Fyra timmar i Ingvar Kamprads värld
Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.
När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.
-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.
Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.
-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.
Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.
Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".
Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.
Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.
En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.
När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.
I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.
"Hallå, sommar´n, de´är Lindqvist som talar!"
Jo, nu är det så här - sommar´n, att jag vill gärna att du drar hit ganska så omgående. Jag och min fru sitter (försöker sitta) ute i det allra svenskaste som vi har dvs det som din årstid så stilfullt brukar representera. Efter den snörika vinter (som tack och lov äntligen tog slut) så har mitt hopp varit ett "varmt" sammanträffande med dig. Det där varma brukar det ju vara lite si och så med, men i alla fall så är du den jag längtat efter allra mest. Sedan händer då detta; lite småkyliga vindar sveper in genom märg och ben, hur kan du då tillåta detta? Säg mig, är det inte lika bra att du redan idag skruvar på värmeelementet på - låt oss säga en si sådär 25 plus? - Heller var det för mycket begärt? Fösökte i bästa "sommarstil" ta på mig den fina tröja som frun köpte åt mig häromsistens, men du sommar - vad tror du hände? Jo, så fort som jag stack ut näsan på farsubron så kändes det som om jag befann mig i den norra delen av Antarktis. Det var bara in i garderoben och sätta på sig vinterulstret. Så du sommar, skärpning på dig!
"Nu är det morgon igen!"
Om hustrun får som hon vill (och det brukar hon nästan jämt få) så ska hon släpa in mig till stan idag. Ibland trivs jag allra bäst härhemma (ett ålderstecken kanhända, min far var likadan) men som sagt ibland måste man, fastän man inte riktigt vill. Nåja, det är väl ingen större bedrift att åka in med sin lilla Volvo till stan. Jag brukar i sådana lägen tänka på äventyraren och bergsklättraren Göran Kropp, som cyklade till Himalaya, besteg berget utan syrgastuber, och sedan när karl´n äntligen är nere.....ja, vad gör han då? Jo, han tar cykeln och cyklar hemåt mot gamla Svedala igen, precis som om ingenting har hänt. Och jag sitter här och klagar över lite snö och en planerad stadsresa. Imorgon är det jag som bestiger Tingsholmsberget, för att på så sätt få in lite "Göran Kropp-mentalitet". Tingsholmsberget är bara en liten "fjutt" jämfört med Himalaya. Men man måste ju börja nånstans, heller hur?
Gräsklipparstrul med STIGA
Berättelsen som följer kräver måhända en liten förklaring. En av de varma sommardagarna 2008, tycktes gräset härhemma vara ovanligt högt. Jag gick därför och satte mig på åkgräsklipparen, för att ta mig en runda, men den ville tyvärr inte alls starta. Efter mycket om och men tog jag därför fram våran reservklippare, som jag hade "utifall att". Inte eller den ville starta. Som ett stort ovädersmoln, och med mycket frustration, gick jag och satte mig vid mitt skrivbord i rummet, tog fram penna och ett papper och skrev denna smått galna historia. Berättelsen publicerades så småningom i Piteå Tidningen den 5 augusti 2008:
Häromdagen var det dags att klippa gräs. Lätt som en plätt, trodde jag. Men ack vad jag bedrog mig. Här hemma finns tre maskiner prydligt parkerade. Först och störst, storebror Stiga, gul till färgen, samt mellanbrodern Husqvarna, en orangefärgad sak, arvegods efter en bortgången farbror. Minstingen, som genomled ett smärtsamt motorbyte för något år sedan, heter Klippo, och är lika helröd som Gudrun Schyman en gång car, när hon fortfarande var övertygad kommunist. Förlåt kära Klippo för jämförelsen.
Alla dessa uppräknade familjemedlemmar, har sin givna plats i maskinparken. Mest av allt har jag hitills mest beundrat och älskat min Stiga. Tänk er en sval sommarkväll, efter en hel dags envist solgassande, kunna grensla sin åkare för att klippa de förfärliga grässtråna sönder och samman. Frihetskänslan känns enorm när man sakta puttrar fram på sin ranch - förlåt, tomt - . Ja, det känns kanhända ungefär som när Clint Eastwood rider iväg på sin springare för att slåss för det goda, därute någonstans i solnedgången. Clintan har sin häst, jag har min gula Stiga, men där slutar alla eventuella likheter.
Den här aktuella dagen behagade min Stiga att öppet demonstrera sitt missnöje. Men varför? Jag som i mitt blåögda tillstånd trodde att han hade det bra härhemma? Jag försökte om och om igen. Motorn spann visserligen som en nöjd bondkatt i mars, men hur mycket jag än trixade med växlarna, både framåt och bakåt så hände ingenting. Den stod där bara stilla precis som om den drabbats av en sorts förlamning.
-"Du vet väl kära Stiga, att vi i denna stund har ett jobb som väntar. Jag har absolut inte tid med sånt här trams!"
Den bara blängde lite så där nonchalant mot mig (om nu åkgräsklippare kan blänga).
-"Seså! Nu lägger jag in ettans växel, så jag förväntar mig verkligen att du lyder din husbonde. Vi kör ditåt!" Sa jag, och pekade mot gräsmattan som låg och väntade.
Ingenting hände. Här satt jag som ett fån och förde ett samtal med min klippare. Men vänta, var det nåt den försökte att säga? Jovisst, jag hör ju klart och tydligt hur den liksom försöker att kommunicera, fast på gräsklipparspråk. Det lät ungefär så här:
-"Du kan sitta i mitt säte hur länge du vill. Ja du, Roggan, jag kan stå på tomgång resten av den här dagen om du så vill. Men en sak ska du veta, jag rör mig inte ur fläcken. Och du, kom även ihåg detta: det är du som pröjsar bensinen!"
Där tryckte Stigan på en ytterst öm punkt. Visst ja. Bensinpriset snart femton kronor.
-"Men du Stiga, du kan stå här och ironisera, jag åker och hämtar din brorsa, Husqvarna!" Husqvarnan var sedan några dagar utackorderad hos en av sönerna. Inom loppet av en halvtimme så stod mellanbrodern här hemma på min alltför långhåriga gröna gräsmatta, klar för användning. Nåja, tänkte jag en ren bagatell. Nu ska den ouppfostrade Stigan få så den tiger. Tre till fyra drag är vad som behövs. Efter fyrtio till femtio drag, stod den orangea maskinuslingen fortfarande alldeles tyst och liksom hånlog mot mig, och min svettiga panna.
-"Även du min Brutus!", sa jag i en ton av förakt och total frustration och en enorm besvikelse.
-"Brutus, vem är Brutus, har vi fått främmande?" hörde jag min fru säga, som från ett öppet fönster lyckats urskilja delar av min irriterade konversation med mellanbrodern Husqvarna.
-"Brutus och Brutus - det är ingenting. Det är bara den här förrädaren som inte vill det jag vill". Hustrun tittade väldigt konstigt på mig. Och inte undra på det. I detta uppskruvade läge, hade det hela plötsligt blivit en ren prestige fråga.
-"Är det krig ni vill ha, så är det krig ni skall få!" sa jag och blängde ilsket på de två bröderna.
Sedan slog mig tanken, lillebror! Naturligtvis, Klippo, vännen i nöden. Under en presenning, med mycket spindelväv och smuts, kunde jag urskilja den en gång så klarröda färgen.
-"Snälla kära Klippo. Som du säkert vet, så älskar din far dig över allting annat". Och medan jag gjorde ett försök att avlägsna ett helt års lager av smuts, tyckte jag mig se ett litet skevt leende.
-"Det är du som ska rädda min dag. Hör på här, din far skall fylla din torra tank med jättegod 95-oktanig bensin. Sedan ska jag kolla din oljesticka, kära rara Klippo - vi har ett jobb som väntar".
På det andra försöket brummade den röda Klippon igång. Lite ojämn i tomgången kanske, men vad gör väl det. Den klippte ju gräs som en Gud. Tyvärr så har Klippon det otyget att efter cirka femton minuters klippande, så börjar hela maskinen låta mer och mer som en gammal Saab i uppförsbacke. Ljudvolymen blir så pass hög att trots användandet av hörselskydd, är man ändå rätt så stendöv en timme efteråt. De vibrationer som den släpper ifrån sig gör att under cirka två dagar efter klippandet är stört omöjligt att hålla i en kaffekopp, eftersom händerna darrar så förskräckligt.
Men trots diverse defekter så blev gräsmattan klippt. Sedan den här dagen är det den röda Klippon som blivit min nya favorit. I nöden prövas vännerna, och vännen i den här historien är definitivt den röda Klippon. Kanske den allra bästa vännen i hela maskinparken. (Tror jag?)
Roger Lindqvist.
"Clintan har sin häst, jag har min gula Stiga. Men där slutar alla
eventuella likheter oss emellan".
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bilden från: www.mascus.com
När jag mötte Humphrey Bogart och Ingrid Bergman
Sitter i min fåtölj i på Röda Kvarn och äter glupskt ur min karamellpåse. På de nötta trägolvet, har jag strategiskt ställt min Pommac. Ett förväntansfullt pirr sprider sig i kroppen. Så plötsligt händer det. Ridån halas och den vita duken visas i all sin magiska glans. Äventyret tar sin början. Som ett trollslag förflyttas jag omedelbart in i filmens handling. Helt plötsligt sitter jag på "Ricks café" i Casablanca. Framför mig, i vit kostym, tänder Humphrey Bogart sin tredje cigarett av märket Chesterfield. Och på sitt lite läspande sätt, säger han - "Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine". På min högra sida, sitter en tårögd Ilsa, spelad av Ingrid Bergman. Och vid samma bord sitter jag, "Linkan" från Hortlax, mitt i en världsberömd film: "Casablanca". Samtidigt som barpianisten, spelad av Dooley Wilson, spelar; "As Times Goes By". I filmens slutscen, när Rick tagit farväl av sin älskade Ilsa, vänder han sig mot mig, och säger ; "Roger! I think this is the beginning of a beautiful friendship". Så sant som det är sagt.Håll med om att det är något magiskt, kittlande och oerhört fascinerande att gå på bio. Och som jag tidigare sagt; film skall avnjutas på bio, och ingen annanstans.
-Jag sitter bekvämt tillbakalutad i min biofåtölj på Röda
Kvarn i Piteå. Plötsligt, som med ett trollslag, hamnar jag
på "Ricks café" i Casablanca. Mina medspelare, Bogart
och Bergman, reder ut sina kärleksbekymmer inför mig.
När Evert Taube gick upp i rök
I 1960-talets tidiga gryning, fanns en värld som fortfarande snurrade åt rätt håll. Där fanns folkvalda politiker som i mina barnaögon mest såg ut som snälla tanter och farbröder. Ett ljust skimmer vilade över mitt barndomslandskap, då fosterlandet ännu hette folkhem och framtidsdrömmarna växte som stora druvklasar på sina träd. Inga fifflande giriga direktörer med feta fallskärmsavtal syntes på lång väg. Och heller inga hemliga konton utplacerade i något avlägset skatteparadis. Girigheten hade ännu inte fått något ansikte.
I månaden december 1963, kom min far hem på sin Monarkmoppe, direkt från Åkes körskola i Piteå, för att berätta för familjen att körkortet nu var i hamn. En mörkblå Volkswagen, -58:a, inköptes till den Lindqvistiska familjen. Och i detsamma öppnades frihetens alla dörrar på vid gavel. Nu stundade nya tider. Nu öppnades nya möjligheter, för den där 58:ans Vw:n skänkte livet nya dimensioner. I min pappas mörkblå bubbla upptäcktes den stora världen där utanför.
1960-talet var för mig också serietidningens tidevarv. Varje torsdag inhandlades veckans nummer av Kalle Anka. För en krona förflyttades jag till Kalles och Musses Ankeborg, och blev därigenom i högsta grad delaktig i alla de olika Disneyfigurernas liv och leverne.
I en vrå i farmor och farfars vardagsrum fanns en tingest som i mina ögon mest liknade en byrå. Det var televisionsapparaten "Centrum", som gjort sitt intåg, på ett alldeles mirakulöst sätt, enligt mina farföräldrars sätt att se. Flera kvällar i veckan satt byns halva befolkning hemma hos farmor och farfar i deras lilla vardagsrum. Mirakellådan hade fångat deras intresse, och det hände ibland att man bakom den flimrande bilden faktiskt kunde urskilja livs levande människor. Men hur de kommit ditin, ja, det var en fråga som livligt diskuterades.
Om det var något som min åldrige farfar inte gillade med nymodigheten så var det den där Taube. Så fort Everts väsande röst hördes upprepades följande procedur. Farfar Amandus skruvade på sig, märkbart besvärad där han satt i sin enorma röda öronlappsfåtölj. Och på sin västerbottniska dialekt ropade han till farmor Hanna: "Hanna, kom å skruv å schwålle jenna!" (Kom och skruva av detta svammel) Hanna, min snälla och tålmodiga farmor, kom inrusande.Och utan en min gick hon fram till mirakellådan, och med ett knäpp försvann både TV-bilden och herr Taube. Måhända att han försvann via takantennen ut i den yttre världsrymden där han fortsatte att sjunga om den vackra Carmencita.
Trots bilinköpet så användes sparkstöttingen flitigt under mina barndomsvintrar. Ibland tog vi oss en tur upp till byn. Det var frostiga och klara kvällar, månen lyste halv däruppe på den magnifika kvällshimlen. Tusentals små stjärneljus glittrade över våra huvuden, och det var nästan så att man inbillade sig att hela universum tittade ner på just mig, där jag satt på mitt varma fårskinn, alltmedan mor och far gav sparken dess kraft.
-"Fortare, fortare!", skrek jag i min iver att komma fram fort nog. Och under mina föräldrars fötter hördes det välbekanta knarret från den klarvita gnistrande snön, samtidigt som kylan bet sig allt hårdare fast i mina redan jätteröda små kinder.
I min farmor och farfars hus tätt intill den grusade byavägen, bodde Louis Armstrong. Inte den riktige, utan min farbror Åke. I sina bästa stunder gjorde han en formidabel imitation av den berömde jazzkungen. Louis skulle säkert känt sig hedrad om han lyssnat. Om man en tidig morgon stod i farmors kök kunde man från det närliggande rummet höra den store "Satchmos" skrovliga röst. Sjungen och framförd på hemmagjord Hortlaxengelska.
Ja, många tokigheter har passerat när man nu idag tittar i backspegelns ljus. Som den gång, en kall vinterdag på hemväg från skolan, när jag till min fasa upptäcker en livlös katt i diket. Djurvän som jag var tog jag den jättestora djupfrysta isklumpen till katt och lunkade bekymrat hemåt. I min iver att vara djurens vän hade jag gått lite väl långt, enligt min mamma.
-"Kanske vi skulle kunna ta och tina upp den mamma, kanske att den bara behöver lite värme, lite mat?" Men efter min mors febrila övertalande började jag snart inse att den djupfrysta kissen redan var i katthimlen. Tokigt? Jovisst, men det är alldeles sant.
Så en dag tog 60-talets barndomsår slut. Inga fler djupfrysta djur i försök till upptining, ingen mer skrovlig Armstrongröst, farbror Åke flyttade. Farmor och farfar är sedan länge borta. Och mirakellådan, ja, den har idag fått sällskap av en annan mirakellåda. Datorn. Det händer att jag önskar att min kära farmor och farfar skulle fått vara med när jag nu idag sitter vid min dator. Och plötsligt så hör jag farfar Amandus röst inne i mitt huvud, -Hanna, vo jär häjna för i schwåll, skruv å dé!" (Hanna, vad är detta för svammel, skruva av det).
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.
Farmor och farfars hus i Hortlax.
Farfar Amandus och farmor Hanna i sitt vardagsrum. Och i vrån
skymtar deras "mirakellåda", TV:n.
Roger på besök hos sin farmor och farfar. Min första cykel med stång.
Gissa om jag var stolt.
-----------------------------------------------------------------------------------
Julklappsbestyr - i väntan på Tomtefar
Skönt att stå i direktkontakt med Tomtefar själv. Man vet vad man får, så att säga. Ett återkommande krav som tomten har varje jul, är att infarten skall vara fri från snö. Detta p.g.a. att tomtens renar föredrar detta. Eftersom vi är goda vänner - jag och tomten - så uppfyller jag de kraven. Skulle jag mot förmodan ignorera detta, ja, då löper vi stor risk att bli utan våra paket. Och det vill man ju inte. Nyskottat är alltså vad som gäller. Så nu väntar vi med stor spänning. Hoppas nu inte att tomten åker till MAX-grillen i år också. Helst att han kommer raka spåret hit istället.
För några år sedan höll det på att gå riktigt illa vid hans besök i Hortlax.
Han provade grabbens nyinköpta skridskor. Det skulle han inte ha gjort.
Tre veckor i sjuksängen på Piteå lasarett, varav en vecka på rehab-
avdelningen i Sunderbyn. Så snälla tomten - håll dig till renarna istället.
För du vet väl att det finns bara en som du!
Bilden hämtad från troldas blogg.
-"Hallå Fuglesang.....Hortlax calling!"
Jo du Fuglesang! Landa gärna i mitt potatisland. Men akta potatisen!
-"Det gällde honom, eller mig.......!"
-"Jag förstod ganska så fort, att det skulle bli en kamp på liv och död.
Men efter en hård batalj, gick jag så småningom segrande ut ur striden".
-"Den här stan är inte nog stor för
oss båda!". Sa jag, och tittade in i
hans utforskande stirrande ögon.
Men som likt en kollega - Gary
Cooper en gång gjorde i filmen
"Sheriffen" - så rensades de farliga
elementet bort. Cooper hade sin
Smith&Wesson, jag hade den röda
flugsmällan".
Lyckliga Gatan
Själv så tillhör jag den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till ära så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje gång som elake Måns fick på nöten, hurrade hela klassen. Måns hade för det mesta Bill och Bull vid sin sida - dessa sagovärldens mest tragiska figurer - som liksom en känd pastor Jansson, inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hemma i en vrå i köket, tronade vår svarta transistorradio. Den bjöd oss på allehanda blandning av; Svensktopp, Det ska vi fira, Skivor till kaffet, Frukostklubben och mycket mycket mer. I december året 1967, hamnade Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga Gatan" på svensktoppslistan. Och därefter kunde man varje lördagsmorgon, och en bra bit in i 1968, höra min mor sjunga duett med Anna-Lena i......."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter.........". 1967 var det år som jag fyllde tio. Beatles låg på topplistorna, och i kvällsnyheterna kunde man i oktober dettta år, se och höra att gerillaledaren Che Guevara tillfångatagits i Bolivias djungel, och skjutits. Men det där tillhörde de vuxnas värld. Huvudsaken var att jag varje torsdag kunde inhandla Kalle Anka, för att låta mig förflyttas in i Ankeborgarnas värld. Tillsammans med Musse Pigg, Långben, Kajsa Anka, Uppfinnar-Jocke, Björnligan, Alexander Lukas, Farbror Joakim och naturligtvis huvudpersonen själv, Kalle.
Därhemma på vår egna lyckliga gata, kunde jag ibland nån kall vinterdag, ses sätta tungspetsen mot ledstången på våran bro. Fastän jag visste vad som kunde hända, gjorde jag det om och om igen. Så där stod jag, och liksom kände hur paniken sakta kom, när min tunga satt fast som i ett skruvstäd. Samtidigt försökte jag fånga min mors uppmärksamhet, och hemska tanke om detta inte lyckats, ja, då kanske jag skulle bli "tunglös" för resten av mitt liv. Äventyret med ledstången slutade för det mesta lyckligt, ja, tungan sitter ju fortfarande kvar på samma plats, som den alltid gjort. Sörbyskolan är idag borta. Men ibland när jag har vägarna förbi, tycks jag åter se alla dessa barn som en gång fanns därute på skolgården. Och jag kan se mig själv sittande på min cykel "Everton" med den gröna ryggsäcken bak på ryggen, på väg hemåt, till min mamma som står vid spisen och sjunger..."Lyckliga Gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter......."
Min mamma sjung duett med Anna-Lena Löfgren
i "Lyckliga Gatan, du finns inte mer......."
Jag tillhör den fossilart, som även gick i skola på lördagar. Dagen till
ära, så läste våran fröken om "Pelle Svanslös i Amerika". Och varje
gång som elake Måns fick på nöten, så hurrade hela klassen.
Klassfoto från klass 2 i Sörbyskolan i Hortlax 1965. Lärarinnan hette
Gunhild Lundman, och som 3:a från vänster i mellersta raden - syns
en liten knatte vid namn Roger Lindqvist. Övriga: Rikard Lundström,
Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson, Folke
Wiklund, Lars Lundberg, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Ulf Öhman,
Tommy Nordsvahn, Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman,
Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson,
Jörgen Nordsvahn.
Varje torsdag, inhandlades Kalle Anka. Och tillsammans med Kalle
och hans många vänner, förflyttades jag in i Ankeborgarnas underbara
värld.
Det händer ibland att jag har vägarna förbi, där Sörbyskolan en gång låg.
Och jag kan se mig själv sittande på min cykel, med den gröna rygg-
säcken därbak, på väg hemåt till min mamma, som står vid spisen
och sjunger: "Lyckliga Gatan du finns inte mer......"
-"Hallå, träffas Marilyn?".......
-"Hallå, träffas Marilyn?"
En folkpark berättar
Den första sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning av sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i sin våning i Paris, och den ekonomiska depression som följde med hans fall. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv, mot alla besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt, och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkindade barn med glass och kortbyxor, och slätkammade finniga ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i sköna sommarhagar vid närbelägna soldränkta vatten.
Kostymklädda herrar i hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin styrketår ur fickljummen plunta. Pojke och flicka i dans på knarrande brädor, till tonerna av "Livet i Finnskogarna", ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt. Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare,kallare som sänkte sig ner över vår del av världen. Där brödrafolken tvangs i träldom och förintelse. Och ond bråd död spreds från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Folkets Park och sjöng: "Min soldat", så inget öga var torrt. Min huvudsakliga plikt från begynnelsen, var att glädja, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad värld, däri fanns min själ, Folkparkens själ.
I brylcremens tidevarv, femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när han vickade på sina höfter och sjöng: "Jailhouse Rock". I min park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis; "Little Gerhard", och sjöng sin: "Buona Sera", till den kvinnliga publikens vilda förtjusning. Jag hade ett gott rykte, som flög vida omkring. Folk vallfärdade från när och fjärran för att tillbringa en sommarkväll i mitt sällskap, men också för att avnjuta den tidens stora publikmagneter. Ganska stolt var jag nog, när jag med min rödmålade snitsiga entré hälsade alla välkommna, till mitt nöjesrike. I mina idag skamfilade artistloger, har många stjärnor förberett sig inför sina framträdanden. 1947 gästades jag av komikerlegenderna Stan Laurel och Oliver Hardy. D.v.s. "Helan och Halvan". Frank Sinatra äntrade min scen nåt år senare, men hade kärleksproblem med sin Ava Gardner så han ledsnade och stack hem till staterna, hals över huvud.
Sven-Ingvars turnéfordon, rullade vid flera tillfällen in genom mina grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av mina absoluta favoriter, om det nu är nån som undrar. Den brukar jag än idag nynna på, den sitter liksom för alltid fast i mina folkparksväggar. Vissa dagar tycks även en annan melodi göra sig hörd, Anita Lindbloms: "Sånt är livet" som också tycks ha fastnat fast i samma vägg. Det var ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu idag! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scen har stora hål i sitt golv, tänk, annat var det för femtio år sen. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, ja, då gör jag det nu. Men i gråten finns också vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.
Häromdagen hände så en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas lite extra. En mormor och morfar kom i sällskap med sitt barnbarn. Och med sin välfyllda picknickkorg, satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med nåt drömskt i blicken. -"Kan du tänka dig, att det var just precis här, på denna plats som jag och din morfar möttes för allra första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela den kvällen. Och när Leif Kronlunds orkester spelade : "Med dig i mina armar", pussade han mig på kinden." -"Får jag lov min sköna"? sa morfadern och reste sig hastigt upp. Så dansade det åldrande paret fram över den gamla dansbanans knarrande bräder. Alltmedan de båda stämde upp i sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, och med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ystra upptåg.
Trots min stora skröplighet och min förestående snara död, kunde jag inte annat än känna mig både glad och stolt över detta uppiggande besök. Tänk att det var här, på min dansbana, i min park som dessa två en gång möttes, och sedan lovat varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat min park sen begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, samtidigt som en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe mitt i skogsgläntan, med sitt bälgaspel? Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. För ut ur snårskogen kom andra musikanter på rad; Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst, Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid nåt tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument både glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.
Text: ROGER LINDQVIST.
"Morgonvinden tog tag i melodin, och in genom min förfallna park
spreds återigen tonerna av - Livet i Finnskogarna -.
Foto: Roger Lindqvist.
När Marilyn Monroe dansade tango på Statt i Haparanda
-"Berätta", sa jag nyfiket.
"-Det är inte klokt, men jag har träffat dem alla. De stora megastjärnorna och affischnamnen."
-"Menar du Ingvar Kamprad och kommunalrådet Bucht?" Replikerade jag snabbt.
-"Nej inte alls. Vad jag menar, är att jag fått förmånen - fråga mig inte hur - att se de stora elefanterna dansa".
-"Nädu. Nu fattar jag ingenting." Sa jag, med en ton av stor och äkta förvåning.
Polaren Per fortsatte sin märkliga historia. Ivrigt gestikulerande med sina händer, och nu med nåt drömmande i sin blick.
-"Tänk att få skåda en verklighet, som egentligen är en ren overklighet. En värld bortom tid och rum, i en främmande atmosfär, kanske som drömmarnas Atlantis. Har du förresten nån gång sett trollkarlen från OZ?"
-"Flera gånger. Det är en underbar och fantasirik film."
-"Om jag sa till dig, att jag faktiskt träffat Judy Garland. Skulle du tro mig?" Sa polaren Per i samma stund som det tändes en ny glimt i hans glittrande ögon. -"Hänger du med, vill du att jag fortsätter, orkar du lyssna?"
-"Jovisst, jag ska försöka" sa jag och satte mig tillrätta med en stor kopp nykokt kaffe i min hand.
-"Det hela började när jag vaknade i min säng på stadshotellet. Det var alldeles mörkt i rummet, förutom ett litet ljus som sipprade ut genom nyckelhålet, på en vit dörr som jag inte lagt märke till tidigare. Jag blev nyfiken, och öppnade, sen vet jag inte vad som riktigt hände.. Rätt som det var så befann jag mig i hotellets festvåning. Klädd i smoking och med Marilyn Monroe i mina armar. Vi dansade som i viktlöst tillstånd, under de väldiga kristallkronorna, till tonerna av tango Jealousy. Som spelades av en finsk tangioorkester."
-"Marilyn, eller Norma Jean som hon presenterade sig som, bar en helröd aftonklänning, med ett gnistrande diamanthalsband runt sin hals. En gåva från Jack Kennedy, anförtrodde hon mig. - Diamonds are a girls best friend, viskade hon i mitt öra. Flera av de andra paren runt omkring, verkade väldigt bekanta. Plötsligt dansade Fred Astaire och Ginger Rogers fjäderlätt förbi. Cary Grant svävade fram elegant och värdigt med sköna svala Grace Kelly. Och mitt på golvet utförde Gene Kelly ett avancerat sång och dansnummer med sitt paraply. - Singin in the rain - sjöng han glatt, alltmedan Cyd Charisse kastade längtansfulla blickar efter honom."
-"Efter dansens slut bjöd jag Norma Jean på förfriskning i baren. Bartendern Micke Persbrandt serverade oss med van hand. På andra sidan bordet, satt Humphrey Bogart, som med sin whiskyspruckna röst förkunnade för sin omgivning att - Världen ligger alltid tre drinkar efter - Om du nån gång har vägarna förbi Holmby Hills, kan du väl titta in på en martini, sa Bogart, medan en cigarett av märket chesterfield hängde lite nonchalant i ena mungipan."
-"Vid Steinway flygeln, spelade Povel Ramel och Erroll Garner fyrhändigt, Johanssons Boogie Woogie Vals. Robert Wells och Charlie Norman hjälpte till med kompet. Det tisslades och tasslades bland serveringspersonalen, att i lokalen fanns en katt bland hermeliner. Hovmästaren tillkallade hotellets direktör, som gavs en diskret fingervisning mot entrén. Där stod nämligen "Snoddas" Nordgren med keps och bandyklubba och såg sig vilset omkring. Han påtalade för rockvaktmästaren att han missat kvällsbussen hem till Bollnäs. Kunde möjligen någon vänlig själ förbarma sig, undrade han ängsligt. I publiken fanns både Kenny Bräck och Tony Richardsson som gemensamt belutade att ombesörja Snoddas hemtransport."
-"Middagen serverades så småningom, och vid det stora avlånga bordet avnjöts läckerheterna, såsom husets specialité, helstekt renfilé eller oxfilé med pommes chateau. Min bordsdam var ingen mindre än Dolly Parton, för aftonen klädd i en vågad kreation som verkligen framhävde hennes behag. I starkt strålkastarsken stod Frank Sinatra vid sångmikrofonen. Uppbackad av Nelson Riddles orkester, framfördes klassiker som, Ivé got you under my skin - Strangers in the night - och My Way. Publiken stormtrivdes. Så gjorde också Sinatras maffiavänner, Sam Giancana, Vito Genovese och Santos Trafficante. Direkt ditflugna från Chicago och New York."
-"Det var en brokig och färgstark samling människor jag mötte denna oförglömliga kväll. Allt gick i lugnets tecken utom när Mike Tyson fick ett utbrott vid bardisken." Inne från restaurangen hördes klirret av krossat glas, och ljud av höga röster. På en bänk i den närliggande parken bland doftande blommor, tog Clark Gable och Vivien Leigh ett ömt farväl av varandra. I danssalongen spelades kvällens sista dans, - Moonlight Serenade - med Glenn Millers orkester. En förtrollad kväll som denna fick också sitt slut. Omgiven av lika många stjärnor som på en glittrande klar natthimmel, stod jag på hotellets balkong med sköna Julia Roberts, och såg när John Wayne, James Stewart och Glenn Ford lösgjorde sina fullblod, för att i sakta mak rida sin väg mot den gryende soluppgången."
Polaren Per avslutade sin fantastiska berättelse, genom att titta på mig med en granskande blick.
-"Jaha, det var det", sa han med en lätt suck. Och innan jag visste ordet av reste han sig, och gick bort mot dörren.
-"Men du menar väl inte att det var på allvar?" Sa jag, i ett försök att få en vettig förklaring. Han hejdade sig, vände sig snabbt om och sa: -"Tro vad du vill. Men i drömmen kan allt bli till verklighet. Man måste ge sig hän, liksom släppa taget, att våga kasta sig ut i det okända. Så spred sig ett leende i hans ansikte, samtidigt som han förkunnade: -"Det var i alla fall en magisk kväll, den där kvällen jag dansade tango med Marilyn Monroe på stadshotellet i Haparanda."
Text: ROGER LINDQVIST
-"Det var en magisk kväll, den kväll jag dansade tango med Marilyn
Monroe, på stadshotellet i Haparanda."
Povel Ramel, min grammofon och jag
Vid Electrolux-spisen i vårt röda hus med vita knutar, stod min mamma i sin blåprickiga klänning med förkläde och stekspade i sin hand. Det fräste och puttrade i grytor och kastruller, och när matdoften spreds genom huset, kände jag mig som världens mest privilegierade nioåring. På tallriken låg mammas köttbullar och makaroner, men det var inte alla förunnat att äta sig mätt, det hade jag minsann förstått. Genom vår svartvita televisionsapparat hade det rapporterats om en hungersnöd utan motstycke. Jämt när man pratade om hungrande människor, så var det naturligtvis Afrika man åsyftade. Tanken slog mig att jag skulle skicka ett par av morsans köttbullar med makaroner i ett kuvert, adresserat till: "Behövande i landet Biafra." Men vid närmare eftertanke hade det nog blivit kladd av alltihop.
Tur att vi bodde på vår gata, i den lugnaste av världar. Tur att mamma gjorde köttbullar med makaroner, det var ju en garanti för ett lyckligt liv, tyckte jag. På lördagseftermiddagarna lyssnade syrran och hennes kompisar på Klas Burling när han presenterade veckans tio-i-topplista. "Blue Feeling" med popbandet Shanes, spelades flitigt den våren, liksom "Wedding" med Hep Stars. Utländska band såsom Beatles med "Michelle", Bech Boys med "Barbara Ann" och Manfred Mann med "Pretty Flamingo", gav våra egna popstjärnor hård konkurrens om de åtråvärda topp placeringarna.
I tusentals tonårsrum hängde s.k. elefantbilder ur tidningen Bild Journalen på väggarna. Rad på rad fanns dom där. Tages, Elvis, Hounds, Michael Landon och Svenne Hedlund, för att nu nämna några. Pappa jobbade på boardfabriken, och när han någon gång lyckades få tid över, gjorde han som alla andra pappor, skottade snö, klippte gräs (dock inte samtidigt) sågade, eldade, målade, samt följde Storfors AIK:s alla hemmamatcher på Heden i Storfors. Pappa var så idrottsintresserad att när Tre Kronor lyckades göra mål på kanadicker eller ryssar, gav han upp ett jättevrål som gjorde att katten sprang och gömde sig, mamma tappade en glasassiett av ren förskräckelse och fönsterrutorna skallrade.
Varje morgon, förutom lördag och söndag, cyklade jag på min cykel Everton till Sörbyskolan i Hortlax. Jag gick i andra klass, hade en stor glugg mellan mina framtänder, och tyckte att det där med multiplikationstabellen var rena rama grekiskan. Nä, då var det mycket bättre att få ligga på rygg på vardagsrumsgolvet, lyssna på musik från radiogrammofonen och drömma sig bort.
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och jättelika tandglugg (faktiskt större än min egen) Han inbjöd mig på en musikalisk resa, som faktiskt varar än i denna dag. Med sina ordekvilibristiska och musikaliska krumsprång, lekte och busade han på ett sånt stilfullt och helt genialiskt sätt, som jag inte trodde var möjligt. Popbanden i all ära, men i min barndom så var Povel husguden och idolen.
En annan ordvitsare av rang, var Owe Thörnqvist. Owes låtar, inspelade på skivmärket "Metronome", snurrade för fullt hemma på skivtallriken. Som kuriosa kan nämnas, att när Thörnqvist i april 1959 sjöng in en av sina större succéer, "Varmkorvboogie", så fanns tenorsaxofonisten och tillika Piteåbon Allan Lundström med i det välrenommerade band, som för övrigt presenterades med den underfundiga titeln: "Owe och hans friskluftsorkester". De övriga i bandet var bl.a. Egil Johansen trummor, Gunnar Svensson piano, Rune Gustafsson gitarr, Bengt-Arne Wallin och Leppe Sundevall trumpeter samt Ove Lind på klarinett. Med andra ord - inte alls så illa. Om tio-i topplistan tillhörde den lite tuffare musiken, så var Svensktoppen det snällare alternativet. En honungslen radioröst gjorde entré det här året. Ulf "Mr. Svensktoppen" Elfving. På Svensktoppslistan huserade detta år -66, bland andra Hootenanny Singers med "Björkens visa", Östen "Med rösten" Warnerbring sjöng "En sommardröm" och Povel Ramel hade stor framgång med "Ta av dig skorna", uppbackad av eminenta sånggruppen "Gals and Pals."
Så kom sommarlovet, denna älskade tid av frihet. Alldeles intill vårt hus fanns Stenbergs speceriaffär. Där köpte jag och mina kompisar isglass med hallon och apelsinsmak, för en krona styck. Sedan satt vi på den solvarma trappen när solen stod som allra högst på min barndomshimmel. Blev man törstig i solgasset, köptes en flaska av märket "Merry" i samma affär. Därtill också en ask tuttifrutti karameller. Året därpå, 1967, skulle jag fylla tio, börja i tredje klass, bli stora karl´n. Men det är en helt annan historia.
Roger Lindqvist
En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen -
utan någon som helst förvarning, med sin keps, runda glasögon och en
jättelik tandglugg (faktiskt större än min) Han bjöd mig på en musikalisk
resa, som faktiskt varar än i denna dag.
Samtal med solen
Farsans Volkswagen 58:a
Den allra första bil som farsan köpte, var på Åströms i Piteå.
En mörkblå Volkswagen av 1958 års modell.
Farsan här på bilden kädd i brynja, tvättar sin kära ögonsten - Folkan.
En sommardag 1963.
"Fjärrkontrollsmarodören slår till igen!"
Fjärrkontrollsmarodören slår till igen.
"Är det inte sommar snart?"
Min cykel fotograferad i sitt rätta element. Sommaren.
"Är det inte sommar snart?" Frågar den mig titt som tätt.
Olle Åkerfeldt (1932-1981) Mannen med de tusen grimascherna
När jag för nåt år sedan försökte bringa klarhet i Olles vidare öden, (han hade då varit osynlig i ett par år) möttes jag så småningom av det tragiska beskedet, att Olle inte längre fanns mitt ibland oss. Enligt de uppgifter som kom mig tillhanda, avled Olle Åkerfeldt den 9 april 1981, endast 49 år gammal. Min gamle trumidol, spexaren, clownen och musikanten hade alltså lämnat det jordiska, alldeles på tok för ung. Och vad värre är, Olle hade gått händelserna i förväg och för egen vilja avslutat sitt liv. Då är det alltså sant det jag hört, att bakom clownens mask finns ibland mängder av ledsna tårar, så var det i alla fall med Olle, mannen med de tusen grimascherna.
Trummisen Olle Åkerfeldt (1932-1981) Min första trumidol.
Ni som här inträden låten hoppet fara
Morgonen kom efter en nervös natt. Det var knappt att man fick i sig någon frukost. Efter ett ivrigt tandborstande och mycket spott, äntrade jag min blåa cykel Everton. Jo, den hette faktiskt så, precis som det engelska fotbollslaget. Cykeln parkerades framför folktandvården, och sedan var det fem tunga trappsteg upp till dörren. Ibland kunde man vintertid upptäcka blodspår i snön. Ett bevis på att här hade det minsann torterats människor.
I helvetets förgård, d.v.s. väntrummet, skulle jag vänta till dess att mitt namn ropades upp. Titt som tätt satt där andra olyckliga människor också. T.e.x. nån gammal tant, ivrigt bläddrande i ett två år gammalt exemplar av Året Runt. Men vänta, hon måste väl ha lösgom, eller? Till saken hör, att jag i mina dystraste stunder längtade till den dagen jag skulle bli pensionär, det skulle snabbt räknat bara dröja en si så där 53 år. I min föreställningsvärld, så hade alla gamla tandprotes.
Tänk att komma till tandläkaren, ta ut sina tänder, lägga dem på en bricka, sen så kunde tandläkareländet trixa och dona bäst han ville. Under tiden kunde man ju köpa sig en glass i kiosken bredvid. Eftersom garnityret var på trimmning, var det helt uteslutet att äta kola, det var den enda nackdelen. Efter nån timme hämtades de nypolerade tänderna. Pensionärerna visste inte hur lyckliga dom var. Borrens ilskna ljud hördes ut i väntrummet. Det var en lång och nervös väntan. Stundom infann sig tanken, att helt sonika rusa därifrån, hoppa upp på min Everton och fly för livet.
Sköterskan ropade så mitt namn, och handsvetten torkades av mot byxorna. Nu fanns ingen återvändo, och snabbt förpassades jag ner i den svarta tortyrstolen. Nu kunde vad som helst hända. Tanddoktorn närmade sig med ett illmarigt leende. Inom loppet av en sekund, lika snabb som en anfallande kobra, fanns hans fingrar i min mun. -"Gapa min söta!"sa han på sitt speciella och smått bisarra sätt. När jag blundat klart och tittade upp, syntes ett par svarta hornbågade glasögon med en intensivt stirrande blick däri, som återigen gav mig uppmaningen: -"Gapa min söta!"
Efter en stunds undersökning slängdes tortyrredskapen, lampan släcktes och tanddoktorn muttrade något till sköterskan. Snabbt spreds glädjen i min kropp, helvetet var över, jag hade besegrat ondskans makt och övervunnit fasornas fasa. Av bara farten hämtades kläderna i hallen, och med ett språng satt jag återigen på min älskade blå Everton, på väg ut i livet och friheten. Nu skulle här borstas tänder, för att återigen lura både tandtroll och hemska monster tandläkare.
- "Gapa min söta!" Sa han på sitt oefterhärmliga sätt.
