Roger Lindqvist

Just nu så mår inte min blogg så bra! Det går inte ladda upp bilder. Men hav tröst. Bloggen skall vistas nästkommande vecka på ett hälsohem, och är vid hemkomsten förhoppningsvis bättre till sin blogghälsa.

Gnesta-Kalle eller Rune Gnestadius
som han heter i verkliga livet.

VI HAR VARIT PÅ TURNÉ

¤ Vi är ju ganska mycket ute och åker vilket gör att man får viss hotellvana. Inför årets värsta kraftmätning - deklarationen - såg jag at jag tillbringat 108 nätter på olika hotell under 1957. Och man får se många och högst olika sådana. Vår senaste turné låg vi i Östersund i 12 dagar och där har vi haft turen att finna ett idealställe för resande. På det hotellet finns nog en av vårt lands mest förstående ägare. - Ni skall inte känna Er som gäster utan som hemma, är hans lilla råd. Och det är något som känns härligt. Dessutom kan man beställa in morgonkaffet vid 3-tiden på eftermiddagen och ändå bli glatt bemött.

Tänk dom som vart uppkörda före 7 på morgonen på et pensionat för att tanten skulle duka fram frukost till några jobbare. Och dels låg orkestern i hotellets största rum som också var matsal och dels ville tanten ha snyggt på bordet och behövde dukarna som gänget låg på! Ni kanske tror att jag bluffar men si då bedrog ni er allt!

En i mitt tycke mer solskensbetonad upplevelse var när jag med ägaren som guide blev insatt i hans hotell och vad som där fanns. Först så visade han mig hur man knäppte på lyset. "Bara trycka på knappen så här så blir det ljust. När ni sen släcker så tryck en gång till, så här, det är inte så svårt". Så visade han mig rullgardinens mysterium och uppehöll sig en bra stund vid den i hans tycke ganska komplicerade apparat som kallas vattenkran. När han till slut också lärt mig hur man låser en dörr så hoppades han att vi skulle trivas. Och det gjorde vi!

Mer rörande var tanten i Härjedalen som hade bröllop på hotellet sitt och var mitt uppe i lagandet av mat och iordningställandet av alla läckerheter som skulle bjudas. Hon tyckte vi skulle lite med av det goda innan vi for iväg och spelade på annat håll och smög upp med fyra jätteportioner av festens efterätt. Jordgubbar med vispgrädde och myckenhet av socker. Att vi uppskattade denna helt igenom verkligt snälla tant är helt naturligt. Mitt i all brådskan tänka på oss! Så satte vi oss och tog varsin tugga. Ingen sa´något utan alla kämpade förtvivlat med denna första tugga och så uppstod ett ljud som inte finns upptaget på min skrivmaskin. Ni kanske tror att grädden var sur? Nejdå, den var fin. Men har ni någon gång försökt att äta färska jordgubbar med massor av salt på? Om inte så gör ett litet försök! Nu var goda råd dyra och vi planlade hur man lämpligast borde göra. Ta eländet i en påse och kasta bort det och låtsas, som det var uppätet? Nej! Kasta ut det genom fönstret? Då gick  en snilleblixt upp för trumslagaren som kvickt ilade ner till tanten och talade om som det var. Och si vad han befarade stämde. Tanten hade i alla sina bestyr och sysslor blandat bort påsarna och slagit upp salt i sockerburken hon hade på bordet. Tack å lov hade hon inte hunnit slå över gästernas jordgubbar så efterrätten blev räddad. Tänk er själv 60 bröllopsgäster som blir bjudna på jordgubbar med salt!
Var så salt tills vi hörs igen...
Gnesta-Kalle

--------------------------------------------------------------------
LEVANDE LIVET ¤ Den 29 april 1958

FEMINA ¤ Den 24 mars 1968

FEMINA ¤ Den 18 februari 1968

VI ¤ Lördagen den 15 maj 1965

VI ¤ Lördagen den 28 augusti 1965

¤ Roger Sandberg - sång, klaviatur

¤ Jens Nathansohn - sax, sång, gitarr

¤ Arne Hallin - trummor

¤ Jonas Forsell - sång, gitarr

--------------------------------------------------------------------

Trummisen Arne Hallin spelade under 1970-talet med riksbekanta
Cool Candys. Jens Nathansohns pappa, Arne, var även han medlem
i bandet under deras storhetstid. /Roger

"Nu går vi och tittar på korna i hagen", sa Pelle. "På sommaren får de vara ute och beta gräs, men om vintern står de i lagårn. Då får de hö och halm och rotfrukter och kraftfoder".
Det var inte långt till hagen, och snart hängde hela barnskaran på gärdsgården och kikade på kossorna därinnanför.
"Så skojigt korna äter", menade Magnus. "De slänger ju ut tungan och drar in en grästapp i munnen".
"Ja, det gör de", svarade Pelle. "De har inga framtänder i överkäken, så de kan inte bita av gräset som hästar eller får eller getter, utan de rycker av det".

"Den där kossan ligger ju och äter", ropade Kalle. "Men hon har ju inget att äta, hon bara ligger och tuggar".
"Hon idisslar", förklarade Pelle. "Korna tuggar maten två gånger. Första gången gör de det inte så väl. De sväljer den ändå, och sen stöter de upp den i munnen och tuggar om den. Det är att idissla. Därför kan också korna smälta den torraste halm och annat foder, som inte duger åt hästar".



"Korna har ju två hovar på var fot", utbrast plötsligt Lisa. "De kallas inte hovar utan klövar", sa Pelle. "Klövarna är till och med fyra, fast hon bara trampar på två. De andra sitter högre upp. De kallas lättklövar".
"Uj, så långa öron korna har", utbrast lilla Margit.
"Ja, de är längre än hästens", sa Magnus. "Och svansen är också längre, och så har den tagel bara ute i spetsen".
"Korna kör bort flugorna med svansen", sa Lisa.
"Det kan minsann behövas", menade Kalle, "för flugor kryper det överallt på korna".
Och det hade han rätt i.

------------------------------------------------------------------------------------------------
Småskolans Djurbok ¤ 1942

...åtminstone om man får döma av denna herre:



Teckning: ROGER LINDQVIST

På Max´pappas födelsedag, händer det mest otroliga: kakfatet får
plötsligt vingar och lyfter som en helikopter från köksbordet. Max
ser förvånat på.


Dax för jordgubbstårta!

-------------------------------------------------------------------------------
Tårtochkakfotograf: ROGER LINDQVIST

¤ JAG ÄR UNG - POPEN ÄR MIN MUSIK ¤

Trummorna har puls som går rakt in i blodet, gitarrerna har klanger som sätter färg, rösterna låter fantasin spela... Man måste få hänga med i takten, man måste få röra sig och ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. - Så säger en av medlemmarna i The Mascots, popbandet från Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, som lyckats förena skivinspelningar och engagemang med hårt skolarbete utan att någon av de vitt skilda verksamheterna misslyckats.


En inte helt vanlig situation: de fyra i The Mascots, Anders Forsslund,
Gunnar Idering, Boffe Adolfsson och Stefan Ringbom gör ett uppehåll
i repetitionskvällens finslipning av egna kompositioner och ägnar en
stund åt andra kompositörer och anna musik.

SVERIGES enda musikgymnasium har just avslutat en högtidlig konsert i Adolf Fredriks kyrka och eleverna är på väg ut ur vapenhuset. Två små pigga fans får ögonen på något - titta, där går The Mascots!. En av flickorna, en tioåring som fått följa med för att höra storasysters klass sjunga, slinker ur mammas stadiga grepp och närmar sig idolerna bakifrån. Hon sträcker fram handen och rör vid den rock som är närmast, hoppar förtjust skräckslagen tillbaka när idolen vänder sig om. Hennes ögon glittrar... hon lyckades. Hon har RÖRT vid en Mascot!

För att begripa den triumfen måste man känna till två stockholmska och svenska aktualiteter: Mascots storhet. Och att popmusik är toppen. Mascots vann Nalens twistbandstävling för knappt et år sedan, fick engagemang på kvällar och veckoslut, fick göra skivor, hamnade på radions Tio i topp-lista med egenhändigt skrivna och komponerade Baby-Baby och har så småningom blivit ett av de populäraste popbanden i landet. Från början spelade de ihop bara för att de råkade vara skolkamrater som trivdes tillsammans och som diggade pop. När de anmälde sig till Nalentävlingen hade de visserligen spelat en tid och vunnit några förfinaler. Men efter segern blev de populära. De började komma brev och presenter (mest mascots, förstås), telefonsamtal och massor av flickor när de uppträdde.

Sent ska elevrådet glömma den skoldans dit man bett Mascots komma och spela utan tanke på att kamraterna på fritid blivit Stora. Den trånga danslokalen fylldes blixtsnabbt. Och hela kvällen steg gråtande böner i klagokörer från småflickorna på gatan utanför, där de förgäves bankade på dörren:
    - Vi som har kommit ända från Sundbyberg...
Mascots bär upp all denna popularitet med god fattning. De tar vant och väluppfostrat emot för intervju i den Brommavilla där de inrett sin repetitionslokal. Fyra vänliga, välklädda Mods: Stefan Ringbom, Gunnar Idering, Anders Forsslund (det är han som bor i villan) och Rolf "Boffe" Adolfsson. De är 18 respektive 16 år. Boffe är yngst.

Gunnar och Stefan går i ring RIII4, Anders i LIII4, Boffe i RI3. Stefan är den som för ordet och som tillsammans med Gunnar skrivit de flesta av Mascots låtar. Gunnar bär grå glasögon. Anders är den som opponerar sig och Boffe den som skojar. För en utomstående kan förvirringen ibland verka total, för Mascots säger ofta ja när de menar nej och tvärtom. Det ingår i jargongen, som en Mascot Spécial och finns med i reklamen men som samtidigt är en sorts opposition mot allt som är vuxet och konventionellt i den märkliga situation de befinner sig. De vill också gärna få folk att tro att de spenderar alla sina inkomster på kläder.
    - Jo tack, det går utmärkt i skolan. Vi är nästan bäst, i varje fall klarar vi oss.
    - Nej, inga föräldrar har opponerat sig. De är så vana vid sånt här. Gunnar har en bror som spelar i ett annat popband och Boffe har en syster som sjungit i flickkören The Kays.
    - Vi diggar Beatles.

Alla fyra tänker ta studenten och några läsa medicin eller bli tandläkare och alla är eniga om att musiken inte är någon ekonomiskt givande framtid. Ännu har ingen en tanke på att sluta skolan för att ägna sig helt åt popkarriären. I själva verket ger det dem en väldig trygghet att ha skolan bakom ryggen. Mascots kärlek till sin skola är fast rotad och de vet att de har en del av sin framgång att tacka den för. Visserligen är de alla musikaliskt begåvade, men det är i skolan de fått en grundlig och gedigen musikutbildning och en allsidig musikträning.

De började i musikklasserna efter två års vanlig småskola och fick då i klass 3, 4 och 5 hela sju timmars musikundervisning i veckan. Klass sex har 5 timmar och klass 7-8 har 4. Först i 9:e klass sjunker musiktimmarna till tre. Tre timmars musik har också gymnasiet. Men i de två högsta ringarna kan man välja musik som tillvalsämne och så har alla klasser en timmes körsång i veckan. Den som vill öva ensemblespel kan delta i frivillig orkesterträning under måndagens förlängda frukostrast, som är avsedd speciellt för symfoniorkestern. Av Mascots fyra medlemmar är dock Boffe den ende som spelar i skolorkestern.


En vanlig situation: The Mascots på scenen, det gungar i salen, oro,
protester, ensamhet sköljs bort - åtminstone för några timmar.

Men att samtidigt tala om Mascots och musikgymnasiet är som att diskutera Sverige med utgångspunkt från Anita Ekberg eller Ingo. Rektor Stig Gunnarskog medger att han ibland, inför allt som skrivs om Mascots popularitet kan inverka som svensk generalkonsul utomlands, när Sverige får publicitet genom Anita. Men han gläds med sina pojkar åt deras framgångar och tror nog att Mascots popularitet kan inverka förmånligt på rekryteringen till skolan, särskilt om det gäller att locka pojkar som elever. Att det någon gång är skolungdomar som visar sig i offentliga sammanhang verkar spännande. Rektorn har också själv bett Mascots medverka vid den unika musikfest för elever, lärare och föräldrar som musikklasserna anordnar i Blå hallen den 7 maj. Han betonar dessutom att skolan inte lägger sig i sina elevers fritidssysselsättningar, så länge inga trötta ögon i skolan varslar om att fritiden tar för mycket på krafterna.

Men naturligtvis vill inte skolan ställa sig bakom utbildningen av popartister. Pop är ett ord som givetvis aldrig nämns i undervisningen. I denna musikaliskt avancerade skola finns inget behov att gå genvägen över populärmusik som ofta sker i andra skolor. Däremot har jazzen givetvis den naturliga plats den förtjänar i modern musikundervisning. Musikgymnasiet vill mycket hellre låta sig representeras av seriös musik, vilket också sker i stor omfattning, fastän de förnämliga körgrupperna och kammarkvartetterna tyvärr inte blir lika omskrivna som popbanden.


Stefan Ringbom och Anders Forsslund.

Mascots ber att få förklara:
    - Vi tycker fortfarande om allvarlig musik. Pop är ju en glad musikform. Pop är för oss som är unga. Man måste få dansa och det kan man ju inte till Beethovens symfoni i C-moll. Åtskilliga i musikplugget tycker som Mascots. Men det finns också stora grupper som aldrig lyssnar på pop. Elevrådet ordnade en diskussion kring ämnet Beatles contra Bach och resultatet blev en mycket klar seger för Bach. Det betyder inte, tackolov, att de olika musikalsika fronterna splittrar skolan. Möjligen kan man säga att de som sysslar med seriös musik ser med faderligt överseende på de popbitna.

Och vad är då pop? Den seriösaste moderna svenska musikform vi har, som ibland tar form av en happening, ibland blir en musikalsik explosion av Karl-Erik Welin, vinglar ibland på gränsen till popkonst. Mascots för sin del visar sitt musikaliska kunnande genom att skilja på pop och pop. Schlagers är falsk pop. Elvis Presley-popen är gammal vorden. Sen åtestår Liverpoolpopen och rythm´n blues. Beatles kommer från Liverpool. Och Mascots egen musik?
    - Vi vill skapa en syntes av alltihop och utveckla den till något personligt.

Men popen är också en modefluga lika stark som någonsin ett klädmode kan vara. Man ska digga pop om man ska vara inne. Vem är självständig och mogen nog att vara annorlunda och trivas med det? Popen har en väldig makt just nu. Det skapar en märklig sammanhållning att man får stå bland jämnåriga och skrika sig hes. Med gitarrer och trummor spelar man av sig oro, protester, ensamhet.
Eller som Stefan säger:
    - Trummorna har puls som går rakt in i blodet. Gitarrerna har klanger som sätter färg och rösterna låter fantasin spela. Man måste få hänga med i takten, måste få röra sig, ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. Pop är bra.


The Mascots bugar och tackar.

---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Lördagen den 27 mars 1965

Klockan var 10.45 den 10 juni 1984 som en viss ljushårig Robert Lindqvist tittade ut, med sina klarblåa ögon. Det var den andra sonen i ordningen som kom. Jag minns händelseförloppet ganska så detaljerat. Men nog kändes det en aningen svettigt, när barnmorskan strax före nedkomsten drog fram en jättelik spegel och ställde den strategiskt riktigt så att jag inte kunde missa förloppet. Jag undrar just, om det inte var betydligt mer omtumlande för stackars mig, än min hustru som låg på sin brits i min närhet.

Robban blev alltså ett "sommarbarn". Det betydde senare att de barnkalas som anordnades kunde hållas ute i den fria naturen, ifall det inte regnade förstås. Roberts två bröder blev istället "vinterbarn", dömda att för alltid ha sina respektive födelsedagsfester inomhus. Själv blev jag någonting mittemellan, d v s "höstbarn". Vilket jag aldrig helt förlikat mig med. Strax slår klockan midnatt. Det innebär att minuten över, så kan jag äntligen säga GRATTIS ROBBAN!

I dag är Robert själv pappa, till Max. Och jag kan inte låta bli att ibland tänka på hur förunderligt våra liv är. Generationer kommer och går. Vi försvinner, men livets klocka består. Det gäller bara att försöka anpassa sig så gott som det nu går.


Robert och Max infångade av min kamera idag i Badhusparken i
Piteå.


Så till sist en liten vårdikt som Robert skrev i tredje klass. Jag har
samlat ihop diverse minnessaker till respektive son, i varsin pärm så
att de en dag förhoppningsvis ska kunna se tillbaka på de foton, minnes-
lappar, m.m. som finns bevarade för framtida bruk. Den här vårdikten
är ett exempel på vad som finns i "minnesarkivet".

--------------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Lördagen den 20 november 1965

VI ¤ Lördagen den 20 mars 1965

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1961

- Dags nu farfar, att sätta knölarna i jorden, sa Max häromdagen.
Och som den intresserade potatisodlare han är, så slängde han på sig sin nya overall i ett huj, och därmed även skorna.


Max jobbar som chaufför på Lindqvists åkeri under veckorna. Han
tog sitt körkort i brådmogen ålder. Men det skall ju börjas i tid.


 - Har du satt sättpotatisen i bodan, farfar. Eller har du den inomhus?
sa Max medan han slutligen fick på sig sin stövel. - I bodan, sa farfar.


 - Innan arbetet börjar, måste jag gå min vanliga inspektionsrunda.
Målmedvetet och med bestämda steg, gick han uppför bron.


 - Mmmm... måste bara kolla om alla sakerna finns kvar sen sist.


 - Jaa, då är det väl bara att sätta igång med vårbruket farfar. Kan
du hämta sättpotatisen...


- FARFAR, sätt lite rotation på tröskverket. Jag har bråttom. Jag har
jobbar nattskift inatt. Så jag hinner inte stå med armarna i kors.


 - Magert, farfar, jorden verka mager. Har du skaffat nån gödsel...?


 - Det kanske inte behövs. Nu ser jag en hel armada med daggmaskar
som kommer slingrande. Ett tecken på att det finns kvar lite gödsel i
alla fall. OK, nu kör vi....!

---------------------------------------------------------------------------------

Så fortsätter jag min vandring på de välbekanta gatorna i min stad; Piteå!


Ett vykort från anno dazumal. Föreställande Piteå stadhotell, som
stod färdigt den 11 november 1906. Till invigningen bjöds det på gås-
levermiddag. Den 11 november 2006, alltså vid hotellets 100-års-
jubileum, bjöds det ånyo på samma anrättning: gåslever! Vi förflyttar
oss i tid och rum, framåt till slutet av maj 2012. Då stod jag med min
kamera och tog dessa bilder av ett hotell, som sett både det ena och
det andra flyta förbi i tidströmmarna.


Bakom den magnifika entrén döljer sig en lika flott och påkostad
interiör.


"Minuthandel af spirituosa".


"Orkesterdörren". Det var genom den här dörren vi släpade in vår
utrustning när vi hade engagemang på Statt. Det var både höga- och
tunga lyft som den stackars ryggen fick utstå. Jag fick bära sviterna
ibland flera dagar efteråt.


Vi spelade ofta på Statt i de band som jag var medlem i. Här tre annonser
från 1983 med Kjell-Bertils.


Bakom detta fönster, fanns den orkesterestrad, som vi spred våran
musik ifrån. Ett av många minnen var när en operasångerska, tillika
lärare vid musikhögskolan gjorde ett kort inhopp under kvällen.


Stadshotellets tinnar och tak, är en del av vår stads skyline. Inte
precis som i New York kanske - men nästan.


Statts festivitetssal brukade vi också spela i. En vacker sal som om
det vore på kungliga slottet i huvudstaden. Under de flotta glittrande
kristallkronorna, spelade vi upp både till svensktopp- och rockigare
musik. Jodå, kristalllamporna hängde kvar i stadshotellets tak efter
dansens slut.


Året var 1976, och det hände att det blev så pass mycket folk i
Norrmalmias lokaler, så man flyttade dansevanemanget till Statts
festivitetssal istället. Här spelade jag med Älvsbybandet Rolf Åhmans.


Aveny - fiket, låg en gång häruppe. Här fotograferad från Sundsgatan.


Aveny - sett från Uddmansgatan.


Annons från 1964.


Piteå Högre Allmänna Läroverk - som det hette när byggnaden stod
klar, året 1894. En av de tongivande i denna "högtidliga" byggnad,
var rektorn P. O. Edén som slutade sina dagar den 13 juni 1903 i en
ålder av 73 år.


Så en titt på vårt gamla f d polishus på Uddmansgatan i centrala stan.
Lugn, bara lugn. Det finns inga poliser kvar i detta vrak till byggnad.
Polisen har förflyttat sig till mera ståndsmässiga lokaler på andra
sidan Timmerleden. Man håller f n v på att reparera de f d "farbror-
polis-huset". Hit flyttade Piteåpolisen 1965. Då hade man varit inkvart-
erad i Rådhuset på Rådhustorget.


Så till sist, en liten vänlig fingervisning att göra ett besök vid Södra
Hamn, nästa gång NI  kommer till vår stad. Och inte bara där. Det
finns många andra sevärdheter i kuststaden vid Bottenvikens stränder.
Passa också på att smaka den berömda Pitepalten. Väl mött - och
VÄLKOMNA!

------------------------------------------------------------------------------------
Fotograf & ciceron: ROGER LINDQVIST

...helt i popdirektörernas garn

Jimi Hendrix på scenen - intensiv som sin musik. En exotisk uppenbarelse i blommig skjorta, snäva lila byxor, bar mage. Dynamisk, sensuell. Gitarren är som en levande organisk del av honom. Han lever med den. Improviserar fram höga, darrande, fräcka, sköna, levande toner. Väver in dem med sin speciella nakna, heta röst. Han ger sig själv hänsynslöst i sin musik. Man dras med, oemotståndligt...

Det är den bild publiken får av honom. Den bild tidningar och PR-män suger ut det mesta ur. Och den är sann, på sitt sätt. Men som alltid har bilden en baksida:
Annonserna basunerade ut "Jimis sista framträdande, gruppen skall upplösas". Biljetterna kostade upp till 30 kronor. Många skrapade sina januaritomma plånböcker för att höra Jimi en sista gång. De kunde ju inte veta att det var ett hänsynslöst reklamtrick, uppfunnet i smarta PR-mäns kassaklirrande hjärnor.

Jimi var helt i pop-direktörernas garn. En mänsklig guldgruva där de pumpat in sina pengar. Naturligtvis förväntade de sig utdelning. Hög utdelning. För dem är Jimi bara en sedelbunt. Besöket var planerat i detalj - av popdirektörer. Besöket i Sverige var stress, journalister, PR-män, opersonliga hotellrum. Planet landade 14.25. Presskonferensen började 16.00. Ingen tid att koppla av. Ett tjusigt rum på Carlton, vita dukar, förgyllda speglar. Beskäftiga PR-män. Och journalister. Fotografer. Alla beredda att kasta sig över Jimi när han kom in i rummet. Jimi kom. Pyntad med armband, ringar. Håret - ett stort burr. Han praktiskt taget leddes in. Placerades i en soffa. Svarade vänligt tio gånger på samma frågor, vänligt men utan entusiasm. Artigt, men med plågade undertoner. Munnen formade svar. Ögonen var deppiga. "Nä, vi har inte haft några planer på att sluta". "Ja, vi har varit i USA, 91 städer". "Nice to be back in Stockholm, jag gillar Sverige". Och hela tiden plåtades han. Jimi visades upp. Den världsberömde, den sexige, den fenomenalt gitarrspelande. Men människan Jimi, hur orkar han?



På kvällen - två konserter. Bakom scenen - journalister. Radion gör en intervju. En poptidning kör iväg med honom under pausen. Fotografer. Några fans. Arrangörer. Alla vill snacka med Jimi. Han pratar med än den ena än den andra. Står inte stilla många minuter. Får ingen stund för sig själv. Det kommer blommor - rosor. Jimi blir nästan oförklarligt glad. Läser kortet som var med. Ställer blommorna i vatten. Uppvärmningsbandet spelar och spelar. Alla blir otåliga bakom scenen. Äntligen dags för Jimis andra framträdande. "Inte riktigt så bra som förut", skrev någon rescencent. Undra på det! Inte en stund att koppla av. Människor som jagar, jagar varje stund. Ett överfyllt, rökigt rum bakom scenen. Kameror där man minst anar det.
    - Men värst var det med de stirrande livlösa ansiktena på första bänk, sade Jimi, jag ville ge allt för att de skulle leva med i min musik, men det lyckades inte. Det gjorde mig desperat!

Jimi är trött, trött. Vi sitter och pratar avspänt på hans hotellrum. Men det är ingen idé att ställa frågor som är alltför privata, alltför banala. Jimi svarar bara inte eller svarar undvikande. "Politik, nä jag måste först hitta mig själv innan jag kan engagera mig. Min politik är min musik". "Syskon har jag, visst, jag vet inte längre hur många... Men allt det där har ju stått i tidningar tusen gånger förut. Jag orkar inte..." Sedan ångrar han sig att han varit brysk. Berättar om sig själv. Kopplar av. Hämtar sig långsamt efter konserten. Känner sig omgiven av människor som inte vill honom illa. Inte vill utnyttja honom. Hans ansikte utåt blir mjukare. Människan kommer fram - trött på alla dessa kommersiella tillställningar, alla dessa ständiga frågor, alla ytliga människokontakter.



    - Det jag först ser till hos en flicka är om hon är mänsklig. Det är skönt när man träffar flickor som inte bara är masker... som vågar vara mjuka. Jag hade en gång en flicka i Göteborg... hon har väl glömt mig nu... man kan inte uppehålla relationer när man för ett så kringflackande liv som jag. Men jag är en äventyrare som far runt i världen för att släcka min törst efter spänning - och kanske för att hitta en flicka som jag kan slå mig till ro med... Kanske någon gång.

    - Nu är jag så trött på allt... jag tappar bort mig själv, jag kan inte spela längre, jag blir förstörd av alla presskonferenser, alla onödiga störande moment. Jag får ingen tid för min musik... Snart skall jag åka tillbaka till England, bara tänka på mig och min musik ett tag... Koppla av... Höra skägget växa.
Och sedan, Jimi? Börjar karusellen igen? Turnéer, intervjuer, allt det du inte orkar med. Man kan inte låta bli att tänka på vad du skulle kunna åstadkomma utan allt detta.
    - Jag vill ta min gitarr, gå in och spela - och sedan försvinna. Bort från frågor och människor.

Klockan tio på morgonen, dagen efter konserten for Jimi vidare. Till ett nytt hotellrum. En ny scen. En ny presskonferens med ständigt samma frågor.

-------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 februari 1969

En gubbe som jag ritade på skolans teckningstimme en dag året 1971.
När jag skulle döpa verket, så tyckte jag att namnet Schizofreni kändes
mest lämpligt. Jag mötte många patienter på min arbetsplats med just
den diagnosen. Till synes friska unga flickor och pojkar, som utbildade
sig, och drömde om framtiden. Men så en dag kom sjukdomen. Istället
för ett rikt liv, med arbete, familj och barn, blev det framtida livet en
långvarig hospitalisering vid Furunäsets sjukhus. 

-----------------------------------------------------------------------------------
Teckning: ROGER LINDQVIST 

¤ Marilyn Monroe har avlidit i en ålder av 36 år.

-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.storstore.com


¤ LOS ANGELES. Filmstjärnan Marilyn Monroe avled på söndagsmorgonen till följd av en överdos av sömnmedel, meddelar undersökningsdomarämbetet i Los Angeles. Dödsfallet konstaterades kl 3.40 på söndagsmorgonen. En talesman för undersökningsdomarämbetet omtalade att miss Monroe avled i sitt hem i Brentwood, en förstad till Los Angeles. Hon hittades av sin hushållerska. Två privatläkare tillkallades genast, men de kunde bara konstatera dödsfallet samt underrätta undersökningsdomaren.

Så sent som på lördagen hade en läkare skrivit ut ett tablettrecept åt miss Monroe. Flaskan återfanns på söndagsmorgonen tom. Det är ännu inte klarlagt vad för slags tabletter det rör sig om. Polisen utgår vid sina undersökningar från att miss Monroe tagit en alltför kraftig dos av tabletterna. Den 36-åriga blonda "bystdrottningen" hade för någon tid sedan blivit löst från sitt kontrakt för inspelningen av filmen "Somethings got to give", sedan hon enligt bolaget upprepade gånger brutit mot kontraktet. Miss Monroe var gift tre gånger - först med Los Angeles-polisen James Dougherty, sedan med baseballspelaren Joe DiMaggio Jr. och sista gången med skådespelsförfattaren Arthur Miller.


¤ Joe DiMaggio Jr.

-----------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com

TVÅ LÄKARE KALLADES
Marilyns hushållerska berättade för polisen att hon såg att det lyste i filmstjärnans rum vid midnatt, och när ljuset fortfarande var tänt tre timmar senare anade hon oråd och tänkte gå in och se efter vad som stod på. Då hon fanns att dörren var låst ringde hon till Marilyns läkare, dr Greenson, som kom vid 4-tiden på söndagsmorgonen. Han kunde inte heller öppna dörren och fick inget svar när han ropade på Marilyn. Han tillkallade en annan läkare, dr Engleberg, och sedan de trots förenade ansträngningar inte lyckats få upp dörren klättrade de in i sovrummet genom ett fönster.

¤ SJUK SENASTE ÅRET
Sedan hennes äktenskap med Arthur Miller upplöstes i januari i fjol sågs Marilyn ofta i sällskap med sin förre man Joe DiMaggio, men hon förnekade att de tänkte gifta sig på nytt. Marilyn hade de senaste året tillbringat olika perioder på sjukhus. Förra sommaren fick hon gallblåsan bortopererad i sista minuten och dessförinnan hade hon vårdats på sjukhus i en månad för "psykisk och fysisk utmattning".


¤ Nedersta bilden, ur filmen "Flickan ovanpå" från 1955, mot Tom MacKenzie.
Billy Wilder regisserade.

¤ MODERN "RÖDHÅRIGA KVINNAN
   SOM BESÖKTE HENNE NÅGON GÅNG"
Marilyn Monroe föddes den 1 juni 1926 i Los Angeles och hette som flicka Jean Mortenson (eller Baker). Hennes mor har identifierats omväxlande som Gladys (Monroe) Mortenson och Gladys Pearl Baker, och det är troligt att hon fick ett psykiskt sammanbrott strax efter flickans födelse. Under sin barndom adopterades Marilyn inte mindre än tolv gånger av olika familjer. Däremellan vistades hon på ett barnhem i Los Angeles. Sin mor kom hon endast ihåg som "den rödhåriga kvinnan" som besökte henne ibland.


¤ Marilyn Monroe med sin tredje make författaren Arthur Miller.

-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.hpvf.com


¤ BÖRJADE SOM FALLSKÄRMS-
   KONTROLLANT
Marilyn gifte sig med Dougherty kort efter det att hon fyllt 16 år. En brytning inträffade 1943 då Dougherty tog anställning vid amerikanska handelsflottan och skilsmässan blev definitivt strax efter kriget. Under krigsåren arbetade Marilyn först som fallskärmskontrollant och därefter som sprutlackerare på en flygplansfabrik i Los Angeles. Efter kriget blev hon fotomodell och hennes fotografi återfanns på omslaget till åtskilliga tidskrifter. Detta ledde till att hon erhöll kontrakt på ett år med filmbolaget 20TH Century Fox. Hon fick en biroll i en film men det avsnitt där hon medverkade klipptes bort och kontraktet förnyades inte.

Därefter återgick Marilyn till sysslan som fotomodell innan det stora genombrottet kom i början på 50-talet. Bland hennes filmer märks "Flickan ovanpå", "Asfaltdjungel", "Prinsen och balettflickan" och "I hetaste laget". In en intervju med den amerikanska tidskriften Life, som publicerades den 30 juli, sade Marilyn att det var en lättnad att "vara slut". Hon liknade berömmelsen vid kaviar - "den är god, men man tröttnar på att äta den varje dag till alla mål". Hon gav intervjun kort efter det att hon avskedats av 20TH Century Fox som förklarade att hon bara sporadiskt infunnit sig till inspelningarna av filmen "Something´s got to give".
    - Jag ägnar mig numera åt mitt arbete och jag umgås med de få människor som jag verkligen kan lita på, sade Marilyn vidare i Life-intervjun.


¤ I succéfilmen "I Hetaste Laget" som kom 1959, spelade Marilyn
mot Jack Lemmon och Tony Curtis.

-------------------------------------------------------------------------
Bild: www.kingkongkoll.wordpress.com


¤ LÄKARNA MÅSTE BRYTA SIG IN
   I RUMMET
Polisen i Los Angeles omtalade att filmstjärnan hittades död i sin säng med täcket uppdraget över axlarna. Läkarna måste bryta sig in i sovrummet genom ett fönster då dörren var låst inifrån. Nattduksbordet var fullt av medicinflaskor, däribland den tomma tablettflaskan, som senare befanns ha innehållit sömnmedlet Nembutal.

¤ OLYCKSHÄNDELSE ELLER
   SJÄLVMORD?
Coronern har tillsatt en kommission av läkare och psykiatriker som skall utreda huruvida filmstjärnan begick självmord eller om dödsfallet berodde på olyckshändelse. Resultatet av utredningen blir troligen inte klar förrän om en vecka.

--------------------------------------------------------------------------
Text: PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 6 augusti 1962

                                         - Gimmicks -

¤ ANITA STRANDELL/sång

¤ DIANA NUNEZ/sång

¤ KÅRE STRÖM/bas

¤ MATS WESTMAN/gitarr och sång

¤ VALDEMAR HAJER/saxofon och sång

¤ NILS SYLVÉN/orgel, piano och sång

¤ STEFAN MÖLLER/trummor och sång

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Affisch från 1916 signerad Gustaf Ankarcrona.

    - Idrott och fruntimmer hör inte ihop förklarade Gunder Hägg i ett
TV-program i går kväll. Han tycker at idrottande "fruntimmer" är
oestetiska.

I går kväll var Gunder Hägg gäst i Lennart Hylands program om idrottsminnen, "Heja Sverige!" Gunder Hägg tog tillfället i akt att frankt förklara att idrott och "fruntimmer" inte hör ihop.
    - Jag tycker det är oestetiskt med idrottande fruntimmer, säger Gunder Hägg i en tid då tävlingsarenorna vimlar av kvinnlig fägring.

Massor av idrottande flickor satt förmodligen och hoppade av ilska när Gunder gjorde sitt uttalande. De som i åratal kämpat för att komma ifrån den styvmoderliga behandling damidrotten utsatts för ska nu 1971 sitta och höra hur en äldre stjärna sitter i TV och säger at de inte har på idrottsplatserna att göra. Expressen bad Gunder Hägg förklara sina åsikter lite närmare:
    - Jag har alltid haft åsikten att fruntimmer, som jag föredrar att kalla dem, inte ska syssla med idrott. Det är oestetiskt.
    - Men jag gör skillnad på idrott och sport. Idrott det är de kraftkrävande grenarna, som skidor, löpning över 400 meter, kastgrenar och liknande. Till sport räknar jag bl a höjdhopp och gymnastik.
    - Nej, jag tycker inte om att Toini Gustafsson vann olympisk guldmedalj i skidåkning. Sånt ska inte fruntimmer syssla med. I alla fall inte längre än fem kilometer. Jag tycker precis som Mora-Nisse att det inte ska få finnas några kvinnliga Vasaloppsåkare.
    - Tänk er själva när man sitter på läktaren och tittar på 400 meter säger Gunder. De första 200 meterna ser det vackert ut. Men sen, ja det ser för jävligt ut.
    - Karlar spelar det inte inte så stor roll med, de ser ju jävliga ut innan de startar. Men den kvinnliga gracen tycker jag så mycker om att jag inte vill se den förvriden och ansträngd i kraftkrävande idrotsgrenar.
    - Det väcker olust hos mig. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
    - Men när ett fruntimmer som Linda Hedmark hoppar höjd, kan det vara tjusigt, det håller jag ned om, säger Under-Gunder som i sin lätta, fina löpstil satte 16 världsrekord på distanser mellan 1 500 meter och 5 000 under åren 1940-45.

-------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ 1971

SCHYTTS

¤ YNGVE SCHYTT - trummor

¤ KENT AHLM - gitarr

¤ CHRISTER OXENRYD - sång

¤ TOMMY HANSSON - sax

¤ BO DAHLÖF - sax

¤ ROGER ANDERSSON - bas

¤ ROLAND JOHANSSON - piano, dragspel

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

SE ¤ Den 14 november 1968

SE ¤ Den 19 augusti 1965

BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962

BILDJOURNALEN ¤ Den 6 april 1960

THE ZETTLERS heter det här popgänget från Umeå. Mycket hår,
mycket jobb har grabbarna - en skiva har de hunnit med.

---------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 25 januari 1965

BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965

MÖBLER OCH ANNAT FÖR OMKRING 15 MILJONER FÖRSTÖRDES
I LÅGORNA.


Värden för 10-15 miljoner kronor gick till spillo när ett möbelvaruhus
i centrala Piteå eldhärjades i går. Branden blev häftig, ett tag var det
intilliggande ålderdomshemmet hotat, men behövde aldrig utrymmas.

Miljonvärden gick till spillo då ett av Norrlands största möbelvaruhus - Bloms möbler i Piteå - i natt totalförstördes vid en explosionsartad brand. Eldens våldsamma framfart hotade tidvis den omkringliggande träbebyggelsen. En evakuering av ett intilliggande ålderdomshem förbereddes, men behövde aldrig genomföras. Möbelvaruhuset, i tre våningar vid Storgatan i centrala Piteå, var snabbt övertänt. All tillgänglig brandpersonal från både Piteå och Luleå kallades in i det tidskrävande släckningsarbetet.

80-TAL BRANDMÄN
BEKÄMPADE ELDEN
Som mest bekämpade 80-talet brandmän elden, som fick ordentligt fäste i det stora möbelvaruhuset. Eldens stora spridningsrisk gjorde att en evakuering av et ålderdomshem och ett hyreshus som låg i farozonen förbereddes. Brandmännen lyckades dock hindra elden från att sprida sig och evakueringsplanen behövde aldrig verkställas.

Vid 01-tiden hade brandmanskapet i stort sett elden under kontroll. Möbelvaruhuset var ett av Norrlands största med tjugotalet anställda. Eftersom lokalerna var gamla och utslitna skulle möbelförsäljningen flyttas över till nya lokaler senare i år. Ett nytt möbelvaruhus håller på att byggas i Öjebyn utanför Piteå.

BRANDEN BÖRJADE I
ETT PANNRUM
Exakt hur många miljoner som gått till spillo genom branden vet man ännu inte. Men det torde röra sig om mellan 10-15 miljoner kronor. Teknisk brandexpertis ska i dag påbörja utredningsbetet på brandplatsen för att fastställa brandorsaken. Man tror att branden började i ett av pannrummen.

---------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 2 april 1976

¤ FILADELFIAKYRKAN I PITEÅ
   BYGGS OM FÖR 700.00 KR ¤


Filadelfiakyrkan kommer att förändras såväl interiört som exteriört.
Vad beträffar det senare så kommer entrén ut mot Persgatan att
försvinna. Hyreshuset i bakgrunden, som också ägs av Pingströrelsen,
skall delvis tas i anspråk för ungdomsverksamheten.

Filadelfiakyrkan i Piteå kommer att stängas för en längre tid. Församlingen har nämligen beslutat, och också fått klartecken från myndigheterna, att förändra lokaliteterna såväl exteriört som interiört. Under tiden skall tyngdpunkten av mötesverksamheten förläggas till församlingens lokaler i Hortlax. Möten kommer också att hållas i Öjebyn och i förhyrda lokaler i centrala Piteå.

På söndag hålls de sista mötena i Piteå-lokalerna. De hålls sedan stängda till någon gång fram på senhösten. Under tiden skall ombyggnaderna göras. De kommer att kosta bortåt 700.000 kronor. Detta innebär bland annat att nuvarande entrén mot Persgatan kommer bort. Istället förläggs entrén till gårdssidan. Invändigt blir det genomgripande förändringar, vilket för med sig att dopbassängen och podiet placerats vid nuvarande entrén.

Det hyreshus som församlingen också har i sin ägo efter Persgatan kommer delvis att tas i besittning. De hyresgäster som bor på bottenvåningen har sagts upp och där blir det ungdomslokaler och utrymmen för att klara av servering vid olika tillfällen. I ett framtida skede avser man också att kunna ta de övriga utrymmena i hyreshuset i anspråk, bl a till expeditionslokaler.

-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 mars 1976

I går berättade jag om Piteå första lasarett, som byggdes 1827. Året 1915 stod det nya lasarettet klart. Det före detta lasarettet, står fortfarande kvar men fungerar i dag som ett vandrarhem.


Piteå lasarett, där en rad färgstarka doktorer haft sin anställning. En
av de kanske mest ihågkomna, var överläkaren Robert Ivarsson,
vars maka Dagny Ivarsson var ögonläkare vid samma sjukhus. Andra
doktorer: Nils Oldby, Sten-Allan Förare, Jan Hulthén, Stefan Spinnell,
Carl-Martin Sundbom m fl.


Piteå stadskyrka med klockstapeln i förgrunden. Kyrkan stod klar 1668.
Under det stora nordiska kriget 1700-1721 brändes Piteå ned av ryska
soldater. Kyrkan däremot, besparades förgängelse, eftersom kyrkan
användes som högkvarter.


Ingången till klockstapeln.


På sidan av dörren hänger detta brandsignal skåp, av äldre modell.


Det här läckra trätaket, bjuder mig på en viss associationsflykt. Det
får mig att tänka på fjället på en fisk. Taket tillhör, som ni kanske ser,
kyrkans klockstapel.


Kyrkan sedd ur en annan vinkel. Piteå stadskyrka är den äldsta trä-
kyrkan i Norrland. Altartavlan inköptes 1700 från Maria Magdalena
kyrka i Stockholm. Man förmodar att den är ett krigsbyte från Polen.


Piteå stad omkring 1700. Till vänster ses kyrkan.


En bild från 1906 där kyrkan ses i bakgrunden. Där personerna står
på bilden, finns i dag Sundsgatan. Före Sundsgatans tillblivelse, fanns
en kanal som hette Sundskanalen, som sträckte sig nästan runt hela
staden. Den plats där vår stad står, heter Häggholmen, och flyttades
hit några år efter den stora branden i Öjebyn, där den gamla staden
fanns fram till 1666.


En minnessten som restes för att hedra minnet av de soldater som
vilar på den gamla kyrkogården invid kyrkan mitt i centrala Piteå.


I en familjegrav på kyrkogården vilar Lars-Adam Ringius. Telegraf-
kommissarie Ringius var den som 1859 anlade Stadsparken här i vår
stad. Han var vad man kan kalla, en man med "gröna fingar".


På andra sidan av Olof Palmes gata ses Piteå Stadshotell. Mer om
detta i nästa avsnitt.


Dåtid möter nutid - kan man kanske kalla den här bilden. Året 1876
avled en man född i Jönköping i denna vår stad. Då såg omgivningen
så mycket annorlunda ut. Att gå på kyrkogården är en resa i tid och
rum. Om detta vittnar detta enkla träkors.

-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Forts. följer...

Människan är ett nyckfullt väsen.
Vi kan dyrt lovorda varandra,
men lika snabbt, som blixtens hastighet,
kör vi kniven i ryggen,
på den vi nyss höjt till skyarna.

Roger Lindqvist

En tisdageftermiddag klockan 2,
gick mitt hjärta sönder.
Det föll ihop i små, små bitar på mitt golv.
Trots den hastigt påkomna olyckan,
var jag så illa tvungen
att sopa ihop de skärvor som låg utspridda.
Om du haft någon skam i kroppen,
skulle du ilat hit för att hjälpa mig,
eftersom det var du som var orsaken
till det hela.
Nu vill jag bara berätta,
att hjärtat är åter i funktionsdugligt skick.
Det lappades ihop, efter att du sagt ditt förlåt.

Roger Lindqvist

Tre bilder som jag härmed delger er. Till bilderna hör också en förkunnelse, om den grundläggande fakta som finns om de tre modellerna: VOLVO PV 544, OPEL samt VOLKSWAGEN. Fakta har jag hämtat ur boken "Trafikkunskap" utgiven 1966.


1. Värmereglage. 2. Omkopplare för körriktningsvisare. 3. Strömbrytare för belysningen. 4. Kontrollinstrument. 5. Choke. 6. Reglage för vindrutetorkare och vindrutespolare. 7. Omkopplare för hel- och halvljus. 8. Kopplingspedal. 9. Bromspedal. 10. Gaspedal. 11. Växelspak. 12. Tändningslås.

---------VOLVO PV 544------------------------


1. Omkopplare för körriktningsvisare. 2. Strömbrytare för belysningen. 3. Kontrollinstrument. 4. Tändningslås. 5. Signalring. 6. Kopplingspedal. 7. Bromspedal. 8. Gaspedal. 9. Handtag för handbroms. 10. Växelspak (golvväxel).

--------------OPEL---------------------------


1. Vridregel för ventilationsruta. 2. Fönstervev. 3. Blinkvisaromkopplare. 4. Kontrollampa för generator och kylning - röd. 5. Hastighetsmätare. 6. Kontrollampa för blinkvisare - grön. 7. Kontrollampa för helljus - blå. 8. Kontrollampa för oljetryck - grön. 9. Bränslemätare. 10. Ljusomkopplare med instrumentbelysning. 11. Askkopp. 12. Reglageknapp för vindrutetorkare och spolning. 13. Dörrhandtag. 14. Dragknapp för främre huv. 15. Signaltangent. 16. Avbländningsomkopplare. 17. Rattlås. 18. Kopplingspedal. 19. Bromspedal. 20. Gaspedal. 21. Växelspak. 22. Handbroms. 23. Reglagearm för värme i baksätesutrymmet. 24. Reglagearm för värme.

--------------VOLKSWAGEN------------------

Det finns många intressanta saker att undersöka, om man som mig hyser ett stort intresse för historiska saker och ting. Vissa människor, tycker inte att man skall se bakåt. Man skyr tillbakablicken som vore det pesten. Men i detta håller jag inte alls med. Utan vår historiska bakgrund skulle vi alla stå oss tämligen slätt. Vi skulle inte ha någon historieundervisning i skolorna, inte eller några museum i vårt land, som visade hur forna tiders människor levde och verkade. Alla skulle vi irra omkring rotlösa på denna jord, och fråga oss varför det eller det ser ut som det gör, utan att få ett vettigt svar till livs. Om detta betackar jag mig resolut.

Igår gick jag "på tur" i vår vackra stadsomgivning. Kameran följde som alltid med i hopp om användning. Och användning - ja, det fick den. Det blev ett fasligt arbete för mitt avtryckarfinger, och jag kände när jag kommit hem, hur de där cowboysarna kände det, efter en dag ute på prärien. Nåja, riktigt så gick det väl inte till, men nästan. Här följer några bilder som f n v ligger och väntar på att få förlösas:


Min vandring tog sin början i Badhusparken. En oas som skänker de
många besökarna både glädje och harmoni. Lars-Adam Ringius
(1832-1902) född i Hellestad, Malmöhus län, jobbade som telegraf-
kommissarie i Piteå. Han var en man med ett stort intresse för blommor
och blad. 1859 grundlades Stadsparken i våran stad, Ringius var den
drivande kraften. Han ligger begravd vid Piteå stadskyrka.


Lars-Adam Ringius.


Piteås första sjukhus som byggdes 1827 och som 1915 togs ur bruk,
när det nya lasarettet uppfördes. I dag fungerar det som ett Vandrar-
hem, och ligger i direkt anslutning till Badhusparken.


Från Badhusparken är steget inte långt till Norrmalm, vars bebyggelse
är bland det äldsta i vår stad. Området planlades redan 1781.


Detaljer från bebyggelsen på Norrmalm.


Detaljer...


Detaljer...


Detaljer...


Detaljer...

-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST. Forts. följer...

I dag har vi städat bort en hel del saker, som samlats på hög under årens lopp. Det brukar ju lätt bli så, när ens filosofi lyder; det där kan vara bra att ha kvar. Det kan säkert komma till användning en dag. Åtta gamla telefoner fann jag i en kartong på vinden. Det var gamla kvarlevor från mina föräldrar, samt från min morfar, som vid det här laget varit avliden sedan 1989. Då förstår ni själva. Men vad som fick mina tankar i rullning, var att i varje telefon har det en gång ringts, och där det framförts både trevliga som otrevliga meddelanden.

En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer det på våran telefon. I telefontrådens andra ände, meddelas att Elisabeths mor har avlidit. Två år därpå, ringer det i samma telefon. Det var våren 1982. Ännu en gång nås vi av en allvarlig röst som under stor vånda, berättar det förfärliga att Elisabeths far hastigt gått bort. Två saker som vi nog aldrig kommer att glömma. En lång tid efteråt, knöt det sig i magen varje gång vi hörde en telefonsignal.

Nu har telefonerna inte endast meddelat tråkiga nyheter. Den har också förmedlat trevliga saker, som när vänner och bekanta ringt och pratat bort ett antal minuter då och då. I en av de telefoner, som låg i kartongen fanns min morfar gamla avlagda. Det var i den man ibland kunde höra hans välbekanta röst, som inte finns längre. Mina föräldrars telefon har också förpassats i samma kartong. I den kunde man vid flera tillfällen höra min mor som sa ungefär så här: - Kan ni komma över på en bit mat. Jag och pappa längtar så mycket efter barnen (barnbarnen). Svaret blev för det mesta: - Tack snälla du, vi kommer på en stund! Nu den 4 juni, har min far varit död i 7 år. Ni ser hur obarmhärtigt tiden rusar sin väg. Det är så knappt man kan förstå.

Telefonerna i kartongen är för många kanske gammal skräp. Jovars, det är det väl antagligen också. Men när jag såg dem ligga där, så såg jag någonting annat också. Det var som om en bioduk med en gammal super 8 film plötsligt började sitt eget liv inför mina ögon. Och inte bara det. Jag tycktes höra mina anhörigas bekanta röster, hörde dem precis som de en gång lät. Mina svärföräldrar, min mor och far, min morfar, samt alla de andra som brukade höra av sig emellanåt, via telefonen och raka spåret hem till oss. Och som sagt, många finns inte längre. De är för alltid borta. Omöjliga att nå. Fastän man så gärna skulle vilja sätta sitt finger i nummerskivan, för att återigen ringa de telefonnummer som fanns så klart inskrivna inne i ens inre. Och visst vore det härligt att höra ett; HALLÅ, är det du Roger. Men så roligt att du ringer. Hur mår barnen?

Avslutningsvis, så vill jag berätta en sak som hände strax efter att Elisabeths mor hade lämnat oss. Några veckor efter dödsfallet, sitter jag en kväll i vardagsrummet framför TV:n. Plötsligt så ser jag att Bettan stegar fram mot telefonen. Men just precis som hon skall lyfta och slå numret, ser jag att hon blir ledsen. När jag frågar vad som står på, så svarar hon: - Oj, jag som hade tänkt ringa hem till mamma!

Vanans makt är stor. Elisabeth hade av gammal vana tänkt ringa sin mor, men i sista stund kom det fruktansvärda över henne, mamma är ju död. Telefonen som hon försökte ringa på, ligger i den nämnda kartongen. En kartong vars innehåll skall kastas så småningom. Med alla minnen. Livet i ett nötskal.

/Roger



I en kartong på vinden, låg dessa åtta telefoner. Telefoner som en
gång hjälpte till att hålla kontakt, men också att meddela vissa saker
av både angenäm som oangenäm natur.


En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer denna telefon.
En sorgsen röst, berättar att min hustrus mor Ruth avlidit. Den 25
mars 1982, ringer telefonen på nytt, för att denna gång förtälja, att
Bettans pappa, Felix, hastigt gått bort. En lång tid därefter, kändes
ett obehag varje gång telefonsignalen ljöd.


På ett bord hemma på Hortlaxvägen i Hortlax, hos min morfar, fanns
den här apparaten. Det hände ibland, inte ofta, att morfar slog mig
en signal. Och jag kan än i dag dra mig till minnes hur hans röst lät.
Morfar avled den 29 mars 1989, 89 år gammal.


Hemma på mina föräldrar vardagsrumsbord, stod den här guld-
beklädda telefonen. Det var mest min mor som ringde. Detta p.g.a.
att min pappa skydde att tala i telefon. Men det hände väl ändå
någongång att fars röst uppenbarade sig i densamma. Pappa avled
klockan 20.45 lördagen den 4 juni 2005. 

--------------------------------------------------------------------------------