Irriterade kycklingar, prioriterade bananer och asfalterade grönsaker

Den Lindqvistiska lomhördheten förvränger i bland orden jag hör - eller tror mig höra. Det har hänt så pass många gånger att jag inte kan skylla på tillfälligheter. Det händer att hustrun står vid spisen och pratar med mig. Jag sitter i ett annat rum medan köksfläkten surrar på. All konversation är därför dömd att misslyckas. Ja det händer fastän vi befinner oss i samma rum. Senast i dag har hörseln spelat mig ett spratt.
 
I min lilla värld så tycktes jag höra något om en "irriterad kyckling". Det finns säkerligen irriterade kycklingar i vår värld, men icke i vårt kök - vad jag vet. Den irriterade stackars kyllingen var friterad. Så kan det gå! Dessa friterade bananer, om ni bara visste vad de har ställt till det de senaste åren. Här blev det också helt galet; har ni någonsin hört om "prioriterade bananer?" Så bra, inte jag heller. Det var just precis därför som jag var tvungen att fråga om när Elisabeth "prioriterade" våra bananer. Här var det också frågan om ordet FRITERADE!
 
En gång när vi bodde kvar i vårt hus så stod Bettan (återigen) vid spisen och lagade mat. Jag kan passa på att inflika, att jag själv är en usel kock. Leif Mannerström skulle gråta blod om vi möttes under iordningsställande av diverse maträttar. Så till saken; jag ropade VAD GÖR DU? Hon ropade tillbaka: SAUSERADE GRÖNSAKER! (Betyder ungefär att man bryner dem). I min lomhörda värld blev det helt fel: "asfalterade grönsaker".
 
Tja nu vet ni hur jag har det!
 
ROGER LINDQVIST
 

Världen miste en bra mordutredare...

Columbo
 
När jag var barn drömde jag om att bli polis. En vacker dag - vacker? en rent förfärlig dag - så tog en av mina kompisar ner mig på jorden, som kändes som en kraschlandning: ROGER... du kan INTE bli polis. För vet du va...? DU ÄR FÖR KORT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Hela mitt 7-åriga liv slogs i spillror. Min framtid antog ett svart skimmer. Och inget ljus fanns att tillgå. KORT! Varför gav mig inte Gud några centimeter till?
 
Jag blev ingen polis. Jag blev bl a trummis istället. Men en sak skall ni alla veta: Världen miste en bra mordutredare!
 
Roger, 1.67 cm. (lika lång som Magnus Uggla). Skratta den som törs.
 
 

Stormvarning utfärdad!

Överst: Solgubben som en gång satt på vårt hus i Övremarken.
Underst: Lindqvist-gubben som tog solen med sig till den
lägenhet vi bor i idag.
 
Med två 25-kilos tyngder fastspända omkring mina fötter, så begav jag mig ut i den bittra verkligheten. Vindarna ryckte och slet i min kropp, och i den stunden kändes det bra att ha mina cementtyngder fastsurrade vid mina fötter av storlek 41. För det skulle ju sett alldeles galet ut, om Lindqvistar´n blåst iväg och fastnat uppe på Hortlaxkyrkans topp. Nåja, Hortlax hade i den stunden blivit en sevärdhet rikare. "Lindqvist på toppen" hade blivit en turistattraktion. Men såååå skojigt ska vi inte ha det. Åtminstone inte i dag.
 
När hustrun kom med förslaget att dricka kaffe ute på balkongen, så gjorde jag som jag brukade; jag höll med. Eftersom jag har en mycket klok hustru, så litar jag på hennes omdöme. Men i dag sviktade omdömet rätt kraftigt. Kära hustrun köpte häromdagen en flaska rengöringsmedel: "Cillit BANG". Varför hon köpte detta, kan endast skyllas på den - i mina ögon - förfärliga TV-reklamen. Nåväl, i dag ville hon att jag skulle testa den. Som jag redan berättat, är jag efter dryga 30 år, en väluppfostrad äkta man, därför gjorde jag som hon befallde. Bettan befann sig i badrummet för att ge mig viktiga instruktioner. Jag började med att skaka på flaskeländet. Sedan satte jag mitt pekfinger på avtryckarknappen. Inget hände! Det var tyst som i en grav från äldre stenåldern.
 
Jag fortsatte skakandet - dåååå kom innandömet farande ut. Min hustru började hosta, jag började hosta. Jag vände mig i min frustration till min lagvigda, och frågade om det möjligen var DDT i hennes inköpta flaska. Hon bedyrade att så icke var fallet. Det enda hon sa var att: "Jamen så där är det ju inte på reklamen". "Kära du", sa jag, fortfarande hostande, "Det är aldrig som på reklamen, aldrig"
 
Vad TV-reklamen glömt, är att upplysa eventuella köpare att även ha gasmask på sig när man använder "Cillit Bang". Eller att firman som saluför helt enkelt bifogar en stycken gasmask vid inköpet.
 
Hostandet har nu avtagit. Cillit Bang-flaskan har ställts i skamvrån. Och där kommer den också att få framleva sina dagar. I morgon måste jag ut på stan för att köpa två gasmasker. För man vet ju inte, när hustrun kommer med order att jag återigen skall inställa mig för badrumsrengöring.
 
Ha nu en trevlig helg alla NI därute. Och kom ihåg en sak: om ni också ska köpa Cillit Bang, glöm då icke att även köpa gasmask.
 
Roger.

Vart tog tuppen vägen?

Konstig morgon. Vaknar med en underlig känsla, det är nåt som inte stämmer. Det är inte förrän jag ska sätta tandborsten mot mina glittrande tänder, som jag kommer på vad som fattas. TUPPEN! Tuppen Agaton har inte sin vana trogen skrikit sig hes på våran balkong. Agaton är puts väck. I stället för väckarklocka, så har vi en väldresserad tupp, som varje morgon kuckelikuar på vår balkong. Men eftersom Agaton icke kan klockan, så brukar han liksom tjuvstarta. I bland bränner han av sitt hesa skriande redan vid halv fyra snåret. Och det är inte bra för grannsämjan. Därför skickade jag Agaton på "tuppkurs" i Kalix förrförra veckan. Han kom hem med ett skevt leende på sin näbb. Leendet var så pass brett, att jag var tvungen fråga honom varför.
 
Det visade sig, att Agaton hade mött en liten höna vid namn Siri. Agaton och Siri hade på nåt vis fattat tycke för varandra. Och nu var alltså Lindqvist-tuppen i ett saligt tillstånd. Eftersom detta tillstånd gick ut över hans kuckelikuande, så hade jag ett allvarligt samtal med honom.
    - Det måste du förstå, Agaton, att du kan inte låta ditt privatliv gå ut över ditt jobb på vår balkong.
    - Jag tycker det är bra att du blivit förälskad, men du har faktiskt ett jobb att sköta.
    - Kärleken får du sköta på fritiden.
 
Efter detta så blev Agaton som förbytt. Han kuckelikuade nästan hela dygnet, och det var inte lönt att få en blund i ögonen. Jag förstår att det var hans sätt att liksom protestera mot sin arbetsgivare. I går ställde jag ett ultimatum: "Fortsätter det på det här viset, ser jag ingen annan råd, än att du får avsked, från din balkongtjänstgöring".
Nu är alltså Agaton borta! Och det är mitt fel. Snälla Agge - jo, han kallas Agge bland sina närmaste vänner - kom tillbaka, vi behöver dig! Du kan ta med dig Siri också, hon kan flytta in i vårat badrum. Som en slags hyresavgift, kan hon värpa frukostägg till oss. Ta dig i akt, och kom hem... snälla...
 
Roger Lindqvist. 

ELVIS i en alkov i Hortlax...

Det är alltstå här han har levt de senaste 35 åren. I en alkov i Hortlax. Älskad och saknad. En dag i augusti 1977 knackade det på vår dörr. Ute på bron stod en man i 40-årsåldern, med en hel del fettvalkar kring sina höfter. Han talade på knagglig svenska. Han ursäktade sig för sina bristande språkkunskaper, men berättade att han just precis påbörjat en ABF-kurs i svenska. Han presenterade sig som Edvin Pettersson. Svenskamerikan av börden. Hans föräldrar hade en gång emigrat till staterna, närmare bestämt till Arizona. Så en dag när föräldrarna gått bort (flyttat till himlen) bestämde sig Edvin för att resa tillbaka till sina rötter. Han visste att fadern var kommen från Pålberget, medan modern var infödd hortlaxare. Han ville gärna hyra ett rum i vårt hus. Efter en stuns diskussioner så föreslog min far att han kunde flytta in i sovalkoven. Detta tände Edvin Petersson på direkt.

På kvällen sa jag till mina föräldrar att vår nye rumsgäst, var väldigt lik en berömd rocksångare från Memphis. Elvis Presley. Det kan inte vara annat än en som liknar honom sa min mor. Att Elvis är död vet alla. Det gick några år. Edvin flyttade så småningom in i en två på zonområdet i Piteå. När jag städade upp i den alkov som Edvin bott i, så fanns jag en affisch som han haft på sin vägg. På baksidan av denna, fanns detta nedklottrat:

"Jag känner mig nu så pass stark, att jag är beredd att berätta sanningen (den osminkade) precis som den är. I nästa vecka ska jag kalla till presskonferens, för att ta bladet ur min mun. Och där skall äntligen hela världen få veta vem Edvin Pettersson egentligen är. Naturligtvis kommer jag att ha gitarren med mig. Tanken är att ge dem alla ett prov på att jag, Elvis Aron Presley, fortfarande är att räkna med. Jag skall återigen ta världen med storm.

ELVIS"


Edvin Pettersson levde i en alkov hos familjen Lindqvist i 35 år. Den
här affischen lämnade han efter sig när han flyttade. Edvins riktiga
namn är Elvis Aron Presley. Nu har han bestämt sig för en come back.
Först väntar en spelning i Piteå Folkets hus. Sedan finns ett planerat
uppträdande under Piteå Dansar och Ler i sommar.

---------------------------------------------------------------------------------


Monica Z. satt på mitt knä...

Jag vet inte hur vi kom varandra så nära. Men plötsligt satt hon på mitt knä, så nära så tätt inpå. Å, vad du är vacker, sa jag, min egen vackra Monica. Sedan så gav jag henne en kyss på kinden, hon log, hon tittade på mig, med nåt skyggt i blicken.

Ja, vackrare drömmar kan man absolut inte ha. Förlåt kära hustru, men du förstår att jag kunde liksom inte värja mig, när Monica Zetterlund satte sig ner på mitt knä. Det är ju i drömmarna allt händer. För aldrig fick jag väl i det verkliga livet sådan närkontakt med sköna värmländska Monica. Nu blev det som det blev. Jag fick i alla fall kyssa hennes kind, och hon misstyckte inte. Hon bara log.


Hon satte sig på mitt knä. Och under loppet av några eldiga
minuter, så kom vi varandra så nära. Jag och Monica. Jag
kunde för mitt liv inte bärga mig, jag kysste hennes sammets-
lena kind. Och hon misstyckte inte när den där hortlaxbon
Lindqvist visade sin kärleksbetygelse.

--------------------------------------------------------------------
Bild: www.dustygroove.com


HJÄLP!! Fabian Bengtsson har invaderat min TV...

Den klämkäcke Fabian Bengtsson håller sakta men säkert på att göra mig vansinnig. Ja, jag tror att om denne man tillåts fortsätta sprida sina reklamsmuttar 512 gånger per timme, så är jag snart ett fall för Dr. Phil. Häromdagen ringde jag Anticimex. När jag skulle förklara mitt udda ärende, så hörde jag hur mannen i telefonluren frenetiskt kliade sitt huvud. Han bad mig vänta en stund. Och i bakgrunden kunde jag höra honom prata med sina kollegor:
    - Joo, Pelle och Oskar, har vi nåt effektivt medel mot Fabian Bengtsson, ni vet den där killen som sjunger O Helga Natt i TV:n. Det är en snubbe från Hortlax som låter mer än desperat.

När han kom tillbaka in i mitt öra igen, sa han:
    - Tyvärr! Råttgift kan jag kanske rekommendera, men jag tror inte att det biter på sådana som Fabian B.
    - Jamen, DDT då? Frågade jag ännu mer desperat.
    - Får inte längre användas, sa Anticimexmannen.
    - Han håller på att förstöra julen också, sa jag snyftande i telefonluren.
Som en sista åtgärd i nödens stund slängde jag ut en sista fråga:
    - Ni kan väl blanda ihop nån sorts spray eller så, så jag kan spruta på TV-rutan i alla fall.
På andra sidan telefontråden hörde jag honom mumla nåt:
    - Jo, du Lindqvist, Lundqvist, Landqvist...eller vad du nu hette...stäng av TV:n.

Så igår när jag sjönk ned i finsoffan för att njuta av mitt favoritprogram, så började jag känna mig så nervös efter ett tag. Det var "Fabian-Bengtsson-Siba-nerverna" som återigen spökade. Frun såg mitt dilemma, hon undrade vad som stod på. Efter att jag förklarat återigen, så sa hon bara:
    - Roger, ta lite mer kaffe!
Hon tog mig inte alls på fullt allvar. När jag druckit åtta koppar Gevalia, gick jag ut i bodan och hämtade kofoten. Jag gick därefter med bestämda steg in mot vardagsrummet. Frun tittade på Go´kväll i TV:n. Utan att blinka slog jag sönder vår nya 42 tums LCD-TV. 
    - Men vad göööööör du? Är du då inte riktigt klok?
    - Joo, lilla gumman, jag är mycket klokare än du tror. Men den där Fabian håller på att förstöra våra liv. Men nu lilla du, är det över. Hörde du: DET ÄR ÖVER! Fabian Bengtsson har från och med nu slutat terrorisera mig och min familj. Efter mitt träffsäkra slag mot TV:n satte jag mig ned i soffan, med ett barnsligt leende på mina läppar. Jag tittade på hustrun och sa:
    - Älskling, vilket gott kaffe du gjort!!!!!


Fabian Bengtsson har alltför länge
förstört mina sköna TV-kvällar. Nåt
måste därför göras. Igår satte jag stopp
för mannen med den röda tröjan. Jag
slog sönder TV:n. Nu kan han sjunga
O Helga Natt så mycket han vill - utan
mig som åskådare. Så det så!!!!!!!!!!
-----------------------------------------------------
Bild på Fabian-Bengtsson-Siba-mannen: www.realtid.se


Vill du rymma med mej, Marianne...?

Så fort jag fick syn på dej första gången, så var jag såld. Dina kyssar smakade himmelskt, och varje gång du kom i min närhet så svävade jag på små rosa moln. Kärleken till dej är för alltid fast förankrad i mitt hjärta, och jag känner att den är besvarad. Du har charm, du har stil du har "det", ja, du har allt som en kvinna skall ha. Nu är min fråga denna: Marianne, vill du rymma med mej? Då kan vi sitta på en varm sandstrand under ett par kokospalmer och kyssas. Mmmmmmmm.....Marianne, vi åker bort på min Crescent-cykel. Tyvärr så har jag dåligt med luft i framhjulet, men om du sitter på pakethållaren så lovar jag att cykla fort som bara den, så kanhända vi hinner tillbaka innan frun kommer hem från frisörskan. Nåå, Marianne vad säger du...?


-Vill du rymma med mej, Marianne...?

-----------------------------------------------------------------


VIKTOR & VERA VANLIG i landet Lagom

I landet Lagom bodde Viktor och Vera Vanlig. Paret bodde på ett helt vanligt bostadsområde i utkanten av en alltför vanlig stad vid ett vanligt vatten. På fritiden åkte herr och fru Vanlig ut som vanligt med sin vanliga husbil, som de som vanligt parkerade vid en vanlig camping belägen några mil utanför deras vanliga bostadsort. Som vanligt en vanlig lördagskväll, när Arne Weise som vanligt syntes i TV-rutan, åt Viktor och Vera Vanlig sin vanliga helgmat. En vanlig köttbit, men en vanlig potatis, till detta drack man som vanligt den vanliga ölen eller som i fru Vera Vanligs fall, det vanliga röda vinet. Jodå, det fanns även som vanligt ett alkoholfritt alternativ: ett vanligt hederligt glas mjölk, köpt på den vanliga ICA-butiken på det vanliga sättet.

Varje vanlig måndagsmorgon, när den vanliga väckarklockan som vanligt gjorde sig hörd, exakt klockan 06.12, så steg Viktor Vanlig som vanligt upp ur sin vanliga IKEA-säng. Som vanligt hade han på sig sin blommiga pyjamas, som hustrun som vanligt inhandlat på den vanliga klädaffären på den vanliga gatan i deras vanliga stad. Viktor Vanlig gjorde som vanligt sin frukost under stor och tröttsam tystnad. Som vanligt hällde han ner några droppar av den vanliga filmjölken, detta blandat med det vanliga tillbehöret, cornflakes.

Innan Viktor Vanlig som vanligt skulle åka iväg till sitt vanliga jobb, pussade han sin fru på kinden, som vanligt. Som vanligt sa då fru Vanlig som vanligt dessa ord:
    - Ha det bra idag, älskling!
Efter detta stängde Viktor Vanlig som vanligt sin vanliga entrédörr och gick som vanligt ut till sitt vanliga garage för att där hämta den vanliga bilen. På vägen till sitt vanliga jobb, svängde Viktor Vanlig som vanligt in på den vanliga OK-macken. Där brukade han tanka som vanligt sin vanliga bil alldeles full. Ibland när bensinpriset hastigt gått upp, som vanligt, blev Viktor Vanlig arg som vanligt i tre minuter. Han knöt då sina nävar som vanligt i sina vanliga byxfickor och sa som vanligt fula ord i sin ensamhet.

När tungsinnet var över, fortsatte Viktor Vanlig som vanligt samma vanliga väg till sitt vanliga jobb. Viktor Vanlig stod sedan 34 år tillbaka vid ett vanligt löpande band. Där skulle han varje dag som vanligt skruva fast 342 små skruvar i en vanligt förekommande bil som vanligt brukar trilla runt ute på våra vanliga vägar. Ibland hade Viktor Vanlig som vanligt ont i sin axlar. Han var sjukskriven som vanligt tre gånger som vanligt varje vanlig månad. Som vanligt utbetalade då Försingringskassan det vanliga arvodet, till den vanliga postadressen.

När Viktor Vanlig som vanligt lämnade bilfabriken 15.59 så gick han som vanligt till det vanliga stämpeluret och stämplade som vanligt ut. På hemvägen ringde som vanligt hans vanliga mobiltelefon, det var som vanligt hustrun Vera Vanlig som ville att hennes vanliga make skulle handla en liter mjölk, en korvring, en ketchupflaska och en påse vanliga karameller.

Vid den gemensamma vanliga middagen, serverades vanlig potatis, upptagen ur det vanliga potatislandet samt stekt korv, stekt i en vanliga stekpannan. Efter middagens slut så kokades det vanliga Gevaliakaffet, som så småningom avnjöts i det vanliga vardagsrummet framför den vanliga TV:n. Som vanligt skrattade både Viktor och Vera Vanlig åt de skämt som Robert Gustafsson som vanligt levererade så fort han som vanligt syntes i bild. På den vanliga soffan låg den vanliga katten, som vanligt högt spinnande och välmående.

Som vanligt varje vanlig vardagskväll, blev Viktor Vanlig ganska vanligt trött omkring slaget halv tio. Som vanligt gick han till sitt vanliga badrum för att borsta sina vanliga tänder. Inne i vardagsrummet satt som vanligt fortfarande fru Veras Vanlig och tittade på den 875:e delen av Hem till gården. Innan Viktor Vanlig gick in i sitt vanliga sovrum, gick han ut för att som vanligt placera den bruna komposttunnan på det vanliga stället. Dagen därpå kom ju som vanligt bilen som skulle hämta de vanliga soporna. I landet Lagom stod alla bruna och gröna tunnor exakt placerade invid vägkanten, som vanligt. För i landet Lagom härskade som vanligt ordning och vanlig reda. När Hem till gården äntligen var slut, gick Vera Vanlig som vanligt och gjorde sina kvällsbestyr. Sedan detta var avklarat gick hon som vanligt och drog sitt vanliga täcke över sitt vanliga huvud. Klockan 01.12 släcktes den vanliga sänglampan. Klockan 01. 21 hördes de vanliga tunga snarkningarna från de trötta paret. Ännu en vanlig dag var över för herr och fru Vanlig i landet Lagom.

--------------------------------------------------------------


VIKTOR & VERA VANLIG


I det vanliga landet Lagom kunde man se bruna och gröna tunnor
prydligt uppradade någon gång varje vanlig månad. Så även på den
vanliga gata där Viktor och Vera Vanlig bodde.

-----------------------------------------------------------------------------
Text, foto & teckning: ROGER LINDQVIST (som vanligt).



På tu man hand med BUDDY RICH

Det är en fysisk omöjlighet. Jag vet. Att få till stånd ett möte med trumlegenden Buddy Rich, av den anledningen att han sedan 24 år tillbaka vilar i sin krypta på en kyrkogård i Los Angeles. Men om man hade en sådan magisk lampa som sagans Aladdin hade, så kanske det inte vore så svårt ändå. Vad i hela världen skulle jag säga till honom då? Ja, inte vet jag. Men jag tror att jag skulle bombarderat honom med frågor som rör hans vänskap med Frank Sinatra bl. a. Resterande tiden skulle han få ge svar - åtminstone försöka - hur han kunde bli så bra som han blev. Kanske skulle han då berätta om sin barndom, tillsammans med sina föräldrar på Vaudevillscener runt om i Staterna. Han skulle kanhända berätta om när han var uppskattad barnstjärna, den näst högst betalda i världen. Sedan ville jag nog också höra om han faktiskt hade ett sådan förskräckligt humör som många har vittnat om. Ja, sedan skulle vi dricka kaffe Buddy och jag. Som avslutning skulle vi drabba samman i en ordentlig trumorgie. Japp, sedan så skulle intervjun vara klar...tror jag?


Om jag hade Aladdins magiska lampa, då skulle den där anden få upp-
fylla min önskan om att träffa Buddy Rich.


Och innan jag gick därifrån, efter nio timmars ihärdigt intervjuande,
då skulle jag be honom om en autograf...


Men om den där lampan inte funkar, och mötet med Buddy aldrig
kunde bli av, finns ju den möjligheten att jag tar första bästa flyg till
Los Angeles. För på Westwood Village Memorial Park ligger världens
bästa trumslagare. Då kunde jag i alla fall få hylla Buddy med blommor.
-------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.lamorguefiles.blogspot.com


En tupplur på Röda Kvarn - med Clark Gable & Vivien Leigh

Det var tänkt att bli en romantisk afton. Bara jag och Elisabeth i sällskap med Scarlett O´Hara och Rhett Butler. Ja, de sistnämnda två var huvudpersoner i filmen vi skulle se: Borta med vinden. Jag gjorde militärtjänstgöringen just då. Vilket fick till följd att jag jämt var så in i bomben trött, och min stora fritidssysselsättning var Sova! Vi hade precis träffats, och varje sekund och minut ville jag tillbringa med Elisabeth. Men den här kvällen blev nog inte riktigt som vi båda tänkt oss.

Det var som jag minns, Elisabeths idé att gå på bio för att se filmernas film. Exakt 238 minuter skulle vi sitta i våra biostolar för att följa med tillbaks till det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Borta med vinden, som spelades in 1939, hade tilldelats hela 8 Oscars vilket var ett gott betyg som något. Det skulle bli en romantisk afton hand i hand ömt omslingrade i Röda Kvarns lokaler på Storgatan i Piteå.

Trots att jag gjorde mitt allra bästa för att inför Elisabeths ögon vara romantisk, så ville mina ögonlock falla ner som de persienner vi hade hemma. Och medan den amerikanska södern brann, och Rhett Butler och Scarlett´O´Hara möttes i världshistoriens mest minnesvärda kyss, så låg menige Lindqvist och sov. Tro mig, men jag gjorde tappra försök under de nära fyra timmar som filmen varade. Tyvärr så ville inte min romantiska sida komma fram. Jag var trött efter att försvarat min kung och vårt land. Nåja, försvarat och försvarat, jag hade i alla fall putsat mina kängor så pass, att man nästan kunde se sin egen spegelbild i dem.

Och när Ahley Wilkes och Melanie Hamilton också skymtade förbi på vita duken, så hördes en och annan snarkning från den tappre soldaten Lindqvist från Hortlax. När bion äntligen var slut, och romantiken lika bortbåst som en storm i april, så tändes ljusen och det var dags för mig att vakna. Jag har förträngt vad Elisabeth sa och tyckte, om vår gemensamma romantiska kväll. Och det kanske är lika bra. Efter denna romantiska miss, så kom jag med ett förslag. Att nästa gång vi två skulle se romantska bilder på en vit duk, var det ju lika bra att kolla in Lady & Lufsen i deras berömda köttbullscen. Det smäller ju ännu högre, och är ju också betydligt mycket kortare än Borta med vinden. Svaret jag fick av Elisabeth, kan ni tänka er, detta har jag nämligen också förträngt.


Att ligga i lumpen och att försvara sitt land mot fienden är ett rätt så
tröttsamt jobb. Att samtidigt vara romantisk med sin kära...ja, då kan
det bli komplikationer.


Det var jag, Bettan, Scarlett O´Hara och Rhett Butler på
Röda Kvarn i Piteå. Tillsammans skulle vi medverka till
en romantisk helafton. Tyvärr kära Vivien Leigh och
Clark Gable, så somnade jag bort från den amerikanska
södern och det inbördeskrig som rasade.


Det kunde varit jag och Bettan...men det var Clark Gable och Vivien
Leigh i den världsberömda filmen Borta med vinden. I sin biofåtölj i
salongen låg menige Lindqvist från Hortlax och sov sin välbehövda
skönhetssömn.

-----------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST. Bilder: www.engelholm.se / www.bloggywood.moviezine.se /



I regnet på ett blått volvotak

Springer han inte efter harar, jagar råttor, spinner i soffan, eller gillar att kela, då sitter han på husses Volvo mitt i regnet och bara finns till. Lördagskvällen firar han med - just det - sjunga! Världens mest besynnerliga katt är norrlänning och 8 år gammal. Född på Korsnäbbsvägen i Bergsviken i juni 2003. Vid flytten så ville han absolut inte alls följa med, det vara nära på att det blivit hans brorsa som flyttat in hit istället. Men nu blev det som det blev, och det är vi alla glada över. Två bilder tagna för en stund sedan visar en katt som verkligen kan ta ton - ni skulle bara höra.


Taket är hans scen. Flyttfåglarna i tallens krona hans publik. Ikväll
var det dags för den årliga avskedsföreställningen inför fåglarnas
flytt till sydligare breddgrader.


Kvällens föreställning blev enligt mig en orgie i smörsång. Det var
nästan så man kunde se hur tio kilo margarin sakta vällde ner över
Volvons tak och smälte som en smörklick i en stekpanna. Bilden visar
Pelle Lindqvist i färd med att ge extranumret "Bye bye blackbird". En
annan melodi som Pelle bjöd på var "Låt oss liksom svalorna bygga
oss ett bo...". Pelles stepnummer, hann jag tyvärr inte fånga på bild.
----------------------------------------------------------------------
Recensent & Fotograf: ROGER LINDQVIST.


Älgjakt med ett annorlunda vapen...

Älgjakten är i full gång. I skogarna smyger just nu människor med skarpladdade vapen, och hoppas på att "gam-älgen" skall dyka upp i snåren. Själv så är jag inte ett dugg intresserad av jakt, även om jag en nyårsafton för 15 år sedan fällde en älgtjur, som bara la sig ner och dog. Men detta skedde med ett litet annorlunda vapen: min vinröda Volvo 740 årsmodell -86. Efter denna händelse lovade jag familjen att sluta upp med att jaga älg med bilen. Hustrun tyckte att det blev allför dyrt med alla plåtskador som följde. Min enda kontakt i dag med älg, är när mina svågrar; Roger, Kjell och Göran berättar om diverse jaktepisoder från älgskogen. För att inte tala om det kött som vi brukar få oss till del, av de redan nämnda jägarna.

Under älgjaktstider hösten 2007 gick vi på promenad jag och Elisabeth. Promenaden gick förbi en skog, och på vägen mötte vi en dam som frågade mig om det pågick älgjakt i det nämnda skogsområdet. "Inte vad jag vet", sa jag. "Det tror jag faktiskt inte", och med det svaret gick hon sin väg. När vi gått en stund föddes en alldeles galen historia i mitt huvud. För min inre syn såg jag en äldre man som satt i ett älgtorn, namnet kom också omgående: Emil. När jag kom hem skrev jag ner historien, fast på Pitemål. Den publicerades i Piteå-Tidningen 2008. Nu vill jag inte hävda att Emil i min berättelse är synonym med våra svenska män och kvinnor som jagar just nu, men galet blev det i alla fall.




Publicerad i Piteå-Tidningen den 3 januari 2008.


HANS FOLKE ALFREDSON: Ett litet tal (i efterskott) på din födelsedag

Den 28 juni fyllde Hasse Alfredson 80 år! Och skäms på mig, för att jag inte hyllade honom den dagen. Men hyllningen kommer nu istället, fastän två månader har förflutit. Förlåt mig Hasse! Jag är ingen direkt talare, åtminstone inte inför publik, men bakom dataskärmen och tangentbordet kan jag väl så här lite sent på söndagskvällen ge dig ett eller annat uppskattande ord.

Du var en glädjespridare under en period av mitt liv när jag satt hemma i morsans och farsans kök och lekte med mina leksaksbilar. Rätt så ofta hördes både din och Tages stämma strömma ut ur vår svarta transistor på arbetsbänken. På den tiden - när radio verkligen var radio för hela svenska folket och kallades för Melodiradion - så gjorde du tillsammans med Tage de "Lindemännare" som med åren skulle komma att kallas klassiska.

Resten är historia som man så vackert brukar säga. Tyvärr så gick din vapendragare Tage bort i blomman av sin ålder, och jag tror att du efter detta aldrig riktigt mer blev densamme. Efter Tages död tonade en betydligt mer allvarligare Hasse fram. Visserligen gjorde du revy med Povel, där skrattet stod högt i tak, men ingenting var som förr. Bakom clownens glada mask, finns ju också ett allvarligt ansikte - har jag lärt mig. Så också med dig, Hasse.

Jag balanserar just nu på gränsen till det långrandiga. Jag skall alltså avsluta mitt födelsedagstal med att lyfta mitt glas, för att önska dig en god fortsättning på ditt liv. Och samtidigt tacka dig för alla muntrationer och galna tokigheter som du gett oss alla till livs. Grattis!

//Roger.


Det är sommaren 1962. Ute på Gröna Lund bjuder herrarna Hasse
Alfredson & Tage Danielsson på revyn "Gröna Hund". Bland de med-
verkande finns även profilen till vänster; Lasse O´Månsson.


I revyn föddes en klassiker; Ringaren! Jag vet inte hur många gånger
under åren (så länge som Melodiradion fanns) jag hörde denna mono-
log. Sedan följde också andra "revy-hundar" Gula Hund och Svea Hund
bl. a.
--------------------------------------------------------------------

Sagan om den blinkerslösa staden Piteå

En gång för väldigt länge sedan, fanns en stad vid Bottenviken som hette Piteå. I Piteå var nästan alla nöjda och belåtna, nåja, vädret gjorde kanhända någon sur och tvär ibland, men bara ibland. I Piteå fanns det både små och stora vägar. Vägar som hette E 4 och mindre vägar som hette Markvägen t. ex. Över Piteå stads befolkning härskade en man vid namn Peter Roslund. Han satt i ett stort hus av tegel och bestämde. Ibland när han blev less på att bestämma, tog han sin bil och åkte till piteälven för att fiska.

Allt var ganska bra i Piteå. Varje julafton kom t.ex Jultomten på besök. Och trots sin enorma arbetsbörda, så kröp han ner i varje skorsten som fanns runt om i Pitebygden och delade ut klappar till alla som varit snälla. Piteborna levde sina liv i full harmoni, och varje sommar så åkte all Pitebor ut till Piteå Havsbad för att bada. Så som ni ser så var staden Piteå en smått idyllisk liten småstad där livet gick sin gilla gång.

MEN...bakom den fina fasaden gömde sig saker som utomstående inte trodde fanns i idyllen. I Piteå vägrade alla bilister att använda sina blinkersljus. Varje sann Pitebo använde - av gammal hävd - aldrig den där spaken som skulle visa höger repektive vänstersväng. Detta gjorde att det ibland blev kaos ute på gator och torg. Om man åkte på semester till andra städer, kanske till Växjö, Motala, Norrköping eller Haparanda såg man hur livligt de nyttjade sina blinkersljus. Ja, det blinkade så mycket så man ibland inte trodde det var sant.

Men om man då mitt i blinkandet upptäckte en bil som INTE använde sina färdriktningsljus, ja, då visste man med en gång att det var en sann Pitebo som satt bakom ratten.

När jag häromdagen åkte in till sta´n så hamnade jag bakom en drös med bilar. Det var Renault, Simca, Peugot, Volvo, Saab, Volkswagen m. fl. Och tänk, ingen använde sin blinkers. Eftersom jag är en sann Hortlaxbo, så använder jag naturligtvis min blinkers. För tänk om jag inte skulle göra det? Ja, då kanske det skulle sluta väldigt illa för mig och min stackars Volvo.

När jag kom hem satte jag mig vid mitt bord och började tänka! När jag hade tänkt i 13 minuter så fick jag en strålande idé. Jag kommer att ringa Peter Roslund (han som bestämmer i sitt tegelhus) och framföra följande förslag: Skicka ALLA Pitebor på blinkerskurs i sex veckor. Ja, okej, jag kan också följa med så ingen får för sig att jag tillhör "Besserwisser-släktet" (vilket jag absolut icke gör). Tänk, då kanske det äntligen blir lite ordning på våra vägar i den idylliska staden Piteå. Då kanske vi får samma trafikkultur som i andra städer.
-----------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST - med blinkers...


BLINKERS!!!
------------------------------------------------------
Blinkersbild: www.lastbilsgrossisten.se




John Blunds nya GPS

För ett par dagar sedan så berättade jag om missödet med John Blunds GPS. När jag så väl behövde honom och hans sömnpulver, så visade sig att på vägen till Hortlax pajade hans GPS. Och inte bara den utan även hans Trabant. Efter att ha ringt hans akutnummer: 007, jo, jag vet, men han ville ha nåt som liknade James Bonds, så gick allting åt skogen. Han blev stående i Granträskmark, av alla ställen. Och när han ville att jag skulle komma med bil och bogserlina, så backade jag ut. Jag gick och la mig i sängen istället, och si, mina ögonlock kunde inte hålla sig uppe, med resultat att jag somnade. Utan Johns sömnpulver.

Ikväll när han ringde och gjorde en liten förfrågan, så sa jag bestämt nej till ett nattligt besök. "Skit samma, sa han, jag skall ända bort till Kungliga slottet för att strö lite pulver i monarkens ögon". Han ringde nämligen på mitt nummer i afton. "Så du, Roggan, jag hade nog ändå inte hunnit förbi dej ändå".

Ja, jag kan ju förstå att konungen har lite sömnbesvär efter allt ståhej kring hans person, så hälsa honom från mej å säj att han kan ta mitt pulver också, sa jag. Förresten så räcker det nog till Silvia också. Då la John på luren! Jojo, kunglig hovleverantör av sömnpulver, jo, jag tackar jag! Kanske John Blund kan byta bort sin Trabant nu istället, och köpa sig en lite lyxigare kärra.

Go´natt!

/Roger.




Aj, sicken otur John Blund...

Den uppmärksamme läsaren av min blogg, kanske kliar sig i huvudet och undrar varför den där Lindqvistaren bloggar mitt i natten. Jo, det kan jag svara på - om ni nu är så nyfikna. Sanningen är den att jag HAR försökt att sova, MEN av nån konstig anledning så funkar det inte. Jag har legat på höger sida, MEN då fick jag ännu ondare i min högra arm som är nog skraltig sedan tidigare. Jag HAR försökt ligga på vänster sida, men ack och nej, och hoppsansa! Jag HAR lyssnat på musik. Jag HAR läst. Jag HAR försökt allt utom att stå på händer. Jag har t.o.m. räknat får. Men när jag var framme vid 8.390 så bestämde jag mig för att sluta. Tänk er 8.390 bräkande ulliga får som skall hoppa var och en över ett staket, jamen det fattar ni väl, det går bara inte...

Nåt var alltså väldans fel! Så jag ringde min vän, John Efraim Blund. På midsommarens afton, avbeställde jag honom för resten av sommaren. Han skulle ju dra på semester i alla fall. Och jag tänkte att det är ju klart som korvspad att han måste få sig en vecka eller två med frugan och barnen. MEN...så händer detta! Jag ringer honom på hans mobil, men det tutar upptaget. Jag ringer igen. Så efter en 10-12 minuter svarar han: "Blunds sov-i-ro-hela-natten AB".

    - Jo, hej, de´e´ja! Roger!
    - Jamen tjena Roggan! Hur står det till?
    - Du, John, visserligen så avbeställde jag ju dej, men tror du att du kan skynda dej hit till Markvägen?
    - Då ska vi se...jaa, avbeställningen gjordes i midsommarafton klockan 21.23. Ska vi alltså upphäva?
    - Joo! Stryk ett svart tjockt streck å så kommer du...
    - Jag kommer som en skållad råtta!

Efter en låååååång stund ringer min telefon.
    - Tjenixen! Du Roggan, det har uppstått ett litet problem. Var det i Blåsmark du bodde? Ja har lite vajsing på min GPS vetu...
    - John! Du borde väl veta, du har ju skött om min sömn sedan torsdagen den 26 september 1957.
    - Jo, det var så sant. Rött hus, eller...?
    - Rött hus! Markvägen!

Ytterligare en halvtimme passerar. Då ringer telefonen återigen.
    - Äre Roggan? Joo, bilen e paj. Kan du komma å hämta mig i Granträskmark.
    - Granträskmark? Men du visste ju var jag bodde?
    - Hetsa inte upp dej, vetja. Min GPS e lite småtokig. Släng dej nu i kärran å så kommer du.
    - Och du...ta bogserlinan med dej!

Nu kände jag att måttet var rågat. Jag tog helt enkelt och avbeställde besöket. Därför sitter jag här just nu. Och tro det heller ej, men mina ögonlock känns nästan lika tunga som en fullproppad cementblandare.
Men sicken otur John hade ikväll. Får väl ringa honom i morr´n istället.
GO´NATT...!



John Blund i sin kärra. Det var väl otur att GPS:en krånglade?
Jag hade så väl behövt Johns sömnpulver i natt.


Jag har en idé! Detta är lösningen på det eventuella sömnute-
blivandet. Jag skall åka till stan i morr´n. Inhandla ett par dockor,
odla helskägg, samt köpa vitt nattlinne och som pricken över iet,
en nattmössa. Kunde Beppe, så kan väl jag.

---------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.svt.se / www.miamivice.blogg.se /


PS. Om ni undrar vilket bilmärke John Blund har, så kan jag upplysa att
det är en TRABANT tillverkad i forna Östtyskland 1970.

/Roger-trött-i-ögonen-Lindqvist.


Nasse & Tiger från Sjumilaskogen hälsar på...

Två väldigt långväga gäster, Nasse Och Tiger, bosatta i Sjumilaskogen, var också med på Norahs kalas. När festen var över så var de två figurerna väldans trötta efter den långa resan till Hortlax. Eftersom Norah redan hasde sina dockor i sängen, fanns det inget utrymme för Nasse och Tiger där. Problemet löstes av att de två övernattade hemma hos Norahs farmor och farfar. På morgonen åt vi gemensam frukost ute i det fria, det var då som Norahs groda kom över.
    - Go´morron, go´morron! sa grodan käckt och vänligt.
    - Joo, jag vill så gärna träffa mina idoler, Nasse och Tiger. Kan man möjligtvis få sitta ner en stund?
    - Javisst, sa jag. Vill du ha en kopp kaffe, kanske?
    - Nja, en liten slurk kan man väl ta.

Jag serverade koppen med nykokt kaffe. Men det var inte kaffetåren som grodan mest suktade över. Nää, han vred på sig, och hade ett sånt där fånigt flin på sina läppar. Jag såg att det var nåt han ville säga.
    - Roggan, skulle du vilja ha vänligheten att presentera mig för de prominenta gästern?
Naturligtvis, sa jag. Nasse och Tiger satt med varsin macka i handen, bredvid stod ett glas mjölk.
    - Ursäkta mig! Mina kära VIP -gäster, får jag be att presentera: Grodan - Nasse, Grodan - Tiger!
    - Angenämnt, sa grodan, som nu log med hela sitt gröna ansikte.
    - En sån ära att se två sådana  världsberömda figurer hos Norahs farföräldrar. Det är ett stort ögonblick att få träffa er.
    - Detsamma, sa Nasse. Som sedan tittade på Tiger som satt helt försjunken i en korvmacka med en gurkskiva på.
    - Hmmm, sa Nasse, och boxade till Tiger med ena armbågen.
    - Tiger, ska inte du också säga nåt till vår vän grodan, seså!
    - Jo, en ära som sagt att träffa oss två, nää, jag menar en ära att få träffa dej, grodan.

Sammankomsten slutade med att grodan viskade i mitt öra att jag skulla hämta kameran fort som bara den.
    - Det måste du väl förstå, Roggan, att du måste föreviga oss. Sen så kan du väl vara vänlig och lägga in bilderna på din blogg...vad den nu heter...?
Sagt och gjort. Bilder blev det. Dessa kommer här...


P.g.a. utrymmesskäl så övernattade dessa prominenta gäster från
Sjumilaskogen hemma hos oss. Nasse låg i soffan medan Tiger låg
i den extrasäng som fanns i ett av rummen.


Vid fukosten dagen efter Norah kalas, kom Norahs groda gående över
till oss. Han ville bestämt träffa Nasse och Tiger. Därför så togs det här
fotot som minne av mötet. Fr. v. Nasse, Grodan och Tiger. Kolla leendet
på Grodan.


Norahs tiara kom till användning när Nasse prompt ville prova den.
Grodan bara myser där han sitter inkämd mellan två av sagohistoriens
största berömdheter. Tyvärr kunde inte Nalle Puh deltaga. Men han
skickade en grattishälsning till Norah som lät: "Grattis Norah! Tyvärr
kunde jag inte komma. Håller på som bäst (och mest) med "hånings-
insamlingen". Kanhända att jag dyker upp nästa år när du fyller 4:a.
Hälsningar från Nalle Puh i Sjumilaskogen".


    - Jag vill ju också prova. Ge hit! sa Tiger och satte tiaran på sitt
tigerhuvud, medan Grodan artigt tittade på.


    - Tiger, vår vän Grodan måste också prova Norahs tiara.
    - Självklart, sa Tiger och hjälpte Grodan att sätta fast den på huvudet.
Samtidigt fick Nasse syn på ytterligare en grej; Norahs spira.
    - Den ska jag ocksp prova! Måste kännas hur det känns, sa Nasse med
belåten min.
    - Du ser ut precis som den däringa drottningen i England, Nasse, sa
Tiger med ett flin på läpparna. Grodan såg mest ut att vara i någon slags
trance, så lycklig var han.


Norahs kvarlämnade foppa-tofflor blev genast intressanta när Nasse
såg dem i farstun.
    - Dem vill jag också prova, utbrast han helt överlycklig.
    - Jo, är det sant att när man har de här magiska dojjorna på sig,
blir man vips en berömd hockey-miljonär?
    - Det har du nog fått om bakfoten, sa jag till Nasse.
    - Vicken bakfot?
    - Det är bara nåt man säger. Men hockeymiljonär...nää!


Nasse vill att jag skulle ta ett foto av honom med skor, öronclips och
tiara.


    - Kolla in mej då, sa Tiger och visade upp sitt clipsförsedda tiger-
öra. Senare på dagen åkte vi till Luleå med Nasse och Tiger. Klockan
15.03 tog vi farväl på tågperrongen.
Norah fick ett telefonsamtal dagen efter. Det var Christoffer Robin som
ringde.
    - Vi är många som hälsar till dig, Norah. Det är Uggla, Kanin, Kängu,
ru och Ior. Ha en bra sommar däruppe i midnattssolens land. Vi ses!

------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST - Kändisfotograf.



Diktälskande husflugan Oskar...

Vi har sedan några månader en husfluga vid namn Oskar som inneboende i vårt hem. Oskar är en alldeles speciell sort av fluga. Den flög in genom fönstret en dag, landade på min vänstra axel och frågade om han kunde få flytta in. Självklart, sa jag. Du kan bo i tvättstugan. Sedan den dagen bor alltså Oskar i vår tvättstuga, ja, det händer då och då att han gör oss sällskap vid matbordet. Oskar har ett mycket fint bordsskick för att vara fluga. Han sitter visserligen på kanten på min tallrik, men det får han gärna göra så länge han inte hoppar i och börjar simma, t. ex. när vi käkar köttsoppa.

Oskar - har det visat sig - är en väldigt kulturellt intresserad liten artig fluga. Häromkvällen kom jag på honom när han (i smyg) läste både Dan Andersson, Nils Ferlin och Hjalmar Gullberg. Så jag frågade honom om han ville ta del av mina dikter, och det ville han. Speciellt förtjust blev han i dikten "Mitt Piteå" som jag visade honom på datorn. Eftersom Oskar är lite närsynt, så bad jag honom sätta sig på dataskärmen för att se bättre. Omdömet som han gav var av det positiva slaget. Detta märkte jag när han började flaxa ohejdat med sina pyttesmå flugvingar, för att i nästa stund flyga runt mitt huvud cirka 389 gånger. Detta beteende har han berättat är ett säkert tecken på gillande.

I nästa vecka kommer Oskars släkt på besök. Vi har inrett ett annat större rum för den speciella händelsen. De som kommer är: Rut, Sven, Gisela, Rune, Arvid, Kajsa-Greta, Hubert, Lasse, Britta, Perra. Oskar är alldeles till sig av förväntan.


Oskar blev helt betagen när jag visade honom dikten "Mitt Piteå".
Han flög och flaxade och surrade flera timmar efteråt. Sedan föll han
ihop alldeles utmattad på golvet. Jag var tvungen att bära honom in
i hans hyresrum. Oskar betalar förresten 25 kronor i månaden för sitt
lilla krypin. I nästa vecka kommer släkten surrande hit från Göteborg.
-------------------------------------------------------------------
Flugfotograf: ROGER LINDQVIST.

John Blund på semester

Detta med sänggåendet och sömn, får jag under de tre närmaste veckorna klara alldels själv. Detta p.g.a. att John Blund, en av mina äldsta vänner, har åkt på husvagnssemester till Dalarna. Han lovade skicka ett litet vykort då och då. Nåja, nu är jag inte nån som har problem med att sova. Men när jag var liten så beställde min far och mor livslångt nattbesök av John Blund. Kontraktet skrevs redan på Piteå BB den 26 september 1957 klockan 09.00 Jag hade då vistats i den här världen i cirka 8 timmar. John Blund hade eget kontor på lasarettet, alldeles bredvid överläkaren.

Om jag inte misstog mig så såg jag faktiskt den gode John skymta förbi hos Lotta på Liseberg i denna afton. Han klämde i så det stod härliga till, i en allsång (som jag tyvärr glömt namnet på). Med på semstertrippen finns för övrigt även fru Vera Blund, samt de små, Agaton, Helmer, Josefina, Anton, Dahlia, Vilhelmina, Sara-Kristina, Hubert (kallad för Hubbe) Torkel, Brage, Putte, Levi, Josef, Gudmunda-Aurora och lille Kurt. Om du läser detta , John, önskar jag dig och familjen en skön och trevlig semester. Och du, Johnne, vi ska ju ha en grillafton när ni kommer hem - så du - ring mej!

Vänligen Roger.

Tidigare inlägg
RSS 2.0