt.
--------------------------------------------------------------------
Fotspår på en strand
Foto: Roger Lindqvist.
Ernst & Svea
Makarna Ernst och Svea Eriksson, Hortlax. Ernst var min farmors lillebror.
En snäll farbror som jag träffade en hel del under barndomen. Skojfrisk med
mycket humor i bagaget. Hustrun Svea dog redan 1957, så av naturliga
orsaker, mötte jag aldrig henne. Ernst liknade min pappas bror Sven
väldigt mycket. Ernst var barnen Lindqvists morbror.
----------------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
I en rofylld vrå...
I bland när jag vill vara ifred, tar jag kameran, hoppar in i bilen och åker en tur. Ensamhet är inte något jag egentligen söker, men ändå ibland är i behov utav. Att uttrycka sig är viktigt. Ibland står orden och tankarna i en enda lång kö, och vill ut ur sitt fängelse. Både kameran och skivandet hjälper till att lossa på banden. Min far sökte det rofyllda, han var på ständig jakt efter att uppsöka den plats, där han kände sig i harmoni. Med sig själv, och med det stora alltet. En blå himmel, med vackra molnformationer, en rödvit stuga vid en sjö, låg min pappas hjärta allra närmast. Det var också det arv han efterlämnade till mig. Naturligtvis ingår familjen i detta också. Utan dem - tomt. Mycket tomt.
En rofylld liten vrå på tomten därhemma. Till höger om de gamla trötta
björkarna, syns pappas sten. Tre grillspett vilar mot den uråldriga stenen,
vars historia jag tidigare berättat om.
Häromnatten hade jag en dröm, där jag gjorde ett besök i mitt barndomshem. Varje sak, varje pinal fanns kvar i mitt sinne. Mattorna, TV:n i sin vrå, den stora porslinselefanten som stod och viftade med sin snabel, mammas blommiga sommargardiner, det bruna köksbordet, den röda kökssoffan, där min morfar brukade inta viloläge vid sina besök. Ute såg jag mig själv sitta i den orangea-hammocken, med vår svarta transistor uppställd på det gröna campinbordet. Mot den röda husväggen sågs morfars cykel stå lutande. Bredvid på grusgången, stod farsans blå Folka parkerad. Nytvättad! Ute hängde mammas tvätt tryggt på sin lina, som pappas satt fast mellan den stora hängbjörken och en av de många tallar som fanns på vår skogstomt. I värmaren tvättade mamma våra kläder, och pappa var henne behjälplig. Från granntomten hördes kompisens hund skälla. Ett tecken på att nåt var i görningen. Mycket riktigt, en cykels skrammlande talade sitt tydliga språk: Per var på väg genom skogen, och den stig som förband våra respektive hem. Lite längre bort bodde Anders, dit vi ofta styrde våran färd. Och tillsammans åkte vi ut på våra cykelturnéer.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto & minnesskildrare: Roger Lindqvist.
Det enda viktiga...
Det enda viktiga, är vetskapen om,
att man betyder någonting för någon.
Roger Lindqvist.
GRATTIS JANNICE!
Grattis på din födelsedag. Vi kommer som vi sagt!
Roger o Elisabeth
Huset ömsar skinn
Sommaren 1990 målade jag och en kusin huset. Det har gått åtskilliga vårar, somrar, höstar och vintrar sedan dess. Vilket helt klart har satt sina spår på fasaden. Jag målade knutarna och framsidan för något år sedan en extra gång, sedan dess har inget hänt. Jooooo... visst har det det. En elkassett har installerats, så även litet annat. Vi har bytt golv i både kök och i kammaren. Efter detta så har mina saker bott i huset. Saker som nu fått flytta på sig i kartonger och i alkover. Vår kattflicka Sessan älskade att vara i huset. Vi brukade skämtsamt kalla det för Sessan-huset. Men hon är borta, och i dag är det Selma som nyfiket brukar vandra omkring och titta. Även Pelle - när han har inspiration. Norah och Max har också funnit ett nöje att botanisera ibland farfars gamla saker.
Sakta men säkert håller huset att förvandlas. Husets gamla skrynkliga hud
skall bort, något nytt skall komma.
Robert kom och avsynade jobbet.
på husets ena köksfönster. Varje gång jag går över tröskeln, känns en slags
närvaro av alla de människor som en gång fanns mig så nära. Det vore som om
en film spelades upp inför mina ögon.
--------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Pessimist & Optimist
Den sanne pessimisten, väntar snö på midsommarafton.
Den glade optimisten, väntar grön gräsmatta på julafton.
Roger Lindqvist.
Du har gått...
Du har gått, men din skugga dröjer sig kvar.
Roger Lindqvist.
Sommar, sol, blå himmel och MAX
Sommarhimmel...
Blommande gräslök...
--------------------------------------------------------------------
Solskensfotograf: Roger Lindqvist.
I afton dans: COOL CANDYS
OPEL KAPITÄN
"Håll dig till höger, Svensson..."
Söndagen den 3 september 1967 fick vi högertrafik i landet. Några veckor därpå skulle jag fylla tio år. Och jag minns att det var ett stort ståhej - inte p g a min födelsedag - utan beroende om det stora som skulle hända - med program både i radion som i TV:n. Telstars med sångaren Boris Lindkvist gjorde låten "Håll dig till höger, Svensson". I vår infart hade vi - har fortfarande - en stor tall, och på den satte min pappa upp en skylt med ett lutande H. Skyltarna syntes på alla möjliga och omöjliga platser runt om i vårt land. Det var en propaganda som kablades ut i massmedia, alltför att vi inte skulle missa den där viktiga tidpunken, när vi skulle köra över från vänster, till höger.
Den 3 september 1967 åkte vi över på höger sida av landsvägen. Tyvärr var det
några som missade informationen, vilket fick till följd att olyckor skedde.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allan...
1973 visades i TV:n "Happy Jazz" från Solidens scen på Skansen. Alice Babs, Ove Lind, Arne Wilhelmsson, Roffe Larsson, Lars Erstrand, Nils-Bertil Dahlander samt pitebon Allan Lundström medverkade. Allan hade sina rötter i Sikfors, men han bodde bl a i Luleå, kanhända även Sundsvall, om detta är jag inte riktigt säker. Allan spelade tenorsaxofon och piano, men det var som saxofonist han blev mest känd. Under några år spelade han dansmusik i Kjell-Bertils från Piteå, och det var väl många som höjde på sina ögonbryn, när en sådan kvalificerad musikant, valde den "simpla" dansmusiken. Om detta hade Allan ett svar: - Jag gillar att spela dansmusik, å jag ser absolut inget fel i detta, det är ingen konflikt jag känner när jag spelar upp till dans. Ungefär så uttryckte sig Allan, när detta kom på tal.
Jag var en av de som hade förmånen att spela ihop med honom. Han var en fullblodsmusiker, som klarade de mest invecklade musikaliska saker. Och han gjorde det med både finess och stor bravur. I dag är Allan borta. Han ligger begravd på gamla kyrkogården i Öjebyn, och hans gravsten pryds med det passande orden: "KEEP SWINGIN".
ALLAN LUNDSTRÖM (1931-2009).
-------------------------------------------------------------------
Foto: SVT.
I väntan på det vita...
Bland prästkragar och smörblommor står den där. Kanske att den väntar
på det vita, som en dag skall komma nerdansande ifrån himlen.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Altanbyggar´n
Altanbyggnationen har icke stannat upp. Nu skall altanen prydas med ett staket.
-----------------------------------------------------------------
I skrapigaste laget
Dagen har gått i skrapandets tecken.
Danne och jag hjälps åt.
-------------------------------------------------------------------------------
Polishuset i Piteå (1965-2013)
Rådhuset/Rådhustorget var Piteåpolisens adress fram till 1965. Det var då som den nya polisstationen stod klar att tas i bruk. Sommaren 2013 håller man sakta men säkert på att riva fastigheten. Byggjobbarna har avlägsnat själva fasaden, som var av eternit, och "husskelettet" har blottats. Därinne huserade på sin tid män som Willy Nyström och Holger Sundström. De var båda välkända kriminalare här i vår stad. Båda är borta sedan några år. Snart är deras arbatsplats också ett minne blott. Det gamla skall bort, det nya skall fram.
Polishuset i Piteå, som det såg ut i januari 1965. /Foto: Piteå-Tidningen.
Samma polishus, som det såg ut den 24 juni 2013.
Polishuset den 4 juli 2013. Följande bilder togs vid samma tillfälle:
Farbror poliserna har flyttat till en annan adress. Kvar finns detta nakna hus.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Foto: Roger Lindqvist.
Transportcentralen, Öjeby sjukhem
Då och nu, tycker jag är en facinerande tanke och känsla. Med då och nu berättar man hur det en gång såg ut, för att i nästa ordalag visa hur "dået har blivit nuet". Öjeby sjukhem var en gång ett arbetsplats, som sysselsatte mängder av människor. Däribland undertecknad. Där fanns jag mellan 1991-2002. Ju större distans jag fått till jobbet, ju större tacksamhet har jag till alla de fina arbetskamrater som passerade förbi. De inte bara passerade förbi i förbifarten, de stannande alla kvar i mitt medvetande. De gjorde alla sina speciella avtryck. Och jag tycker nog att jag hade den stora turen att få vara en ibland dem alla. Några har gått bort, medan de allra flesta fortfarande finns kvar i livet.
I går åkte jag ut till sjukhemmet med kameran runt halsen. Barnbarnet Max och farmor Elisabeth åkte också med. Jag och Max gick en runda, för att titta lite närmare på den byggnad, där landstingets Transportcentral en gång fanns. Max frågade sin farfar om många saker, jag vet inte om jag kunde besvara dem alla. Men jag gjorde i alla fall ett gott försök. Max var inte ens född när jag gick hem ifrån jobbet, en sen augustidag 2002. Jag återvände många gånger, men endast för att hälsa på mina jobbarkompisar. Det var inte förrän vid midsommartid 2008 som jag slutade för gott. Då hade jag varit anställd, men bara på pappret de sista åren. Det var då jag tog adjö av Norrbottens läns landsting, som varit min arbetsgivare från och med starten, den 16 augusti 1976.
Transportcentralen 2009:
I den här byggnaden inrymdes kontor och garage.
Furunäsets sjukhus, den 12 september 1983.
Sommaren -91 gick flyttlasset till Öjebyn.
Jag för min del, hade en Volkswagen Caddy Combi
årsmodell 1996.
Transportcentralens f d lokaler, 2013:
I dag har byggnaden fått sig en rejäl ansiktslyftning. Transporten - det som finns kvar -
har flyttat till Piteå Älvdals Sjukhus.
Fordonen är borta, även garageportarna har försvunnit.
Det enda som återstår i orubbat skick, är detta utrymme. Här fanns förrådssaker,
samt en trappa som ledde upp till vinden.
Dieselpumpen finns också kvar, men tjänar idag mest till att påminna de
eventuella beökarna, om hur "dået" en gång såg ut.
Innan jag åkte vidare, tog jag den här bilden. Den första tiden på sjukhemmet,
hade vi våra tre VW-bussar parkerade här. Fastigheten i övrigt var inredd som
ett patientbostad. I dag fungerar byggnaden som vandrarhem.
-------------------------------------------------------------------------------------------
MALTE 11 månader
Grattis MALTE som blir 11 månader idag.
Kaffe på en höbal
I gårkväll blev grabbarna sugna på kaffe, så jag kokade "en balja java" och åkte
ut på en äng i Hortlax. Fr. v. Olle, David och Andreas. Prima killar som fick
prima kaffe. Bönorna kokta av en prima kaffekonstnär.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger "kaffebönan" Lindqvist.
Foto: Roger "kaffebönan" Lindqvist.
Gubbar, ambulanser & fjärilar i magen.
Min högra hand är den s k "gubbhanden". I den bor alla de gubbar jag ritat genom alla de 55 år jag levat på jorden. En av de första gubbsen, publicerades i Piteå-Tidningen omkring 1964. Jag hade visserligen tecknat övredelen, men på nåt konstigt sätt glömt bort att rita dit ben och fötter. Stackars, stackars lilla gubbe, jag gjorde honom funktionshindrad. På PT:s barnsida gjorde "Tant Rusti" ungefär följande kommentar: "En gubbe har här tecknats av 6-årige Roger Lindqvist, Hortlax. Men någonting har hänt, eftersom han saknar både ben och fötter, kan det vara så att golvet gett vika under honom?".
Senare ritades även en ambulans, med tjutande siréner och blinkande röda ljus. Jomenvisst, det var faktiskt röda ljus på den tiden - stenålderstiden. Kanhända att förebilden var Hortlax egen ambulans. Den som Göran Berglund hade i sitt dubbelgarage på Skatanvägen i Hortlax. Göran hade ju även en taxistation, där det även ingick en ambulans. Det var läckert, när Göran försvann i ett dammoln, med sina tjutande siréner och blinkande ljus. Att det låg nån sjuk människa någonstans och behövde akut hjälp, kanske vi inte riktigt fattade. Men det läckra blev inte så värst läckert, när min mamma insjuknade mitt framför mina ögon, och Göran Berglund kom och hämtade henne. Jag minns att jag stod där i köket, med mina hängslen och vita undertröja, och kände mig väldigt ledsen.
Pappa var också närvarande, men han hade full schå, med att vara mamma till hjälp. Någon förklaring fick jag inte. Och jag minns med starkt obehag, hur Göran och pappa lyfte upp min mor på båren. Sedan bar det iväg in i den ambulans som stod parkerad på infarten. Å där stod jag, med en massa fjärilar i min mage.
Senare i livet började jag känna obehag så fort jag hörde en ambulans åka iväg. Det var i de stunderna jag ringde till mina nära och kära, bara för att kolla om allt var okej. Eftersom jag själv kom att jobba i nära 30 år vid landstinget, och under de åren själv hämtade sjuka människor - dock inte i ambulans - så kan man tycka att jag var på fel plats här i livet. Men det gick bra ändå. Jag har t.o.m. hämtat upp personer som försökt ta sitt liv. Jag har sett massor av saker, genom åren på Furunäset och Sjukhemmet. I dag bryr jag mig inte likdadant vid ljudet av siréner. Fast det är inte det mest harmoniska ljudet, av allt som hörs runt omkring i omgivningarna, om jag så säger.
Detta med att ringa sina anhöriga, blev rätt mycket när grabbarna skaffade moppe och var ute i sena nätter. Hörde jag en ambulans i närheten, kunde det hända att de där fjärilarna återkom, precis som den gången när morsan blev sjuk. Lycklig som ett barn blev jag när mina pojkar kom hem helskinnade. Det var därför som jag nästan alltid åkte och hämtade dem, om de ringde och skulle hem från stan t. ex. Man kan väl gott säga, att jag hade nattjour varje helg. Hade jag haft en dotter skulle jag nog varit - tror jag - ännu mer på bettet. Nåde den, som gjort henne illa, då hade Lindqvist från Hortlax blivit grön som Hulken.
Ännu en gubbe, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Men visst tycker ni som jag, att snubben har alldeles för
stora brillor?
---------------------------------------------------------------------------------------------
När svininfluensan slog till...
Städade ut några lådor när jag upptäckte ett papper som jag blev nyfiken på. Det var en patientdagbok, där någon på lasarettsavdelningen i Piteå, skrivit ner tio och en halv rad. Kanske inte så mycket, men bakom dessa drygt 10 rader, gömde sig en historia som om det velat sig, kunnat sluta väldigt illa. Elisabeth insjuknade i slutet av oktobermånad 2009. Situationen blev så pass allvarlig, att hon hämtades i ambulans, kvällen den 26 oktober 2009. Därefter följde fyra veckors ständig spänning. Så här sammanfattades det hela, av en för oss okänd personal vid Piteå lasaretts intensivavdelning.
"Elisabeth, du kom in till sjukhuset den 26/10 efter det att du hade varit sjuk hemma i 5 dagar. Du fick ju först ligga med CPR masken men på morgonen den 28 vid 04-tiden orkade du inte längre så man la dig i respirator. Du hade lunginflammation och en massa prover togs bla. på svininfluensan. Det 1:a provet var negativt men analysen som gjordes i Umeå var positivt. Din make har varit och hälsat på dig, han tycker att det är jobbigt att se dig så sjuk."
I fyra veckor låg Elisabeth på lasarettet. Varav en vecka i respirator.
Foto: www.sr.se
Det började med en vanlig förkylning. Sedan så utvecklades en lunginflammation.
Tyvärr, så hann Elisabeth inte vaccinera sig.
Foto: www.dn.se
Två insjuknade patienter i Piteå, var så sjuka att de lades i
respirator. Elisabeth var en av dem.
Foto: www.aftonbladet.se
------------------------------------------------------------------------------------
Mammas köttbullar
När min mamma gjorde köttbullar, så använde hon jämt en röd emaljerad gryta med lock, att sätta de färdiga köttbullarna i. Den ställdes sedan mitt på vårt köksbord hemma i vårt stora kök. Jag kan inte med säkerhet fastställa årtalet för inköpet, men jag har på känn att grytan härrör från mycket tidigt 70-tal. När min mor inte längre behövde den, fick jag överta den. Den stod ytterligare många år på en undanskymd plats, för att en dag plockas fram. I dag anväder vi den då och då. Och när Elisabeth senast gjorde köttbullar då kom den till användning. Grytan är intakt, medan lockat har fått sig en och annan törn genom åren. Och det bästa av allt, köttbullarna smakar precis likadant som de gjorde för en si så där 40 år sedan, då min mor stod vid sin spis hemma i Hortlax. Då gick de under namnet "Mammas - i dag heter de Elisabeths-köttbullar".
Den röda grytan med sina stilfulla gröna hjärtan som pryder mammas gamla gryta.
Grytan är intakt, men locket har tre skador på kanterna.
-----------------------------------------------------------------------------------
Lindqvist gör besök på Vischan
En man i ett rum fyllt med vinyler. Platsen var Vischan i Lillpite. Konstigt nog
blev det inga vinylköp. Det blev andra sorts köp i stället.
Kostade 1:25 1914 - i dag en tjuga.
Han vill ju så gärna följa hem med mig. - Men snälla Arne, Du vet väl att Du finns
redan i min skivsamling, sa jag och vände på klacken och gick. Det gjorde ont i
vinylhjärtat, men Arne bor ju hemma hos mig sedan nåt år tillbaka.
------------------------------------------------------------
Kyrkan mitt i byn
I dag gjorde jag ett kyrkbesök. Det är tyvärr inte så ofta det händer - men i dag hände det. Utanför på en parkbänk, satt hustrun medan kyrkomedlemmen/besökaren, Lindqvist gick en rundvandring. Jag har alltid hyst en stor respekt och slags kärlek till vår kyrka. Den är nog världens allra vackraste, där den står lite stolt uppe på sin höjd. Kanske beror min kärlek, till alla de minnena som finns förknippat med denna heliga plats. Kanhända att det även ligger på ett djupare plan. Kyrkans vackra vita fasad, lyste så vackert i kontrast med den sommar som i dag rådde. Den nyrenoverade kyrksalen, är i dag betydligt fräschare än tidigare. Men det finns en sak som jag saknar - de porträtt av de präster/kyrkoherdar som en gång verkade i Hortlax församlingens kyrka. Tidigare hängde de på väggen alldeles till vänster när man kommer in. Men idag lyser dessa med sin frånvaro. I Hortlax kyrkans historia ingår de präster, som en gång predikade det kristna budskapet från sin predikstol. Om jag finge bestämma, så skulle alla bilderna hängas upp igen. Och av de som inte finns avporträtterade, kunde man i stället sätta upp en informationsskylt med namn och årtal. Jag fick faktiskt ett mycket snabbt samtal i dag, med församlingens kyrkoherde, Anna Andersson. Hon gav mig ett stort vackert leende, när jag framförde mina åsikter.
Uppe på orgelläktaren upptäckte jag ett par conga-trummor. Frestelsen blev för stor, så jag ställde bort min kamera, och trummade ihärdigt i nära 10 minuter. Underbart med denna akustik, det skapar samtidigt en djup dynamik - oj så det rimmade - synd nog så gjorde jag ingen ljudupptagning, men det får väl bli nästkommande gång jag promenerar uppåt kyrkhöjden.
Kyrkstugorna i Hortlax som byggdes under 20-talet, samt kyrkan i bakgrunden som
på något sätt tryggt bevakar de röda små husen.
Kantor Lindqvist vid sin orgel.
Jag lydde pipornas råd...
Men tanken slog mig, undrar vad Kantor Sundén skulle sagt till sin forne elev?
- Nu får Roger hålla tyst, de finns andra som kanske inte uppskattar trummandet...
Bortsett vad min magister o kantor än tyckte, så fick jag den uppfattningen, att
Vår Herre som bor i detta hus, faktiskt tyckte det var helt okej att den där Lindqvist,
spelade på trummorna.
alla åhörare, från 1917 och fram till i denna dag som råder? Oräkneliga!
De vackra kyrkfönstrena som här har fångat in en av de röda stugorna.
gick, så gav mig kyrktornet en snäll och faderlig blick. Välkommen igen - min käre vän!
---------------Foto: ROGER LINDQVIST-------------------------------------
Paltkalas
Jadå, ni både såg och hörde rätt: PALTKALAS! Paltens lov sjunger vi i dag, jag, Bettan, Robert, Jannice, Max och Daniel. Nu blir det ju inte så värst mycket sång, istället blir det att äta Pitepalt. Som efterrätt kommer den obligatoriska Paltschwiimen. Nu anländer de första gästerna. Mer kan ni läsa på SE & HÖR i deras nästa nummer.
"Noror väntar inte"
Häromdagen berättade Norahs mamma, om en söt händelse. Norah ville ha mera mjölk, då Norahs mamma bad henne vänta. Då röt Norah till: "NOROR VÄNTAR INTE".
"Noror väntar inte", var Norahs svar när hennes mamma bad henne vänta en stund.
Natten mot i dag sov Norah över hos sin farmor och farfar. Allra värdefullaste lilla barn.
Så även Malte och Max.
------------------------------------------------------------------
