Roger Lindqvist

Adventsstjärnan hänger i fönstret, på bordet står fyra ljus prydligt uppställda, varav ett nästan till hälften uppbrunnet. Utanför vårt köksfönster breder vintern ut sig så sakteliga. Just i detta nu faller snöflingorna från den stålgrå himlen, och lägger sig som ett vitt bomullstäcke över vår tomt. Detta om något väcker den julstämmning som vi så väl behöver. Idag har vi Norah och hennes pappa på besök. Och medan barnbarnet sover så tryggt i sin vagn, sitter hennes farfar (som alltid) vid sin dator. Farmor Elisabeth har totalt struntat i den rullator som står så fint parkerad i sovrummet. Och när jag lite försynt frågar henne varför....så svarar hon: -"Jag behöver den inte!". Är det något som kännetecknar min kära hustru så är det envishet. Inte sagt i negativ mening, utan snarare tvärt om. För att ta sig fram genom livets ibland många vedermödor, så kan det vara på sin plats att äga ett visst mått av envishet. Pappa Andreas tog sin bil för att åka en sväng till Janne Nordlund. Ante och David har hand om snöröjningen här i Hortlax under vintern. Så det stundar bråda dagar för herrarna Lindqvist/Johansson. Båda är ju också småbarnsföräldrar, med allt vad detta innebär av sena nätter och tidiga morgnar.

Ja, det händer ibland att man tänker tillbaks när vi var i samma situation. Tror inte man skulle gå i land med detta idag. Men var sak har ju sin tid. När hjulen rullade på som allra mest, jobbade vi båda. Tre barn kom under åren 1982, 1984 o 1987. En härlig tid, men också faktiskt ganska så hektisk. Mitt i allt detta så byggde vi hus 1987. Jag spelade nästan varje helg, samt jobbade på Furu under veckorna, samt var också i tjänst var 4:e helg. Ibland krockade spelningen med helgarbetet. Den enda sömn jag fick var i orkesterbussen på väg hem efter någon spelning. Elisabeth var hemma med barnen, och gjorde ett fantastiskt jobb. Ja, jag blir trött bara när jag tänker tillbaks. Men nu ser tillvaron helt annorlunda ut. Det är mycket som förändrats, till det bättre. Och idag när jag ser på våra två barnbarn, samt de nära och kära, så tackar jag högre makter för att alla pusselbitar liksom fallit på plats.

För några veckor sedan gick vi på långpromenad, jag, Ante och Norah. När vi passerade Bindarvägen i Hortlax fick jag syn på en person som för mig tycktes så välbekant. Och inte undra på. Det var ju min bästis från barndomsåren, Per. Han bor inte längre kvar i sin hembygd, därför så blir våra möten väldigt sporadiska, och det dröjer ibland flera år innan vi ses. Men när vi så fick syn på varandra så var glädjen stor. Plötsligt så spolades liksom livet tillbaks flertalet år, och man kände sig nästan som 12 år igen. Men åren har gått, och vi har båda idag uppnått 50+. Per är huvudstaden trogen sedan många år, medan jag själv förblev "äkta och genuin Hortlaxbo". Ett härligt återseende alltså, med min gamla polare som förresten också bodde granne med oss när det begav sig. Per har en äldre bror, Eskil, f.d. polis och även han Stockholmare. Ja, tänk vad tiden går.


Polaren Per hemma hos oss, julen 1968.


Per och jag i våran hammock, sommaren 1971. Per heter Sundkvist
i efternamn, och han och hans familj bodde ett stenkast från vårt
hus i Hortlax. Ja, tänk så roligt vi hade tillsammans.

Piteå Tidningen den 23 december 1967.

Dannes tjej Hanna studerar vid musiklinjen på Kalix folkhögskola. Hon sjunger, spelar gitarr och piano, samt gör egna kompositioner. Imorse kunde man höra henne sjunga i direktsändning i radions P4. Ikväll medverkar hon tillsammans med andra elever i en konsert i Haparanda. Hon sjunger ibland jazz med sin pappa Ronald i hans jazztrio. Hanna är en synnerligen begåvad tjej, som definitivt har en framtid som musiker, kompositör och sångerska. Lycka till i fortsättningen Hanna! Dig vill man höra mera av.



Hanna är sing/songwriter. Hon
har studerat i tre år vid Music &
Production i Skara. Hon har även
sjungit upp för Idols Anders Bagge.
Som blev väldigt imponerad av den
21-åriga Pitetjejen. Lycka till i
framtiden Hanna!

Den  här dagen har vi längtat efter. Ordningen är härmed återställd, och jag hoppas verkligen att det ska så förbli. Det har varit fyra veckor av känslomässig berg och dalbana. Ibland har rapporterna varit idel positiva, medan det i andra stunder gått  mer i pessimismens tecken. Men nu är hon ialla fall hemma, och det är väl den största förmögenhet man kan få.

I dessa svininfluensatider, kan det vara på sin plats att blicka tillbaks när det också rådde "influensa-panik" i vårt land. Urklippet är hämtat ur Piteå Tidningen fredagen den 3 december 1971.

Piteå Tidningen den 20 maj 1974.

Det finns två små väldigt betydelsefulla personer, som bor i våra hjärtan, barnbarnen Norah och Max. Norah har inte känt sig så där bra, de senaste dagarna. Men så helt plötsligt har hon hur mycket spring i benen som helst. Norah har varit en stund hos sin farfar på eftermiddagen, medan hennes mamma och pappa har tagit sin vaccinspruta. Norah skall också sprutas, men eftersom hon varit en aning febrig till och från, så bedömde man att sprutan fick vänta. Max däremot, han mår hur bra som helst. Han träffade jag häromdagen när vi såg ishockey hos Daniel. Det är underbart med dessa små, men det gör lite ont i mig när jag ser att nån inte mår bra, p.g.a. influensa.

Elisabeth kommer hem i morgon. Detta fick hon veta idag när doktorn gick sin rond. Hon har vid vissa tillfällen drabbats av blodtrycksfall, vilket gjort att hon helt enkelt inte orkat stå på sina ben. Men nu ser det ganska så bra ut i alla fall. Ev. så blir det att åka till Danne ikväll för att titta på hockey. Först blir det till att hälsa på Bettan en stund på lasarettet.


NORAH                                                                                   


MAX

September 1961.

Bland de många dansannonser som fanns på Piteå Tidningens nöjessida, fredagen den 4 april 1975, fanns bl.a. dessa två som finns härnere. Forum i Älvsbyn presenterade Skellefteås stoltheter Kvarnbypojkarna, medan Älvsbyns Rolf Åhmans spelade upp till dans på sporthallen i Öjebyn. Vi möttes ibland nångång, därute i "svängen" vi i Rolf Åhmans, och gubbarna i Kvarnby. För det mesta korsades våra vägar på någon nattöppen hamburgerrestaurang, när vi kände det där suget i magen efter en eller två flottiga hammisar, innan hemresan påbörjades. Kvarnby - som dom föredrog att kalla sig senare - höll på lite längre än vad vi gjorde. Om jag inte minns helt fel, så startades bandet i hemma i Kvarnbyn, ca 1966-67. Kvarnby spelade så sent som bara för nåt år sedan. Men nu är det ganska så länge sedan jag hörde något om dom. Rolf Åhmans däremot, spelade sin sista spelning i januari 1982. Men har sedan dess uppväckts från de döda vid ett flertal tillfällen, bl.a. så sent som i somras.





.............................................................





................................................................

En av de deltagande i årets upplaga av idol, har blivit min egen personliga idol. Det är den blott 17-åriga sångfågeln Tove Östman-Styrke. I fredagens upplaga av idolprogrammet, sjöng hon Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå" där hon också ackompanjerade sig själv på piano. I mina ögon är hon Sveriges nya sångidol av alla kategorier. Men hon har ett musikaliskt påbrå som heter duga. Hennes 82-årige farfar, Aldor Östman, är ett välkänt namn inom dansbandskretsar. Under 43 år hade Aldor ett eget band som lystrade till namnet....ja, just det, "Aldor Östmans". Vid ett tillfälle medverkade orkestern i Bosse Larssons "Nygammalt". Aldor är också f.d. pianolärare. Inte nog med det. Toves pappa, Anders, är också han känd för en större danspublik, efter att ha spelat i många år med det moderna dansbandet "Max Fenders" från Umeå. Pappa Anders har också varit medlem i Shanes, d.v.s. när bandet började spela dansmusik under 80-talet. Så inte undra på att Tove sjunger som en världsartist. Hon har också en naturlig fallenhet när hon intar scenen, lägg också därtill hennes vackra ansikte samt en alldeles underbar röst, ja, det om något måste väl ändå vara ett vinnande koncept, heller vad säger ni?

TOVE ÖSTMAN-STYRKE. En idol som heter duga.

Toves farfar Aldor, i glasögon och skägg.

Toves pappa Anders, längst fram i mitten.

14 dagar idag, sedan Elisabeth åkte in på lasarettet i Piteå. En hel del har hänt, och dagarna har ibland varit som ett slalomåkande, inte minst rent känslomässigt. Idag när jag besökte henne så hade hon varit utan sin respirator i cirka en halvtimme. Hennes läkare sa att man undan för undan vänjer henne att andas alldeles själv. Hon har börjat äta vanlig mat, också det ett tecken på att det går åt rätt håll. Hon är lite less att ligga till sängs men i det stora hela är hon vid relativt gott mod. Vid det samtal som jag hade förra veckan med Elisabeths läkare, så sa hon att en del kan utveckla en depression efter att ha legat nedsövd så länge. Vad gäller Elisabeth så vet vi ännu inte. Hoppas nu bara att allt fortsätter i det positiva tecknet. Just nu så är jag så fruktansvärt less allt som heter svininfluensa - ja, jag kan nästan drista mig att säga att jag fullständigt avskyr den. Ändå har vi inte sett kulmen på det hela ännu. Så därför utbrister jag (om det nu hjälper) "Svininfluensa - vik hädan!"