PER - barndomskamrat och vän

 
Per, min barndomskamrat och vän, som gick bort alldeles för tidigt. Den här bilden kom till en sommarkväll 1971 då Per var och hälsade på hemma hos mig. Jag hade nyligen fått en kamera (en skitkamera skulle det visa sig), men några bilder blev i alla fall bra. Tur att den här bilden tillhör den kategorin. Jag sa till Per: - Gå och ställ dig vid björken så ska jag ta en bild. Per gav mig en min och ett leende som om han tänkte "varför måste du ta en bild av mig?". Tur att jag gjorde det, kompis. Tur att du finns kvar på nåt sätt i alla fall. Vi lekte oss igenom barndomen. Visst bråkade vi ibland, men det var mer glada skratt än bråk. Träden där vi byggde våra kojor finns kvar, t.o.m. spikarna sitter fast i tallarna.
 
Jag minns Pers föräldrar, Ingvar och Margaretha, som alltid var vänliga då jag kom på besök. Fina människor och fina grannar. Jag minns Pers hund en Collie som först hette Pat, för att sedan döpas om till Tim. Pers mamma sa en gång till min mamma: "Per och Roger är jämt tillsammans, och det är roligt att se. Till och med Tim, våran hund ser Roger som en familjemedlem numera". En person som jag mötte för inte så länge sedan, sa till mig: "Där Du var där var Per, där Per var var Du".
 
På Pers tomt växte en massa hallonbuskar. Och på hallonbuskarna växte stora härliga hallon. Ibland fick vi tillstånd att plocka, för att fylla våra händer och sen sätta oss ner på trappan en stund för att njuta av dem. Pers mormor och morfar, Estrid och David Lundman om bodde på Skatanvägen i Maran, Hortlax, hade också hallon och morötter så det bara sjöng om det. Det var samma där; glada och vänliga när vi kom på besök. Det blev ju inte sämre när Pers mormor sa att vi fick gå i deras trädgårdsland och hämta oss varsin morot. Jag älskade morötter.
 
Det är sådana här tankar som jag börjat att ta in mer och mer. Vi hade en underbar barndom där vi bodde vi alla. Jag kan visserligen endast tala för mig själv, men jag upplever det som en trygg och bra uppväxt ju äldre jag blivit. Detta tack vare alla de kloka och förståndiga människor som jag mötte. Först och främst mina egna föräldrar, men även dem som fanns runt omkring.
 
Är nu detta ett åldertecken? Ja, kanske. Men det är nog sant det som sägs att man blir förhoppningsvis lite klokare med åren. Det känns som om "poletten har ramlat ner". Kanhända är det också så att man tänker på ett annat sätt när man blir äldre. Ens egna barn och barnbarn är också en av anledningarna. Vi lever i en orolig värld. Därför är det högst frestande att sätta sig i tidsmaskinen för att återuppleva den fasta och oförfalskade tryggheten igen.
 
Jag har en egen liten ovetenskaplig teori om livet efter döden. När jag dör, vid 117-årsålder, så kommer jag återigen hem till mina föräldrar. Då kanske jag återigen sitter i sandlådan med Per, då kommer återigen min mor ut på trappan och ropar: "ROGER... KOM IN OCH ÄT!" Och när jag ätit så tar jag och Per våra hammare och börjar spika på en ny koja. När vi byggt klart, cyklar vi genom Lindgrens skogen hem till Per och käkar hallon från buskarna. Låter det osannolikt? Kanske, men man kan ju alltid hoppas.
 
Roger.
 
 

Galtispuoda, Arjeplog, 1969

 
Sommaren 1969 besökte vi Arjeplog och Galtispuoda, som ligger ca 10 km från själva staden. Fjället mäter 800 meter över havet. På bilden är det min far som jag fångat in i min Instamatic.
 
 
Å, här står jag! Fotad av min pappa, vid Galtispuoda i Arjeplogs kommun, 1969.

AVVAKKO /1969

 
På besök hos mina två kusiner Åsa och My Dagbro i deras sommarstuga i Avvakko utanför Gällivare, sommaren 1969. Deras mamma Linnéa, var min mammas syster och min moster. Den här sommaren så åkte även morfar med. Han brukade göra det. Avvakko ligger ca fem mil på vägen mot Kiruna. Det var vackert där stugan stod, men mycket mygg. Under besöket så plockade vi hjortron, mycket hjortron vill jag lova.

Roger och Sessan /1969

 
En bild som min mamma tog sommaren 1969. I den orangea hammocken, inköpt på Lundmans i Hortlax, sitter jag med kattflickan Sessan. Jag var fortfarande 11 år några månader till. Den 26 september fyllde jag 12 år. Den här kära katten kom att gå ett tragiskt öde till mötes. Sommaren 1970, efter hemkomsten från Gällivare så hittatades hon med tre ben avslitna, medan det fjärde hängde kvar i en tunn tråd. Sessan hade några veckor tidigare blivit mamma till två söta kattpojkar. Under tiden vi var borta så låg Sessan med sina ungar i den boda som stod på tomten. Lennart, min morbror hade lovat att titta till dem när han åkte förbi. Kvällen före våran hemkomst, så var allt frid och fröjd. Senare på kvällen så berättade en granne att några barn varit dumma med en katt.
 
Vad vi kom fram till var att Sessan hade blivit kastad in i ett mopedhjul. Därav hennes avslitna tassar. Vem eller vilka som utsatte henne för detta ohyggliga plågeri fick vi aldrig veta. Men efterhand fick jag ändå svaret. I dag vet jag vem det var. Sessan avlivades av min morfar genast. Ungarna däremot uppnådde vuxen ålder. Vi matade dem med mjölk i liten flaska inköpt på Lek & Hobby på Rådhustorget i Piteå.

Föräldrahemmet - juni 1960.

 
Mitt föräldrahem, en dag i juni 1960. Ett flygplan tilldrar sig vårt intresse. Min pappa, syster och jag står på bron och tittar upp mot sommarhimlen. Min syster Gerd iklädd baddräkt, bakom henne min far och lilla jag, då inte ens fyllda tre, skulle fylla tre under hösten, jag gömmer mig bakom min far. Jag är rädd för planet, rädd för det där surrande motorljudet. Det uthängda tvätten har man gjort ett försök att retuschera. Men längst ner i högra hörnet syns tvätten utan retuschering.

Kalle Anka /1960

 
Julaftonen 1960, hälsade Kalle Anka på för första gången i våra TV-apparater.

Tetrapaket - 1960

 

Skyltsöndag, 1964

 
Vi står tysta en stund i den kalla decemberkvällen, utanför Oskar Sundströms lilla butik uppe i byn. Skyltsöndag, ger mig en försmak av det stora som väntar längre fram. Snöflingorna dalar sakta ner från den stjärnbeklädda skyn. Jag gör ett tappert försök att fånga flingorna med min utsträckta tunga.
 
Sätter mig på sparken. Mamma och pappa ger den fart, medarna skär som vassa knivar genom snön. Jag sitter klädd i min varma jacka, mina skidbyxor, i pjäxor och de nyinköpta lovikkavantarna. Nästa besök avläggs hos köpman Axel Lundman. Vi tittar på de senaste som finns av TV- och radioapparater i det juldekorerade skyltfönstret.
 
På väg hem till Övremarken, tilltar snöandet till min stora förtjusning. Till höger om hortlaxvägen står den utsmyckade stora julgranen med kulörta lyktor, som skänker en skarp kontrast i den vintermörka decemberkvällen. Granne med oss, finns Nisse Stenbergs speceriaffär. Vi stannar till en stund, för att tjusas av julens röda och varma färger. Tänk om tiden kunde stillas en stund. Tänk om.
 
Roger Lindqvist - 2004.

På väg mot Gällivare, 1969

En stunds paus, i sommarvärmen, med kaffe och bullar på vår väg mot släkten i Gällivare. Vid campingbordet sitter min morfar Sanfrid och mina föräldrar John och Maj-Gerd. Själv står jag med min kamera från helvetet, som fungerade då den ville inte då jag ville. Men i den här speciella stunden så ville den.
 
Kameran från helvetet! Den följde sina egna lagar. Jag kunde skriva en tjock bok om den på 750 sidor hur illa den gjorde mig. Den höll på att ta död på mitt fotointresse. Men jag vann så småningom. Kameran från helvetet tog jag nämligen död på. Jag fick sista ordet. Eller om man nu ska vara skämtsam: jag fick sista KLICKET.
 
Äntligen framme i Gällivare. Morfar dricker en kall öl från TOP-bryggeriet i Gällivare verkar det som. Min far och mor tittar på. Som ni ser så fungerade kamerauslingen även här. Men bara Gud vet hur många fina bilder som gick om intet för detta missfoster till kamera. Kameran köpte jag på Domus. Fy, på sig Domus!
 
TOP - BRYGGERIERNA I Gällivare, gick i konkurs 1972. Då kom Pripps och köpte upp hela rasket.
 
 
 

Är man nostalgiker så är man

 
I dag köpte jag den här på COOP i Piteå. Det är 50 år sedan jag såg den första gången, men den lämnade såna avtryck att jag i vuxen ålder bestämt gav den det bästa av betyg: Den bästa julkalender jag någonsin sett.  Och då får ni säga precis vad ni vill. Jag hörde inte - vad sa ni? Jo jag tänkte väl det; ni höll med!

Pelle på Saltkråkan /1966

Pelle, eller Stephan Lindholm, som han egentligen heter.

Vägen till Per och Anders

Vägen till Per...
 
Vägen til Anders...
 
T.v. Per Sundqvist, som avled den 19 november 2013, och
Anders Lundström t.h. Vi hade mycket skoj tillsammans.
 
 

Torgny

Torgny, min barndomskompis från 60-talet, fick jag kontakt
med för ca ett år sedan via fb. Vi hade då inte setts på ca 40 år.

Dixiekola

- Nå, vad vill du ha, Roger? - En sån där Dixiekola. - Fem öre...!

På äventyr i kyrktornet

På äventyr i kyrktornet.
 
En av mina bästa kompisar hette Per. Han bodde ett stenkast från mitt hem. Om vi inte badade med kläderna på i Höträsket, så hittade vi på andra intressanta saker. Som den gången då vi bestämde oss för att tillsammans utforska kyrktornet i Hortlax kyrka. Från marken till toppen är det 42 meter högt. Nu var det inte så att vi agerade fasadklättrare, ånej, vi tog det säkra för det osäkra och använde oss av den trappa som fanns inne i själva kyrkan. För uppåt skulle vi - hade vi bestämt. Och för varje steg mot den åtråvärda toppen blev våra leenden större och större. Från de två "fönstren" som ses under klockan tittade vi ut över hembygden. Mitt under våran upptäcksfärd hände det nåt som inte fick hända: kyrkklockorna började ringa. I och med detta så tog vi det säkrast att förflytta oss neråt, mot den trygga marken. Det var ett exempel på vad vi två kunde åstadkomma.

Kl 8:30 söndagen den 27 augusti 1967

En familj från Gällivare på fem personer var nära att helt utplånas vid en våldsam kollision mellan en personbil och en tankbil i Hortlax, ca en mil söder om Piteå vid 8:30-tiden på söndagen. Överläkare Ulf Wasén, 39 år, och 12-årige sonen Hampus, dödades omedelbart i kollisionsögonblicket. Hustrun Gunnel också hon läkare, 37 år, och barnen Jonas, 9 år och Ebba 8 år, vårdas på lasarettet i Piteå. Modern är svårt ckockad och kan inte erinra sig någonting från händelsen. Ingen av de tre överlevande har livshotande skador.
 
I den här bilen färdades familjen Wasén. Vid kollisionen dödades
pappan och sonen.
 
Familjen Wasén hade, av den stora packningen att döma, varit på en semestertripp i södra Sverige, och var på väg hem. De hade enligt uppgift kört länge och makarna hade turats om vid ratten. När olyckan inträffade satt hustrun vid ratten och bredvid i framsätet hade hon den 12-årige sonen. Bilen en combimodell, var bäddbar och i baksätet låg Ulf Wasén och de två barnen Jonas och Ebba och sov. Det var strax söder om vägskälet till Sandholmen som bilarna smällde ihop.
 
Vägen gör en svag kurva och därpå följer ett backkrön. Av hittills okänd anledning har fru Wasén, kört över bilen på höger sida uppe på backkrönet och just där fick de möte med en tankbil och den fruktansvärda olyckan var ett faktum. Personbilen körde rakt in under tankbilen och hela högra sidan skalades av och manglades av tankbilens högra hjulpar. Både sonen Hampus och maken Ulf befann sig i bilens högra del och dödades omedelbart.
 
Bilen som av okänd anledning kom in på den högra väghalvan,
träffades av tankbilens högra hjulpar.
 
I bilen hittade polisen också en död hund. Familjen Wasén hade ytterligare en hund, men denne hade chockad sprungit in i skogen. Familjen hade också en plastorm med i bilen. Många av åskådarna trodde att den hörde till husdjuren. Vad som än är grundorsaken till olyckan vet man ännu inte. Fru Wasén kan ha slumrat till för ett ögonblick eller tappat herraväldet över bilen på något annat sätt. Vid förfrågan på lasarettet i Piteå uppgav jourhavande läkare på kirurgen att alla tre befann sig väl. Hustrun har små sår i ansiktet och lider av svår chock, Jonas har inga skador alls, förutom chockskador. Från början misstänkte man att flickan, Ebba, ådragit sig en svårartad skada, men det visade sig felaktigt.
 
John Andersson, Hortlax, fick beröm av poliserna för att han som
förste man på olycksplatsen hjälpte till med dirigeringen av trafiken.
 
Snickare John Andersson från Hortlax, som var på väg för att plocka lingon var en av de första som upptäckte tragedin. På eget initiativ innan polisen anlände, dirigerade han snabbt om trafiken på två sidovägar om olycksplatsen, som i annat fall skulle gett upphov till trafikkaos. I två timmar stod Andersson och dirigerade trafiken med hjälp av andra hortlaxbor. Polisen är djupt tacksamma för denna hjälp, som gjorde att undersökningsarbetet vid olycksplatsen kunde genomföras på ett betydligt smidigare sätt.
 
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndag den 28 augusti 1967
 
PS. Min kompis Per Sundkvist och jag, kom till Kullbacken i Maran strax efter att olyckan hade hänt. Vid den här tiden så gick E4:an efter nuvarande Skatanvägen. Kullbacken finns kvar, så även den ödesdigra platsen för olyckan. Jag passerar här ofta idag, och jämt då jag åker förbi så kommer minnena. Den 27 augusti 2017 har det passerat 50 år sedan detta hände./Roger.
 

Den svartvita dumburken /1965

Den svartvita dumburken, som den kallades, med endast en
TV-kanal.

Kalle Anka /1968

 

TV-hallåor julhelgen 1968

AFTONBLADET ¤ Måndagen den 23 december 1968

Bombi Bitt och jag

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0