Roger Lindqvist

Jag ska så här på "på ålderns höst", avslöja en hemlighet, (förlåt Elisabeth), en gång för väldigt länge sedan, var jag störtförälskad i sångerskan Anna-Lena Löfgren. Puh - nu är det sagt! Anna-Lena sjöng "Regniga natt", året var 1962, och jag var fem år fyllda. Anna-Lena hördes ständigt och jämt i dåvarande melodiradion, som den hette. 1967 kom hennes mest kända hit; "Lyckliga gatan". Jag tror att den listplacerades i december det året, och hängde med i hela 14 veckor. Sedan så följde låtarna som på ett pärlband: "Se mig i ögonen älskling", "Kärlek på lasarett", "Det finns ingenting att hämta", "Sommaren det hände", "Plasir d´amour". Hon syntes ute i folkparkerna, bl. a. också här i Piteå. Hon sjöng in plattor med andligt innehåll, tillsammans med Artur Eriksson. Anna-Lena reste även runt på olika vårdinrättningar, hon gästade Öjeby sjukhem, under den tid jag jobbade kvar. Sedan så blev allt tyst.

Såg henne i en kort-mini-dokumentär häromsistens. Där hon berättade att hon definitivt lagt sångkarriären på hyllan. P.g.a. hennes polio, så sitter hon numera i rullstol. Anna-Lena stod med sin och sambons husbil på en camping utanför Piteå för ganska många år sedan. Grannar med Anna-Lena, var min mor och far, som hade sitt husvagn uppställt där. När hon så småningom visades sig, så gick vi fram till henne för att prata. Därav denna autograf som syns härnere.


Framsidan av den singelskiva som Anna-Lena sjöng in på skiv-
märket "Metronome" 1970.


Baksidan på samma singel.


Anna-Lenas autograf. Skrivet på baksidan av min mors medicin-
recept, en sommar på campingen i "Ladrike".