Kalle Anka /1966

 

Brevlåda

 
Teckning: Roger Lindqvist, 8 år, klass 1 Sörbyskolan, Hortlax, 1965.

Onsdag den 19/6 1968

I går hittade jag en liten flugsnappare en unge. Den hade visst skadats av en hagelskur jag och Henning skulle lära den fluga. Henning gav fågeln maskar med den ville inta ha. Den kunde flyga 10 meter ungefär. Han satt i min hand. Jag skulle ge den en mask men masken kröp in i pälsen på fågeln som tur var fick jag bort den. I morse när jag kom dit sov den. Min mamma gick först dit då sov den men när jag och Robert kom dit då var den död. Vi grävde ner den det var en svart och vit flugsnappare.
 
---------------------------------------------------------------
Robert, som jag nämner i historien är min kusin, Robert Nilsson. Henning som också finns med var min systers kille, Henning Höglund.

Lördagen den 8/6 1968

I dag har vi haft examen det var roligt att få slippa den där skolan. Nästa år börjar jag femte. Jag får ha kantor Sundén i två år till. Prästen Curt Carlsson predikade i kyrkan om skolan och framtiden han predikade också om livet. Han sa att han vet hur det var när det var svårt och glädje. Curt Carlsson är vår nya komunister eller präst. Han verkar vara mycke snäll. Min mamma har gått i skola tillsammans med prästens hustru hon heter Signe Karlsson. Magister Ove Gad får vi inte ha nästa år alltså i femman. Vi får istället ha Åke Fredriksson tror jag att han heter.
 
Men han sätter betyg på våra teckningar Ove Gad. Magister Ove Gad får vi igen i sexan. Följande lärare har jag haft: Teckningslärare OVE GAD, Slöjdlärare Gottfrid Marklund, Engelska läraren Mårten Segerstedt vi fick ha en vikarie istället för Mårten Segerstedt för han startade terminen och vikarien heter Barbro Eliasson, Geografi läraren han som lär oss om djur Erling Markström han är jättesnäll, OVE GAD ÄR också SNÄLL MÅRTEN SEGERSTEDT Gottfrid Marklund är också snälla. Gymnastikläraren Sten Lindberg. En dag fick vi ha  Agne Mertner i stället för vår buttra lärare Gunnar Sundén.
 
I bland är han snäll i bland arg och tvär men oftast är han arg. Jag fick en 3:a i teckning men Magister Gad sade att jag hade stora chanser att få en fyra elle femma i teckning.
 
 
----------------------------------------------------------------
Jag skriver av texten rakt upp å ner, så både stavfelen och andra konstigheter finns med.
 
Roger 2018.

Söndagen den 9/6 1968

I dag har vi varit ute och kört bil. Mamma Pappa och jag har varit vid en gammal spöklik kvarn pappa sade att kvarnen var 75-100 år gammal det var vackert där. Vi körde uppåt Holmträsk Nybyn Fällträsk och Ersnäs. Vi kom hem kring halv sju. Då vi kom hem såg vi på ett tv program som hette "Gösta Berhards saga" tant Astrid berättar och visar bilder medan ni somnar. Så löd det alltså. I kväll var det åska det blixtrade till några gånger och mullrade. Faster Aina och Farbror Gunnar har nyss gått hem. Bo har också varit här. Nu sitter jag här och skriver pappa tittar på tv:s sportspegeln ett ord ur programmet Ingvar svahn får bollen efter en högerhörna det sa komentatorn just nu, det är fotboll på tv. Bengt Bedrup talar just nu "Malmö FF i toppen". Boden Sundsvall 1-1. Brynäs Sirius 1-4. Malmö FF i toppen sade Bengt Bedrup nu. Boden Sundsvall o.s.v. visade de en plansch. Dag Pettersson just nu på tv rallyförare kungsloppet 1968.
 
Roger

Söndag 16 juni 1968

I dag har jag varit på Skogs nöjesfält. Det var ganska roligt. Jag såg på Mr Swing eller Djävulen i den röda slängkappan. Han utförde ett nummer där han slukade eld och brände sej på armar och ben. Han drack bensin sedan tog han elden brevid munnen och blåste eld ur munnen så det flammade upp i hela salongen. FAKIR SHOW STOD DET OCKSÅ.
 
Han tog flaskor i handen och slog sönder dem han skar sej också. Det var två negerflickor också där de dansade en ormtjuserska en striptease.. Negerflickorna hjälpte Mr Swing. En neger flicka fick gå in i sin egen likkista han drog en kätting kring hennes hals och stängde in henne i kistan sedan stack han svärd rätt igenom kistan. Till sist la han sej på glas han sa: om en liten glasbit tränger in i ryggmärgen och ryggkotorna så skulle han bli lam för hela livet. Han lade sej på glaset sen bad han en av negerflickorna att hoppa på magen flera gånger han skrek till då hon hoppade. Han hade nyligen kommit hem från JAPAN turné. Mr Swing har varit med i tv programmet BOMBI BITT jag har sett honom i Sikfors en gång förut. Jag gick och sköt vid de stånd med ett gevär. Jag köpte också en glass.
 
R. L. -68
 
------------------------------------------------------------------------------
Jag var ännu inte fyllda 11 år då jag skrev den här lilla berättelsen, i min anteckningsbok med de svarta pärmarna. Tydligen så gjorde "Mr Swing" ett stort och djupt intryck på lilla mig den här junidagen. Att jag även berättade om "striptease" som den 10-åring jag ännu var, kanske låter lite suspekt, men det var nog ingen direkt "naken-chock" som jag bjöds på. Jag kan lugna bloggläsaren med att mina föräldrar också var med på ett hörn.
 
R. L. -18 (50 år senare).

STOPP!

Teckning: Roger Lindqvist, 9 år. Sörbyskolan, Hortlax, 1966.

Teckning: Roger Lindqvist klass 2 /1966

En teckning föreställande en ambulans som kommer till lasarettet, och där de två sjukvårdarna bär ut en patient på bår. Den här teckningen gjorde jag i klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax året 1966. Jag tecknade mycket som barn. På vissa teckningar fanns det med en ambulans. Jag har tänkt på det där, och tror mig veta varför den där ambulansen fanns med. Min mamma blev sjuk ibland och då kom det en ambulans hem till oss för att hämta henne. Det var rätt så dramatiskt för ett litet barn att behöva uppleva. Om jag tänker lite till, så tror jag att detta var ett sätt för mig att bearbeta det som hände. I vuxen ålder så började jag att känna olust så fort jag hörde eller såg en utryckande ambulans.
 
I dag bekommer det mig inte så värst mycket, men när det var som allra värst, så var jag många gånger tvungen att ringa hem till familjen när jag såg en ambulans komma i hög fart, bara för att säkerställa mig om att allt var i sin ordning. Det var en obehagskänsla som kom över mig. Men som sagt, idag är det inte lika allvarligt.

Två blomurnor som väcker minnen

Sommaren 1972 kommer min moster Anny och hennes man Harry på besök. Paret Lundqvist bor i Skellefteå, sedan många år. Båda är gravt hörselskadade. Eftersom Anny och Harry inte har körkort, så har man för dagen en egen chaufför, han som är klädd i vit skjorta. Min far har sin röda tröja på sig, min mor sina blommiga sommarklänning. Det bjuds på fika vid det runda vita bordet. Bordet finns fortfarande kvar hemma hos en av sönerna.
 
Till höger ses en grön blomurna, där mamma har sina sommarblommor. Det finns två urnor målade i grönt. Min far brukade sätta färg på dem, ibland var de röda i bland gröna. När vi flyttade in sommaren 1982 målade jag dem grå.
 
Pga sin ålder så har urnornas färg flagnat med åren.
 
Under min barndom var urnorna röda. I mina tidiga tonår målade min far dem gröna. 1982 målade jag dem gråa. Häromdagen så försvann dem båda två till en ny ägare.
 
 

Sven Lindahl

Sven Lindahl, Aktuellt.

Sveriges Radio /1969

En vanlig syn i min barndoms svartvita TV.

Pappas rakapparat

 
Jag minns inte hur många gånger jag såg min pappa stå eller sitta med sin rakspegel och raka sig med sin Philipshave. Med rakningen medföljde även vissa grimaser, allt för att få bort alla envisa skäggstrån. Mot slutet av hans levnad var det jag som fick raka honom. Dock inte med den rakapparet som ses på bilden. Min fars motto var att alltid se välvårdad och fin ut, både vad som gällde kläder som rakning. Om han var ledig en söndag från sitt jobb på fabriken, var det i regel vit skjorta och slips som brukades i hemmet.

Parkkväll med Bosse Parnevik /1967

 
Bosse Parnevik på Gågatan i Piteå.

Onkel Wills imperium /1967

Roy Thinnes, som Ben Quick.
 
Sommaren 1967, satt jag och mina kompisar som små fromma lamm framför TV:n varje onsdagskväll för att se "Onkel Wills imperium". Eller som den hette i sitt original: "The Long Hot Summer". Skådespelaren Roy Thinnes gjorde rollen som Ben Quick. Roy Thinnes, är i dag 80 år.

Den röda skålen med julknäck

 
Hemma i mitt föräldrahem fanns varje jul en röd skål som mamma brukade ställa fram på vardagsrumsbordet. Där satte hon en del av den hemmagjorda julknäcken som var tradition varje julhelg. När knäcken var klar satte hon dem på en stor blå bricka, som hon sedan förvarade på ett speciellt ställe. Varför mamma satte den på "ett speciellt ställe" berodde till stor del på att hennes knäck-älskande lille son hade för vana att i tid och otid mumsa i sig den åtråvärda sötsaken.
 
Det hände ibland att man hörde mammas förtvivlade rop: Roger, har du varit framme nu igen? Fortsätter du så här, så är ju knäcken slut innan julafton.
 
Det fanns en annan grej som jag också var förtjust i: pepparkaksdeg! När mamma hade gjort degen klar så satte hon den gröna skålen i skafferiets nedersta hylla. I ett obevakat ögonblick öppnade jag skafferidörren och likt en grävskopa tog jag handen full med deg. För att inte lämna några spår, så försökte jag att "platta till" så gott som det nu bara gick. Men se det gick inte alls. Trots att jag hade gjort mitt yttersta för att utplåna mina spår, så kunde mamma se mina små fingrar i hennes pepparkaksdeg.
 
Man säger att synden straffar sig själv. Det stämde bra in på mitt tjuvaktiga beteende. Jag fick nämligen ont i magen. Och medan jag låg och vred mig i magplågor bedyrade jag på heder och samvete att jag ALDRIG mer skulle tjuva en enda knäck eller gräva djupa hål i den gröna skålen med deg. Tyvärr, så var jag en vanetjuv. Så fort magen blev bättre så fortsatte jag min brottsliga gärning.
 
Tur är väl ändå, att jag hade en älskvärd mamma som förlät mig gång på gång. Där kunde historien vara slut, men icke! Min mor gjorde även en radiokaka varje jul. Den var så god, att jag hade kunnat göra vad som helst för att smaka en bit. Naturligtvis blev det inte bara en bit - det blev flera stora bitar. Samtidigt! Ett glas kall mjölk och 2-3 bitar av radiokakan och lyckan var gjord. Jag var i det stora hela ett riktigt fikamonster. Stackars lilla mamma. Men oj, vilka fina minnen både du och pappa gav mig under mina barndomsjular. Jag hoppas att ni läser detta, nu när ni sitter uppe hos änglarna. Älskar er båda!
 
Roger, fikamonstret.

När den stora världen flyttade in

 
1962 flyttade den stora världen utanför Hortlax in i vårt stora kök. Den nya familjemedlemmen fick sin plats i en vrå i köket. Vardagsrummet, som var den naturliga platsen  var alldeles för litet, och det hade min storasyrra ockuperat, så det var köket som gällde.
 
Det var genom den här fantastiska maskinen som vi kunde följa allt det som hände. Vi såg JFK mördas en novemberdag i Dallas 1963. Vi bjöds på TV-teater och film. Vi såg artister som: Lars Ekborg, Margaretha Krook, Carl-Gustaf Lindstedt, Gunwer Bergqvist, Åke Grönberg, Beppe Wolgers, Povel Ramel, Sven-Ingvars, Gunnar Wiklund, Anita Lindblom, Lasse Lönndahl, Lill-Babs, Gals and Pals, Lill Lindfors och Svante Thuresson i Nygammal vals 1966. Vi njöt av Hylands hörna och Per Oscarssons striptease annandagjul 1966. Bombi Bitt och jag 1968. Robban Broberg, Julia Caesar, Hemsöborna med Allan Edwall och Sif Ruud. Mordet på Robert Kennedy, den 5 juni 1968 i Los Angeles. Vi såg när Neil Armstrong och Buzz Aldrin gå på månen i juli 1969. Vi hörde Arne Thoréns röst när han i nära på extas sände rapporter till Aktuelltredaktionen.
 
Vi såg högertrafikomläggningen den 3 september 1967. Vi såg svenska filmer, vi såg utländska filmer. Jag upptäckte Humphrey Bogart sommaren 1968, när TV sände en serie Bogartfilmer. Jag såg och lyssnade på musik. Putte Wickman, Charlie Norman, Alice Babs. Jag såg, lyssnade och begrundade.
 
Tack, TV!

Pappa, våren 1966

 
Om det fanns en enda männsika på planeten Tellus (jorden) som älskade varje liten uns av vår, så var det min pappa. Från det allra första takdroppet, till en grön gräsmatta, så fanns pappa med och njöt. Som själva pricken över I:et så var det den obligatoriska kaffetermosen, som min pappa hade vid sin sida där han satt på altanen hemma. Nåt som han också tyckte var stämningsfullt, var ljudet av Hortlaxkyrkans klockor som hördes vida omkring. Inte för att min far var en flitig kyrkbesökare, men klangen av klockorna tyckte han om.
 
Garaget i bakgrunden byggde pappa och svågern, skomakaren John Risberg, gift med min faster Emmy, upp 1965. Därinne i tryggheten stod pappas ögonsten: en blå Volkswagen av 1958-årsmodell. Inhandlad på Bil Åströms i Piteå 1963. Föregående ägare var sågställaren Herbert Lundmark från Munksund. Herberts son, Lasse Lundmark, var fotvårdare på Furunäsets där jag jobbade.

Lego /1965

 
 
 
En liknade Legokarton fick jag 1965-66. Det enda som finns kvar i dag är ett fönster. Men vi har köpt till våra barnbarn som älskar att bygga med Lego.

Älskade Kalle

 
 
 

En kvarleva från förr

 
När barnbarnet Norah var hos oss idag, så satt hon med sin "padda" i soffan och surfade runt i cyberrymden. Då tog jag fram min gamla kassett från 1969-70 och frågade henne om hon visste vad det var. Hon svarade nej! Då berättade jag att den här kassetten symboliserade min Facebook och Instagram när jag var i 11-12-årsåldern. Efter många år så lyssnade jag återigen på den, och till min stora glädje hördes två välbekanta röster, min pappa och min morfars.
 
I min värld så var den där mono-grammofonen och kassetbandspelaren som jag fick julen 1969, en riktigt Aha-upplevelse nåt som kanhända är svårt att förstå för dagens uppväxande släkte. Det är i den stunden man känner sig som ett förhistoriskt exemplar av en stenåldersman med en klubba i handen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0