Roger Lindqvist

I väntan på farmor...

Två herrar i en bil väntar på en dam...

EUSEBIO - den fantastiske

"Svarta pärlan" - Eusebio Ferreira da Silva.

 

Det är möjligt, att många kommer att minnas VM i England 1966 för en enda spelares skull - Eusebio Ferreira da Silva, Portugals storspelare och VM-turneringens odiskutable skyttekung, som i en enda match, den mot Nordkorea i Liverpool den 23 juli, gjorde 4 mål. Sammanlagt gjorde Eusebio 9 mål fördelade på följande lag: Bulgarien 1, Brasilien 2, Nordkorea 4, England 1 och Sovjet 1.

 

Men det var inte bara som skytt "Svarta pärlan" skördade ovansklig ära, han var också stor som människa. Naturligtvis försökte alla lag att stoppa honom, men Eusebio var snabbare än någon, han var mjuk i höfterna och hård i kroppen. Två gånger bringade de små asiaterna från Nordkorea honom på fall, men det blev bara straffsparkar som följd av dessa våldshandlingar - och dem placerade den svarte mannen från Mozambique i mål.

 

Eusebio säger själv, att det var Stanley Matthews som inspirerade honom att bli bollspelare. Han är 23 år nu och har fört Benfica till stora framgångar i Europacupen. Sin karriär började han i Sporting Club i Lourenco i Marques och som 15-åring spelade han - barfota. I dag är han Eusebio - den fantastiske.

-------------------------------------------------------------------------------

FAKTA---------------------------

 

Kuriosa: Eusebio har faktiskt spelat en match i Malmö FF:s tröja.

Den 12 juli 1971 mötte MFF Moskvas stadslag, en match som slutade

2-2. Eusebio gjorde ett av målen, därav också en målgivande passning.

Eusebio Ferreira da Silva är i dag 71 år gammal.

 

Roger-------------------------------

 

The Beatles in town - 1964

De långhåriga popidolerna The Beatles kom till Stockholm den 28 juli för ett par konserter. Det var förstås stor uppståndelse kring världsberömdheterna, men det blev inte samma extas kring deras föreställningar i Sverige som på andra håll i världen. Det var långt ifrån fullsatt vid konserterna i Johanneshovs isstadion.

 

Stor uppståndelse när Beatlarna Paul, John, George och Ringo anlände till Stockholm.

 

Rolling Stones på Sverigebesök

1965 kom Rolling Stones på besök. Samma år, den 28 augusti rusade deras "Satisfaction" upp på Tio i Topp-listan. I hela nio veckor låg man där och som bäst nådde man en 1:a plats. Men i dess bakhasor flåsade både Tages och The Beatles, med "The one for you", respektive, "Help".

 

Två av Stonesmedlemmarna, Charlie Watts och Brian Jones.

 

Bröderna Lindqvist, Hortlax

En gång i begynnelsen var de sju bröder och tre systrar. Alla med efternamnet Lindkvist. Efternamnet stavades för det mesta med ett K, men vissa använde istället ett Q. Min farfar stavade både med K och Q. Det berodde hur andan föll på. I dag är bröderna Lindqvist borta. Först i raden var storebror Ingvar, sedan kom Erik, Gunnar, Sven, John, Artur och lillebror Åke.

 

Gunnar och makan Aina.

 

Sven och makan Elma.

 

John - min pappa.

 

Artur med makan Ragnhild.

 

Åke - lillebror.

 

Saknas gör: Ingvar (1911-1976), Erik (1912-1986).

 

 

 

 

 

 

Prinsessa med plåster

Häromdagen ramlade Norah så olyckligt mot ett element (tror jag det var). Turligt nog så inskränkte sig skadan endast till ett litet sår vid tinningen. Tur att det finns varma tröstande kramar och färgglada plåster, för denna härliga och goa tjej på fem år. Älskar dej!

 

Norah med sitt plåster. 

Hortlax Svets och Smide

Sommaren 1963 satte min pappas bror Sven Lindkvist (1919-2004) upp ett plåttak, på sin fastighet vid Storforsvägen. Han anlitade då sin kusin, Odal Lundqvist (1920-2000), som drev smidesverkstaden i byn med en kompanjon. Så småningom så ägde Odal firman ensam, detta t.o.m. 1969, då han flyttade med familjen till Malmö. Odal återkom så småningom, till hembygden. Odal och Sven var kusiner. Deras mödrar, Vilma Lundqvist f. Eriksson (1884-1935) och Hanna Lindqvist f. Eriksson (1888-1970) var systrar, födda i Stensjökullen, Blåsmark.

 

Uppsättningen av plåttaket kostade 1.400 kr. Om detta berättar detta papper,

som jag hittade i min farbrors efterlämnade saker. 

 

Odal Lundqvist (1920-2000). 

 

 Sven Lindqvist (1919-2004). 

 

 

 

 

 

 

Malte

Malte får mat av farbror Robert.

Rolf Tibblin - 1964

Rolf Tibblin på Ring Knutstorp i Skåne.

 

Rolf Tibblin, världsberömd motocrossförare, Upplands-Väsby, stod helt i särklass, när den fjärde tävlingen i VM-seriens 500 cc-klass den 18 maj kördes på Ring Knutstorp i Skåne. Tibblin vann båda heaten i suverän stil. Efter tävlingen i Knutstorp ledde Tibblin VM-tabellen med 32 poäng, före Jeff Smith 24 och Sten Lundin 15.

 

 

Hyland & Karusellen / 1963

Karusellen, den populära radiounderhållningen från början av 50-talet, återkom fredagen den 11 oktober. Fortfarande med Lennart Hyland som överste karusellskötare, men den här gången med sändningar i radions alla tre programkanaler och i TV. Och vi nickade igenkännande till alla skämten från förr. Detta att välja Medelsvensson, att ordna frufridag och att låta människor få originella uppdrag.

 

Första kvällen fick kända publicister i uppdrag att göra Gränna Tidning i riksformat. Och Harry Hjörne, Torsten Tegnér, Anders Sten och Kid Severin gjorde bladet till Sveriges största. Det överskott som tidningen gav gick till stipendier. Sonja Lagervall hette den nya karusellseriens värdinna och tävlingar med många ljuvliga priser ingick naturligtvis i arrangemangen.

 

Karusellvärdinnan Sonja Lagervall, som här ses i ordinarie arbetsuniform,

gav sig enligt Sveriges Radios uppfattning i lag med förbjudna frukter när

hon ett par veckor efter karusellstarten förevisade klockor och ädelstenar

i en affär. Sonja försvarade sig med att det var hennes ordinarie arbetsgivare

som stod bakom.

 

Agne Simonsson - 1960

 

Crescent - världsmästarcykeln

 

LASSE BJÖRN - världsmästare - 1957

 

Regn

 

Foto: Roger Lindqvist.

 

¤ Sommar ¤

 

Foto: Roger Lindqvist.

 

Morsan...

Min mamma och jag.

 

Min mamma gav mig många saker i arv. Ett av dessa var intresset för teater och film. Det var mycket av den varan när jag växte upp. Hon missade aldrig tillfället att njuta av en långfilm - helst då en svensk sådan. Vi såg även rätt så mycket TV-teater med de gamla klassiska skådespelarna. Edvin Adolphson, Irma Christensson, Ingrid Bergman, Allan Edwall, Sif Ruud, Sigge Fürst, Margaretha Krook, Ann-Marie Gyllenspetz, Ingvar Kjellsson, Lars Ekborg, Jan-Olof Strandberg m. fl. På bilden har vi återigen fastnat framför TV-rutan. Som ni ser, så finns ett belåtet leende på läpparna.

----------------------------------------------------------

 

Återföreningens stund

Det skulle dröja nära på en hel mansålder innan pappas "förlorade" dotter återförenades i vår familj. Men våren 1991 tog jag itu med ett dektektivarbete, som så småningom ledde fram till ett efterlängtat möte. En vårdag ringde jag för första gången på hos min okända syster Vanja. Och vid första ögonkastet, upptäckte jag att hon var min pappas dotter. Det kunde man inte ta miste på. I juli 1991 sammanstrålade vi alla hemma hos oss i Hortlax. Det blev ett hjärtligt och tårfyllt möte. Och jag kommer nog aldrig någonsin att glömma så länge jag lever.

 

Fr v. min mor, Maj-Gerd, min far, John, Vanja min syster, Gerd min syster, Camilla,

Vanjas dotter, Roger och Daniel samt Elisabeth.

 

 

Per Oscarsson

NÄR VAR HUR ¤ 1969

Bemärkelsedagsblomma

 

Foto: Roger Lindqvist.   

 

¤ HÖST ¤

 

Foto: Roger Lindqvist.

Det måste göra ont

Kyrkstaden, Öjebyn

Öjeby kyrkstad tidigt 60-tal.

MATS OLIN årets stjärnskott 1967

 

NÄR VAR HUR ¤ 1968.

 

Ur Svens almanacka året 1966

Min pappas brorsa Sven, antecknade det mesta. Han förde kassabok, han förde noggranna anteckningar när han tankat sin bil, matinköp och en speciell bok med svarta pärmar där han skrev ner sina arbetade timmar på fabriken i Skuthamn. September 1966 förde han en slags statistik över väder och vind.

 

 

Sven Lindqvist (1919-2004).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LEGO

Som barn ägnade jag timmar åt att bygga lego. Jag byggde hus, jag byggde murar, jag byggde, byggde och byggde. Våra tre söner gjorde likadant. Mina gamla legoklossar fanns visserligen kvar, men började så smått tunnas ut. Därför köptes nya legoklossar, som barnen kastade sig över. I dag finns rätt så mycket kvar av deras klossar. Barnbarnen bygger också. Max bygger bilar, Norah bygger bl a hus. Mitt i legohögen kan man än i denna dag, finna vissa rester av deras gemensamme förfader John Roger Lindqvist. Häromdagen gjordes en arkeologisk utgrävning i legot. Då hittade jag mitt gamla fönster. Rutan var trasig, men det kan ju en glasmästare lätt fixa.

 

Att bygga lego gör att man lätt glömmer tiden. Att bygga lego, gör att man blir barn på nytt. Att bygga lego gör byggaren snäll och beskedlig. Därför har jag skickat två lådor med lego till Presidenterna Barack Obama och Vladimir Putin. En extra stor låda har även skickats till Nordkoreas Kim-Jong un. Detta är ett led i den avspänningspolitik som jag är pappa till.

 

Mitt gamla legofönster. Det har nötts av tidens tand, men finns dock kvar.

Fönsterbågen skall lämnas in på Karlssons Glasmästeri i Piteå innan

vintern kommer.

 

 

Tio i Topp med COOL CANDYS

Jag har så länge jag kan minnas haft ett stort intresse för historier av olika slag. Historier som berättar om hur det en gång stod till "ibland både folk å fä". När gamla musiker berättar brukar jag spetsa öronen ordentligt. Jag känner igen mig i mycket, kanske det är det som gör att jag aldrig blir trött på att lyssna.

 

Vad har då Tio i Topp och Cool Candys med den saken att göra då? Jo, för det första, så har jag gillat Cool Candys skarpt alltsedan jag som 11-12-åring satt med mina vispar och spelade med i deras "Som varje liten pärla", som låg på Svensktoppen 1969. Visparna hade jag fått av en lite äldre trumspelande kusin vid namn Gösta. Och jag tyckte om det jag hörde. Senare, alldeles i början av 70-talet, kom deras "Go´bitar", och den LP:n såg jag i ett skyltfönster hemma på Sundsgatan i Piteå. Naturligtvis köpte jag den. När jag så småningom började intressera mig för deras historia, så tände det till ytterligare ett snäpp. Vem var vem? Hur var och när föddes bandet? Eget skivbolag... som lät väldigt intressant.

 

När jag fortsatte att gräva i historien, upptäckte jag en kille som imponerade väldigt stort på lilla mig: Einar Svensson. Han var trumslagare, skivbolagsdirektör, låtmakare, producent och idéspruta. Trummisar, som nästan jämt satt skymda bakom alla de andra frontfigurerna - men inte Einar. Han var ALLT - på samma gång. Dessutom hade han en otrolig näsa/känsla för vad folk vill ha. Han hade även den goda smaken att omge sig med duktiga medmusikanter. Han liksom visste hur en slipsten skulle dras. Lite längre fram i livet (jag har ju själv spelat trummor i olika band, i många år) började jag förstå att det var han, som på nåt sätt lade grundstenen till det moderna dansbandssoundet. Naturligtvis med stor hjälp av sina kollegor.

 

För att åstadkomma något liknande, måste man var både beslutsam och självsäker. Men framförallt måste man ha en begåvning med det man håller på med. Det hade Einar. Tyvärr så fick han inte skörda alla frukterna. Han var visserligen med om att föra fram sitt band som ett av vårt lands mest populära. Men han hade ju så mycket mer att ge. Ödet ville något helt annorlunda; han lämnade världen den 16 oktober 1972 vid endast 47 år fyllda. Orsaken hette: hjärntumör!

 

Tänk om... säger vi många gånger, tänk om... Jag instämmer: Tänk om! Vad hade hänt om Einar Svensson inte gått bort den där dagen i oktober för över 40 år sedan? Jag tror att han hade blivit skivbolagskung, istället för den där Bert borta i Skara. Jag tror att Stikkan Andersson hade fått en jämlike i Einar. Trots sin alltför tidiga bortgång, så lämnade han stora avtryck i dansbandsriket Svedala. Än så finns de "coola killarna" i Cool Candys med på ett hörn. Det släpps samlingsplattor och det finns många som fortfarande har deras plattor kvar i skivhyllan.

 

I går kom den efterlängatde boken om Tio i Topp, äntligen hem till mig. Och ibland alla de stora popbanden och artisterna, fanns Einars Cool Candys också med på ett hörn. Detta i egenskap av "Jämtgubben" som kom upp på listan den 7 juli 1962. Där låg den i fyra veckor i vårt fagra Sommar-Sverige, och gav gruppen en skjuts framåt i karriären. Ett konkret resultat av listplaceringen, blev ett besök i Sigge Fürsts "Frukostklubben". Resten är historia - som man brukar säga.

------------------------------------------------------

 

COOL CANDYS finns representerade i boken om Tio i Topp som jag har i

min ägo. Ett fel har författaren gjort sig skyldig till. I bildtexten har sångaren

och basisten Sven-Eric Gissbol fått namnet Göte Johansson. Den sistnämnde

spelade i bandet 1953-1968, han efterträddes av den utmärkte Sven-Eric då

med efternamnet Carlsson. Det är alltså Sven-Eric som ses på bilden.

----------------------------------------------------------

 

Älvsbykorpen

Mats Öhman och Staffan Josefsson förde Vistträsks färger i topp

i Älvsbykorpens bordtennis. Staffan dessutom mästare i den singelcup

som avslutade säsongen.

---------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 30 mars 1972. 

Den rockande samen: GÖSTA JONSSON

 

BILDJOURNALEN ¤ Den 6 april 1960.

Tio i Topp / 1973

 

EXPRESSEN ¤ Söndagen den 16 september 1973.

Eldorados

EXPRESSEN ¤ Söndagen den 16 september 1973.

Göte Nyberg, byggherre från Piteå

HAN BÖRJADE UTAN EN ENDA FEMÖRING PÅ FICKAN -

OCH SÅ HÄR GICK DET

 

Ett symboliskt ortsnamn för en man som startade utan en femöring på fickan

och som lyckas med allt.

 

¤ När man kommer till Oxelösund tar man vägen mot Femöre, platsen heter faktiskt så, och där hittar man mannen som verkligen vet hur man lyckas i affärer. Han heter Göte Nyberg är 36 år och kommer från Piteå, Norrbotten. Under en 10-årsperiod har han varit med om att bygga upp tre mångmiljonföretag. Och när han började hade han inte ens en femöring!

 

I mars förra året övertog Nyberg ett båtvarv med 7 anställda i Oxelösund. Nu - ett år senare jobbar 25 anställda på samma varv. Och i dag vill bl a Libyen och Iran köpa båtar av Göte Nyberg.

 

¤ Det har gått snabbt uppåt för den f d norrbottningen. 1963 - 24 år gammal - lånade Göte Nyberg 25 000 kronor av sin svärfar och startade ett företag i den stentuffa byggbranschen. I dag har den firman cirka 200 anställda. Årsomsättningen ligger på ungefär 50 miljoner kronor.

 

Under 1971 och 1972 byggde hans anställda runt sagt varannan butikshall i Sverige. Det blev skolbyggnader också - över hela landet. Början på Göte Nybergs karriär är betecknande för hans sätt att arbeta.

    - Jag var klar med min teknikerutbildning när jag en dag köpte bokverket "Aktuella byggpriser". I ortstidningen hemma i Piteå hittade jag en annons om en entreprenad. Jag räknade på entreprenaden för skojs skull, lämnade in ett anbud - och fick jobbet! Det gick med förlust men fröet var sått och jag ville inte ge upp. Sedan har det ena projektet gett det andra.

 

För egen del har Göte Nyberg en enda stor önskan:

    - Jag vill segla jorden runt när jag fyller 40, säger han. Jag ska ta ut all semester som jag hittills tvingats avstå ifrån.

 

Göte Nyberg drog sig till Oxelösund för att köpa en båt -

det blev ett helt varv. Han är sån.
--------------------------------------------------------------------------------

HÄNT i VECKAN ¤ Den 6 mars 1975.

 

 

En kronprins får elddopet

Kronprins Carl-Gustaf.

 

Kronprins Carl-Gustaf av Sverige fyllde 21 år den 30 april. Han har debuterat som överlämnare av svenska fanor på flaggans dag och han har fått en militär duvning, toppad med en intellektuell prövning på Nobelfesten. För att snabbt återvända till det militära har han också fått sitt elddop som flygare, vilket skedde med Draken, som sprängde ljudvallen lika respektlöst med kronprinsen ombord. Prinsen flög på låg höjd över sitt Stenhammar.

---------------------------------------------------------------------------------

SE ¤ Den 28 december 1967.

Anniqa Forss - ormtjuserskan från Piteå

Anniqa Forss, 20, svenska som underhåller danskar. Klädd i orm. Bara orm.

Levande orm. Hon tycker om alla sorts djur utom myggor och ormar är hon

specialist på. Hon ska skriva en bok om dom.

 

Hon ska skriva en bok om ormar. Det är därför hon umgås med dem. Anniqa Forss, 20, är svenska. I Danmark känner man henne som "pigen med kvaeleslangerne". Hon framträder just nu som ormtjuserska på Showboat i Köpenhamn, strippar så där lite lagom och låter boan klättra på kroppen.

    - Inget farligt, säger hon. Ormarna känner igen mig på doften.

 

Anniqa har lekt med ormar sen hon var fyra år. Då tassade hon omkring i de norrländska skogarna och plockade reptiler i varierande storlekar.

    - Jag tycker om alla djur utom mygg, försäkrar hon.

Och detta med ormar är ju så absolut inne just nu. Att vara klädd i orm är högsta mode. Anniqa kan därmed anse sig som en modets föregångare. Hon klär sig i levande orm och bara det.

 

För allt i världen, det kan komma lite obehagliga överraskningar. För en tid sedan blev en av ormarna irriterad under pågående föreställning. Han tryckte till och Anniqa var sekunder från döden. Så brukar inte klädtrasor bete sig.

    - Egentligen siktar jag in mig på en karriär utan ormar. Jag vill spela film och musicals.

Hon har medverkat i två filmer redan. "Tre slags kärlek" och "Nana". Bägge är svensk-danska produkter. Går det inte vägen inom showbranschen kan Anniqa falla tillbaka på några av sina tidigare sysselsättningar. Hon har varit massös, dekoratör, gymnastiklärarinna, guvernant och vokalist. Och så studerar hon sina ormar, som sagt.

    - Jag ska skriva två böcker i mitt liv. En om ormar och en om mig själv.

------------------------------------------------------------------------------------

EXPRESSEN ¤ 1970.

 

Fakta-----------------------------------------------------------------------------

 

Anniqa Forss föddes den 1 januari 1950 i Piteå, då  med efternamnet Järlefors.

Hennes mor, Inga-Maj Järlefors, jobbade jag med i Centralköket på Furunäsets sjukhus.

 

Roger-----------------------------------------------------------------------------

 

 

PITE HAVSBAD - 1967

DAGENS BADMAMMA. Margareta Jacobzon och dottern Anna, 3,

mellanlandade i Piteå på flyttstråk. Förut har familjen bott i Malmberget.

Hädanefter blir postadressen Luleå.

 

BORGARUDDEN. Ca 60.000 turister har lotsats in i Piteå under tre veckors tid.

Denna bild är från Borgarudden. Husvagnarnas antal har ökat betydligt. Ibland har

det varit trångt om platserna på campingområdena. Så trångt att folk sökt sig ut i

skogen och på andra inte avgiftsbelagda platser för att slå upp sitt tält.

---------------------------------------------------------------------------------------

EXPRESSEN ¤ Juni/juli 1967. 

 

Nakenchock i Piteå

 

NORRBOTTENS KURIREN ¤ Juni 1973

Porslin / 1969

VI ¤ Den 6 september 1969

Brodera med CHRISTINA SCHOLLIN

 

 

Sven-Bertil kysser på kind

Flickan och schejken (i shaken) besågs på Alexandra när Sven-Bertil

gjorde sig en glad kväll. Aneth Peterson heter flickan han kysste.

 

Hemma i kort- och tysthet var Sven-Bertil Taube, som spelat film i England och lanserar sig på franska skivmarknaden med Bellman och Taube (sr). Närmast kommer han i Jörn Donners "69" - andra filmplaner vävs nu i London och Paris. Flickan han uppvaktade sista kvällen i Stockholm är 22 år och tandsköterska. Kanske ny träff, när han kommer tillbaka...

-----------------------------------------------------------------------------

HUSMODERN ¤ Den 10 november 1969.

Schytts

 

ARNE MILLERS - Örkelljunga / 1966

 

Cool Candys - 1970

 

¤ Einar Svensson

¤ Håkan Ljungkvist

¤ Gunnar Wahlgren

¤ Arne Nathansohn

¤ Karl-Arne Andersson

¤ Sven-Eric Gissbol

 

#################################################

 

 

Beliva, Piteå - Infjärdens Elektriska, Roknäs -1957

 

BELIVA, Storgatan 52, innehavare: Radiohandlare Bo Lindvall.

 

När skall Piteå-Roknäs trakten få sina efterlängtade dubbelprogram. Senaste budet är att FM-sändaren i Boden skall vara färdig någon gång under försommaren. Det hänger nu på mark för sändarstationen. En relästation i Piteå har också varit på tal. Men i det fallet vill inte Televerket lova någonting.

 

Så mycket är i varje fall klart som att Bodens FM-sändare snarast skall börja sända dubbelprogrammet på FM. Och då vill man förstås ha en radio, som tar in det. På den här sidan finner  Ni två av bygdens radiohandlare presenterade. Ni vet att hos dem får Ni service.

 

BELIVA i Piteå är en nyöppnad affär. Radiohandlare Bo Lindvall startade på Storgatan 52 den 18 november. Han sysslade tidigare med radio i Piteå El. Byrå, som nu slutat med radioförsäljningen. Fastän Bo Lindvall bara har trettio år på nacken har han hunnit syssla med radio i tio vid det här laget. Vad han inte vet om branschen är inte värt att veta.

 

I skivbaren ser Anne-Marie Svensson till att det alltid finns det senaste i lager och bakom disken återfinns på nyåret också försäljaren Stig Holmkvist. DUX är huvudmärke.

 

Infjärdens Elektriska i Roknäs har sålt DUX i 25 år.

 

DUX som huvudmärke har också Infjärdens Elektriska i Roknäs. Ägaren David Hellgren och föreståndaren Jarl Wellborg, har alltid satsat på SERVICE och KVALITET. Affären har haft radio på programmet i 27 år och lika länge har David Hellgren varit med. Det är alltså ingen tillfällighet att Infjärdens Elektriska fått ett så gott namn i bygden.

 

DUX har varit huvudmärke i 25 år och det svarar för allra bästa kvalitet. Infjärdens Elektriska sätter också en ära i att lämna den allra bästa service. Det är den, som i längden avgör, om vi gjort ett gott köp eller inte. Den yrkesskicklighet, som kunden möter i Infjärdens Elektriska, blir särskilt värdefull nu, när dubbelprogrammet kommer. Den dyraste antennen är inte alltid den effektivaste och fackmannen-radiohandlaren sparar pengar år Er genom sin erfarenhet.

 

Bakom disken finner Ni förutom innehavaren och hans svärson också fröken Doris Berglund. Alla är inställda på att hjälpa just Er till det fördelaktigaste köpet. Det lönar sig alltid att tala med fackmannen-radiohandlaren. Tala med någon av de båda på den här sidan. Ni skall alltid finna en DUX som passar.

 

 

 

 

Sommaren 1958

Ett foto från sommaren 1958 hemma hos mina farföräldrar i Hortlax. Killen till vänster heter Kenneth och var son till min kusin. Den charmante killen till höger i den moderiktiga hatten heter Roger. Vi var båda födda samma år, fast med några månaders mellanrum.

 

Kenneth & Roger. Tilläggas kan att de båda killarna

blev musikanter, med gitarr och trummor som instrument.

 

 

 

Hortlax i gul belysning

I går efter att regnet så smått dragit bort, lystes hela himlen upp av ett gult skimmer. Hela vår lilla by målades om i påskgula äkta färger.

 

Himlen förbyttes i gula färger efter att regnet flytt sin kos.

Det blev lite påskstämning av det hela. Man bara väntade på,

att det skulle börja regna påskägg från den gula skyn.

 

Hortlaxhimlen igår.

 

Även Norah tyckte det såg lite konstigt ut. Ja, hon blev också en aningen gul,

när vi båda gick ut på balkongen.

 

 

 

 

Två goa ungar

Hej! Jag heter Malte Lindqvist, jag och min syster Norah, har hälsat på

hos farmor och farfar i helgen.

 

Så här såg det ut i morse, precis när jag skulle ha min flaska.

Norah gjorde mig sällskap i sängen.

 

 

 

 

 

Galler som gäller

Foto: Roger Lindqvist.

Alexander, Umeå

 

Granada, Lidköping

 

Mitt liv som fårägare

Sommaren 1970 fick jag och min kompis en fin idé - tyckte vi. Vi skulle bli fårägare. Efter mycken övertalning, så åkte jag och min far till Kalamark för att hämta ett får. Fårstackaren baxade vi in i pappas Volkswagen. Detta gjorde att fåret - som aldrig fick nåt namn - bräkte hela vägen hem till Hortlax. Den försökte kanske säga oss någonting, men tyvärr så talade vi inte samma språk. Femtio kronor var det pris som bonden i Kalamark ville ha. Sjuttiofem kronor betalade vi när fåren sedan slaktades på senhösten samma år. Vid hemkomsten fick den beta på vår gröna gräsmatta. Kompisens svarta får gick i en hage där han bodde med sin familj. Efter ett bråk med vår katt, så flyttades fåret till kompisens hage. Bråket med vår höggravida katt Sessan, resulterade i att hon blev så förskräckt att hon födde två ungar samma kväll.

 

Efter slakten så bestämde jag att aldrig mer ha får. Det fick räcka med en vanlig gullig bondkatt. Kompisen resonerade ungefär likadant. Sedan den sommaren, så var och förblev vi alltså totalt fårlösa. Något som jag aldrig ångrat.

 

Fåret i sin hage sommaren 1970. Inköpt i Kalamark för en summa av femtio kronor.

 

Augusti -72

Det är augustimånad 1972. Sista terminen stundar för en rätt skoltrött yngling. Livet kretsar mycket kring musik, bio och kompisar. Hemma finns min föräldrar, John och Maj-Gerd. Pappa jobbar på fabrik medan min mamma är hemmafru. Min nio år äldre syrra, Gerd, är sedan nåt år utflugen. Jag har alltså ingen att bråka med längre. "Bråket" har jag istället flyttat över till trummorna och trumspelet, som snällt tar emot alla mina slag.

 

Ibland serveras mat ute på vår nybyggda altan. Den kom till våren 1971 som de två "Johnnarna" Lindqvist & Risberg hjälptes åt med. Farbror John var skomakare i byn, och var gift med min faster Emmy. Hemma på tomten, granne med boningshuset fanns hans skomakarverkstad. Jag kan än förnimma lukten av läder och klister som kom emot mig varje gång man kom in på besök. I ett av fönstren stod en Gevaliaburk, fylld till bredden av Johns alla pipor.

 

Nästan varje dag kom min morfar Sanfrid på besök. För det mesta så kom han cyklande. På vintrarna hade han sparkstöttingen som färdmedel. Ofta åt han middag med oss, och han åt med god aptit. När det stundade till saltströmming, så tog han aldrig bort fiskbenen, han slukade fisken i sin helhet. Något som jag tyckte verkade väldigt konstigt. Men sån var han! Han gjorde inte något större väsen kring sin person. Han verkade trivas gott med sitt liv, och hade inga problem med ensamhet. Mormor gick bort den 8 oktober 1964, och fastän han var väldigt ledsen efter hennes bortgång, så var han en gladlynt person, som fram till sin död 1989, lugnt konstaterade: "Södena järe" (Så är det!).

 

 

Min mor och far på vår nybyggda altan, augusti 1972. Maten som serverades

vid det här tillfället, var fisk och potatis. Min mors favoriträtt, medan min far

inte hade den som nummer 1 på sin matlista. Men han åt artigt ändå.

 

 

 

 

Frostig dammsugare

Foto: Roger Lindqvist.

Kaffe på balkongen - än så länge...

I dag blev det att ta på sig en varmare jacka, när jag skulle dricka kaffe på balkongen.

Men skam den som ger sig. Jag gör allt för att töja ut sommaren. Jag börjar rätt

tidigt med att sitta utomhus. Det ligger i generna. Min pappa gjorde likadant.

 

 

Pite havsbad i dag!

Pite havsbad i dag den 17 september 2013.

 

Foto: Roger Lindqvist. 

 

Så farväl du underbaraste av somrar...

Ikväll, brasafton i Hortlax. Medverkande personer, förutom hamburgare, hallonsoda och höstlöv: Daniel, Andreas, Jannice, Max, Elisabeth och Roger. Till detta sällskap kan även tillföras de båda katterna Pelle och Selma. Varmt inte endast från brasan, utan även skaplig lufttemperatur. Med detta, får vi ta farväl av den sommar som varit. Och vi hoppas - och tror - att den behagar komma tillbaks nästa år, sommaren 2014.

Huvudpersonen denna kväll var Brasan. Den gjorde sitt bästa för att värma
och behaga sina inbjudna V.I.P. gäster.

Kvällen bjöd på varm lufttemperatur. T.h. ses katten Selma med blicken vänd
mot fotografen. Av Pelle syns endast bakdelen, hans vita ben och röda svans.

Daniel, Max och farmor Bettan.

Brasfotograf: Roger Lindqvist.

Hösten hälsar på

Färgsprakande höstlöv i sin fulla längd.

Samma höstlöv lite mer i detalj.

Foto: Roger Lindqvist.   

Två urnor som berättar...

I min barndom stod två stycken cementurnor uppställda på vår gräsmatta. Min mamma satte blommor i dem, varje sommar. När jag var rätt liten, så målade min pappa dem röda. När jag blivit i tonåren målade han dem gröna. När det var dags att flytta hemifrån, målade han dem gråa. Alla tre färger  står som en slags symbol för tre olika faser av mitt liv. Det är länge som de tjänade sitt syfte. De har stått ute bakom ett av våra förråd i många år. Häromdagen plockade Daniel fram dem, eftersom han skulle städa upp på platsen. Jag trodde först att han skulle slänga dem, men icke det. Han skulle ha dem kvar, och eventuellt använda dem, precis som hans farmor en gång också gjorde. Nu är den stora frågan: vilken färg blir det den här gången?

Alla tre färger finns representerade: rött, grönt och grått.

Lulepojken Gunnar, som var en hejare på Pitemål

Gunnars far, Sven Wiklund, var infödd pitebo.

MAX ROGERS - 1988

Dannys

Rasrisk

Per-Olow Petréns orkester, Växjö - 1973

En fin kusin har lämnat oss...

Resterna av ett UFO?

Vad är nu detta? Resterna av ett UFO? Upphittade i Hortlax, i

nådens år, 2013.

 

UFO heller inte, det smakade gott i alla fall. Påminde mig

om våfflor.

----------------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Ljus i mörker

Foto: Roger Lindqvist.

 

Kökskonst

Kökskonst kan i vanliga fall associeras till läckra tillagade maträtter. Men det kan också vara konst i köket. På ena sidan av kyl och frys, i vårt kök, hänger Norahs och Max´ konstverk. Norah ritar gärna små söta prinsessor, medan kusinen Max brukar ha en helt annan inriktning i sitt konstnärsskap. När barnbarnen kommer vill de så gärna ta fram ritblock och färgpennor. Malte är än så liten, att teckning och målning har han bestämt skjutit litegrann på framtiden. Men det kommer, var så säkra. Jag tecknade själv väldigt mycket som barn. Jag kunde sitta vid köksbordet därhemma, i flera timmar, medan jag drunkande i röda hus, berg, sjöar, träd, blommor, hockeyspelare och naturligtvis; GUBBAR! 1971 teckande jag av målvakten Leif "Honken" Holmqvist. Jag gjorde samma med Greta Garbo, Dag Hammarskjöld, Yngve Holmberg, Henrik Ibsen och några fler. Skämtteckningar brukade jag också försöka mig på. Jag har - eftersom jag har släktskap med hamstersläktet - sparat många av mina teckningar. I mina läxböcker - som också finns kvar - har jag ritat av några lärare jag hade i skolan. Jag tecknade även av Olof Palme och Tage Erlander.

 

Det blir spännande att följa barnbarnen, för att se om även deras läxböcker blir fullklottrade, precis som deras farfars böcker en gång var.

 

Konstverk signerade Norah och Max. Men även farmor och farfar brukar

rita när andan faller på. Farfar har gjort en liten teckning föreställande Norah.

Det var en gång i somras, när hon kom på besök, som jag ritade av Norah.

Det var dock länge sedan jag satt i flerfaldiga timmar med mina ritblock. Så

resultatet blev inte det allra bästa. Jag är och var rejält ringrostig.

 

I böckernas fantastiska värld

Som barn hade jag en släkting i vars vardagsrum det fanns stora bokhyllor med böcker. Vad annars? Varje gång vi gjorde ett besök så hamnade jag vid bokhyllorna. I böckerna fanns drömmar och berättelser om allt möjligt tänkbart. Det var just detta som fascinerade mig. Den ena historien mer fantastisk än den andra. Det fanns en annan kul grej också, när man öppande böckerna så kom en slags ljuvlig doft mig till mötes. Det var kunskapens egen doft. Hemma har vi bokhyllor, men tyvärr så ryms inte alla de böcker som jag samlat på mig. Drömmen vore en stor Norrbottensgård beläget vid en sjö. I en av de stora rummen (salarna) skulle undertecknad ha väggfasta bokhyllor, från golv till tak. Där skulle jag samla alla de bokvolymer som jag bara drömt om. I en annan sal, skulle det finnas ett inrett fullskaligt musikrum. Detta även med inspelningsmöjligheter. Ja, tänk dessa drömmar!

 

Här sitter jag vid en av våra tre bokhyllor. Men tre bokhyllor är på tok för litet.

 

 

 

Norahs och Maltes äppelträd

Foto: Roger Lindqvist.

 

Hamnmagasinen, Västra kajen, Piteå

I torsdags, ett besök i de gamla hamnmagasinen som sedan 1972/73 står uppställda vid Södra hamn i Piteå. Vi vandrade runt och iakttog alla de namnteckningar som än i dag finns bevarade, av de personer som en gång verkade i magasinen och dess närhet. Uffe Lindlöf som också var med, upptäckte till sin förvåning, både sin fars och sin egen namnteckning, på de stabila bjälkarna som finns i magasinet.

 

Manfred Högling den 5/9 1940 - Bertil Samuelsson, Munksund.

 

E. H. 1889.

 

G. A. Westerberg.

 

Den 31 oktober 1937.

 

Marcus Lundman Hamngatan 64 Piteå. Den 5 juni 1948.

 

Rune Nyman, 18/2 1942.

 

 

 

 

Rågsikt.

 

Sten.

 

 

 

Östen Jonsson, Bruno Holmgren, Henning Bergman - 4/9 1948, Piteå.

Sune Dahlberg, 7/9 1942, Gunnar Olofsson, Storfors, Kjell Pettersson

23/5 1948.

 

Birger Öqvist, Roknäs.

 

Sven-Erik Bergman, den 20 juli 1948.

---------------------------------------------------------------------

Foto: Roger Lindqvist.   

 

 

 

Potatisupptagning

Foto: Roger "Knölen" Lindqvist. 

Nolia City Konferens presenterar:

KJELL-BERTILS & KVARNBY - 26 oktober 2013 - klockan 21-01

 

 

 

 

 

 

Max tager sig en mjukkaka

Efter en intressant dag, begav vi oss till Övremarken jag och Max för lite potatisupptagning. Daniel skottade grus, jag och Max hjälptes åt med de potatisknölar som fortfarande vilar i jorden. Jag tog upp, Max satte dem i en balja. Så småningom strejkade farfars rygg, ordentligt. Jag tog några stapplande steg, sträckte på min onda kropp, samtidigt som Max härmade sin farfar och gjorde likadant. - Farfar, jag har också ont i ryggen.

- Jamen, Max, då måste vi sätta oss en stund, heller hur? - Mmmm, farfar, sa Max.

 

När vi vilat oss en stund, hjälpte vi Danne med gruset. Först farfar, sedan så ville Max göra samma sak. När det var skottat klart, så åkte vi iväg i farfars fiiiina kärra. Gruset lastade vi av på den mark som Andreas i dag förfogar över. Max huttrade litegrann: - Farfar jag fryser! - Då måste du gå å sätta dej i bilen, sa jag. - Hmm, vill inte, farfar!

- Du får låna farfars jacka...? Joo, farfar, men den e´så stor.

 

När grushögen var avlastad, begav vi oss hemåt. Ute på Hortlaxängarna svepte dimman över oss. Och borta, långt borta, lade sig solen att vila. Max var lite trött efter att ha varit oss till hjälp. Men när vi steg ut ur bilen, kom en igenkännande ljuvlig doft oss till mötes. - Mmmm, känner du Max, det luktar nybakat... - Jo, farfar, de´ luktar gott.

Ju närmare lägenhetsdörren vi kom, desto kraftigare blev dofterna. Å när vi öppnade så omfamnade den oss. Världens bästa farmor Bettan hade jättefärska mjukkakor liggande på bordet. Max och farfar satte smör på den ännu lite varma mjukkakan. Max satte ost på sin, medan farfar, som är en trogen korvälskare, skivade upp några skivor för en njutningsfull stund. - Farfar, jag vill också ha en korvskiva i handen. - Klart du ska ha, sa farfar.

 

När Max torkat bort sin vita mjölkmustasch, lade han sig på soffan för att vila. Kläderna lade han i en prydlig hög vid sidan om. Och efter en pyttestund, så hade John Blund hämtat honom. Ett fint slut på en fin dag.

 

/Farfar.

 

Som på beställning låg dessa ljuvligheter och väntade på Max och farfar.

Världens bästa farmor Bettan, hade bakat medan de två herrarna var strängt

upptagna med allehanda sysslor.

 

Max satte smör på den varma nybakade kakan. Som kronan på verket satte han en ostskiva

på härligheten. Mums...

 

 

 

"Nej, nu kommer den där Lindqvist igen..."

Dadamdamdadam... å va´skönt i vattnet... damdamdadam...

 

Undrar om man skulle ta sig en flygtur över stan...

 

Typiskt! Nu kommer han igen å smyger... den där Lindqvist

från Hortlax. Trodde han hade slutat med den där kameramanicken.

Bäst å ge sej av mot zonområdet... tur att han inte kan flyga med

de´där kameraskrället... tack Gud för mina vingar...

 

Jag har ju blitt varnad för den där Lindqvist. Tänka sej, karl´n

kan visst aldrig sluta fotografera... endera dan kommer han väl

flygande också...

 

Bäst å fly som bara attan... tji fick du - Lindqvist... hoppas att

bilderna blev skitdåliga... en dag ska jag släppa en lort på

dej å din kamera. So Long!

 

 

 

 

 

"Ackes Eka"

I dag har jag och Uffe Lindlöf kikat lite närmare på de gamla hamnmagasinen som en gång stod placerade vid Piteå hamn. 1972/73 flyttade man magasinen till Västra kajen. I ett av dem finns ett båtmuseum, där även ett antal herrar också har inrättat ett båtbyggeri. Vi fick en angenäm pratstund med två av dem. En vänlig man vid namn Folke Hedkvist, visade mig runt uppe på övervåningen. - Å där har du den så kallade "Ackes Eka" sa han och pekade till vänster, där en rödmålad liten eka fanns, samt en segelbåt. Först förstod jag ingenting. Men när jag gick lite närmare föll alla de 99 poletterna ner - samtidigt!

 

Acke Norberg (1908-1997) var född i Haparanda, men kom så småningom till Piteå där han mötte den stora kärleken. Detta i form av en viss Onny Lundqvist (1912-1996), född i Storfors som dotter till Georg och Vilma Lundqvist. Vilma var syster till min farmor, Hanna, som således blev moster till Onny, som genom giftermålet senare fick efternamnet Norberg.

 

Acke Norbergs eka. Nämnas kan att de båda herrarna var anställda

vid Furunäsets sjukhus. Acke Norberg som socioterapeut, Sven-Erik

Engstrand som skötare.

 

Den tvådelade ekan: Ackes Eka!

 

 

 

Onny och Acke Norberg.

 

 

 

Säg Algots, det räcker!

Algots - 1952.

 

Alla har vi varit små, mycket små...

Årtalet är kanske 1970/71. Iklädd min brunsvarta polotröja, och långa lugg, tog fotografen Rune Höglund den här bilden av mig, under Fritt valt arbete-lektionen i Hortlax centralskola. Två tunga år var kvar innan frihetens klockor skulle ringa. Inte förrän juni 1973 öppnades skolans dörrar på vid gavel och eleven Lindqvist kunde därmed ta sin cykel och åka hem. Fyrtio år har härmed passerat, fyrtio år där mycket vatten hunnit rinna under broarna.

 

När barnbarnet Max såg bilden pekade han på min långa lugg, och frågade bestämt: Farfar, vad är de´där?

Och när jag frågade honom om han kände igen den där killen på bilden sa han nej. Inte så konstigt, det är ju knappt man känner igen sig själv.

 

Eleven Lindqvist, Hortlax centralskola.

 

Schytts /1973

 

 

 

Min f d lärare i tecknad version

Utan förvarning dök han upp i mitt huvud. En f d lärare i högstadiet.

--------------------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist - elev.

 

 

Nils Poppe - "Ljuset från Lund"

Nils Poppe som Sten Stensson Steen.

 

En gammal Poppe-film vill TV 1 glädja oss med på söndag. Det är som Sten Stensson Steen han visar sig för oss i farsen "Ljuset från Lund" från 1955. Här är han ledare för en experimentskola, som får de traditionella pedagogerna att förfäras men eleverna trivs desto bättre. På bilden ser vi dock herr Stensson i någon annan miljö än skolans.

----------------------------------------------------------

HÄNT I VECKAN ¤ Januari 1971.

 

FAKTA-------------------------------------------------------------------

Filmen hade sin premiär den 26 december 1955 på biografen Spegeln i Stockholm.

Rollista:

¤ NILS POPPE - Sten Stensson Steen

¤ LUDDE JUBERG - Stens far

¤ JULLAN KINDAHL - Stens mor

¤ ANN-MARIE GYLLENSPETZ - Anna

¤ KARL-ARNE HOLMSTEN - Bengt Lundberg

¤ CARL STRÖM - Dekanus

¤ HELGE HAGERMAN - Josua Carlander

¤ NAEMI BRIESE - Signe

 

Regi: HANS LAGERKVIST

Nils Poppe - "Tre glada tokar"

1971 hade jag som vana (ovana) att skriva små recensioner om svensk- och utländsk film som visades i televisionen. Jag klippte ur, betygsatte och framförallt tittade, som ju var det absolut viktigaste. Nils Poppe förekom i många filmer. Och tur var väl det. Utan Poppe - så hade det inte varit lika roligt. I en urklippsbok, har jag hittat följande:

 

AHRLE, POPPE OCH BOTTE spelar tre glada tokar.

 

Här har ni de glada tokarna: Nils Poppe, Elof Ahrle och John Botvid.

 

Med den svenska filmfarsen "Tre glada tokar" i TV-tvåan debuterade Elof Ahrle som filmförfattare och medregissör. Han siktade av allt att döma på bröderna Marx´ bravader, men det var naturligtvis inte lätt att försöka sej i deras genre, även om Nils Poppe som en av de tre lånade ett och annat av Charlie Chaplin. Varken filmförfattaren eller regissörerna - den andre var Hugo Bolander - ägde Marxarnas fantasifulla infall och sinne för komposition.

 

Det blev med det tre glada tokarna som med de tre bröderna Marx att somliga skrattade och slog sej på knäna av förtjusning över upptågen, medan andra satt tämligen oförstående. På biograferna fanns en majoritet som fann sej mycket väl tillrätta med de svenske. Man förnekade inte heller att filmen i vissa avsnitt vittnade om fantasi, humor och begåvning. Detta gällde då inte minst Nils Poppe, vars världsfrämmande dammsugaragent trots sin surrealistiska snurrighet ibland fick mänskliga drag.

 

Ahrle själv hade det inte så lätt som skådespelare. Han måste vara en verklighetstrogen förste älskare (måste han det förresten, undrades det), en fin karl och därtill drullig i slutscenerna. John Botvids prillighet passar bättre in i alla sammanhang. Kvinnorna var söta att se på, och det är ju inte det sämsta. Filmen gjordes 1941-1942.

--------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 9 mars 1971.

 

 

Andreas & skördetröskan

Andreas på väg...

 

...att tömma sin last...

 

...av korn.

 

Jodå! Han verkar nöjd.

 

 

 

 

The Animals

BILDJOURNALEN ¤ 1966

 

The Hounds - 1967

 

THORE SKOGMAN - "Pang i bygget" /1965

 

Fabulous Four

BILDJOURNALEN ¤ Den 17 maj 1966

 

Jan Malmsjö - Hej Clown

Melodifestivalen 1969.

Janne Önnerud

 

¤ Christer Hedin

¤ Rune Wallebom

¤ Lasse Sandgren

¤ Janne Önnerud

¤ Johnny Lundin

 

Lasse Lönndahl & Alice Babs

BILDJOURNALEN ¤ Den 18 april 1959

 

Martin Ljung

SE ¤ Den 31 maj 1957

 

Lill-Babs & Per Lindqvist

BILDJOURNALEN ¤ 1958

Lill-Babs & Carl-Gustaf

BILDJOURNALEN ¤ 1963.

 

Nu kommer jag farfar!

Igår åkte Max rutschkana vid södra hamn i Piteå.

 

En mycket nöjd Max åkte om och om igen.

----------------------------------------------------------------

 

 

 

Bananflugor

En invasion av små ettriga flugor - bananflugor - har flyttat in i vår lägenhet. Och vi är inte ensamma. Det verkar som om det är en armé av flygfän, som nästlat sig in hos var och varannan runt om i landet. Ett glas med ättika och diskmedel har fått dessa inkräktare att plumsa i - och att aldrig mer komma upp. Just nu ligger ett 15-20-tal lik och guppar på ättiksglasets botten. Mitt i vårt kök. Makabert!

 

Sju bananflugekamrater sitter och funderar: - Jaa, Torsten, ska du eller jag...?

- Nja, Inga hoppade ju i, å hon har inte kommit upp över ytan än, jag tror jag står över.

- Men va´e´de´för doft som kommer in i min bananflugenäsa?

- Vet inte, men det luktar ju himmelskt!

- Ska vi inte göra ett provdopp, Torsten?

- Hoppa först du Axel... jag kommer efter...

- Sist i är en badkruka...

--------------------------------------------------------------------
Bananflugefotograf: Roger Lindqvist.

 

JIGS

 

 

 

COOL CANDYS

 

¤ Arne Nathansohn - gitarr

¤ Tillbjörn Persson - orgel, piano

¤ Håkan Ljungkvist - sax, gitarr, flöjt

¤ Sven-Eric Gissbol - sång, bas

¤ Gunnar Wahlgren - sax, trumpet,

¤ Arne Hallin - trummor

 

 

Snäll eller inte?

Hemma i en garderob ligger buntar med papper. Det är tecknade gubbar, manuskript, revytexter och urklipp från tidningen, där jag skrivit om allehanda saker och ting. I två urklippspärmar finns också saker prydligt ordnat i kronologisk ordning. Detta är också alster som jag är pappa till. Jag blev en gång  tillfrågad om jag kunde skriva några revytexter. Detta jag gjorde. Men man tyckte att jag var för snäll, inte nog bitsk. Ändå så använde man sig av två nummer, två monologer som jag gjort. Jag gjorde även en annan monolog, "Bakåtsträvar´n", som handlade om en man, som tyckte att allt var bättre förr. Men - sa man - det var nog bra, men kanske att den person som skulle ta sig an detta, inte skulle komma ihåg all den text som jag gjort. Hur som helst, "Bakåtsträvar´n" publicerades i stället i Piteå-Tidningen någon månad därefter.

 

Att vara tuff i sitt språk, att var fräck, att liksom ta alla de där orden i sin mun, kan ju gå hem. Om man förvaltar dem på rätt sätt. Allt för många vitsar under bältet, tycker jag inte alls om. Jag tycker det endast kan bli rejält pinsamt om revynummer hela tiden kretsar om sex-skämt. Jag tycker om att se och lyssna till nummer, som är gjorda med finess. Gärna med en allvarlig underton. Se bara på HasseåTage vad de gjorde med sina revynummer. Vissta var det fräckt emellanåt, men inte så att det störde. Det fräcka, var ändå på nåt sätt gjort med sån känsla, att det aldrig blev plumpt. Nu kan man inte tro att man kan tillfredsställa alla sorter av människor och publik. Man måste s a s hitta sig själv i det man gör. Huvudsaken är att man känner att det känns rätt i ens inre.

 

En liten del av de urklipp och allehanda nerskrivna saker som är komna från min penna.

 

 

PER MYRBERG - en besviken ung man...

Varför är Per Myrberg besviken? Vid 29-årsålder har han en position inom svensk

teater som få lika unga skådespelare är förunnande. Men Per är alltjämt osäker

på sig själv och han tycker livet är svårare än de han väntat sig. Eller rättare sagt,

det är inte tillräckligt. "Ska det bara vara så här?" brukar han fråga sig. "Blir det

inte annorlunda?"

 

I filmens och scenens värld är han ett annorlunda känsligt ansikte. Det är så många som väntar så mycket av Per Myrberg. Själv är han lite bitter, en besviken ung man som är missnöjd med sig själv, kritiken och livet. Ändå går det bättre och bättre för honom.

 

Ridån gick upp för Lucia-underhållningen i Palmgrenska skolan i Stockholm. På scenen stod en pojke. Pojken hette Per Myrberg och var i 17-årsåldern. Det var första gången han spelade teater så lite nervös var det ju även om publiken bara bestod av skolkamrater, lärare och föräldrar. Pjäsen, en dialog uttryckt ur en roman, började. När Per och hans motspelerska utväxlat några repliker reste sig en bastant lärarinna och gick fram till scenen.

    - Hööögre, sa hon. Ni måste tala högre. Hon ansträngde sig inte att viska diskret utan ropade snarare ut sin uppmaning. Stackars Per vred sig. Han hade aldrig tidigare känt sig så generad. En gång till under pjäsen klampade lärarinnan fram och skrek "Hööögre!" till Pers förtvivlan.

 

Det var alltså Pers första upplevelse av att stå på en scen. Första gången som åskådare i en teatersalong blev samma besvikelse. Pjäsen ifråga gick i vilda-västern-stil och gavs av skolbarnsteatern. Prärien bestod av knarrande golvtiljor och träden av platta pappbitar.

    - Jaså, är det så här teater är, tänkte Per missmodigt.

Efter att ha haft tråkigt på teatern ytterligare ett par gånger vände han ryggen åt denna konstart. Under fem år vägrade han stenhårt att sätta sin fot i en teatersalong. När Per sen en dag berättade hemma att han kommit in på Dramatens elevskola kom det som en fullständig överraskning för mamma, pappa och storebror Myrberg. De kände till hans dåliga förhållande till teatern och kunde givetvis aldrig drömma om att han själv skulle bli skådespelare.

    - Jag kan inte svara på varför jag blev skådespelare eller när tanken föddes hos mig, berättar Per. Jag vet bara att mitt intresse för teater stimulerades genom främst Almquists "Amorina" och Tjechovs "Björnen". När jag låg i lumpen hade jag tid att tänka över min framtid och det var väl då jag bestämde mig.

Det tog inte så lång tid för Per att skaffa sig en position inom svensk teater. Men han är inte nöjd med sig själv. Åtminstone inte konstant.

    - Jag är säker på att jag är en habil skådespelare, sa han och suckade. Men vem vill bara vara det. När jag upptäcker att jag är en habil skådespelare vill jag inte fortsätta.

 

Vem kan då övertyga Per om att han är bra i sitt yrke. Ja, recensenterna kan det definitivt inte. Deras omdöme litar han inte på - oavsett han får beröm eller negativ kritik. Det skulle i så fall vara publiken som får Per att känna sig nöjd. Han är mycket känslig på den punkten.

    - Jag kan nästan känna innan ridån gå upp om publiken är följsam. Den ska vara som en tennisboll. När skådespelaren säger en rolig replik, slår ett slag med racketen, ska den lyfta sig i ett snärtigt skratt. Sen gäller det att fånga in den i rätt ögonblick. Gör man inte det blir publiken förvirrad och splittras.

 

Lilla teatern, (där Monica Zetterlund f. n. uppträder), som Per gick över till från Dramaten, måtte passa utmärkt. Här har han tillfälle att i stor utsträckning välja sina roller. Han vill ha möjligheten att kunna tacka nej till en roll. Det var därför han avböjde när SF lockade med ett fint kontrakt. Per var tveksam innan han bestämde sig för den senaste rollen i "Älskarinnan". Han tyckte vid första genomläsningen av manuskriptet att den unge mannen verkade velig. Det är han nu inte - ynglingen i filmen alltså. I grund och botten har han stora likheter med Per själv. Ensam, lite vill i tillvaron, känslig, växlande till sinnesstämningen, en aning bitter. Ja, det är Per också.

    - Som de flesta skådespelare är jag bitter, avslöjade han. Jag kan inte konkret uttrycka vad jag väntat mig av livet men det har i alla fall inte blivit så. Man räknar liksom inte med den hårda verkligheten, inser inte hur mycket som beror på slumpen. Men det får man erfara gång på gång och illusionerna brister en efter en. Man känner då bara tomhet - en slags själslig baksmälla.

 

Men det innebär ju inte att han är blind  för det ljusa i tillvaron. När Per kopplar av och har det skönt brukar han läsa. Strindberg har betytt en hel del för honom. En annan trevlig avkoppling är bio. Han brukar gå på söderbiografen Mona. Det är oftast bara Per och ungarna i Götgatabacken i salongen. Han tycker om de B- och C-filmer som visas där för att regissörerna verkar så ambitiösa. Per är road av vilda-västern-filmer också. Men det ska vara gamla, fina historier om Wyatt Earp och Jesse James. Han gillar inte de moderna cowboy-filmerna där man försöker skapa nutidsproblem. Den anknytningen är onödig, tycker han. Vilda Västern förr är intressant nog i sig själv.

 

"Älskarinnan" var som sagt den senaste filmen. Tidigare har Per spelat i "Lustgården" och "Domaren". Rollen i den sistnämnda är han mest nöjd med. Den första filmrollen Per hade var Erik i "Värmlänningarna", som spelades in 1957. Nu har han återupplivat filmdebuten genom att göra Erik i TV-teaterns "Värmlänningarna" som sänds på annandagen. Helena Brodin spelar Anna och Åke Grönberg Löpar-Nisse.

    - Jag tycker om "Värmlänningarna" om man tar den för vad den är - ett folkspel, sa han. Typerna i den är platta och man bör inte försöka få dem intressanta genom att ge dem en modern anstrykning. Den här gången spelar jag Erik naivare, vilket jag tror är rätt.

PS! För den 29-årige Per Myrbergs beundrarinnor: Han är gift sedan 1960 och har tre barn. DS.

----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962.

 

 

Tack Marilyn

Marilyn Monroe.

 

¤ Tack Marilyn Monroe. Tack för så mycket du gett oss. När du i förra veckan, 36 år gammal och trots berömmelse, rikedom och skönhet, beslöt dej för att gå ur världen var vi många som ville sluta upp kring ditt minne och bara i all enkelhet säja tack. Det tack vi ville säja var inte ett tack med pompa och ståt. Inte ett tack för att du var, som det hette i en nekrolog, "en skådespelerska av betydenhet och en karaktär att akta". Allt det där är säkert sant. Lika sant som att du blev vårt tidevarvs sex-symbol och fick pojkar att gapa munnarna ur led och flickor att krossa speglar av avundsjuka.

 

¤ Nej, tacket vi ville säja var för att du på en och samma gång var både den ogripbara sagofiguren och tjejen mitt ibland oss. Det fina med dej var att det fanns sånt liv i dej. Inget himmelskt, historiskt, högtidligt liv,. Utan samma liv som vi förknippar med vår egen bråkiga, bullriga, raspiga, trasiga, festliga, glada vardag. Fast det stod stjärnglans kring dej kunde vi - bildlikt - ta i dej. I bitarna som blev helheten, ditt liv, känner vi igen bitar från våra egna liv. Du kom till världen ovälkommen. Din far övergav dej, din mor hamnade på mentalsjukhus, fosterföräldrarna blev många och skuffade dej hit och dit. - Men vi ser det inte som upptakten till ett ödesdrama utan tänker på tjejen på fiket eller kompisen i klassen vars liv också haft en knackig start. Likadant var det nu senast, när du tvingades lämna ditt jobb vid filmbolaget. Vi såg dej inte som drottningen som måste abdikera utan som tjejen som fick sparken och vi mumlade för oss själva: Chefer är sej lika.

 

¤ I allt vad du gjorde såg vi oss själva. Dina drömmar var våra. Ditt famlande var vårt. Du gifte dej med första bästa kille och ville bli en god och duktig husmor. Tusen flickor har gjort på samma sätt. Men du ville mer och vem vill inte mer när man är ung och klär i trånga jumprar och blodet rinner varmt. Du gifte dej med en annan kille med du skilde dej för att han bara kunde prata idrott och du gifte dej med en tredje man även det äktenskapet gick i kras för du kände dej främmande i hans skärpta, intellektuella värld. Är inte det också det vår egen dröm - att få leta efter livskamrater på så skilda håll som möjligt? Vi famlar runt och hoppas på något mer. Naturbarnet vill bli djuping, raggarbruden vill bli herrgårdsfröken. Och för dej, Marilyn, räckte det inte med att vara en firad sex-bomb, du ville bli en allvarlig och aktad skådespelerska. När man skrattade åt dina planer tänkte du som vi, att jag ska minsann visa dom, och när du lyckades hade du väl samma sköna känsla av triumf som vi, när något går oss väl i händer.

 

¤ Du formade inte ditt liv målmedvetet och taktiskt. Hade du gjort det hade din historia blivit antingen en sedelärande succéberättelse eller en avgrundslik tragedi. Och du hade fjärmat dej från oss och blivit en porslinsdocka bland andra i kabinettet av vår världs berömdheter. Nu späckade du i stället ditt liv med infall och förvirring. När du befann dej i karriären var det du själv som höll på att krossa den. Du fotograferade dej naken för att klara en bilavbetalning. När du blivit seklets vamp och man tog för givet att du bara var en dum blondin visade du att bakom blusliv också rymdes själsliv. När du blivit erkänd som en sofistikerad komedienne blev du lycklig över att höra grabbarna i gathörnen lägga upp busvisslingar efter dej. När du skulle göra din come back men tyckte att jobber var trist gjorde du som många av oss också gjort, du skubbade och du kom för sent och du försökte gömma dej bakom sjukintyg. Upp och ner. Hit och dit. Drömmar blev sanna, förhoppningar grusades. Sånt var livet för dej. Sånt är livet för oss.

 

¤ Vi slipper få dej som historien om flickan som började med två tomma händer - och mindre än så - och rusade i väg till de ärans tinnar, där man både får trycka drottning Elizabeths hand och sjunga "Ja må han leva" på president Kennedys födelsedag. För du gav oss ett olyckligt slut på historien. Men vi slipper också att få din historia som en moralkaka om att pengar inte skänker lycka och att berömmelse är strunt. Ty du var själv den första att visa att du sökte efter så mycket annat; trygghet och lycka. Historien är bara den: Du sökte tryggheten och lyckan på många sätt och på många håll. Du fann den inte.

 

¤ En gång för några år sen fick en flygmaskin du åkte i motorstopp och det var risk att planet skulle störta. Du frågade ditt ressällskap: "Vad tror du att dom skriver på min gravsten?" Han vågade inte gissa. Och du sa: "Jag slår vad om att det blir, HÄR VILAR MARILYN MONROE - BYST 98, MIDJA 56, HÖFT 97"

 

Det blir inte det texten, Marilyn. Vad det blir i stället vet vi inte, men vi grabbar som visslat åt dej på biodukar och tjejer som blondat håret till samma ton som du, vi raggare och djupingar, glädjespridare och tråkmånsar, turgubbar och olycksbarn, vi alla som åker i samma livets berg- och dalbana som du, skulle vilja resa den här: "Här vilar Marilyn Monroe - älskad därför att hon var en av oss".

Det är vårt tack.

-----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1962.

 

 

Harriet Andersson - 1958

 

Ford Taunus 17M

 

 

 

Nils Poppe - 1942

 

 

 

TAGES / THE MANIACS

Mitt i "tagesgänget" ses trubaduren, låtskrivaren och konstnären Carl-Anton Axelsson.

 

T.v. Tom & Mick & The Maniacs. T.h. Ola Håkansson med fru.

-------------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 24 januari 1968.  

 

 

Idolerna /1969

 

BILDJOURNALEN ¤ Den 29 april 1969.   

 

Nattljus.

Foto: Roger Lindqvist. 

Julen 1957

 

 

 

Vinyl & Stenkakor

I dag inköptes en hög med vinylplattor- och några stenkakor. Vad stenkakorna beträffar, så var det Calle Reinholdz som bl a sjöng sin "Luffarvisa". En lite ovanlig sak, var den röda LP-plattan från tidigt 60-tal, som innehöll diverse artister, bl a Sven-Gösta Jonsson och Gunnar Wiklund.

 

På en av dessa två stenkakor sjöng skådespelaren Calle Reinholdz sin välkända

"Luffarvisa".

 

Den röda LP:n kändes lite speciell i mina ögon.

 

----------------------------------------------------------------------

 

 

Selmas nyfödda

Selma med den överlevande ungen: Svarte Rudolf. Som vi trodde då.

Men Selma "klämde fram" tre ungar till. Nu får alltså Svarte Rudolf

böja sin nacke och le.

 

I eftermiddags födde Selma fyra små ungar. Tre av dem var döda vid "framkomsten". Nummer två i raden, den som ses på bilden, var däremot hur frisk som helst. Jag tog min spade, och begravde de tre små liv som dött. Vi åkte hem, och efter ca en timme, återvände jag hem till Daniel som nu hade kommit hem och stod i duschen. Döm om min förvåning när jag blickar ner i Selmas låda; ytterligare två ungar hade då anlänt. Sammanlagt hade hon fött fram sex ungar, varav tre överlevde. Svarte Rudolf blev alltså inte allena, visserligen miste han tre syskon, men fick ändå två "överlevare" att busa med inom sinom tid. Slutet gott, allting gott!

 

 

 

 

 

NILS POPPE - 1942

 

JFK-mordet / 1963

 

MARILYN / Andy Warhol - 1967

 

Bob Dylan, Woodstock - 1968

 

Sten & Stanley

 

Då var det sommaren 1997.

Jag roar - och oroar - mig ibland genom att titta på gamla bilder. Idag hittade jag ett gammalt foto. Det togs hemma hos Stig-Arne Sandström på Degeränget sommaren 1997. Jag och Bettan sitter i Stig-Arnes soffa, och till höger skymtar hunden Emma, som min syster brukade ta hand om. Jag var 39 år gammal, skulle fylla 40 samma höst. Ja, tänk vad tiden går.

 

Roger & Elisabeth, sommaren 1997.

Siw Malmkvist

 

Lasse Lönndahl

 

 

 

Åke Grönberg - i Syndfull skapelse

FYNDFULL SKAPARE - I SYNDFULL SKAPELSE

 

Åke Grönberg.

 

Konrad Jonsson har talat från en teaterscen i Göteborg. Konrad Jonsson har gjort revolution mot industrialiseringens rutmönstrade livstvång, sagt nej till fabriksvisslans kommando, talat hårda ord mot arbetsköpare och slavmentalitet. Och Konrads ord har sagts så att publiken på Folkets Husteatern förstått vad det gällt. Konrad Jonsson är ingen lätt roll - han står arbetarna nära, hans språk är vardagsmannens, men med en underton av poesi. Det är ändå inte självskrivet, att träffa rätt i tolkningen av den pjäs Folke Fridell och A. Gunnar Bergman skrivit. Två tidigare framföranden - en folkparksturné med en ensemble från Göteborgs stadsteater och i radio - hade inte hittat rätt i pjäsen. Orden fick inte mer liv än då de lämnade skrivmaskinen, figurerna inte mer relief än deras namn i rollistan gav dem.

 

Och så talade Konrad från de göteborgska arbetarnas egen nyöppnade scen - och av pjäsen blev ett stycke liv skuret ur svensk industrivardag. Den som lyckades med konstverket var en trubadur och glädjespridare, en figur känd från otaliga svenska filmer, ett dragplåster från mängder av fester, en folkparkernas och revyernas kuplettsångare, rund om mage och kinder, med skrattrynkor kring glitterklara ögon, krusigt hår och ett vit-tandat, frodigt bullrande leende. Eftersom ni sett bilderna här omkring så vet ni redan vem det handlar om.

 

Åke Grönberg spelar huvudrollen i Syndfull skapelse. Han har också gjort sin debut som dramatisk regissör med pjäsen. Framgången är till stor del hans, även om en lyckad teaterföreställning givetvis måste bygga på att en samlad ensemble ger sitt bästa. Syndfull skapelse är Åke Grönbergs pjäs. Den handlar om honom. När Åke satt i salongen vid en premiär på Norrköpings stadsteater, råkade han hamna bredvid A. Gunnar Bergman, en man som han kände endast som en av huvudstadens mest fruktade kritiker. De båda herrarna utbytte hövliga hälsningar - ganska kyligt, säger Åke - men hur det nu var måste de ju något säga innan ridån gick upp, och då berättade AGB om Syndfull skapelse.

 

Först blev Åke nästan förbannad - satt karln och drev med honom, var det skoj alltsammans? Eller kunde någon verkligen ha skrivit en bok som han sedan tillsammans med en annan gjort en pjäs av och som så precis handlade om honom, Åke? Det stämde ju på punkt efter punkt, föräldraambitionen, "underbarnets" uppvisningar i familjekrets och vidare umgänge, det tunga arbetet, oviljan att böja sig under industrins tvång, längtan där inne till något annat. Och slutligen frigörelsen som dock för Åke blev en annan än Konrads. Men var det Åkes pjäs, så skulle han inte bara spela huvudrollen, ingen annan än han själv skulle regissera den. Det var nu kanske inte så självskrivet i andras ögon, men eftersom Åke Grönberg är en man som genomför det han beslutat, blev han regissör. Hur det gick är redan berättat.

 

Åke Grönberg som Konrad Jonsson, arbetaren som gör revolution mot

industrialiseringens inrutade livstvång.

 

Syndfull skapelse är inte Åke Grönbergs första möte med den dramatiska konsten. Jean i Fröken Julie blev en upplevelse för honom, skild från allt han då varit med om. I strindbergsjubileets yra skulle Programbolaget för några år sedan köra ut med Fröken Julie på småorter, som aldrig sett teater förut. Trettio föreställningars turné, Karin Kavli och Birgitta Brunius och Åke Grönberg och chauffören var hela sällskapet. Antalet förställningar dubblerades innan pjäsen lades ned. Åke Grönberg tog fasta på det robusta i Jean, gjorde honom till en ganska grovhuggen kraftkarl, fylld av nästan djurisk virilitet. Kritiken var entusiastisk. Sångarens dramatiska debut blev en personlig framgång. Men den blev också något annat och mer.

 

Här mötte Åke Grönberg en helt ny publik och en helt ny kontakt med publiken. Här fann han människor som var så gripna av det drama man de sett, att de vägrade lämna lokalen. Människor som kom upp på scenen efter ridåfallet, som ville diskutera Strindberg med de tre skådespelarna. Arbetare, stela i rygg och replik, glömde för en kväll sågverkets timmerslit eller kastvedhuggningens snöväta, järnverkets glödhetta eller gruvans underjordiska malmtyngd. Fram tog de ur minneskamrarna vad de under åren läst i ABF-bibliotekslånade böcker, frågade och gav synpunkter. Det lilla sällskapet drog som på frälsningsfärd från plats till plats. Slutade han då att sjunga, att filma Biffen eller spela revy? Nej, inte Åke Grönberg.

 

Allt var så härligt för honom, varje kväll känns det lika stimulerande att gå ut på en scen eller en estrad, att se en publik - hundra eller tusen eller tretusen människor - där framför, att få roa dem, kanske röra dem en smula och så när de bara vill höra mera, mera, mera... Vad är det som får oss att skrika, att applådera, att bli glada? Kanske är det främst hans leende. Det sitter inte bara på läpparna som en del av en yrkesmask, ända längst bak i en dragig folkpark känner vi att det kommer ur varma källor någonstans där inne. Han sjunger bra, men det är många som sjunger lika bra och kanske bättre, utan att göra hans succé. Men han väljer sin repertoar med stor omsorg och han håller sig fri från de brösttoner och det falska patos, som en modern publik så obarmhärtigt snabbt genomskådar. Han rör sig med en naturmänniskas självklarhet på scenen, resonerar och sjunger med en charmerande naturlighet. Och så har han personlighet av det slaget som fyller en scen eller filmbild med en blandning av värme och manlig kraft.

 

När sällskapet tog teatern i besittning, satt Åke Grönberg själv igång.

Krafter fanns hos f. d. smedhalvan.

 

Åke Grönberg är allätare. Han blev sångare och gjorde stor succé. Då prövade han filmen. Han filmade i alla möjliga och omöjliga roller och gjorde stor succé. Då prövade han revyn. Han sjöng hos Karl Gerhard och satt upp egna revyer i Malmö och gjorde stor succé. Då prövade han operetten. Han spelade med i Teaterbåten och hade stora framgångar. Då prövade han som dramatisk skådespelare. Han spelade Jean i Lucienne och Slaktaren med stor framgång. Då prövade han att regissera. Och det gick alltså bra det med - men ingenting vill han släppa. Åke Grönberg sviker inte sig själv. Så lätt det varit för honom att följa det första framgångens raka autostrada i stället för att ge sig in på okända avtagsvägar. Eller att nu mixtra till ett djupsinne för att bli buren på kulturens sköldar. Men Åke Grönberg vill famna allt. Lika generöst som han delar med sig av sig själv från scen och estrad bill han få hugga in på de mest skiftande uppgifter. I denna specialisternas speciella tidsålder är han den svenska teaterns begåvade allätare. Det är en del av hans charm.

-----------------------------------------------------------------------------

FRIHET ¤ Den 29 februari 1952.

 

 

 

 

 

"Håll dej till höger Svensson...!"

 

POVEL RAMEL ett "Naturbarn"

Naturbarnet Povel Ramel.

 

Svante Foersters jazzkrönika: "NATURBARN"        

Den här gången gör vi ett avsteg från det vanliga: med någon bävan släpper vi fram ett hämningslöst Naturbarn på jazzsidan. Det gäller alltså Povels skapelse (Knäppupp KNEP 15), en "calopsy av Povel Ramel" exekverad av "capsylosångaren Powel Rhumel med Allan "Jamaica" Johansson och hans "ögrupp".

 

Ni känner nog till biten från Knäppupp III, och dessutom toppar den sen en lång tid tillbaka diverse tabeller - och det är ett gott betyg åt publiken. En bit som gått hem, gått in, slagit an - men det var lite tveksamt i början... Så här berättas det:

Två dagar innan premiären (på Knäppupp III upptäckte Povel, att han inte hade något åt sig själv och så blev det nattskrivning... Till en början tycktes NATURBARN vara en tämligen ordinär visa, men så småningom har Povel blåst liv i den och funnit att det är en rolig leksak att sjunga. Det blev en typisk scensak och snart sagt varje kväll kom han med nya improvisationer och infall så melodin vibrerade och hoppade av liv. Och det gjorde Povel också till publikens förtjusning.

 

Men en "typisk scensak" kan vara knepig att flytta över på platta. Och Naturbarn jävar inte den gamla sanningen. Men till slut gick det:

Povel kom i form och efter några misslyckade försök lossnade det helt. Improvisationen blev egentligen alldeles för lång, men vi fann den så frisk och spontan att vi beslöt pressa in den. Här återspeglas ju just den stämning, som ibland kan infinna sig under en revyföreställning när man är riktigt i form.

 

Den som tycker sig finna en hel del, vänliga eller bitska, parodier i Povels sång har nog inte trampat alldeles upp i blindo. Taube och Karl Gerhard skymtar. Den Svenske Vissångaren likaså (denne självuppblåste trubadur, guldkrogarnas stolthet och radiolyssnarnas plåga - visserligen skymtar han bara som ett hastigt flimmer, men "grannens katt känner man igen på pälsen mitt i natta").

 

Texten rymmer en hel del social satir. Om det inte hade verkat jämförande litteraturforskning... så hade man kunnat peka på t. ex. det faktum att den cubanske poeten Nicolas Guillen har en lång dikt, just starkt calypsopåverkad, som behandlar samma ämne. Låt vara i en bittrare satirisk form. Och hur är Povels "calopsy" som musik? I hast har vi adjungerat en expert på utombys folklåtar, bekantas bekant, en argsint västindier: han ger Povel högsta beröm! Träffat tonen utmärkt!

 

Vi gav honom ett snabbreferat av texten. Stämmer, sa den argsinte och glimmade med vita tänder, det är just de vardagliga ämnena, gärna satiriskt behandlade, som utmärker en god calypso. Och härmed sänder vi denna väldoftande ros vidare till svensk historias oumbärligaste adelsman.

---------------------------------------------------------

FRIHET ¤ Den 15 juli 1957.      

 

 

 

 

Gunilla Pontén & Owe Thörnqvist

 

BILDJOURNALEN ¤ 1959

 

Lill-Babs & Simon Brehm - 1964

 

TAGES - 1965

 

 

 

 

Cacka Israelsson - 1954

 

 

 

LARRYS orkester, Stockholm

Stockholmsbandet Larrys bildades 1958, och debuten gick av stapeln på Sunside i huvudstaden. I den Stora dansbandsboken, står följande att inhämta om gruppen:

 

Orkestern var verksam i hela Skandinavien där de besökte de flesta dansbanor, folkparker och dansrestauranger. De var också en av de första att bli knutna till Baldakinenkedjan. Flera av engagemangen var på kryssningsfartyg. De ordnade också shower där artister som Bosse Parnevik, Anna-Lena Löfgren och Leif Burken Björklund medverkade. I uppställningen har det genom åren passerat många enormt populära och duktiga artister. Vad sägs om superba basisten Billy Gezon, en av Sveriges mest kompetenta sångerskor, Lena Ericson, Vikingarnas gitarrist Lasse Westman och ex-Streaplersmedlemmen Benno Strandberg.

 

Larrys medverkade också i Folkparkernas Centralorganisations tioårsjubileum för Svensktoppen 1972. Nästan etthundra parker besöktes av Larrys sjumannaorkester tillsammans med gästartister som Mona Wessman, Ola Håkansson och Inger Öst. Larrys var även med i det populära TV-programmet Allmänna Gränd. På orkesterns tioårsjubileum ställdes det till med en stor fest. Bland besökarna sågs framlidne Trio me´Bumbamedlemmen Tommy Wener, schlagersångaren Claes-Göran Hederström och Carl-Erik Thörn. 1975 spelade de en längre period på en restaurang i Bode. Denna var flitigt besökt av rekryter och befäl från regementet i Halmstad. Militärerna blev så förtjusta i orkesterns framträdanden att de fick en militär utmärkelse i form av plaketter som betecknas som Kungliga Hallands Regementes Hedersmedaljer i brons. Givakt!

Stora Dansbandsboken 1963-2003.

 

LARRYS 1967 med sin nysläppta singel.

 

Singlar

¤ 1966  Torka Bort Dina Tårar/ Lyckan Nästa

¤ 1966  De´Ä´Så Härligt/Vete Fåglarna

¤ 1966  Varför Gör Du Slut/Vad Gör Det Att Vi Skiljs I Afton

¤ 1966  Happiness Is Knocking At The Door/I Feel Happy

¤ 1966  Lite Kärlek Är Allt Jag Begär/Tror Du På Kärlek Så Välkommen

¤ 1967  Spelmansdrömmar/Klara Från Skara

¤ 1967  Lång Het Sommar/Alla Goda Ting Är Tre

¤ 1967  Vad Händer Nu/Skänk En Slant

¤ 1968  Tror Du Att Jag Förlorad Är/Det Var Så Länge Se´n

¤ 1969  I Försoningens Kyss/Jag Vill Hem

¤ 1975  Sol Hav Och Sommar/En Liten Kram

 

EP

¤ 1965  I Sommarens Soliga Dagar/Våran Låt/Fleckeras Vals/Maria La-O

 

LP

¤ 1968  Larrys 10 År

¤ 1972  Inget Går Upp Emot En Sång

¤ 1978  Terminal

 

SVENSKTOPPEN

¤ Alla Goda Ting Är Tre... upp på listan den 17 mars 1968 en vecka. Bästa placering en 7:e plats.   

 

1965 kom EP:n "Larrys med Gittie".

 

Larrys med Gitte är ett nytt namn på grammofon men ingalunda något okänt begrepp för Sveriges dansanta ungdom. Med utgångspunkt från Stockholm har gänget turnerat från Kalix i norr till Simrishamn i söder och vunnit många framgångar med sin friska, svängiga spelstil. Orkestern har följande sammansättning:

¤ GITTIE ERIKSSON - sång.

¤ BENNO STRANDBERG - tenorsax

¤ LASSE BEHRENDTZ - orgel

¤ TOMMY KARLSSON - gitarr

¤ LENNART LORDIN - bas

¤ LARRY NYGREN - trummor

 

FAKTA----------------------------------------------------

Benno Strandberg kom senare att bli medlem i STREAPLERS, Göteborg./Roger.

 

 

Streaplers.

 

  

 

"SCHWEBBAS"

Rubriken kräver måhända en förklaring. "Schwebbas", var benämningen på ett fik/café, som låg nere vid Pitsundet när jag var barn. Tillsammans med min syster och föräldrar, bruakde vi åka på täta besök till Pitsund. Många gånger så hade vi nån av min pappas bröder eller systrar med oss. Hos Schwebba kunde man få sig en kopp kaffe, eller en filbryta. Jag minns att jag ibland fick mig nyponsoppa i skuggan på hennes altan. Huset står fortfarande kvar, och är numera i privat ägo. Men altanen är sedan länge borta. Den 16 augusti åkte jag och Elisabeth i sällskap med Ulf och Vanja Lindlöf ner till den plats där Schwebba en gång verkade. Uffe berättar att han som barn hyrde en stuga på området, tillsammans med sina föräldrar. Han har också en del minnen från Caféet. Men jag skulle gärna vilja veta lite mera om damen bakom namnet. Hon hette Svedberg, men det är också det enda jag vet om henne. Så om nu någon som läser detta, har lite mer uppgifter, hör gärna av er.

 

Bilden i bilden togs ca 1978 av Ulf Lindlöf. Då var altanen fortfarande kvar.

 

Så här ser huset ut idag.

--------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist/Ulf Lindlöf. 

 

 

Rhythm is our business!

I Håkan von Eichwalds orkester, som spelar på Fenix-Kronprinsen, Stockholm, är SLINGERLAND ett populärt märke. Både Henry Törner, som sköter slagverket under konsertmusiken, och Åke Brandes, som har dansmusiken på sin lott, ha valt det välkända amerikanska trummärket SLINGERLAND, som för övrigt samlat så kända namn som Gene Krupa, Dave Tough, Rollo Laylan, Buddy Rich, Ray MacKinley, m. fl.

 

Lägg märke till, hur de båda slagverken äro sammansatta. Det finns faktiskt inte något som är till för syns skull utan endast sådant, som verkligen kommer till användning.

 

Den nya amerikanska katalogen kommer inom kort och som vanligt sändes den gratis och franko till alla batterister. Vi reservera gärna redan nu ett exemplar för Eder räkning.

 

                           NORDISKA MUSIKFÖRLAGET

                   

                           Regeringsgatan 35

 

                           STOCKHOLM

 

Henry Törner, Håkan von Eichwald och Åke Brandes.

 

--------------------------ORKESTERJOURNALEN - Nov. 1938------------------------------

 

 

POLARNA & JÖRGEN EDMAN

Ett av Sveriges bästa dansband då det begav sig. Såg dem rätt ofta när de besökte Perudden utanför Piteå. Gruppen hade en sagolikt duktig och kompetent trumslagare: Janne Holmberg från Boden. Janne var i grunden jazztrummis, med sin utbildning vid Framnäs musiklinje i Öjebyn. De övriga gubbarna gick inte heller av för hackor. Sångaren Jörgen Edman, hade en av landets bättre röster, och visade prov på detta varje gång jag fick tillfället att avnjuta dem. Gitarristen och sångaren, Göran Forss, hade under 60-talet spelat med New Generation, ett poband, där "Monia"-sångaren Peter Holm varit medlem. Basisten Kjell Mattisson, duktig "hantverkare" på sin bas, en gång medlem i Beatmakers, samma band som Jörgen Edman varit sångare i. Organisten, pianisten, låtskrivaren Pär Björck, också en nyttig gubbe i teamet. Höga poäng överlag till de inblandade alltså, av undertecknad.

 

Frv Göran Forss, Kjell Mattisson, Jörgen Edman, Janne Holmberg, Pär Björck.

 

PS: onödigt vetande! Janne Holmberg dansade på Medan i Arvidsjaur när vi spelade där. Han gav oss många varma applåder den kvällen. /Roger.

 

 

 

OVE JOHANSSON - Spotnicks förste trummis

Spotnicks förste trummis. Ove Johansson var med och bildade den populära

Göteborgsgruppen som blev ett namn över hela världen. Han har LP-skivorna

som han var med om att spela in och han har även lite kontakt med sina gamla

spelkompisar. Annars för Ove numera en lugn tillvaro som nykter alkoholist i

Väröbacka.

 

"Lite om OVE JOHANSSON"

 

Fullständigt namn: Jan Ove Ingvar Johansson.

Född: 30 mars 1940 i Göteborg.

Bor: I lägenhet på Kullers Väg i Väröbacka.

Har varit: Trummis i Spotnicks.

Har arbetat med missbrukare och utslagna i 30 år.

Är i dag: Pensionär och nykter alkoholist.

Intressen: "Musiken så klart, gillar mest country idag och spelar lite gitarr. Att hjälpa andra som haft det svårt ser jag som min viktigaste uppgift".

 

¤ Stora delar av sitt liv har Ove Johansson ägnat åt att hjälpa missbrukare och utslagna till ett värdigt liv. Sitt eget missbruk har han också fått gå flera hårda matcher mot. I dag är den gamle Spotnicks-trummisen nyjter sedan ett år och tackar AA (Anonyma Alkoholister) och Vår Herre att inte flaskan knäckte honom. När Ove tar emot oss i sin lägenhet i Väröbacka står kaffetermosen och fyra nyinköpta wienerbröd redan på bordet. I ett av rummen har han satt upp några gamla bilder från åren med The Spotnicks, Göteborgsgruppen som han var med och bildade och som blev världsnamn redan i början av 60-talet.

    - Där är jag, säger han, och pekar på trummisen på en bild på de fyra originalmedlemmarna.

Ove berättar att han är född 1940 i Gamla stan i Göteborg, och var barndomskamrat med Alf Robertsson som växte upp i samma stadsdel. Han blir lite rörd när han talar om sin gamle vän som gick bort för drygt ett år sedan.

    - Alf och jag sprang på samma ungdomsgårdar i mitten på 50-talet och vi var väl lite rebeller redan då. Nu på senare år bodde han ju ute i Espevik och där hälsade jag på honom några gånger. Han var en fin kille.

 

¤ Ove är en god berättare och använder hela tiden ett vårdat språk utan kraftuttryck. Han bjuder på sig själv och berättar med viss stolthet om de uppgångar livet bjudit honom men han ger även osminkade skildringar av de djupa svackor han också upplevt. Åren med Spotnicks minns han med blandade känslor. Rockmusiken gick rakt till hjärtat på honom när den kom till Sverige under 50-talets senare hälft. Rytmen fångade honom allra mest och när han var på ungdomsgårdarna som tonåring satte han sig alltid bakom trummisen och kollade.

    - Själv fick jag ju nöja mig med att slå på kastrullocken men till slut fick jag farsan att köpa ett billigt trumset till mig. Därefter var det jag själv som satt och bankade på ungdomsgårdarna, berättar han.

 

Plötsligt en kväll knackade två killar på hemma hos Ove och undrade om det var han som spelade trummor. De båda var Björn Thelin och Bob Lander som tänkte bilda ett rockband. Ove behövde ingen längre betänketid och snart var bandet The Frazers bildat. När senare gitarristen Bosse Winberg kommit med och bandet bytt namn till The Spotnicks var grunden lagd till den succé som skulle följa.

    - Men det var ingen större efterfrågan på oss den första tiden. Vi brukade spela på Café Paris och utanför där höll hororna i Göteborg till på den tiden. Ibland kom de in och lyssnade på oss för de gillade våra låtar.

 

¤ Vändningen kom efter en spelning i Eriksdalshallen i Stockholm i början av 60-talet. "Ni är det bästa jag hört men det sämsta jag sett" sade producenten Roland Ferneborg när han dök upp efter spelningen och erbjöd sig att ta hand om gruppen.

    - Vi hade ju egentligen tänkt lägga ner bandet. Men när Ferneborg undrade om vi ville åka till Berlin tackade vi ja. I två månader spelade vi där, därefter blev det England och sedan var karusellen igång, berättar Ove.

Efter fyra år i Spotnicks kände Ove att han ville bli en "vanlig kille". Hemma i Göteborg hade han en liten dotter sm han tyckte att han träffade för sällan och dessutom drömde han om en A-lagsplats i ÖIS där han redan kvalificerat sig för reservlaget. Inför en ny utlandsturné berättade han under stor vånda att han slutar som trummis och att han fixat en ersättare som hette Derek Skinner. Därmed var Oves Spotnickssaga all och han har aldrig ångrat avhoppet. Eftersom Ove hade fått många kontakter i branschen startade han en egen liten artistbyrå. Det blev några år i sus och dus med alkoholen som ständig följeslagare.

    - Jag behövde aldrig betala ett öre för drickan. Det var ju jag som kunde fixa jobben så det hörde liksom till att jag skulle bli bjuden.

 

Ekorrhjulet snurrade allt fortare och för att komma ifrån spriten lade Ove ner sin firma och tog tillfälliga jobb som grovarbetare. Han blev inte kvitt begäret och till råga på allt sprack äktenskapet.

    - Så 1969 var det dags för första resan till Lillhagen. Då kunde jag inte klara mig själv längre, berättar Ove utan omsvep. Mot alla odds reste Ove sig på nio sedan han kommit i kontakt med den kristna världen. Pingstvännen och eldsjälen Elon Mattsson tog sig an den svårt nedgångne trummisen och ledde in honom på andra mindre vingliga vägar. Elon blev min andlige fader och öppnade en helt ny värld som jag inte ens visste fanns. Nånstans i bibeln står det att "Allting kan bli nytt" och det tog jag fasta på.

 

¤ Den nyinslagna vägen ledde Ove först till en bondgård i Hedekas. Därefter blev det Backahemmet i Göteborg, som drevs av en ekumenisk rörelse, där Ove fick hjälpa andra människor som varit i samma situation som han. Nästa anhalt blev kristna centret Linnéhuset där Ove tog hand om det mesta under flera år.

    - Till slut kände jag mig som en sorts direktör och det passade inte mig. Jag ville ju hjälpa folk rent praktiskt men fick mest hålla på med organisationsfrågor och administration. Därför slutade jag på Linnéhuset och började på socialbyrån i Frölunda. Efter ett och ett halvt år hörde Metodistkyrkan i Oslo av sig och undrade om Ove ville bli föreståndare för ett ungdomshem långt uppe i nordligaste Norge.

    - Jag skulle få fria händer att organisera verksamheten. Det lät lockande så min dåvarande fru Lisbeth och jag åkte upp dit och på hemvägen bestämde vi oss att tacka ja.

 

Efter tre år i Nordnorge återvände Ove till Göteborg. Nu var det Frälsningsarmén som var ute efter hans tjänster. I tio år arbetade Ove på Frälsningsarméns inackorderingshem i Göteborg. Men astmabesvär gjorde att han till slut tvingades sluta.

    - Jag gick hemma i tre år och kände konstant dåligt samvete för att jag inte var till någon nytta för någon. Lisbeth och jag gled också ifrån varandra och till slut skilde vi oss, men vi gjorde det som bästa vänner.

För sju år sedan flyttade Ove ensam till Väröbacka. Han hade tillbringat många barndomssomrar i Skrenäs utanför Falkenberg och tyckte att det kändes bra att bosätta sig i Halland. Han tog hand om Spotnicks fanclub under några år men oron hade börjat gnaga allt djupare sår i hans inre.

    - Jag hade ju varit van att alltid ha folk omkring mig och kände att jag nu stod helt ensam. Så helt plötsligt en dag stod första flaskan på bordet.

 

Spotnicks med Ove Johansson bakom trummorna.

 

När Ove slutade efter fyra år i gruppen, skaffade han en ersättare.

Derek Skinner kom då in i bandet.

 

¤ Det dröjde inte länge förrän Ove var tillbaka i det helvete som han trodde att han en gång hade lämnat. Han som på spiknykter kaliber hjälpt så många missbrukare att komma på fötter satt nu själv hjälplös med flaskan som enda vän.

    - Periodvis kunde jag supa dygnet runt i två veckor. Då var jag så darrig att jag inte ens kunde raka mig. Och eftersom jag inte kunde ha någon kontakt med mina gamla vänner sänkte jag mig till likasinnade. För två år sedan sökte Ove sig till Getteröns behandlinghem men han hade inte mer än kommit hem förrän han började dricka igen.

 

Den 30 mars förra året var självförnedringen så total att han återigen uppsökte behandlinghemmet. Sedan dess har han inte druckit en droppe.

    - Den gången kände jag mig motiverad och var beredd att ta emot hjälpen. Jag stannde på behandlingshemmet i sex veckor och när jag kom till insikten att alkoholism är en sjukdom fungerade behandlingen allt bättre på mig.

 

Ove säger att det är tack vare att han genomgått Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram som han idag återfått ett anständigt liv. Han är också övertygad om att hans kristna tro hjälpt honom. Idag går han på eftervårdhandling som sträcker sig fram till juli.

    - Vi som genomgått tolvstegsprogrammet träffas en gång i veckan och diskuterar vad vi varit med om och berättar hur vi upplever vår tillvaro. Det är både givande och stärkande. Idag känner Ove sig stark och har inget sug efter alkohol. Han trivs allt bättre i Väröbacka och har lärt känna många i bygden. Och skulle någon med missbruksproblem vilja ha vägledning så hjälper han gärna till.

    - Jag drar mig inte för att berätta hur jag haft det. Kan min livshistoria vara till hjälp för andra människor så bjuder jag gärna på den.

--------------------------------------------------------------------------------------------

www.hn.se ¤ Den 26 februari 2010.