Roger Lindqvist

 

 

 

 

 

 

 

Mitt första minne av Beppe Wolgers är ganska egenartat i ljuset, som det heter, av vad som sedan hände. Det måste ha varit 49, möjligen 50. Och det var på ett bröllop. Men inte vilket bröllop som helst. Det var mera likt ett Petronius gästabud. En konstnär sov djupt i ett grönskimrande badkar på toaletten. En friherre delade, med nasala kommentarer, ut runda visitkort, runda som oblater, till dem han nedlät sig till att tala med. Oändligt sköna flickor med kolsvart kring ögonen svävade omkring som odalisker. Och i ett hörn satt en man, ensam, fjärran och skön, med elfenbenshy och ett tunt ekorrbrunt skägg och knäppte melankoliskt på en gitarr och sjöng, sjöng med den milt nostalgiska röst som folk numera känner igen från Ystad till Haparanda, sjöng gång på gång och om igen en viskande ballad som just då var på modet - "Cool clear water". Om han varit klädd i toga, gärna röd eller kanske violett, skulle ingen ha tvekat om varifrån han kom och vem han var fast inkognito: en trött romerska kejsare från Rom under decadencen.

 

Trött på kvinnor, trött på dry martinis, kort, sagt - trött på allt. Han sjöng visserligen men vem kunde ana att han sjöng i en sko? Att humlor, hästar, okända djur dansade därinne bakom den bleka pannan! Men kort därefter utkom denne livströtte kejsares första diktsamling som bar det egendomliga namnet "Jag sjunger i skon" och som bl a innehöll en av de bästa barnvisor jag vet och som, oväntat som den fantasi som är absolut ny och originell och på sitt sätt snillrik, övertygade oss om att inför de bästa barnvisorna är vi alla barn. Melodien är av Olle Adolphson och visan låter så här - jag citerar ur minnet:

 

Efter denna debut fick han, har han senare berättat, bland sina dåvarande vänner, kanske av friherren med de runda visitkorten, alltid heta - he he - "dojsångaren". Deras, hans vänners, överraskning över att han hade en originell poet inom sig, måste ha varit lika stor som min. Men det fanns både yttre och inre skäl till hans litterära självhävdelsebehov. Som barn hade han varit tjock, ett av dessa tjocka barn som finns och förföljs i varje klass. Dessutom led han av svår stamning, han har själv på ett lysande sätt skildrat stammens svårigheter i ett kapitel i den underbara lilla boken "Djur som inte", ett komiskt mästerverk som definitivt kommer att överleva. Och vad är naturligare för den som inte talar rent än att försöka skriva.

 

Skrivmaskinen stammar inte. Den som till äventyrs bara ser Beppe som text- och visförfattare borde korrigera sin uppfattning genom att söka upp hans två andra diktsamlingar, "Bilden av vattnet" och "Kärleksbevis" och den fina novellsamlingen "Andra". Särskilt - enligt min mening - "Bilden av vattnet". Friherren med oblaterna upptäckte så småningom att han läste mycket också, den djäveln. Under år bedrev han t o m en bisarr och infallsrik litteraturkritik i "Samtid och Framtid". Vilket härmed bringas till allmän kännedom för att fördjupa bilden av det glittrande vattnet på vilket han seglar med sådan säkerhet, född i en båt på Dalarö som han är.

 

Senare under femtiotalet träffades vi, Beppe, Pär Rådström, Petter Bergman, Olle Adolphson, Sven-Bertil Taube, Bengt Ekerot, Bengt Eklund, många gästartister och jag, i den annars folktomma Teatergrillen varje dag på slaget fyra, medan våra hustrur (i den mån vi hade några) arbetade och slet i sitt anletes svett på sina respektive laboratorier och kontor. Jag minns - i detta nostalgiska perspektiv - denna tid som ett enda kontinuerligt skratt. Och detta skratt ledde till att vi gemensamt beslöt att spränga "genrernas tyranni", att åtminstone för en tid överlämna den allvarliga och försöka göra något åt visan och schlagern, sketchen och kabarén.

 

En visa kan varenda djävel skriva, det finns en luta i varje hand numera, men Beppe Wolgers verkliga insats - och det betonas också i juryns uttalande när han nu får Taubestipendiet - är att han lyckades göra något åt det rena schlagertexterna. Vad som antagligen föresvävade honom är den höga poetiska klassen i somliga, inte många kanske men desto bättre, amerikanska evergreens. Han sökte förebilder i sådana genrers genier som Ira Gershvin, Cole Porter, Oscar Hammerstein jr. De har aldrig presterat något sådant som t ex "Ut på sjön den vida ska vi ut och glida i en GRÖNMÅLAD BÅT" eller "Kan du vissla Johanna". De har i stället gjort sånger som "I´ve got plenty of nothing", "Just one of those things", "Mrs Otis regrets" etc.

 

Varför i Gershvins namn skulle det inte kunna stå något annorlunda intelligent eller t o m poetiskt i en vanlig enkel schlegertext? Måste det vara "hjärta" och "smärta"? Det är, som jag tror, från denna utgångspunkt som "Sakta vi går genom stan", "Vilsevalsen", "En gammal vals", "Ta av dej skorna" och hundra andra Wolgers-texter kommit till.

 

Mannen - Wolgers alltså - har också ett örafint som snus för vad som ligger för den enskilda sångarens eller - helst förstås - sångerskans röst. Han dras till de fantastiska talangerna, till Monica Zetterlund, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt, Gals and Pals. Och de dras, naturligt nog, till hans fantastiska talang. Tacksamheten bör vara ömsesidig. Vår, deras lyssnares, tacksamhet är ensidig och varm. Kära Beppe, säger vi, här kommer 5000 skära som förutom Riksbankschefens namnteckning också bär doktor Evert Taubes namn!

 

Men, säger någon, har Beppe inte gjort en del smörja också? Kära någon, hur mycket skit har du inte själv gjort i ditt liv? svarar jag.

Tystnad.

Men så fylls plötsligt tystnaden av Monica Zetterlunds röst. Vad är det hon sjunger? Det är "Sakta vi går genom stan...!"

 

LARS FORSSELL

 

------------------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 18 mars 1967.

 

Fick ta en tidig båt från Brännö för att hinna med tolvtåget till Stockholm. Det har i alla år varit mitt "öde" att när andra människor åker ut till öarna lördagar och söndagar, så har jag fått åka in till Göteborg f v b till andra orter. Jag garanterar att jag är ganska ensam ombord på båten vid infarten en söndag eller lördag.

 

Jag skulle till Hagge Geigert på Kungsan. Det har liksom blivit en "gammal och kär tradition". Denna gudomligt vackra och varma sommar skall man nog vara tacksam för, men man får lida för den när man åker tåg. Normalt älskar jag att åka tåg, men är inte så förtjust när termometern visar trettio grader och ömtåliga tanter vill ha alla fönster stängda.

 

Hur mycket folk det var i Kungsan kan jag inte säga, men jag brukar alltid tala om 35 000 för så ser det ut. Man ser knappast publiken för folk, Monica Nielsen var med, liksom Ambros Seelos fenomenala orkester och dessutom uppträdde Expressens skönhetskandidat Christina Sandström. Hon uppträdde i boa, ja faktiskt en riktig boaorm som ringlade sig kring hennes hals. Såg livsfarlig ut som dom kan kramas. Tog nattåget hem.

 

Vaknade på Göteborgs Central, icke väckt av konduktören utan av ett hejdundrande åskväder och regn. Det påminde mej om de tropiska åskväder jag varit med om, ty lika hastigt som det kom lika fort tog det slut. Dagen blev delvis en skrivaredag och på kvällen lyckades jag komma in på Rondo, Liseberg. Detta låter enkelt, men att komma in och beskåda och behöra Povel Ramel och Wenche bör vara lika svårt som att ta sig in till kronjuvelerna i London. Hittills allt slutsålt. Belöningen fick man. En fantastisk show. Alice Babs, Gby Stenberg och Sickan Carlsson har hittills utgjort favorithustrurna i mitt beundrarharem. Nu åkte Wenche också in. Povels suveränitet när det gäller text, musik och rytm har man alltid spisat som en ljuvlig anrättning. Här frossade man och bara hoppas att den underbara eftersmaken skall sitta i länge, länge.

 

Tisdagarna i juli och in i augusti är De Gamlas utfärdsdagar. I Göteborgs-Postens regi och delvis med pengar från luciaarbetet få då varje tisdag ca 350 folkpensionärer gå till sjöss med De Gamlas båt. Man går ut vid niotiden, gör en tripp ut i skärgården för att sedan angöra Långedrag klockan elva för kaffe och färska wienerbröd. Klockan tolv är det dans och lekar och klockan tretton bänkar man sig i seglarsalen där det vankas lunch. Till kaffet anordnas kabaret av diverse arister, priser utdelas till de äldsta, de som varit gifta längst, de som ha de flesta barnen o s v. Det finns alltid anledning dela ut priser till gamla människor. En liten andaktstund hålls och vid fyra-tiden bär det av mot Göteborg igen.

 

Så tillbringade jag alltså denna tisdag, inte direkt som folkpensionär men som artist. På eftermiddagen tog jag båten ut till Brännö.

 

När termometern utomhus visar på omkring 50 grader och inomhus så där en trettio, ja då är det ganska svårt att skriva, ja över huvud tänka. Då slår man sig till ro i solskenet och bara dåsar. Ev. om man så önskar tar man sig ett varmvattenbad i havet och välsignar så småningom den svalkande aftonbrisen när solen gått ner över Hönö. Man tycker riktigt man hör hur den röda glödkulan fräser när den går ner bakom horisonten.

 

Samma gudomliga väder på Brännö, samma ihållande värme och nu börjar faktiskt brunnar och dammar oroväckande visa tecken på att vattnet inte står ut längre. Den vackra ljungen, vars färgprakt är sensommarens verkliga prakttavla får ingen chans att pråla om värmen och torkan skall fortsätta. Gulsparvsparet blir tamare och äter nästan ur handen, ja de kommer in i stora rummet och retar vår ägandes kanariefågel med sin naturliga frihet.

 

Onsdag och torsdag ha vi dessutom flåsat i oss landskampen i friidrott mellan USA och Europa. Det är skönt att se andra springa i sommarvärmen.

 

Väderleksrapporten lika torr och värmande. Man blir ganska morgonpigg sådana här dagar. Morgnar och kvällar får man bästa svalkan om man nu skall tala om svalka i dessa dagar. Där vi bo, ganska högt upp i bergen, ha vi en vidunderlig utsikt över havet och inloppet till Göteborg. Som en markant profil se vi i väster Vinga och hela vägen från horisonten till inloppet vid Rivö fjord kan vi följa utgående och ankommande fartyg. Det är som en filmduk, men man tröttnar aldrig på filmen. Små och stora tankers, motor- och passagerarfartyg, färjor, fiskebåtar och nöjesfartyg passera ständigt revy. Måsarna känner våra matvanor och infinner sig prick vid måltiderna. Passa vi någon gång inte tiden så påminner de oss genom sina hungriga skrin.

 

Man håller på att riva Brännö Brygga. Med sina hundra år på nacken har den verkligen gjort sin tjänst både som brygga och dansbana. Fd mästerlotsen Gunnar Westberg har fått bryggan, bara han sågar sönder den och forslar bort virket. Han skall använda den som bränsle i vinter. Själv har jag blivit lovad några bitar som skall sättas upp på väggen som minne.

 

Samma väder. Tog båten in till Gbg vars asfalt kokade. Slängde mig på ett överhettat tåg f v b till Otterbäcken där Lion Club hade en tjusig hamnfest. Första gången jag sjungit från en godsfinka som scen. Logen var en gammal 1:a klass vagn från järnvägens barndom. Festligt! Väcktes klockan 5.30, bilade till Falköping och "tågade" via Nässjö, Hultsfred till Vimmerby... och värmen svek inte.

 

---------------------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 16 augusti 1969.

 

 

 

 

 

 

Beppe Wolgers stammade från 9-10-årsåldern till omkring 30:

    - Värst var det i skolan. Det hände att jag i bland räckte upp handen för att få svara på en fråga och sedan när jag väl stod upp och visste svaret kunde jag inte uttala det utan stod där tyst... Och så det att bli hånad. Jag tror stamningen som lyteskomik har sin grund i människors eviga skräck, förvåning och undran inför det avvikande. Och som barn var jag så att säga en perfekt kombination därvidlag, jag var både tjock och stammade, något av en "pärla" för de andra, de normala, någon sorts neger i samhället.

 

    - Hur har du övervunnit stamningen?

    - Det kan jag egentligen inte svara på. När jag var 11-12-år gick jag till en talpedagog som gjorde det ännu värre. Han sökte lära mig andningsteknik och så vidare men gjorde det på ett sätt som bara ökade min osäkerhet. Att jag kom över det... ja om jag skulle gissa så var det väl delvis det att jag mötte en del andra stammare, vi kunde sitta ett gäng stammare tillsammans och tala ut om det här och skämta om det. I det ögonblicket man kan börka skämta om det och öppet tala om olika stamningserfarenheter så var ett slags tabu raserat, det var att man inte jämt behövde skämmas ögonen ur sig.

 

    - Men nu när du är en offentlig person och när du framträder i radio och TV, innebär inte det en utomordentligt svår stress?

    - I början var det svårt, ja rätt fruktansvärt, men det gick någotsånär. Och att det överhuvud gick har väl gjort sitt till att jag inte längre har lika stor fruktan för att bli hånad. Jag har fortfarande kvar vissa talsvårigheter, ja överhuvud är mitt tal dåligt. Men allt det där gör inte så mycket bara man får vara lycklig, glad.

    - Hakar det aldrig upp sig numera?

    - Jo, det händer ibland att man får göra omtagningar på grund av att stamningen tar sig andra uttryck, som tvekan, egendomlig andning eller oklart tal, såtillvida att jag söker finna en annan väga att tala, så att själva meningen blir oklar. Och jag har en massa hyss för mig som ibland gör det hela obegripligt, en massa onödiga småord som liksom täcker in det man inte kan men vill säga. Och sedan har jag dessa konstpauser eller smackanden inför ord jag tänker använda men anar att jag kommer att stamma på, för att på det sättet få tid att byta ord.

 

    - Möter man inte också människor som har förståelse för ett handikapp som stamning?

    - Jo, många förtstår och accepterar, har en smula insikt om vad ett handikapp är. Men de flesta torde vara enormt okunniga. Och sedan har vi den där med att särskilt äldre människor ofta blir väldigt snälla eller snarare överseende. Men ett snällt överseende är ungefär lika hemskt som en elakhet tycker jag. Jag tänker på de handikappade vi såg i TV som ett exempel, att de alltid möter folk som visar en sorts snällhet mot dem som är nedlåtande, helt enkelt förödmjukande. På tal om stamning så kan det också vara så att lyssnaren som inte stammar tycker att det är mycket pinsammare än stammaren själv. Och när den som stammar upptäcker att andra tycker det är plågsamt, ja då är det förkylt, då är det botten, då går det aldrig.

 

VI ¤ Den 7 juni 1969.