Roger Lindqvist

I dag har vi städat bort en hel del saker, som samlats på hög under årens lopp. Det brukar ju lätt bli så, när ens filosofi lyder; det där kan vara bra att ha kvar. Det kan säkert komma till användning en dag. Åtta gamla telefoner fann jag i en kartong på vinden. Det var gamla kvarlevor från mina föräldrar, samt från min morfar, som vid det här laget varit avliden sedan 1989. Då förstår ni själva. Men vad som fick mina tankar i rullning, var att i varje telefon har det en gång ringts, och där det framförts både trevliga som otrevliga meddelanden.

En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer det på våran telefon. I telefontrådens andra ände, meddelas att Elisabeths mor har avlidit. Två år därpå, ringer det i samma telefon. Det var våren 1982. Ännu en gång nås vi av en allvarlig röst som under stor vånda, berättar det förfärliga att Elisabeths far hastigt gått bort. Två saker som vi nog aldrig kommer att glömma. En lång tid efteråt, knöt det sig i magen varje gång vi hörde en telefonsignal.

Nu har telefonerna inte endast meddelat tråkiga nyheter. Den har också förmedlat trevliga saker, som när vänner och bekanta ringt och pratat bort ett antal minuter då och då. I en av de telefoner, som låg i kartongen fanns min morfar gamla avlagda. Det var i den man ibland kunde höra hans välbekanta röst, som inte finns längre. Mina föräldrars telefon har också förpassats i samma kartong. I den kunde man vid flera tillfällen höra min mor som sa ungefär så här: - Kan ni komma över på en bit mat. Jag och pappa längtar så mycket efter barnen (barnbarnen). Svaret blev för det mesta: - Tack snälla du, vi kommer på en stund! Nu den 4 juni, har min far varit död i 7 år. Ni ser hur obarmhärtigt tiden rusar sin väg. Det är så knappt man kan förstå.

Telefonerna i kartongen är för många kanske gammal skräp. Jovars, det är det väl antagligen också. Men när jag såg dem ligga där, så såg jag någonting annat också. Det var som om en bioduk med en gammal super 8 film plötsligt började sitt eget liv inför mina ögon. Och inte bara det. Jag tycktes höra mina anhörigas bekanta röster, hörde dem precis som de en gång lät. Mina svärföräldrar, min mor och far, min morfar, samt alla de andra som brukade höra av sig emellanåt, via telefonen och raka spåret hem till oss. Och som sagt, många finns inte längre. De är för alltid borta. Omöjliga att nå. Fastän man så gärna skulle vilja sätta sitt finger i nummerskivan, för att återigen ringa de telefonnummer som fanns så klart inskrivna inne i ens inre. Och visst vore det härligt att höra ett; HALLÅ, är det du Roger. Men så roligt att du ringer. Hur mår barnen?

Avslutningsvis, så vill jag berätta en sak som hände strax efter att Elisabeths mor hade lämnat oss. Några veckor efter dödsfallet, sitter jag en kväll i vardagsrummet framför TV:n. Plötsligt så ser jag att Bettan stegar fram mot telefonen. Men just precis som hon skall lyfta och slå numret, ser jag att hon blir ledsen. När jag frågar vad som står på, så svarar hon: - Oj, jag som hade tänkt ringa hem till mamma!

Vanans makt är stor. Elisabeth hade av gammal vana tänkt ringa sin mor, men i sista stund kom det fruktansvärda över henne, mamma är ju död. Telefonen som hon försökte ringa på, ligger i den nämnda kartongen. En kartong vars innehåll skall kastas så småningom. Med alla minnen. Livet i ett nötskal.

/Roger



I en kartong på vinden, låg dessa åtta telefoner. Telefoner som en
gång hjälpte till att hålla kontakt, men också att meddela vissa saker
av både angenäm som oangenäm natur.


En tidig lördagsmorgon, den 15 mars 1980, ringer denna telefon.
En sorgsen röst, berättar att min hustrus mor Ruth avlidit. Den 25
mars 1982, ringer telefonen på nytt, för att denna gång förtälja, att
Bettans pappa, Felix, hastigt gått bort. En lång tid därefter, kändes
ett obehag varje gång telefonsignalen ljöd.


På ett bord hemma på Hortlaxvägen i Hortlax, hos min morfar, fanns
den här apparaten. Det hände ibland, inte ofta, att morfar slog mig
en signal. Och jag kan än i dag dra mig till minnes hur hans röst lät.
Morfar avled den 29 mars 1989, 89 år gammal.


Hemma på mina föräldrar vardagsrumsbord, stod den här guld-
beklädda telefonen. Det var mest min mor som ringde. Detta p.g.a.
att min pappa skydde att tala i telefon. Men det hände väl ändå
någongång att fars röst uppenbarade sig i densamma. Pappa avled
klockan 20.45 lördagen den 4 juni 2005. 

--------------------------------------------------------------------------------

Året var 1964. Min mor propsade på att jag och min syster skulle gå hos fotografen. Fotomannen ifråga, hette Rune Höglund och hade sin ateljé på Prästgårdsgatan i Piteå. I god tid före fotodatumet, satt min mor igång med att tillverka en cardigan/kofta till mig. Den blev ju hur fin som helst, men det fanns ett problem: den stacks. Är det nåt jag inte gillar, är det ett plagg som får mig att känna obehag. Men vad skulle min stackars snälla mamma säga? Vid första provningen, kunde hon inte undgå att se att jag liksom rynkade på min lilla näsa. Nja, den var inte riktigt i min smak. Men vi gjorde en överenskommelse. Jag skulle ha den på hos fotografen, sedan så...? Jag tror att jag hade den vid juletid samma år också. Men sedan så förpassades den in i glömskans garderob. Till råga på allt tog min mamma fram en rosett som hon satte runt min 7-åriga smala hals. I hela världen - som jag såg det - var det bara jag och tipsexperten Putte Kock som hade en rosett till allmän beskådan. Men jag tänkte att fotostunden skulle vara rätt så snabbt avklarad. Sedan så kunde ju rosetten åka samma väg, in i samma glömskans garderob som den där stickande koftan. Men detta med att glömma, så blev det ju inte. I och med det där fotot, så förevigades ju både min kofta och rosett. Det såg fotografen Rune Höglund till. Och det med besked. Och varje gång jag ser en gammal bild på Putte Kock, så tänker jag på våra respektive gemensamma rosetter. Men det är något som jag lärt mig leva med.


I mina ögon så var det bara jag
och Putte Kock som hade rosett.
Medan Putte hade kavaj, så hade
jag en stickande kofta, som min
mor hade gjort.

-----------------------------------------------
Foto: RUNE HÖGLUND

Rubriken syftar på det min pappa ibland på ett litet skämtsat sätt brukade fråga: "Sko dö håva en Sundkvist, Roger?". (Ska du ha en Sundkvist, Roger?) Sunkist hette det trekantiga tetrapaketet, med apelsinsmak som man ibland fick när man satt en varm sommardag i hammocken därhemma. Annars så var det mjölk som var min favorit, även den förpackningen i den tidstypiska trekantiga 60-tals modellen.



-----------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 17 maj 1969

Fjärrkontrollen är puts väck!
Den har troligen blivit "omhändertagen" av någon illvillig person. Möjligen kan det röra sig om en planerad kidnappning. Den sågs senast omkring klockan 19.32 denna torsdagsafton, vilande i vardagsrumsoffan. Fjärrkontrollen var vid försvinnandet klädd i en svart kostym, med tillhörande grå skjorta. Eftersom fjärrkontrollen saknar ben, så hade den därför inga skor.

Vänligen Roger Lindqvist, närmast anhörig.

PS Om du råkar se den redan nämnda fjärrisen, så var vänlig kontakta närmaste Polismyndighet.

¤ På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike mellan floden Rhone, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet där jag inhandlar ett stycke bröd till den kommande frukosten.

Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar solindränkt takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens viktigaste måltid. Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros- och levendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna dansar jag som Taubes Rönnerdahl en gång gjorde, med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud.


Här lever vi, mitt de Provensalska paradiset.

Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras ibland mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, både under skratt och tårar. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras grånande huvuden, på ett typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar. Utanför vårt hus på höjden, finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdens svalkande skugga.

Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille. Där har vi engagerats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner.

Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, vid någon skönt belägen restaurang nära havet. I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.


Provence, ett paradis på jorden.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande baskerprydda fransoser, mimosaträd och stinna solmogna druvor. En skön dröm har kommit till sin ände. En skön dröm om ett paradis mitt i den vinterkalla norrbottniska vinternatten, en förtrollad dröm, som ännu är just en vanlig dröm.

-----------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Bilder: www.indage.com / www.gotmyreservations.com

JAG ÄR en gammal Folkets Park vars existens de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag belägen i en rätt så oåtkomlig miljö av vildvuxen terräng, vid ett vatten, långt från storstadens buller och brus. I dag finns endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma tillvaro.

Men det fanns en tid när jag verkligen levde, i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu sitter här och minns mig tillbaka, kan jag återigen se de ringlande köerna vid biljettluckorna. Det var idel förväntansfulla män, kvinnor och barn som hade en brinnande längtansfull av att ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den där dagen jag uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att vara allmänheten till tjänst.


- Jag är en gammal Folkets Park...

DEN FÖRSTA sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning i sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i Paris, och den förlamande depression som följde därefter. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv mot de besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkondade barn med glss och kortbyxor, och slätkammade ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i gröna somriga hagar vid soldränkta vatten.

Här syntes även kostymklädda herrar i Humphrey Bogart-hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin obligatoriska styrketår ur en fickljummen plunta. Pojke  och flicka i dans på knarrande brädor till toner av "Livet i Finnskogarna". Ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt.

Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare, kallare, som sänkte sig över vår värld där brödrafolken tvangs i träldom, och förintelse där den brinnande helveteselden spred död från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Park och framförde: "Min soldat" så inget öga var torrt.


Ulla Billquist uppträdde i min Park.
Hon sjöng: "Min soldat" så inget öga
var torrt.

MIN PLIKT var att sprida glädje, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad grå värld, däri fanns min hela själ. Folkparkens själ. I brylcremens tidevarv femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när hans höfter vickade i takt när han sjöng "Jailhouse Rock". I min egen park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis: Little Gerhard. Hans rockande toner togs väl emot i "Buona Sera" till den kvinnliga publikens förtjusning.


En varm sommarkväll sjöng Little
Gerhard "Buona Sera" i min park.
Den kvinnliga publiken stod där med
en lätt rodnad på kinderna, och
klappade i takt.

I mina idag skamfilade artistloger sat en gång, tro det eller ej, Helan och Halvan. Det var under sin Europaturné 1947 som de två legenderna uppträdde på mina golvtiljor. Frank Sinatra äntrade min scen några år senare. Men hade kärleksproblem med sin vackra Ava Garnder så han ledsnade och stack hem till staterna. Sven-Ingvars turnéfordon rullade vid flera tillfällen in genom mina ståtliga grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av min många favoriter, om det nu är någon som är intresserad av att höra mig säga det? Den brukar jag fortfarande nynna på ibland, det sitter liksom fast i mina scenväggar allat detta som en gång passerat mig förbi. Vissa dagar tycks jag mig höra Anita Lindbloms "Sånt är livet" tränga ut ur samma väggar.

DET VAR ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scenbyggnad har stora svarta hål i sitt golv. Tänk annat var det för femtio år sedan. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, så är det just vad jag gör i den här bittra stunden. Men i gråten finns ändå vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.

Häromdagen hände en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas alldeles extra. En mormor och morfar kom kom i sällskap med sitt barnbarn, och med sin välfyllda picknick korg satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med något drömskt i blicken:
    - Kan du tänka dig, att det var på den här platsen som jag och morfar möttes för första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela kvällen, och när Leif Kronlunds orkester spelade "Med dej i mina armar" pussade din morfar mig på kinden.
    - Får jag lov min sköna! sa morfadern och reste sig hastigt upp.
Så dansade de åldrande paret runt på dansbanans knarrande bräder, alltmedan de båda sjöng sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ytsra upptåg.

Trots min skröplighet och min nära förestående död, kunde jag inte annat än känna en glädje och stolthet över deras besök. Tänk att det var här, på min dansbana i min park som dessa två en gång möttes och däefter lovade varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat mig sedan begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, och en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe i skogsgläntan med sitt dragspel.


På en stubbe i skogsgläntan satt Kalle Jularbo med sitt dragspel.

Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. Ut ur snårskogen uppenbarade sig andra välkända musikanter på en enda lång rad: Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid något tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.

-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST

Bilder: www.jpop.com / www.wikipedia.com / www.lastfm.se

Ibland måste man det man måste. Ett av mina måsten var att en dag ringa Marilyn Monroe. Ungefär så här lät samtalet. OBS! Känsliga personer varnas, eftersom det engelska språket kan i somligas öron låta lite knaggligt:

- Is it mrs. Monroe I´am speking with?
- Hello! This is Roger Lindqvist from Övremarken, do you now where Övremarken is?
- Okej, I´ll understand. Do you now where Hortlax is, mrs. Monroe?
- Okej, I´ll understand. But you must now whwre Piteå is? The famous town beetven Luleå and Älvabojn?
- Okej, I´ll understand. But mrs. Monroe you must now where Sweden is?
- You don´t?

Så höll vi på några timmar. Och ni skulle bara veta vilken hög telefonräkning jag fick efteråt. Till slut så enades vi om att hon skulle komma med flyg till Stockholm. Så här fortsatte samtalet:

- Mrs. Monroe. When you are arrived to Kallax, I been waiting in the ankomsthall with a red rose in my hand.
- And then we are going in my blue Volvo to Hortlax. My wife and I are going to have a palt-dinner for you today.
- Tomorrow you and I are going to Piteå Havsbad and swim in the water. Not outside in the Pite älva, but inomhus. Are you interested, mrs Monroe? Yes I think so a heard it in your lovley voice that you are impregnerad, a mean interested.

- Well, I´am now going to put the telephoneluren tillbaka. Mrs. Monroe, we going to see each other next week!
- Say hallo to your friends over there. I´mean John Kennedy, and his brother Bobby also. Thanks for listening.
- Goodbye, and slepp well tonight in your pyjamas. Oh, you dont´t have a pyjamas. What do you say? You only sleep in Chanel no 5? Yes, yes, yes, yes, yes... But mrs. Monroe, I cant sleep with you. You must understand that I have a wife, Elisabeth. I don´t think she liked if you and I sleeps together. You must sleep in yout own room, you know. But if you want, I could read some fairtales before you are going to sleep?
- Bye, bye mrs. Monroe. I see you soon!


På en aning knagglig engelska, samtalade jag med Marilyn Monroe.
Jag bjöd henne hit till Piteå för att under en vecka få "rå om" henne.
Man kan väl säga att jag blev en erfarenhet rikare efteråt.

-----------------------------------------------------------------------------------

IBLAND i mina mest dystra stunder så har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat vid vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom, en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår TV därhemma, min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med stort intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan, bredvid honom står en tillfångatagen FNL-officer. Han lyfter sitt mordvapen, avrättar honom kallblodigt framför TV-kameran men också inför för all världens TV-publik. Jag minns än i dag hur illa berörd jag blev. Med blodet pumpande ur sitt trasiga huvud, ligger han på den smutsiga gatan och dör. Ett bevis på hur vanvettigt ett krig kan vara. Bilden har sedan dess funnits kvar någonstans i ett inre rum, och varje gång jag har konfronterats med någon form av ondska, så tänker jag tillbaka på den där februarikvällen i ondskans år 1968.


Ett bevis på krigets ohyggligheter. Saigons polischef Nguyen Ngoc
Loan avrättar en FNL-officer framför en hel värld. Däribland en liten
kille som snart skulle fylla 11 år. Jag kände mig illa berörd, och har
alltsedan dess "plockat fram" händelsen så fort jag har konfronterats
med någon form av våld. Händelsen på Uöya i Norge väckte mina
minnen igen.

I DEN lilla byn där jag bodde kände alla varandra. Att en farbror i grannskapet skulle mörda en oskyldig flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns det problem även då, visst fanns det kriminalitet, svek, otrohet, ja, till och med mord, men det var alltid på någon annan plats. Inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det låter som en Sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomrike, fyllt av grönskande blad och blommor, och med kompisarna på nära nog en armlängds avstånd. Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man gick i lära för att beredas att möta världen. Skulle man åka buss till stan så fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon tant eller farbror och det är fullt i bussen, res dig då upp och ge plats". I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar.

FARFÖRÄLDRAR DÄR nere, morföräldrar där uppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att umgås med de äldre. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar och släktingar gjorde, så gjorde även jag. Att värna om de svaga i samhället, var något som fanns i den tidanda som rådde. Min far var självklart socialdemokrat och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut så tillhörde han den stora skara som med mössa i hand, tiggde och bad om att får jobb, i hans fall vid Storforssågen som märkpojke.


Min far vid Lövholmssågen i början av 50-talet.

Ränderna gick aldrig ur och när han senare i livet berättade om den här tiden, så var det med ett slags tungt vemod i rösten. Sådana erfarenheter formade honom i hans sätt att se på världen, på gott och ont. Livets huvudregel var att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Tyvärr har det mesta gått förlorat i dag, i "de snabba klippens tidevarv".


Min far, John Lindqvist, vid tiden för sitt körkort 1963.

Människor mår inte bra i vår kontaktlösa värld. De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller andra förutsättningar. Eller hur var det nu, det där som jag en gång, tillsammans med mina kompisar i söndagsskolan i Hortlax församlingshem fick lära mig? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det måste ni också göra för dem".


I familjens trygga famn, sommaren 1968.

-------------------------------------------------------------------------------

ROGER LINDQVIST

SEDAN AXEL blivit gammal och ensam, så tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet varit speciellt viktiga, men så en dag hände det oundvikliga, det som någon gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. I dag är just den dagen när saknaden känns som mest, tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade, sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sådan obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han helt oförmögen till sunt tänkande. Allt sedan hustruns frånfälle var hans värld ett långt utdraget kaos, ett kaos som då och då gjorde honom smått förvirrad.

UNDER DE lyckliga åren när barnen ännu var små, när han och hustrun flyttade in i huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Huset som en gång varit deras gemensamma stolthet, var numera endast ett plågsamt monument över ett liv som inte längre fanns. Och de tomma, tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna, sonen Bengt, bodde med sin familj i Västerås medan dottern Karin nyligen flytta med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg.

Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa bemärkelsedagar. En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofattbart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras, eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig, tärande saknad som varje dag gjorde världen mörkare.


En dag åkte Axel till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och ofatt-
bart att titta på den sten där hustruns namn fanns ingraverat.

NÄR AXEL några dagar före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt i ögonen.
    - Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa och dina övriga värden är inte eller direkt tillfredsställande. Sover du på nätterna?
    - Nä, det har jag inte gjort sedan tryggheten försvann.
    - Axel menar hustruns bortgång?
    - Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om doktorn förstår. Sa Axel och pekade mot hjärttrakten.
    - Jag skriver ut lite lugnande till dig, Axel, som du ska ta två gånger per dag.
    - Vad för slags diagnos ställer doktorn? Vad kan man kalla sådant här, när hjärtat värker och alla minnen gör ont?
    - Kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår, riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allting som tidigare varit en självklarhet försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre så småningom.


 - Blodtrycket är inte det allra bästa,
sa doktorn. Sover du på nätterna?
 - Nä, det har jag inte gjort sedan
tryggheten försvann, sa Axel bekymrat.

HANS DOTTER ringde när Axel kommit hem den kvällen.
    - Doktorn har skickat med en massa piller mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg.
    - Men snälla pappa, är det någonting allvarligt? Hur lyder diagnosen?
    - Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad och inga piller i världen kan någonsin ersätta den tomhet och förlust som din mor lämnade efter sig.
Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts:
    - Diagnosen heter saknad, ingenting annat än bitter och tom hopplös saknad.

--------------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST ¤ Publicerad i PITEÅ-TIDNINGEN torsdagen den 2 juli 2009

Bilder: www.odla.nu / www.lio.se

För några månader sedan blev jag uppringd av en trevlig man från Trelleborg. Han var en stor Beatles-kännare, och tillika samlare av stora mått. Han hade så mycket prylar så att huset blev helt enkelt för litet. Problemet löste han genom att bygga ut sin villa 50 kvm, och där flytta in alla sina saker i "The Cavern Club". På scenen stod ett trumset av märket Ludwig, och på baskaggens frontskinn stod "THE BEATLES". På sidan stod gitarrerna prydligt uppställda, t.o.m. en kopia av Paul McCartneys Höfner-bas. Det enda som saknades var de fyra grabbarna, Paul, John, George och Ringo. På tal om Höfner-bas, så hade vi i Centralskolan i Hortlax ett musikrum som till stor del upptogs av ett piano. Men i en vrå stod ett trumset av märket Gretsch. Det brukade jag spela på i tid och otid. Min musiklärare Sten Westling spelade både el-bas och kontrabas. Men den där el-basen, som jag tyckte var så läcker, var även den en Höfner. Samma sak gällde när vi spelade på Christinasalen i Piteå, där fanns en bas av likadant märke, som bl. a. Folke i orkestern trakterade. Om jag hade varit en bil, hade man sagt att: "Han körde av den stora genomfartsleden och av okänd anledning åkte han ut i den ogenomträngliga terrängen". Men eftersom jag är människa så kallas detta istället för "idéflykt". Det sista var alltså en sådan sak...

Varför har jag nu upptagit er dyrbara tid med att berätta detta? Jo, helt enkelt för den röda tråden hade jag tänkt skulle handla om samlande. Jag har för en stund sedan "umgåtts" med mina egna reliker, och tiden flyr iväg så fort vi träffas, d.v.s. relikerna och jag. Jag tycker att det känns skönt att möta människor som brinner i sin iver av att samla saker. Man känner den där energin strömma ut ur deras hjärtan och av deras "samlarlåga" känner man hur det värmer. Här kommer ett par bilder som får mig att bli både varm och lyrisk:


Piteå-Tidningen, november 1915. En årsprenumeration kostade 3-:


Salomon Salomonsson (1868-1929) från Åsarna i Jämtland, Piteå-Tidningens grundare och chefredaktör, som inför tidningsstarten erhöll ett utgivningstillstånd av den då sittande regeringen. Salle Salomonsson hade dessförinnan bl. a. jobbat på Östersuns-Posten, Norrbottens Nyheter, Norrbottens Läns Tidning i Luleå samt också på Norrbottens-Posten i Piteå. Den 4 januari 1915 kom det allra första numret av Piteå-Tidningen ut.



Norrbottens Allehanda måndagen den 22 november 1915. 1891 står
som premiärår för denna högerinriktade tidning. 1951 avslutades epoken.
1915 heter ansvarige utgivaren Gunnar Egon Widegren.


Social-Demokraten torsdagen den 13 maj 1897. "Utkommer hvarje hälgfri morgon". Tidningen grundades av August Palm 1885. 1887 inträdde Hjalmar Branting som dess "Hufvudredaktör" fram till 1917. Branting blev partiledare för Socialdemokraterna 1907 fram till sin död 1925. Året 1920 valdes Hjalmar Branting till vårt lands förste Socialdemokratiske statsminister. Social-Demokraten värnade om de socialistiska idéerna, och högst upp på tidningens förstasida finns den här texten:

¤ Arbetet är källan till all rikedom och all kultur, och hela vinsten däraf bör därför tillfalla den som arbeta.

¤ Lika och direkt rösträtt åt alla män och kvinnor från 21 års ålder. Valdag på en söndag.

¤ Enkammarsystem. Full demokrati.

¤ Yttrande, tryck-, förenings- och församlingsfrihet.

¤ Religionen förklaras för hvarje menniskas ensak. Fullständig religionsfrihet.

¤ Mellan folkliga skiljedomstolar. Den stående härens afskaffande.

¤ Frihet, Jämlikhet, Broderskap.


Piteå-Tidningens bilaga om den pågående Hantverksmässan som gick
av stapeln sommaren 1957.


Piteå-Tidningens förstasida onsdagen den 23 augusti 1944. Nyheterna domineras av det pågående världskriget. Sven Dahlberg heter tidningens ansvarige utgivare. Dahlberg som var född i Luleå, började på Piteå-Tidningen som redaktionssekreterare. Mellan 1936-1961 satt han på chefredaktörstolen. Dessförinnan var värmlänningen Axel Bengtsson innehavare av densamma. Bengtsson efterträdde Salle Salomonsson vid hans frånfälle 1929. Axel Bengtssons tid som chefredaktör varade fram till 1936.


Axel Bengtsson en färgstark personlighet med värmländska rötter. Bengtsson var Piteå-Tidningens förste socialdemokratiske chefredaktör. Han gick ur tiden 1975.


Sven Dahlberg född i Luleå. PT:s chefredaktör 1936-1961.


Norrlands-Posten "Gefle". Lördagen den 30 november 1935. Lös-
nummerpris: 35 öre.


Arbetet. Onsdagen den 3 maj 1933. Grundlagd 1887 av Axel Daniels-
son (1863-1899).


Axel Danielsson, tidningens grundare, var även politiker och jour-
nalist.


Expressen måndagen den 8 mars 1965. Drottning Louise har avlidit, därav tidningens svarta rubriker. Expressen kom till världen den 16 november 1944. Albert Bonnier, Ivar Harrie och Carl-Adam Nycop var det "tre vise män" som grundlade tidningen. Ivar Harrie blev Expresens förste chefredaktör 1944-1960. Sedan följde:
¤ Per Wrigstad 1960-1977
¤ Bo strömstedt 1977-1991
¤ Erik Månsson 1991-1993 
¤ Olle Wästberg 1994-1995
¤ Christina Jutterström 1995-1996
¤ Staffan Thorsell 1997-2001
¤ Joachim Berner 2001-2002
¤ Otto Sjöberg 2002-2008
¤ Thomas Mattsson 2009-
-----------------------------------------------
Källa: Wikipedia

Stockholms-Tidningen söndagen den 27 februari 1966. Samma år gick ST i graven.


Piteå-Tidningen måndagen den 19 juni 1939.


Piteå-Tidningen onsdagen den 24 augusti 1955. Om "Gröna män i
TEFAT" kunde PT:s läsarkrets läsa om den här dagen. Nyhetstorka?
Kanske! Lösnummerpris: 30 öre.


Norrbottens-Kuriren den 15 juni 1939.


Figaro den 14 januari 1899.


Aftonbladet onsdagen den 13 maj 1936.


Aftonbladet tisdagen den 24 juni 1997. En älskad idol orkade inte
fortsätta längre. Ted Gärdestad i våra hjärtan.

"Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig..."


Piteå-Tidningens Bosättningsnummer lördagen den 17 mars 1962.


Svenska Dagbladet söndagen den 17 april 1898.


Norrländska Socialdemokraten söndagen den 6 oktober 1946. Folk-
hemmets grundare, Per-Albin Hansson avlider plötsligt på spårvagnen
hem till bostadsområdet i Ålsten. Hansson föddes den 7 oktober 1885
och går ur tiden den 6 oktober 1946. Per-Albins efterträdare på posten
blir den långe och gänglige Tage Erlander.


Norrbottens-Allehanda onsdagen den 20 maj 1931. Redaktör och
ansvarig utgivare: Birger Lundberg. Detta datum fyllde för övrigt min
mormor 36 år därhemma i Blåsmark.


Piteå-Tidningen torsdagen den 26 september 1957. Den här dagen bjöd PT sina läsare på bl. a. "Småstugebebyggelse på Backenområdet" samt rapporter om rasoroligheter i USA. Samma dag såg John Roger dagens- och världens första ljus på lasarettets BB i Piteå. Det här var det första ord som jag yttrade enligt min mor: "Var är Piteå-Tidningen?" Det sägs att läkarna blev totalt förbluffade, sköterskorna höll på att svimma, och landshövdingen kom i ilfart från sitt residens från Luleå. Varör han nu gjorde det har jag ingen aning om.


Jag sov mig igenom hela dopakten den 1 oktober 1957. Det var på
grund av att jag varit vaken hela natten och läst Piteå-Tidningen.

--------------------------------------------------------------------------------

Norah brukar sjunga om "Nimbys-värld". Det gjorde hon förresten i dag också. Nimbys är en oas för leksugna barn samt deras föräldrar med sitt (förmodade) barnasinne i behåll. Alla har vi en sorts egen liten värld där vi drar oss tillbaka för att enbart få vara sig själv, och där vi odlar våra intressen. Hemma i ett rum finns min värld. Det utgör ett slags centrum, ett hjärta, i de intressen som jag har och haft under många år. När vi en gång besöte Carl Larsson-huset i Sundborn, och jag för första gången steg över dess tröskel, blev jag så innerligt glad. Det var något i husets atmosfär som grep tag i mig, och den har sedan dess inte släppt taget. Likadant i Anders Zorn-huset i Mora. Man behövde väl knappast tvivla vem som bodde i respektive hus. Både Carl Larsson och Anders Zorn hade satt sin egen speciella prägel på sin boning, och det med besked. Man hade utformat sitt hem efter sin egen personliga läggning. I Carl Larssons fall hade han god hjälp av sin mycket konstnärliga hustru Karin, f. Bergöö, som har stått skola för heminredning till sin egen generation, men även till senare tiders husliga män och kvinnor.  

Nu är jag varken Carl Larsson eller Anders Zorn. Även om jag önskat att jag så vore. De båda svenska konstnärsfantomerna, hyser jag en stor respekt- och konstnärlig beundran för. Beträffande rummet (Rogers värld) har struntat blankt i hur det måste se ut. Jag gör det som känns bäst och mest praktiskt för mig. Det estetiska intrycket kan var nog så avgörande, men ibland så känns det skönt att komma hem till någon som "breder ut sig" och sin hobby. Det är både sunt och friskt att odla intressen, man växer som människa. Även i andlig mening. Under sin relativt korta tid på den här jorden, så gäller det att försöka må så gott som man bara kan. I mitt fall mår jag gott av musik, böcker, historia, att skriva, diskutera, fördjupa mig i ämnen som skänker både stor livskvalitét och harmoni, umgås med likasinnande, både  i vardagslivet, öga mot öga, eller genom bloggen och facebook. Det är inte hela världen om jag inte har de senaste modeplaggen. Det är inte eller nödvändigt att se ut som alla andra gör. Varför måste jag gå i andras fotspår? Jag kan väl gå i mina egna!!!!

Jag tror att det tar tid (för vissa) att hitta sig själv. Ett flummigt uttryck tyckte jag en gång, men som jag idag skriver under helhjärtat på. Att vistas ute i livet ställer vissa krav. Mitt enda krav är: var dig själv, strunta i vad andra tycker och tänker. Kort och gott MÅ BRA! om du kan.

/Roger


Här trängs dom, olika årgångar av tidningar bl a Piteå-Tidningen. Men
det finns mycket som ännu är ogjort. Hoppas att jag hinner innan jag
"flyttar vidare". Jag har också fördjupat mig i 60-talets händelserika
decennium. Detta har tagit sig uttryck i tidningsurkilpp sparade i pär-
mar.


Jag har även fokuserat mig på att samla urklipp om Hortlax. Allt från
tidningsannonser, dödsrunor, artiklar om det ena och det andra mm.
Naturligtvis ingår även släktregister, foton, gamla brev osv. Som berör
både min far och min mors sida. En guldgruva en dag för kanhända
Norah, Max och snart den nya lilla familjemedlemmen.


En gammal radio som ger rummet en viss prägel. Som ni ser så båg-
nar bokhyllan en aning. Varför det då? Svar: Roger har alldeles för
mycket där.


En dag i framtiden när barnbarnen söker sina släktrötter, så hoppas
jag att de alla upptäcker farfars verk. Och kan få glädje av allt det
som finns. På bilden, Norah tittar och tecknar vid sin farfarsfarfars
skrivbord.

------------------------------------------------------------------------------------

"Nordens störste skådespelare", "Ett geni", "Den store" kärt barn har många namn. Så också skådespelaren Gösta Ekman, för den äldre generationen ett klart faktum, och välkänd, medan den yngre kanske på sin höjd vet han var farfar till Gösta "Sickan" Ekman i Jönssonligan filmerna. Men som sagt Gösta Ekman d.ä. var på sin tid en av våra mest firade aktörer. Hans karriär kantades av hyllningar och applåder. Men även medaljen har en baksida, så också i Gösta Ekmans fall. För bakom de berömmande orden, den blomsterfyllda sminklogen, alla ryggdunkningar ruvade Gösta Ekman på en hemlighet. Under 20-talet "halkade" aktören in i ett omfattande missbruk. Kokainet kom i hans väg, och trots lasarettsvistelser- och avgiftningsförsök, så kom "det vita giftet" att leda till hans alltför tidiga död vid 47-årsålder 1938.

Så sent som idag visade SVT den svenska långfilmen "Kungen kommer" från 1936. Här fick den 45-årige aktören möjlighet att spela mot sig själv. Dvs Ekman gjorde en dubbelroll, dels som kung Carl XV, dels som aktören Leonard Pettersson, i denna förväxlingskomedi. I filmen syntes också den då endast 19-åriga skönheten Birgit Tengroth (1915-1983). I rollen som Alexander Dryselius sågs Thor Modéen (1898-1950), komediennen Tollie Zellman (1887-1964) som med sitt välkända sprudlande skratt, en gång lyckliggjorde sin publik på huvudstadens scener, fanns också med i filmen.

Roger Lindqvist


Gösta Ekman d. ä. i "Kungen kommer" från 1936 som SVT visade idag.


Thor Modéen som den fryntlige Alexander Dryselius i eftermiddagens
film "Kungen kommer".

Skådespelaren Edvin Adolphson (1893-1979) berättade om sin gode vän Gösta Ekman i sina memoarer, som utkom 1972:

"Gösta hade en arbetskapacitet som var enorm. Han var teaterdirektör med allt vad det vill säga
 av omtanke och bekymmer. Han var skådespelare med krävande roller både på teater och film,
 ofta samtidigt. Han reste på gästspel till Köpenhamn och Oslo när han fick någon ledighet här
 hemma. Och han filmade i Tyskland det första året han var meddirektör på Oscarsteatern. Med
 medgång följer inte alltid lycka.

 Efter hans medverkan i Faustfilmen i Berlin märkte vi att han ibland var i obalans. Han kunde
 verka trött och nedbruten, men en stund efteråt var han pigg igen och litet överspelat glad.
 Han hade vid några tillfällen talat om arbetstakten under inspelningarna i Berlin. Man kunde hålla
 på över tjugofyra timmar i sträck och för att undvika att ramla ihop utan att kunna ge sitt bästa
 snusade tyskarna ibland litet kokain.

 Det hade en fantastisk verkan. Tröttheten var som bortblåst och man blev kristallklar i hjärnan.
 Vid mina varnande invändningar förklarade Gösta: "Vi var försenade. Ateljéerna kostade hundra-
 tusentals kronor för överdagar. Det var nödvändigt med det tempot".

 Vännerna drog sig diskret undan för att inte avslöja vad de trodde eller visste. Jag har aldrig upp-
 levt så mycken falskhet och feghet som den som omgav den stackars Gösta. Till slut blev kata-
 strofen oundviklig. Den tragedi som sedan utspelades var skrämmande. Gösta tvångsfördes med
 stöd av läkarintyg till sjukhus där han skulle få behandling.

 Man har inte heller i böcker eller andra eftermälen om Gösta Ekman fått höra den vidriga sanning-
 en. Jag vet hur klart han själv såg sin situation när han kom från behandlingen på sjukhuset och
 flyttades till ett konvalescenthem. När jag kom in på hans rum sträckte han händerna mot mig:
 "Edvin, jag har kommit över det! Jag har kommit ur helvetet". Tyvärr blev det inte så. Han återföll
 så småningom i sitt missbruk."


I sina memoarer som kom 1972, berättar Edvin Adolphson om sin
gode vän Gösta Ekman, och hans kamp mot kokainmissbruket.


Gösta Ekman vid sitt skrivbord.


Gösta Ekman med hustrun Greta och sonen Hasse.


Gösta Ekman som Sigge Wulff.


En vacker porträttstudie av Tänkande August och hans hund.


Tutta Rolf och Gösta Ekman i "Nästan gifta" på Vasateatern. Tutta
Rolf (1907-1994) var gift med Ernst Rolf 1930-32. Hon var under
åren 1953-72 gift med Gösta Ekmans son Hasse Ekman.


Gösta Ekman som Kringelein i "Grand Hôtel" 1933.


I filmen "Två om en änka" som premiärvisades den 23 december
1933.


Tänkande August i Köpenhamn 1929.


Ett rollporträtt.


Gösta Ekman i slutet av sin korta levnad.


Kräftskiva på Torpet inför premiären på "Glada Änkan". Stående
Tollie Zellman och Jules Sylvain. Sittande Karl Gerhard, Ebba Bonde,
Gösta Ekman och Zarah Leander.



Skådespelaren Gösta Ekman avled kl. 4 på morgonen den 12 januari på Röda Korsets sjukhem. Dödsorsaken var uremi.

Gösta Ekman var född i Stockholm den 28 december 1890 och fyllde 47 år för inte länge sedan. Han debuterade i en obetydlig operettroll vid Oscarsteatern våren 1908, spelade sommaren samma år vid Brunnsteatern i Helsingfors och var 1908-1911 engagerad vid Hugo Rönnblads resande teatersällskap, där han utförde en rad roller, bl. a. Prinzivalli i Maeterlincks "Monna Vanna", 1911-1913 var han engagerad hos Hjalmar Selander vid Nya Teatern i Göteborg och kom det sistnämnda året till Albert Ranft vid Svenska teatern där han stannade till teaterns brand 1925. Den följande säsongen ägnade han sig åt gästspel och filmengagemang, varunder han bl. a. spelade Faust mot Jannings i den stora "Faust"-film Muranu scensatte i Berlin.

1926-1931 ledde han tillsammans med John och Pauline Brunius Oscarsteatern under dennas talscenssäsonger och var sin egen teaterdirektör på Vasateatern 1931-1935, varvid han de första säsongerna även tog Konserthusets båda salar i anspråk för sin omfattande teaterverksamhet. Under denna rastlösa period spelade han även på Operan i Ibsens "Per Gynt". De senaste säsongerna har Gösta Ekman ägnat åt filmning och gästspel; när han insjuknade hade han sålunda nyss återvänt från ett längre gästspel vid Svenska teatern i Helsingfors och skulle just påbörja repetitionerna för sitt första framträdande på Dramatiska teatern.

Gösta Ekman sörjes närmast av maka, Greta, född Sundström, och son, skådespelaren Hans Ekman.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Det blir äkta Pitepalt till middag idag. En äkta pitebo känner till de välbehövliga ingredienserna. Men undrar om ni vet att i palten ingår även Povel Ramel? Ja, jag trodde väl det! Ni visste alltså inte det. Åtminstone i vårt recept härhemma finns baron Ramel med, för utan Povel - ingen palt. Det börjar med de vanliga, potatisskalning mm. Men - OBS! detta är viktigt - under potatisens skalning, underhåller Povel potatisskalaren (d v s Roger) under tiden jag klär av knölarna. Det där lät som en form av striptease, men det är det inte. Med Povel som sällskap går skalningen som en yster vårdans. Samma gäller dammsugningen. Där spelar Povel också en viktig roll. Nu är det inte enbart Povel som underhåller, det kan lika gärna vara någon annan i musik- eller underhållningsbranschen som sjunger en trudelutt för potatisskalaren Lindqvist där han står vid diskbänken eller när samma man jagar dammråttor i parti och minut. Jag inbillar mig också att palten får en betydligt ljuvligare smak, när Povel finns med på ett hörn. Även städningen blir till 100%. Fråga hustrun. 

Pitepalt & Povel Ramel ingår i den s k "Lindqvistiska-livsnjutar-åskådningen". Det förhöjer livskvalitén avsevärt. Alla eventuella gråa moln på min himmel flyger sin väg, så alla negativa tankar. Denna positivitetsteori är jag pappa till. Nåja, tanken som sådan är inte ny, men jag har s a s skräddarsytt den för att passa just mig. Som vi alla vet flyger det omkring massor med negativ energi likt fula baciller. Jag är väldigt finkänslig vad gäller just detta. Jag kan snabbt som tanken känna av den, så fort jag kommer i dess absoluta närhet. Jag är m a o allergisk mot denna form av folksjukdom som kallas baktaleri och avundsjuka. Allt detta ingår i en grupp som jag kallar för "vi-som-tycker-om-att-trycka-ner-andra-människor-för att-själv-må-bra".

Om man inte mår bra, då ska man uppsöka farbror doktorn. Ni vet den där mannen i vit rock och stetoskop som jobbar på sjukhus eller vårdcentral. Man skall absolut inte dra med sig oskyldiga människor i sin negativa självbild. Ok, då var detta sagt! Men hörrni, det var ju Pitepalt detta inlägg skulle handla om. Typiskt mig, jag har återigen kommit in på helt andra saker. Det blir så här när ord och idéer kolliderar inne i mitt huvud. Tur att det finns alvedon som lindrar den värsta värken.

Ajöken!


En viktig ingrediens i Pitepalt är Povel Ramel. Skalningen går betydligt
bättre, när Povel gör mig sällskap vid diskbänken. I dag hade Povel
även tagit med sig Martin Ljung och Oscar Rundqvist hem i vårt kök.

----Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------------