Kanske ett självporträtt?

Det kan möjligen vara ett självporträtt, innan jag förpassade min rakhyvel i en mörk garderob.
 
Teckning: Jag!

GUBBE!

En gubbe signerad Roger Lindqvist. Barnbarnet Norah - som ligger
hos farmor och farfar i natt - gjorde mustaschen brun. Medan farfar
målade pipskägget svart och ögonen blå. En delikat färgkombination.
Men vad i jösse namn har gubben för namn? Tja, kanske Sixten skulle
passa?

Två gubbar

Dessa två gubbar knackade på dörren till mitt hjärnkontor under kvällen.
Jag släppte in dem i god tro, men det visade sig att herrarna inte ville
går ut därifrån. Det var då jag fick en idé! Nyckeln till deras frihet blev
min penna. Såja, nu är gubsen ute. Skönt, då får jag behålla mitt hjärn-
kontor alldeles själv.
Teckning: Roger Lindqvist

Alla dessa gubbar

 
Allla dessa gubbar som föddes i dag den 21 september 2016.

Överläkare med speciella krav...

- Jo, säg mig; den här tjänsten som överläkare i kirurgi, innebär den att jag själv kan bestämma vilka patienter jag kan hjälpa...heller...? Min normala patientgrupp är personer med mycket blått blod i sina ådror. Jag upprepar: Blått blod! De flesta av mina fd patienter, har sitt boende i Djursholm och även Danderyd. Man vill ju inte ha in vilket slödder som helst i den fiiiiina operationssalen.   
 
Teckning: Roger Lindqvist.   

"Spontan"-gubbe...

Jag tänker rätt bra när jag sitter och klottrar. Den här "spontan"-gubben
föddes för en stund sedan. Jag har aldrig mött honom tidigare.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist. 

Tänka på refrängen

Typisk refrängsångare.
 
Jo, jag har en allvarlig undran: innan en schlagersångare går till sängs,
tänker han eller hon då alltid på refrängen?
----------------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist, fd refrängsångare.

Vårvindar friska

    - Våren kan nog vara bra, med vårvindar friska. Men i dag var vinden
så pass frisk, att den tog tag i min tupé när jag vandrade på
Storgatan i Piteå.
    - Den flög iväg som en skadeskjuten kråka i motvind. Och någonstans
på Byxtorget hördes nån ropa: "Kolla vicken konstig fågel som flyger däruppe!"
    - Jag vände genast på klacken och gick till min bil. Väl framme låg en parkeringsbot på vindrutan.
    - Detta fick mig att ångra att jag ens hade stigit upp ur sängen denna vedervärdiga dag.
-----------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.    

Professor Glömsk

Att vara professor, tankspridd och glömsk, är inte det lättaste.
En gång ringde jag hem och en ung pojke svarade.
- Är din pappa hemma, frågade jag.
- Om inte kan du väl hälsa honom att jag ringer på fredag.
Svaret jag fick var detta:
- Men pappa, jag är ju din son. Och min pappa är inte hemma,
han pratar med mig i telefonen just nu.         
 
Teckning: Roger Lindqvist.
 
 
             
 
 
 
Teckning: Roger Lindqvist.
 

Jämlikhet

I vårt hem har vi alltid varit jämlika. I går gick jag och hustrun på ett möte.
Hon gick på styrelsemöte, jag gick på symöte.
--------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.

Skelögdhet

Att vara skelögd har den fördelen: att tittar  man på en hundralapp, så har det vips blivit två hundralappar. Samma sak med femhundringen. Man kan alltså gå omkring och känna sig som pojken med guldbyxorna jämt och ständigt.
---------------------------------------------------------
Textihopknåpare & teckningsframställare: Roger Lindqvist.

Undrar om...

- Jo, jag undrar just, om världen finns kvar den dagen jag får pension?
- Å andra sidan, skulle det bli betydligt billigare för den svenska staten,
om den inte gjorde det.
 
Teckning: Roger Lindqvist.

Piteå, ett nytt Manhattan?

- Jag tror att Piteå håller på att bli ett nytt Manhattan. Åtminstone får
jag den känslan, när jag spankulerar runt i min gamla barndomsstad,
som jag inte längre känner igen. Visserligen står filosofen Boström
ännu kvar som staty på Byxtorget, men det är väl bara en tidsfråga,
innan gubbstackar´n sätts i malpåse. I stället blir det väl den där
Wallstén eller Skoog som blir framtidens statyer i centrala stan.
---------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist. 
 

Rosett-Gubbe

Barnbarnet Norah och jag satt en dag och ritade. Då gjorde jag den här gubben -
för vilken gång i ordningen lär var osagt - då sa Norah: Men så ful han blev!
Å kanske har hon rätt, han lär nog aldrig vinna nån skönhetstävling.
 
 

Min f d lärare i tecknad version

Utan förvarning dök han upp i mitt huvud. En f d lärare i högstadiet.
--------------------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist - elev.
 
 

Uttråkad gubbe

 
 

Gubbar, ambulanser & fjärilar i magen.

Min högra hand är den s k "gubbhanden". I den bor alla de gubbar jag ritat genom alla de 55 år jag levat på jorden. En av de första gubbsen, publicerades i Piteå-Tidningen omkring 1964. Jag hade visserligen tecknat övredelen, men på nåt konstigt sätt glömt bort att rita dit ben och fötter. Stackars, stackars lilla gubbe, jag gjorde honom funktionshindrad. På PT:s barnsida gjorde "Tant Rusti" ungefär följande kommentar: "En gubbe har här tecknats av 6-årige Roger Lindqvist, Hortlax. Men någonting har hänt, eftersom han saknar både ben och fötter, kan det vara så att golvet gett vika under honom?".
 
Senare ritades även en ambulans, med tjutande siréner och blinkande röda ljus. Jomenvisst, det var faktiskt röda ljus på den tiden - stenålderstiden. Kanhända att förebilden var Hortlax egen ambulans. Den som Göran Berglund hade i sitt dubbelgarage på Skatanvägen i Hortlax. Göran hade ju även en taxistation, där det även ingick en ambulans. Det var läckert, när Göran försvann i ett dammoln, med sina tjutande siréner och blinkande ljus. Att det låg nån sjuk människa någonstans och behövde akut hjälp, kanske vi inte riktigt fattade. Men det läckra blev inte så värst läckert, när min mamma insjuknade mitt framför mina ögon, och Göran Berglund kom och hämtade henne. Jag minns att jag stod där i köket, med mina hängslen och vita undertröja, och kände mig väldigt ledsen.
 
Pappa var också närvarande, men han hade full schå, med att vara mamma till hjälp. Någon förklaring fick jag inte. Och jag minns med starkt obehag, hur Göran och pappa lyfte upp min mor på båren. Sedan bar det iväg in i den ambulans som stod parkerad på infarten. Å där stod jag, med en massa fjärilar i min mage.
 
Senare i livet började jag känna obehag så fort jag hörde en ambulans åka iväg. Det var i de stunderna jag ringde till mina nära och kära, bara för att kolla om allt var okej. Eftersom jag själv kom att jobba i nära 30 år vid landstinget, och under de åren själv hämtade sjuka människor - dock inte i ambulans - så kan man tycka att jag var på fel plats här i livet. Men det gick bra ändå. Jag har t.o.m. hämtat upp personer som försökt ta sitt liv. Jag har sett massor av saker, genom åren på Furunäset och Sjukhemmet. I dag bryr jag mig inte likdadant vid ljudet av siréner. Fast det är inte det mest harmoniska ljudet, av allt som hörs runt omkring i omgivningarna, om jag så säger.
 
Detta med att ringa sina anhöriga, blev rätt mycket när grabbarna skaffade moppe och var ute i sena nätter. Hörde jag en ambulans i närheten, kunde det hända att de där fjärilarna återkom, precis som den gången när morsan blev sjuk. Lycklig som ett barn blev jag när mina pojkar kom hem helskinnade. Det var därför som jag nästan alltid åkte och hämtade dem, om de ringde och skulle hem från stan t. ex. Man kan väl gott säga, att jag hade nattjour varje helg. Hade jag haft en dotter skulle jag nog varit - tror jag - ännu mer på bettet. Nåde den, som gjort henne illa, då hade Lindqvist från Hortlax blivit grön som Hulken.
 
Ännu en gubbe, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Men visst tycker ni som jag, att snubben har alldeles för
stora brillor?
---------------------------------------------------------------------------------------------
 

Mina blomflugor...

Alla har så bråttom nuförtiden. Dom jäktar å står i. Det var länge sen nån ringde på dörren. Tur att jag har mina blomflugor att umgås med...
-----------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.     
 

"Hippie-kulturen" lever...

...åtminstone om man får döma av denna herre:



Teckning: ROGER LINDQVIST


Gubbe!



Tidigare inlägg
RSS 2.0