Harriet Andersson & Lars Ekborg /1962

 
Filmen hette Siska i regi av Alf Kjellin och musik av Jan Johansson. Harriet Andersson och Lars Ekborg gjorde de två huvudrollerna.
 

Adolf Jahr

 
John Adolf Reinhold Jahr (ursprungligen Johansson) f. 1893-06-24
Sundsvall d. 1964-04-19 Stockholm. Namnet Jahr kommer efter
John Adolf Reinhold plus ett H.
 
------------------------------------------------------------

John Botvid

 
 

En skräckens kväll...

Filmen som fick mig att rysa.

Hemliga Svensson /1933

 

Emil i Lönneberga - 1971

 

Tor Isedal och John Harryson

Tor Isedal och John Harryson i TV-serien Spanarna.
 
1983 visades i SVT en serie på sex delar som hette Spanarna. Det hela kretsade omkring de två kriminalinspektörerna på spaningsroteln, Ville Niklasson, (Tor Isedal) och Janne Storm (John Harryson) och i deras kamp för lag och ordning.
 
Båda aktörerna är i dag borta. Tor Isedal gick ur tiden 1990 och John Harryson 2008.

Adamsson i Sverige - 1966

 

Shirley Temple /1939

 

Michael Nyqvist död

 

Yngsjömordet

EXPRESSEN ¤ 1966-03-26
 
¤ Gunnel Lindblom - Anna Månsdotter.
¤ Gösta Ekman - Per Nilsson, son.
¤ Christina Schollin - Hanna Johansdotter, Pers fru.
¤ Rune Lindström - Wahlbom, häradshövding.
¤ Isa Quensel - Grave-Karna, klok gumma.
¤ Heinz Hopf - Helmertz, häradshövding.
¤ Elsa Prawitz - Hilda Persdotter.
¤ Frej Lindqvist - H. N. Hansson, handlande, hennes man.
¤ Tore Lindwall - Johan Olsson, Häradsdomare, Hannas far.
¤ Maritta Marke - Stina Edvards.
¤ Gudrun Östbye - Johanna Hansson.
¤ Lasse Krantz - Erik Olsson, hemmansägare.
¤ Gösta Bernhard - Jöns Persson.
¤ Stefan Ekman - Hasselqvist, pastor.
 
Regi: Arne Mattsson. Musik: Georg Riedel.
 
Filmen hade premiär den 1 oktober 1966 på Röda Kvarn i Stockholm.
 
 SvD ¤ 1966-09-25

ALF KJELLIN (1920-1988)

ALF KJELLIN, i rollen som fänrik Robert Motander i filmen
"Iris och löjtnantshjärta" från 1946 i regi av Alf Sjöberg.

Åke Söderblom (1910-1965)

 
Jag tror inte att jag sett något ungdomsporträtt tidigare av den gode Åke Söderblom. Men nog känns dragen igen? Häromveckan skrev jag om Lars Ekborgs alltför tidiga död, och vilket slöseri med sån begåvning. Samma med Åke Söderblom som avled blott 55 år gammal. Åke liksom Lars hade kunnat få många fler år på den här arma jorden. Till stor glädje för deras familjer men även för den publik som uppskattade dem.
 
Roger Lindqvist  

Söderkåkar - 1932

 

Hemliga Svensson - 1933

 

Lars Ekborg

 
Lars Ekborg.
 
Lars Åke Rupert Ekborg f. 1926-06-06 Uppsala d. 1969-10-07 Stockholm.
Lars Ekborg, är nog den aktör som fastnat fast mest på min näthinna. Hans kunnighet var stor och imponerande. Eftersom jag är uppväxt under 1960-talet, så blev mitt första möte med honom i några av de underhållningsprogram han kom att medverka i. Ett av dessa hette Estrad. Från komedi till krävande dramatiska roller kan för de flesta skådespelare vara avgrundsdjup - men inte för Lars Ekborg.
 
Det är mot den bakgrunden en stor synd och skam, att han lämnade jordelivet så pass tidigt. Man kan i dag endast spekulera i hur mycket vi som var hans publik gick miste om. Jag vill inte ens tänka tanken.
 
ROGER LINDQVIST  

ERIK HELL - en tokig glasslipare från Kallioski som blev skådespelare

Erik Hell har utseendet emot sig. Är det inte bödlar och skarprättare kan man ta gift på att han får ta itu med karaktärer i stil med den ohygglige kungen i Hamlet eller den marterade Fadren hos Strindberg. Roller stämplade av ett förkrossande tungsinne, alltings helvete, ångest och ensamhet. Tillyxade i ett slags grovt ursinne. Hur känns det?
 
Erik Hell f. 1911-08-11 Kallioski, Nylands län, Finland, d. 1973-03-11 Solna.
 
Utan att känna hans roll som Albert Karlsson i Vilhelm Mobergs Dramaten-pjäs "Din stund på jorden" kan man på goda grunder anta att inte heller det partiet präglas av någon större munterhet. Allt för hans plågade ansiktes skull. Lider Erik Hell? Är det verkligen möjligt att ta fram så mycket pressad smärta enbart med hjälp av begåvning och scenrutin?
 
Vi hade en kort överläggning i saken hemma i Solna dagen före genrepet på nya Mobergpjäsen. Och medan middagspotatisen kokade kunde fastställas bl a att Erik Hell visst inte lider, men hans mörka klangbotten delvis kan förklaras av att han haft det djävligt många och långa perioder under sitt 54-åriga liv. Det har gett förståelse för en viss närhet till rollgestaltningar av det här mer ödesdigra slaget. Närhet men för den skull varken beroende eller bundenhet.
 
Erik Hell är inte talträngd rörande teater och skådespelare. Det har gått lite för mycket upp och ner för att han skall våga sig på generaliseringar så det får i stort sett inskränkas till:
    - Man ger allt. Gör sitt allra bästa och så får det bli som det blir.
När han berättar om sin barndom, sitt liv innan han blev skådespelare vid 30 årsålder förfaller han inte heller till pratsamhet. Det kommer ett par ord då och då ur soffhörnet, lite tvära drastiska satser. På sitt enstaviga sätt är Erik Hell en förstklassig berättare, bara ingen har bråttom.
 
    - Jag var sju år när vi, mamma, pappa och sex ungar lämnade Kallioski längst bort i Finland och for till Sverige. Jag vet inte om Kallioski ligger i Ryssland nu. Det var 1919 och det var mycket dåligt med mat. Pappa var glasblåsare och kom från Kristiania (Oslo).
    - Pappa var häftig i humöret och kanske lite stollig. När vi stod där, jag tror det var på Överstståtarämbetet, så frågades vart vi nu ämnade oss. Ja inte vet jag, svarade pappa. Vet ni inte vart ni ska någonstans? Nej, men jag är glasblåsare. Vi stod där alla åtta tätt ihop. Efter att ha samrått och tittat i papper sa man att det behövdes glasblåsare i Norrhult i Småland. Jaha, sa pappa, då tar vi Norrhult då.
    - Det blev Norrhult ett par år och sedan Emmaboda. Först och främst minns jag de vita brödet i Sverige. Vi hade fått det redan i Stockholm och inga av oss barn hade ätit det förut. Jag var bara sju år men jag glömmer det aldrig.
 
Erik Hell bara snuddar vid de förnedringens år som följde. Fadern var svår att komma sams med. Han avskedades, familjen fick klara sig så gott det gick.
    - Vi måste ibland be om mat hos andra när allt var slut. Vi var utsocknes också och det betydde många slagsmål. Men jag var rätt stark.
 
Erik Hell började också han i glasbruket, men som slipare och det fortsatte han med till fyllda 29 år. Skolningen hade det inte varit mycket bevänt med, men Erik hade läshunger. En stor läshunger som satte griller i huvudet på honom.
    - Jag trodde ett tag jag skulle kunna bli sångare. Jag skrev och trodde jag skulle kunna bli författare, men herregud alla andra kunde ju bättre. Och så teater som jag ännu som vuxen inte hade den bittersta aning om. Men måste ha läst ha läst någon pjäs för det var det som tog djupast. Men hur fan skulle man göra?
 
Erik Hell berättar om hur magnifika Pauline Brunius vid något tillfälle stannat upp i Nybro och den gången beslöt sig glassliparen att det fick bära eller brista. Det var som att möta någon från en annan planet, och han frågade: Hur gör man för att bli skådespelare? Han minns att han i sitt bryderi uppfattade något dunkelt om att bara man har tron på sig själv, tron att kunna ge något så skall man fortsätta att envisas med att bli skådespelare. Det kanske var en tröst. I alla händelser sa Erik till sin mamma att nu fick det vara slutslipat för hans del, nu skulle det bli teater i Stockholm.
    - Skådespelaren Gunnar Olsson var den som gav ett handtag. Han sa först att jag var idiot, att jag var alldeles för sent ute, att teater var det värsta man kunde råka ut för, att han inte alls kunde tänka sig några lektioner. I alla händelser var det han som till sist ringde Karin Alexandersson och förklarade att han tänkte skicka över en tokig glasslipare som ville bli skådespelare och som ingenting kunde.
    - Men, du kan väl titta på fanskapet, minns jag att han sa i telefonen.
 
Erik Hell läste ett stycke av Sigfrid Siwertz hemma hos Karin Alexandersson och blev avrådd. Med tillägget efteren stund att om herr Hell vågade skulle hon kanske ändå ge lektioner, och gratis om herr Hell skötte sig. Han skötte sig och svalt och hamnade på sjukhus. För även om lektionerna var gratis måste han leva och Erik Hell fick slå till reträtt ett tag tills han lånat upp pengar och kunde återvända till slagfältet. Ett år senare lyckades denne tystlåtne, mörkstirrande glasslipare sno åt sig en av platserna vid Dramatens elevskola. Som den oslagbare senioren, tio år äldre än alla andra.
    - Det var ljusår mellan våra erfarenheter. Det var inte mycket jag kunde bidra med i det gänget.
 
Erik Hell har slagit igenom rätt många gånger vid det här laget. Först som bödeln i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs stora motståndsroman "Rid i natt". Lars Hanson hade tyckt att Erik Hell borde kunna bli något extra dystert och hotfullt. Det blev mer film och därefter "fem svarta år", på femtiotalet då Erik Hells värld gick läck och sjönk som en sten.
 
Det blev John Zacharias vid Norrköpings-Linköpings stadsteater som hälsade sin gamle elevskolekamrat välkommen som en förlorad son. H C Branners "Termopyle" förlöste och kritikerna försäkrade enhälligt att det inte gått rost i det spelet inte. Norrköping var också Öllegård Wellton, kollegan och den som nu sju år senare här i Solna säger att maten är klar, grabbarna snälla och att vi, innan vi går, skall kika på det lilla vackra ägg som undulatfrun lagt just i dag. Och det gör vi.
 
VI ¤ 1967-02-18
 
Fakta: Erik Hell var i sitt andra äktenskap gift med skådespelerskan Öllegård Wellton (1932-1991). Tillsammans fick de sönerna Johan Hell f. 1960 och Krister Hell f. 1962. Krister Hell, valde liksom sina föräldrar också skådespelaryrket.
 
Roger.
 

Kim Novak /1956

 

Jägarna

När Kjell Sundvalls film Jägarna spelades in i Älvsbyn sommaren 1995,
så gjordes några av scenerna i Korsträsk Folkets Hus. Här är det
skådespelaren Ove Tjernberg (1928-2001) som gör sin stämma hörd
i en infekterad diskussion om tjuvjakt. Tjernbergs rollfigur: "Söderberg,
journalist" hade en verklig förebild. Det var Gunnar Söderholm mångårig
medarbetare och journalist på Norrbottens-Kuriren i Luleå. Svågern Göran
Öhlund, var med som statist den här dagen. Dom blev ditkallade att vara
med som "uppretade bybor". Med fanns också Brage Hellgren, som vi bodde
granne med i Hortlax. Dessa scener tog enligt uppgift hela dagen i anspråk.

Roger Moore död

ROGER MOORE, i rollen som Helgonet.
 
Helgonet är död! Dvs skådespelaren Roger Moore som även kom att gestalta 007-agenten James Bond i ett antal filmer med början 1973. Han gjorde tillsammans med Tony Curtis också kultserien Snobbar som jobbar, i 70-talets början.
 
Men för mig personligen som växte upp under 1960-talet, skall han för evigt bli ihågkommen som mr Simon Templar, i TV-serien The Saint, eller Helgonet som den hette härhemma. Mellan 1962-1969 gjorde han den populära rollen, och när mr Moore slutade så lades serien ner.
 
Så tack och farväl, mr Simon Templar, när du nu kör in i evigheten i din vita Volvo P1800.
Roger Moore, avled i sviterna efter sin cancersjukdom. Han blev 89 år.
 
Roger Lindqvist 

Tidigare inlägg
RSS 2.0