Roger Lindqvist

Redan i tidig ålder infanns sig ett musikaliskt intresse. Jag slukade allt vad musik hette. Nåja, nästan allt. Nu är det inte så att jag låg i vårat vardagsrum vid radiogrammofonen och diggade Schubert, Händel, Mozart och grabbarna. Det var schlagern som var min melodi. Varför det blev just denna genre, beror väl på att det var de plattorna som fanns tillgängliga. Jag har tidigare berättat om min stora kärlek till Povel Ramel. Ja, jag har t.o.m. skrivit om honom i lokaltidningen vid ett tillfälle. En av våra andra foklkära artister var Thore Skogman. Jag vet att vissa andra inom musik-Sverige ibland har rynkat på näsan åt honom, däribland baron Ramel.

Men jag fann ett nöje i som barn, att lyssna på hans klämkäcka skivor. När jag kom upp i vuxen ålder så byttes Skogman ut mot andra artister. Intresset falnade, som det så vackert heter. Men ändå tycker jag om hans artistiska-energi som han bjöd på. Okej, några större mästerverk gjorde han kanske aldrig. Men det finns ändå några låtar som han lämnat kvar, som fortfarande lever sitt eget liv.

Häromdagen fick jag syn på en platta av och med Thore Skogman. Vad som tilldrog sig mitt intresse var en av de låtar som fanns på EP:n. Låten ifråga (som kom 1964) var "EN PITEPILT, MED PITEPALT". Ännu en sådan där slagdänga, som går in genom ena örat och ut genom det andra, eller...?

För mig är nämnda Skogman-komposition en ren och klar kultlåt. Kanske framför allt för att den handlar om min stad Piteå, och dess nationalrätt PITEPALTEN. På samma platta finns också "SURSTRÖMMINGS POLKAN". En låt som det "luktar om". Thore ackompanjerades av Håkan Elmquists orkester, på Pitepalten, dels Arvid Sundins orkester på Surströmmingslåten. Håkan Elmquist var förresten mannen bakom Family Fours "Vita vidder", som gruppen vann med i Melodifestivalen 1971. I och med vinsten på hemmaplan, representerade man Sverige i Eurovision Song Contest, där man så småningom hamnade på en 12:e plats. "Vita vidder" låg även på Svensktoppen mellan den 16 maj - 13 juni 1971.


På Thore Skogmans EP, inspelad på skivmärket Odeon 1964, finns
förutom Pitepalten, även Surströmmings polkan, Gåsmarsh och en
låt om Kräftan och månen och kärleken.
------------------------------------------------------------------------------

Sven Jonsson hette innehavaren av Auktionshallen på Kyrkbrogatan i Piteå. Vid sidan om sitt ordinarie arbete på Wallboardfabriken så köpte han bl. a. upp hela eller delar av dödsbon som han sedan sålde vidare genom sin auktionsfirma. Sven var även auktionist och brukade både höras och synas på de flesta "bondauktioner" runt om i pitebygden, där han stod med sin klubba alltid färdig "att slå till". Sven hade också en slipmaskin på bakgården till auktionsfirman, där kunde man få sin gräsklippare upptrimmad för några kronor. Jag och min far gjorde besök nästan varje sommar när pappas klippare började bli "trög". Sven och min far var arbetskamrater på wallboarden, viklet gjorde att så fort de träffades blev det långa samtal dem emellan. Min morfar som tyckte om att samla på gammal biblisk litteratur, cyklade ofta förbi Svens lilla röda byggnad, för att se sig omkring efter något intressant. Och på bakgården i ett förråd fanns ibland det som morfar sökte.

Sven hade också skaffat sig flygcertifikat, och som medlem i Piteå Flygklubb rattade han de små propellerplanen med van hand. När Auktionshallen så småningom fick ge vika för nya byggnader på zonområdet, flyttade Sven Jonsson sin verksamhet till Öjebyn. Det var genom Sven som jag ibland gjorde mina många tidningsfynd. Han t.o.m. ringde upp mig när han kommit över saker som han visste jag var intresserad av. Sven Jonsson är idag borta. Och av hans verksamhet finns i stort sett ingenting kvar. Förutom de saker som jag köpte av honom vid olika tillfällen. En sådan sak är en gammal tidning från 1909, som kom i min ägo nångång i början av 1970-talet. Mest troligt är att spåren av Svens verksamhet också gör sig  synlig i form av föremål i en del hem runt om i Piteorten.


Auktionshallen i kvarteret Ulven på Kyrk-
brogatan 8 i Piteå.


Auktionshallen sett från gårdssidan.


Även denna bild visar Sven Jonssons firma
sett från gårdssidan.


Julkvällen 1909 - en av de saker som jag köpte i Auktionshallen hos
Sven Jonsson.

------------------------------------------------------------------------------
De svartvita bilderna togs av Per-Henrik Nordberg 1973-74. Bilderna
finns till beskådande på www.pitea.se

På sommarutflykt fr. v. min far, John Lindqvist, Ingrid Enberg med

sonen Roger, Torbjörn Enberg, Gerd, Maj-Gerd och Roger Lindqvist.

Torbjörns mormor hette Vilma Lundqvist, f. Eriksson, hon var syster

med min farmor Hanna Lindqvist, f. Eriksson. Torbjörn, Gerd och jag

var/är tremänningar.

----------------------------------------------------------------------

Foto: Henning Höglund.

Från sommaren 1968 kommer här två bilder, hämtade ur Hennings album. På det ena fotografiet står Henning som fotograf, på den andra anlitades jag som "bildtagare".


Gerd tvättar med papiljotter på huvudet. Vi hade en liten hörna i
anslutning till huset där vi sommartid åt vår frukost, drack kaffe,
saft med bullar och mackor.


Gerd och Henning sommaren 1968.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Henning & Roger.

30 mil från oss bodde mina kusiner Åsa och My. Så varje sommar styrde vi kosan mot Gällivare för att hälsa på. Sommaren 1966 var inget undantag. Vi packade våran Volkswagen och begav oss upp mot midnattssolens hemstad. På samma resa åkte även Gerd och Henning, samt icke morfar Sanfrid att förglömma. I Hennings vita Opel Rekord spelades radion på högsta volym. Ibland när vi stannade på nåt rastställe och jag blivit less på att sitta i baksätet på farsans bubbla, brukade jag få "hoppa över" i Henning och Gerds bil. Det var då som jag insöp bl. a. Svensktoppen som paret Höglund/Lindqvist lyssande på. 1966-års svensktoppslåtar var som följer: Björkens Visa - Hootenanny Singers, En sommardröm - Östen Warnerbring, Ta Av Dig Skorna - Povel Ramel, Vägen Hem - Ola Hermanssons, Säg Inte Nej, Säg Kanske - Sven-Ingvars, Timmen Blå - Country Four, Marianne - Hootenanny Singers, Balladen Om Den Blå Baskern - Anita Lindblom, Det Är Så Lätt Att Leva Livet - Gitte Henning, En Prästkrage I Min Hand - Sven-Ingvars.


ÅSA (på bilden) var min kusin. MY hette hennes lillasyster. Kusinerna
bodde i Gällivare, 30 mil från Hortlax. Sommaren 1966 åkte vi på det
vanliga besöket. Med på resan var även Gerd, Henning och morfar
Sanfrid. När jag blev less att sitta i vår VW så fick jag byta till Henning
och Gerds vita Opel Rekord. Jag tyckte det var mera spännande att
åka med dem, kanske för att Henning körde lite fortare än min pappa.
-----------------------------------------------------------------------------

Jag är en av dem, som faktiskt även gick i skolan på lördagar. På ett dagsboksblad, daterat den 8 juni 1968, skriver jag så här:

Lördagen den 8/6 1968

I dag har vi haft examen det var roligt att få slippa den där skolan.
Nästa år börjar jag femte. Jag får ha kantor Sundén i två år till.
Prästen Curt Karlsson predikade i kyrkan om skolan, och framtiden,
han predikade också om livet. Han sa att han vet hur det var när
det var svårt och glädje.

Curt Karlsson är vår nye komminister eller präst. Han verkar vara
mycket snäll. Min mamma har gått i skola tillsammans med prästens
hustru hon heter Signe Karlsson. Magister Ove Gad får vi inte ha
nästa år alltså i femman. Vi får istället ha Åke Fredriksson tror jag
att han heter. Men han sätter betyg på våra teckningar Ove Gad.
Magister Gad får vi igen i sexan.

Följande lärare har jag haft: teckningslärare Ove Gad, slöjdlärare
Gottfrid Marklund, engelska läraren Mårten Segerstedt, vi fick ha
en vikarie istället för Mårten Segerstedt för han slutade för terminen
och vikarien heter Barbro Eliasson, den lärare som lär oss om djur
är Erling Markström han är jättesnäll. Ove Gad är också snäll,
Mårten Segerstedt, Gottfrid Marklund är också snälla.

En dag fick vi ha Agne Mertner istället för vår buttra lärare Gunnar
Sundén. Ibland är han snäll ibland arg och tvär men oftast är han
arg. Jag fick en 3:a i teckning men magister Gad sade att jag hade
stora chanser att få en fyra eller femma i teckning.


Som vanligt så var dagboksbladet fyllt av allehanda teckningar. Det
var mest gubbar, men faktiskt så skymtade även en liten vovve fram
också.


Roger i juni 1968 - 10 år.

En junidag sommaren 1967 kom Cirkus Scott till stan. Till järnvägsstationen i Piteå anlände godsvagnar fullastade med djur av olika modeller. Runt omkring på området hade folkmassor samlats för att få en glimt av det exotiska gästerna. Från järnvägen till Norrstrandsområdet skulle cirkuspersonalen frakta sina djur genom Piteå stads gator. Man ville ha hjälp, och hjälp det fick dom av bl. a. mig! Jag fick det stora förtroendet att ta hand om ett lamadjur som jag lovade att gå med hela vägen till Cirkus Scotts spelplats.
   - Du måste se upp, dom kan spotta rätt så bra, var de förhållningsorder som jag fick, innan jag lite kavat påbörjade min promenad mot det tilltänkta målet.

Inga fadäser hände. Laman var hur snäll som helst med mig. Jag levererade "min lama" i stallet vid cirkusplatsen. Men nån djurskötare det blev jag aldrig. Inte ens svajmastartist eller clown.


En sommardag 1967 kom Cirkus Scott till stan. En stor samling av
nyfikna pitebor hade mött upp på järnvägsområdet.


Vad vore en cirkus utan sina elefanter?


Jag fick hjälpa till att promenera genom stan med denna lama vid min
sida.
-----------------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.