Roger Lindqvist

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 december 1976.




¤ BERTIL GRANBERG - sax, trummor

¤ KENNETH GRAHN - orgel

¤ ERIK LUNDBERG - trummor

¤ CONNY DANIELSSON - sax, gitarr

¤ ROBERT ÖBERG - gitarr, sång

¤ KJELL ANDERSSON - bas, sång


1972 släppte orkestern sin andra platta i ordningen. EP:n "KJELL-BERTILS" inspelades i Arac-Studio i Örnsköldsvik. De fyra låtarna som fanns med var:

Långtradarchauffören - Guitar-Boogie - Stjärnehälsning - Atlantis

Tekniker: Hasse Lundgren & Per Sörlin.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Konstig rubrik kan tyckas, med det finns en enkel förklaring. I Kjell-Bertils orkester fanns två personer som nyttjade snus. En av dem var Allan. Och trots att han spelade sax så klämde han in en prilla med jämna mellanrum. Kjell, basist och sångare, var också en hängiven snusare. Kjell brukade vanligtvis stå litegrann till vänster om mig där jag satt bakom trummorna. Allan stod placerad nästan rakt framför med sin tenorsaxofon hängande i ett band runt halsen. Ibland (när prillan skulle ut) mitt mellan två danser, så slängdes den på golvet, men hamnade istället till 99% i min bastrumma. När danskvällen var över, och vi bytt om och skulle "riva" ner våra grejer, det var då som jag upptäckte allt det där snuset av märket Tre Ankare som låg i min stackars bastrumma. Så jag och mina trummor fyllde alltså två viktiga funktioner i Kjell-Bertils orkester från Piteå. Dels att hålla takten, och ge stadga åt de låtar vi spelade, dels att vara en slags "snusuppsamlare" åt mina två kollegor.

Mitt gage skulle givetvis varit högre p.g.a. mitt "extra-arbete" som snusuppsamlare. Åtminstone skulle jag krävt Kjell och Allan en avgift på 1 kr. per kastad snus, tyvärr så blev det inte så. Följden blev att jag själv började snusa så småningom. Vad det blev? Jo, Tre Ankare portionssnus. Snacka om dåligt inflytande. 


KJELL-BERTILS orkester...


...min bastrumma...


...TRE ANKARE var ingen bra kombination!

------------------------------------------------------------
Tre Ankare: www.snuscentral.org

Det här är en historia som jag säkert berättat om förut, men jag kan väl få ta den igen?
Året är 1982, jag har nyss börjat med Kjell-Bertils som trumslagare. I bandet fanns ju även Allan Lundström på tenorsax. Att han var en supermusiker visste ju de allra flesta, även jag. Man kan väl säga att spela med Allan det var en upplevelse, för mig som trummis. Det märktes hur professionell han var, ända ut i fingerspetsarna. Samtidigt som han var en höjdare på sin sax, var han en rätt så bohemiskt lagd snubbe. Han var beläst och kunnig, och hade ju även ett sk "konstnärstemperament". Inte så att han var arg, men den personlighet han var utrustad med var lite utöver det vanliga.

En gång kom trummisen Egil Johansen (1934-1998) på Framnäs för att hålla en "drum-clinic". Med andra ord en slags undervisning för slagverkseleverna därute. Egil skulle i samma veva göra ett radioprogram med några jazzmusiker däribland Allan Lundström. Det var Egils egen önskan att ha Allan med i det för tillfället ihoplockade bandet. Nästa helg när vi som vanlig satte oss i orkesterbussen berättade Allan följande:
    - Joo, ja var ute på Framnäs å lirade med Egil häromkvällen. Å kan ni tänka er, när jag kom in i rummet, så kom Egil och gav mej en stor jäkla blöt puss mitt på munnen.

Man måste nästan ha hört Allan live för att ta del av det komiska i historien. Hans min när han berättade är svårt att ge rättvisa åt i en liten berättelse. Men jag kommer nog att minnas det där länge just den där stunden när han satt i bussen med kepsen nerdragen och lät oss ta del av den där "blöta pussen".

En annan gång fick Allan erbjudande av Sveriges Radio att göra ett eget program med jazzlåtar. Han fick fria händer att handplocka sin musiker. Vad jag kommer ihåg så valde han basisten Sture Nordin (1933-2000) och trummisen Petur "Island" Östlund. Vilka de andra var kommer jag inte ihåg.


Egil Johansen gav Allan en blöt puss
när de träffades.


Sture Nordin var en av de musiker som Allan valde i sitt program.


Petur "Island" Östlund var Allans val av trummis.

-----------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.tradebit.com / www.hatena.ne. / www.jazzbilder.se /

Den 16 juni spelar Lulle Ellbojs 13-mannaband upp till dans på Tivoli i Köpenhamn. Bandet innehåller bl. a. Lasse Gullin och Leppe Sundevall som ledande stjärnor. I övrigt är sättningen : 1:a trumpet, Wirde Nilsson, 2:a trumpet norskfödde Bosse Bygaard. Trombonesnubbarna heter Folke Rabe och Kurt Jernberg. Saxkvintetten består av Kjell Stenborg, Allan Lundström (tenorssolist) första sax, Lulle själv, 2:a sax, Gunnar Lundén, Weldén 2:a tenor och Lasse Gullin baryton. Pianisten Roffe Hedén, basisten Harry Widén och trumslagaren Tage Kjellström sköter kompet. Fredagen efter engagemangets början har bandet sin första radiosändning och sedan har bandet reguljärt en sändning i veckan under hela sommaren. Lycka till Lulle, och hela bandet också förstås.


Lulle Ellbojs orkester på Tivoli i Köpenhamn sommaren 1954.
Längst fram till vänster: Lasse Gullin, till höger om honom: Pitebon
Allan Lundström. Orkesterledaren Lulle Ellboj var född 1911 och avled
1960.
-------------------------------------------------------------------------------
Texten är hämtad ur Accordion Journalen den 15 juni 1954.

KJELL-BERTILS ORKESTER. Inspelad 1971, med viss assistans av
Yngve Forssélls orkester.

Kjell Andersson - Sång, bas.

Conny Danielsson - Saxofon, gitarr.

Robert Öberg - Sång, gitarr.

Bertil Granberg - Saxofon, trummor.

Kenneth Gran - Orgel, sång.
----------------------------------------------------------

KJELL-BERTILS spelade på Travrestaurangen "Spiltan" i Boden i kalla
januari 1983.

¤ Robert Öberg - gitarr, sång, kapellmästare.

¤ Kjell Andersson - bas, sång.

¤ Thomas Åström - piano, sax, sång.

¤ Allan Lundström - sax, keyboard.

¤ Roger Lindqvist - trummor.

Häromdagen presenterade jag den repertoar som användes i Rolf Åhmans orkester. I rättvisans namn kommer nu även de låtar (som jag kommer ihåg) hämtade ur Kjell-Bertils låtlistor.



LÅTAR HÄMTADE UR ORKESTERN KJELL-BERTILS REPERTOAR - 19 JANUARI 1984:

¤JAG HAR BOTT VID EN LANDSVÄG¤ ¤SOUTH OF THE BORDER¤ ¤HÄLFTEN SÅ KÄR¤ ¤JAG SKALL HA ETT LITET PARTY¤ ¤THEME FROM M.A.S.H.¤ ¤LOVE ME¤ ¤EN SÅNG TILL FRIHETEN¤ ¤OH CAROL¤ ¤SPANSKA ÖGON¤ ¤IL MONDO¤ ¤EN UNDERBAR KÄNSLA¤ ¤JAG LEVER ENSAM NU¤ ¤SAVE YOUR LOVE¤ ¤HEY PAULA¤ ¤IF A SAY YOU HAVE A BEAUTIFUL BODY¤ ¤RÖR VID NÅGONTING¤ ¤GENIE¤ ¤PRETEND¤ ¤LET´S SPEND THE NIGHT¤ ¤TUR I KÄRLEK¤ ¤DET ÄR FÖRSENT¤ ¤DEEP PURPLE¤ ¤MORE THAN I CAN SAY¤ ¤BLUE BY YOU¤ ¤DU TROR JAG ÄR BLÅÖGD¤ ¤GUITAR BOOGIE¤ ¤BARA ÄN EN GÅNG¤ ¤LAST DATE¤ ¤MUSTALAINEN¤ ¤MOODY BLUE¤ ¤IT´S NOW OR NEVER¤ ¤KISS ME QUICK¤ ¤TWILLIGHT TIME¤ ¤HAR DU ALDRIG VARIT ENSAM¤ ¤NOW AND THEN¤ ¤SUCH A NIGHT¤ ¤CAH-CHA NOOGA CHO-CHO¤ ¤SEE YOU LATER ALIGATOR¤ ¤FEELINGS¤ ¤DREAM, DREAM¤ ¤COME PRIMA¤ ¤AMOR AMOR¤ ¤SMILE¤ ¤RYTHM OF THE RAIN¤ ¤DU HAR GJORT MIN GRÅA VÄRLD TILL GULD IGEN¤ ¤HOUND DOG¤ ¤JUST FOR YOU¤ ¤KÄRLEKEN ÄR INGEN LEK¤ ¤ONE WAY TICKET¤ ¤HOME ON THE RANCH¤ ¤HÄLFTEN SÅ KÄR¤ ¤WOMAN¤ ¤MISTY¤ ¤ONLY SIXTÉEN¤ ¤JAG STÅR UTANFÖR OCH TITTAR IN¤ ¤SHE´S NOT YOU¤ ¤DÅ LYSER EN SOL¤ ¤DANNY BOY¤ ¤MORE THAN I CAN SAY¤ ¤BARA ÄN EN GÅNG¤ ¤MEET ME IN STOCKHOLM¤ ¤SILUETTER¤ ¤JUST WALK ON BY¤ ¤JAG GER UPP¤ ¤I WAS FOLLOW HIM¤ ¤WHITE CLIFFS OF DOVER¤ ¤CHICAGO¤ ¤DESAFINADO¤ ¤GO BACK TO OLD DAYS¤ ¤GE MIG EN STUND AV DITT LIV¤ ¤FOOLS FALL IN LOVE¤ ¤BLIR DU ALDRIG NÅNSIN NÖJD¤ ¤ROSE¤ ¤PARISIAN WALKWAY¤ ¤THEME FOR YOUNG LOVERS¤ ¤VINDARNA VÄXLAR¤ ¤SEALED WITH A KISS¤ ¤VID EN LITEN FISKEHAMN¤ ¤ESTRELITA¤
-------------------------------------
Samt många många fler.....

Fredagen den 4 april 1975.

Idag så ringde en trevlig ung dam från musikhögskolan till mig. Hon frågade om jag var "den" Roger, som spelat trummor i Kjell-Bertils. När jag bekrätftat detta, frågade hon om jag ville ställa upp för en radiointervju.
- Och vad ska den handla om då, frågade jag.
Det visade sig att hon och hennes "team" ville undersöka vad som hände med oss dansmusiker, och hur vi upplevde det när den stora diskovågen kom under 1970-talet. Eftersom jag i nuläget håller på med en speciell grej med skrivandet, tackade jag nej.
- Jag har tyvärr inte tid just nu, sa jag. Men ämnet lät onekligen intressant. Jag hänvisade den rara unga damen till en kollega istället. Så vi fär väl se om min kollega träder in och berättar i mitt ställe- istället?

KJELL-BERTILS på turné, påsken 1984. Robert Öberg - sång, gitarr,
kapellmästare, Allan Lundström - tenorsax, keyboard, Thomas
Åström - sång, altsax, piano, Roger Lindqvist - trummor, Kjell
Andersson - sång, bas.

Lördagen den 14 januari 1984. En kväll som vi sent skall glömma.
Vägen till Gunnarsbyn kantades av diverse motgångar. Historien
om hur Kjell-Bertils orkester genomgick skärselden den här vinter-
kvällen för drygt 26 år sedan, har jag berättat om i tre artiklar -
publicerat i Piteå Tidningen.


KJELL-BERTILS årgång 1983.


KJELL-BERTILS årgång 2010.


Publicerat den 7 juni....


Publicerat den 17 juni.....


Publicerat den 3 juli.....

En minnesruna över Allan Lundström införd i Svenska Dagbladet
den 4 maj 2009. Allan spelade i Kjell-Bertils 1977-1983.
-----------------------------------------------------------------------------------

ROBERT ÖBERG. Gitarristen, sångaren och en gång kapellmästare
i Kjell-Bertils, Robban Öberg, visar här upp två affischer av bandet.
Den 27 mars deltog Robert och de andra medlemmarna i "Dansbands-
krampen". Inför denna kväll så gjordes ett stort repotage i Piteå Tid-
ningen, som denna bild kommer ifrån. 

Foto: Piteå Tidningen.

Berättelsen som följer är i mångt och mycket en rätt så tragikomisk historia. Ett  dokument från dansbandsvärldens baksida, långt från allt glitter och glamour, om hur en alldeles vanlig spelkväll, snabbt förvandlades till en i det närmaste okontrollerbar situation. Det hela tog sin början en lördag i januari 1984. Kjell-Bertils orkester skulle i vanlig ordning åka med sin orkesterbuss  till Gunnarsbyns Folkets Hus. En av bandets ordinarie medlemmar, befann sig vid tillfället på en annan plats i landet. Därför hade en vikarie inkallats. Några månader tidigare hade två av bandets medlemmar betämt sig för att sluta. I ett enda slag stod vi utan både keyboardist och saxofonist. Tomrummet efter saxofonisten ordnades snart upp, detta med en tidigare medlem, och där fanns inga problem. När det gällde keyboardsidan, hade en ersättare (som vi kan kalla för Olle) börjat. Det skulle snart visa sig att Olle var en man fylld av många personliga problem, och som därför gav oss en mängd huvudbry. Olle kom att bli vår "lilla nödlösning", tills vi skaffat en något stabilare medmusikant. Så vi i bandet beslöt oss för att skjuta det hela på framtiden.

Lördageftermiddagen den 14 januari, åkte tre av orkesterns medlemmar med orkesterbussen i riktning mot Gunnarsbyn. Men ganska så snart insåg vi att värmen i bussen var ur funktion. Trots en frenetiskt felundersökning kunde vi inte avhjälpa problemet. Klockan tickade, som resulterade i en sorts nervanspänning för oss ombordvarande. Tur i oturen var ju att vi hade våra varma vinterkläder, mössor, halsdukar och tjocka yllevantar, för att i viss mån hålla den värsta kylan borta.  Det enda akuta var att bussens alla rutor isades igen. Så medan chauffören satt bakom ratten, hjälptes vi åt för att hålla upp sikten. Mitt i villervallan så dök nästa problem upp i den starkt nedkylda orkesterbussen. Inga bromsar. Nåja, det kanske kändes en svag antydan till broms, men för säkerhetsskull stannade vi för en påfyllning av bromsolja.

Den första etappen på denna händelserika lördagseftermiddag var Hertsön i residensstaden Luleå. Det var där som våran Olle bodde. Medan vår kapellmästare gick för att anmäla vår ankomst, satt jag och min kollega i bussen och huttrade och frös. Efter en kort stund var han tillbaka. Det allra första han sa, lämpar sig definitivt inte inte i tryck. Men att något var mycket galet det kunde vi se, och detta "något" fick vårt blod att frysa ytterligare 200 grader.
-"Nu är det kris, grabbar. Olle sitter på häktad på "Vita duvan" här i stan. Polisen sydde in honom idag". sa kapellmästaren väldigt uppbragt.
-"Jag ringer Allan!", fortsatte han.  Allan var vår underbare saxofonist som efter sex år i bandet,  slutat några månader tidigare. Nästa steg var att hitta en telefonkiosk. (Märk, att detta var innan mobilen blev var mans egendom).

Sedan samtalet var avslutat, och vi fått en positivt besked av Allan, att han skulle "dyka upp" under kvällen, fortsatte vi mot målet: Folkets Hus i Gunnarsbyn. Att hitta vägen mot spelstället visades sig vara bättre sagt än gjort. Under färdens gång utbröt ett kraftigt snöfall, vilket gjorde sikten än mycket värre. Kom ihåg att bussens fönster sedan tidigare var hårt ansatt av imma och is. När bussen med de tre bandmedlemmarna så småningom - trodde sig - närma sig målet, utbröt nästa problem; var ligger Gunnarsbyn? Under mer gynnsamma omständigheter skulle det hela säkerligen förlöpt utan större problem, men nu i denna stund, gick allt runt i huvudet. Vi stannade vid vägkanten, för att kika lite närmare på en skylt som var alldelse för nedsnöad för att kunna avläsas.

Jag erbjöd mig frivilligt att plumsa ut i den djupa snön, för att röja mystiken i "skyltfrågan". Vid tiden för "snöplumsandet" hade mörkret fallit, som ett stort svart täcke över omgivningen vilket gjorde det ännu mer krångligt på alla sätt och vis. Conny, tog då fram den enda ficklampa som fanns i bussen. En liten lampa som gav ifrån sig det  svagaste ljus som världen någonsin skådat. I min strävan att att få bort snö och is från skylten, hade jag ett redskap i handen. Följden blev att varenda gång jag hoppade upp för att slå till, sjönk jag allt djupare ner i snön. Under tiden gjorde Conny allt han bara förmådde för att "lysa upp min värld". Så småningom kunde vi urskilja namnet "Gunnarsbyn" på den snöbelamrade vägskylten. Visserligen såg jag ut som en liten snögubbe när jag väl kom fram till bussen, men vi hade i alla fall kommit nästan fram till slutdestinaitionen. 

På bron till Fokets Hus stod Janne, han körde egen bil den här kvällen.  Det var han som inkallats när vår ordinarie basist fått förhinder pga sitt civila jobb. När vi lite slokörade försökte ge oss på en förklaring till vår sena ankomst, och alla otroliga händelser som kantat vår väg, visste vi inte var vi skulle börja. In med alla instrument ur den karga vinterkylan. In i den välgörande värmen. Problemen stannade tyvärr inte där. Den orgel, som Olle brukade spela på, hade inte mått så bra i kylan. Elektroniken spelade oss ett spratt, genom att ge ifrån sig en hög ton - som Birgit Nilsson troligen skulle blivit grön av avundsjuka av att höra -. Tonen lät konstant hela tiden, så vi trodde att vi samtliga skulle avlida av förskräckelse.

Snabbt monterade vi ihop våra respektive instrument. Här skulle det gå undan, publiken skulle alldeles strax anlända. Jodå, den höga orgeltonen lät lika starkt fortfarande. Ett tecken på att den kanske drabbats av "orgelsjuka?".
-"Ånej!", hördes gitarristen utropa, när en hög rökpelare steg upp från gitarrförstärkaren upp mot scentaket.
-"Det brinner!", hördes en av de andra kollegorna utropa, själv ville jag bara försvinna ner genom ett stort hål i golvet, för att kanhända landa någonstans långt, långt bort, gärna då i Kina. Ja, som sagt gärna långt från kalla bussar, fängelser, snö och brinnade gitarrförstärkare. Men nu satt jag här, på scenen i Gunnarsbyns Folkets Hus och hade med andra ord en lång spelkväll framför mig.

Omkring klockan tio, kom äntligen Allan. Med en klädpåse på ryggen, och med kepsen på svaj, var den första frågan vi fick; -"Vad är det för hög ton som låter?" Just då var vi i full gång med spelandet. Så något bra svar fick han inte förrän i pausen. Allan berättade att det inte var det lättaste att hitta till Folkan. Något som han inte var ensam om, alltså. Kvällen fortlöpte under lite påklistrade miner. För därinne i våra huvuden, hade vi nog inte riktigt hunnit fatta allt det stökiga som hänt oss under den sena eftermiddagen. Spelningen avslutades, och vi åkte senare hemåt i vår kalla orkesterbuss. Beträffande "nödlösningen", Olle, så fick han avsked efter fängelsevistelsens slut. Våra vägar korsades aldrig mer. Och något år efter händelsen, kunde vi läsa den dödsannons med hans namn i. Ett tråkigt slut, på en sådan musikbegåvad person. Men Olles problem var alltför djupt gångna, efter många års missbruk. Synd bara på en sådan begåvad musikant.


Personen "Olle" finns inte med på denna bild! Fr. v. Allan, Roger, Thomas,
Kjell och Robert.

--------Roger Lindqvist----den 29 april 2010.--------------