Roger Lindqvist

Besökte barnbarnet Norah häromkvällen (vi är ju faktiskt grannar numera, vilket vi tycker är härligt, jag och Bettan) Norah la sin lilla hand i min, tittade på mig med sina vackra blå ögon under sin ljusa linlugg, och sa - "Kom, fajfaj Jågej!". Sedan bar det iväg till sandlådan, där hon ville att vi skulle hoppa från sandlådans kant och ner på gräsmattan. Ett dödsföraktande hopp på cirka 20 centimeter. Vi tog varandras händer, räknade till tre, och sedan utfördes hoppet under Norahs stora förtjusning. När vi väl nått marken, tittade hon åter igen mot sin farfar och sa på sitt oefterhärmliga sätt - "Fajfaj Jågej, meeeer!". Sedan hoppade vi, tills Norahs mamma och pappa ropade: "Kom Norah, maten är klar!" Vi lär nog fortsätta vårt sandlådehopp vad det lider. Och troligen kommer samma sorts ritual att upprepas: "Fajfaj Jågej - meeer!"


(Här skulle en bild av Norah ha publicerats, men tyvärr så går det lite trögt med datorn just nu att ladda ner bilder). /Fajfaj Jågej.