En händelse som fyller femtio...

Det var onsdagen den 24 april 1963. Min mor och jag åkte på varsin cykel till Storfors, där min mor skulle köpa lite syattiraljer hos en dam som hette Linnéa. I en uthuslänga hade "Garn-Linnéa" sin lilla sytillbehörs affär. Och det var dit till denna plats som jag och min mor anlände för de nödvändighter som så väl skulle komma till pass, när morsan kom på "sy-humör". På vägen hem, fick jag plötsligt syn på Jan som bodde med sin syster och föräldrar bredvid hortlaxvägen. Jan hade fått en alldeles ny cykel - med stång. En sån där cykel som de stora grabbarna använde. Själv hade jag fortfarande kvar min lilla rödvita Rex, som jag visserligen behärskade till fullo, men den var i mina ögon en riktig barncykel. Den liksom gillades inte. Jag ville ju gärna ha en likadan som Jan hade, men tyvärr, mina föräldrar tyckte att cykelköpet skulle läggas på is ännu ett tag.
 
    - Jag stannar hos Jan, sa jag till min mamma och bromsade tvärt in min Rex vid vägrenen.
    - Stanna inte för länge, jag börjar med maten när jag kommer hem, sa min mamma, och cyklade hemåt.
Jo, jag var nog rätt så nyfiken på Jans nya cykel. Tänk om jag också hade en så´n, tänkte jag.
Ute på deras gårdsplan fanns en sandlåda, där satt Jans lillasyster Maria och lekte. Jan ville visa mig sin cykel. Han slängde ena benet över stången och styrde ut mot den då gruslagda vägen. Jag var inte sen att följa efter. Men något ben behövdes inte slängas över min mini-Rex, å det var ju inte så konstigt - den var ju av barn-modell. En gång inköpt hos cykelhandlare Algot Holmqvist vid Kullbacken i Maran.
 
Jan åkte vidare ut på vägen, cyklandet var lite svajigt där han i sakta mak styrde fram. 1963 hade vi fortfarande vänstertrafik, hur konstigt det än nu låter för den som inte var med vid deta tillfälle. Det kan tyckas som om jag beskriver en händelse från stenåldern, men detta utspelades faktikst i modern tid: 1.963 år efter Kristus.
Plötsligt hörs ett ljud bakom oss. Jan tittar sig över axeln, och cykeln med stången svajar till. Den blå Opeln - eller var den svart? - kör in i Jan och hans cykel. Jag minns att han ramlade ned i diket bredvid vägens vänstra sida. Det blir tyst - så börjar han jämra sig. Bilens chaufför rusar nervöst ut. Så kommer Jans mamma och mormor springande. Det slutar med at chauffören och Jans mamma lägger in Jan i bilen, och med hög fart sätter iväg mot lasarettet i Piteå. Jag tror även att mormodern också följer med.
 
I det tumult som råder, glömmer alla Jans lillasyster Maria. Hon sitter fortfarande kvar i sin sandlåda och leker. När Opeln försvunnit i rivfart, går jag mot Maria tar hennes hand och säger att hon skall följa mig hem. Hon är en söt liten tjej, med långt mörkt hår, och hon verkar inte nämnvärt berörd av det drama som för en stund sedan utspelades endast några meter ifrån henne. Men är man tre-fyra år, så går leken i sandlådan i första hand. Flera timmar därefter, kommer Marias mormor över till oss och ser Maria sitta vid vårt matbord.
    - Oj, så hemskt! På lasarettet kom vi ju ihåg att Maria var alldeles ensam hemma. Vi var så fokuserade på Jan när vi åkte, att vi glömde allt annat.
 
Mormor Agnes tackar mig för att jag varit så omtänksam trots mina fem år fyllda. Hon tackar min mamma för att vi tagit hand om henne under de timmar de tillbringat på lasarettet. Jan bröt ena lårbenet, när han kom hem så var han gipsad och hade kryckor. I den lilla notisen som här publiceras, står at det fanns inga vittnen. Då hade de glömt den 5-årige John Roger Lindqvist med sin Rex, som såg och hörde allt det som hände. Trots att händelsen snart fyller 50-år, så minns jag allt rätt så knivskarpt. Tänk att det gått en hel mansålder sedan den där dagen. Jo, jag fick så småningom min cykel med stång. Men det dröjde några år. Men när den så småningom kom, var det i mina ögon ett klart bevis på att lilleman äntligen blivit stor.
 
Roger
 
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdag den 25 april 1963.   

En hälsning hem till morfar...

På bilsemester sommaren 1969. Med på resan följde: Ivan och Elsa Lundmark, John och Emmy Risberg, samt John, Maj-Gerd och Roger Lindqvist. Semestern avbröts då min farmor blev hastigt sjuk.
 
 
 
 

Bilder som berättar / 1966

Sommaren 1966. Till vänster min mors syster, Linnéa, bredvid min mamma Maj-Gerd.
Vid barnvagnet min kusin Åsa, och hennes lillasyster My i vagnet. Killen i randig
tröja är undertecknad.
 
Hemma vid föräldrahemmet i Övremarken. Den bil som syns i förgrunden,
är en blå Renault tillhörande Teddy Lundgren, min kusin Karins kille från
Hemmingsmark. Vid den blå VW:n står min pappa John och hans bror Gunnar.
Damen med barnet är min moster Linnéa med dottern My.
--------------------------------------------------------------------------------------
Tack My för att du delade med dig av dina fina bilder./Roger.   

En röd klisterlapp som väcker minnen...

Den ser inte mycket ut för världen - den där röda klisterlappen fastsatt bakom ett EP-omslag, en gång inköpt på BELIVA vars adress var hur välkänt som helst, bland alla musikintresserade Pitebor. Storgatan 52 Piteå, med telefon: 130 75. Ägaren Bo Lindvall grundade sin affär året 1957, och som med åren blev en av de mest välbesökta bland affärer. Här kunde man slinka in, för att under trivsamma stunder lyssna på den senaste Tio i topp- Kvällstoppen- eller Svensktoppslåten. Vid spisar-disken tog man hörlurarna medan biträdet därbakom satte på vinylen på skivspelaren. Det var i denna smått magiska affär, som jag 1978 köpte min första videobandspelare. Här köptes även rull- och kassettbandspelare, TV- och radioapparater samt många andra välbehövligheter som fick livet att springa iväg lite fortare. I dag lyser BELIVA med sin frånvaro, detta sedan många år tillbaka. Men varje gång jag har vägarna förbi, kan jag inte låta bli att njuta av dessa fantastiska minnen, samtidigt som jag gärna skulle vilja slinka in, och gå de tre trappstegen ner in i butiken. Den blå mosaiken på ytterväggen med skylten: 52 på väggen, gör ju inte saken sämre, för en kulturjägare som undertecknad. Härmed K-märker jag denna plats för evig tid!
 
Roger Lindqvist, K-jägare.
 
 
 
Den mosaikprydda väggen, med nr. 52 finns kvar än i dag.
 
Belivas entré! I dag finns en annan butik i det en gång så magiska krypinnet.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
 
 

Så var det då: december 1968...

December 1968! En väntans och prövningens tid. December månad kröntes av den magiska julaftonskvällen, när klapparna som alltför länge legat på sin plats under vår julgran, äntligen skulle öppnas. Julen 1968 tillbringade vi - som alltid - tillsammans med tjocka släkten. Julaftonen var vi bjudna hos min moster Elly med familj på Krangatan i Piteå. Klockan 3 satt vi alla bänkade i finsoffan, Kalle Anka önskade God Jul och det utgjorde själva starten på firandet. De som samlades runt Kalle, julgröten, skinkan, lutfisken, sillsallaten, prinskorvarna, köttbullarna och klapparna var: Elly, Sune, Robert, John, Maj-Gerd, Henning, Gerd, Roger, Sanfrid, Gösta, Malin, Kent och Lars-Eric.
 
Malin, John och Maj-Gerd. Julaftonen 1968 hemma hos Elly och Sune.
Ljusstaken som min mor håller i handen, var en julklapp som min far
gav som gåva. Den sattes raskt upp hemma hos oss i köksfönstret, redan
på juldagens morgon.
 
Min pappa John i sin vita skjorta med slips i Elly och Sunes vardagsrum.
 
Julmaten intages...
 
Återigen hemma i Hortlax. Min mor och far har beordrats att ställa sig
framför kameran, som var min allra första i sitt slag. En instamatic
med kubblixt som nästan aldrig ville det jag ville. Till vänster om min far,
syns en del av mina julklappar.
 

Min mamma tar igen sig på kökssoffan efter juljäktet. Märk väl ljusstaken i
fönstret. Den fick hon i julklapp på julaftonen.
 
Under mellandagarna kom bäste kompisen Per på besök. Jag tror att vi båda
var rätt så nyfikna på varandras julklappar.
 
1968 bodde syrran fortfarande hemma. I hennes rum hade jag faktiskt
tillträde. Fast under vissa bestämda restriktioner. Ett absolut tabu var
att snoka i hennes handväska. Därför snokade jag i hennes handväska.
Där kunde man t ex hitta karameller, halstabletter... Ett tecken på att
lillebror varit på förbjudet område, var när syrran upptäckte att jag tömt
samtliga tablettaskar. Här har jag alltså blivit ertappad med fingrarna i
syltburken.
 
Ett stort intresse genom livet har varit att läsa. Det började med serietidningar.
Kalle Anka var det allra bästa. I en kartong uppe på vindan, hade jag samlat
mina älskade tidningar. Ibland bar jag ner dem i köket. Den händelsen fångade
min mamma på bild under mellandagarna jul- och nyåret 1968. Den vita maskinen
i bakgrunden är vår första tvättmaskin. Den köpte mina föräldrar av Hilding Holmqvist.
Som senare i livet skulle bli "Hotellkung" och ägare av bl a Pite havsbad. En liten
detalj - på fronten på maskinen ses en dekal. Det är seriefiguren Dennis som
jag vid ett tillfälle klistrade fast. Vi hade ännu vedeldning. Pannan stod placerad
i köket. En panna av märket "Norah", som min pappa köpte 1957 när vi flyttade
in i vårt nya hus. Nya och nya - huset såg dagens ljus redan 1894.
 
--------------------------------------------------------------------------------------------
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Alla har vi varit små...

 
Uttrycket "alla har vi varit små" stämmer in på oss alla. Bilden som ni ser, lånade min syster av en gemensam bekant. Den föreställer sex ungar som en gång lekte tillsammans på den gata jag bodde på. En av dem är jag. Bilden togs förmodligen 1963, och har alltså några rejäla år på nacken.
 
 
Fr v Karin Stenberg, Roger Lindqvist, Elisabeth Risberg, Jan och Maria Öberg
samt Agnetha Risberg.
 
Karins mor och far, Nisse och Ingrid Stenberg, hade den speceriaffär som låg på "min" gata. Elisabeth och Agnetha var systrar, de bodde på andra sidan av Hortlaxvägen, och våra föräldrar brukade umgås en hel del. Jan och Maria Öberg var även de syskon, och bodde bredvid Hortlaxvägen i ett vitt hus. Huset ni ser i bakgrunden, var Elisabeth och Agnethas föräldrahem. Strax före skolstarten hösten 1964, flyttade systrarna Risberg till Svensbyn, till min stora besvikelse. Vad beträffar Jan Öberg, så blev jag vittne när han blev inblandad i en rätt så svår  trafikolycka på Hortlaxvägen som då var grusbelagd. Han blev påkörd av en blå Opel, vilket fick till följd att han slungades ner i diket. Detta hände någongång 1963-64. Tänk så många minnen ett fotografi kan gömma på.
 
-------------------------------------------------------------------------
 
 
 
 

Roger L. klass 3 b




Thore Skogman sjunger Pitepaltens lov

Redan i tidig ålder infanns sig ett musikaliskt intresse. Jag slukade allt vad musik hette. Nåja, nästan allt. Nu är det inte så att jag låg i vårat vardagsrum vid radiogrammofonen och diggade Schubert, Händel, Mozart och grabbarna. Det var schlagern som var min melodi. Varför det blev just denna genre, beror väl på att det var de plattorna som fanns tillgängliga. Jag har tidigare berättat om min stora kärlek till Povel Ramel. Ja, jag har t.o.m. skrivit om honom i lokaltidningen vid ett tillfälle. En av våra andra foklkära artister var Thore Skogman. Jag vet att vissa andra inom musik-Sverige ibland har rynkat på näsan åt honom, däribland baron Ramel.

Men jag fann ett nöje i som barn, att lyssna på hans klämkäcka skivor. När jag kom upp i vuxen ålder så byttes Skogman ut mot andra artister. Intresset falnade, som det så vackert heter. Men ändå tycker jag om hans artistiska-energi som han bjöd på. Okej, några större mästerverk gjorde han kanske aldrig. Men det finns ändå några låtar som han lämnat kvar, som fortfarande lever sitt eget liv.

Häromdagen fick jag syn på en platta av och med Thore Skogman. Vad som tilldrog sig mitt intresse var en av de låtar som fanns på EP:n. Låten ifråga (som kom 1964) var "EN PITEPILT, MED PITEPALT". Ännu en sådan där slagdänga, som går in genom ena örat och ut genom det andra, eller...?

För mig är nämnda Skogman-komposition en ren och klar kultlåt. Kanske framför allt för att den handlar om min stad Piteå, och dess nationalrätt PITEPALTEN. På samma platta finns också "SURSTRÖMMINGS POLKAN". En låt som det "luktar om". Thore ackompanjerades av Håkan Elmquists orkester, på Pitepalten, dels Arvid Sundins orkester på Surströmmingslåten. Håkan Elmquist var förresten mannen bakom Family Fours "Vita vidder", som gruppen vann med i Melodifestivalen 1971. I och med vinsten på hemmaplan, representerade man Sverige i Eurovision Song Contest, där man så småningom hamnade på en 12:e plats. "Vita vidder" låg även på Svensktoppen mellan den 16 maj - 13 juni 1971.


På Thore Skogmans EP, inspelad på skivmärket Odeon 1964, finns
förutom Pitepalten, även Surströmmings polkan, Gåsmarsh och en
låt om Kräftan och månen och kärleken.
------------------------------------------------------------------------------


Auktionshallen i Piteå

Sven Jonsson hette innehavaren av Auktionshallen på Kyrkbrogatan i Piteå. Vid sidan om sitt ordinarie arbete på Wallboardfabriken så köpte han bl. a. upp hela eller delar av dödsbon som han sedan sålde vidare genom sin auktionsfirma. Sven var även auktionist och brukade både höras och synas på de flesta "bondauktioner" runt om i pitebygden, där han stod med sin klubba alltid färdig "att slå till". Sven hade också en slipmaskin på bakgården till auktionsfirman, där kunde man få sin gräsklippare upptrimmad för några kronor. Jag och min far gjorde besök nästan varje sommar när pappas klippare började bli "trög". Sven och min far var arbetskamrater på wallboarden, viklet gjorde att så fort de träffades blev det långa samtal dem emellan. Min morfar som tyckte om att samla på gammal biblisk litteratur, cyklade ofta förbi Svens lilla röda byggnad, för att se sig omkring efter något intressant. Och på bakgården i ett förråd fanns ibland det som morfar sökte.

Sven hade också skaffat sig flygcertifikat, och som medlem i Piteå Flygklubb rattade han de små propellerplanen med van hand. När Auktionshallen så småningom fick ge vika för nya byggnader på zonområdet, flyttade Sven Jonsson sin verksamhet till Öjebyn. Det var genom Sven som jag ibland gjorde mina många tidningsfynd. Han t.o.m. ringde upp mig när han kommit över saker som han visste jag var intresserad av. Sven Jonsson är idag borta. Och av hans verksamhet finns i stort sett ingenting kvar. Förutom de saker som jag köpte av honom vid olika tillfällen. En sådan sak är en gammal tidning från 1909, som kom i min ägo nångång i början av 1970-talet. Mest troligt är att spåren av Svens verksamhet också gör sig  synlig i form av föremål i en del hem runt om i Piteorten.


Auktionshallen i kvarteret Ulven på Kyrk-
brogatan 8 i Piteå.


Auktionshallen sett från gårdssidan.


Även denna bild visar Sven Jonssons firma
sett från gårdssidan.


Julkvällen 1909 - en av de saker som jag köpte i Auktionshallen hos
Sven Jonsson.

------------------------------------------------------------------------------
De svartvita bilderna togs av Per-Henrik Nordberg 1973-74. Bilderna
finns till beskådande på www.pitea.se


Udden i Sikfors / 1969


Festplatsen Udden i Sikfors midsommar 1969. Den här kvällen
stod Sylvia Vrethammar med Rune Öfvermans orkester på stora scenen.
---------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST 11 år.



Trollhätte-GLASS / 1967



WALT DISNEY´S SERIER - MUSSE PIGG ¤ September 1967.


På utflykt sommaren 1967...


På sommarutflykt fr. v. min far, John Lindqvist, Ingrid Enberg med

sonen Roger, Torbjörn Enberg, Gerd, Maj-Gerd och Roger Lindqvist.

Torbjörns mormor hette Vilma Lundqvist, f. Eriksson, hon var syster

med min farmor Hanna Lindqvist, f. Eriksson. Torbjörn, Gerd och jag

var/är tremänningar.

----------------------------------------------------------------------

Foto: Henning Höglund.

 


Sommaren 1968

Från sommaren 1968 kommer här två bilder, hämtade ur Hennings album. På det ena fotografiet står Henning som fotograf, på den andra anlitades jag som "bildtagare".


Gerd tvättar med papiljotter på huvudet. Vi hade en liten hörna i
anslutning till huset där vi sommartid åt vår frukost, drack kaffe,
saft med bullar och mackor.


Gerd och Henning sommaren 1968.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Henning & Roger.


Röda badbyxor, sommarkyssar och camping

Jag har alltid älskat sommaren, sedan tidiga barnaår. Och medan andra i min närhet pustat, stånkat och stönat över värmen och uttryckt sitt missnöje har jag suttit med ett leende på läpparna och bara njutit. Att tala illa om sommaren är inte min stil. Att uttrycka sitt missnöje är att häda den vackraste av alla årstider. I min barndom ägde jag ett par röda badbyxor. När den första värmande solstrålen behagade komma, då åkte de röda badbyxorna på. Jag älskade att bada, jag kunde bada hur länge som helst. Min mamma fick säga till på skarpen flera gånger att jag skulle komma upp på stranden. Om ens nu det hjälpte.

Vi brukade åka ner till Tingsholmen eller till Pitsund tillsammans med goda vänner. Mamma packade en korg med mackor, bullar, saft och kaffe sen bar det iväg i farsans blå VW. När vi väl kom fram var det som om paradisets portar öpnnat sig. Jag var strålande glad, jag skyndade mig ut i piteälvens vatten för att låta mig berusas av den atmosfär som där rådde. Idag vid uppnådda 53 så är jag en skugga av mitt forna "bad-jag". De röda badbyxorna är sedan länge borta (det skulle ju se konstigt ut om jag fortfarande hade dom på mig). Idag så nöjer jag mig hellre av att sitta och titta när Norah och Max leker i sin badpool. Även om Norah häromdagen ropade till mig att bada tillsammans, så kunde inte ens detta förmå mig att ta steget fullt ut. Badningen inskränkte sig till att jag doppade fötterna i vattnet. Oj, vad jag har blivit tråkig!

Bilderna som följer har alla ett sommartema. Alla togs de under min barndoms varma somrar. Mina röda badbyxor har även de förevigats på en färgbild från 1960-talet. Här kommer lite sommarnostalgi i olika fomer.


Det är sommaren 1964. Vi är på camping med pappas syster Emmy
och hennes man John. Med på färden är även min farbror Åke (fars
bror) och hans fästmö Dagmar. Färden gick bl. a. till Arvidsjaur. Och
på den här bilden så har vi hamnat vid Byskeälven. Mina röda bad-
byxor finns som vanligt med. Paret som kysser varandra är inte de
välkända kärleksparet i filmen Casablanca, Humphrey Bogart och
Ingrid Bergman, även om man lätt kunde tro det. Det är John och Emmy
Risberg från Hortlax. Mina föräldrar John och Maj-Gerd Lindqvist syns
i bakgrunden.


En sommarkväll 1960 var vi på besök hos min mormor Bedas bror
Karl och hans hustru Hedvig Jonsson på Skatanvägen i Hortlax. Min
mor och jag blev då förevigade på detta svartvita foto.


Pitsund sommaren 1963. T.v. på gummimadrass, min fars brorsa Åke
Lindqvist. Den coola killen i John Elton brillor är sexårige John Roger
Lindqvist. Damen i vitt är min mor, och personen som ligger och solar
är min far, John. (Det blev mycket John där...). Dagmar Lamberth-
Karlén fotograferade med sin gamla lådkamera.


Dagmars lådkamera tillhörde inte den mest avancerade inom fototek-
niken, som syns på den här bilden. Vid detta tillfälle hade vi begivit oss
ut på en tripp till Kalamark. Fr. v. Maj-Gerd, John, Sanfrid, Roger, Gerd,
Henning, Åke och bakom lådkameran Dagmar. Att döma av klädseln så
var det måhända en kylslagen sommarkväll. Men annars ganska korrekt
klädda. T.o.m. jag hade blazer med vit skjorta och slips. Morfar var för-
tjust i hattar. Han brukade beställa nån exklusiv sak från Staterna ibland.


Dagmars lådkamera var kanske inte av det sista skriket, men den
hängde med och förmedlar än i denna dag en tid av mitt liv som inte
finns längre. Samlade vid fikabordet hemma på tomten i Hortlax ses
följande; Roger med sin katt med Hitler-mustasch, pappa John, farmor
Hanna och mamma Maj-Gerd. Året var 1964.


Längtan efter sommar och sol, har följt mig på min väg genom livet. Höst och vinter uppskattade jag mest under barndomen. I vuxen ålder så har det hela förbytts, och vintrarana ser jag inte längre fram emot. I PITEÅ-TIDNINGEN har jag lekt med fantasin genom åren när jag berättat om de mest skilda saker. Min kärlek till värmen fick min fantasi att sväva fritt i berättelsen; Drömmen om Provence. På insändarsidan i samma tidning trädde jag upp till naturens försvar när okända natursvin skräpat ner Tingsholms-idyllen för några år sedan. Insändaren gav eko. Efter ett par dagar så var allt bortstädat och återställt till det normala.


Tänk vad en liten insändare kan göra. Efter ett besök nere på "Holmen"
så fattade jag pennan och skrev detta.
-----------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 juni 2008.



Efter en tid så var allt skräp som bortblåst. Och det måste man
ju också uppmärksamma.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 5 juli 2008.



Om jag på insändarsidan trätt upp till naturens försvar, lät jag mig i
denna berättelse flyga iväg på fantasins vingar. Den reaktion jag fick
var att vissa trodde att jag faktiskt bosatt mig i Provence - på riktigt.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 september 2008.




På Gällivarebesök sommaren 1966

30 mil från oss bodde mina kusiner Åsa och My. Så varje sommar styrde vi kosan mot Gällivare för att hälsa på. Sommaren 1966 var inget undantag. Vi packade våran Volkswagen och begav oss upp mot midnattssolens hemstad. På samma resa åkte även Gerd och Henning, samt icke morfar Sanfrid att förglömma. I Hennings vita Opel Rekord spelades radion på högsta volym. Ibland när vi stannade på nåt rastställe och jag blivit less på att sitta i baksätet på farsans bubbla, brukade jag få "hoppa över" i Henning och Gerds bil. Det var då som jag insöp bl. a. Svensktoppen som paret Höglund/Lindqvist lyssande på. 1966-års svensktoppslåtar var som följer: Björkens Visa - Hootenanny Singers, En sommardröm - Östen Warnerbring, Ta Av Dig Skorna - Povel Ramel, Vägen Hem - Ola Hermanssons, Säg Inte Nej, Säg Kanske - Sven-Ingvars, Timmen Blå - Country Four, Marianne - Hootenanny Singers, Balladen Om Den Blå Baskern - Anita Lindblom, Det Är Så Lätt Att Leva Livet - Gitte Henning, En Prästkrage I Min Hand - Sven-Ingvars.


ÅSA (på bilden) var min kusin. MY hette hennes lillasyster. Kusinerna
bodde i Gällivare, 30 mil från Hortlax. Sommaren 1966 åkte vi på det
vanliga besöket. Med på resan var även Gerd, Henning och morfar
Sanfrid. När jag blev less att sitta i vår VW så fick jag byta till Henning
och Gerds vita Opel Rekord. Jag tyckte det var mera spännande att
åka med dem, kanske för att Henning körde lite fortare än min pappa.
-----------------------------------------------------------------------------


Semester, sommaren 1969

Varje sommar, så länge jag kan minnas, åkte vi på bilsemester med nån av min fars syskon. För det mesta så hette ressällskapet följande: Ivan o Elsa Lundmark, John o Emmy Risberg eller Gunnar o Aina Lindqvist. Sommaren 1969 var inget undantag. Då hann vi med en tripp till Östersund och de Jämtländska fjällen. Jag tror att vi besökte ett ställe som hette Gäddede och Stora Blåsjön.

En kväll, när vi hade hyrt en stuga, så ställde jag en ganska så knivig fråga till min faster Emmy. Hon fick verkligen tänka innan hon gav nåt svar. Jag var 11 år, och redan då nyfiken på det mesta. Emmy var min pappas äldre syster, hon var gift med John (som hade samma namn som min far), så jag tog mod till mig och sa:
   - Faster Emmy, jag har tänkt på en sak. Du och pappa är ju syskon, det innebär att du tycker om honom, farbror John är du gift med, men vem tycker du mest om?

Stackars faster Emmy. Inte lätt att ha en sådan frågvis brorson i närheten. Men efter en bra stund försökte hon sig på ett svar i alla fall:
   - Jaaa...du förstår Roger, att visst tycker jag om din pappa - meeeeen....jag tycker nog om farbror John litegrann mer, vi två är ju liksom gifta. Om du nu förstår?
På en stol i samma rum satt Emmys make John bolmande på sin pipa med ett stort leende på läpparna. Han tyckte nog om Emmys svar, skulle jag tro.


På bilsemestern 1969 åkte vi tillsammans med
pappas båda systrar med makar. Fr. v. Elsa och
Ivan Lundmark samt Maj-Gerd och John Lindqvist.
I bakgrunden syns de Jämtländska fjällen.
------------------------------------------------------
 

Vpl Höglund


Mars 1966 låg Henning i Boden. Fotot togs hemma i vårt kök i Hortlax.
För omväxlings skull var det Gerd som stod bakom kameran.
------------------------------------------------------------------------

Dagboksanteckningar 1968...

Jag är en av dem, som faktiskt även gick i skolan på lördagar. På ett dagsboksblad, daterat den 8 juni 1968, skriver jag så här:

Lördagen den 8/6 1968

I dag har vi haft examen det var roligt att få slippa den där skolan.
Nästa år börjar jag femte. Jag får ha kantor Sundén i två år till.
Prästen Curt Karlsson predikade i kyrkan om skolan, och framtiden,
han predikade också om livet. Han sa att han vet hur det var när
det var svårt och glädje.

Curt Karlsson är vår nye komminister eller präst. Han verkar vara
mycket snäll. Min mamma har gått i skola tillsammans med prästens
hustru hon heter Signe Karlsson. Magister Ove Gad får vi inte ha
nästa år alltså i femman. Vi får istället ha Åke Fredriksson tror jag
att han heter. Men han sätter betyg på våra teckningar Ove Gad.
Magister Gad får vi igen i sexan.

Följande lärare har jag haft: teckningslärare Ove Gad, slöjdlärare
Gottfrid Marklund, engelska läraren Mårten Segerstedt, vi fick ha
en vikarie istället för Mårten Segerstedt för han slutade för terminen
och vikarien heter Barbro Eliasson, den lärare som lär oss om djur
är Erling Markström han är jättesnäll. Ove Gad är också snäll,
Mårten Segerstedt, Gottfrid Marklund är också snälla.

En dag fick vi ha Agne Mertner istället för vår buttra lärare Gunnar
Sundén. Ibland är han snäll ibland arg och tvär men oftast är han
arg. Jag fick en 3:a i teckning men magister Gad sade att jag hade
stora chanser att få en fyra eller femma i teckning.


Som vanligt så var dagboksbladet fyllt av allehanda teckningar. Det
var mest gubbar, men faktiskt så skymtade även en liten vovve fram
också.


Roger i juni 1968 - 10 år.


Cirkus i stan

En junidag sommaren 1967 kom Cirkus Scott till stan. Till järnvägsstationen i Piteå anlände godsvagnar fullastade med djur av olika modeller. Runt omkring på området hade folkmassor samlats för att få en glimt av det exotiska gästerna. Från järnvägen till Norrstrandsområdet skulle cirkuspersonalen frakta sina djur genom Piteå stads gator. Man ville ha hjälp, och hjälp det fick dom av bl. a. mig! Jag fick det stora förtroendet att ta hand om ett lamadjur som jag lovade att gå med hela vägen till Cirkus Scotts spelplats.
   - Du måste se upp, dom kan spotta rätt så bra, var de förhållningsorder som jag fick, innan jag lite kavat påbörjade min promenad mot det tilltänkta målet.

Inga fadäser hände. Laman var hur snäll som helst med mig. Jag levererade "min lama" i stallet vid cirkusplatsen. Men nån djurskötare det blev jag aldrig. Inte ens svajmastartist eller clown.


En sommardag 1967 kom Cirkus Scott till stan. En stor samling av
nyfikna pitebor hade mött upp på järnvägsområdet.


Vad vore en cirkus utan sina elefanter?


Jag fick hjälpa till att promenera genom stan med denna lama vid min
sida.
-----------------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.


De tre vise männen

Vi skriver december 1965. Jag är åtta år fyllda och går i min andra klass. Vid det julspel som skall hållas i skolan har jag blivit utvald att föreställa en av de tre vise männen. Kläderna som den vise mannen skall bära, skapar en aning förbryllan därhemma. Vad skall en vis man ha på sig, en vis man som levde för en si så där 1.965 år sedan? Tidpunkten för julspelet närmar sig med stormsteg. Den vise mannens kläder har vi ännu inte hittat. Att jag skall komma iklädd jeans och skjorta är helt uteslutet, det måste vara något mer tidsenligt. En vis man på jakt efter det lilla Jesusbarnet kan väl knappast uppenbara sig i jeans och skjorta?

Plötsligt en dag får jag en idé. Hemma i syrrans rum, bland alla saker ligger den vise mannens kläder. En färggrann filt/pläd som jag för övrigt tror tillhörde syrrans kille, Henning, verkar passa för ändamålet. Pläden har Henning haft i baksätet på sin vita Opel Rekord. Men vad gör väl det. Jag tror inte heller att Jesusbarnet bryr sig om jag lånar Hennings bilpläd, det rör sig ju om ett gott och välmenat ändamål.

När jag en dag frågar Henning om jag får lov att låna hans färggranna filt så ger han mig sitt ja. När jag även berättar vad den skall användas till så tycks jag se ett litet snett leende på hans läppar. Den vise mannens klädedräkt är alltså ordnad. Nu återstår endast den där staven som den vise mannen skall stödja sig mot. Kanske att jag lånar mormors käpp? Kanhända att borsten som står på våran bro passar in? Jag tror att min far så småningom gick ut i vedhuset och hämtade en käpp som han tyckte passade in på en vis man på åtta år med en bilpläd på ryggen.

Hur det hela förlöpte kommer jag knappt ihåg. Det är snart 46 år sedan. Den stora tilldragelsen skedde i den numera rivna Sörbyskolan i Hortlax. Succé är väl att ta till, men jag tror att jag gjorde ett ganska bra intryck på min fröken, som senare kom fram till mig och frågade vart jag fått tag på den fina klädseln. Jag tordes inte berätta, att den vise mannens kläder legat i baksätet på svågern Hennings bil. Hade jag gjort det så är jag rädd att man skulle skrattat åt den vise mannen, (d.v.s. mig), som på så sätt skulle förringat min skådespelar-prestation.

Karriären som skådespelare fortsatte inte, trots att jag tycktes lägga ner hela min själ i gestaltningen. Synd, för jag tror att Dramatiska teatern i den stunden gick miste om ett kommande stjärnskott på fru Thalias himmel.


Svågern Henning fångad på bild i december 1965. Till höger syns den
filt/pläd som fungerade som min klädsel när jag gestaltade en av de
tre vise männen i Sörbyskolan i Hortlax. Fotot togs i syrrans rum. I
vrån stod en radiogrammofon, i vars skivhög Siw Malmkvists "Skona
mitt hjärta" låg och trängdes med bl. a. Gunnar Wiklunds "Nu tändas
åter ljusen i min lilla stad" och Povel Ramels "Johanssons boogie-woogie
vals". Under det bruna bordet brukade syrran ha stora högar med
Bild-Journalen med de stora "Elefantbilderna" på 60-talets populära
popband såsom Hep Stars, Shanes, Tages, Hounds och Beatles.
-----------------------------------------------------------------
ROGER.

Tidigare inlägg
RSS 2.0