Roger Lindqvist

FREDDIE SKANTZE LÄMNAR TRUMMORNA


Tommy Tausis (bilden) ny i Tages från den 16 juli.

Från den 16 juli får den göteborgska popgruppen Tages en ny batterist. Freddie Skantze, som varit med från det att gruppen bildades och deltagit i alla dess framgångar, hoppar av och lämnar plats för Tommy Tausis, 20 år, stockholmskille som senast suttit bakom trummorna i det nu upplösta Göteborgsbandet Strangers.

Tommy, som inom popkretsar är mera känd under förkortningen TT, har enhälligt accepterats av de andra grabbarna i Tages som en värdig efterföljare till Freddie. Före sejouren hos Strangers har han spelat trummor i banden Customs, Guy and the Turks, Wild Ones som en gång var Jan Rodhes kompgrupp, Bests och som sagt senast i Strangers. Han hade anbud från Malmöbandet Namelosers också men började hellre hos Tages.
    - Tages har mer jobb, säger han och fortsätter:
    - Det är klart att det är nervöst att börja i ett av Sveriges mest populära band. Men grabbarna tycks ha accepterat mig så varför inte försöka?

TT kommer att sitta bakom kaggarna på en estrad för första gången med Tages lördagen den 16 juli. Första framträdandet den kvällen är i Örebro. Det andra i Karlskoga. Den 13 juli släpps gruppens nya singelplatta där TT skivdebuterar som en Tage. En av låtarna blir gruppens egna "In my dreams". TT kommer också att vara med i Tages stora tack-och-avskedsföreställning för Freddie Skantze i TV den 17 juli. Det blir i pop-programmet "Pop-side" där också Freddie är med.

Avskedet från en av Sveriges mest populära grupper kommenterar Freddie själv på följande sätt:
    - Ingen har bett mig att sluta och det är inte fråga om någon schism i gruppen. Jag har helt enkelt tröttnat på turnélivet. Det är klart att det många gånger är kul resa runt men det är också mycket tröttsamt.
    - Det känns faktiskt som en befrielse att sluta, fortsätter han. Det där med att vara popidol medför att ens personliga frihet försvinner. Och pengarna dom jag onekligen förlorar på att sluta struntar jag i. Jag vill ha min personliga frihet. Men det är klart att jag gärna hoppar in då och då i ett band och tar ströjobb.

Freddie tänker nu ägna sig åt samma verksamhet som sin far i Göteborg - försäkringsbranschen. Men först ska han ta en lång semester och sedan blir det antagligen en studieresa till England.
Tommy Blom, vokalist i Tages säger:
    - Vi har försökt övertala Freddie att stanna kvar året ut. Men han har haft trassel med sin hälsa och vi låter honom naturligtvis bestämma själv. Det har varit underbart kul att ha haft honom med under den tid han varit en Tage.

Freddie Skantze lämnar alltså Tages. Men han har fortfarande kvar sina kontakter med popvärlden. Han är förlovad med den göteborgska popflickan Agneta Wiggfors i Trio MAK Les Soeurs, en grupp på väg uppåt. Från Tages-fronten kan vidare meddelas att en ny LP är under slutfasen av inspelningsverksamheten. Den ska ges ut någon gång i sommar och på den ska den nye batteristen TT debutera som sångare. På den nya singeln lovar alla - Danne Larsson, Tommy Blom, Göran Lagerberg, Anders Töpel och TT - att bandet ska komma med något helt nytt. Något som kanske medför revolution i poptänkandet i Sverige.

-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1966

¤ TERAPIN VIKTIG VID FURUNÄSETS SJUKHUS ¤


¤ Gedigna korgarbeten fick Piteå-Tidningens medarbetare se på verk-
staden. Här är en patient sysselsatt med att förfärdiga en bärkasse.



Vid Furunäsets sjukhus ingår den terapeutiska vården som en viktig del av behandlingen. Där finns en verkstad för det manliga och en hobbylokal och en arbetssal för det kvinnliga klientelet. De som kan sysselsättas i dessa lokaler tillhör de friskare klientelet. Men även på sjukhusets avdelningar bereds patienterna tillfälle till sysselsättning, allt efter förmåga och ork.

    - Efter den rent medicinska behandling, som patienterna vanligen får, skickas de manliga till verkstaden och de kvinnliga patienterna till arbetssalen eller hobbyrummet, säger chefsterapeut Torsten Nilsson på terapiverkstaden och fortsätter:
    - Det har visat sig mycket nyttigt för patienterna att ha någonting att syssla med. Under de drygt tio år, som jag sysslat med denna form av terapiverksamhet, har en relativt stor omsättning av patienter varit märkbar. Många har blivit friska och kunnat skrivas ut.

VERKSAMHETEN
När man kommer in i terapiverkstaden får man ungefär samma intryck som när man kommer in i vilken annan verkstad som helst. Det hamras, filas och sågas och stämningen verkar ganska gemytlig. Efterhand upptäcker man att arbetstakten inte är uppdriven, vilket också chefsterapeut Nilsson bekräftar.
    - Här förekommer inget jäkt i arbetet utan det är meningen att arbetstakten skall vara lugn. De som arbetar här ska möjligt botas, inte stressas, säger han.

Patienterna i verkstaden sysselsättes med trä- och metallarbeten och korgarbeten av olika slag. Här finns också ett litet bokbinderi. Det är dels små prynadsföremål och dels nyttosaker, som patienterna tillverkar, inom metallslöjden är den senaste nyheten arbete i tenn, s k infärgad tennplåt. Tennplåten är lättarbetad och i den kan man göra olika mönster. Smycken som görs i detta material blir mycket tilltalande. Besökaren frapperas av att nästan alla föremålen är ytterligt vackra och välgjorda. Det är en fröjd för ögat att skåda alla stiliga arbeten som finns utplacerade här. Vid de offentliga försäljningarna som sker en gång per år är köplusten också mycket god. Patienterna erhåller flitpengar för sina arbeten.


¤ En kvinnlig patient i arbetstagen. Framför henne syns slöjdarbeten
av skilda slag.



¤ Den svenska sinnessjukvården eller mentalsjukvården som den numera kallas har under det senaste decennierna genomgått en genomgripande förändring. Förut var sinnessjukvården i sin helhet koncentrerad till slutna sinnessjukhus och hade framförallt karaktären av ett omhändertagande och övervakande av de på grund av sjukdomen hjälplösa eller farliga patienterna. Vården kom alltså i huvudsak omfatta de allra svåraste psykiskt sjuka och chansen att ge dessa en verksam behndling var utomordentligt liten.

¤ Efterhand har som sagts en betydande förändring ägt rum och även lättare psykiskt sjuka har fått tillfälle att komma under psykiatrisk specialistvård. Mentalsjukhusen har i allt större utsträckning fått öppna avdelningar, där lättare mentalfall placerats.

¤ Det är numera gott hopp att en mentalt sjuk människa kan återpassas till en funktion i samhället. Nya medicinska rön och förbättrade behandlingsformer samt en helt annan förståelse för den psykiskt sjuke har bidragit till denna glädjande förbättring.
Sinnessjukdom är på god väg att få samma resonans i folkmedvetandet som vilken annan sjukdom som helst. Det gör att patienten nu har helt andra förutsättningar att efter vården komma i kontakt med amhället.


¤ Att knyppla är populärt och det är oftast vackra och välgjorda
arbeten. Föreståndarinnan fru Lea Bäckström berömmer här en av
sina adepter.



Fru Lea Bäckström är föreståndare för hobbyrummet där drygt tjugotalet kvinnor är sysselsatta med hobbyarbeten. Patienterna får välja arbeten själva i största utsträckning. De knyter ryor och vepor, syr mönster på gobelänger, broderar på dukar o s v. Några målar kanske en tavla, en del gör leksaker.

    - Efterhand som patienterna blir bättre får de syssla med mer avancerade arbeten. Konsten är att kunna anpassa arbetena så att patienterna klarar upp dem. I annat fall är det lätt at det blir nedstämda om de misslyckas. Stimulansen över att ha klarat ett arbete ger patienten självkänsla, säger Lea Bäckström.

Jämsides med hobbyrummet ligger arbetssalen, där ungefär samma antal patienter är engagerande. Patienterna härinne väver olika slags tyger syr och tvättar. Avdelningen tillhandahåller handarbeten åt övriga patienter, håller sjukhuset med gardiner, handdukar m m. Här vävs tras- och plastmattor. Avdelningen syr och sköter om personalens kläder. Slöjdföreståndarinnan fru Sonja Öberg, som leder verksamheten i arbetssalen, säger att patienterna gör ett verkligt gott arbete.

Även patienter som är på avdelningarna har sysselsättning i någon form. De binder nät, knyter ryor, syr och broderar eller har  någonting annat för sig. Enligt den senaste mentalvårdutredningen kommer terapiverksamheten att få en större omfattning, därför att den har visat sig ha mycket gynnsam inverkan på den mentalt sjuke.


¤ Fröken Ragnhild Lundgren Piteå, fångade fotografen försjunken i stum beundran inför detta mästerverk - ett ymnighetshorn i svart-vitt. Arm- och halsbanden som hon bär är också gjorda av patienterna. Fröken Lundgren praktiserar för närvarande inom terapiverksamheten och har för avsikt att småningom bli sysselsättningsterapeut.
    - Jag tycker att detta arbete är mycket trevligt och lärorikt. Samtidigt har man en känsla av inre tillfredsställelse, över att få hjälpa människor.

--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 mars 1962

KURT ENGMAN toppman i orten inom fyra idrotter


KURT ENGMAN sysslar inte med idrottsgrenar där det bjuds på
priser i överflöd. I och med sitt mångsyssleri har han ändå fått en
ansenlig pokal- och plakettsamling.


    - HAN MÅSTE helt enkelt vara Norrbottens bästa centerhalv, jag kan inte tänka mig annat. Han var planens rese i söndagsmatchen och visade upp ett stopperspel som sällan skådats här. De uppskattande och beundrande orden kommer från Östen Dahlberg, Norsjö IF:s lagledare och tränare och han ja, det är Kurt Engman, Storfors, allroundidrottsman - en yngling med ett brinnande idrottsintresse. Privat en flärdfri gänglig 21-åring som använder de "små" orden, lite tillbakadragen men med ett par pigga, vakna ögon, som vittnar om att det inte är långt till spirutialitet. Det är en grabb, som är född till idrottsman, han har idrotten i blodet som en naturlig beståndsdel. När man sitter och pratar idrott med honom lyser ögonen och han får något drömmande i blicken. Frågar man honom när han blev verkligt intresserad av idrott, skrattar han stilla och säger: - När? Det vet jag inte. Jag har alltid varit intresserad.

¤ FÖRNÄMLIG INSATS
Kurt Engman har, frånsett en något skraltig vårstart, gjort en förnämlig insats i SAIK:s fotbollselva och hållit samman försvaret på ett närmast exemplariskt sätt. Kritiken har också varit enhälligt positiv. Storforsaren Kurt använder de enkla medlen på fotbollsplanen, arbetar lugnt och säkert, sätter säkerheten främst, han tillhör de justa spelarna som sätter idrottens fana högt: en fotbollens gentleman om man så får säga.

Efter Norsjö-matchen i söndags skrev en västerbottenskollega:
"Gästerna hade sin stora man i stoppern Kurt Engman, som bör vara en godbit för vilken division II-klubb som helst. Speciellt hans spänst, som oftast höll honom huvudet högre i nickduellerna, imponerande"
"Godbiten" förblir med all sannolikhet SAIK trogen. Åtminstone så länge vi håller oss i treans topp, säger han, vilket torde lugna eventuella oroliga supporters.

¤ KAMRATSKAPET VÄRDEFULLT
Kurt talar inte gärna om sig själv och sina framgångar på idrottsbanan, utan helst om sina idrottskamraters. - Man får så många goda kamrater genom idrotten, det är kanske främst därför, som jag håller på. Fast ibland är det svårt att kombinera sporterna. Som i vintras exempelvis.
    - SAIK skulle till Västerbotten och spela ishockey samma kväll som Piteå läroverk spelade seriematch i basket mot Boden. Jag skulle vara med på båda ställena, vilket resulterade i att jag och ett par av mina klubbkamrater bara kunde delta till halvtid i basket, för att sedan åka iväg och spela ishockey. Men då fick vi oss en skrapa av en tidning, säger han leende.

¤ ALLROUNDIDROTTSMAN
Allroundidrottsman kan man utan överdrift sätta som epitet på Kurt E. Förutom de "stora" idrotterna och hockey sysslar han också framgångsrikt med bl a friidrott och basket. Han har klarat 13.33 i tresteg, 1.77 i höjd, 3.13 i stav. Han var uttagen i friidrottslaget till triangellänsmatchen i Skellefteå i sommar, men kunde tyvärr inte deltaga.
    - Vid skol-DM 1960 gjorde jag en lyckosam debut i stavhopp, säger han. Jag hade aldrig hoppat stav förut, men när jag såg ribban ligga på tre meters höjd tyckte jag att det var så lågt, så jag tog en stav, klarade höjden och blev fjärde man i resultatlistan på kuppen. I tresteg tänker jag göra en kraftansträngning för att komma över 14 meter och det bör väl gå med lite skivstångsträning.

¤ FRÅN POJKLEDEN
Kurt har gått den vanliga fotbollsvägen via pojklag och juniorlag upp i en representationslaget. Storfors har en egen pojkserie, där han deltagit i fem år och samtliga år var det hans lag som vann serien. 1956 var han med om att erövra pojk-DM och två år senare junior-DM. Ifjol var det ytterst nära att det blivit senior-DM också, men i finalen var IFK Kalix för svårt och det blev förlust med uddamålet av tre. I juniorlänslaget mot Västerbotten 1959 i Piteå var Kurt med, där det för övrigt blev stryk med 3-0. I ungdomslänslaget, som spelades i Narvik mot Nordnorge ett år senare gick det bättre, nämligen 4-0 i vinst.

¤ A-LAGET 1959
Det blev så småningom A-laget. 1959 på hösten fick han vikariera fem matcher för skadade Yngve Lundberg och sedan var det klippt. SAIK vann det året söderfyran och blev året därpå Piteortens framgångsrikaste klubb, vilket fortfarande är fallet. Kurt Engman ger tränaren Börje Norberg, största andelen i framgången. - Börje är mycket bra och har helt vunnit grabbarnas förtroende. Han har i förstuckna ordalag talat om att sluta men det skall vi sätta stopp för säger Kurt med skärpa i rösten.

¤ FRAMTIDSPLANER
Kurt Engman går i Piteå läroverk och har för avsikt att erövra den vita mössan till våren. Sedan blir det först och främst kronans uniform ett tag framöver. Inom SAIK har flera försök gjorts att få Kurt förflyttad till Boden, men alla försöken har skändligen misslyckats. Men man ger sig inte och än finns det hopp i SAIK-lägret.
Efter värnplikten? - Jag vill bli idrottsinstruktör, men det verkar ju hopplöst att vinna inträde vid GCI, säger han nedstämt.
Efter en timmes samtal med Kurt Engman får man den uppfattningen att någon form av verksamhet inom vår största folkrörelse idrotten, för den sympatiske grabben måste betyda rätt man på rätt plats.

------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 oktober 1962

FAKTA----------------------------------------------------------------

Vi bodde grannar i Övremarken med Kurt och hans föräldrar.
Kurt är pappa till duktiga kulstötaren Helena Engman, som
tävlar för Riviera FI. Hon har representerat Sverige fram-
gångsrikt i bl a Finnkampen.

Roger-------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 mars 1965

Byske midsommaraftonen 1969. Halva släkten är samlad, kring de medhavda campingborden och stolarna. Damerna propert klädda högtiden till ära. Herrarna likaså. Det är då som min far oannonserat ställer sig upp, för ett improviserat tal till sommarens ära. Medan eftermiddagssolen sänker sig ner över marknadsstånden och den lövade dansbanan, hörs min pappas röst i den ljuva kvällen. Men det är länge sedan nu. Och de flesta av de som fanns med den här aftonen, är i dag borta. Men turligt nog så finns den här bilden bevarad.


Plötsligt ställer han sig upp. Tar ett fast grepp om min stolsrygg, och
de medföljande släktingarna fäster sin blick mot min kostymprydde
far, med de svarta solglasögonen. Den röda kaffepannan är ställd på
marken, bredvid min faster Essy, gift med min pappas bror Erik. Till
höger i den lila dressen, ses min pappas äldsta syster, Emmy. Och
jag minns ganska så klart vad Emmy fällde för spontan kommentar,
när min pappa började tala: - Åj, vo hajna schwammel! (Oj, vad han
svamlar!) Det rådde nästan alltid en slags teaterlik stämning, när
pappas syskon möttes. Farbror Sven stod för clowneriet, pappa likaså.
Det var ett ständigt fartfyllt skojande dem emellan. Emmy och Elsa,
den sistnämnda också en syster till pappa, var inte ett dugg bättre.
Det är härliga minnen att ha i sitt bagage.

------------------------------------------------------------------------------

I dag jubilerar Sveriges störste sång- och dansman - någonsin: JAN WILHELM MALMSJÖ. Född i universitetsstaden Lund den 29 maj anno 1932. Om Jan Malmsjö kan sägas mycket. Men då skulle den här bloggen inte på när räcka till. Därför gör jag en kort hyllningsversion, och utbrister därför endast i ett enkelt hejdundrande: GRATTIS!


Jan Malmsjö 80 år!

-----------------------------------------------
Bild: www.sr.se 

Året var 1964. Min mor propsade på att jag och min syster skulle gå hos fotografen. Fotomannen ifråga, hette Rune Höglund och hade sin ateljé på Prästgårdsgatan i Piteå. I god tid före fotodatumet, satt min mor igång med att tillverka en cardigan/kofta till mig. Den blev ju hur fin som helst, men det fanns ett problem: den stacks. Är det nåt jag inte gillar, är det ett plagg som får mig att känna obehag. Men vad skulle min stackars snälla mamma säga? Vid första provningen, kunde hon inte undgå att se att jag liksom rynkade på min lilla näsa. Nja, den var inte riktigt i min smak. Men vi gjorde en överenskommelse. Jag skulle ha den på hos fotografen, sedan så...? Jag tror att jag hade den vid juletid samma år också. Men sedan så förpassades den in i glömskans garderob. Till råga på allt tog min mamma fram en rosett som hon satte runt min 7-åriga smala hals. I hela världen - som jag såg det - var det bara jag och tipsexperten Putte Kock som hade en rosett till allmän beskådan. Men jag tänkte att fotostunden skulle vara rätt så snabbt avklarad. Sedan så kunde ju rosetten åka samma väg, in i samma glömskans garderob som den där stickande koftan. Men detta med att glömma, så blev det ju inte. I och med det där fotot, så förevigades ju både min kofta och rosett. Det såg fotografen Rune Höglund till. Och det med besked. Och varje gång jag ser en gammal bild på Putte Kock, så tänker jag på våra respektive gemensamma rosetter. Men det är något som jag lärt mig leva med.


I mina ögon så var det bara jag
och Putte Kock som hade rosett.
Medan Putte hade kavaj, så hade
jag en stickande kofta, som min
mor hade gjort.

-----------------------------------------------
Foto: RUNE HÖGLUND

---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 februari 1969

--------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 24 maj 1969

I rollerna:

¤ NILS POPPE

¤ LUDDE JUBERG

¤ JULLAN KINDAHL

¤ ANN-MARIE GYLLENSPETZ

¤ KARL-ARNE HOLMSTEN

¤ CARL STRÖM

¤ HELGE HAGERMAN

¤ NAEMI BRIESE

¤ PER BJÖRKMAN

¤ HARRY AHLIN

¤ GEORG SKARSTEDT

¤ OLAV RIÉGO

-----------------------------------------------------------------

Rubriken syftar på det min pappa ibland på ett litet skämtsat sätt brukade fråga: "Sko dö håva en Sundkvist, Roger?". (Ska du ha en Sundkvist, Roger?) Sunkist hette det trekantiga tetrapaketet, med apelsinsmak som man ibland fick när man satt en varm sommardag i hammocken därhemma. Annars så var det mjölk som var min favorit, även den förpackningen i den tidstypiska trekantiga 60-tals modellen.



-----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 17 maj 1969

Rolf Bengtsson och Hasse Alfredsson i filmen: I huvet på en gammal
gubbe.

- En gubbe med ett huve som det rör sig i: JOHAN BJÖRK. -

I början av december får man se hur det ser ut i huvet på en gammal gubbe. Johan Björks huvud närmare bestämt och et som det rör sig i. Och Johan Björk det är Hasse Alfredsson som spelar huvudrollen i Hasseåtages, Per Åhlins och GK-films tecknade långfilm, I huvet på en gammal gubbe, en mixning av ca 25 min skådespeleri och 60 min teckningar i färg.

¤ Projektet startade i augusti 1966. Det blev betydligt billigare än amerikanska motsvarigheter men dyrare än en svensk spelfilm. Exakt hur mycket vet man inte eftersom bland annat egena arbetet är svårt att värdera. Par Åhlin har gjort alla originalteckningar och hans stab (6 personer) har producerat de 1 400 bilder som går åt - per minut. Stilen varierar med handlingen, från naivism till surrealism á la Dali, vilket torde framgå av bilderna i filmen. Det är et myller av figurer av vilka ett 50-tal återkommer då och då.

I rollistan förutom Hasse Alfredsson: Fatima Ekman, Monica Nielsen, Ernst Günther, Gus Dahlström, Rolf Bengtsson, Gösta Ekman, Monica Ekman, Karl-Erik Forsberg samt personal och pensionärer på Lundahemmet i Solna. Filmens handling? Den utspelas en dag då gamle Johan sitter och tänker tillbaka. Det är de levande bilderna. Då och då lurar han till och sluter ögonen. Då kommer minnen, drömmar, önskningar över honom. Det är de tecknade bilderna. Grundmanus: Hasseåtage, därefter växelspel mellan tecknare och författare. Ett experiment från början - nu lyckad verklighet enligt dem som sett resultatet.

-----------------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ 16 november 1968

Lillemor Lindfors eller Lill som vi alla känner henne som.

Lill Lindfors - en flicka av armar, ben och ögon. Med elegant slängighet i rörelserna, både på scen och privat. Hon har varit kvinnan i kabaréunderhållningen Påsen och hunnit med att samtidigt hoppa in i Povel Ramel-revyn På avigan under en jobbig senvinter. Nu är hon ledig. Tre hela veckor och för första gången på sex år.

Tidningen VI har träffat henne och frågat om publik, kollegor, roller, framtidsplaner.

Av Marianne Höök och Beata Bergström (foto)

Hela flickan är armar, ben och ögon. Hon har en elegant slängighet i sina rörelser både på scen och privat. Hon tillhör en alldeles ny ras. Mary Quant, den engelska modeskaparen, som satt igång hela det kort-korta modet, har en filosofi bakom det hon gör. Och hon säger någonstans i sin självbiografi (hon har visst lyckats bli 28) apropå sexighet i vår tid: - Det är dödsförlegat och ur-camp att understryka sexighet. Sånt tar man som självklarheter.

Det visdomsordet av tidens och sedernas orakel påmindes vi om av Lill Lindfors. Det är något oerhört befriande med en generation där en snygg flicka kan bära detta att vara en snygg flicka med fullkomligt jämnmod. Det är kul som grej, men hennes tillvaro cirklar inte enbart kring kring detta sakernas tillstånd. Så som det blev för vackra flickor förr i världen. Kanske har det något att göra med all skönhet, olika former inklusive fulsnygghet, nu faktiskt delas av nästan alla. Det är i dagsläget inte en fråga om rosenmun och gyllene lockar utan om ett tillstånd, en mentalitet, en medvetenhet.

Nå. Denna inställning att sex är något som man tar till hälften på skoj, måste ju betyda något. En större avspändhet. En bättre förmåga till kommunikation mellan könen. Betyda något i alla fall. Lill äter två hälsosamma löskokta ägg med citronsaft ur ett glas, klockan är tolv en söndagsmorgon och alla huven känns tunga. Hon släntrar omkring i en stor och avundsvärd nybyggd trea i Sibirien i Stockholm, har utsikt över plåttak, en och annan möbel, mässingsäng, boendelycka och inte en enda grammofonskiva i huset. Hon har den första ledigheten på sex år. Den skall vara i nästan tre veckor. En tidsmängd så enorm att hon knappt vet vad hon skall göra med den. Utom flytta omkring möblerna.

Karriären har varit sådan som karriärer i underhållningsbranschen är. Hetsig. Det finns inget lagom, ettdera hoppar man på karusellen eller också hoppar man av. Lill Lindfors har, säger hon över söndagsmorgontéet, kommit till en punkt, där hon för första gången drar djupt efter andan och undrar vad hon sysslar med och i så fall varför skall det vara så här och hur länge och vad gör man sen.
Vi: Den genre av visor du sysslar med mest, den sort som är Lill Lindfors egenart, bygger ju på ironi, en vass och rätt intellektuellt krävande humor. Får en brud vara rolig?
Lill: Humor, den humor vi gillar, är helt och hållet en anglosaxisk uppfinning. I latinska länder fungerar den inte. Man behöver förresten inte komma längre än till Tyskland. (Där presenteras jag som "sexig jazzsångerska". Va!) För att inte tala om Italien. En kvinna med självironi som löjlar sig...! Otänkbart. Det skulle nedvärdera kvinnan och därmed MANNENS ÄRA. Det hänger ihop med hela deras dubbelsidiga moral och inställning till kvinnan: varvtals över- och underskattning. (Sjunger) Diiiiioooo, com´te aaaamooo.

Vi: Men du måste hålla med om att det finns betydligt fler manliga skämtare i världen än kvinnliga.
Lill: Det finns betydligt fler manliga av allting i världen än kvinnliga. Gulietta Massina. Det fanns en: Kätie Rolfsen. (Tänk att jag fick vara med och uppleva den sista Karl-Gerhardrevyn. Fick stå på scen med dom stora...) Hon hade väl sex! Och Kay Kendall, den lång-långa tjejen som blåste trumpet i "På vift med Genéviev". (Där tar vi en lång paus och finner varann i utläggningar över Kay Kendall.) Hon var som det mångsidigt andvändbara ordet heter: SKÖÖÖÖN.) Birgitta Anderson. Cilla Ingvar.



Vi: Typisk underrepresentation. Ingen har påstått - åtminstone inte på de sista trettiåren - at kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män. Vi blev märkbart intelligentare efter första världskriget. De tyska vetenskapliga verk som är ute för att bevisa kvinnors intellektuella underlägsenhet (tre band, gotisk skrift) är sällan utgivna efter 1912. Den för kvinnokönet så typiska hysterin försvann med snörlivet och den ökade sysselsättningen. Kvinnors centrering kring kärlek och känsloliv blev också mindre påfallande med full sysselsättning. Men humor...
Lill: Humor är väl en biprodukt av en allmänt rörlig intelligens och vida associationsbanor. Owe Thörnqvist som gör de texter som passar mig precis - som om jag skrivit dem själv om jag kunde! - har associationer som sneddar över fältet liksom och kommer fram till en alldeles oväntat logisk slutpunkt. Dom är SKÖÖÖNA, alldeles svarta och jättebittra på botten och med en ironi som verkligen inte är oförargligt skämt, inte.

Eftersom det inte finns nån anledning att kvinnor skulle ha mindre anlag än män för sånt, skulle kunna ha samma slags associationshalka som Hasse Alfredsson till exempel - när korvgubbens korvar gör uppror... man följer ju med i den inbyggda logiken där - så det är väl något i systemet som är fel. Kvinnors sinne för humor försvinner av socialt tryck. En kille kan vara lustig och väcka uppmärksamhet på andra, konventionellt accepterade sätt. Genom att vara snygg till exempel. Men det hela det där mönstret är på väg att brytas upp. Det är gammalt, urgammalt, camp.

Vi: Begriper publiken dina visor?
Lill: Publiken är ett mångtydigt begrepp. Det finns en publik för den här sorten. Men den är begränsad och Sverige är ett litet land. Varje minoritet blir en väldigt liten minoritet. Det bästa jag vet är universitetspublik. Dom fattar varje tankestreck. Dom är med hela tiden, i varje understatement. Den näst bästa publiken finns på Hamburger Börs på vardagskvällarna. Lördagspubliken är av helt annat slag. Då slinter de klart bästa greppen. Men Börsen är en instutition, folk går dit därför att de väntar sig en viss sorts underhållning. Publiken är tränad. I Göteborg finns också en sådan publik och i Malmö. Men ute i bygderna är folk inte vana att lyssna på texten. De har andra associationer. De är ovana. Det var en ganska kuslig upplevelse: vi hade haft jätteframgång med visan "En titt i din spegel", Owes text, flickan som med resignation, distans och galghumor konstaterar att fy fan vad hon ser ut. Publiken älskade den i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi var rätt nöjda med oss själva. Så for vi ut i bygderna. "En titt i din spegel" låg sist på programmet, som klimax. Vi byggde upp mot denna bergsäkra avslutning, prövad i månader. Dödstystnad. Inte ett skratt. Den föll som en gråsten. Vi var tvungna att ta bort den. Då blir man förtvivlad, alltså.



Vi: Vad beror det på?
Lill: Hör på skvalradion så förstår du vad folk fostras i för genrer.
Vi: Berätta hur alltihop började.
Lill: Jo, jag gick på Viggan - Viggbyholmsskolan alltså. Där spelade vi en massa teater och jag läste dikter och skrev dikter och var lång och så. Jag var skolkamrat med Anders Linder, som brukar uppträda med mig numera och med Kätie Rolfsens son Sven Richter och några till av samma sort. Vi gjorde en skolrevy som var rätt bra. Efter den fick vi lite TV-jobb och var på Hamburger Börs på sommaren. En skoltjej som sjöng så mycket hon orkade för 40 spänn kvällen. Det var toppen. Sen gjorde vi ett slags jazzopera på Lysistratetemat, som hette "Nobborna". Den tilldrog sig i raggarmiljö, raggare var aktuellt då. Det var innan West Side Story kommit hit. Det retar mig forfarande att ingen satte upp den på nån liten professionell teater. Den var också rätt bra. Hans Abramson gjorde den för TV och det skrevs en del om den. Sen var jag på Hamburger Börs igen. Och sen gick det av bara farten. Pappa tyckte inte om det. Han sa att jag fick fortsätta om jag utbildade mig. Jag skrev in mig på universitet och började läsa Antiken i teaterhistoria.

Tänkte ta engelska parallellt. Men sen hann jag inte mer. Prövade till Dramaten och sprack i tredje provet. Pappa har lugnat sig lite nu, när det gick ekonomiskt bra. Pappor har ju såna värderingar. Han säger att förr hette det: Disponent Lindfors dotter. Nu heter det: Lill Lindfors far. Jag bryr mig mycket om vad min pappa säger. Vi har en segelbåt ihop. En folkbåt. Jag har massor av borgerliga värderingar, är egentligen inte alls ette teaterbarn.
Vi: Vad är det roligaste du gjort i ditt jobb?
Lill: Anita i West Side Story. Det var ju en roll, en hel människa. Och så var det sång och dans och allting på en gång.
Vi: Skulle du vilja flytta över tyngdpunkten till dramatisk teater? Estraden är nog kul, men det är ju ingenting för livet.
Lill: Nej, och det känner jag hemskt starkt just nu. Jag måste bestämma mig för något alternativ. Jag skulle nog gärna vilja filma. Det rör sig med mindre medel än teater. Jag har varit med i två ytterst berömda filmer, "Ante, drömpojken" och "Kalle P." med Carl-Gustaf. Alltid lär man sig något, sade jag till mig själv.
Vi: Vilken artist tycker du är bra?
Lill: Margareta Krook är SKÖÖN alltså. Vilket fantastiskt register. Från grekiskt drama till slapstcik och tillbaka igen. Hon är toppen.
Vi: Vad skall du göra när du blir stor?
Lill: Det är det jag sitter och tänker på och då susar det i magen. Jag funderar på att jobba ruskigt hårt ett slag nu, så jag får en ekonomisk buffert och pluggar in mitt namn ordentligt, så det kan övervintra. Sen kunde jag kanske ta två och plugga. Språk kanske: engelska och spanska. Lärare kan man ju alltid bli, fast det är inte drömmen precis.


1967 kom LP:n Du är den ende. Texten till plattans titelmelodi, är
skriven av Bo Setterlind. Marcus Österdahl har komponerat musiken.

Sjukgymnast tycker jag också verkar intressant - mina knän hoppar alltid ur led och jag bröt armen i en bilolycka så jag har viss insyn. Men jag är nog för gammal att börja med den utbildningen. 26 år.
Vi: Finns det någon återvändo när man stått på en scen. Fungerar inte det som ett tillvänjande knark?
Lill: Jo. Helt kan man väl aldrig anpassa sig till en förortsvilla och tre barn, om så vore. Eller liknande. Jag inbillar mig att man skulle kunna jobba lagom. En del TV. Lite grammofon. Kanske film. Men frågan är om det finns något lagom i det här yrket. Ska man lägga av skall det vara i ett slags iver: att nu, nu jäklar!

Vi: Har du karaktären till det?
Lill: Jag tror det.
Vi: Vad är det egentligen du vill säga med din sort, dina visor.
Lill: Jag lipar åt en massa saker. Åt dumhet. Åt en massa stereotyper om sex och kärlek. Sticker nålar i en massa färdiggjorda uppfattningar om hur människor är. Lite avslöjanden, kan man kanske säga. Att människan inte ser ut som på en veckopressillustration. Det är väl därför en viss publik inte kan ta emot genren. Den vill ha, den kanske behöver, sin veckopressillustration.

Vi: Du har rest en del. Vad har varit kul?
Lill: Ååååå Brasiiiiilien! Inte schlagerfestivalen, den kunde ha ägt rum var som helst i världen. Det var bara pressmottagningar och cocktails och oorganiserade repetitioner och väsen. Men den brasilianska musiken, allting bara skälver av sambarytm. Tänk att ha en egen nationell musik av det slaget. Man hör aldrig en amerikansk låt där, aldrig någor eftergjort. Bara originalmusik dygnet runt. Vi var på sambaskolor och hörde dom fattigaste, negrerna, amatörer alltså, i fantastiska prestationer. Så fort en karneval var över börjar dom öva för nästa. Göra kostymer. Dansa. Spela. I Brasilien blir det aldrig någon revolution. De som har det sämst är fullt sysselsatta med karnevalen.
Vi: Hur ser du på framtiden?
Lill: Med aavvaktan. Lite skrajset. Det har gått så bra och jag tror att livet eftersträvar en balans. Går det för bra så väntar jag på smällen. När jag bröt armen var jag riktigt nöjd. Då tyckte jag att jag hade betalat i förskott för en lång tid framåt.
Vi: Vad är det bästa som sagts om dig?
Lill: Äää...! Jo, det var nån som skrev att jag sjunger med insidan.

----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 1 april 1967


Marianne Höök (1918-1970)
legendarisk journalist och författare,
skrev artikeln om Lill Lindfors.

------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se 

NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 11 oktober 1974




¤ Leif Öhlund - dragspel/keyboard, sång

¤ Leif Nyberg - gitarr, sång

¤ Sune Andersson - trummor, gitarr, sax, sång

¤ Sven-Åke Andersson - bas, sång

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

-----------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 2 december 1966


ROGER JONSSON i dag 2012.
Roger har också varit medlem
i Yngve Forssélls orkester. Han
har vid några tillfällen i början
av 1970-talet, haft låtar med på
Svensktoppen.

---------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 11 mars 1967

----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 21 januari 1967

Yngves spelar upp till dans lördagen den 3 december...


...så även söndagen den 4:e. Den här gången med sångaren Jörgen
Edman, som vid sin sida också har bandets ordinarie sångarska
Ann-Christine Hedmark.

---------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 2 december 1966

--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Dagen har varit skön och angenäm. Varma vindar har gett sig tillkänna, vilket gjort att jag och kameran åkte på tur runt omkring i bygden. Kusinen Britta har hälsat på, vi fick oss ett långt och trevligt samtal ute på vår bro, hon och jag. Solbritt och Kjell har också varit förbi, så även Robert och Max. Allt detta kryddat med god grillad mat (jag grillade, bara så ni vet). Nu är fredagskvällen åter här igen. Och snart är det måndag... Men innan dess så bjuder jag på några utvalda bilder.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Foto: ROGER LINDQVIST

Fjärrkontrollen är puts väck!
Den har troligen blivit "omhändertagen" av någon illvillig person. Möjligen kan det röra sig om en planerad kidnappning. Den sågs senast omkring klockan 19.32 denna torsdagsafton, vilande i vardagsrumsoffan. Fjärrkontrollen var vid försvinnandet klädd i en svart kostym, med tillhörande grå skjorta. Eftersom fjärrkontrollen saknar ben, så hade den därför inga skor.

Vänligen Roger Lindqvist, närmast anhörig.

PS Om du råkar se den redan nämnda fjärrisen, så var vänlig kontakta närmaste Polismyndighet.

Jag har kollat med ena ögat- och ena örat på den melodifest som håller på. Ja, jag säger melodifest, för jag orkar inte skriva ut hela ordet. Jag är på intet sätt ett dugg imponerad av vad som bjuds. Loreens "Euphoria" tycker jag givetvis om. Tror också att den kommer att gå vidare. Men till 89-90 procent består samlingen av hysteriska falsettsångare. Vissa av dem har grundlagt en karriär, genom att ständigt ligga placerade på de allra översta tonregistren. Det blir i mina öron ett fasligt pipande, och en ogenomtränglig form av ljudmassa, som i mitt inre skapar ett "myrornas krig". Just nu misshandlas ABBA:s "Waterloo" så pass mycket att jag tror jag ringer jourhavade Polis och åklagare. Usch!

Direkt ur hjärtat:
Roger Lindqvist

¤ PROFFS OCH AMATÖRER
¤ NY ORKESTER
¤ VÄRDINNA HAR VALTS


Tolvåriga tvillingflickorna Gun och Britt Öhlund sjöng i parken för
tre år sedan. "Min pudel har fått valpar" hette den visan. I år sjunger
den om "Läppstift på din krage" i stället.

Sommarens parkvärdinna är vald. Hon heter Annbritt Westling, är 18 år och bosatt i Piteå, där hon har bott allt ifrån födseln. Parkkommittén hade generalrepetition på tisdagskvällen och de tre finalistvärdinnorna fick då visa vad de dög till. Helt oförberedda fick de sjunga trivselkvällarnas signaturmelodi "Hej i Piteå-parken" och göra små intervjuer med artisterna. Alla tre flickorna var duktiga men juryns val föll på Annbritt Westling, som har viss vana både som lekledare och värdinna. Hon har nämligen de senaste somrarna feriejobbat dels som lektant vid stadens lekplatser och ifjol som campingvärdinna vid Pite havsbad.

Det blir alltså söta och brunbrända Annbritt som under några - som vi hoppas vackra  - sommarkvällar ska hjälpa Lars Öberg och de andra på badhusparkens scen att charma den mångtusenhövdade publiken. Onsdagen den 23 juni smäller startskottet för den första parkkvällen.

¤ EN "PROFFS" I VECKAN
Ett par nyheter lanseras i år, framkom det vid tisdagskvällens genomgång. Bl a kommer professionella artister att "toppa" kvällarna och den första blir ingen mindre än den glada och roliga Laila Westersund, "Yrvädret från Trollhättan". Man har också engagerat Pelles Showquintett att sköta den musikaliska beledsagningen under de åtta kvällarna.

¤ FLER ARTISTER BEHÖVS
Många av fjolårets lokala förmågor kommer att uppträda i år igen, men det kommer också att bli en hel del nya (ännu okända) artister. Man har ännu inte fått tillräckligt många anmälningar, varför man inte kan säga så mycket om de kommande kvällarnas program, men man räknar med många provsjungningar inom den närmaste tiden. Pelles Showquintett bör vara lockande som "komp".

¤ GAMLA BEKANTA
Provsjungningarna vid tisdagens "genomgång" gick tyvärr litet hackigt för en del, men det berodde på att inga av artisterna hade övat tillsammans med orkestern och det blev lite svårt att redan från början få in samma tempo. Det är ju dock bagateller som enkelt kan rättas till. För de flesta artisterna visade sig ha talang när det bara kom igång, somliga var t. o. m. mycket bra. Torborg Edin t ex som vi såg och hörde en hel del förra året, och hennes partner Lisbeth Johansson sjöng "Johnny Come Latley" på ett sätt som väl kunde hävda sig bland vissa professionella artister.

Några av oss kanske minns det käcka tvillingparet Gun och Britt Öhlund, som uppträdde en parkkväll för tre år sedan och sjöng om pudeln som hade fått valpar. De flickorna har blivit 12 år nu och är alltså stora damer. Därför har de också bytt ut pudelsången mot en annan. "Läppstift på din krage" heter den.

¤ ÅTTAÅRIGT FYND
Publiksuccé kan man vänta sig att lilla åttaåriga Marie-Louise Lundqvist kommer att göra. Hon har inte bara vacker sångröst utan också en verkligt charmerande jargong och naturlighet. Hon berättade öppet för åhörarna hur nervös hon kände sig, men hon vågade sjunga i alla fall, och sedan kändes det bättre. Hon skulle emellertid inte bli sångerska när hon blev stor om hon inte blev en berömd stjärna, berättade hon. Men i så fall skulle hon inte sjunga sådana "fjolliga" sånger som "Snödroppen" och de andra visorna hon hade lärt sig i skolan. Det skulle bli annan sort menade hon. Lasse Öberg hade fullt sjå att inte bli omkulltalad.

Parkkvällarna ser ut att bli mycket lyckade i sommar. Arrangörerna är i år liksom ifjol Piteå stad i samarbete med Piteå köpmannaförening, Konsum, Domus, Tempo, Piteå IF och Piteå-Tidningen. Fjolårets parkkvällar besöktes av i genomsnitt ett par tusen människor, som alla trivdes med den amatörunderhållning som bjöds. I år kan vi vänta at den blir ännu bättre och det är bara att hoppas på bra väder.


Pelles Showquintett svarar för musiken hela sommaren.
Medlemmar:

¤ Sven-Olov Andersson - saxofon

¤ Roger Björkman - bas

¤ Benny Nyman - trummor

¤ Curt-Lennart Adolfsson - klaviatur

¤ Per Isaksson - gitarr

------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1965

¤ Kan jag få tala med direktör Pettersson eller förman Lundström. Det brukar ju i regel gå bra vid de olika företagens telefonväxlar. Då ber vi ju bara att få bli kopplade vidare. Men har vi någonsin tänkt på vem som det är som alltid svarar lika vänligt hela dagen och kopplar er vidare. Nej, sådant brukar vi ju aldrig fråga om, när man ringer polisen, lasaretten eller kommunalförvaltningen. Då ber vi ju bara att få komma vidare på linjen. Vem är det som bemödar sig att alltid lika vänligt ta emot alla de tusentals samtal som dagligen når Piteås stora företag och som hjälper oss vidare? Piteå-Tidningen ger här några ansikten till rösterna.


SCA MUNKSUND. I växeln där möter ni Margit Lindvall. Gäller det
pappersköp, timmertransporter o.dyl så hjälper hon er villigt och
vänligt med ert ärende.


LASARETTET. Eyvor Lundmark och Greta Nordlund är namnen
bakom de vänliga röster som svarar när ni ringer lasarettets tele-
fon nummer.


PITEÅ-TIDNINGEN. Bilden t.v. På tidningens expedition är det van-
ligen Inger Hedkvist trevliga röst ni hör när ni ringer upp. Hon kopplar
er vidare till redaktion, annonsavdelning eller vem ni nu har behov att
tala med.
STADSHOTELLET. Bilden t.h. Där har man vanligen en manlig svarande.
Det är Lennart Björk som döljer sig bakom den rösten. Han hjälper er
villigt och vänligt med ert ärende.


TAXI. Ann-Chatrin Öhman har hela Piteå karta inristad i sitt
huvud och ordnar snabbt att ni får en taxi när ni ringer deras
nummer.


PITEÅ STAD. Där har Lisbeth Lundström ansvaret för att ni blir
vänligt bemött och når den kommunala förvaltningen eller inrättning
ni söker.


LÖVHOLMENS BRUK. Där svarar i regel Saga Eriksson. Är det inte
med henne ni vill tala så kan hon slussa er vidare till vederbörande
instans.


POLISEN. När ni ber att få kontakt med lag och ordning blir det i
regel Gerd Lundh ni möter först i telefon. Hon tar reda på vilken av
de polisiära instanserna ni önskar kontakt med och hjälper er även
till fögderiet.


FURUNÄSETS SJUKHUS, har Alva Lundmark som svarande. Hon ser
till att ni om möjligt får tag i den instans ni söker för att resonera ut
om era problem.


BYGGNADS AB RAGNAR WIKSTEN. Marion Wallin svarar i den växeln.
Hon hjälper er bl a när det gäller flyttning från bostad och anskaffning
av en ny bostad.


DOMUS, PITEÅ. Där svarar Evy Johansson och hjälper er vänligt till
den avdelning ni söker.

-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 februari 1969

Norah har hälsat på oss idag. Tillsammans har vi gått i vår skog, för att kolla in så att alla myrorna har det okej. Och det hade de. Vi kunde tyvärr inte stanna och dricka saft, men vi lovade återkomma redan nästa vecka. När vi gick därifrån, så ställde sig stackens alla innevånare - 853 biljoner - och vinkade med sina myrhänder- och fötter. Ja, jag såg t o m att vissa grät en skvätt när vi hastade därifrån. Men det tar tar tid att umgås på ett personligt sätt med 853 biljoner myrkroppar. Man hinner inte vara trevlig med alla, om jag så säger.


På vår promenad genom skogen, har vi både räknat årsringar på
stubbar, vi har också hälsat på 853 biljoner Hortlaxmyror. De allra
flesta talade på dialekt. Pitemål! Sen så fanns 34.678 myror som
nyligen anlänt med båt från Amerika.


    - Hallå! Norah och Roger, kom så ska ni få... så ropade exakt
853 biljoner Hortlaxmyror när vi idag vid lunchtid gjorde ett upp-
skattat myrbesök. Vi lovade att komma tillbaka redan nästa vecka.
Då ville de att Max också skulle hänga med.

-------------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograf: ROGER LINDQVIST

¤ PESSIMISTISK KASSÖR "SIDSTEPPADE" TVEKAR
   ATT ÖVERTA ANSVARET ¤


Nattivalen har alltid varit ett pålitligt evenemang ur publiksynpunkt.
Kommer den nu att försvinna?

Den stora PR-grejen i Piteå, Nattivalen, och med den de nordiska kulturstipendierna är i farozonen. Klimatet är rent allmänt kärvare än under startåren, då bl a direktsändningar i radio och TV gav den nattliga festen en mängd reklam och pengar i massor flöt in. Så sent som ifjol lockade dock fortfarande Nattivalen stora publikmängder. Men kostnadskurvan stiger för brant, anses det, för att man, utan väsentlig höjning av biljettpriserna, skall kunna få behövligt överskott.
Behövligt överskott, hur stort är det? Distriktsveterinär E G Lindholm i Piteå, kassör i Föreningen Birkarlens arbetsutskott för Nattivalen, anser att man för att kunna klara utdelningen av kulturstipendierna och övriga fasta kostnader måste ha ett netto på 23.000 kronor. Om inte kapitalet på cirka 100.000 kronor, inhöstas under de gyllene åren, skall behöva naggas i kanten.

    - Jag tror nog att publiken kommer att räcka till även i fortsättningen. Men kostnaderna måste pressas eller också biljettpriserna höjas. Det senare låter sig kanske göra... vi har hittills tagit en femma i entré medan midsommarfestarrangörer och andra gladeligt tar ut en tia av sina besökare. Att pressa kostnaderna är värre, om vi ska fortsätta som hittills, d v s leja folk till praktiskt taget allting. Polis- och vaktersättning biljettförsäljning o s v kostar stora pengar. Birkarlens ordförande, landshövding Ragnar Lassinantti, har vid samtal med mig förklarat sig dela min uppfattning att en förening med stort medlemsunderlag bör anlitas i fortsättningen, om nattivalerna ska kunna behållas. Föreningen Nordens lokalavdelning i Piteå borde ligga bäst till och de har också fått reda på vår uppfattning. Ännu har dock ingenting hörts om deras eventuella villighet att rycka in.

¤ MATERIAL FÖR 50.000
    - Vi har under årens lopp investerat omkring 50.000 kronor i stängsel, stolpar, betongplattor, kassaskrin, biljettkiosker, scenvirke o s v. Ifjol skaffade vi oss en toalettvagn, som dåvarande ledningen för Piteå stad ställde i utsikt att staden skulle överta och hyra ut till oss och PIF-mässan. Vidgade stadens ledning var emellertid av annan åsikt och vi har själva fått betala vagnen, som är i kostnadsklassen 23.500 kronor. Det finns alltså åtskilligt som framtida nattivalarrangörer slipper tänka på att skaffa.

¤ "NÅGOT MÅSTE SKE"
Adjungerad ledamot av arbetsutskottet sedan Nattivalens första år är herr Sven "Krigarn" Nyström. Han uttrycker till Piteå-Tidningen sina betänkligheter mot det sätt på vilka nattivalerna förberetts. Eller rättare sagt bristen på förberedelser. Första veckorna innan festen kallas arbetsutskottet till aktion.
    - Något måste ske, om vi ska kunna genomföra festligheter av det här slaget i fortsättningen, säger han.
Arbetsutskottets ordförande, f drätseldirektör Axel Bengtsson, är bortrest och har av den anledningen inte varit anträffbar för en kommentar.

¤ "SIDSTEPPADE"?
Vilka är då förutsättningarna för att Föreningen Nordens lokalavdelning i Piteå skall överta ansvaret för Nattivalen? Tydligen inte särskilt stora. Föreningen existerar knappast annat än på papperet. Och ordföranden, rektor Adrian Wennström, säger så här:
    - Vi ställdes åt sidan, då Piteå-nattivalen lanserades. Nu börjar det tydligen gå tyngre och då begär man vår hjälp. Jag är beredd att diskutera frågan men nog vill vi veta exakt vad som krävs av oss innan vi kan tänka oss rycka in. Personligen har jag redan för många järn i elden för att hinna eller orka ta hand om ledningen för arrangemangen.

Så är alltså situationen fem månader innan tredje lördagen i juli, då årets nattjippo på Sundsgatan i Piteå skall vara ett faktum. Om den gamla mallen skall följas, nota bene. Den första Nattivalen ägde rum 1961 och årets - om den nu blir av - följdaktligen den sjunde i ordningen. Även om meningarna är delade om formerna för nattivalerna torde råda stor samstämmighet om betydelsen för Piteå av ett PR-evenemang av det här slaget. De signaler som nu hissats från ansvarigt håll kan ur den synpunkten bli betydelsefulla. Skall verkligen Stor-Piteå låta Nattivalen dö sotdöden?

-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 februari 1967

Hällan på Strömnäs kallas i artikeln för "Norrbottens paradis!". Nu är
huset förfallet, parken förvuxen och rivning det sannolika ödet för den
gamla herrgården, på sin tid centrum för ett rikt sällskapsliv.

¤ SKOMAKARNA VAR MÅNGA I GÅNGNA TIDERS PITEÅ ¤

I Piteå stad fanns det på sin tid ett flertal skomakare. De var alla skickliga och erkända yrkesutövare. Många av dem fick tillverka skor efter företagen måttagning och deras handgjorda arbeten var av hög klass. Det var många skomakare man besökte under årens lopp och snart kunde man konstatera att alla hade likvärdiga interiörer i sin verkstad, bl a den stora högen av trasiga och reparerade skor som låg i ett hörn av rummet. I övrigt trebent stol, disk med pligg av olika dimensioner spik, sylar och skomakarknivar, tråd, skomaskin, bunke med vatten för blötläggning av sulläder samt torra hudar etc. Fotogénlampan över disken och vid densamma skomakarmästaren i egen hög person laskande eller pliggande dagen så lång, för att få in någon "tolvskilling" för sitt arbete. Nu synes andra tider råda. "Köp och slängperioden" har väl även drabbat denna grupp av företagare och detta har i sin tur medfört att "skomakarn ej längre kan stanna vid sin läst". Av de hedervärda skomakarna som för många, många år sedan pliggat sin sista sko kan jag erinra mig namnen: Rönngren, Wikman, Marklund, Österberg, Ekberg, Holmstedt, Öhman, Fahlesson, Holmgren och Lundström, alla samtidigt verksamma härstädes.

¤ SOCIETETSPARKEN
är värd att omnämnas. Den låg vid Storgatan på den plats där Sparbankens fastighet nu finnes. Parken var omgärdad med staket med ingång från Storgatan. Där fanns lummiga häckar, bersåer, träd av bl a björk och hägg. Och vem vet, kanske ibland någon lummig person som fått för mycket dryckjom vid besök på intilliggande Stadshuset eller Socis. Parken var en liten grönskande tillflyktsort där en trött vandrare kunde slå sig ned för en stunds vila och meditation. I höstens tid då häggbären mognat satt vi pojkar uppklättrade i trädens grenverk och plockade och åt till dess munnen och svalget korkats igen. Detta medförde at vi måste klättra ned och företa en välbehövlig skrapning för att få en öppning i munverket.

¤ SLIPEN
kallades det område som var beläget i det hörn av södra hamnen som gränsar mot nuvarande järnvägsövergången. Det var en bädd för båtar som upphalades för reparation, dels ock för vinterkvarter åt dessa. Ägare till slipen var mekaniker J. E. Sandström, vilken även var innehavare av den mekaniska verkstad som då var belägen i hörnet av Hamngatan-Lillbrogatan. Sandström som var erkänd som skicklig yrkesman hade därutöver många strängar på sin lyra. Musikaliskt och politiskt intresserad var han verksam på skilda områden under en följd av år.

¤ AV MARKANTA PROFILER
inom staden - förutom redan nämnda - drar jag mig till minnes följande: stadsläkaren T. Hj. Björkbom, därför att han befriade mig från en värkande tand, lasarettssläkaren Oskar Forssell och hans manhaftiga syster Lydia Forssell, föreståndarinnan för privata flickskolan Marie-Louise Kraeft, vital och ekorrpigg, tyske v konsuln AB Selander, bankdirektör G Ringius, ägare av Hällan, då kallat för Norrbottens paradis, borgmästaren Arvid Bergdahl, kyrkoherde Gustaf Hörnström, Portugisiske v konsuln m m Ruben Sundström, grosshandlarna m m Lundeberg o Axelsson, kapten Axel Dynesius jämte hans maka, läroverkskollegorna Håkansson, Lindholm och Steckzén, den sistnämnde även tryckfrihetsombud, samt rektor Hjort. Slutligen kan nämnas stadsläkaren Ernst Schildt, fröknarna Patersson och Alstermark, alla original på sitt sätt, direktören för NA som allmänt kallades för "Blek-Lundström", stadskassör Lönnberg och ej at förglömma representanterna för ordningens upprätthållande stadsfiskal Martin Winlöf med poliserna Lundmark och Öberg samt många fler. I min egenskap av springpojke på Norrbottens Allehanda hade jag många ärenden till flertalet av berörda personer.

¤ DE PITEBOR
som hade sin väg över stadens torg för ett 60-tal år sedan kunde knappast undgå att någon gång se en del allvarliga herrar med hög hatt på skulten på väg till rådhuset. Det var herrar stadsfullmäktige som gick till viktiga överläggningar. Av deras miner att döma förstod man att de hade att besluta i viktiga frågor rörande stadens väl och ve. Staden var visserligen liten men arbetsbördan var säkerligen stor. Sägas kan att vi alla ägde en stor respekt för dessa visa män. En del av de personer som finnas omnämnda här ovan var med i den ärevördiga församlingen, vilka de var överlåter jag åt eventuella läsare att utröna.

-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Maj 1967

Sångaren Mats Ohlin f. 1947, och som slog genom i Hylands hörna
med dunder och brak, begav sig senare ut på en landsomfattande
turné. Två av de platser som han besökte med sin sång, var Skellefteå
FP samt Badhusparken i Piteå.


PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 juni 1967



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 juli 1967

Äntligen menar solen allvar, så också de vårvindar som börjat alltmer innehålla lite värme. Har ägnat dagen åt att kratta, dricka kaffe, kratta, dricka kaffe, dricka kaffe, kratta, kratta samt en liten kopp kaffe. Vi har även gjort ett besök hos Max och hans föräldrar. Max har hoppat på sin studsmatta, medan föräldrar- och farföräldrar suttit i finsoffan och tittat på. Mellan hoppen har Max tagit ton, i Bä, bä, vita lamm... Uffe och Vanja har varit och hälsat på. En trevlig stund blev resultatet. Summan av allt det uppräknade blir med andra ord: En angenäm dag!

Roger

För ett tag sedan skickade skådespelaren/artisten Kaj Lärka från Norrköping mig en hälsning. Det gör han då och då. Det gör jag också när andan faller på, fast i rakt motsatt riktning söderöver. Ett kul sätt att umgås, (tur att datorn finns). Det är ju en lång sträcka mellan Piteå och Norrköping. Pratet oss emellan, handlade den här gången om den underbara Laila Westersund, som tyvärr lämnade jordelivet den 22 februari 2011, 68 år gammal. Kaj berättar:

"De sista tre- fyra åren turnerade hon i västsverige med ett program som Fonus i Trollhättan anordnade. Det hette "Från schlager till psalm", medverkande var författaren Tommy Dahlman och sångaren Paul "Paljett" Sahlin. Både Paul och Tommy jobbar som begravningsentreprenörer på Fonus i Trollhättan. Laila Läste Tommy Dahlmans tänkvärda texter, som handlade om sorg och tröst, och om konsten att ta sig upp när man är nere. Dessutom brukade hon sjunga "Med mig ska du segla runt världen". Den här föreställningen blev väldigt uppskattad. Det var fulla hus överallt när trion framträdde".


Bland det sista som Laila Westersund gjorde på scen, var en före-
föreställning som hette "Från schlager till psalm".


Medverkande var: Laila Westersund, Paul Sahlin och Tommy Dahlman.

--------------------------------------------------------------------------------

 

Kvarteret Stadsvapnet nr 4, Storgatan.

De här båda bilderna - den ena tagen i början av 1900-talet den andra 1966 - är faktiskt värda ett närmare studium. Se hur väl bevarade bebyggelsen är på södra sidan av gatan. Titta på det närmaste huset - nuvarande Ebeneser-kapellet. Dörren mot gatan är visserligen borta, men fönstren har exakt samma bågar. Huset väster om detta har har i det närmaste alla byggnadsdetaljer kvar bl a en fridekoration. Ett tidens tecken är att urmakarens klocka är utbytt mot en trafikskylt. Fastigheten med Bloms mode är sig så lik den kan vara, med undantag av att man tagit upp större skyltfönster. Men titta på det skickliga stuckarbetet vid taket. Det är kvar.

Däremot har norra sidan av gatan genomgått stora förändringar. Husens exteriörer har förändrats genom om- och tillbyggnader. I de flesta av dem kan man dock hitta den gamla huskroppen. Detta gäller bl a det hus som Alfhild Axelsson skildrar i vidstående artikel. Under rivningsarbetet som nu pågår är det lätt att se hur man vid ombyggnader har utnyttjat de gamla timmerväggarna i det degermanska huset för att av detta göra ett något så när modernt affärshus.


Storgatan i dag, 1966.

Kvarteret Stadsvapnet nr 4 med adressnummer Storgatan 46, (Bodéns bokhandel) vars tomt är "hel" och således sträcker sig mellan Stor- och Prästgårdsgatan ägdes av Degermanska brukssläkten i Jävre sedan tidigt 1800-tal, icke uteslutet att släkten D. ägt hus på denna plats sen 1790-talet, då man vet att handlanden och rådmannen Johan Degerman i november 1797 fick bergskollegiums tillstånd för ett järnmanufakturverk och sågverk i Jävre by. Bruks- och officersfamiljerna ägde vanligen ett "stadshus" - någonstans att ta in vid stadsbesök. Den siste ägaren av Stadsvapnet 4 av släkten D. var brukspatronessan Fredrika D. född 1803 död 1887, änka efter patron Eric D, som dog 1867.

Huset var, som möjligen framgår av bilden, ett arkitektoniskt vackert envåningshus och hade två korta flyglar på gårdssidan, ekonomibyggnader och en stor trädgård ner mot Norra Långgatan (Prästgårdsgatan). Nedanför den skvalpade ännu Kanalen eller Sundet ohämmat av någon strandskoning. Gården behölls i släkten till någon gång på 1890-talet, då den inköptes av järnhandlanden och rådmannen Axel Collberg, som i sin tur försålde fastigheten till konsul Ruben Sundström. Han inredde där Piteås första stationära biograf - Elite-Teatern - som han först hyrde ut, sedan drev i egen regi i många år. Efter den stora branden 1926, kom bokhandeln till huset, med Ernst Strandberg som förste innehavare.

-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 november 1966

Bild från Sundsgatan i Piteå.

De tre stora fastigheterna i kvarteret Lönnen i Piteå, uppförs av byggnadsfirman August Larsson & söner, håller nu på att färdigställas. Fastigheten närmast Nygatan är inflyttningsklar första november, mittenfastigheten första april och fyravåningshuset närmast Sundsgatan tas i bruk första februari. Tillsammans kostar fastigheterna omkring fyra miljoner.

Hyreshuset närmast Nygatan har 16 lägenheter. Mittenhuset liksaså 16. Lägenheterna varierar mellan ett rum och tre rum och kök. Till det stora huset vid Sundsgatan kommer ICA att flytta. De tar hela 650 kvadratmeter i anspråk för ett varuhus, vars försäljningsyta blir 350 kvadratmeter. ICA kommer att öppna den stora affären omkring första februari. I bottenplanet kommer dessutom att öppnas en barservering.

Hela våningen en trappa upp kommer att disponeras av lantmäterikontoret. Andra våningen får en större kontorslägenhet, där kommer att öppnas tandläkarpraktik och dessutom blir det utrymme för två enrumslägenheter. En lägenhet om fem rum och kök samt en lägenhet på fyra rum och kök, samt två enrumslägenheter får plats i tredje våningen. Fyra trappor upp blir det en lägenhet om fem rum och kök, en fyra rum och kök samt en enrumslägenhet. Fastigheten får givetvis hiss.

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1966

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 18 maj 1977

I dag har vi gjort ett ko-besök. Sonen och hans kompanjon har skaffat några tjurar och en kviga. Naturligtvis var vi tvungna att åka dit för att hälsa dem alla välkomna in i familjen.


Norah och hennes kompis Ellen var också på ett ko-besök i dag.


Det är något speciellt med kossor. De är helt enkelt väldigt fina.

------------------------------------------------------------------------------

¤ På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike mellan floden Rhone, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet där jag inhandlar ett stycke bröd till den kommande frukosten.

Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar solindränkt takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens viktigaste måltid. Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros- och levendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna dansar jag som Taubes Rönnerdahl en gång gjorde, med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud.


Här lever vi, mitt de Provensalska paradiset.

Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras ibland mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, både under skratt och tårar. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras grånande huvuden, på ett typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar. Utanför vårt hus på höjden, finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdens svalkande skugga.

Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille. Där har vi engagerats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner.

Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, vid någon skönt belägen restaurang nära havet. I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.


Provence, ett paradis på jorden.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande baskerprydda fransoser, mimosaträd och stinna solmogna druvor. En skön dröm har kommit till sin ände. En skön dröm om ett paradis mitt i den vinterkalla norrbottniska vinternatten, en förtrollad dröm, som ännu är just en vanlig dröm.

-----------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.indage.com / www.gotmyreservations.com

HASSE SVEDBERG, i ursprunget pitebo.

¤ Om söndag säger Hasse Svedberg tack och farväl till serieishockeyn.
    - Ja, då är det slutspelat för min del. Kanske man fortsätter med ishockeyn i någon form, dock inte som aktiv spelare.

Hasse Svedberg har varit en injektion i Kågedalen senaste åren, det har dock på sistone gått allt tyngre och nu finns inget hopp om förnyat div II-kontrakt för skellefteågänget. Och inget hopp om att KAIF får behålla sin tränare som spelare?
    - Jag har visserligen också tidigare hotat med att lägga av, men nu först är det allvar.
Detta trots att Hasse inte alls behöver känna sig missnöjd över sin egen insats, snarare tvärtom. Den genomgående bäste spelaren i Kågedalen, har sällan gjort en dålig match.

MÄTTAD
Hasse börjar dock vara mätt på allt vad den aktiva idrotten ger. Som 37-åring kunde han låta minnet fly tillbaka till ljuva stunder i Skellefteås allsvenska lag, till den dag han stod som världsmästare och de 98 gånger han spelade i blågula färger. Och förstås minnas den tid under vilken han fick sin uppfostran i Piteå IF, där han framstod som stöttepelare när laget flera år rankades som Norrlands bästa.

OTRÄNAD
Hasse är som sagt en pigg "åldring" hänger med fint i div II-leken.
    - Visst står man i vägen för motståndarna ibland, men jag tycker inte att jag alltid hinner med i svängarna. Sedan jag lämnade AIK för några år sedan har det blivit lite si och så med egna uppladdningen. Har fått koncentrera mig på att träna grabbarna i Kågedalen.

VILJESAK
Hasse är annars inte förvånad över "gummigängets" kräftgång.
    - Första året går man långt med bara het vilja. Den här säsongen har gnistan inte varit densamma, grabbarna har bara nyttjat 70 procent av kapaciteten. En nackdel dessutom att vi bara har 15 A-lagsmässiga spelare, av vilka endast 9-10 finns på träningarna samtidigt.
Att Hasse fortsätter som tränare är troligt. Men om det blir Kågedalen eller någon annan klubb nästa säsong är inte bestämt...

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 februari 1969

FAKTA--------------------------------------------------------------------

HANS Ingemar Svedberg föddes den 6 september 1931 i Piteå.
Han har flera meriter såsom världsmästare 1957 vid VM-hockeyn
i Moskva. Han är i dag 80 år fyllda och bor i Skellefteå.

Roger

Som synes brann det friskt över hela ladugården. Elden spred sig
mycket snabbt under taknocken.

Tolv djur innebrändes vid 14-tiden på lördagen hos hemmansägaren Erland Persson i Norra Pitholm. Branden upptäcktes av en ninneboende hod Persson, som vid eldstillfället var borta på besök. Elden var mycket häftig och någon möjlighet att rädda kreaturen fanns inte. Ett tröskverk lyckades man få ut ur den brinnande ladugården, men det var redan förstört av elden. En traktor kunde emellertid räddas. Det var en granne, Kjell Lindberg, som kunde köra traktorn i säkerhet.

Tre kor en nästan fullvuxen tjur två getter, tre kalvar två grisar och ett får innebrändes. De enda djur som kom undan med liviet i behåll var tre kalkoner som vid tillfället befann sig ute på gården. Ladugården som var drygt 30-talet meter lång förstördes helt och en mängd redskap blev lågornas rov. Bl. a. hade Persson nyligen inköpt 700 kg fodersäd.

Hur elden uppkommit är ännu outrett. Den inneboende märkte att det kom rök från ladugården och när han öppnade dörren slog lågorna mot honom. Det var i höet som lågorna slog upp som värst och någon möjlighet at tränga in i ladugården och dess ekonomibyggnad fanns inte. Vederbörande sprang följaktligen omedelbart och larmade brandkåren, som snart var på platsen, men kunde ingenting göra för att förhindra at ladugården ödelades.

Ladugården är centralt belägen och inköpt av Piteå landskommun för fortsatt tätbebyggelse. Ägaren Erland Persson - som driver jordbruket tillsammans med systern Birgit - hade för avsikt att avveckla djurbesättningen efter något år. Han var emellertid mycket fäst vid djuren och tog deras tragiska död mycket hårt. Både Persson och hans syster var tillfälligt borta från gården när elden uppkom. När brodern kom tillbaka var nästan hela den stora byggnaden nedbrunnen. Systern kom först senare. Rök från brandplatsen syntes ända till centrala Piteå och ett stort folkuppbåd tittade på förödelsen. Vid den kraftiga hettan exploderade eternitplattorna med rätt skarpa knallar och splitter ströddes runt byggnaden. Själva ladugården, utrymmet för djuren, var av tegel och stod alltså kvar även efter branden. Djuren torde dock rökförgiftats på ett tidigt stadium och kanske trots allt gått en skonsam död tillmötes.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1966

Förra veckan gjorde jag och Leif Lidman en upptäcksfärd ute vid det gamla mentalsjukhuset på Furunäset. Vi var på jakt efter de eventuella lämningar som fanns kvar till beskådan. Mycket har hänt sedan sjukhuset lades ner i början av 90-talet. Många av de saker som fanns då, har antingen "kommit bort" eller hamnat på andra ställen dit vi inte hade tillgång. Jag minns att det på socioterapin fanns samlat gamla saker, som jag då brukade stanna upp vid, för att titta på. I dag finns Doktorsvillan inrymt i den f. d. överläkarbostaden, och vid vårt besök där, fanns inga spår av de antika saker som en gång tillhörde sjukhuset.


Den välkända fasaden.


Bland det första vi mötte, på vår väg in i kulverten, var denna truck,
som jag själv en gång använde när jag jobbade på sjukhuset.


Den gamla skylten finns kvar. Den berättar om den Städcentral som
inte finns kvar längre. Likaså rummet för smutstvätt är borta sedan
länge.


Kulverten där det under min tid var mycken trafik av personal och
patienter. Den blå hissdörren längst bort, var den s k kökshissen.
Det var i den hissen som matvagnarna slussades ner till väntande
personal samt patienter.


Vissa partier ser rätt så illa åtgångna ut.


Informationstavlan sitter fortfarande kvar på sin vägg.


Den underjordiska kulverten sträcker sig under Furunäsets borggård.


Även den här skylten är en gammal bekant.


Mathissen. I Centralköket finns idag en restaurang.


De uppräknade avdelningarna fanns i E-paviljongen.


Ovan jord, på väg mot de f. d. avdelningarna möter vi detta vackra
fönster.


På väg ner från den gamla Festsalen, möter vi ytterligare ett fönster
draperat med vackra gardiner. Trappen och golvet är intakt och ser
precis ut som det gjorde tidigare.


Vackert stilrent sjukhusfönster.


Det gamla Furu har idag "städats" bort. Och vad besökaren nu ser
är vackra kaklade väggar. Det är som om 100 års sjukhusliv aldrig
funnits.


Takkronan hänger i Doktorsvillans tak. I huset fanns på min tid
socioterapin.


I Doktorsvillan finns även denna kakelugn.


Detaljer!


Överläkarvillan stod klar ungefär samtidigt med sjukhuset, dvs 1893.


Vacker och ståtlig.


Detaljer!


Konung Oscar II


Drottning Sophie.

-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Det har blåst litet snällare vindar hos oss är vid Norrbottenskusten i dag. Annat var det i helgen, då vindarna höll på att göra oss riktigt tokiga. Vi hade bestämt oss för att slå oss ner vid grillhörnan med barnbarnet Max. Men tallrikarna flög sin väg, och Max hade fullt sjå av att försöka fånga dem. Det var så knappt att vi fick i oss grillkorven och potatismoset. Idag gjorde vi ett besök nere vid Tingsholmen. Vid Tingsholmsviken ligger isen kvar som en tunn skorpa, så det dröjer inte värst länge innan vattnet är helt befriat från varje uns av vinter.


Tingsholmsviken. Isen ligger fortfarande kvar, men endast som ett
lövtunt skikt på sina ställen.


Precis när jag klev ut ur bilen, fick jag syn på ett gäng brokiga
fåglar vid vattnet. Snabbt fram med kameran, men tyvärr så var de
så pass oartiga att de helt enkelt flög sin väg. De syns ett spår i vattnet,
och möjligen två vita vingar. Men det var allt som jag hann få med.


Som synes så är det nära på snöfritt på stranden nere vid udden.


Som barn kittlades min fantasi på vad som fanns på den där lilla ön.
Så en vinter för många år sedan, när isen låg tjock och säker, så
vandrade jag över. Vad fanns där...? Svar: ingenting! Inga gömda
piratskatter som jag kunde se.

------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

¤ Syskonen Hans och Christina Skarin driver Perudden - ett populärt
ställe som inte enbart är en danslokal.

¤ Sedan 1957 har familjen Skarin drivit dansstället Perudden. Fram till 1973 var det pappa Yngve som bar huvudansvaret. Nu är han borta och barnen Christina och Hans har tagit över. Från början jobbade Christina ensam, men snart insåg hon att brorsans hjälp var nödvändig. Båda varvar jobbet som dansarrangörer med andra uppgifter.
    - Perudden är ett deltidsjobb, säger syskonen Skarin.

Perudden var ett inneställe långt före ordet "inne" var uppfunnet. Här har många generationer dansant ungdom tillbringat lördagar. Publiktillströmningen har naturligtvis varierat, men Perudden har behållit greppet om publiken.

FORDRAS STOR PUBLIK
Hittills har höstens danser dragit bra med publik.
    - Vi behöver stor publik för att danserna ska gå ihop ekonomiskt. Det är inte alla gånger entrépengarna räcker för att betala orkestergage och andra kostnader som följer med, säger Christina Skarin-Lundström. En och annan ekonomisk smäll måste man räkna med, men de får inte komma alltför ofta.
    - Omkostnaderna har stigit kraftigt. Ett bra band kostar 6-7.000 kronor en lördagskväll, konstaterar Hans.

KRÄSEN DANSPUBLIK
Och bra orkestrar är det enda som duger. Danspubliken i 18-20 årsåldern är mycket kräsen. Publikbortfallet märkbart de gånger man väljer mindre kända orkestrar. Orkesterurvalet när det gäller modern dansmusik är inte så stort. Visst finns det en uppsjö populära band, men de flesta finns söderut och väljer att turnera i landets sydliga delar. Det är svårt att köpa populära dansorkestrar om man inte har goda kontakter. Arrangörer som väljer normala vägar ställs ofta offside. Folkparkerna har inte alls kontrollen över orkesterbranschen. Endast i undantagsfall kan parkerna förmedla de orkestrar man går ut och säljer i sina program.

FOLKPARKERNA TAPPAR
KONTROLLEN
    - Vi hade t ex kontrakt med Vikingarna (just nu etta på Svensktoppen) men det anullerades. Folkparkernas uppgörelse gäller inte. Orketrarnas marknadsförare går egna vägar utan inblandning av folkparkerna, förklarar Hans. Trots svårigheter har Skarins lyckats boka in flera populära moderna band. Max Fenders, Schytts och Polarna för att nämna tre exempel. För att få erkända orkestrar gäller det att vara ute i tid med bokningar. Alla populära orkestrar är fullbokade inte bara 1976 utan även 1977.

VÄNDER SIG TILL DANSANT
PUBLIK
Christina och Hans satsar i huvudsak på modern dans för ungdom över 18 år.
    - Vi har 18 år som åldersgräns med syfte att locka hit dansant ungdom upp till 30-årsåldern. När vi hade 16 år som åldersgräns kom nästan inga ungdomar hit som fyllt 18 år, säger Christina.
För att kunna konkurrera med Bolaget och Napoleon tänker man ansöka om tillstånd att sälja öl.
    - Eftersom andra ställen som vänder sig till samma publik fått tillstånd borde även vi få det, menar Hans.

MOGET GER MERA
PENGAR
Christina och Hans har funderingar på att satsa mera på den s k mogna ungdomen. Några gånger har man försökt med gott resultat. Mogendanserna har större möjlighet att gå ihop eftersom orkestrkostnaderna reduceras. En gång i månaden dansas det moget på Perudden. Då hyr man ut lokalen till föreningen Dans för mogen ungdom.

INTE ENBART DANSSTÄLLE
Perudden är inte enbart ett dansställe. 4-5 gånger i veckan brukar här pågå aktiviteter av olika slag. ABF har många tillställningar på Perudden liksom handikappföreningen och andra sammanslutningar.
    - Ekonomiskt är det bättre och framförallt säkrare att arrangera fester för föreningar och slutna sällskap. Det är betydligt mera chansartat att ställa till med offentliga danser. Men å andra sidan är det en viss charm med danserna, tycker Christina.

12 PERSONER EN LÖRDAGKVÄLL
Hon och Hans jobbar själva med arrangemang. Intensivt eget arbete en förutsättning för att finanserna ska gå ihop. Men man måste även anställa folk. En vanlig danskväll jobbar 12 personer plus musiken.
    - Utgifterna för orkester och personal går upp till 7-8.000 kronor. Det fordras alltså stor publik för täcka dessa kostnader. Vi kan ta in 800 personer i lokalen, säger Hans.
Entréavgiften är 15 kronor. Inte omöjligt att priset går upp med en femma. En del dansställen har redan börjat ta 20 kronor.

ORKESTRARNA ALLT DYRARE
Orkestergagerna har skjutit i höjden under senare år. I början på 60-talet fick man en topporkester för tudenlappen. 1972 kostade ett band i svensktoppsklass 3.000 kronor. I dag måste man punga ut med 7.400 kronor för Yngve Forssélls orkester. Max Fenders är 400 kronor billigare. Marginalerna blir allt snävare men det hindrar inte att Christina och Hans jobbar vidare i branschen. Båda har vuxit upp i nöjes- och dansmiljö och vill inte gärna släppa kontakten.

------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 14 oktober 1975


ORKESTRAR PÅ PERUDDEN i urval:


YNGVE FORSSÉLLS


MAX FENDERS


POLARNA med JÖRGEN EDMAN


SCHYTTS


JAN ÖJLERS


MAGNUS

-------------------------------------------------------------------------------
Orkesterbilder ur min egen samling.

Fig. 1. Steckzénska gården vid Storgatan, Piteå.

NÄR JAG tänker på mitt barndomshem i Piteå, förbinder jag det helst med försommarns korta men vackra sag i Norrbotten. Björkarna äro nyss utslagna, häggens vita blommor lysa upp entrén mot gatan, äppelträden stå i sin fullaste skrud, auriklarna pryda gräsmattan med sina mörkvioletta färger och gullvivorna böja sina slanka stänglar i den brusande sydliga vinden, som för med sig värme och sommarlätta moln. Naturligtvis har jag också många minnen från vinterns dagar, då väldiga snödrivor täckte gården, då man byggde skidbackar och snöfästningar och då man efter varje större snöfall skottade upp vägen till gatan och, om fadershjärtat så fann lämpligt, med "trödjer" på fötterna trampade upp sirliga mönster i den vita, mjuka snön.

Åtskilliga berättelser voro i svang om gården. Det ryktades, att under 1808-09 års krig befälhavaren för de vid Piteå förlagda trupperna residerat i denna gård, ja, det uppgavs, att själve general Kulneff tidvis skulle hava bott därstädes. I samband därmed gingo historier om soldatbestraffningar, som försiggått på gården, och det berättades, att tvenne förklädda svenska officerare skulle hava gömt sig i ett av vindsrummen för att därifrån kunna observera ryssarnas förehavanden. Det är ovisst, vad som är sanning och dikt i detta. Men berättelserna bidrogo till att öka barnets tjusning för denna sällsamma gård, där så mycket hänt och där så många mystiska skrymslen funnos. Visst knäppte det också underligt under mörka vinternätter i det gamla golvtiljorna och visst tyckte man sig höra skrämmande ljud från vindsvåningen, där vi barn logerade.

Husassistenterna försummade ej heller att förtälja, att det var "oknytt" i huset och att de sett underliga små varelser tassa kring på gårdstomten. Men det sistnämnda trodde vi ej på. Rationalismen hade redan vid denna tid så gripit kring sig, att t.o.m. en sjuårig pojke överlägset ryckte på axlarna åt slika fantasifoster. Fast det kunde nog ibland hända, att han funderadeöver, om det ej i alla fall kunde ligga någon sanning däri.

Tyvärr har jag ej haft tillfälle att närmare följa gårdens äldre öden. Jag vet blott så mycket, att Jon Wilhelm Ottonius den 27 april 1814 sålde gården med tomtnummer 24 i kvarteret Gripen till rektorn vid stadens skola Lorentz Gadd för en summa av 400 riksdaler banco. Denne avyttrade gården år 1827 till tullförvaltaren Erik Halleen, vilken utvidgade gårdskomplexet genom att inköpa en del av den brevidliggande tomten nr 23. Därefter förvärvades gården av borgmästaren Oskar Rutbäck, vilkens sterbhus år 1894 försålde gården till min far. Man lät gården undergå en välbehövlig reparation och genomförde under årens lopp vissa förbättringar utan att dock ändra byggnadens struktur. Den bengula, för 1800-talet så karakteriskiska färgen på boningshusen fick också vara kvar. På tomten lät han plantera en mängd träd, såsom björkar, popplar och äppelträd, gräsmattor anlades och blomsterrabatter iordningställdes. Den björk som planterades mitt på gården blev familjen särskilt kär.


Fig. 2. Steckzénska gården. Gårdssidan med bl. a. popplar och äppelträd.

Den växte upp till ett vackert, symmetriskt träd, under vars grnar vi sommartid regelbundet intogo våra måltider. Det är naturligt, att i en familj, där snart sagt alla medlemmar ägnade sig åt rimsmideriets ädla konst, gården blev föremål för många kväden och hyllningar. Tyvärr hava de metsadels gått till glömskan, men jag erinrar mig några anspråkslösa rader ur en dikt tillägnad en gammal vän till familjen, som på denna gård upplevat sin barndom med alla dess förströelser:

"Säg minnes Du gården med björkarnas stammar
och suset i popplarnas blad,
och häggen, vars krona i solljuset flammar,
och stilla penséer i rad!

Där smög indianer med pilar och bågar
och sköt uti fiendens bak,
man gnodde för livet i smutsiga smågar
och klängde på vedkast och tak.
På vintern man byggde sig fästning med vallar
och isbollar lades på lur,
och kämparna fäktar och stridsropen skallar
vid vinet av bollarnas skur".

Å gårdstomten funnos en huvudbyggnad, en flygel samt nödiga uthus. Huvudbyggnaden inrymde i bottenvåningen swx rum förutom köksutrymmen. I vindsvåningen funnos två gavelrum, av oss barn kallade "de venetianska blykamrarna", därför att de i temperaturhänseende voro sommartid glödheta och vintertid iskalla. Mellan dessa båda rum låg en väldig vind, förvaringsplats för en mängd saker, som icke längre voro i bruk. Vindsvåningen med sina skatter av uttjänta föremål, där man kunde vänta att finna allt under himmelens fäste, var ett sannskyldigt eldorado för barn. Där fanns gamla kläder, som användes vid utkostymeringar, där lågo travar av sönderlästa romaner, som andlöst slukades i mörka höstkvällar, och där fanns de mest besynnerliga ting, som satte fantasin i rörelse. Vinden hade dessutom en annan förtjänst. Därifrån kunde man förflytta sig ut på taket och via en stege taga sig ner till marken, en kommunikationsled, som trots stegens fruktansvärda knarr var förträfflig, när det under gymnasiståren gällde att i ljusa sommarnätter och utan föräldrarnas vetskap bege sig ut på äventyr.


Fig. 3. Steckzénska gården. Salen med genomblick till förmaket.

FLYGELN BESTOD av fem rum och kök och var tidvis uthyrd. På äldre dagar begagnade emellanåt mina föräldrar den som "sommarstuga" de år, de ej bodde på landet. Av uthusen må nämnas en bagarstuga, där man på hösten bakade de mest förföriska tunnbröd i en väldig ugn. Det var ett ständigt lika tjusande skådespel att se de robusta bagerskorna slunga in den stora, platta spaden med degen i den hemskt brinnande ugnen, som osökt förde sinnet till bibliska historiens berättelser. Bredvid bagarstugan låg en visthusbod, bestående av ett gammalt, inbyggt häbre. Där härskade ett evigt mörker och på de ständigt återkommande upptäcksfärderna fick man treva sig fram mellan kalvkroppar, rökta renstejar, tjädrar och ripor. Men jag minnes denna visthusbod med särskild ömhet, ty där hittade jag en dag vid nio års ålder den stora, rikt illustrerade folioupplagan av Robinson Crusoe, som torde vara okänd för den nutida ungdomen men som i fråga om skildringens färgrikhet och bildernas uttrycksfullhet utgör den klassiska litteraturen för en pojksjäl.

Verket påträffades i botten av en sälskinnsklädd kista, som tydligen prövat på åtskilligt i sina dagar och enbart den var inhöljd av en hemlighetsfull mystik. Den dagen kom jag för sent till middagen och fick åtskilligt påskrivet därför men erhöll absolution, då jag förklarat anledningen till min pliktförgätenhet. men jag återvänder till huvudbyggnaden. Rummen i botenvåningen benämndes i salen, förmaket, hörnrummet (min mors skrivrum), kontoret 8min fars arbetsrum), sängkammaren och matrummet. Jag tror mig kunna åstå, att inredningen i dessa rum var av något originellare karaktär och mer personligt betonad än i de flesta hem i Norrbotten vid seklets början. Både min far och mor voro utpräglade personligheter, som höjde sig över småstadens ofta trånga horisont. Min mor var särskilt intresserad av gamla vackra saker, en hobby, som nu till dags är vanligt förekommande men för en generation sedan hade få representanter. Redan tidigt började hon med min fars goda minne uppköpa antikviteter i sådan utsträckning, som en begränsad ämbetsmannalön medgav. Dessutom studerade hon flitigt konstlitteratur, lärde sig fatta olika stilar och förvärvade med tiden en verklig sakkunskap på sitt område. Särskilt road var hon av porslin och hon kände alla de europeiska porslinsfabrikernas alster och märken sedan mitten av 1700-talet. När jag längre fram följde henne på hennes vandringar i museer och antikkvitetsaffärer i Stockholm, kunde jag ofta konstatera, att hon just i fråga om porslin behärskade sin konst bättre än många experter.


Fig. 4. Förmaket i den Steckzénska gården, med genomblick till skrivrummet
som författarens mor använde.

DET MESTA av vad som samlades kom från Piteå stad och bygden däromkring. Denna trakt av Norrbotten har ju alltid utmärkt sig för en viss burgenhet och här funnos hos de gamla ståndspersons-familjerna, i handelssläkterna och i bondehemmen många vackra alster såväl av inhemska mästares skicklighet som av förvärv från sydligare trakter. Allt fortfarande har ju pitebygden visat sig vara en rik källa för den musealt intresserade att ösa ur. Om vi börja med salen, som bestod av ett ganska stort fyrkantigt rum, var den inredd med några ganska karakteristiska, massiva möbler, vilkas tyngd emellertid lättades upp av den ljusa pastellfärg, i vilken de höllos. Ett gammalt linneskåp från tidigt 1700-tal med ett ålderdomligt lås och mässingbeslag stod vid ena långväggen. Detta syns på bilden nedan.


Fig. XII. Salen i den Steckzénska gården.

Till vänster därom synes ett s. k. hörnskåp och mitt på golvet ett bord med fyra skulpterade stolar. Tyvärr återger ej bilden en gammal, vacker, ganska utsirad soffa, som stod mellan de båda fönstren. Ovanför bordet mitt i rummet hängde en kristallkrona, som på sin tid tillhört Degerfors bruk vid Jävre. Väggarna voro, som synes, prydda med betydande samlingar av porslin, företrädesvis härrörande från Gustafsbergs, Rörstrands och Mariebergs porslinsfabriker. Tennsamlingen erbjöd åtskilliga nummer och härstammade så gott som uteslutande från bygdens bondefamiljer. Bland de pjäser av glas, som skymta å hyllorna till vänster om dörren, märkes en vacker karaffin från Långviks glasbruk utanför Piteå. Föremål från detta glasbruk, som var i verksamhet endast en kort tid, äro sällsynta. Dock finnas fortfarande hos enstaka familjer några exemplar kvar av de fruktansvärt stora brännvinsglas - de s. k. långvikarna - som tillverkades vid detta bruk. På golvet stodo åtskilliga skrin, varav et är av särskilt intresse, därför att det vid restaureringen visades sig vara prytt med silverbeslag. Det hade tillhört släket Markström, i vilkens ägo det nu åter befinner sig.

VÄNDA VI oss till andra delen av rummet, fig 3, märkes här främst en väggklocka med et s. k. stjärnsundsur, tillverkat vid Stjärnsunds bruk, som brann ner år 1737. På en av sina många fiskefärder fann min far denna pjäs hos en gammal skeppare i Kindbäck. På båda sidor om klockan hängde två kyrkmålningar, som hade sin särskilda historia. I slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet hade till Kalixtrakten inflyttat en engelsman, som trött på livet i de stora städerna fann behag i denna avlägsna bygd och uppförde ett kapell för egen räkning. För att pryda detta beställde han hos en allmogemålare några scenerier ur bibliska historien och dessa utfördes med all den konkreta utsmyckning och rörande naivitet, som utmärker dylika alster och som på ett förtjusande sätt återspeglar fantasivärlden i folksjälen. Den ena föreställer Jesus uppväckande Jairi dotter och är hållen i strama former.  I den andra, som återger, huru David fattar behag till Uria hustru i örtagården, har däremot konstnären släppt lös sin frodiga skaparglädje.

Från taket av sitt palats skådar David med syndfulla ögon på den däjliga Batseba, som tvättar sina kraftiga vador vid en högst alldaglig pumpinrättning. Trots att Batseba håller blicken sänkt mot marken, synes hon med äkta kvinnlig intuition vara väl medveten om Davids närvaro. Under de båda kyrkmålningarna hängde två s. k. märkdukar. De voro prov på de unga 1700-tals- och 1800-talsdamernas konstnärliga färdighet på sykonstens område och kunna i många fall rubriceras såsom fästmansgåvor, vari den rodnande tärnan i stramaljen inflikade sin trolovades namn eller initialer och för övrigt fyllde ut duken med allegoriska bilder såsom S:t Göran och draken eller dylikt. Var den konstnärliga skickligheten riktigt stor, förfärdigades båda sidorna på samma sätt med undvikande av knutar, s. k. savonnerie. Ett prov därpå fanns även i vårt hem. Den äldsta av våra många märkdukar bar årtalet 1754. I höjd med väggklockans översta del hängde två ljuslampetter av tenn.


Fig. 5. Steckzénska gården. Mors skrivrum.

De voro på ett originellt sätt framställda i bladmotiv - och de voro tillverkade av en konstförfaren mästare i Piteå. Ett par repliker därav finnas i Norrbottensmuseet i Luleå. Innaför salen låg förmaket, ett långsträckt och svårmöblerat rum, fig. 4. Vid ena långväggen stod den för 1800-talets senare hälft så typiska mahognymöbeln och mitt emot den, mellan de båda fönstren, återfanns ett rikt skulpterat och läckert format toalettbord, likaså av mahogny. Ovanför mahognysoffan hängde en synnerligen värdefull serie kolorarade engelska kopparstick, en fullständig svit av den engelska upplagan av Goethes "Werthers Leiden". Bland etsarna märktes sådana förnämiteter som John Raphael Smith och Francesco Bartolozzi. Dessa kopparstick härstammade från handlanden Björk i Öjebyn, vilken tillhörde en gammal förnämlig handelsdynasti. Historien om hur denna svit kom min mor tillhanda är ett exempel på den lyckliga slump, som emellanåt gynnar den trogne och uthållige samlaren.


Fig. 6. Steckzénska gården. Fars arbetsrum.

BLAND väggprydnaderna i detta rum må nämnas en holländsk landskapstavla från 1600-talet och ett släktporträtt från 1700-talet. Rummet inrymde dessutom ett nipperskrin, synligt å bilden framför kakelugnen. Här funnos några rariteter, som icke voro utan intresse. Främst märktes ett gammalt pannsmycke av guld, vilket tillhört en förmögen bondsläkt i Rosvik. Den förste ägaren hade förvärvat det för at trösta sin hustru, som, då äktenskapet ej välsignats med barn, led av svår melankoli. Vid bröllop brukade smycket lånas ut som brudsmycke. Medan det var i vår ägo, blev det inblandat i en stöldhistoria, som icke var utan sin mystik. Det stals på en båtresa men återfanns et år senare på en ort norröver. Två örhängen av guld må också omnämnas, utförda med elegans och konstnärlig ambition. I nipperskrinet förvarades även några vackra solfjädrar från 1700-talet, ett syetui av ben, några gamla ringar m.m.

Från förmaket trädde man in i mors skrivrum. fig. 5. Det var tapetserat med vita tapeter försedda med handtryckta guldornament. Tapeten passade bra ihop med den gustavianska möbeln, bestående av en soffa och två stolar jämte förgylld spegel. En sekretär av ek stod i hörnet av rummet och pryddes av några vackra grupper av sachsiskt figurporslin, likaså från 1700-talet. Ett dalaur i bondrokoko fullbordade inredningen.

Familjeporträtt och blommor prydde för övrigt rummet, som tack vare sina tre fönster och sina vita tapeter gjorde et ovanligt ljust intryck. Intill detta rum, låg min fars arbetsrum, fig. 6. Här märkas några 1600-talspistoler, ett par jaktgevär av äldre modell, en kanonkula från striden vid Pitsund år 1809, en stenåldersyxa och en flintspets, båda funna i Älvsbytrakten, samt en tumstock från 1600-talet, hittad vid schaktningar av Sundskanalen. Ovanför schäslongen hängde ett fotografi över Piteå skarpskyttekår vid medio av 1800-talet. Tack vare en minnesgod vän hade min far lyckats identifiera samtliga å fotografiet upptagna peroner, t.o.m. åskådarna. Ljusstakarna å skrivbordet voro stöpta av gevärskulor från striderna vid Sävar och Ratan 1809. I detta rum fanns dessutom åtslilliga stånkor av trä och som kuriosum en petrificerad hajtand från silurtiden, funnen i en mosse i Norrbotten och vittnade om den tid, då havet täckte Sverige och väldiga hajfiskar ströko omkring i dessa farvatten. Min fars bibliotek var också inrymt i detta rum.

OCH LIVET inom dessa murar? I vardagslag var livsföringen enkel och spartansk. Min far avskydde hjärtligt allt överdåd i mat och dryck. Däremot fanns det gott om svängrum för allvarliga diskussioner och för bokliga studier, liksom för skämt och glädje. För tankefriheten funnos inga gränser utstakade, men däremot ställdes stora krav på barnens arbetsamhet och ansvarskänsla. Vid festliga tillfällen tog den norrländska gästfriheten ut sin rätt och då sparades ej på förplägnad och ögonfägnad. Då lyste ljusen i kristallkronor och ljusstakar, då blänkte de nypolerade tenntallrikarna, porslinet på väggarna återspeglade ljuset på sin buktiga yta och alla de gamla möblerna och föremålen bildade en värdig och harmonisk inramning för familjens alla vänner.

---------------------------------------------------------------------------------
Källa: Norrbottens läns Hembygdsförenings årsbok 1935.

FAKTA--------------------------------------------------------------------------

Historien som ni nyss läst, är författad av BIRGER STECKZÉN f. 1892-10-10 i Piteå.
d. 1966. Vem var då människan, personen Birger Steckzén? Detta står att läsa i
Wikipedia:

"Birger Steckzén. Svensk historiker, fil. dr. vid Lunds universitet 1920, 2:e arkivarie vid Riksarkivet 1921, krigsarkivarie 1921. Steckzén var det moderna krigsarkivets skapare. Han blev ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1925, av krigsvetenskapsakademien 1934. Svensk korrspodent i vitterhetsakademien 1938. Samt korrespoderande ledamot av örlogsmannasällskapet 1946. Steckzén har även utgivit en del skrifter. Mellan 1921-1959 var han krigsarkivarie.

Roger Lindqvist---------------------------------------------------------------------

JAG ÄR en gammal Folkets Park vars existens de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag belägen i en rätt så oåtkomlig miljö av vildvuxen terräng, vid ett vatten, långt från storstadens buller och brus. I dag finns endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma tillvaro.

Men det fanns en tid när jag verkligen levde, i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu sitter här och minns mig tillbaka, kan jag återigen se de ringlande köerna vid biljettluckorna. Det var idel förväntansfulla män, kvinnor och barn som hade en brinnande längtansfull av att ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den där dagen jag uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att vara allmänheten till tjänst.


- Jag är en gammal Folkets Park...

DEN FÖRSTA sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning i sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i Paris, och den förlamande depression som följde därefter. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv mot de besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkondade barn med glss och kortbyxor, och slätkammade ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i gröna somriga hagar vid soldränkta vatten.

Här syntes även kostymklädda herrar i Humphrey Bogart-hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin obligatoriska styrketår ur en fickljummen plunta. Pojke  och flicka i dans på knarrande brädor till toner av "Livet i Finnskogarna". Ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt.

Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare, kallare, som sänkte sig över vår värld där brödrafolken tvangs i träldom, och förintelse där den brinnande helveteselden spred död från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Park och framförde: "Min soldat" så inget öga var torrt.


Ulla Billquist uppträdde i min Park.
Hon sjöng: "Min soldat" så inget öga
var torrt.

MIN PLIKT var att sprida glädje, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad grå värld, däri fanns min hela själ. Folkparkens själ. I brylcremens tidevarv femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när hans höfter vickade i takt när han sjöng "Jailhouse Rock". I min egen park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis: Little Gerhard. Hans rockande toner togs väl emot i "Buona Sera" till den kvinnliga publikens förtjusning.


En varm sommarkväll sjöng Little
Gerhard "Buona Sera" i min park.
Den kvinnliga publiken stod där med
en lätt rodnad på kinderna, och
klappade i takt.

I mina idag skamfilade artistloger sat en gång, tro det eller ej, Helan och Halvan. Det var under sin Europaturné 1947 som de två legenderna uppträdde på mina golvtiljor. Frank Sinatra äntrade min scen några år senare. Men hade kärleksproblem med sin vackra Ava Garnder så han ledsnade och stack hem till staterna. Sven-Ingvars turnéfordon rullade vid flera tillfällen in genom mina ståtliga grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av min många favoriter, om det nu är någon som är intresserad av att höra mig säga det? Den brukar jag fortfarande nynna på ibland, det sitter liksom fast i mina scenväggar allat detta som en gång passerat mig förbi. Vissa dagar tycks jag mig höra Anita Lindbloms "Sånt är livet" tränga ut ur samma väggar.

DET VAR ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scenbyggnad har stora svarta hål i sitt golv. Tänk annat var det för femtio år sedan. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, så är det just vad jag gör i den här bittra stunden. Men i gråten finns ändå vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.

Häromdagen hände en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas alldeles extra. En mormor och morfar kom kom i sällskap med sitt barnbarn, och med sin välfyllda picknick korg satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med något drömskt i blicken:
    - Kan du tänka dig, att det var på den här platsen som jag och morfar möttes för första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela kvällen, och när Leif Kronlunds orkester spelade "Med dej i mina armar" pussade din morfar mig på kinden.
    - Får jag lov min sköna! sa morfadern och reste sig hastigt upp.
Så dansade de åldrande paret runt på dansbanans knarrande bräder, alltmedan de båda sjöng sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ytsra upptåg.

Trots min skröplighet och min nära förestående död, kunde jag inte annat än känna en glädje och stolthet över deras besök. Tänk att det var här, på min dansbana i min park som dessa två en gång möttes och däefter lovade varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat mig sedan begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, och en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe i skogsgläntan med sitt dragspel.


På en stubbe i skogsgläntan satt Kalle Jularbo med sitt dragspel.

Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. Ut ur snårskogen uppenbarade sig andra välkända musikanter på en enda lång rad: Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid något tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.

-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST

Bilder: www.jpop.com / www.wikipedia.com / www.lastfm.se

Ibland måste man det man måste. Ett av mina måsten var att en dag ringa Marilyn Monroe. Ungefär så här lät samtalet. OBS! Känsliga personer varnas, eftersom det engelska språket kan i somligas öron låta lite knaggligt:

- Is it mrs. Monroe I´am speking with?
- Hello! This is Roger Lindqvist from Övremarken, do you now where Övremarken is?
- Okej, I´ll understand. Do you now where Hortlax is, mrs. Monroe?
- Okej, I´ll understand. But you must now whwre Piteå is? The famous town beetven Luleå and Älvabojn?
- Okej, I´ll understand. But mrs. Monroe you must now where Sweden is?
- You don´t?

Så höll vi på några timmar. Och ni skulle bara veta vilken hög telefonräkning jag fick efteråt. Till slut så enades vi om att hon skulle komma med flyg till Stockholm. Så här fortsatte samtalet:

- Mrs. Monroe. When you are arrived to Kallax, I been waiting in the ankomsthall with a red rose in my hand.
- And then we are going in my blue Volvo to Hortlax. My wife and I are going to have a palt-dinner for you today.
- Tomorrow you and I are going to Piteå Havsbad and swim in the water. Not outside in the Pite älva, but inomhus. Are you interested, mrs Monroe? Yes I think so a heard it in your lovley voice that you are impregnerad, a mean interested.

- Well, I´am now going to put the telephoneluren tillbaka. Mrs. Monroe, we going to see each other next week!
- Say hallo to your friends over there. I´mean John Kennedy, and his brother Bobby also. Thanks for listening.
- Goodbye, and slepp well tonight in your pyjamas. Oh, you dont´t have a pyjamas. What do you say? You only sleep in Chanel no 5? Yes, yes, yes, yes, yes... But mrs. Monroe, I cant sleep with you. You must understand that I have a wife, Elisabeth. I don´t think she liked if you and I sleeps together. You must sleep in yout own room, you know. But if you want, I could read some fairtales before you are going to sleep?
- Bye, bye mrs. Monroe. I see you soon!


På en aning knagglig engelska, samtalade jag med Marilyn Monroe.
Jag bjöd henne hit till Piteå för att under en vecka få "rå om" henne.
Man kan väl säga att jag blev en erfarenhet rikare efteråt.

-----------------------------------------------------------------------------------

I dag hamnade en gammal affisch i min ägo (Tack Leif!). Det var skellefteåorkestern Yngve Forssélls som ståtade med sitt namn i färgglada färger. Affischen härrör från 60-talet, en period då orkestern så smått började bli riksbekanta.

IBLAND i mina mest dystra stunder så har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat vid vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom, en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår TV därhemma, min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med stort intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan, bredvid honom står en tillfångatagen FNL-officer. Han lyfter sitt mordvapen, avrättar honom kallblodigt framför TV-kameran men också inför för all världens TV-publik. Jag minns än i dag hur illa berörd jag blev. Med blodet pumpande ur sitt trasiga huvud, ligger han på den smutsiga gatan och dör. Ett bevis på hur vanvettigt ett krig kan vara. Bilden har sedan dess funnits kvar någonstans i ett inre rum, och varje gång jag har konfronterats med någon form av ondska, så tänker jag tillbaka på den där februarikvällen i ondskans år 1968.


Ett bevis på krigets ohyggligheter. Saigons polischef Nguyen Ngoc
Loan avrättar en FNL-officer framför en hel värld. Däribland en liten
kille som snart skulle fylla 11 år. Jag kände mig illa berörd, och har
alltsedan dess "plockat fram" händelsen så fort jag har konfronterats
med någon form av våld. Händelsen på Uöya i Norge väckte mina
minnen igen.

I DEN lilla byn där jag bodde kände alla varandra. Att en farbror i grannskapet skulle mörda en oskyldig flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns det problem även då, visst fanns det kriminalitet, svek, otrohet, ja, till och med mord, men det var alltid på någon annan plats. Inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det låter som en Sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomrike, fyllt av grönskande blad och blommor, och med kompisarna på nära nog en armlängds avstånd. Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man gick i lära för att beredas att möta världen. Skulle man åka buss till stan så fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon tant eller farbror och det är fullt i bussen, res dig då upp och ge plats". I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar.

FARFÖRÄLDRAR DÄR nere, morföräldrar där uppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att umgås med de äldre. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar och släktingar gjorde, så gjorde även jag. Att värna om de svaga i samhället, var något som fanns i den tidanda som rådde. Min far var självklart socialdemokrat och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut så tillhörde han den stora skara som med mössa i hand, tiggde och bad om att får jobb, i hans fall vid Storforssågen som märkpojke.


Min far vid Lövholmssågen i början av 50-talet.

Ränderna gick aldrig ur och när han senare i livet berättade om den här tiden, så var det med ett slags tungt vemod i rösten. Sådana erfarenheter formade honom i hans sätt att se på världen, på gott och ont. Livets huvudregel var att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Tyvärr har det mesta gått förlorat i dag, i "de snabba klippens tidevarv".


Min far, John Lindqvist, vid tiden för sitt körkort 1963.

Människor mår inte bra i vår kontaktlösa värld. De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller andra förutsättningar. Eller hur var det nu, det där som jag en gång, tillsammans med mina kompisar i söndagsskolan i Hortlax församlingshem fick lära mig? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det måste ni också göra för dem".


I familjens trygga famn, sommaren 1968.

-------------------------------------------------------------------------------

ROGER LINDQVIST

Längst till höger skymtar Oskar Nyströms borstbinderiverkstad.
Till vänster på bilden har han sitt egnahem. I mitten syns Axels
borstbinderiverkstad och längst bort hans egnahem. Oskar driver
rationellast med tre á fyra man anställda. Axel har sen 1 mars i fjol
börjat som konsulent för att skapa kontakt mellan de blinda och syn-
skadade. Axels bortsbinderverksamhet har krympt med åren.

OSKAR NYSTRÖM driver sitt borstbinderi i rätt stor skala. Försäljningen är välorganiserad och sköts av honom själv. Han befinner sej ofta på resande fot. Egen bil, en Hillman, underlättar kontakterna i det vidsträckta försäljningsdistriktet, som omfattar praktiskt taget hela Norrbotten och delar av Västerbotten - främst då kustlandet ned till Umeå.

Det där med resorna till grossister och detaljister har gjort susen. Och omsättningen ökar på det sättet.
    - I försäljningssammanhang vill jag betona, att jag inte säljar till nasare och gårdfarihandlare. Min försäljning ligger på grossieter och enstaka detaljister. Jag har blivit lurad för många gånger av "lösa" försäljare. De lägger ofta på rent hutlöst.

Så här års domineras tillverkningen av piasavaborstar - ungefär 1.500 dussin tillverkas årligen. Sopborstar är det också god åtgång på. Man gör för övrigt praktiskt taget allt i borstväg - från golvmobbar till målarpenslar. Målarpenslarna har för resten sin egen lilla historia. När Oskar Nyström började tillverka så´na för några år sen, låg priserna rätt högt. Han fann att de flesta penslarna var av dålig kvalité och alltför dyra.
    - Jag kunde göra bättre penslar till lägre priser, berättar han. Och följden blev att penslarna gick ned med en 15-20 procent.

Nyström har haft bortsbinderi sen slutet på 20-talet, 1926 fick han tillsammans med brodern ett lån på 1.000 kronor av Hortlax kommun som bygghjälp för en verkstad. Meningen var att bröderna skulle driva den tillsammans. Men det blev inte.
    - Vi har så olika läggning, säger Axel.
    - Det är möjligt att behållningen skulle ha blivit större om vi haft verksta´n tillsmmans, säger Oskar. Men samtidigt har det varit en sporre med konkurrens inpå knutarna.

AXEL NYSTRÖM är sen snart ett år tillbaks konsulent åt De blindas förening i Norrbotten. Hans uppgift är att hjälpa de blinda och synsvaga att komma i kontakt med blindorganisationerna, få komma på anpassningskurser, få kännedom om de sociala förmåner man är berättigad till och propagera för de hjälpmedel som finns.

Till den 1 mars i fjol beviljade länets landsting ett anslag för konsulentverksamheten. De blindas förening anställde Axel Nyström. Till oktober 1957 fick man et nytt anslag för tiden fram till den 1 januari 1959. Det hela är, kan man generellt säja, en ny form av en gammal verksamhet. Vad gör då en konsulent? Svaret måste bli rätt långt för att det ska bli någotsånär uttömmande. Konsulenten tar kontakt med de blinda eller synskadade. Många känner inte till vilka förmåner de är berättigade till i sociala hänseende. Det vet konsulenten.

En annan uppgift är att hjälpa dem till anpassningskurser. De omfattar vanligen 6-9 månader. Den första kontakten sköts av konsulenten. Ansökningar ordnas av länsarbetsnämnden. Att hjälpa de blinda för anskaffande av bandspelare till talböcker är en tredje uppgift. Axel Nyström har sen mars i fjol hjälpt ett 45-tal till dylika. 17 har placerat under hösten 1957. Kontrollen av att de synskadade har fullgoda radioapparater hör också till. Finns inte dylika, hjälper konsulenten till att skaffa bättre.

Har de blinda hörselskador får de hjälp med hörselapparater. Olika hjälpmedel ordns också. Den vita käppen - både ett trafikmärke och en orienteringshjälp - propageras det för. Likaså klockor med upphöjda punkter, självpåträdande nålar, nålpåträdare m.m. m.m. Under sin tid som konsulent har Axel Nyström haft kontakt med ett 125-tal blinda och synskadade, som fått hjälp med än det ena, än det andra. I dryga 20-taler fall har det varit fråga om hjälp till högre pension, då de haft lägre ersättning än vad lagen berättigar till. Nyström är själv utbildad borstbindare. Den egna verksamheten är inte så omfattande numera. Han hjälper ofta intresserade med råd och upplysningar.
    - Det är viktigt, säjer han, att vi får komma i kontakt med synsvaga barn i folkskoleåldern. Det finns mycket som kan göras för att underlätta deras skolarbete. Det finns böcker med kraftigare linjering, böcker med större stil etc.
    - För min verksamhet är samarbetet med länsarbetsnämnden och olika kommunala myndigheter av stor betydelse, avslutar Nyström. De har alltid visat stor förståelse för våra problem, det vill jag understryka.

---------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 25 januari 1958


FAKTA-------------------------------------------------------------------------------------

Axel Valfrid Nyström f. 1910-10-12 d. 1991-01-11

Oskar Alexius Nyström f. 1911-10-10 d. 1972-03-24

Roger--------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------

TOPPEN JUST NU

Har "Fröken Fräken" gjort sitt nu, tro? Ett litet fall har Sven-Ingvars storsäljare råkat ut för i veckans Toppen. För övrigt finner vi där "gamla" Beatles, Rolling Stones och Tages. Veckans nykomling är danska Sir Henry and His Butlers med sin "Let´s go". Listan bygger på uppgifter från skivhandlare landet runt.



BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1966

Det hela började för ungefär ett år sedan. Det var då det plötsligt gick upp för 16-årige huskvarnagrabben Stefan Möller att det för honom egentligen bara fanns en sak här i livet som var väsentligt: popmusiken. Den dan bytte Stefan sitt förnamn till Steve. Det var en liten hyllning till de internationella popkretsar som Stefan snart hoppas få röra sig i. Pop, det är allvar för Stefan - förlåt, Steve.

När vi suttit och pratat en stund får man för sig att Steve (eller Stefan) har en PASSION. En flammande, stolt bärande passion. Precis som en Albert Schweitzer i Afrikas djungler, precis som en Charles Lindbergh på väg över Atlanten. Människor som skulle kvävas om det inte fick leva mitt i sin passion, sitt intresse tjugofyra timmar varje dygn. Det är ungefär likadant med Steve. Men vem har då gett honom detta intensiva intresse för pop? Ringo Starr? Charlie Watts i The Rolling Stones?
Steve svarar:
    - Gene Krupa. Och kanske Buddy Rich.
Två gamla jazztrumslagare fick Steve att börja spela trummor. Men i dag? Vilka trumslagare hör Steve helst på? Vem är det som driver honom framåt?
    - Gene Krupa. Och kanske Buddy Rich.
Fortfarande alltså.
Ringo tycke Steve är "ganska bra", Charlie i Stones får godkänt, men inte mera. På morgonen sover Steve länge. Helst skulle han vilja sova ända till det är dags att sätta sig bakom trummorna igen.

Men det brukar bli några lediga timmar på eftermiddagen. Då kramar Steve en lerklump och väntar. Lerklumpen är också pop på sitt sätt... Den ger Steve starkare muskler i handen och armen och det hjälper honom när han håller i trumstockarna och öser på i den senaste Tio i topp-låten. Frågan är, om inte Steve är Sveriges mesta popkille. Förmodligen är han i alla fall den enda som fått sluta skolan ett år för tidigt för att spela pop i stället för att nöta skolbänken.

Det hände på Centralskolan i Huskvarna för ett år sedan. Steve - han vill helst kalls så, Stefan - han sitter på soffan och skrattar och hans långa blonda hår virvlar runt honom:
    - Rektor tyckte väl att det var lika bra att slippa mig. Jag bad mig fri för turnéer till Finland, turnéer till Norge, för spelningar i Malmö, Gävle, Östersund. Ibland gick jag i skolan bara tre dagar i veckan.

I dag bor sextonåringen med sina tre kompisar i ett inackorderingsrum i Malmö. Steve är ung och de flesta grabbar i hans ålder behöver - och vill ha - familjens trygghet kring sig. Men när det gällde för Steve att flytta till Malmö tvekade han inte: popen i första hand! Nu tvättar hans inackorderingstant nylonskjortorna och kalsingarna mellan Steves turnéer. Och tar emot beundrarposten. Det kommer visserligen ingen beundrarpost från studenterna i Lund, men en mer hängiven publik har varken Steve eller The Caretakers någonsin haft, sägs det i Skåne. Caretakers spelar på nationalfester och kårdanser, studenterna twistar och jublar. Mest jublar Steve.


¤ Sextonårige trummisen Stefan Möller, eller Steve, som han kallar
sig, spelar i popbandet THE CARETAKERS.

För ett par veckor sedan hade han en trumduell med en trumslagarveteran från Danmark en sen natt på Akademiska Föreningen.
    - Det gick ganska bra, säger han själv anspråkslöst.
De som var där och hörde de två trumuppsättningarna dåna säger att Steve var skyhög favorit och att studenterna var lika vilda som publiken vid en popgala.
Det är sådana upplevelser Steve lever för. Han kan inte tänka sig göra något annat än spela trummor. Men om Stefan blivit Steve och professionell poptrumslagare, så tycks de flesta av hans kompisar i Huskvarna bli bilmekaniker.
    - Vi lämnade in vår turnébil på verkstad häromdagen. Killar i uniform. Kletiga, oljiga händer. Ligga på rygg under bilarna...

Han skakar våldsamt på huvudet, byter ut skivan på grammofontallriken. Att stiga upp tidigt på morgnarna, arbeta bestämda tider varje dag, bli kletig om fingrarna i jobbet... Sånt jobb tillhör en annan värld än Steves. Han har aldrig tänkt sig något annat levebröd än sina trumstockar. För sju år sedan hette hans idol Lars Rydén. Lars Rydén var trumslagare i Huskvarna Gossmusikkår.
    - Han kunde slå trumvirvlar på en stol.
Det imponerade på Stefan. Han ville också kunna slå virvlar hemma på köksstolen. Och så bad han och kompisen om att få bli med i gossmusikkåren. När Stefan fick beröm av trumläraren, slutade kompisen och Stefan fick fortsätta ensam. När han var elva for han på sin första turné med musikkåren, när han var tolv fick han jobb i "Gunnars orkester" och tjänade tjugofem kronor för en kvälls hamrande på trumskinnen.
    - Det var ju enormt. Att få betalt för att göra nåt så kul!

I dag tjänar Steve tvåhundra kronor per spelkväll, han har ett par tusen på banken. Han har fått en fin start i sitt yrke. Tycker Steve att han är bra betald?
    - Nej, inte speciellt bra. Han säger:
    - Att spela, det tar jag inget betalt för. Det är bara kul. Gaget tar jag för att släpa med mig alla trummorna, sätta upp dem, packa ner dem och bära i väg dem.

Trots att Stefan är bara sexton är han redan en yrkesman, fylld av krav - på sig själv och sina redskap.
    - Först hade jag en uppsättning trummor som kostade lite över tvåtusen kronor. De var inte bra. Sen fick jag ett engelskt märke som kostade fyra. Nu har jag trummor för sextusen och nu är jag nöjd.

Steve vet vad han talar om. Det är många i popbranschen som inte vet det, anser han. Många som snackar, lovar och ger löften. Om TV-program, skivinspelningar, turnéer. Reklammän som ska göra Caretakers världsberömda.
    - Men såna genomskådar man hur lätt som helst.
Just nu packar Steve sina trummor upp och ner på en tvåmånaders turné i Norge. Dessförinnan spelade Caretakers en månad i Danmark. Finland är aktuellt och sedan väntar tre månader i de svenska  folkparkerna tillsammans med norske sångaren Jack Dailey.
Det innebär långa, tröttande resor i bil, korta nätter i ständigt nya hotellrum. Steve pratar om framtiden. Han vill gärna bosätta sig i Malmö. Varför?
    - Det är lättare att göra karriär här. Radio Syd, du vet...

-----------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 27 januari 1965




THE CARETAKERS idag 2012.

FAKTA-------------------------------------------------------------------------

Stephan Möller spelar i dag trummor i Spotnicks.

/Roger.

"KLIMPEN" HÄGGROTH är aktuell igen. Den spelande tränaren för
Kiruna AIF kan spela bort lokalkonkurrenten IFK Kiruna från all-
svenskt kval.

Nu hänger det på "Klimpen" igen. "Klimpen" Häggroth, Colorado-hjälten från 1962, den "levande väggen" som spelade hem Sveriges senaste guldmedlaj i ishockey. Men den här gången rör det sig inte om landslaget. Den här gången rör det sig om div. II.

Det ser nu äntligen ut som om Kiruna ska få ett lag i det kommande hockeykvalet. Och det är ganska anmärkningsvärt eftersom Kiruna varit ledande exportör av allsvenska hockeykanoner till landslaget och allsvenskan, men aldrig själv fått fram något lag med "lukt" på elithockey. Man kan ju bara nämna spelare som Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Garvis, Sören och Börje Määttä, "Klimpen, Stig Wiklund, Allan Helenefors, Bibbi Sundström, Kalle Sundberg m. fl.

Att få fram så många goda ishockeyspelare, men aldrig något lag är som sagt märkligt, men det beror på att de bägge arvfienderna Kiruna AIF och IFK Kiruna många gånger förstört för varandra. Raderat bort den enes eller andres chanser. Och trots att IFK den här gången leder serien - med en poäng före sista omgången på onsdag - kan det faktiskt bli samma visa igen.
AIF:
    - Vi ger inte IFK någonting gratis.
IFK:
    - Den här chansen tänker vi inte släppa.

Nyckelroll i den här tillställningen har "Klimpen". Den förre landslagshjälten har återvänt till sina hemtrakter, och fungerar som spelande tränare för AIF. Säger:
    - Ja, kanske mest som tränare. Målvaktsjobbet delar jag med en grabb som heter Jan Bergsten.
Vem ska stå på onsdag? Ja, den frågan ville inte "Klimpen" kommentera. AIF har lagt upp sina ritningar, och ingenting får yppas. Tips: Räkna med att "Klimpen" dyker upp i bilden, som något av "gubben i lådan". Det är i sådana här cupmatcher "Klimpen" eldar upp sig själv till stordåd, om det sedan må vara kanadensare, ryssar eller kirunabor som svärmar kring hans kasse. Inte heller att han blivit betydligt rundare om midjan, och inte längre tar ishockey så där våldsamt allvarligt. När det doftar cup tänder "Klimpen".

Räkna också med att det blir ett nytt publikrekord i Matojärvi Islada. Det här är en match som hela Kiruna pratar om. Ska Kiruna äntligen få ett allsvenskt lag?
Fotnot: Redan klara för allsvenskt kval är Hammarby, Häradsbygden, Sandåkern, Nybro och Karlskoga. Västra avgörs den 16 med en direkt seriefinal Surahammar-Fagersta.

-------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 14 februari 1968

Utsikt mot södra byn i Älvsbyn.

Ett rikt pulserande affärsliv råder i Älvsbyn, länets enda köping, och flera av ortens företag har också rika traditioner att bygga på. Fastän de flesta butikerna de senaste åren genomgått grundliga omändringar och man mer och mer specialiserat sig på en viss avdelning finns det dock kvar affärer som försökt bibehålla sin ursprungliga prägel. Ett av dessa företag är AB Pettersson & C:o, vars lokaler visserligen under årens lopp genomgått grundliga reparationer och moderniseringar men alltjämt befinner sig på samma ställe där man startade år 1906. Man har också försökt att i någon mån bibehålla den ursprungliga lanthandelsformen, och innanför företagets dörrar finns också det mesta en kund behöver när han besöker en affär.

Firman grundades år 1906 av min fader J. A. Pettersson, säger firmans nuvarande innehavare direktör Sture Pardén vid samtal med Norrbottens-Kuriren. Bland de övriga handlande som funnos här på den tiden var Anders Larsson, Johan R. Lind, Oscar Eriksson, E. F. Löfgren, C. O. Löfgren, Bernhard Bergman, Viklunds skoaffär och Älvsby Järn & Redskapshandel, nuvarande Gårdings Järnaffär. Vår fastighet hade förut också varit handelsbod, då firman Hedqvist & Vesterlund hade försäljning här, men 1906 inköptes fastigheten och nuvarande firmanamnet grundades. 1912 nybyggdes fastigheten och moderniserades, och affären var också en av de modernaste i Norrbotten med bland annat skyltfönster, vilket inte var så vanligt på den tiden. Fast vi försökt att bibehålla affärens ursprungliga prägel har det givetvis varit oundvikligt att göra förbättringar och modernisering, och vi har nu förutom speceriavdelningen även en avdelning för manufaktur, glas och porslin.

En annan av de äldre firmor som finnes i Älvsbyn är belägen i Vidsel och bildades av köpman Johan Lindroth år 1894. Även denna affär har försökt bibehålla sin ursprungliga lanthandelsprägel, och affären är som ett mindre varuhus, säger nuvarande innehavaren, köpman Melker Lindroth. Affären har numera en filial i Vistträsk. Men det skulle vara orättvist att här nämna om gamla affärer med traditioner och glömma bort Viklunds Skoaffär. Firman grundades 1897 av handlanden J. F. Viklund och har sedan dess fått ha kvar sin ursprungliga karaktär. Ingenting lär väl heller ha förändrats under den 20-åriga tid som nuvarande innehavarinnan70-åriga fröken Hilma Viklund haft hand om affären. Med de olika varorna hängande i taket utgör det ett pittoreskt intryck.





På söndag samlas eliten av Norrbottens köpmän till rådslag och årskongress i Älvsbyn. Redan på lördagseftermiddagen har dock förbundsstyrelsen sammanträde på Turisthotellet för att där förbereda och planlägga de ärenden, som kongressdagen skall behandlas och beslutas av köpmännen. Norrbottens-Kurirens medarbetare har varit i kontakt med kongressbestyrelsens ordförande och mångårige sekreterare i Älvsby köpmannaförening köpman Eric Lodin för att få blicka in i något av programmet för sammankomsten. Norrbottens Köpmannaförbund består av ett 20-tal föreningar och räknar f. n. med 930 medlemmar, säger herr Lodin. De första som kommer att handlägga sina ärenden är köpmännens speceriavdelning vilka beräknas vara färdiga till lunchdags.

Sedan lunch intagits följer så förbundskongressens förhandlingar vilket om allt går efter beräkning skall vara färdigt före klockan 18 på söndagseftermiddagen. Då ett sammandrag tidigare varit införd av styrelseberättelsen i denna tidning skall vi icke vidare orda om denna. Trots att kongressen dock ej är förlagd till en tidpunkt då "Norrbottens-Pärla" kan visa sitt vackraste ansikte hoppas vi dock att de många köpmän från skilda delar av länet som under helgen kommer att besöka länets enda köping skall få ett varaktigt och bestående minne härifrån. Till sist kanske bör tilläggas att söndagskvällen är disponerad för en utflykt och en gemensam middag i Vargbacken.





Älvsby köpmannaförening står i år som värd för köpmännens förbundskongress i Älvsbyn. Med sina 55 medlemmar är föreningen den femte i storleken i länet. Här följer några axplock ur föreningens historia.

Älvsby köpmannaförening bildades 1907 och dess första styrelse bestod av ordföranden direktör E. F. Löfgren, övriga ledamöter direktör Emil Gårding och direktör J. A. Axel Pettersson. Den största äran av att föreningen bildades får förbundets representant J. A. Dolck ta åt sig, ty genom han enträgna arbete blev det så at föreningen satte igång. Vid starten anslöt sig ett tiotal köpmän som medlemmar, och förutom dem som funnos i köpingen torde också handlandena Johan Lindroth, Vidsel, och J. L. Granberg, Vistträsk, ha anslutit sig. Nuvarande styrelse består av ordföranden handlanden Johan U. Åhlund, Tväråselet, vice ordföranden direktör Sture Pardén, sekreterare köpman Eric Lodin, kassör köpman Svante Stark och övriga ledamöter köpmännen Eric Jalar och John Selberg, samtliga i Älvsbyn. Till föreningens hedersledamöter har utnämnts direktörerna C. O. Löfgren, Emil Gårding, Axel Pettersson och Elof Dahlberg, Älvsbyn.











Instundande helg invaderas Älvsbyn av köpmän från skilda delar av vårt län. Det är eliten av köpmännen som kommer tillstädes för rådslag. Huvudförhandlingarna äger rum på söndag i kommunala mellanskolans aula,
men redan dessförinnan har en del hunnit sammanträda för att förbereda de äenden som kommer att behandlas vid kongressen på söndagen. Älvsbyn kan vara stolt över att få arrangera denna kongress i år, och sedan skall vi väl hoppas på att vädrets makter också kommer att visa sig från den bästa sidan. Tyvärr är ej kongressen förlagd till ett datum då "Norrbottens Pärla" kunde visa sitt vackraste ansikte, men vi skall väl ändock hoppas att köpmännen skall få ett varaktigt och vackert intryck från länets enda köping.

Apropå vädret så har det varit strålande den senste tiden. Påsken förflöt med det angenämaste solskensväder och många kubukmeter snö fick också under dessa dagar skatta åt förgängelsen. Vi går mot ljusare och längre dagar vilket bör hälsas med tillfredsställelse. Älvsbyborna har för första gången på flera år sluppit traska på blöta och leriga vägar en längre tid. Nu räckte det endast ett par dagar, sedan voro vägarna och gatorna upptorkade.

Sista inlägget på denna spalt berörde något de misshälligheter som råder på köpingens enda biograf. Dessa voro säkerligen berättigade. Sign. har dock från biografledningen fått mottaga en skrivelse där de förklarar de svårigheter som i dessa tider tornar upp sig även mot biografägare. Av skrivelsen framgår att mellanakten ej går göra något åt så länge det ej går att få byggnadstillstånd att ändra maskinrummet. Telefon kommer till sommaren. Beträffande det misshagliga ljudet kommer detta också att ordnas. Ledningen har varit i kontakt med Siemens för en service. Vidare har det varit i underhandling om att inköpa en komplett ny ljudfilmsanläggning. Tyvärr är dock tiderna sådana att det ej går att på några månader skaka fram en sådan. Av förklaringen att döma får man väl dra den slutsatsen att det kommer att bli en betydande bättring på biografen så småningom. Vi hoppas att den också kommer så fort det går.

------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Lördagen den 19 april 1952

NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Den 1 november 1938

GOD JUL FRÅN MIKE TILL ER. Mike "Little Joe" Landon är fortfarande lika populär och trots att det var riktigt länge sen nu som vi ens fått se en skymt av "Bröderna Cartwrights" bravader i TV, så slutar inte flickfansen att sukta efter honom och ropa på bilder, bilder, bilder... Svårt att kunna glömma hur gullig han var i somras kanske? Men nu till julen ska alla vara snälla och glada så - här har ni honom alltså. God Jul!

-------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962

MAGNUS KVINTETT gästar Perudden.



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1967

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1967

SE KUNG POP BLAND SINA UNDERSÅTAR


KLAS BURLING - kung pop.

¤ KLAS BURLING är en mäktig ung man. Sveriges mäktigaste 21-åring. Kring honom rör sig miljontal:
   1. Han har minst en miljon lyssnare till sitt program "Pop-62" varje dag.
   2. Efter hans skivval omsätter grammofonbranschen sina miljonbelopp.
Hur känns det att vara så mäktig, Klas Burling?
    - Det känns väl inte speciellt. Det enda jag behöver göra för att hålla mitt samvete rent är att försöka spela allt som kommer ut på skiva. Då favoriserar jag ingen och det är huvudsaken.

Vill man träffa Klas Burling kan man göra det bakom en liten dörr med texten "Frilansrum" i det stora Radiohusets sjätte våning. Där sitter Klas - som ser ut som han hämtats direkt från tredjering vid något läroverk - mitt bland travar av skivor, facktidningar, reklamblad och skivor igen. En stillsam, mager, piprökande ung man med ljust hår i en obestämbar frisyr. I rummets ena hörn en jättelik högtalare, på motsatta sidan: en minst lika imponerande skivspelare.
    - Det finns folk som tycker du låter för torr och tråkig när du läser kommentarer till dina skivor?
    - Möjligt, men "ungarna" vill ha det så. Fakta och inte en massa nojs.
    - Du har pratat till ditt program en halvtimme varje dag sen i april, du har synts i flera tidningsreportage, känner tonåringarna igen dej ute på gatan?
    - Det händer väl. Och det är ju kul. Ibland händer det att folk känner igen mej på rösten. Idol? Jag? Nää!

¤ HUR SOM helst är Klas Burling den kanske populäraste radiorösten för den unga radiopubliken. Han spelar den musik vi vill höra med så pass stort eftertryck att väl ingen skulle bli förvånad om det kom till ett P. S. på alla skolschema: "OBS! 17.30 Pop 62". En halvtimma i radio varje dag i åtta månader - det blir åtskilliga timmar. Därför tillhör Klas radiopratarveteranerna på Sveriges Radio. Men veteranen är inte fast anställd vid Sveriges Radio. Han har istället betalt per program. (50 kr per gång på Pop 62). Men det spelar ingen roll för Klas så länge han får hålla på med sin älskade rockmusik. Älskade ja. Klas Burling tycker verkligen om sin musik.
    - Den är festlig. Man blir glad av den.
Det var mycket därför han fick jobbet på Sveriges Radio. Det fanns bara "den där Burling" som gillade rockmusiken och som kunde passa som skivspelare.

Klas fick pippi på rock när Bill Haley 1956 stormade fram i "Rock around the clock". Sen dess har Klas hängt med. Innan han började på Radion stod han i en grammofonaffär. Skötte inköp och försäljning och lärde sig en massa om branschen. När Melodiradion började, tog han chansen och ringde upp Folke Erbo, undrade om det fanns något jobb. Jodå, Klas fick et sommarvikariat, valde skivor, skrev kommentarer som sedan lästes upp av en vanlig hallåa. Efter de två månaderna sa Klas tack och adjö och gick. Men som tur var ringde telefonen hemma hos Burlings efter några veckor. Allan Schulman, då på Melodiradion, ville ha ett riktigt rockprogram. Kunde Klas sköta det? Om han kunde!

Sen har det gått av bara farten. Klas har hunnit med att spela åtskilliga skivor - så där en 200 i veckan - Pop 62, Stacken, Pop Nonstop, Kvällstoppen, Ring-a-ding. Det svåraste?
    - Att låta bli göra personliga kommentarer. Jag har order på att bara ge "varudeklaration" om plattorna. Jag får inte "tycka" något om låtarna.

OM KLAS BURLING inte spelat skivor för en miljon tonåringar, var hade man då hittat honom? Klas svarar snabbt:
    - Vid en spis förmodligen. Pappa är krögare, jag är själv intresserad av mat. Det skulle nog locka mej att bli restaurangman.
Men nu stannar han vid skivspisen.
    - Jag skulle dock helt vilja ägna mej åt att producera program. Har aldrig haft några ambitioner att bli radiopratare egentligen, säger Klas och tar pipan ur munnen för några sekunder. Vad unnar du dej för lyx?
    - En bil, en fru, några plattor.
Bilen: Fiat Juventus - i 15.000 kronorsklassen. Den köptes när Klas skulle till Frankrike i september för att gifta sej.
Fru: Är fransyska, heter Colette och jobbar som sekreterare vid Franska Ambassaden.
Några plattor: Bara rock och pop. Just nu helst Duane Eddys nya gitarr-LP.
Andra avslöjanden:
Han har aldrig tagit en musiklektion. Han kan inte säga om en musiker spelar falskt.
    - Det spelar mindre roll, anser jag. Varken jag eller de flesta av mina lyssnare kan avgöra det. Men vi kan avgöra om det svänger eller inte.

-------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962

Man blev ju glad bara man såg människan. Laila Westersund alltså. Hennes blonda uppenbarelse lockade till skratt, kanske inte precis för hennes färg på håret, i stället för de komiska krumbukter och frivolter hon gjorde på den svenska revyscenen under många innehållsrika år. I dag anlände en Bildjournalen till min adress, och på dess omslag ståtar Laila Westersund, då 20 år gammal. Detta var vad som bjöds till BJ:s läsare den 18 december 1962:


Yrvädret från Trollhättan. Laila var inte bara slagkraftig på revyscenen,
hon var även slagkraftig bakom sina trummor också.



Lailas resebrev till BJ:s läsare.


Laila- badbrud på Rhodos 1962.

---------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962

¤ På torsdagen restes den signalmast som i fortsättningen skall göra det lättare för in- och utgående fartyg att forcera den trånga passage som Pitsundet utgör utan risk att möta en annan båt "om kröken". Arbetet med mastresningen började på morgonen och vid 14-tiden hade järnskelettet intagit vertikalläge. Då Piteå-Tidningen tog sin bild i regndiset var man som synes en bra bit på väg mot resningen.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 september 1956

SEDAN AXEL blivit gammal och ensam, så tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet varit speciellt viktiga, men så en dag hände det oundvikliga, det som någon gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. I dag är just den dagen när saknaden känns som mest, tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade, sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sådan obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han helt oförmögen till sunt tänkande. Allt sedan hustruns frånfälle var hans värld ett långt utdraget kaos, ett kaos som då och då gjorde honom smått förvirrad.

UNDER DE lyckliga åren när barnen ännu var små, när han och hustrun flyttade in i huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Huset som en gång varit deras gemensamma stolthet, var numera endast ett plågsamt monument över ett liv som inte längre fanns. Och de tomma, tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna, sonen Bengt, bodde med sin familj i Västerås medan dottern Karin nyligen flytta med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg.

Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa bemärkelsedagar. En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofattbart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras, eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig, tärande saknad som varje dag gjorde världen mörkare.


En dag åkte Axel till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofatt-
bart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat.

NÄR AXEL några dagar före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt i ögonen.
    - Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa och dina övriga värden är inte eller direkt tillfredsställande. Sover du på nätterna?
    - Nä, det har jag inte gjort sedan tryggheten försvann.
    - Axel menar hustruns bortgång?
    - Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om doktorn förstår. Sa Axel och pekade mot hjärttrakten.
    - Jag skriver ut lite lugnande till dig, Axel, som du ska ta två gånger per dag.
    - Vad för slags diagnos ställer doktorn? Vad kan man kalla sådant här, när hjärtat värker och alla minnen gör ont?
    - Kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår, riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allting som tidigare varit en självklarhet försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre så småningom.


 - Blodtrycket är inte det allra bästa,
sa doktorn. Sover du på nätterna?
 - Nä, det har jag inte gjort sedan
tryggheten försvann, sa Axel bekymrat.

HANS DOTTER ringde när Axel kommit hem den kvällen.
    - Doktorn har skickat med en massa piller mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg.
    - Men snälla pappa, är det någonting allvarligt? Hur lyder diagnosen?
    - Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad och inga piller i världen kan någonsin ersätta den tomhet och förlust som din mor lämnade efter sig.
Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts:
    - Diagnosen heter saknad, ingenting annat än bitter och tom hopplös saknad.

--------------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST ¤ Publicerad i PITEÅ-TIDNINGEN torsdagen den 2 juli 2009

Bilder: www.odla.nu / www.lio.se

Dagens bildskörd:


På promenad med min kamera.


Rostfärgat vatten.


- Hallå därnere, är det inte Roger som är ute och rör på sig, sa
farbror ljus när jag passerade. - Hur känns det däruppe, blåser det
kallt, var min fråga. - Det är lugnt. Vårvindar friska, liksom...


IOGT i Öjebyn. I den här lokalen spelade jag en gång på ett bröllop.
Tror det var 1973.


IOGT i större skala.


Granne med IOGT ligger kyrkstaden och Öjeby kyrka.


Kyrkogården i Öjebyn.


Den f.d. biografen i Öjebyn...


...med sin tjusiga fasad.


Den gamla kvarnen i Öjebyn.


Samma kvarn som på föregående bild.

--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST

Lidbodarnas fäbodstuga som den ser ut nu, här bodde Alvina Källström
42 somrar i en följd och till höger ser man ingången till mjölkkällaren.

Jag ser skogar som ett hav i gång
och bergskedjor blåa.
Fria vidders höga luft och deras
barrskogsdoft jag känner.
Jag ser ödelagda fähus och
förfallna fäbodstugor gråa.
Och tänker på dem som bodde här,
och på deras vänner.

Dova ekon av de många bortrullande
forvagnarna nå mig.
Körkarlar som glamma och hojta,
och hästtramp jag hör.
Boskapshjordarna komma, de råma
helt nära inpå mig.
Men om en stund koskällornas
klang bort i backarna dör.

¤ Ett livligt och ordnat fäbodliv var rådande i Infjärdens alla byar varje sommar på 1800- och långt in på 1900-talet. Särskilt var detta fallet i Roknäs som då ståtade med 10 fäbodstugor här och var på ömse sidor allmänna vägen upp mot Fagerheden. Vi var Vändnäsets båda fäboställen norr om Rokån strax ovanför Stockbäcken, Bergdahlsbodarna på samm sida ån en km längre upp efter vägen mot Långträsk, så kommer vi till Stormyrbodarna alldeles invid allmänna vägen uppströms Stormyrbron. Ett par km ovanför fanns Nybodarna men den stugan eldhärjades för ett par år sedan. Så var det Lövlundabodarna, Lidens nedre och övre fäbodar, Pålsboda fäbodar och Klockerbodarna strax hitom Fagerheden.

FÄBODSTINTA 42 SOMRAR

Men alla fäbostugorna finns inte kvar och av de som är kvar på samma plats som i början av 1800-talet är nog stugan på Lidbacken och i Stormyran de äldsta. 40 somrar i följd skötte Emma Källström, Roknäs, fäbodarna på Liden, och när hon slutade tog hennes dotter Alvina vid och skötte samma fäbodar i 42 somrar i en följd. Med bred marginal slog hon därmed Infjärdenrekord som "långliggare" vid fäbodarna. Alvina som var ogift hade bl a en systerson, en ung pojke som medhjälpare och sällskap. I en sammanhängande tidsrymd av 14 år var han med sin moster i Övrelidens fäbodar.

BOFÖRARDAGEN

Vintrarna var hårda och långa och foderbristen gjorde sig kännbar ganska tidigt på våren. Därför ville man ha ut kreaturen till fäbodarna så tidigt som möjligt och därför var buffringen upp till de många fäbodarna, eller "boförardagen" som man sade på landsbygdsspråk, en glädjens dag för små och stora jordbrukare. Den dagen var allting klart för intåg på fäbodvallarna. Förberedelserna för fäbodsäsongen inleddes alltid med ett allmänt sammanträde för alla som skulle överantvarda sina kor och kvigor till fritt bete under en period av 12 veckor i skogs- och myrmarkerna.

"DJITTARRÅDHUS"

Alla berörda parter kallades med budkaveln tillhopa hos den bonde som hade utrymme stort nog för de som var kallade, och sammankomsterna benämndes inte för årsmöte eller sammanträde utan för "djittarrådhus". Det var en stor dag i byn när "djittarrådhuset" hölls och det var en subskriberad fest av ansenligt omfång för alla som nåtts av budkavelns tysta kallelseorder. Man tvättade sig extra noggrant den gången, männen tog på sig den bästa "bussarongen" och kvinnorna kom med "söndagshilkan" på huvudet. Hon som under 12 veckor skulle leva fäbodliv och sköta korna och kvigorna var alltid hedersgäst på dessa "djittarrådhus".


Alvina Källström.

SKÖTTE 42 KOR

Det var vid en sådan sammankomst som Alvina Källström fick bestämma hur många kor hon kunde ta emot och sköta i fäboden och hon angav siffran 41 mjölkkor som hon för det mesta tog sig an varje sommar. Sedan fick kreatursägarna bestämma och sinsemellan komma överens om hur många kor den och den ville anteckna på listan. När det var gjort blev det fråga om vad som borde göras i fäbodarna: behövde stugan repareras invändigt, var muren och den öppna spisen användbar, var jordkällaren i det skick den borde vara så att mjölken kunde förvaras där, eller borde det göras någonting åt fähusen denna vår? Det var spörsmål som behandlades här.

STINTA MED PONDUS

Så gick det till på "djittarrådhuset" i Roknäs och det var där som Alvina Källström framförde sina önskemål och talade om vad som borde göras och repareras i de hus som fanns på fäbodvallen. Hon var själv så pedantiskt noggrann och höll en sådan ordning i fäbodarna att det inte fanns någon som protesterade mot de krav som hon framlade. Hon fick det som hon ville ha det.

12 KRONOR PER DJUR

Innan "djittarrådhuset" och allt festandet var över fick hon också ut ett litet förskott på sin lön och den var inte så översig som man kunde tro. För att bo i fäbodarna och sköta 42 mjölkkor i 12 veckor hade hon 12 kronor per djur och det blev tillsammans 504 kronor för fyra månaders rundskift och vildmarksliv vid Övralidens fäbodar, som förutom fäbodstugan också hade sju sommarladugårdar varav den största hade plats för 24 kor. Klockan fyra varje morgon började Alvina och hennes medhjälpare som hon själv betalade av sin lön handmjölkningen av 42 kor.


Stormyrbodarna: Också här går fäbodstugan sin förintelse tillmötes.

MJÖLKKUSKAR

Strax efter klockan sex varje morgon kom mjölkkuskarna från byn för att hämta mjölken och forsla den till mejeriet i Sjulnäs som nu är Infjärdens Tvätt & Bad. När korna släpptes på bete och mjölklassen gett sig av och allt arbete i ladugården var undanstökat på morgonen, var det mycket annat som skulle göras och som krävde sin tid innan det var dags att tänka på sig själv och då var det alltid hungerkänslorna som påminde om vad som var mest nödvändigt.

"SNÅTTERMYRAR"

Så fort matfrågan ordnats och stugan och mjölkkällaren städats och luftats sökte sig Alvina och hennes unga medhjälpare ut till "snåttermyrarna", vilket var nödvändigt för att dryga ut "djittarrlönen". Alvina var markvis och lätt på foten och hon visste precis var hjortronen fanns. Sällan kom plockarna åter till fäbodvallen med mindre än 30-40 kg hjortron när det var som mest gott om dem. Hjortronen sålde hon sedan till herrskapsfamiljerna i Piteå och välsituerade landsbor för 40 öre per kilo. Man behöver inte var civilekonom för att räkna ut vem som förtjänade mest på affären.

SVAMPTIDEN

Korna kom i regel åter till fäbodvallen mycket punktligt varje afton under juni och juli månad, men sedan var det slut med punktligheten. Under de återstående två månaderna kom de inte alls hem av egen fri vilja. "Kåoen våra så göudat utte såppen at de kan fåra ända åt häcklefjäll för att få tagi döm" brukade Alvina säga. Och så var det nog också i verkligheten. Några kor kom hem betydligt försenade, andra kom inte.

Men varenda ko skulle hem till fähuset och mjölkas varje kväll och de som inte kom självmant fick man lov att söka reda på i vildmarkens skogar. Alvina och hennes medhjälpare fick springa i skogarna praktiskt taget alla kvällar och nätter under augusti och september och korna höll i regel till någonstans i markerna mellan Kalamark-Önusberget och Sandliden och det var för att tala med Dan Andersson mil efter mil till lador och hus inom det området. Men när morgonen grydde och solen spred sitt skimmer över fäbodvallen var i regel alla kor hemma fast det hände också att några var borta i flera dagar.

KORNA TRIVDES

Fäbodlivet hade sina strapatser, alltid laddat med spänning och äventyr som det var, med det var et friskt och härdande liv både för folk och fä. Kor som inte ansågs för högmjölkade när de kom till fäbodarna blev det under de 12 veckornas vistelse där och de kvinnor och barn som under lika lång tid idkade vildmarksliv och dagligen vandrade i skog och mark härdades till ett folk av frejdad stam. De flesta fäbodstugorna är borta och de som finns kvar står där öde och övergivna. Det är så tyst och grått och stilla på de gamla fäbodvallarna. Boskapshjordarna råmar inte där som förr, koskällornas klang har tystnat i skog och på myr. En hundraårig epok har gått ur tiden och det har Alvina Källström också gjort, hon som tillbringade 42 av sina 70 somrar i Lidens fäbodstuga och dess vildmarksomgivning.

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 7 juni 1966

Lennart "Nacka" Skoglund, ringer sonen Evert i Italien.

LILL-NACKA HIT FÖR SPEL
SKRIVER SNART KONTRAKT

Nacka och Nackino, fotbollsspelare. Far och son. Båda med Skoglund som efternamn. För 20 år sedan spelade pappa Nacka sin första match som proffs i Italien. Laget: Inters A-lag i Milano. Han var 20 år då. I fredags var det Nackinos tur. Och han är redan idol, precis som pappa.
Nackino är Nacka Skoglunds äldste son, Evert, 18. Nackas yngste son Giorgio, 14, är också stjärna - i Inters pojklag. Expressen ordnade ett telefonsamtal mellan Nacka och Nackino - Lill-Nacka.

Nacka: - Hej Evert, det är pappa. Du är champ nu.
Nackino: - Hej mästare. Men jag är ingen champ. Jag spelade ju bara en halvtimme mot Crystal Palace. Fyrtio minuter var det kanske.
Nacka: - Tidningarna har skrivit mycket om dig här uppe. De svenska tidningarna skrev att du var bäst på plan.
Nackino: - Nackas grabb kommer att bli en ny mästare, skriver tidningarna här nere. Jag fick applåder så fort jag nuddade bollen. Publiken skrek ibland efter mig, ibland efter dig.
Nacka: - Ja, du har bra löd i dojan.
Nackino: - Det var publiken som ropade in mig. Vi låg under med två ett. De visste att jag kunde skjuta. Målvakten fick göra några prakträddningar på skott från mig. Men vi förlorade matchen. 2-1.
Nacka: - Ja, skjuta var aldrig min starka sida. Och du kan ju springa och dribbla lika bra som jag. Italienska fotbollsexperter säger att du kommer att bli bättre än jag.
Nackino: - Äh.
Nacka: - Du kommer till Sverige i juli.
Nackino: - Jasså?
Nacka: - Då skall ju ni spela mot Djurgården. Det är den 10:e eller 11:e.
Nackino: - Vi har många matcher framöver. Det är svårt att hålla reda på alla.

SKALL BLI ARKITEKT

Nacka: - Jag har pratat med mamma Nuccia. Du kunde ta Giorgio med dig. Tjänar du bra på dina matcher?
Nackino: - Jag spelar ju egentligen bara i juniorlaget nu. Jag har inget kontrakt med A-laget. Jag får min utbildning gratis. Jag går i en privatskola och skall bli arkitekt. Så får jag 500 kronor i månaden. Det är en bra skola. Jag går bara halva dagen. Då kan jag träna på den andra halvan.
    - Men nästa år skall jag skriva kontrakt med A-laget.
Nacka: - Vad tror du att du kommer att få?
Nackino: - Jag får nog ett kontrakt på 50 000 kronor. Sen 5 000 i månaden plus matchpremier. Det blir några tusen för en vunnen match.
Nacka: - I slutet när jag var nere fick jag ungefär 100 000 i kontraktssumma. Så blev det 1 000 kronor i månaden.
Nackino: - Riva, den stora idolen här nere, fick just ett kontrakt på 800 000 kronor.
Nacka: - Ja, det kommer väl du att tjäna snart också. Hur mycket hade ni fått om ni vunnit matchen i fredags?
Nackino: - Ungefär 2 000 kronor.


Evert "Lill-Nacka" Skoglund är inte hemma på svenska så
pappa Lennart fick föra samtalet med sin son helt på italienska,
ett språk som han väl behärskar sedan sin tid som Inters store
idol.

SVERIGE VINNER!

Nacka: - Hur tror du att det kommer att gå i landskampen mellan Sverige och Italien?
Nackino: - Sverige kommer nog att vinna. Jag kan ju vara med i ett svenskt landslag nu också!
Nacka: - Va?
Nackino: - Ja, jag är ju svensk medborgare.
Nacka: - Är det flera fotbollssöner än du i Inter?
Nackino: - Giorgio förstås. Sen är det en son till Mazzola.
Nacka: - Giorgio har mer av min stajl.
Nackino: - Han spelar i pojklaget. Han är ju Inters store målskytt. På sju matcher har han gjort 15 mål. Han spelar på vänstern.
Nacka: - Så han brukar sopa upp backarna på läktaren?

JAG ÄR STOLT!

Nackino: - Det finns inga läktare på de planer där han spelar, men han spelar brallorna av dem.
Nacka: - Var du nervös före din debut i A-laget?
Nackino: - När jag satt och väntade på bänken var jag rätt nervös. Men när jag började spela blev det bättre.
    - Jag hade spelat en match i juniorlaget dagen innan. Så benen kändes tunga.
Nacka: - I din ålder orkade man allt. Var släkten där och tittade på dig?
Nackino: - Alla var här: mamma, brorsan, svärmor, morbror och hans fru. Alla.
Nacka: - Du fick det telegram jag skickade till dig i går?
Nackino: - Ja.
Nacka: - Jag är stolt över dig!

--------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 6 juni 1971