Den röda skålen med julknäck

 
Hemma i mitt föräldrahem fanns varje jul en röd skål som mamma brukade ställa fram på vardagsrumsbordet. Där satte hon en del av den hemmagjorda julknäcken som var tradition varje julhelg. När knäcken var klar satte hon dem på en stor blå bricka, som hon sedan förvarade på ett speciellt ställe. Varför mamma satte den på "ett speciellt ställe" berodde till stor del på att hennes knäck-älskande lille son hade för vana att i tid och otid mumsa i sig den åtråvärda sötsaken.
 
Det hände ibland att man hörde mammas förtvivlade rop: Roger, har du varit framme nu igen? Fortsätter du så här, så är ju knäcken slut innan julafton.
 
Det fanns en annan grej som jag också var förtjust i: pepparkaksdeg! När mamma hade gjort degen klar så satte hon den gröna skålen i skafferiets nedersta hylla. I ett obevakat ögonblick öppnade jag skafferidörren och likt en grävskopa tog jag handen full med deg. För att inte lämna några spår, så försökte jag att "platta till" så gott som det nu bara gick. Men se det gick inte alls. Trots att jag hade gjort mitt yttersta för att utplåna mina spår, så kunde mamma se mina små fingrar i hennes pepparkaksdeg.
 
Man säger att synden straffar sig själv. Det stämde bra in på mitt tjuvaktiga beteende. Jag fick nämligen ont i magen. Och medan jag låg och vred mig i magplågor bedyrade jag på heder och samvete att jag ALDRIG mer skulle tjuva en enda knäck eller gräva djupa hål i den gröna skålen med deg. Tyvärr, så var jag en vanetjuv. Så fort magen blev bättre så fortsatte jag min brottsliga gärning.
 
Tur är väl ändå, att jag hade en älskvärd mamma som förlät mig gång på gång. Där kunde historien vara slut, men icke! Min mor gjorde även en radiokaka varje jul. Den var så god, att jag hade kunnat göra vad som helst för att smaka en bit. Naturligtvis blev det inte bara en bit - det blev flera stora bitar. Samtidigt! Ett glas kall mjölk och 2-3 bitar av radiokakan och lyckan var gjord. Jag var i det stora hela ett riktigt fikamonster. Stackars lilla mamma. Men oj, vilka fina minnen både du och pappa gav mig under mina barndomsjular. Jag hoppas att ni läser detta, nu när ni sitter uppe hos änglarna. Älskar er båda!
 
Roger, fikamonstret.

När den stora världen flyttade in

 
1962 flyttade den stora världen utanför Hortlax in i vårt stora kök. Den nya familjemedlemmen fick sin plats i en vrå i köket. Vardagsrummet, som var den naturliga platsen  var alldeles för litet, och det hade min storasyrra ockuperat, så det var köket som gällde.
 
Det var genom den här fantastiska maskinen som vi kunde följa allt det som hände. Vi såg JFK mördas en novemberdag i Dallas 1963. Vi bjöds på TV-teater och film. Vi såg artister som: Lars Ekborg, Margaretha Krook, Carl-Gustaf Lindstedt, Gunwer Bergqvist, Åke Grönberg, Beppe Wolgers, Povel Ramel, Sven-Ingvars, Gunnar Wiklund, Anita Lindblom, Lasse Lönndahl, Lill-Babs, Gals and Pals, Lill Lindfors och Svante Thuresson i Nygammal vals 1966. Vi njöt av Hylands hörna och Per Oscarssons striptease annandagjul 1966. Bombi Bitt och jag 1968. Robban Broberg, Julia Caesar, Hemsöborna med Allan Edwall och Sif Ruud. Mordet på Robert Kennedy, den 5 juni 1968 i Los Angeles. Vi såg när Neil Armstrong och Buzz Aldrin gå på månen i juli 1969. Vi hörde Arne Thoréns röst när han i nära på extas sände rapporter till Aktuelltredaktionen.
 
Vi såg högertrafikomläggningen den 3 september 1967. Vi såg svenska filmer, vi såg utländska filmer. Jag upptäckte Humphrey Bogart sommaren 1968, när TV sände en serie Bogartfilmer. Jag såg och lyssnade på musik. Putte Wickman, Charlie Norman, Alice Babs. Jag såg, lyssnade och begrundade.
 
Tack, TV!

Pappa, våren 1966

 
Om det fanns en enda männsika på planeten Tellus (jorden) som älskade varje liten uns av vår, så var det min pappa. Från det allra första takdroppet, till en grön gräsmatta, så fanns pappa med och njöt. Som själva pricken över I:et så var det den obligatoriska kaffetermosen, som min pappa hade vid sin sida där han satt på altanen hemma. Nåt som han också tyckte var stämningsfullt, var ljudet av Hortlaxkyrkans klockor som hördes vida omkring. Inte för att min far var en flitig kyrkbesökare, men klangen av klockorna tyckte han om.
 
Garaget i bakgrunden byggde pappa och svågern, skomakaren John Risberg, gift med min faster Emmy, upp 1965. Därinne i tryggheten stod pappas ögonsten: en blå Volkswagen av 1958-årsmodell. Inhandlad på Bil Åströms i Piteå 1963. Föregående ägare var sågställaren Herbert Lundmark från Munksund. Herberts son, Lasse Lundmark, var fotvårdare på Furunäsets där jag jobbade.

Lego /1965

 
 
 
En liknade Legokarton fick jag 1965-66. Det enda som finns kvar i dag är ett fönster. Men vi har köpt till våra barnbarn som älskar att bygga med Lego.

Älskade Kalle

 
 
 

En kvarleva från förr

 
När barnbarnet Norah var hos oss idag, så satt hon med sin "padda" i soffan och surfade runt i cyberrymden. Då tog jag fram min gamla kassett från 1969-70 och frågade henne om hon visste vad det var. Hon svarade nej! Då berättade jag att den här kassetten symboliserade min Facebook och Instagram när jag var i 11-12-årsåldern. Efter många år så lyssnade jag återigen på den, och till min stora glädje hördes två välbekanta röster, min pappa och min morfars.
 
I min värld så var den där mono-grammofonen och kassetbandspelaren som jag fick julen 1969, en riktigt Aha-upplevelse nåt som kanhända är svårt att förstå för dagens uppväxande släkte. Det är i den stunden man känner sig som ett förhistoriskt exemplar av en stenåldersman med en klubba i handen.

Skolradio /1966

 
Längst ner på omslagsbilden har min fröken Gunhild Lundman skrivit mitt namn. Jag gick i andra klass i Sörbyskolan i Hortlax.

Fantomen

 
 

Kalle Anka /1963

 

Kamratposten

Under 1967-68 så prenumererade jag på Kamratposten.

PER - barndomskamrat och vän

 
Per, min barndomskamrat och vän, som gick bort alldeles för tidigt. Den här bilden kom till en sommarkväll 1971 då Per var och hälsade på hemma hos mig. Jag hade nyligen fått en kamera (en skitkamera skulle det visa sig), men några bilder blev i alla fall bra. Tur att den här bilden tillhör den kategorin. Jag sa till Per: - Gå och ställ dig vid björken så ska jag ta en bild. Per gav mig en min och ett leende som om han tänkte "varför måste du ta en bild av mig?". Tur att jag gjorde det, kompis. Tur att du finns kvar på nåt sätt i alla fall. Vi lekte oss igenom barndomen. Visst bråkade vi ibland, men det var mer glada skratt än bråk. Träden där vi byggde våra kojor finns kvar, t.o.m. spikarna sitter fast i tallarna.
 
Jag minns Pers föräldrar, Ingvar och Margaretha, som alltid var vänliga då jag kom på besök. Fina människor och fina grannar. Jag minns Pers hund en Collie som först hette Pat, för att sedan döpas om till Tim. Pers mamma sa en gång till min mamma: "Per och Roger är jämt tillsammans, och det är roligt att se. Till och med Tim, våran hund ser Roger som en familjemedlem numera". En person som jag mötte för inte så länge sedan, sa till mig: "Där Du var där var Per, där Per var var Du".
 
På Pers tomt växte en massa hallonbuskar. Och på hallonbuskarna växte stora härliga hallon. Ibland fick vi tillstånd att plocka, för att fylla våra händer och sen sätta oss ner på trappan en stund för att njuta av dem. Pers mormor och morfar, Estrid och David Lundman om bodde på Skatanvägen i Maran, Hortlax, hade också hallon och morötter så det bara sjöng om det. Det var samma där; glada och vänliga när vi kom på besök. Det blev ju inte sämre när Pers mormor sa att vi fick gå i deras trädgårdsland och hämta oss varsin morot. Jag älskade morötter.
 
Det är sådana här tankar som jag börjat att ta in mer och mer. Vi hade en underbar barndom där vi bodde vi alla. Jag kan visserligen endast tala för mig själv, men jag upplever det som en trygg och bra uppväxt ju äldre jag blivit. Detta tack vare alla de kloka och förståndiga människor som jag mötte. Först och främst mina egna föräldrar, men även dem som fanns runt omkring.
 
Är nu detta ett åldertecken? Ja, kanske. Men det är nog sant det som sägs att man blir förhoppningsvis lite klokare med åren. Det känns som om "poletten har ramlat ner". Kanhända är det också så att man tänker på ett annat sätt när man blir äldre. Ens egna barn och barnbarn är också en av anledningarna. Vi lever i en orolig värld. Därför är det högst frestande att sätta sig i tidsmaskinen för att återuppleva den fasta och oförfalskade tryggheten igen.
 
Jag har en egen liten ovetenskaplig teori om livet efter döden. När jag dör, vid 117-årsålder, så kommer jag återigen hem till mina föräldrar. Då kanske jag återigen sitter i sandlådan med Per, då kommer återigen min mor ut på trappan och ropar: "ROGER... KOM IN OCH ÄT!" Och när jag ätit så tar jag och Per våra hammare och börjar spika på en ny koja. När vi byggt klart, cyklar vi genom Lindgrens skogen hem till Per och käkar hallon från buskarna. Låter det osannolikt? Kanske, men man kan ju alltid hoppas.
 
Roger.
 
 

Galtispuoda, Arjeplog, 1969

 
Sommaren 1969 besökte vi Arjeplog och Galtispuoda, som ligger ca 10 km från själva staden. Fjället mäter 800 meter över havet. På bilden är det min far som jag fångat in i min Instamatic.
 
 
Å, här står jag! Fotad av min pappa, vid Galtispuoda i Arjeplogs kommun, 1969.

AVVAKKO /1969

 
På besök hos mina två kusiner Åsa och My Dagbro i deras sommarstuga i Avvakko utanför Gällivare, sommaren 1969. Deras mamma Linnéa, var min mammas syster och min moster. Den här sommaren så åkte även morfar med. Han brukade göra det. Avvakko ligger ca fem mil på vägen mot Kiruna. Det var vackert där stugan stod, men mycket mygg. Under besöket så plockade vi hjortron, mycket hjortron vill jag lova.

Roger och Sessan /1969

 
En bild som min mamma tog sommaren 1969. I den orangea hammocken, inköpt på Lundmans i Hortlax, sitter jag med kattflickan Sessan. Jag var fortfarande 11 år några månader till. Den 26 september fyllde jag 12 år. Den här kära katten kom att gå ett tragiskt öde till mötes. Sommaren 1970, efter hemkomsten från Gällivare så hittatades hon med tre ben avslitna, medan det fjärde hängde kvar i en tunn tråd. Sessan hade några veckor tidigare blivit mamma till två söta kattpojkar. Under tiden vi var borta så låg Sessan med sina ungar i den boda som stod på tomten. Lennart, min morbror hade lovat att titta till dem när han åkte förbi. Kvällen före våran hemkomst, så var allt frid och fröjd. Senare på kvällen så berättade en granne att några barn varit dumma med en katt.
 
Vad vi kom fram till var att Sessan hade blivit kastad in i ett mopedhjul. Därav hennes avslitna tassar. Vem eller vilka som utsatte henne för detta ohyggliga plågeri fick vi aldrig veta. Men efterhand fick jag ändå svaret. I dag vet jag vem det var. Sessan avlivades av min morfar genast. Ungarna däremot uppnådde vuxen ålder. Vi matade dem med mjölk i liten flaska inköpt på Lek & Hobby på Rådhustorget i Piteå.

Föräldrahemmet - juni 1960.

 
Mitt föräldrahem, en dag i juni 1960. Ett flygplan tilldrar sig vårt intresse. Min pappa, syster och jag står på bron och tittar upp mot sommarhimlen. Min syster Gerd iklädd baddräkt, bakom henne min far och lilla jag, då inte ens fyllda tre, skulle fylla tre under hösten, jag gömmer mig bakom min far. Jag är rädd för planet, rädd för det där surrande motorljudet. Det uthängda tvätten har man gjort ett försök att retuschera. Men längst ner i högra hörnet syns tvätten utan retuschering.

Kalle Anka /1960

 
Julaftonen 1960, hälsade Kalle Anka på för första gången i våra TV-apparater.

Tetrapaket - 1960

 

Skyltsöndag, 1964

 
Vi står tysta en stund i den kalla decemberkvällen, utanför Oskar Sundströms lilla butik uppe i byn. Skyltsöndag, ger mig en försmak av det stora som väntar längre fram. Snöflingorna dalar sakta ner från den stjärnbeklädda skyn. Jag gör ett tappert försök att fånga flingorna med min utsträckta tunga.
 
Sätter mig på sparken. Mamma och pappa ger den fart, medarna skär som vassa knivar genom snön. Jag sitter klädd i min varma jacka, mina skidbyxor, i pjäxor och de nyinköpta lovikkavantarna. Nästa besök avläggs hos köpman Axel Lundman. Vi tittar på de senaste som finns av TV- och radioapparater i det juldekorerade skyltfönstret.
 
På väg hem till Övremarken, tilltar snöandet till min stora förtjusning. Till höger om hortlaxvägen står den utsmyckade stora julgranen med kulörta lyktor, som skänker en skarp kontrast i den vintermörka decemberkvällen. Granne med oss, finns Nisse Stenbergs speceriaffär. Vi stannar till en stund, för att tjusas av julens röda och varma färger. Tänk om tiden kunde stillas en stund. Tänk om.
 
Roger Lindqvist - 2004.

På väg mot Gällivare, 1969

En stunds paus, i sommarvärmen, med kaffe och bullar på vår väg mot släkten i Gällivare. Vid campingbordet sitter min morfar Sanfrid och mina föräldrar John och Maj-Gerd. Själv står jag med min kamera från helvetet, som fungerade då den ville inte då jag ville. Men i den här speciella stunden så ville den.
 
Kameran från helvetet! Den följde sina egna lagar. Jag kunde skriva en tjock bok om den på 750 sidor hur illa den gjorde mig. Den höll på att ta död på mitt fotointresse. Men jag vann så småningom. Kameran från helvetet tog jag nämligen död på. Jag fick sista ordet. Eller om man nu ska vara skämtsam: jag fick sista KLICKET.
 
Äntligen framme i Gällivare. Morfar dricker en kall öl från TOP-bryggeriet i Gällivare verkar det som. Min far och mor tittar på. Som ni ser så fungerade kamerauslingen även här. Men bara Gud vet hur många fina bilder som gick om intet för detta missfoster till kamera. Kameran köpte jag på Domus. Fy, på sig Domus!
 
TOP - BRYGGERIERNA I Gällivare, gick i konkurs 1972. Då kom Pripps och köpte upp hela rasket.
 
 
 

Är man nostalgiker så är man

 
I dag köpte jag den här på COOP i Piteå. Det är 50 år sedan jag såg den första gången, men den lämnade såna avtryck att jag i vuxen ålder bestämt gav den det bästa av betyg: Den bästa julkalender jag någonsin sett.  Och då får ni säga precis vad ni vill. Jag hörde inte - vad sa ni? Jo jag tänkte väl det; ni höll med!

Tidigare inlägg
RSS 2.0