Sommaren 1971
Min mor och syster handarbetar på vår nygjorda altan, sommaren 1971. John, pappa, som för det mesta hade nåt "otyg" för sig tittar ut genom dörren. Själv så står jag bakom kameran. Till höger ses pappas blå VW 1600 TL 1967:a. Under den här våren så insjuknade pappa i en slags oförklarlig infektion i kroppen. Han som aldrig brukade bli nämnvärt sjuk, låg nu fjättrad i sängen på övervåningen. Han som aldrig brukade stanna hemma från jobbet på wallboarden, utan envist gå till jobbet vardag som helgdag. Samma vår så inredde min far och hans svåger, skomakaren John Risberg, ett rum uppe på vindan. Det som skulle bli mitt pojkrum.
Pappa, som vid det här laget hade fyllt 48 år, var så pass sjuk att vi började oroa oss hur det skulle gå. En dag kom hans brorsa, Sven på besök. När Sven kom nerför trappen efter besöket såg vi att han grät. Så illa ställt var det. Tack och lov så blev han frisk igen. Min mor Maj-Gerd var 42 år när bilden togs och min syster Gerd 23. Fotografen, dvs jag, var 13 år.
--------------------------------------------------------------
Grattis Danne!
I dag fyller yngste sonen Daniel 31 år. Daniel ses längst till vänster.
70-årig bröllopsdag
Den 18 januari 1948, vigdes mina föräldrar av kyrkoherden C O Degerman i Hortlax. Min mamma har berättat, att när hon skulle kläs till brud, så var det 40 minusgrader. Hon hade beställt en taxi troligen hos taxiägaren Göran Berglund, då bosatt på nuvarande Skatanvägen i Hortlax. Jag har ett minne av att min mor även berättat att det var en snörik januari det här året. Den efterföljande middagen med släkt och vänner, ägde rum hemma hos pappas bror Erik Lindqvist och hans fru Essy på Innimarksvägen i Övremarken, Hortlax. Jag vet att faster Essy var en stor och kunnig "mat-mamma" som troligen ordnade till den här bröllopsmiddagen.
På tal om faster Essy, så minns jag henne med stor värme. Ja, även farbror Erik naturligtvis. En fin och mycket snäll man.
GRATTIS! till pappa uppe i himlen, och ett GRATTIS! till min mor som går mot sitt 89:e år i år.
Farmor Hanna
Farmor Hanna, flankerade av döttrarna Emmy Risberg t.v.
och Elsa Lundmark t.h.
Den 7 januari 1970, avled min farmor Hanna Lindqvist, 81 år gammal. Hon var född den 6 mars 1888 i Stensjökullen, Blåsmark. Föräldrarna hette Erik Anton och Maria Lovisa Eriksson, f. Svedberg. 1911 gifte hon sig med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors, Västerbottens län. Farfar Amandus avled den 20 januari 1965, 78 år gammal. I äktenskapet föddes tio barn: Ingvar, Erik, Emmy, Elsa, Gunnar, Sven, Artur, John, Sigrid och Åke.
John
Ett tjuvknäpp på min pappa John, från sommaren 1972 när han med en Povel Ramel-mössa på sitt huvud, klippte gräset på vår tomt.
Elsa och Ivan /1976
Min faster Elsa och hennes man Ivan. Faster Elsa, fyllde 60 år den 4 augusti 1976. Det var då den här bilden togs. Det blev kalas med hennes syskon och deras äkta hälfter. Elsa och Ivan är ett bra exempel på de fina släktingar jag omgavs av under min barndom. Och på grund av detta, så blir jag mer och mer tacksam ju äldre jag blivit. Elsa gick ur tiden den 10 mars 2002. Ivan dog inte så långt efter, han avled den 14 juni 2002.
Pensionärshemmet, Hortlax - 1984
Min morfar, Sanfrid, med våra två barn, Robert och Andreas. Morfar bodde i Pensionärshemmet på Hortlaxvägen i Hortlax. Andreas f. 1982 och Robert f. 1984. Morfar föddes 1899 och avled 1989.
Släkten Lindqvist / Eriksson
Midsommarafton 1991 ordnade jag och två andra släktingar en jättestor släktträff med 160 deltagare i Hemmingsmark. Av de 22 personerna på bilden, så är 13 av dem borta i dag.
Aldrig glömda:
¤ Sven och Elma Lindqvist ¤ Ivan och Elsa Lundmark ¤ Emmy Risberg ¤ Åke Lindkvist ¤ John Lindqvist ¤ Gun Sandström ¤ Artur och Ragnhild Lindqvist ¤ Gun-Britt Öqvist ¤ Anita Pettersson ¤ Aina Lindqvist ¤
Julkramar!
På julaftonens eftermiddag gjorde jag och Daniel ett besök hos min mamma på Hortlaxgården. Hon fyller 89 år i maj 2018. Det blev kaffe med bullar vid köksbordet. Älskade mamma!
36-årig bröllopsdag
Den 23 december 1981 gifte vi oss i Piteå stadshus. Tage Hansson vigde oss. På vägen in, så spelades Jämtländsk brudmarsch, i Merit Hemmingsons version. Bröllopsvittnen var Helena och Göran Öhlund. Efteråt så åt vi middag på Tuna på Storgatan i Piteå. I dag firar vi alltså 36 år som gifta. Fast vi träffades redan 1978.
"Huse oppe norremojra..."
Mormor och morfars hus i Blåsmark.
Bilden togs 1987.
Morfar
Sanfrid Lundgren (1899-1989).
Att så här kort ge en slags heltäckande levnadsbeskrivning om morfar, är rätt så svårt, och skulle inte alls ge honom rättvisa. Hans intåg i den här världen, den 21 juli 1899, var omgärdad med ett slags tabu. Varför, jo, när jag kikade i kyrkböckerna i början av 90-talet så gav man honom den stämpel som förföljde honom i alla fall de första barndomsåren: "OÄKTA".
Morfar, hade den oturen att födas utan en känd pappa. Dåtidens moralsyn var hård och fast. Så det blev som det blev. Jag tror att morfar så småningom skakade av sig den där stämpeln. Han gjorde inget större väsen av det.
Även om jag inte upplevde morfar speciellt religiös, så hade han ändå ett behov i att läsa sin heliga skrift. Till detta tillkom också att skriva ner de bibliska texterna på allt som han kunde skriva på. När jag som barn hälsade på så satt han oftast med den Lutherska postillan på köksbordet, och med sina läsglasögon på nästippen. Morfar var ingen sträng person. Tvärtom! Han hade alltid nära till skratt, ett skratt som ibland ledde till tårar. Inte ledsna tårar, utan glada tårar.
Eftersom både mormor och morfar bodde grannar med oss, så träffades vi ofta. Det är jag glad över i dag. Som barn är det nyttigt att ha äldre människor runt omkring sig. Även mina farföräldrar bodde ett stenkast från mitt föräldrahem.
Mormor dog den 8 oktober 1964. Och jag minns morfars sorgsna tårar. Morfar var 65 år fyllda, mormor fyra år äldre. I familjen fanns sju barn varav den äldsta, Anny, som mormor hade före äktenskapet med morfar. Anny var gravt hörselskadad. En åkomma i tidiga barndomen gjorde att hon förlorade sin hörsel. På grund av detta, så sattes hon på tåget till Härnösand och den dövstumsskola som fanns där. Men Anny kallade alltid sin styvpappa för endast pappa.
En av sönerna, Tage, föddes med en muskelsjukdom och en utvecklingsstörning, som gjorde att han så småningom placerades på Tallhedsskolan i Råneå. Där avled han vid 14-årsålder 1947. Min mor har berättat om kvällen innan Tage åkte till Råneå. Mormor och morfar vankade av och an i köket i huset i Blåsmark. Gjorde man rätt eller gjorde man fel? Min mor berättade också om sömnlösa nätter då morfar gick omkring i köket med Tage i famnen. Det fanns en oro över honom, vad som skulle vara bäst. De efterföljande åren så fanns oron och ångesten kvar. Men livet fortsatte.
Ett exempel på de handskrivna texter som morfar lämnade efter sig.
Ark efter ark, sida efter sida, fanns välbevarade i morfars lägenhet,
efter hans död, 1989.
Livet fortsatte, som sagt. Morfar, var nu änkeman, och förblev ensam fram till sin död, den 29 mars 1989. Häromdagen tittade jag igenom några gamla videofilmer där morfar fanns med. Han satt hemma i vårt kök och pratade med våra barn. Det här var våren 1988. Han hade då ungefär ett år kvar av sitt liv. Jag frågade honom en gång om han skulle velat börja om från start. Svaret kom omedelbart: Nää... Han verkade nöjd och belåten över det liv han hade fått till skänks. Den 7 april 1989 fördes han till den sista vilan på Hortlax kyrkogård. Jag såg honom efter att han hade dött på lasarettet i Piteå, och även i döden såg han nöjd ut.
Döden kom inte oväntat, men inträffade ändå abrupt. Morfar, hade en tanke om detta; En ung kan dö, en gammal måste dö. Jag minns även några andra ord kommen från morfar: Att dö är som när man blåser ut ett ljus. Tänk så rätt han hade, min morfar.
Morfar, på Vallen i Svensbyn sommaren 1978.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära mamma...
Min mor närmar sig de nittio... fast först måste hon ju fylla 89. Födelsedagen har hon den 14 maj. Sedan 5 år bor hon på Hortlaxgårdens äldreboende. Sedan 12 år är hon änka, efter min pappa John. 1947 förlovade sig mina föräldrar. Det finns en fin bild av dem båda stående vid kyrkmuren utanför kyrkan i Öjebyn. Båda uppklädda så fina så propra. I januari 1948 gifte de sig. En mycket kall dag, enligt min mor. 40 grader, och mycket snö.
När jag tänker tillbaka på min mamma, så finns inget minne av att hon någonsin var arg. Jag brukar påminna henne om detta, då ler hon och säger; "jag kanske inte hade nån anledning att vara arg". Anledning hade hon säkert. Men att inte vara arg, har ingått i hennes personlighet. Jag tror att min mormor hade samma personlighetsdrag, så även morfar. Något som har utmärkt min mor i alla år är hennes rädsla för mörker. Hon har med andra ord varit mörkrädd.
En väninna till till mamma, Birgitta, berättade en gång att min mamma alltid var en social och mycket gladlynt person. Birgitta eller Birgit som hon ofta kallats, berättade i ett av sina många brev om ett möte, på vägen mellan Blåsmark och Hortlax. "Maj-Gerd och jag möttes på vägen, jag bodde i Hortlax, Maj-Gerd i Blåsmark. Hon kom i sin allra finaste sommarklänning och cyklade. Hon var glad, som vanligt. Ja, Maj-Gerd har alltid varit en kär vän".
Mamma, har inte bara varit en kär vän, hon har varit en kär mor också. Hon har alltid trott på mig. Om det var nåt jag hade på hjärtat så gick jag till mamma. Även om pappa också var snäll, så var det ändå mamma som var den som man anförtrodde sig åt.
Idag, 2017, är mammas minne långt ifrån intakt. Hon som tidigare mindes när vi andra inte gjorde det. Är man 88 år så har man full förståelse för minnesluckorna.
Älskar dig, mamma!
Roger
Kusinerna 1986-06-29
Den 29 juni 1986 tog jag den här bilden på JOEL, ANDREAS, IDA, DANIEL och ROBERT. Den här dagen var vi på besök hos Roger och Ulla-Mai i Vistträsk. I dag ha de små blivit fullvuxna med egna familjer. Joel och Daniel är bröder, liksom Andreas och Robert. Idas bror Erik var inte född, inte eller Andreas och Roberts lillebror Daniel.
Ante & Danne
Här får storebror Andreas behandling av lillebror Daniel för sin onda rygg. Rygg-behandlingen sker hemma på köksgolvet hos mor och far.
Mor, far och syster
Mamma och pappa, sommaren 1977 i Dalarna.
Gerd, min storasyster, den 19 juni 1986.
Familjen LUNDGREN - Vistbäcken,
BILDEN. Familjen Axel Lundgren, Vistbäcken, Vistträsk. Sittande fr v Elma, Elsa och Axel. Stående fr v Siri, Inga, Åke, Ruth och Greta. Av de sex syskonen är det endast Inga som lever idag. För några veckor sen så hälsade vi på henne, Elisabeth, Daniel och jag. Eftersom våra tre söner, aldrig fick tillfälle att träffa sin mormor, Ruth, så var Daniel väldigt intresserad av att möta Inga. - Detta är det närmaste du någonsin kommer din mormor, sa jag innan vi åkte.
Det blev ett trevligt möte. Inga tycktes mig vara så lik sin storasyster Ruth, t.o.m. rösten lät densamma. Elisabeths mor Ruth, avled den 15 mars 1980 hon blev 49 år gammal. Inga, berättade att deras mamma, Elma Lundgren, en gång hade en slags föraning om vad som komma skulle: - Jag har en känsla av att Ruth inte blir så gammal. En spådom som slog in, tyvärr.
AXEL LUNDGREN som ung. Han föddes i Råbäcken, Lillpite.
Axel, jobbade som skogsarbetare.
ELMA LUNDGREN f. OLOFSSON Nattberg, Vistträsk.
Elma, var sömmerska.
RUTH ÖHLUND f. Lundgren (1930-1980).
Elisabeths mor, som tyvärr aldrig hann
uppleva våra barn.
INGA HOLMSTRÖM - lillasyster till Ruth. Roligt att träffa dig Inga.
Ett besök vi måste göra om. Likheten var slående med Ruth.
Bilder från förr
Bilden av mig och barnbarnet Max, togs i oktober 2009.
Max, föddes den 11 oktober. I samma veva drabbades
Elisabeth av den fruktade svininfluensan. Det fanns två
patienter vid det här tillfället på intensiven på Piteå lasarett,
som löpte risk att dö. En av dem var Elisabeth. Om detta
stod att läsa i Piteå-Tidningen. Man hade naturligtvis inte
namngett dem, men det var Elisabeth och en manlig patient
som var de mest allvarliga fallen. Hon låg i respirator en
vecka. Det tog fyra veckor innan hon kunde lämna lasarettet.
Farfar och Max.
En mycket liten Max.
Farfar och Norah.
Bus i sängen, farfar och Norah.
Farfar och Malte, 2012.
Paus i målandet.
Robert och Max.
Mor och far - 1976
Min pappa gör räkningarna hemma vid köksbordet.
Mamma städar bort efter middagen.
ERNST m. familj
T.v. Ernst Eriksson, min farmors lillebror.
T.h. okänd man.
En för mig okänd plats. Men bilden fanns i
Svea och Ernst Erikssons album.
Makarna Ernst och Svea Eriksson med sonen Gösta hemma
på tomten i Svedjan, Hortlax.
