Roger Lindqvist

Hoppas vi ses i morron - sov så gott!
/ Roger.

Mode för chica damer - 1961.

Den briljante fotbollsspelaren Lennart "Nacka" Skoglund. Här i
en reklamannons för veckotidningen "Levande Livet", den 10
oktober 1956.

Hämtat ur PT:s semesterbilaga: "Piteå Turisten" 1982.

Diskuskastaren; Richard "Ricky" Bruch, i en reklamannons från 1978.

Ja, det får vi väl hoppas att den gör. För imorgon åker vi till Storforsen, tillsammans med Ante,Jennie, Norah, Robban, Jannice, Danne - tyvärr kunde inte Hanna åka med - jag och Bettan. Den senaste väderrapporten visar på bra väder och sol. På hemvägen ska vi hälsa på hos Solbritt och Kjell i Muskus. Har gått den s.k. "kärleksstigen" på Furunäset jag och hustrun. Eftersom vi båda jobbat där, så känns det lite extra att återvända, och promenera i dess omgivning. Furunäsets Sjukhus var ju våran arbetsplats i ca 15 år. Så på nåt sätt så söker man sig liksom tillbaks till rötterna. Furu har en alldeles underbar och vacker natur. Det konstiga var, att man bestämde sig för att sälja bort hela rasket. Ja, jag tror att köpepengarna var på hela tre (3) kronor. Parken är väldigt vacker, långt mycket vackrare än när vi jobbade där. Och sen att se alla dessa blommor i all sin fägring, ja, det gör att vi då och då förlägger våra promenader dit.


Idag har vi gått en runda på vår gamla arbetsplats - Furunäset.
Foto:Roger Lindqvist.


Din klara sol går åter opp.......är faktiskt en gammal psalm, som vi
sjöng i våran skola. Hoppas nu att den visar sig imorgon, när vi åker
till Storforsen. Foto: Roger Lindqvist.

Enligt Aftonbladets löpsedel har vi Medelhavsvärme att vänta i Norrbotten. Redan i denna dag så känns luften väldigt kvav, är det månne åska på gång? Fick för en gång skull inspiration till att putsa bilrutorna. Så jag skyndade mig medan inspirationen höll i. Men......hur än mycket idogt arbete jag lade ner, så blev bilrutan bara kladdigare och kladdigare. Så vips....försvann min inspiration, puts väck. Jag undrar därför om någon kanhända har sett den.....vilket då, kanske ni undrar.....inspirationen, naturligtvis. Om ni nu mot förmodan påträffat min inspiration - den är märkt med "ROGER" - så skicka isåfall tillbaks den, till undertecknad. Tack på förhand.


Vi fortsätter att mysa vid grillhörnan. Där brukar Norah sitta ibland också,
tillsammans med mamma, pappa, farmor och farfar.

Norah och pappa Andreas.

Norah med mamma Jennie.

Solbritt och Kjell "hittade" hit förra veckan. Med följde även Kjells mor
Anny.

Roger och Ulla-Mai kom på en snabbis. På bilden syns svågern
Roger med hunden Lina. Tyvärr så fastnade inte Elisabeths syrra
på bild.

Ingmar, min svåger, gift med min syster Vanja, tillhör även han de
som suttit och njutit av en kopp kaffe vid grillen.

Danne med sin tjej Hanna, på ett besök för några dagar sen.
Grillplatsen blir till en naturlig mötesplats varje sommar. Här
äter vi, här dricks det kaffe, här träffas vi. Foto: Roger Lindqvist.

Inte så långt från oss - ligger hästarnas dal. Ja, det är så jag vill kalla
den här bilden. Som jag tog för några dagar sen i byn Blåsmark.
Foto: Roger Lindqvist.


Under en klarblå sommarhimmel, går dom på bete sida vid sida
i den gröna dalen.Det gjorde ett sånt starkt intryck på mig, så jag
var bara tvungen att plocka fram min kamera för att föreviga det hela.
Foto: Roger Lindqvist.

Hmmmm.............Elisabeth dricker sitt kaffe..........tillsammans med....

Roger!

Min morfar brukade sätta några droppar vademecum på en sockerbit,
innan han stoppade den i munnen. På köpet fick han en ren och fräsch
andedräkt. Inte illa!

Filmstjärnekavalkad, minns och njut:

Edvin Adolphson (1893-1979)


Sickan Carlsson (1915-


Max von Sydow (1929-


Harriet Andersson (1932-


Jarl Kulle (1927-1997)


Anna-Lisa Ericsson (1913-


Tage Danielsson (1928-1985)

Margaretha Krook (1925-2001)


Gösta Ekman (1939-


Liv Ullman (1938-


Nils Poppe (1908-2000)


Dagmar Ebbesen (1881-1954)


Hans Alfredsson (1931-


Hjördis Pettersson (1908-1988)


John Botvid (1889-1964)


Inga Tidblad (1901-1975)


Åke Grönberg (1914-1969)


Bibi Andersson (1935-


Allan Edwall (1924-1997)


Christina Schollin (1937-


Lars Ekborg (1926-1969)


Lena Nyman (1944-


Gösta Ekman Sr. (1890-1938)

SLUT !

Jag och Danne har handlat trumgrejor idag. Åkte först till Ramus, men det var stängt av någon konstig anledning. Så vi åkte till Ove på Nygatan istället. Hämtade sen trummorna hos Sune i Långnäs. Sen for vi hem och monterade. Det blev både nya skinn samt även en ny cymbal. De gamla Ludwigtrummorna, blev faktiskt ganska så stiliga. Mer spelning väntar, men jag vet inte när. Så har Norah, Jennie och Monica varit förbi. De skulle hämta Norahs säng, hon ska sova hos mormor och morfar inatt, även Jennie. Andreas och David jobbar ikväll, kanhända att jag åker förbi för att se så dom sköter sig.

Kvällstoppslistan som den såg ut den 25 juli 1970. "In the summertime"
med Mungo Jerry, nynnade vi på denna sommar. "Pretty Belinda" fick
en svensk version med sångaren Ola Håkansson, som fick namnet
"Söta Belinda", som även låg på Svensktoppen. "Noaks Ark" med Svante
Thuresson låg även den på Svensktoppslistan, så även med Lasse Berg-
hagens låt; "En enkel sång om frihet". Roger James Cookes; "Today I
killed a man I didn´t know" sjöngs in på svenska, av sångaren Roger
Johnsson från Skellefteå. Den fick titeln; "Idag sköt jag ihjäl en okänd man".
Roger Johnsson blev så småningom sångare i Yngve Forssélls orkester.
Han hade även en listplacering med; "Snälla pappa vänta på mig", nåt år
därpå.

Repotaget om Flamingokvintetten är hämtad ur "Musikern" 1976. Utgiven av Svenska Musikerförbundet.




1. Två timmar före spelningen börjar jobbet med att bära in 3 500 kg.
förstärkare, högtalare och instrument.
2. Åke Andersson har själv byggt det mesta av ljudanläggningen.
3. Flamingo tillsammans med två representanter från ordningsvaktskåren.


Flamingokvintetten 1973. Fr.v.: Hasse Carlsson, Gunnar Karlsson, Åke
Andersson, Dennis Janebrink och Boris Estulf.


Flamingokvintetten 1967.


Flamingokvintetten 1976. Flamingo bildades 1960. Då hette medlemmarna:
Gunnar Karlsson, Hasse Carlsson, Bjarne Lundqvist, Dennis Janebrink
och Calle Nilsson. 1966 kom den första Svensktoppshiten: "Lilla Ann".
Året därpå 1967; "Det hjälper ingalunda lej" samt 1968; "Nynna en sång".
Under åren har framgångarna avlöst varandra. Och 2005 firade man
45 års jubileum. Vid tsunamikatastrofen 2004, drabbades bandet av
en tragedi, när keyboardisten Fredrik Strelvik omkom tillsammans med
sin hustru under en semesterresa.


Grabbarna i Flamingokvintetten låg på Kvällstoppen 1973.

Artikel ur Expressen den 29 september 1974.

Det har blivit flera guldskivor under åren. Flamingo startade eget skiv-
bolag 1970, som kom att kallas kort och gott för "FLAM".

Flamingo året 1997. Trummisen Bjarne Lundqvist som var en av
originalmedlemmarna, började 1963 med konkurrenterna Streaplers.
Lundqvist återvände efter trettio år, 1993, då han ersatte Boris Estulf.
Bjarne Lundqvist slutade 2007 p.g.a. tinnitus.

Flamingo i sina stiliga kavajer. Året var 1968.

2001 gästade man Storheden i Luleå. Då tillsammans med Streaplers.

Man måste passa på. Sommaren försvinner bort så småningom, och just därför försöker vi utnyttja den så mycket som vi bara kan. Frukost ute en tidig morgon, liksom middagen, försöker vi sitta ute för att bara  - njuta! Tänk på alla de långa mörka kalla och snöiga dagar som väntar lite längre fram på vägen. Men usch, sånt pratar vi inte om just nu, eller hur? Att leva sitt liv, kan ju faktiskt jämföras med det jag nyss nämnde. Livet och dess framtida ibland snåriga och krångliga vägar, vet vi ju inget om. Gudskelov! Vad som väntar oss bakom nästa hörn är i och för sig ointressant. Så länge vi inte vet nånting om det. Livet är ju liksom matvaror, en färskvara. Att leva i nuet kan ju vara ett bra tips. För andra kanske inte. Vi är ju både så lika och olika som människor. Men tänk vad allt förändras. Plötsligt en dag inser man, att man faktiskt kan gå och dö närsomhelst. Detta gör att ens synsätt sakta förändras, ja, ibland väldigt radikalt faktiskt. Åtminstone ser jag min värld i ett helt annat ljus idag. Jag tar inga saker för självskrivna. Men jag är glad som ett litet barn på julafton, när jag ser att allt och alla runt omkring mig, fortfarande lunkar på som det nästan alltid har gjort. Och tack gode Gud för det!

Jag har vandrat runt på mina barndoms välbekanta nötta stigar.
Jag har andats in de välbekanta dofterna. Jag har glatts över
råmande kossor under en blå himmel. Och långt borta i fjärran
har jag sett de blånande bergen. Dessa upplevelser, är av himmelsk art,
och en förmögenhet som jag inte byter bort för pengar.
Text och foto: Roger Lindqvist.

I den orkesterkatalog som FMC i Norr presenterade 1994/95, fanns bl.a. dessa band med:

Idag den 28 juli, firar vi Norahs ett-årsdag. Det var en spännande resa upp till Sunderbyn, den där kvällen när vi skulle få se henne för allra första gången. Då var hon bara ett litet knyte, så späd och ömtålig på nåt vis. Nu har ett år gått sen den dagen. Idag springer hon runt härhemma, när hon kommer på besök hos sin farmor och farfar. Hon upptäcker ständigt nya saker som hon febrilt undersöker, och det finns inget som verkar främmande för henne. Hon har ett leende som smittar, ja, man blir glad bara man ser det. Nu har hon blivit stora damen, hela 1 år. Grattis Norah på din födelsedag, önskar farmor och farfar.


Det var extra spännande, när vi såg henne för allra första gången. Så
liten, späd och ömtålig. Här syns Norah endast nån dag gammal,
tillsammans med sin farmor Elisabeth.

Robert och Jannice med lilla bebisen Norah. Här på besök hos
Andreas och Jennie. Robban och Jannice får sitt första barn i
början av november -09.

Stolt farfar.

Lika stolt och lycklig farmor.

Men idag är Norah en stor flicka. Och det händer att hon åker i farmor
och farfars Volvo. Då kan det se ut så här............

........eller så här............

......Norah älskar nämligen att ta sig en liten tupplur i den blå Volvon.

Norah badar i den blå baljan hos farmor och farfar. Den blå baljan
har en egen historia. Den har hängt med ända sen Norahs farfar
var pytteliten. Med andra ord; den har några år på nacken, om man
så säger.

När Norah var på besök senast, tyckte hon att farfar misskött gräs-
klippningen. Det föranledde henne att ta saken i egna händer.

Norah är väldigt stolt över sina fina skor. Så av den anledningen visas
dom här.

Här väntar Norah på att farmor strax ska servera lite mat.

-"Undrar vart maten tog vägen". Ja, så tycks Norah tänka på den här
bilden.

-"Hmmm. Nu händer det saker". Säger Norah. -"Nu har jag i alla fall
fått på mig haklappen. Faaaaarmooor - kom med min maaat!".

Flaggan är hissad för din skull Norah. Vi ses senare idag. Puss o kram!

Elliott fyller 3 år idag. För några dagar sen hälsade han på hos oss
tillsammans med sin pappa Mathias. Foto: Roger Lindqvist.


Elliott och hans pappa åkte på den här fina moppen. Och jag tror att
när Elliott blir lite större, då ska han ha en likadan moped som sin
pappa. Foto: Roger Lindqvist.

Danne spelar gitarr - tillsammans med...........

........farsan på trummor.

Tänk så fort allt förändras. Ja, om detta blir man varse när man tittar på gamla fotografier från förr. Det som finns idag, kan vara borta i morgon. Att dokumentera sin stad eller by där man bor, borde vara en självklarhet. Tack och lov så finns mycket av det gamla Piteå kvar att beskåda för eftervärlden. Jag tror det var året 1965,som  fotografen Rune Höglund fick i uppgift att med sin kamera dokumentera hur Piteå stad såg ut just då. Även under jubileumsåret 1971 - när Piteå fyllde 350 år - åkte Höglund omkring med både smalfilm och stillbildskamera. Samma år hade jag Rune Höglund som lärare i ämnet foto och film i Hortlax Central Skola. Rune Höglund var en välkänd profil i Piteå, tillsammans med sin hustru hade han fotostudio och affär (Fototjänst) på Prästgårdsgatan i centrala stan. Hittade några gamla foton ur den almanacka som Lions utgav 2005. Härnere följer några exempel:

-"Snickarboa känner jag ju inte igen, den verkar ju vara alldeles ny!". Sonen lät nästan lite besviken och upprörd, när han igår ringde hem från Vimmerby. Han och sambon befinner sig på semester, och när de igår befann sig i mörkaste Småland, så passade man på att besöka inspelningsplatsen där filmerna om Emil kom till. När våra tre söner var små, så gick Emil-filmerna varma i vår videobandspelare. Saltkråkan, Pippi Långstrump och Ture Sventon, tillhörde också favoriterna. Men när man sedan ser allt i verklighetens ljus, så blir man ibland lite besviken. Selma Lagerlöfs Mårbacka besökte jag och min fru sommaren 2003. Döm om min förvåning när jag tyckte att hela det väldiga pampiga sagans Mårbacka, nästan såg lite futtigt ut i verkligheten. Nåja, Mårbacka var i och för sig en upplevelse att få gå in i, men jag hade fått för mig att det skulle vara betydligt mycket större. Ibland bygger man upp illusioner, som sedan rasar som ett korthus - tyvärr.

-"Men snickarboa verkar ju vara alldeles ny!" utbrast min son
i telefonen igår. Ibland är ju saker och ting inte riktigt som vi
trott det skulle vara.

Ett "tjuvknäpp" på min far från sommaren 1972, när han klipper gräsmattan.
På huvudet syns hans "Povel Ramel mössa". Han använder sin gamla
pålitliga "handjagare" som inköptes någon gång på 60-talet. Nåt år efteråt,
- jag tror att det var 1976/78 - köper min far, sitt livs första motordrivna
gräsklippare. Sommaren 2009 - idag klipper jag samma gräsmatta som
min far en gång gjorde för 37 år sedan. Tidsperspektivet svindlar. En annan
sak som slår mig, är att jag idag står på samma slags punkt i livet som min
far gjorde den där sommardagen 1972. Foto: Roger Lindqvist 1972.

Farbror Melker i en klassisk scen ur TV-serien "Vi på Saltkråkan", när han
blir anfallen av ilskna getingar. Häromdagen när jag öppnade dörren till
bodan.............

.........såg jag till min förskräckelse detta som hängde i dörröppningen.
Jag tog min spade - och det sa PANG! Det hände först ingenting.....men
efter en stund blev jag anfallen.......och då......ja, då gick tankarna till den
stackars farbror Melker därute i Snickargården på Saltkråkan. Vad jag
gjorde? Jo, jag sprang för allt vad tygen höll.........

........tills att jag skakat av mig mina fiender. Finns det nåt jag inte gillar,
så är det getingbon som byggs hur som helst. Lägg märke till den
koncentrerade örnblicken.

Annons ur Aftonbladet våren 1925. Dragspelaren till vänster är
legenden Kalle Karlsson från Jularbo i Avesta kommun, Dalarna.
Kalle Karlsson är mer känd under namnet Carl Jularbo (1893-1966)

Annons ur Kalle Anka maj 1984.

Växte upp med en teaterintresserad mamma. Detta fick till följd att jag "ärvde" detta intresse. Inte så att hon sprang på olika teateruppsättningar,utan istället så fick hon sitt intresse tillgodosett framför TV:n därhemma. Det var då som vi kunde avnjuta namn som: Hjördis Pettersson, Edvin Adolphson, Ingvar Kjellson, Meta Velander, Olof Thunberg, Ernst-Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg, Pia Rydvall, Kent Andersson, Allan Edwall, Isa Quensel, Jan-Erik Lindqvist, Ove Tjernberg, Gunnar Björnstrand, Lars Ekborg, Aino Taube, Karin Kavli, Jarl Kulle, Georg Rydeberg, Gunn Wållgren, Sif Ruud och många många fler. 1966 filmatiserades August Strindbergs HEMSÖBORNA. I rollistan fanns; Allan Edwall, Sif Ruud, Sven Wollter, Hilding Gavle, Håkan Serner, Edvin Adolphson m.fl. Ej heller att förglömma  Ulf Palme, som med sin formidabla berättarröst skänkte det hela en extra dynamik. Hemsöborna som ursprungligen skrevs 1887, har för mig blivit något av en favorit genom åren. Och när jag i morse var uppe i vindan, och hittade denna bok - som finns illustrerad härnere - så väcktes minnena till liv.

Hemsöborna sändes i svensk television året 1966. För regin svarade
Bengt Lagerkvist (son till författaren Per Lagerkvist). Romanen skrevs
1887 av August Strindberg. Den har filmats tre gånger; 1919 - 1955 - 1966.

Fler klassiska teaterpärlor ur TV:s arkiv: Markurells i Wadköping, Röda
rummet, Din stund på jorden, Raskens m.m.  m.m.

Hortlax egen lilla blomsterflicka - SESSAN. Foto: Roger Lindqvist.

Vaknar upp till ett gråmulet väder. Barnbarnet Norah vaknade klockan 6:15, efter tolv timmars sömn - inte illa! Nu ska hennes farfar äta frukost, medan hennes farmor sitter i soffan och stickar. Våra två katter har liksom "flytt fältet" vilket är brukligt när Norah kommer på besök, och så snart hon åkt hem, ja, då droppar dom in en efter en. Måste sluta, frukosten kallar.

Norahs lekhörna.


Norah är en pigg tjej med mycket bus i blicken.

Annons ur Norrbottens - Kuriren den 22 juni 1939.


Piteå Stadshotell.

-Sov gott lilla Norah - i din sköna säng. Dröm vackra drömmar, kanske
att du dansar på en grön sommaräng. När natten tar slut, ja, då kommer
du ju ut, till en ny och spännande dag igen. Som sagt - sov gott lilla Norah
i din sköna och mjuka säng. / Pussar från farmor och farfar.
Foto: Roger Lindqvist.

Nattivalen sommaren 1966 - bjöd på bl.a. sångerskan ULLA SALLERT.
Jag var åtta år, skulle fylla nio i september, och trots min ringa ålder så
stod jag längst fram vid scenkanten, den aktuella kvällen för att lyssna
på Ulla Sallert som jag lärt känna igen från vår svartvita TV-apparat där-
hemma. Att jag var där, kanske berodde på att klockan var bara sex på
kvällen, och att mina föräldrar fanns alldeles i närheten.


Sångerskan Ulla Sallert uppträdde sommaren 1966 på Nattivalen. Och
alldeles därnere vid scenkanten, stod en liten åttaåring från Hortlax, för
att titta på "den där tanten" som han sett på TV:n därhemma.


THE FLAMES från Piteå uppträdde på hemmaplan denna kväll. PLUPPS
från residensstaden Luleå spelade också.

Annons ur "Accordion - Journalen" mars 1960.

....Urklipp ur Piteå Tidningen - juli 1964:

Sommaren 1964 gick den tredje "Nattivalen" av stapeln, sedan starten
1961. De artister som skulle locka de stora folkskarorna var; PIRKO
MANNOLA från Finland, JAN HÖILAND från Norge, och THORE SKOGMAN
från Sverige. För musiken stod; YNGVE FORSSÉLLS -Skellefteå, THE
FALCONS -Stockholm, och HENRY ÅSTRÖMS - Piteå. Det var dans på
tre banor, samt TV och radioutsändning direkt från festplatsen. Datumet
för den stora folkfesten var lördagen den 18 juli. Märk väl, att det endast
rörde sig om en kväll, till skillnad mot dagens upplaga, som sträcker
sig betydligt längre.


"Piteå-nattivalen 1964 - den tredje i följd och den fjärde sammanlagt - torde
ha slagit alla rekord. Antalet besökare var större än någonsin förut, trängseln
på vägarna till Piteå var enorm, tältens antal har aldrig varit så stort i staden
och dess omgivningar. Aldrig har det ätits så mycket palt, glass, korv, renskav,
smörgåsar och snask på en enda natt här uppe. Aldrig har Piteå blivit så
uppmärksammat över hela vårt land och i grannländerna som denna gång
genom radio och TV, och aldrig har man haft så många arrangemang vid
någon av de föregående nattivalerna. Skall vi gissa att också nettot är rekord?"

Bilden ovan - visar stora scenens placering på Sundsgatan mitt i centrala
Piteå. Orkestern som spelar är YNGVE FORSSÉLLS från Skellefteå, med
bl. a. sångerskan ANN-KRISTIN HEDMARK.

YNGVE FORSSÉLLS orkester från Skellefteå. I vita kläder, syns
sångerskan Ann-Kristin Hedmark, snett till vänster om henne
står kapellmästaren Yngve Forsséll.

Det vackra väder som varje år brukar infinna sig vid tidpunkten för PDOL, lyser i år med sin frånvaro. Gick en snabb runda på stan igår jag och Bettan. Även då syntes hotfulla moln på himlen. Istället för att gå innanför grindarna, ska vi göra nåt som känns definitivt mycket bättre - vi ska ha Norah hos oss ikväll, och det smäller högre än alla PDOL i hela världen. Faktum är att varken jag eller Elisabeth gillar att gå på såna här gatufester. Senast som jag var där var 1998, då tillsammans med Daniel som promt skulle se på Black Ingvars. 1994 spelade jag där, då var även Elisabeth med, sen så har det inte blivit så mycket mer av PDOL - besök.

Spelade med OPUS på parkeringsdäcket under PDOL 1994.


Vi spelade dansmusik under PDOL -94. Vi gjorde även ett jobb
tillsammans med Mona Krantz, som ledde ett sommarkryss, där
vi gjorde olika musikillustrationer.

Den 2-3-4 juli 1965 bjöd Folkparken i Skellefteå på detta nöjesutbud:





Bakom namnet LARRY MOON - döljde sig faktiskt sångaren och låt-
skrivaren LASSE HOLM.
I Moonlighters har även ABBA - trummisen Roger Palm en gång spelat.
En annan medlem i gruppen, var gitarristen och sångaren Lasse West-
man. Lasse Westman var också med i Vikingarna 1990 fram till sin död
2004.

Sanningen att säga så känner jag mig smått mörbultad, efter det musikaliska fyrverkeri som jag var med om igår. Snackade med kusin Sune för en stund sen, och vi var båda överens - det här måste vi göra om. Vi hade som sagt en trevlig sammankomst, där musiken naturligtvis var det dominerande. Men visst hann vi sitta ner och prata gamla spelminnen också. Bl.a. om den lite vådliga färd som gjordes en vinternatt 1978, på hemväg efter en spelning i Skellefteå Folkets Park. Det var jag som den aktuella natten, körde den stora orkesterbussen, när jag "råkade" somna bakom ratten. Tur i oturen så la sig bussen snällt i en stor plogkarm, men det hade kunnat sluta mycket mer dramatiskt. För ca ett år sedan, skrev jag en artikelserie i vår lokaltidning, om alla mina minnen från dansbandsåren. Att vi blivit äldre ja, det symboliserades väl i att sen vi träffades sist, har vi alla fått oss en eller annan krämpa. Det var onda ryggar, stelhet i leder, kärlkramp, nitroglycerintabletter, ja, det låter som ett utdrag från en sjukjournal, men det var det faktiskt inte. Nu kanske det låter som om vi alla är intagna på nåt vårdhem, men jag kan försäkra - så är inte fallet, åtminstone inte än.

Mörbultad trumslagare.

Kvällstoppen och Tio i Topp listan, som den såg ut den 24 juli 1971.

F.d. Rolf Åhmans medlemmen, Sune Andersson, medverkade i
dagens musikaliska träff i Långnäs. Sune spelade också ett antal
av år, tillsammans med Piteå orkestern "Mattes med Monica". Det
är Sune som sitter längst fram till höger. Övriga på bilden är sånger-
skan Susanne Lundqvist längst bak. T.v. Mats Wiklund, Harri Karlsson
och Mikael Sjöberg. Harri Karlsson blev så småningom proffessionell
heltidsmusiker, i bl.a. "Cedermarks" från Sveg, "Sivert Thurells och
"Sven-Erics" från Hudiksvall. Harri och jag har också spelat tillsammans.
Vi umgicks även en hel del privat. Han är Hudiksvallsbo sedan ca 20 år.
Och åker ibland ut med förre sångaren i Sven-Erics, Sven-Eric Mörtsjö och
spelar på duo. Harri jobbar sen några år som musiklärare.

.......ja, idag har det definitivt varit musikens dag. Träffades hemma hos Sune Karlsson vid lunchtid. Har dammat av de gamla låtarna - det har även spelats lite nya också - och det kändes som igår, fast vi inte spelat tillsammans sen 1989/90. Vi har med andra ord haft en jättetrevlig dag tillsammans. Många glada skratt, många härliga minnen, sen den tid vi rullade ut på vägarna med vår stora inredda orkesterbuss, på väg till olika ställen runt om i Norr/Västerbotten. En härlig tid för oss alla att minnas - och det har vi gjort idag under de pauser vi haft. Fortsättning följer så småningom. Ganska så säkert. För detta gav faktiskt mersmak.

Annons ur dragspelstidningen "Accordion - Journalen" mars 1961.

Håll med om att det klingar lite internationellt - "Sune, Dave and Roger". Ja, man kan nog ganska lätt associera till den svenska framgångsrika rocktrion: "Peter Bjorn and John". Men där slutar alla eventuella likheter. Sune, Dave och Roger, träffades (som jag tidigare berättat om) i Sune Karlssons garage igår. "Tycke uppstod" och vi fann verkligen varandra under några timmars musicerande. Irländaren Dave, åker runt och spelar bl.a. irländsk folkmusik, men även andra s.k. "evergreens". En rätt så behaglig musikalisk kick, var vad vi kände, därbland skruvmejslar, skiftnycklar, oljedunkar m.m.

Det var musik för hela slanten hos kusinen Sune igår. Fr.v. Sune - bas,
Roger - trummor och Dave - gitarr och sång. Foto: Eivor Andersson.

Irländaren Dave, sjöng och spelade gitarr. Repertoaren var en blandning
av Willie Nelson, Johnny Cash och Creedence Clearwater Revival.
Foto: Eivor Andersson.

Bland skruvmejslar, skiftnycklar och oljedunkar, satt vi där och spelade.
Utanför trängdes publiken. Vilka det var? Jo, grannens getter och hästar.
Foto: Eivor Andersson.

Sune och jag har spelat tillsammans från början av 70-talet - t.o.m.
1997. Foto: Eivor Andersson.

Sune Karlsson och Roger Lindqvist "in action". Foto: Eivor Andersson.

Barbro "Lill-Babs" Svensson - folkkär artist sen genombrottet 1959, då
hon sjöng sig in i svenska folkets medvetande, med Stikkan Anderssons;
"Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" I augusti 1959, besöker hon
Idrottsmässan i Arvidsjaur. D.v.s. samma år som succén med Klas-Göran.


Så här presenterades Barbro Svensson i Accordion - Journalen i
januari 1960: - "Är du kär i mig ännu Klas-Göran - sjunger Lill-Babs
och det är ingen tvekan om att den skivan blivit hennes verkliga
genombrott. Just nu är den en av Sveriges mest sålda plattor. Grattis,
Lill-Babs! Och grattis, Stickan Andersson, som gjort låten".


Simon Brehm (1921-1967) mannen som upptäckte Järvsöflickan Barbro
året 1954. Simon Brehm tog henne till Stockholm, där hennes första
proffsjobb var ett engagemang på krogen Bal Palais. Orkesterledaren
Brehm, startade f.ö. ett eget skivbolag i början av 50-talet, som fick
namnet "Karusell". I Simon Brehms orkester spelade även den nyss
bortgångne tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå. Simon Brehm
och hans orkester, syntes även i Hylands hörna, från dess start i tele-
visionen 1962, t.o.m. Brehms bortgång 1967.

Så här intressant var det i TV-rutan den 13-14 juli 1961. Föga upplyftande - eller hur?

Onsdagen den 13 juli, kommenterade Sven "Plex" Pettersson lands-
kampen i fri idrott från Stuttgart. Kanske nåt att titta på? Eller varför inte
Aftonsången från St. Olofs kapell i Tylösand? Dagen därpå den 14.e,
kunde man avnjuta "Den ödesdigra pärlan", med Basil Rathbone.
OBS! Den var inte lämplig för barn.

I dagens nummer av vår lokaltidning - Piteå Tidningen - står att läsa om Johan Sandlund från Piteå. Under ett besök med familjen på Legoland, "stöter" han på ingen mindre än stjärnaktören Al Pacino. Kanske allra mest ihågkommen genom "Gudfadern-filmerna", där han spelar Marlon Brandos son. I filmen efterträder så småningom "Michael Corleone" (Al Pacino) fadern vid hans död. Gudfadern kom 1972, och följdes senare av del 2 och tre, åren 1974 respektive 1990. Al Pacino har även medverkat i bl.a. : "En satans eftermiddag" - 1975. "En kvinnas doft" - 1992. "Djävulens advokat" - 1997. "Insomnia" - 2002. Eftersom min yngste son Daniel och jag, är något av "Gudfadern-frälsta", hade nog ingen tackat nej, till ett möte med Mr. Pacino. Men vem vet, kanske vi möts nån dag i kön på ICA-Lundmans i Hortlax? Om så vore, ska jag faktiskt ta mod till mig och bjuda hem honom på äkta hemgjord Pitepalt. Sen ska jag fråga honom om filmarbetet runt "Gudfadern-triologin". Alltmedan vi njuter av en kaffekopp, och frugans hembakade bullar. -"So please mr. Pacino - you are very very welcome, to Hortlax! Maybe next summer?"

Johan Sandlund från Piteå, mötte "Gudfadern" skådisen - Al Pacino på
Legoland. Bilden hämtad ur Piteå Tidningen den 21 juli 2009.
Foto: Jenny Sandlund.


Al Pacino i rollen som Michael Corleone, i filmen: "Gudfadern".

.........garagemusik, kanske nån frågar sig, vad i hela friden kan det vara? Jo, så enkelt som att man lirar tillsammans i ett garage hos min kusin, borta i Långnäs. Det om nåt kan väl kallas för garagemusik?? Sune spelar bas - jag trummor. Idag fick vi förstärkning av en kille från Irland. Han är musiker till yrket, och är tillsammans med dottern till Sunes sambo, Eivor. Det blev både Willie Nelson, Led Zeppelin, Johnny Cash, Creedence Clearwater Revival och lite irländsk "pubmusik". Torsdag sammanstrålar "det gamla gardet", bestående av Hasse Eriksson, Roger Lindqvist samt "Sunarna": Sune Karlsson och Sune Andersson. Tyvärr så lyser keyboardplatsen tom, gamle originalmedlemmen Gunnar Sandbladh, avled 2002, men jag tror att Gunnar sitter någonstans däruppe och med ett litet leende, granskar oss härnere väldigt noggrant, när vi musicerar.

Förra gången vi möttes - 1987 - fanns alla gubbar på plats. Fr.v. Sune
Andersson - gitarr, sång, Sune Karlsson - bas, sång, Roger Lindqvist -
trummor, sång, Hasse Eriksson - gitarr, sång, Gunnar Sandbladh -
keyboard, sax, sång. Foto: Sven-Åke Andersson.

Den svenska sommaren visar idag sitt rätta ansikte. Regn och rusk, så långt ögat kan nå. Enda ljuspunkten är när min snälla hustru ropar: "Rogeeeer!!! Nu är maten färdig!". Men det finns också lite andra knep att lätta upp vädertristessen.

En liten god och behändig Punschkaramell, kan lätta upp stämningen
en grå dag som denna.

Stora Dansbandsboken utkom 2003 på förlaget "Life is Fab Publishing". Thomas Engström och Christer Svensson, presenterade svenska dansorkestrar, som under åren 1963-2003 funnits ute i våra Folkparker, dansrestauranger och Folkets Hus. Här finns både kända och okända band representerade. Fick kontakt med Thomas Engström när han sökte efter material till boken. Sände honom uppgifter dels om de band jag själv varit medlem i, men även om andra norrländska band. Jag vet att boken uppskattats ute i landet, åtminstone bland alla de tusen och åter tusen, som varje helg åker ut för att dansa. Och även till alla de, som tycker om dansbandsmusik. Förhoppningen är att det i framtiden skall komma en fortsättning på denna bok. Jag vet att det finns mycket mer material, som tyvärr inte kunde publiceras p.g.a. utrymmesskäl. Men den som lever får väl se?



Rolf Åhmans orkester från Älvsbyn, presenterades i den första delen
av Dansbandsboken.

Även Pitebandet Kjell-Bertils var med.

Så även OPUS också hemmahörande i Piteå.

Som tack för det researcharbete jag gjorde, bland de norrländska banden,
blev jag omnämnd i slutet av boken. Tyvärr så smög det sig in ett stavfel i
presentationen - Hortlax blev "Hortvar". (Sånt är livet) Jag kom i gott sällskap,
här finns även fd. Streaplerssångaren Gert Lengstrand med. Även Thorleif
Torstensson (Thorleifs) och Kjell Malmborg (Bengt-Hennings) finns omnämnda.

Den historiska månlandningen, för 40 år sedan minns jag som om det vore igår. Vi satt bänkade framför vår tv, när Bengt Feldreich kommenterade den månpromenad, som astronauten Neil Armstrong gjorde. Det var nästan lite svårt att ta in, att det faktiskt landat människor däruppe, och som både sprang och promenerade på mångubbens yta. -"Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten", ja, nåt i den stilen var väl vad den förste mannen på månen yttrade. Den som också följde med, s.a.s. i "bakhasorna" var Edwin "Buzz" Aldrin - för övrigt av svensk härkomst - den tredje mannen, Michael Collins, han fick vackert sitta kvar i rymdkapseln, medan kollegorna gjorde sin världsberömda promenad. Och jag tror - om jag inte är felunderrättad - att mr. Collins faktiskt medverkar i kvällens jubileumsprogram, där också f.d. programledaren den nu snart 84 årige Bengt Feldreich också kommer att vara med.

Dagen efter månlandningen passade min morfar Sanfrid Lundgren på att fylla 70 år. Och det är dessa två händelser som jag minns bäst från den där sommaren för 40 år sedan. Jag skulle fylla 12 i september, och livet kändes rätt så skapligt. Men det fanns ett mörkt moln på min himmel. Jag hade under en lek på skolans hockeybana, ramlat så illa att jag slog ut min ena framtand. Detta gjorde att jag var tvungen till täta tandläkarbesök. Och om det var nåt jag hatade, så var det att gå till folktandvården i vår by. Men jag var så illa tvungen. Nåja, det hela redde så småningom upp sig, och som minne från den olycksaliga dagen fick jag en s.k. "krona" i min mun, med ett guldinlägg. Så om min och frugans pension en dag inte räcker till, ja, då finns det en sak som jag måste göra - ta ut min framtand och hoppas att guldpriserna har gått upp så pass, att vi kan leva en dräglig ålderdom. OBS! Att det sista var ett skämt.

Sommaren 1969 erövrade människan månen. Det var nästan lite svårt
att ta in, att det faktiskt promenerade levande människor på mångubbens
yta.


Dagen därpå - den 21 juli - passade min morfar Sanfrid på att fylla
70 år.

På morfars födelsedag, samlades släkten. Fr.v. Gösta Lidman, Elsy
Lundgren, Malin Lidman, Maj-Gerd Lindqvist, Elly Nilsson, Lennart
Lundgren, Sune Nilsson. Främre raden: Gun Lundgren, Robert Nilsson,
Roger Lindqvist och födelsedagsbarnet morfar/farfar Sanfrid Lundgren.
Den fina hunden längst fram, tillhörde Gösta o Malin Lidman, och
lyssnade till namnet "Brando".


Barnbarnen Roger, Gun och Robert uppe i morfar/farfar Sanfrids
lägenhet på Hortlaxvägen. Den 21 juli 1969.

Ja, jag klipper gräs idag.......bara så att ni vet! Återkommer lite senare.
MVH Gräsklippningsexperten.
PS. Eftersom jag har varit en sådan duktig pojke - har jag fått lov att vila mina ben i 5 minuter.
Och till råga på allt, jag ska även få ett glas kallt vatten - alldeles gratis. Kan ni tänka er!

Urklipp ur Norrbottens Allehanda - tisdagen den 20 juni 1939.
Perudden i Svensbyn, detta dansarnas Mecka. Hit brukade min far
åka, i goda vänners lag under undomsåren, för att låta sig förnöjas.
Perudden blev till ett begrepp, en nöjesmetropol, som lockade
tusentals danslystna under årens lopp.

Semester, denna ljuvliga tid på året, då vi får rå om varandra. Kanske
även ta husvagn eller husbil, och åka iväg mot okända mål. Så här
kunde mina barndomssomrar se ut. Bilden är från 1964, och vi är på
"en-dags-utfykt" med tjocka släkten. Jag tror att vi befinner oss i Arvidsjaur,
med fr.v. John Risberg gift med Emmy f. Lindqvist. (Pappas syster)
min mor Maj-Gerd, Roger, min far John, och längst bak pappas bror Åke.
Den som tog bilden hette Dagmar och var sambo med Åke. Idag är
endast tre av oss kvar i livet. Åke, min mor och jag. Lägg märke till den
blå bilen i bakgrunden. Det var pappas första bubbla (VW) en 58:a.
(Som jag skrivit om i PT för ett tag sedan) Det kändes så okomplicerat
att åka ut med en matsäck, lite saft och bullar samt goda vänner. Kanske
"landa" någonstans mitt ute i naturen, precis som på bilden.

Sommarvärme! Sol! Flaggan hissad! Måltid ute i det gröna! Surrande humlor! Smekande vänliga vindar! Men......varför i hela friden sitter jag då vid den här datorn?? Måste skynda mig ut.

TV-tablå från den 20-21-22 / augusti 1971. Hämtat ur "Hänt i veckan".

1956 gästade den kände dragspelaren Olle Johnny (1917-2007)
Folkets Hus i Arjeplog. Hans riktiga namn var Olof Albert Johansson,
men tog sig "Olle Johnny" som klingade bättre som artistnamn.

Ännu en Hollywoodlegend: Lana Turner.

För nåt år sedan, hittade jag ett omslag till den sedan länge avsomnade ungdomstidningen; Bild Journalen. På det trasiga omslaget stod att läsa: "NR 1 - 11 JANUARI 1958".  Naturligtvis så hade jag uppskattat, om tidningen varit i fullgott skick, men när jag sen läste på de blad som fanns kvar, blev jag glad att jag inte kastat bort den. Med spretig stil hade min då nio-åriga storasyster, skrivit en rad som fick mig att le. "ROGER LIGGER I VAGGAN". Dessa fyra ord, med sina arton bokstäver, fick mig att istället för skräpkorgen, behålla detta lite kuriosa minne från en tid i mitt liv, som jag av naturliga orsaker inte är det minsta medveten om. Några månader senare, i maj 1958, gick vi till fotografen jag och min syster, i sällskap av våra föräldrar. Resultatet syns härnere.


Den gamla trasiga Bild Journalen från januari 1958, fick mig att le,
när jag upptäckte min storasysters spretiga handstil.


"Roger ligger i vaggan". Och vaggan ja, den finns fortfarande kvar
härhemma.


Tidningens korsord, försökte min syster sig på att lösa. Jag tror inte
att det gick så bra - men hon skrev i alla fall dit sin adress.


I maj 1958, togs denna stiliga bild av min syrra och mig. Lägg
märke till mina utomordentligt vackra kläder.

På den här reklambroschyren för hemtjänsten i Bergsviken, figurerar
min morfar Sanfrids bror Alf. I mitten sitter Irene Lundmark som jobbar
inom hemtjänsten, till höger om henne Alf Lundgren som detta år
fyller hela 94 år. Det underbara med Alf, är att han i mångt och mycket
är en kopia av min sedan länge avlidna morfar. Fram till bara för ett
tag sedan, har man kunnat möta honom ute i området där han bor.
Och jag blir lika glad varje gång jag ser honom komma. Nu har jag
hört att Alf har flyttat, så jag vill passa på att önska honom allt gott
på det nya stället.

Högkonjunktur för Volvo - ja, åtminstone om man får tro på dessa
staplar, som publicerades i februari 1961.

Dansbandet Sten & Stanley bildades 1962. Och än idag, åker man
runt och spelar. Av de originalmedlemmar, som fanns vid starten,
finns idag de tre bröderna Nilsson kvar: Sten, Ebbe och Per. De övriga
är Johan Ryding och Michael Ross.

Reklam från 1950-talet.

En härlig och skön sommardag. Framåt kvällskvisten, fick vi besök av Mathias och Elliott. Även Robert har varit förbi en stund. Har förresten varit en stund hos Robban idag, och hjälpt honom med allehanda saker. Jordmassorna är borta, Andreas var dit häromkvällen med traktorn, och gjorde en grovplanering. Så nu sjunger dräneringen på den absolut sista versen. Skönt när det är över, för både Robban och Jannice. Norah är i Byske med sin mamma och pappa, hon blir nog där över helgen. Snart så fyller hon ju 1 år, då blir det kalas.

Jag fullständigt älskade vår TV. Från den allra första stund som min far anslöt den elektriska kabeln i uttaget därhemma. TV:n inköptes hos ICA-Lundmans i Hortlax. Ja, det vill säga, när man fortfarande sålde vitvaror, skivspelare spik och falurödfärg. Jag frossade i alla de tokiga gubbar, som passerade revy på den svartvita tv-skärmen. Stig Järrel (1910-1998), var utomordentlig som "Fibban", med sina träffsäkra monologer, skrivna av kåsören, författaren mm Erik Zetterström (1904-1997) mest känd under pseudonymen "Kar de Mumma". Där fanns även Stig Grybe f. 1928, som den underfundige "Ante" från Mobacken. Rolf Bengtsson (1931-1976) tyvärr död i tidig ålder, var björnen Baloos sångröst i Disneys "Djungelboken". Den andra halvan - Baloos talröst - gjordes stilfullt av Beppe Wolgers (1928-1986), för alltid ihågkommen i klassikern "Beppes godnattstund". John Elfström (1902-1981) var "Nutte" i Hylands hörna på lördagskvällarna, i 60-talets mitt. Men mest känd var han utan tvekan som "Åsa-Nisse" från Knohult, i mörkaste Småland. Alltid tillsammans med sin trogne vapendragare, "Klabbarparn", mustigt spelad av Artur Rolén (1894-1972).

Men utan tvekan, så var det en annan gubbe, som liksom slog knockout på mig i tidig ålder. Långt före Killinggängets; Robert Gustafsson, Johan Rehborg, Henrik Schyffert mfl. ens var påtänkta. Han var "gubben i lådan" hos Hyland i tidigt 60-tal. Han var monologernas mästare i melodiradion och på vinylskiva. Han var bilskollärare i en klassisk sketch. Han hade även "pip i luftrören", så man nästan dog av skratt. Under många år figurerade han på revyscener landet runt, tillsammans med andra tokiga gubbar i "Casinorevyn". Nämnas kan; Gösta Bernhard (1910-1986), Gunnar "Knas" Lindkvist (1916-1990), Gus Dahlström (1906-1989), Gösta Krantz (1925-2008), Holger Höglund (1906-1965), och många fler.

Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992), mannen med gummiansiktet, var den störste av dem alla. Ingen kunde som han leverera gags, till sin publik så att de efter föreställningens slut, låg dubbelvikta i bänkraderna, med akut magkramp som följd. 1967 medverkade Carl-Gustaf tillsammans med en annan gigant Lars Ekborg (1926-1969), i humorprogrammet "Partaj". Det var där som det odödliga uttrycket: "Har jag gjort bort mig nu igen?", myntades av blonda Margareta Sjödin. Herrarna Lindstedt / Ekborg medverkade även i Karin Falcks "Estrad" från Cirkus på Djurgården. Där firade duon stora skratt triumfer, på bästa sändningstid. Ja, våran TV, gav mig en annan dimension i tillvaron. Lägg också därtill radioprogrammen som skapade historia. Melodiradion - Tage Danielssons ide´ - spelade svenska schlagers dagarna i ända. Det var musik som gjorde lyssnaren glad, enkel lättförståelig musik som gick rakt in i hjärtat. "Svensktoppen", "Sveriges bilradio", "Tio-i-topp", "Kvällstoppen", "Skivor till kaffet", "Det ska vi fira", "Skivor för sjukskrivna", var några av de program som stod att erbjudas. Intrycken var många, och som sagt så älskade jag varje minut som medierna bjöd. Men som tidigare nämnts, så var Carl-Gustaf en stor idol, denne något fumlige rolighetsminister som han faktiskt var. En man som senare i livet också bevisade att han även kunde spela mörkare rollkaraktärer. Jag tänker då bl.a. på hans kommissarie Beck, i "Mannen på taket" i regi av Bo Widerberg från 1976, "En handelsresandes död" 1979 även den i Bo Widerbergs regi. Och som den svårt sjuke Primus Svensson i TV-serien "Babels hus" från 1981.


Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992)

En gammal goding från förr. Chevrolet Bel Air 1956.

"Norrlands Riviera" - har det kallats, det rikskända Piteå Havsbad.
Allt har ju en början, och så här tog sig Havsbadet ut, i tidens begynnelse.
Elof Söderberg, var mannen som från en blygsam skala, byggde upp
ett av Piteå stads mest kända företag. Sonen Clifford tog så småningom
över, och under hans ledning blommade Havsbadet upp. Idag finns ingen
Söderbergare kvar i ledningen. Istället är det "hotellkungen" Hilding Holmqvist,
som sedan ett par år, är den som sköter Piteå Havsbad under framgångsrika
former.

Sommaren som fanns här igår, är puts väck! Ja, åtminstone känns den just nu, flera ljusår bort. Vi har ihållande regn samt åska, som förhoppningsvis har dragit sig bort, för att inte återkomma. Så, kära läsare, jakten på den svenska sommaren fortsätter. Och jag har faktiskt inget hopp om att hitta den för tillfället.

Idag ska jag ut - för att leta reda på sommaren. Den fanns här igår.......men verkar ha flytt ifrån oss i detta nu......
Fortsättning följer.

Sommaren 1971 åkte Lill-Babs och trubaduren Bengt Sändh på en
gemensam folkparksturné. Bilden visar paret, då de uppträdde i
Badhusparken i Piteå. Foto: Roger Lindqvist.

Legenden - Gary Cooper.

Enligt Aftonbladet, så har Englas mördare, Anders Eklund skaffat sig en flickvän. En 35-årig tvåbarnsmor har enligt samma tidning besökt honom i fängelset, och tycke har uppstått. Rent spontant ställer man sig frågan - varför? Hur fungerar det, rent känslomässigt, när man blir upp över ögonen blixtförälskad i en man, som enligt mitt sätt att se på saken, utfört det mest bestialiska brott som en människa överhuvudtaget kan begå? Eklund är som vi alla vet en dubbelmördare. Han har även blivit smått misstänkt för ytterligare brott, vilket inte kunnat bevisas. Tyvärr så uppmärksammas gärningsmän/kvinnor, betydligt mer än sina stackars offer. Jag tänker då på Åmsele mordet, när Juha Valjakaljo på ett grymt sätt ödelade tre oskyldiga människors liv. Ja, regissören Jan Troell har t.o.m. gjort en långfilm om eländet. Vem i hela fridens namn, tänker på de stackars anhöriga. Svar: Ingen! Därför tycker jag att det är i allra högsta grad motbjudande, när massmedierna gör en sådan stor sak av det hela. Om jag inte tar fel, så har  "den berömde" Knutbypastorn, Helge Fossmo, också skaffat sig flickvän. Jag skall låta det vara osagt - jag kanske har fel - men han har väl också hunnit med att gifta sig i fängelset?

Sörbyskolan med anor från 1890-talet, låg cirka tre kilometer från vårt hem. I den rödmålade skolan på höjden, som inrymde klasserna; 1:an 2:an och 3:an, hade även min far och hans syskon "gått i lära". Att cykla till skolan nån kall vinterdag, kunde ibland bli till ett litet äventyr. Full vintermundering var vad som gällde, om min mor fick bestämma. Ja, det hände att man var så pass påpälsad att man knappt kunde cykla, eller överhuvudtaget röra sig för att kunna nå fram till cykelstyret. Nåväl, för det mesta kom jag ändå lyckligt fram i god tid före lektionens början. Om det var nåt som jag hemifrån fått inpräntat, så var det vikten av att komma i tid. Helst då cirka 10 minuter i förväg. Och så har det faktiskt fortsatt livet genom. Sörbyskolans matsal, låg högst däruppe strax under takåsarna. Inte förrän långt senare blev den klassad som brandfarlig och fick flyttas ner, alltför att befrämja säkerheten.

Själv så tillhör jag den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till ära så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje gång som elake Måns fick på nöten, hurrade hela klassen. Måns hade för det mesta Bill och Bull vid sin sida - dessa sagovärldens mest tragiska figurer - som liksom en känd pastor Jansson, inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hemma i en vrå i köket, tronade vår svarta transistorradio. Den bjöd oss på allehanda blandning av; Svensktopp, Det ska vi fira, Skivor till kaffet, Frukostklubben och mycket mycket mer. I december året 1967, hamnade Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga Gatan" på svensktoppslistan. Och därefter kunde man varje lördagsmorgon, och en bra bit in i 1968, höra min mor sjunga duett med Anna-Lena i......."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter.........". 1967 var det år som jag fyllde tio. Beatles låg på topplistorna, och i kvällsnyheterna kunde man i oktober dettta år, se och höra att gerillaledaren Che Guevara tillfångatagits i Bolivias djungel, och skjutits. Men det där tillhörde de vuxnas värld. Huvudsaken var att jag varje torsdag kunde inhandla Kalle Anka, för att låta mig förflyttas in i Ankeborgarnas värld. Tillsammans med Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Uppfinnar-Jocke, Björnligan, Alexander Lukas, Farbror Joakim och naturligtvis huvudpersonen själv, Kalle.

Därhemma på vår egna lyckliga gata, kunde jag ibland nån kall vinterdag, ses sätta tungspetsen mot ledstången på våran bro. Fastän jag visste vad som kunde hända, gjorde jag det om och om igen. Så där stod jag, och liksom kände hur paniken sakta kom, när min tunga satt fast som i ett skruvstäd. Samtidigt försökte jag fånga min mors uppmärksamhet, och hemska tanke om detta inte lyckats, ja, då kanske jag skulle bli "tunglös" för resten av mitt liv. Äventyret med ledstången slutade för det mesta lyckligt, ja, tungan sitter ju fortfarande kvar på samma plats, som den alltid gjort. Sörbyskolan är idag borta. Men ibland när jag har vägarna förbi, tycks jag åter se alla dessa barn som en gång fanns därute på skolgården. Och jag kan se mig själv sittande på min cykel "Everton" med den gröna ryggsäcken bak på ryggen, på väg hemåt, till min mamma som står vid spisen och sjunger..."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter......."


Min mamma sjung duett med Anna-Lena Löfgren
i "Lyckliga Gatan, du finns inte mer......."


Jag tillhör den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till
ära, så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje
gång som elake Måns fick på nöten, så hurrade hela klassen.
Klassfoto från klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax 1965. Lärarinnan hette
Gunhild Lundman, och som 3:a från vänster i mellersta raden - syns
en liten knatte vid namn Roger Lindqvist. Övriga: Rikard Lundström,
Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson, Folke
Wiklund, Lars Lundberg, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Ulf Öhman,
Tommy Nordsvahn, Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman,
Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson,
Jörgen Nordsvahn.


Varje torsdag, inhandlades Kalle Anka. Och tillsammans med Kalle
och hans många vänner, förflyttades jag in i Ankeborgarnas underbara
värld.


Det händer ibland att jag har vägarna förbi, där Sörbyskolan en gång låg.
Och jag kan se mig själv sittande på min cykel, med den gröna rygg-
säcken därbak, på väg hemåt till min mamma, som står vid spisen
och sjunger: "Lyckliga Gatan du finns inte mer......"

Tenorsaxofonisten Allan Lundström avled hastigt den 10 mars 2009.

Lundströms bortgång, uppmärksammades även ute i landet.
I Svenska Dagbladet fanns denna minnesruna över honom -
författad av Lars Westin.

I vår lokaltidning, Piteå Tidningen, skrev jag ner dessa minnen
som jag hade av Allan.

Idag har min blogg haft ett stort antal besökare. Ja, så pass mycket att jag faktiskt blev rejält förvånad. För vem vill ta del av vad en medelålders man - tillika farfar - har för innersta tankar och intressen? Det visade sig att Blogg.se, lagt ut ett inlägg som jag skrivit. Det handlade om gamla filmstjärnor från förr. Och jag blev uppriktigt glad och förvånad, när jag såg att så många delade samma intresse med mig, för dessa filmlegender. Det behöver med andra ord inte enbart kretsa om Johnny Depp, Brad Pitt, Tom Cruise mfl.(fast dom också är bra) utan kan lika gärna vara en gammal svartvit rulle från tidigt 50-tal, med exempelvis Humphrey Bogart eller Spencer Tracy. Eller varför inte Elizabeth Taylor eller Ava Gardner.

Ida Lupino (1914-1995) Framgångsrik skådespelare och regissör.
Filmdebut 1933. Spelade mot dåtidens stora stjärnor; bl.a. i filmen
"Sierra" från 1941, mot Humphrey Bogart. Född i London - död i Los Angeles.
Filmen "Karriär på Brodway" som syns i annonsen, spelades in 1944.

Barnbarnet Norah ska sova hos sin farmor och farfar inatt. Lilltjejen blir ju allt större, ju längre tiden går. Och snart fyller hon 1 år, hon är ju nästan stora damen. Farfar och Norah har alldeles nyss tagit sig en svängom, och haft en liten sångstund på vår bro. Alltmedan sommarvindarna har lekt i vårt hår. Vad vi sjöng? Mats Paulssons "Barfotavisan" så klart. Annars så står "Imse Vimse Spindel" allra högst på repertoarlistan. Men allt eftersom tiden går, så fylls repertoaren på undan för undan.

Barnbarnet Norah och hennes farfar, har dansat på bron - tillsammans
med sommarvindarna. Samtidigt passade vi på att sjunga Mats Paulssons
"Barfotavisan". Foto: Roger Lindqvist.

Urklipp ur Piteå Tidningen den 27 december 1972:

"Dagen före nyårsafton arrangerar Yngve Skarin sin sista dans på Perudden.
För avskedsmusiken svarar Leif Engvalls från Gävle. Nyårsdagen gör
Christina Skarin-Lundström debut som Peruddens nya bas".

"En profil inom nöjesbranschen lämnar arenan vid årsskiftet. Da´n före
nyårsafton arrangerar Yngve Skarin sin sista dans på Perudden. Snart
64 år gammal drar han sig tillbaks efter 15 framgångsrika år som nöjes-
pappa på Perudden. Yngve Skarin kan känna sig nöjd med sin gärning
inom nöjesbranschen. Utan överdrift påstår vi att Perudden under en
lång följd av år varit länets populäraste dansställe. Och det är helt och
hållet Yngves förtjänst. Naturligtvis blir det hålligång på Perudden även
i fortsättningen. Ny bas blir Christina Skarin-Lundström. Just det -
Yngves dotter.... -Hon kan branschen. Har varit med och jobbat i kulisserna
sedan hon var 12-13 år, säger pappa Yngve".

Text: Ulf Dahlberg. Foto: Hans G. Pettersson/ PT.

Dans i Afton! Året var 1973 - två Älvsbyband: LEFFES o ROLF ÅHMANS.
Samt två Umeåband: ALEXANDER o MAX FENDERS. Dragspelaren
"Pepparn" blev känd genom sin medverkan i TV: programmet "Nygammalt".
Tyvärr gick denne fantastiske dragspelare bort för ett antal år sedan.

Perudden i Svensbyn. Nöjesmetropol under en följd av år. Har själv
spelat där massor med gånger. Perudden blev offer för lågornas rov,
i mitten av 90-talet?

Annons från 1940.

Elisabeth åkte till vårdcentralen idag, och fick en stelkrampsspruta. Detta p.g.a. kattbettet hon ådrog sig i fredags. Eftersom hon inte gjort nån "påfyllning" av vaccinet på senare år, så gav sköterskan rådet att hon skulle ta sin spruta. Skyddet varar i ca trettio år framåt. Bettan är född -58, hon fick då trippelvaccin, skyddet upphörde alltså 1988.

Bra att ha ett fullgott skydd - ifall nåt skulle hända.

Jo, jo, pojke - det var länge sen nån kallade mig för pojke. Då nu ingen gör det, får jag väl ta mig friheten att själv kalla mig för detta. Nåja, idag är jag verkligen ingen pojke, men annat var det för drygt trettio år sen. Sommaren 1978, närmare bestämt i augusti, då var jag fortfarande endast tjugo år gammal. Skulle fylla år i september - tjugoett. Hittade detta kort idag i mina gömmor. En bild som berättar att vi var på spelning i Sörbyparken utanför Boden. Jag kan ännu minnas nästan varje detalj, t.o.m. den där blåa skjortan som jag hade på mig, kan jag dra mig till minnes hur den klibbade fast på kroppen i värmen. Fullsatt - rymde 900 personer - och trångt. Men med en härlig och dansant publik, så kändes allt på topp.

Sörbyparken i augusti 1978. Rolf Åhmans orkester spelar upp till
dans. Lägg märke till filten uppe i taket. Det var gitarristen Hasse
Eriksson som spikade upp denna, p.g.a. akustiken. Själv sitter
jag och trummar, på ett trumpodium som min dåvarande svåger
Henning gjorde. De blinkande lamporna vid bastrumman, hörde
liksom till. Det skulle vara lite show över det hela. Ja, tänk så
fort åren går, 31 år har passerat. Men någonstans i mitt inre,
känns det ändå som om det bara vore i förrgår.
Foto: Sven-Åke Andersson.

Det underbart vackra Sörbyn. Med danslogen vid vattnet. Många
minnen, många fina stunder. Här uppträdde faktiskt Roger Moore
sommaren 1966. Här filmades också vissa scener, med bl.a.
Solveig Ternström, från hennes egenhändigt skrivna "Morsarvet", i
mitten av 90-talet.

Min mor ligger på lasarettet. Hon åkte in med ambulans i fredagskväll, sedan hon börjat må dåligt. Gerd och jag har varit på besök idag. Hon verkade faktiskt rätt så fräsch, ungefär som "sitt vanliga jag". Men vid fyllda åttio, måste man ta diverse hälsoproblem på fullt allvar. Hoppas nu att hon snart kommer hem, och att allt blir till det vanliga. Tidens tand nöter, det är ju bara att acceptera, men alla vill vi ju att våra kära anhöriga skall få ett så långt liv som möjligt. Och då helst ett så friskt liv som möjligt. Men ibland händer saker, som vi inte rår över. Därför är det viktigt att komma ihåg, att medan våra liv flyter i normala banor, ska vi med tacksamhet njuta och ta emot det som bjuds. För man vet ju inte.........

En stund vid köksbordet på Tolvmansvägen. Ja, det är så vi brukar
umgås. Mitt i vardagen - över en kopp nykokt kaffe, vi tillsammans,
jag, Bettan och morsan. Foto: Roger Lindqvist.

Sveriges förste rockkung, med artistnamnet - Little Gerhard - (Karl-
Gerhard Lundkvist f. 1934) med hits som; "Buona Sera", "What You´ve
Done to Me" och Den siste mohikanen". Little Gerhard är still going strong,
fast på ett något blygsammare sätt. På bilden härovan, syns han i en reklam-
annons ur tidningen "Levande Livet" från rockens år - 1958.

...........vilken härlig dag!

.........återkommer imorgon?

Annons ur veckotidningen Husmodern - från 1948.

Ordet kattbiten, kan man väl tolka åtminstone på två olika sätt. Dels att man "brinner" för sin katt, men också att man faktiskt har blivit biten, och fått en fysisk skada. Detta - det senare alternativet - råkade Elisabeth ut för idag. Hon råkade klämma till vår hankatt som låg under en stol, och båda gav från sig ett vrål, så jag tror bestämt  att seismografen i Uppsala noterade det hela. 4.0 på Richterskalan, är en vild gissning, men nåt ditåt. Just nu befinner sig både hustru och katt, på det bästa humör, men jag vet inte om vi måste kolla med vården, om Bettan måste ta en stelkrampspruta. Har hört att det är ca fyra gånger farligare med ett katt än ett hundbett. Detta beror på kattens sylvassa tänder. Nåja, nu skall vi i alla fall snart äta och må gott, kanske sitta ute vid grillplatsen och dricka vårt kvällskaffe.

Ogräsbekämpningen hos undertecknad, fortskrider enligt planerna. Efter att ha umgåtts med nästan bara ogräs de här senaste dagarna - så drömmer jag om ogräset på nätterna också. Men det om nåt, är väl ett tecken på mitt brinnande engagemang, för ogräsets borttagande.

Högaktningsfullt: R. Lindqvist/ogräsbekämpare.
Hortlax 2009-07-09

Ogräs.

En typisk klädmedveten familj anno 1957.

Slamkrypare - var skomode året 1961.

Alla har vi nån gång sett dom. Antingen på den stora vita biografduken, eller kanske därhemma i vår egen TV. De har lockat både till skratt och tårar. Vi är många som suttit i spänning, när vi sett dem agera i de mest rysliga situationer. Alla har de ett gemensamt, de är, och var, superstjärnor under en gyllene epok. De allra flesta är borta sedan länge, men deras rollprestationer finns fortfarande kvar, och de fortsätter att beskådas av nya generationer. Så varsågod - ett litet collage på gamla stjärnor från förr:

SPENCER TRACY (1900-1967)

KATHARINE HEPBURN (1907-2003)

HUMPHREY BOGART (1899-1957)

LAUREN BACALL (1924-

GLENN FORD (1916-2006)

RITA HAYWORTH (1918-1987)

GARY COOPER (1901-1961)

AVA GARDNER (1922-1990)

MARLON BRANDO (1924-2004)

INGRID BERGMAN (1915-1982)

JAMES STEWART (1908-1997)

MARILYN MONROE (1926-1962)

JAMES DEAN (1931-1955)

Så här tjusig såg man ut 1961 - om man använde rätt sorts hårvatten.

Vart tog du vägen - sköna, soliga, efterlängtade varma sommar?

-"Hej, jag heter Sessan. Jag bor i ett rött hus på Markvägen, tillsammans med föräldrar och en bror. Idag har jag varit med om en rätt så omtumlande sak. Jag strosade omkring i all ensamhet, då jag plötsligt får syn på en lösspringande byracka. Ja, jag säger byracka, för det var just precis vad han var. Jag trodde först inte mina ögon, men han kommer springande mot lilla mig, med en sån där vansinnig blick. Och jag, ja, jag tänkte att nu är det kört. Men istället för att låta mig lamslås, springer jag, som den eleganta kisse jag är, och byrackan nafsade mig nästan i svansen. Men med ett vigt språng, klättrade jag uppför närmsta träd, så barken liksom sprutade i bakhasorna. Och den blodtörstiga besten, han fick vackert se på när jag ilade uppför stammen. Jag parkerade mig på en gren, och där satt jag tills den som rådde om besten, kom springande och kastade en ursäkt till min pappa och mamma, som var ute vid tillfället. Men nu sitter jag här inne, på den mjuka vardagsrumssoffan, och blir kliad under hakan. Ja, gott folk, det är en himla tur att man blev född till katt. Mjau på er".

-"Jag har ofrivilligt tillbringat 15 minuter i grannens tall, p.g.a. en
eländig byracka, som hade tänkt få mig till middagsmål. Men tur
är väl att man blev född till kisse, så man elegant kan bortmanövrera
fienden". Foto: Sessans pappa.

1957

Alfred Hitchcock (1899-1980) är en av filmhistoriens mest kända filmskapare. Därför är det extra roligt, när TV 2 nu i sommar, visar sex av hans mest kända filmrysare. Gissa vem som med stort nöje skall titta? Jo, undertecknad.Och även om jag sett dem alla, så är filmerna värda att åter betittas.

Följande filmer skall avnjutas: "Rebecca" 1940. "Illdåd planeras" 1941, (Suspicion). "Trollbunden" 1945, (Spellbound). "Notorious" 1946. "En studie i brott" 1958, (Vertigo). "Psycho" 1960.


Alfred Hitchcock (1899-1980) en av filmhistoriens mest kända
filmskapare.

1976 började jag på Furunäsets Sjukhus. Där skulle jag bli kvar fram till sommaren 1991, då det var dags att flytta verksamheten till Sjukhemmet i Öjebyn. Med på resan följde de flesta av mina arbetskompisar, kvar på Furu blev Chrille P. (som jobbar kvar än idag) och som verkar trivas som fisken i vattnet. Hälsade på honom för några veckor sen, det känns kul att träffas, vi har ju så många tokiga minnen ihop. Ja, tänk om de där väggarna kunde tala. Ute på Sjukhemmet blev jag kvar fram till sommaren 2002, då kroppen sa tvärt ifrån. Det fanns inte längre några marginaler, det var bara att vackert konstatera och acceptera, att ett nytt oskrivet blad skulle vändas i mitt då 45-åriga liv. Att lämna tryggheten, den som jag varit van att ha, kändes ganska så tufft till att börja med. Vad jag allra mest kom att sakna, var givetvis alla mina kompisar som jag lärt känna under nära 30 år. På senare år, har jag alltmer börjat förstå vilket privilegium jag har haft, när jag tänker tillbaks på mina kollegor. Visst hade vi dispyter och olika synsätt på diverse saker - vem har inte det? - men i det stora hela, funkade vi jättebra tillsammans. Ingen mobbning, inga trakasserier, utan kloka ärliga anvarskännande medmänniskor, som var som folk är mest. Kanhända det låter patetiskt? Kanske........men ärligt ur hjärtat kommet. Några av arbetskamraterna finns inte längre. Bosse Eklund dog alldeles för tidigt. Han var killen som man bara kunde tycka gott om. Jag har sparat i mitt minne, många av Bosses härliga kommentarer, såna där som bara han kunde leverera. Harry Löfgren dog vid 69 års ålder, den i sinnet evigt unge, han gick bort efter en tids sjukdom. Även Göte Lindkvist är borta - vi är inte släkt - han lärde jag känna de första åren på Furu. Och häromdagen ringde Karl-Erik - vi hörs ibland på telefon - alltid lika kul att höra din röst Kalle. Och med jämna (och ojämna) mellanrum, hälsar jag på därute, idag finns Bertil, Lasse och Niklas kvar, på Öjeby Sjukhem som idag ser litegrann annorlunda ut, än vad det en gång gjorde då verksamheten ännu stod i sin fulla blommning. När jag ibland ser nån av transportcentralens fordon ute på vägen, säger jag spontant till frun: -"Nu kommer våran bil", ett tecken på att jag ännu är smått  kvar i det jobb som jag lämnade för snart sju år sedan. Åtminstone i mina tankar. Härnere följer en bildkavalkad av landstingets transportcentral, som den såg ut förra vintern, sett genom min kamera.
..............................................................................................................................................................................................

.....................................................................................................................................

.....................................................................................................................................

.....................................................................................................................................

.....................................................................................................................................

.......................................................................................................................................

......................................................................................................................................

....................................................................................................................................

....................................................................................................................................

......................................................................................................................................

......................................................................................................................................

....................................................................................................................................

.......................................................................................................................................

....................................................................................................................................

.....................................................................................................................................

.......................................................................................................................................

..........FOTO: ROGER LINDQVIST...............................................................................

Goggomobilen var under 50-talet Västtysklands populäraste bil.
Den tillverkades 1955-69 och var tänkt att bli en s.k. folkbil,
precis som föregångaren Volkswagen en gång blev. Företaget
som stod för tillverkningen hette "Glas".

Sångerskan Ann-Louise Hanson, firar 50 år som artist detta år. Hon uppträdde nyligen i allsången från Skansen, med ett potpurri av sina mest kända låtar. Det "riktiga" genombrottet kom 1961, när hon sjöng: "Är du ensam ikväll?". En svensk version av Elvis Presleys betydligt mer kända: "Are You Lonesome Tonight?". Ann-Louise har också medverkat 13 gånger i melodifestivalsammanhang, vilket är ett svenskt rekord. Senast hon var med, var 2004, då tillsammans med Towa Carson och Siw Malmkvist. Ann-Louise har även haft över 40 låtar på Svensktoppslistan under åren, vilket också är en bedrift. Hon är sedan 1966 gift med musikern Bruno Glenmark, och har två döttrar. Så grattis Ann-Louise, ha det så bra under ditt jubileumsår, och kanske att fru Hanson-Glenmark åter inom en snar framtid dyker upp i våra televisionsapparater, när det drar ihop sig till melodifestival?

Påsken 1962 prydde Ann-Louise Hanson omslaget till Hemmets
Veckotidning. I år firar hon 50 år som artist. Grattis!

En vanlig måndag. Ja, så kan man kanske kalla den här första måndagen i juli månad. Vad innehåller då "en vanlig måndag". Inget speciellt - annars hade det ju varit en ovanlig måndag - bara de där ointressanta sakerna som t.e.x. åka till stan för att handla. Rensa bort lite ogräs i infarten, måla de där listorna i badrummet, som frun påtalat flera gånger, ja, det var allt. Jo, inte att förglömma, den obligatoriska kaffe och fika stunden ute på tomten, som absolut inte är ointressant alls, tvärtom, så ser denna min (vår) vanliga måndag ut. Om jag nu skall vara riktigt ärlig och uppriktig, så har jag faktiskt tagit en tupplur också, och det ja, det var verkligen en nödvändighet.

Lördagen den 15 juli 1967 - rådde karnevalsstämmning på Piteås gator och torg. Det var den s.k. "Nattivalen" som då gick av stapeln. En föregångare till den numera så bekanta gatufesten "Piteå-dansar-och-ler". Entrébiljetten kostade 5 kronor, och för barn under 15 år i målsmans sällskap, var entrén helt gratis. Operasångaren Rolf Björling var ett av festivalens dragplåster. Dåvarande landshövdingen, Ragnar Lassinatti, delade ut Nordkalottstipendier. Piteåbandet Jannes X-tett underhöll, liksom popbandet Los Comancheros från Luleå. Mellan klockslagen 18.00 - 04.00 kunde Pitebor och inresta turister, ta del av det nöjesutbud som bjöds. Allt detta under ett smått hektiskt dygn, denna sommar för 42 år sedan.

1957.

Har solen hörsammat min vädjan? Hur som helst så kastar den sina gyllene strålar över vårt hus i detta ögonblick. Kanske vår Herre tycker synd "om den där Lindqvist" som så gärna vill ha lite sommarvärme. Ja, jag tror nog det är så. Tack!
Norah är nu återbördad till sin mamma och pappa. Och det syntes hur ett litet leende spred sig i hennes ansikte, när hon kom hem. Hon har varit hur snäll som helst - lillflickan. Sov hela natten, fram till klockan halv sju imorse. Norah älskar att kolla in våra två katter, men kärleken är tyvärr icke besvarad från deras sida. Sessan sprang mot dörren med en stressad blick, när Norah kom igår. Norah som så gärna vill vara go, och klappa dem. Pelle han lyser med sin frånvaro mest hela tiden hon är här. Nån gång vågar han sig in för att kolla matskålen. Men det sker  med blixtens hastighet.

Hallå Sol! Glöm nu inte inte bort mig! (Den har försvunnit ur sikte nämligen) Hallå därborta........kan jag få beställa lite solstrålar här tack. Ja, på det röda huset på Markvägen. Ja, tack....det vore snällt. Åk nu inte iväg. Och du....du kan väl stanna här nästa vecka också? Ja, jag menar så vi får lite stil på den här sommar´n. Det vore väl för tråkigt och eländigt, om du skulle dra nu.......lys nu på oss - vetja! Ska du tänka på saken? Jamen, då måste du tänka fort, serru! Jag vill ha varmt - NU!

Håll med om att det är nåt visst med gamla hederliga Amazon. Kanske har det nåt med barndomen att göra, inte för att vi i mitt hem körde Amazon - min pappa var Volkswagen frälst - men det finns ändå nåt som tilltalar mig varje gång jag ser nån av de här "antikviteterna" rulla fram på vägen. Har aldrig varit nämnvärt intresserad av bilar och motorer, men ett undantag finns; gamla veteranbilar. Många (de flesta) är i mina ögon att jämföra med ett konstverk. För att inte tala om alla dessa "jänkare" som syns alltmer ute på gatorna. Det är helt enkelt en fröjd för ögat att beskåda, dessa fantastiska maskiner. Och en jättestor eloge till alla dem som ur en obefintlig rosthög, lyckas få fram den mest fantastiska skapelse.

Volvo reklam från den 20 april 1962.

Så här såg IKEA-reklamen ut sommaren 1961.

Kallt! Vart tog sommarvärmen vägen? Solen har flytt - kommer den igen? Ja, jag hoppas verkligen det. Låt oss tro att detta endast är temporärt. Norah gästar oss i helgen. Vi har hunnit med ett litet biläventyr, både förbi hos "gammelfarmor" och till stan en sväng. Just nu så går hon husesyn på sin jakt efter nya äventyr. Hon har just fått mellanmål, och även hunnit bada för en stund sen. Nu hör jag att hon letar efter sin farfar - och vem kan det nu va? Jo, det är han som sitter och stirrar in i den där idiotiska dataskärmen - det är Norahs farfar.

Annons från 1956.

Ett foto som jag av en händelse hittade idag i ett förråd. Föreställande
min gamla farmor Hanna, på hennes 80-årsdag 1968. T.v. med
barnbarnet Birgitta i sitt knä sitter Hannas dotter - min faster - Sigrid
Karlsson från Vidsel, född Lindqvist. T.h. om Hanna sitter Kristina
Hedström från Vidsel, född Karlsson. Tillika dotter till Sigrid och
Hannas barnbarn. I famnen håller hon sonen Jan. Farmor Hanna
var född 1888 i Stensjökullen i Blåsmark. Hon avled 1970 i Hortlax.
Min faster Sigrid - tvilling med min far - föddes 1923 i Hortlax, och gick
ur tiden 1991. Hon var vid sin bortgång bosatt i Vidsel.

Beach Boys är i stan. Så även Jerry Williams. Kanske man skulle ringa deras respektive turnéledare, för att höra om de vill komma på ett fika här i Övremarken. Solen skiner vid vår grillplats, så det vore verkligen "läge". Kanske att vi också kunde få lite underhållning till kaffet? Kanske att Jerry kunde rocka loss, en stund. Alltmedan vi bjuder på påtår. Vad Beach Boys skall framföra - låter jag vara osagt. Det kanske ger sig så småningom. Vad vi bjuder på? Ja, till kaffet blir det hustruns hembakade "kärleksmums". Efteråt, så kan de åka iväg till sin spelning, ute på playan på Piteå Havsbad.

Det vankas mat. Skall alldeles strax tända grillen. Sedan gör vi som vi brukar - sitter därute och ser allmänt vackra ut. Och visst, vacker har man ju alltid varit, eller .....?????????

Alltsedan barndomen, har Blåsmark haft en speciell plats i mitt inre. Kanske för att det var min mammas hemby, men också för att vi tillbringade många sommardagar där, i mina morföräldrars hus. Visserligen så skedde utflytten redan i början av 50-talet, men huset kom att stå kvar, och det gjorde att vi träffades där - tjocka släkten - för att bl.a. äta surströmming och för att helt enkelt bara umgås. Så mina tidigaste minnen, är från de där somrarna, när min mormor ännu levde - hon gick bort 1964 - och min morfar hade sitt potatisland, som han skötte som ett litet spädbarn. Vi lekte tillsammans vi kusiner, cowboy och indianer, samt gick på upptäcksfärd runt om i omgivningen. Min syster, som är nio år äldre, har också sin speciella tidsbild av hur det en gång var. Hon har berättat om när hon ibland övernattade hos mormor och morfar. Hur morfar kom och hämtade henne vid vägen, när mamma och pappa skulle bort. Och om hur omhuldad och ompysslad hon blev av dem båda två - hon var första barnbarnet - och om den atmosfär som rådde. Det är nästan så att jag blir lite avundsjuk, när jag hör detta. Även om jag också ibland fick stanna hos mina morföräldrar, men det var sen dom flyttat till Hortlax, vid 50-talets slut. På somrarna åkte jag cykel med min morfar till Blåsmark och hans älskade potatisland. Mamma skickade med matsäck för hela dagen. Och jag minns än så tydligt alla de snåriga skogsstigar som vi åkte på, som vid en första anblick inte syntes, men som min morfar visste fanns. Det är såna minnen som för mig idag är en ovärderlig förmögenhet att ha kvar. Ja, jag byter inte bort dem för alla pengar i hela världen. Pengar är ett papper som är livlöst, och ett upphov till så mycket ondska människor emellan. Minnen är en livs levande källa som aldrig någonsin försvinner. Men det gäller bara att förvalta dem också, i bästa möjliga mån.

Blåsmark - byn där min mormor och morfar bodde. Och där min
mamma en gång föddes.


Med mina kusiner, på äventyr vid mina morföräldrars hus i byn
Blåsmark. På bilden: Roger, Kent, Robert och Lars-Erik. Sommaren
1967.


Längst bak: mormor Beda och morfar Sanfrid med dottern Elly i famnen.
Här tillsammans med släkt och grannar. Foto från ca 1936.


Min mormor Beda vid huset i Blåsmark. På bron sitter döttrarna
Anny och Linnéa. Foto från 40-talets början.


Familjen Lundgren i Blåsmark. Lennart, Linnéa, Malin, Tage, Maj-Gerd,
Elly. Längst bak föräldrarna Sanfrid och Beda. Foto från ca 1937/38.

Så blev det äntligen dags att åka iväg till soptippen, med alla de där sakerna som liksom bara legat och skräpat. Robert och jag har varit sopgubbar idag. Robban hade lövsäckar, jag hade bokhyllor, bord, mattor ja, t.o.m. en gammal tv-apparat. Skönt att bli av med allt detta bråte, förstår bara inte var all denna lump kommer ifrån. Men som sagt, nu är det borta, och skönt är ju det. Men jag är fullt förvissad om, att inom loppet av några månader, så har det återigen börjat växa en och annan skräphög igen, i nån vrå på vår vinda. Men den dagen den sorgen.

Härnere - följer en samling dansannonser, över de spelningar jag
gjorde under åren 1982-1986, med dansbandet Kjell-Bertils orkester
från Piteå. Orkesterns sammansättning: Thomas Åström - piano, sax,
sång. Kjell Andersson - bas, sång. Roger Lindqvist - trummor. Allan
Lundström - sax, keyboard. Robert Öberg - gitarr, sång, kapellmästare.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,DANSANNONSER 1982-1986,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Officiellt så spelade Kjell-Bertils sin sista spelning i januari 1986 på
Folkan i Piteå. 1990 samlades vi åter när vi spelade på Älvsbyfestivalen,
samt 1991 när Folkets Hus i Piteå fyllde 10 år.

Värmen har parkerat sig ovanför oss, och idag fortsätter vi att njuta? ...av den härliga sommaren. Har min vana trogen varit ute på den obligatoriska cykelturen runt Hortlax. Bettan och jag har parkerat våra stolar under rönnbärsträdets skugga, och där både äter vi, och inmundigar vårt kaffe. Våra två katter, är otroligt stillsamma p.g.a. den värme som är. Ibland tycker man nästan lite synd om dom, med tanke på deras varma pälsar. Tänk om det varit så snillrikt ordnat, att det funnits en liten dragkedja på deras mage, så kanske de kunnat hänga av sig sin tjocka päls på en galge. Men vid närmare eftertanke, så hade det nog inte sett riktigt klokt ut. Bettan lagar mat. Det blir leverbiff  för henne, och saltströmming för mig. Igår frossade vi till lite extra. Njöt av god mat, samt en liten efterrätt också, som innehöll glass, banan och körsbär. Allt detta serverat under en klarblå himmel, kryddat med tropikvärme. Vad kan man mer begära???