Ekorrn satt i granen har avlidit...

Den välkände Ekorrn som satt i granen, med sin långa ludna svans, har hastigt avlidit. Han var vid sitt frånfälle 119 år gammal. Hans mor, Alice Tegnér, som skrev visan om honom, gick ur tiden 1943. Orsaken till hans död är ännu ej uppklarad. Polisens mordrotel har säkrat vissa tekniska bevis på platsen. Piteåpolisens presstalesman, Rutger Kvist, meddelade vid en presskonferens idag, att man i nuläget misstänker att ett brott ligger bakom. Men det är alldeles för tidigt än att fastställa dödsorsaken. Roger Lindqvist blogg kan avslöja att en rödhårig katt, Pelle Lindqvist, fördes senare under dagen i polisbil till förhör om dödsfallet. En ny presskonferens är utlyst till klockan 14.00 i morgon.


Den djupt älskade Ekorrn som satt i granen har gått bort. Han blev

119 år gammal.


Sent i eftermiddag, hämtades åttaårige Pelle Lindqvist till

förhör under odramatiska former. Från säkra källor har med-

delats till Roger Lindqvist blogg, att Pelle Lindqvist bestämt

hävdar sin oskuld. Enligt vittnen i trakten skall herr Pelle setts

vid Skatanvägen på råttjakt vid tiden för det tragiska dödsfallet.


Det var dessa två vittnen, Max Hedman och Robert Lindqvist, som

vid tiden för Ekorrn-satt-i-granens frånfälle, säger sig ha sett den nu

på förhör intagne P. Lindqvist. Max Hedman pekar ut den plats där

man iakttog honom.

   - Jag är absolut säker på min sak, säger Max Hedman.


Ett annat vittne, snart 3-åriga Norah Maria Lindqvist, stod och vattnade

farmors blommor när Roger Lindqvist blogg fick en exklusiv intervju

med henne. Hon hävdar bestämt att katten Pelle Lindqvist inte har något

med det inträffade att göra.

   - Jag har känt Pelle det här sista tre åren, och han har aldrig visat

några tecken på våldsamheter, säger vittnet Norah.


Pelles storasyster, Sessan Wilhelmina Augusta Johanna Svea-Sofia

Majvor Gun Lisette Blenda Klara-Berta Dorotea Greta Lindqvist,
säger sig vara chockad över att brodern Pelle tagits in på förhör.
   - Pelle har väl på sin höjd bitit mig i svansen ett par gånger, men
inget mer. Han är ingen mördare, så det så!


Polisens presstalesman, Rutger Kvist, vill i nuläget inte uttala sig mer.
Han hänvisar till den presskonferens klockan 14.00 i morgon på polis-
huset i Piteå.
---------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist, bloggens utsände kriminalreporter.

 


I väntan på gode vännen JOHN BLUND!

John Blund har meddelat att han kommer förbi min säng även denna natt. Men jag har sagt honom att innan han strör sitt sömnpulver i mina ögon, så vill jag läsa litegrann ur min bok först. Detta gav han sitt tillstånd till. Han beräknas landa omkring midnatt på mitt nattygsbord. Sedan så bär det iväg på en resa ut i drömmens land. Om jag inte hört av mig i morgon, före klockan 18.00, så är jag fortfarande tillsammans med gode vännen John. Ha en god natt alla ni därute!

Roger.

"Gapa min söta!"

Året 1968 började alldeles precis som vanligt. Hösten det här året skulle jag uppnå den anmärkningsvärda åldern av 11 år. I grannhuset bredvid bodde Karin. Hennes far hade en affär: Stenbergs speceriaffär. Karin var ett år äldre än mig, vi lekte ofta tillsammans. Nån gång i februari gjorde vi det som vi brukade göra, vi åkte skidor. På Karins tomt fanns en liten snöhög som vi åkte nedför. Henning var påpasslig med sin kamera och tog ett foto. Allt var frid och fröjd. Men så hände olyckan!

På skolans nyspolade is, skulle jag hämta en spade. Det var bara det att samma spade ville en av mina skolkompisar också ha. Han var stor till växten, men inte lilla jag. Det blev Davids kamp mot Goliat, men med den skillnaden att i denna historia vann Goliat inte lilla David (d.v.s. jag). Följden blev att David - förlåt, Roger, ramlade och slog sig ganska så rejält. Så pass att min ena framtand gick av. Detta var början på ett par års rent helvete.

Med tandflisan i min lilla näve vandrade jag med tunga steg mot byns Folktandvård. I det röda huset bredvid vägen härskade tandläkare Bergman. Ve och fasa! Min hjärna höll på att bli överhettad av alla tankar som flög förbi. Det blev åtskilliga besök innan jag åter kunde le med hela mitt tandgarnityr i ordning. Men det skulle dröja några år till dess. Nu sitter jag här 43 år efteråt och minns än hur förfärligt jag tyckte att det var. När jag tittade på några gamla foton så fanns dom där. Två bilder som beskriver "Före & Efter". Dessa publiceras just här och nu:


Vi skriver februari året 1968. Allt andas frid och ro. I grannhuset in-
ryms en affär; Stenbergs speceriaffär. Där bor handlarens dotter Karin.
På bilden ses hon på den lilla snöhögens topp. Den lilla killen med skinn-
mössa och skidpjäxor är jag i egen hög person. Just i denna stund hade
jag mina båda framtände intakta. Men ve och fasa - det dröjde endast
någon vecka innan jag låg på skolans nyspolade is med en stor lucka
i munnen. Enda trösten var att min stora idol, "Honken" Holmqvist också
hade luckor både här och där.


En bild som togs efter tandolyckan. Jag gjorde ett tappert försök att
le när Henning skulle fota mig, men det tog emot. Och inte kunde jag
skratta högt och hjärtligt pga min framtand som var puts väck. Ja,
stackars olyckliga lilla mig.

------------------------------------------------------------------------------
Den 25 oktober 2005 publicerades i Piteå-Tidningen ett kåseri som jag var författare till. Det handlade om den olycksaliga olyckan ute på hockeybanan i Hortlax 1968. Kåseriet hade rubriken: "NI SOM HÄR INTRÄDEN LÅTEN HOPPET FARA". Rubriken till detta inlägg fordrar kanhända en förklaring. "Gapa min söta!" var det ord som tandläkare Bergman ofta använde sig av. Ett uttryck som för alltid kommer att finnas kvar i mitt medvetande så länge jag lever.
---------------------
Roger.

"Roger Lindqvist´s Nostalgiresor AB"

Dags igen för en resa i min tidsmaskin. Den här gången ställer jag in rattarna på året 1967 i julmånaden december. Ni följer väl med på ännu en resa i nostalgins tecken? Så istället för en semesterresa till Thailand, välj därför "ROGER LINDQVISTS NOSTALGIRESOR AB". Vi startar redan nu...OBS! Ni har väl passet med? Glöm eller inte att spänna fast era säkerhetsbälten!

ROGER LINDQVIST´S NOSTALGIRESOR garanterar en säker och skön resa. Sätt er bekvämt i era fåtöljer, ta av era skor, luta er tillbaka, ta gärna en kopp kaffe med tillhörande kaka, för nu kööööör viiiiiii........


Mammas och pappas goda vänner, Astrid o Signar Risberg med barn
på besök hos oss.


Syster Gerd i sin "sminkloge".


Julaftonskvällen den 24 december 1967. Vid bordet sitter fr. v. John,
Maj-Gerd och Gerd med varsin gröttallrik.


Gerd diskar, medan pappa John dricker sin julöl.
-----------------------------------------------------------------------

Detta var ett litet smakprov på hur nostalgiresorna ser ut. Fler resor kommer att anordnas i mån av intresse. Glöm inte att boka i tid hos: "ROGER LINDQVIST´S - NOSTALGIRESOR AB". GO´NATT och SOV SÅ GOTT!
/R. Lindqvist VD.

"Enkel biljett till Ankeborg, tack!"

För några dagar sedan berättade jag om mina framtidsdrömmar. I dessa drömmar ingick en resa till Ankeborg på min 60-årsdag. Eftersom många har samma planer som mig, så gäller det att redan nu köpa sin biljett. På resebyrån i Piteå fick jag upplysningen att "skynda på litegrann" för att vara säker på en plats i "DUCK AERO" som är namnet på det flygbolag som jag anlitat. Häromdagen stod jag i biljettkön på Piteå Resebyrå. När det blev min tur så beställde jag en enkel biljett till Ankeborg.

Som ni förstår så betyder detta att jag då lämnar Hortlax för gott, för att leva återstoden av mitt liv i samma stad som Kalle och hans vänner. Mitt enda bagage blir mitt trumset. Resten köper jag i Ankeborg. Det skall bli ett sant nöje att få sitta i parken en solig dag, lutande min rygg mot den staty som föreställer Cornelius Krösus, staden Ankeborgs grundare. Vart jag skall bo, jo, nu ska ni få höra, jag flyttar in i samma kvarter som Kalle Anka och hans tre brorsöner. På gångavstånd finns Joakim von Ankas kassavalv, där jag fått jobb som "penningtvättare". Nu är det bara att vänta...


På resebyrån fick jag den här kartan, föreställande staden Ankeborg.
--------------------------------------------------------
Bild: www.kalleanka.se

Fy på sig, Olle Jönsson!

Det finns ingenting bättre än att ta fast fula skurkar med fingrarna i syltburken. Då behövs inga uppslitande mastodontutredningar i miljonklassen, på skattebetalarnas surt förvärvade pengar. Under mitt liv som kommissarie vid Piteåpolisens mordrotel, har jag varit med om både det ena och det andra. Nu skall här förtydligas att utredningarna gäller icke enbart mord och dylikt, det handlar även om lite mer triviala saker kan man säga. Som t. ex när lilla Olle Jönsson i Lasse Stefanz åkte fast häromsistens för upprepad falsksång.

Anmälan hade kommit in av att - jag citerar: "En välkänd svensktoppssångare med hästsvans och cowboyhatt, med begynnande gubbmage, sprider falska toner på ett känt dansställe".

Detta föranledde att jag skickade ut en styrka på två polispiketer, två stycken polishundar med tillhörande hundförare, tre ridande poliser, samt jourhavande åklagare, inte att förglömma mig själv, som ledde operation "OLLE JÖNSSON".

Herr Jönsson blev tagen på bar gärning mitt i "Oklahoma" där en antydan till falska toner förekom. Så även i "Vid en liten fiskehamn", där Jönsson skenade iväg ordentligt. I slutnumret "De sista ljuva åren" blev det som fällde Jönsson för "spridning av upprepad falsksång". Han bojades på stället. Fick sina rättigheter upplästa och fördes odramatiskt in i en av polisens piketbussar.

Väl inne på stationen fick jag ett första förhör med Jönsson. Han bedyrade sin oskuld. Men som den kommissarie jag är, så hade jag naturligtvis bevisen inspelade. Han blev förskräckt och djupt ångerfull. Han dunkade sin cowboyhatt flera gånger i bordet och skrek: "Hur kunde jag svika min publik på detta sätt".

Och när han sedan begärdes häktad av åklagaren, så tittade han på mig med sina hundvalpsögon och sa:
   - Och jag som hoppades att "De sista ljuva åren skulle bli de bästa i mitt liv...".

Han tystnade när en kvinnlig polis förde honom till fängelsecellen. Samma kväll hördes han sjunga lite snyftande: "I ett fotoalbum där står tiden stilla..."


Piteåpolisens bild av Olle Jönsson. Han påträffades på ett känt dansställe
i akt och mening att sprida falska toner. Den lyckade operationen leddes
av kommissarie R. Lindqvist vid Piteåpolisen. Vid det förhör som komm-
issarie Lindqvist höll samma kväll, visade Jönsson djup ånger över brottet.


Det var kommissarie J. R. Lindqvist som ledde den lyckade operationen;
"Olle Jönsson". Lindqvist väntas nu få en medalj för "Tapperhet i tjänst".
--------------------------------------------------------------------------------
Foto på Olle: www.expressen.se / Foto på kommissarie Lindqvist:
www.rogerlindqvist.blogg.se

"Och nu blir det reklam..."

Sjunker ner i sköna soffan. På bordet ligger mina fjärrkontroller och bara väntar på sin "husse". Snart startar favoritprogrammet, ser på klockan - jodå, endast tre ynka minuter kvar tills det smäller. Kaffet är nykokt, den bruna pepparkakan ligger och sneglar på mig från sin plats i brödkorgen. En minut kvar; greppar fjärrisen precis som Gary Cooper gjorde med sin pistol i kultfilmen "Sheriffen". En sak skiljer oss dock, Gary hade svart cowboyhatt, jag har endast min gamla vintermössa. 7,6,5,4,3,2,1 PANG! Äntligen! Ljudet på nummer 18, har börjat bli lomhörd. Har ställt TV:n nära soffan, har börjat se illa. Sjunker ner i soffan tre meter. Åhhh, känner mig salig...Men vad nu då? Reklam...nu...igen! Nåja, tar min pepparkaka, dricker mitt Gevalia, såja, snart börjar programmet.

Bettan! Kom, nu börjar det om igen...skynda dig så du inte missar...! Ahh, sjunker ännu djupare ner, ända till golvet - kanske ända till trossbotten, men det är väl inte möjligt. Nåväl! Programmet är i alla fall i full gång...men vänta nu...åh, säg inte....REKLAM - IGEN!!! Skyndar in på toan. Det jag skall göra gör jag fort, i blixtens hastighet. Ojdå, visst ja, glömde fälla upp ringen, vad ska Bettan säga? "Har det börjat", ropar jag från toan in till min hustru som sitter med sin stickning.

Ner i soffan igen. Nu svävar jag på moln, mitt favoritprogram. Nämen, säg inte....REKLAM - IGEN. Jag tror jag håller på att bi tokig. Man visar ju mer reklam än själva huvudprogrammet. Snacka om hjärntvätt. Handsvetten gör att greppet om pistolen, förlåt fjärrkontrollen, nästan glider ur mitt vana grepp, kan det var för att jag är upprörd. När programmet är slut, tittar jag frågande på min hustru. Känner mig blåst, besviken och förd bakom ljuset. Vid den här tidpunkten, vet jag mer om ICA-Stig, Teliatelefoner med svarta får än jag vet handlingen i det program som jag egentligen skulle se. Nåt är alltså fel! I min desperation föds tanken att jag kanske i alla fall gör som gamle Gary. Jag köper mig en pistol för att nästa gång reklamen blir mig övermäktig tar jag pistolen istället  för fjärrisen och skjuter sönder TV och reklaminslag så det bara ryker. Kunde Gary så kan väl jag...


Det börjar alltmer likna hjärntvätt...


...istället för mitt favoritprogram så dominerar reklamen med
ICA-Stig och hans kompisar bl. a.
-------------------------------------------------------------------
Bilder: www.sotochsnygg.se / www.smalaelefanten.com


Ursäkta Richard Dybeck...!

Du gamla du fria du fjällhöga nord..., början på vår nationalhymn. Ursäkta Richard Dybeck, men idag passar dessa rader bättre in; Du gamla du fria du snöhöga nord..., just i detta nu så är här icke gott att vara....p.g.a. all den snö som fördärvar sikten för alla som sitter i sin bil. Hustrun hade ett par ärenden till stan, i dessa julklappstider. Det var bara att ta på sig sitt allra bästa torsdagsleende, sätta sig bakom ratten och kasta sig ut i den vita värld som för tillfället råder. När jag suttit ett bra tag och väntat i min Volvo, som också går under namnet "Den blå faran", så hade mitt torsdagsleende blivit en aningen stramt, obekvämt och ansträngt. Så jag gick tillbaka till ursprungligt läge igen. D.v.s. lite smått irriterat. Men så plötsligen uppenbarade sig hustrun. Äntligen! Mungiporna drog en smula uppåt igen, och irritationen försvann precis som en smörklick i en varm kastrull en måndagseftermiddag. Nu sitter jag här, och hustrun lagar mat. Ja, tänk er ett sådant priviligeum, tänk er vilken lycka att sitta i sin varma stuga med stekt köttgryta, stekt potatis och grillade grönsaker. Bara en sådan sak gör att mitt torsdagsleende går mot nya personliga höjder!


Den här dagen började så här bra. "Den blå faran" inbäddad under ett
täcke med snö. - Vi skall till stan!, sa hustrun medan jag kämpade på
med sopborste, rinnande näsa, blöta fötter.


Piteås paradgata - Gågatan - som till sommaren faktiskt fyller 50 år.
Piteå var först i landet med denna uppfinning. Det skall vi tacka en av
vår stads mest färgstarka personer, Axel Bengtsson, ordförande i
drätselkammaren och dess turist utskott. Axel var med andra ord Gå-
gatans uppfinnare. Men hallå! vart tog julrushen vägen...!


Medan hustrun försvann in på Småstaden, satt jag mol allena kvar i
"Den blå faran".


Innan vi åkte in mot Piteå så iklädde jag mig mitt torsdagsleende.
Men efter att ha suttit i bilen alltför länge så ramlade mungiporna ner.
Som bevis hur ett torsdagsleende kan se ut, så kan ni kolla på bilden.
--------------------------------------------------------------------------
Torsdagsfotograf: Roger Lindqvist.

Tomtefar i flygintermezzo....

Häromdagen blev jag vittne till en himmelsk-uppenbarelse. Jag kom åkandes efter Inimarksvägen i sakta mak, i min blå limousine, när det på himlavalvet plötsligen visade sig ett slags vitt streck. "Jojo, det måste vara Tomtefar som provkör sin nya kärra", tänkte jag medan jag drog åt handbromsen. Mycket riktigt! Som jag tidigare berättat så har Tomten pensionerat Rudolf med röda mulen och alla hans kamrater. Istället har Tomten och hans nissar införskaffat sig en hel armada av motorfordon för den årliga rundturen runt vårt jordklot. Renen Rulle mår efter omständigheterna bra. Åtminstone har jag fått rapporter om det. Han lever ett stilla pensionärsliv i sitt stall. Så det går absolut ingen nöd på honom. Tomten har själv uttalat sig om sin nervositet för den nya given. I ett pressmedelande säger han följande: "Jag har inför denna julen, anammat de nya landvinningarna inom de tekniska området. Detta betyder att Rudolf med den röda mulen och hans polare, har efter ett strävsamt liv, blivit entledigade. Detta betyder att jag det här året begagnar mig av en motordriven himlafarkost vid julklappsutdelningen. Eftersom jag vuxit i midjemått, så kommer jag under inga omständigheter att använda mig av skorstenar den här gången. Jag kommer istället att "som vanligt folk" ringa på dörren". /Tomten.

Nya giv inför julen alltså! Så här såg et ut när Tomten och hans mannar åkte runt på en provtur häromdagen:


Inimarksvägen en vanlig decembereftermiddag. Plötsligt....


....uppenbarar sig för mig denna syn....


....ett vitt sträck nuddar björkarna efter Inimarksvägen. Först trodde
jag att det var F21 i Luleå som "övade" med sina leksaker. Men det
var det inte. Det var Tomtefar himself som satt bakom spakarna.


Som jag sedan hörde, var att Tomten den aktuella dagen höll på att
krascha sin maskin på toppen av Vallsberget i Svensbyn. Men som tur
var så hann en av tomtenissarna fram för att avvärja katastrofen.
Kanhända att Tomten inmundigat för mycket av julglöggen????


Tomten låter hälsa att han mår bra! Trots intermezzot med flygningen
för några dagar sedan. "Julklapparna utdelas i vanlig ordning!" säger
han med en hälsning till världens alla barn.
-----------------------------------------------------------------------------
Tomtefotograf: Roger Lindqvist.

Publicerat av Roger Lindqvist 1990-2010

Ibland ringer telefonen härhemma. En för mig okänd person frågar om det är jag som skriver....När jag sagt att det är så, så brukar personen ifråga be om ursäkt för att dom ringer på. De frågar om de stör. När jag säger att det enbart är kul att dom hör av sig, så följer för det mesta en både intressant och givande konversation, oss emellan. Ibland ringer nån för att förtydliga en sak i nämnda berättelser. Sist var det en dam som så gärna ville veta om en grej som jag gjorde omkring 2005/06. Hon hade kastat bort tidningen och glömt ta reda på den där artikeln som hon så gärna ville ha kvar. Jag har lovat att skicka en kopia vad det lider. Respons är alltid kul att få. Utan respons, så faller allt ganska så platt till marken. Många är nyfikna av skrivandet. Och jag brukar berätta att jag alltid så länge jag kan minnas haft en viss förkärlek för det skrivna ordet. Men p.g.a. osäkerhet hur man skulle bli bemött så hemlighöll jag detta ganska så länge. Idag förstår jag inte varför det skulle vara så farligt att visa upp sin "rätta person". Skrivandet har även öppnat nya dörrar, och jag har blivit bekant med nya spännande personer runt om i landet. Många av dessa är musiker. Senast hörde Bengt av sig. Han har lirat trummor i Spotnicks bl. a. Alla människor vidgar mina vyer, och jag lär mig nåt varje gång. Vilket jag upplever otroligt fantastiskt och berikande. Som den "dokumentationsnörd" jag är, kommer här en lista på det jag skrivit.

¤ Sista brevet från Viktor - Piteå Tidningen den 22 november 1990.
¤ En berättelse om min farmor Hannas familj - Ätt och Bygd september 1993.
¤ Pitebandet OPUS - Musikern, musikerförbundets medlemstidning den 9 september 1993.
¤ En oförglömlig kväll med Cool Candys i Långträsk - Piteå Tidningen den 18 augusti 2004.
¤ Han minns dansbandens guldålder - Piteå Tidningen den 8 januari 2005.
¤ Historien om två vykort - Piteå Tidningen den 12 oktober 2005.
¤ Ni som här inträden  låten hoppet fara - Piteå Tidningen den 25 oktober 2005.
¤ När Cartwrights red in i vardagsrummet - Piteå Tidningen den 18 november 2005.
¤ Hortlaxynglingar i flottans uniform - Piteå Tidningen den 27 december 2005.
¤ När Marilyn Monroe dansade tango på statt i Haparanda - Piteå Tidningen den 20 maj 2006.
¤ Spelning med förhinder - Piteå Tidningen den 11 augusti 2006.
¤ Morfars hus - Piteå Tidningen den 12 augusti 2006.
¤ Pilsnerfilmens okrönte kung - Piteå Tidningen den 21 augusti 2006.
¤ Vådan att gå i platåskor - Piteå Tidningen den 5 september 2006.
¤ En historia oppa Hortlaxbonnschka - Piteå Tidningen den 12 september 2006.
¤ Mjölnare Jonssons levnadshistoria - Piteå Tidningen den 27 september 2006.
¤ På besök i min barndoms skola - Piteå Tidningen den 13 oktober 2006.
¤ Ett högexplosivt möte - Piteå Tidningen den 19 oktober 2006.
¤ I sorgens år i en svunnen tid - Piteå Tidningen den 25 oktober 2006.
¤ Långt från varandra men förenade i evigheten - Piteå Tidningen den 18 november 2006.
¤ En knäpp på mirakellådan, och Taube gick upp i rök - Piteå Tidningen den 23 november 2006.
¤ En härlig tid att minnas, mitt 60-tal - Piteå Tidningen den 12 januari 2007.
¤ En vardagsnära släkthistoria - Piteå Tidningen den 24 januari 2007.
¤ Mitt Piteå - Piteå Tidningen den 29 januari 2007.
¤ Sjukdomstid - en orostid del. 1. - Piteå Tidningen den 1 februari 2007.
¤ Sjukdomstid, orostid del. 2. - Piteå Tidningen den 10 februari 2007.
¤ Då hä schvärmese oppa Öholma - Piteå Tidningen den 6 mars 2007.
¤ En Folkpark berättar (även på www.dansa.se) - Piteå Tidningen den 7 mars 2007.
¤ En tango i Lillträsk med John Harrys trio - Piteå Tidningen den 19 mars 2007.
¤ Povel Ramel, min grammofon och jag - Piteå Tidningen den 11 maj 2007.
¤ I Dunderklumpens land - Piteå Tidningen den 1 augusti 2007.
¤ Viktor försvann i sina drömmars Amerika - Piteå Tidningen den 4 augusti 2007.
¤ Brevet hem till Sverige - Piteå Tidningen den 28 augusti 2007.
¤ Laxfiske på vintrig väg - Piteå Tidningen den 31 augusti 2007.
¤ Genom "Honken" väcktes många fantastiska drömmar - Piteå Tidningen den 18 december 2007.
¤ Då en Emil jåga älgen - Piteå Tidningen den 3 januari 2008.
¤ Livet i landet Svedala - Piteå Tidningen den 23 januari 2008.
¤ Med Hep Stars på ett lastbilsflak i Pajala - Piteå Tidningen den 1 mars 2008.
¤ Ett tragiskt sommarminne - Piteå Tidningen den 15 mars 2008.
¤ Vi ses när ni minst anar det - Piteå Tidningen den 31 mars 2008.
¤ Gräsklipparstrul med Stiga - Piteå Tidningen den 5 augusti 2008.
¤ Farbror Sven - Öholmas Fred Astaire - Piteå Tidningen den 7 augusti 2008.
¤ Drömmen om Provence - Piteå Tidningen den 8 september 2008.
¤ Minnesvärda möten del. 1. - Piteå Tidningen den 9 september 2008.
¤ Mona Krantz en angenäm bekantskap del. 2. - Piteå Tidningen den 26 september 2008.
¤ På turné med musikskolan del. 3. - Piteå Tidningen den 29 september 2008.
¤ Långträsk ett populärt ställe under glansåren del. 3. - Piteå Tidningen den 1 oktober 2008.
¤ Vi fanns med på alla möjliga och omöjliga ställen del. 4. - Piteå Tidningen den 8 oktober 2008.
¤ Folk blev än en gång medvetna om Piteå som musikens stad del. 5. - Piteå Tidn. 20 okt. 2008.
¤ Vi var alla ambassadörer för Piteå del. 6. - Piteå Tidningen den 23 oktober 2008.
¤ Den dagen kommer - Piteå Tidningen den 17 januari 2009.
¤ Farsans folka - Piteå Tidningen den 13 juni 2009.
¤ Diagnosen heter saknad - Piteå Tidningen den 2 juli 2009.
¤ Lyckliga Gatan - Piteå Tidningen den 10 juli 2009.
¤ I morgon är det sommar - Piteå Tidningen den 14 juli 2009.
¤ Den gyllene regeln - Piteå Tidningen den 16 juli 2009.
¤ Sjöströms Rolls Royce - Piteå Tidningen den 4 augusti 2009.
¤ Elvis Aron Presley - hur kunde du? - Piteå Tidningen den 8 september 2009.
¤ Ludvig levde på lök och vegetarier del. 1. - Piteå Tidningen den 5 oktober 2009.
¤ Kronojägare Englund - ett spänstfenomen del. 2. - Piteå Tidningen den 7 oktober 2009.
¤ En härlig, hektisk och upplyftande tid - Piteå Tidningen den 28 oktober 2009.
¤ Idolen " Lill-Strimma" - Piteå Tidningen den 12 december 2009.
¤ Idolbild från förr - Piteå Tidningen den 19 december 2009.
¤ Carl-Gustaf finns för alltid i mitt hjärta - Piteå Tidningen den 8 januari 2010.
¤ Glimtar från Hortlax - Piteå Tidningen den 14 januari 2010.
¤ Under de aktiva åren producerades tre skivor del. 1. - Piteå Tidningen den 7 juni 2010.
¤ Dansbandsvärlden långt från glitter och glamour del. 2. - Piteå Tidningen den 17 juni 2010.
¤ Vad är det för hög och falsk ton som låter? del. 3. - Piteå Tidningen den 1 juli 2010.
(Alla tre delar även publicerad på www.dansmaffian.se )
¤ N´Per-Albin, hä var en kar´l man kond liit oppa! - Piteå Tidningen den 4 september 2010.
¤ En kväll i februari 1968 - Piteå Tidningen den 27 oktober 2010.
-----------------------------------------------------------------------------



"Där de stora elefanterna en gång dansade....!"

Badhusparken allhelgonahelgen 2010. Den på somrarna så livligt besökta gröna oasen vilar sedan några månader i stillhet och ro. Inga besökare så långt ögat kan nå, förutom den där Lindqvistarn som smyger omkring med sin kamera. Badhusparkens scen, har vid mitt besök täckts av ett täcke med snö. Det var här som det hände! Det var här jag stod som liten grabb och sträckte på min hals för att kunna se den där trummisen som alltid satt där längst bak. Det var också här som jag en sommar för länge sedan hörde Mats Olin sjunga "Jag tror på sommaren". Det var också här som jag för första och sista gången i mitt liv hörde Gunnar Wiklund prata pitemål. Det var även här som jag sommaren 1973 lyssnade på en 17-årig kille med gitarr, som sjöng så hustaken i centrala stan lyfte på sig. Hans namn var Ted Gärdestad, och inte kunde man tro att hans liv skulle sluta så tragiskt många år senare. Denna levnadsglada kille som tog alla med storm. Det var också här som jag lyssnade på Lasse Lönndahl, Anna-Lena Löfgren, Lasse Berghagen, Lill-Babs och Bengt Sändh. Jag såg en förtjusande ung dam stå längst fram på scenkanten, hon hette Anni-Frid Lyngstad och skulle med tiden bli berömd världen över. Ja, tänk om dessa golvtiljor kunde tala. Jag skulle i så fall vara den första att lägga mitt öra mot golvet och insupa allt som jag bara kunde. Bosse Parnevik har en gång gjort "sina" gubbar här. Både Erlander, Palme, Hedlund, Povel och många fler föddes just här på Badhusparkens scen. En av mina favoriter, som tyvärr gick bort i allt för tidig ålder, Berndt Dahlbäck showade också här så träflisorna sprutade. Men nu står jag alltså här. Allhelgonahelgen 2010. Och många av de artister som är uppräknade finns som sagt var inte längre. Men jag är övertygad att någonstans har alla dessa lämnat ett eller annat spår. Kanske inte i synbart hänseende. Utan långt in i ens medvetande. Där finns de för alltid kvar; "De stora elefanterna....."


Badhusparkens scen i Piteå. Det var här jag såg de stora elefant-
ernas dansande. I den tusenhövade publiken stod jag och sträckte så
gott jag kunde på min hals för att se den där trummisen Douglas som
spelade i Dandys som kompade Lill-Babs och Bengt Sändh.


Jag ställer mig längst ut på scenkanten, och blickar ut på de snö-
vita parkbänkarna. Så slår mig tanken; Jaha det var alltså så här Berg-
hagen kände sig den där ljumma sommarkvällen 1971. Fast då lyste ju
snön med sin frånvaro, förstås! Och alldeles bredvid så stod Anni-Frid
klädd i sina vita scenkläder, men det är länge sen nu.....


"Mina damer och herrar...!" Parkvärden Curt Nilsson (tillika min
första trumlärare) presenterade kvällens artister. Och ut kom dom -
genom den här dörren.


Rekordpublik sommaren 1969. Artisterna hette Gunnar Wiklund och
Ewa Roos. Här utanför trängdes autografjägarna. Och mitt i allt stod
Gunnar Wiklund och skrev så pennan glödde.


En ensam parkbänk blickar ut mot kanalen. Kanske känner den sig
trött efter sommarens alla loppisar? Den vintriga bänken har slagit sig
till ro efter sommaren alla loppisar. För som parkbänk måste man ju
få vila lite mellan varven.


GÅRUNT SHOW med sångaren Bernt "Mr. Crazy" Dahlbäck (1939-
1978) var en av många artister och grupper som lyckliggjorde park-
publiken i Piteå. Andra artister som också besökt våran Badhuspark:

Bosse Parnevik, Bengt Sändh, Lill-Babs, Lalla Hansson, Tommy Blom, Svenne & Lotta, Shanes, Eva Rydberg, Sten Ardenstam, Martin Ljung, Roffe Bengtsson, Mats Olin, Gösta Knutsson, Andrew Walter, Sten & Stanley, Jan Sparring, Kikki Danielsson, Lasse Lönndahl, Robban Broberg, Lasse Berghagen, Anni-Frid Lyngstad, Hep Stars, Gunnar Wiklund, Ewa Roos, Sven-Gösta Jonsson (Den rockande samen), Ted Gärdestad, Nature, Mats Ronander och många många fler......

PS. Lite kuriosa: i somras på självaste midsommarafton, fick jag en hälsning från Bengt Sändh. Han hade sett mitt blogginlägg där jag publicerat en artikel från den show som han gjorde tillsammans med Lill-Babs sommaren 1971.

/Roger.

Drottning Elizabeth, morfar och jag

Häromdagen var jag och flera till inbjudna på min morfars födelsedagskalas. Det firades till långt in på natten. P.g.a. detta så övernattade flera av gästerna i morfars lilla etta på Hortlaxvägen (hur dom nu kunde få plats?). När jag lite yrvaket tittade mig omkring på morgonen, så uppenbarade sig en stilig och parant äldre dam. Hon gick fram till den blå kökssoffan där morfar låg. Med ett stort brett leende sträckte hon fram sin hand (med vita dyrbara handskar) tog min morfars hand och tackade för att hon fått närvara på festen. Då tittade morfar upp, och sa på sitt allra bredaste pitemål: "Wosch båo dö då?" (Vars bor du då?). Den stiliga damen sa: "På vägen mellan Svensbyn och Lillpite!". Inte förrän hon hade gått så föll alla pusselbitarna på plats. Den stiliga artiga äldre damen var ingen mindre än Englands drottning Elizabeth. När jag påtalade det för morfar så sa han utan att vara speciellt märkbart imponerad: "Ja, no kan hon vara bra för hä!". (Ja, nog hon vara bra ändå!).

När jag lite senare skulle åka, så fann jag morfar sitta i sitt minimala kök med en rostfri hink över sitt huvud. Jag frågade naturligtvis vad han gjorde. Innifrån hinken hördes hans välbekanta stämma: "I djär förtjörd!" (Jag är förkyld!). Och i samma stund ryckte han bort hinken och nös ett högljutt ATJOOOO.....!

(Allt som berättats, är en dröm som jag hade häromnatten. Drömmar brukar försvinna vad det lider. Men denna var så pass fantastisk att jag var tvungen att göra en anteckning så fort som möjligt).


Morfar hade bjudit in till födelsedagsfest häromnatten. Förutom släkt
och vänner, så kom en välkänd prominent person till Hortlax, enbart
för att hylla morfar Sanfrid.....


Drottning Elizabeth var också där i egen
hög person. Men enligt henne själv så
hade hon flyttat från sitt Buckingham Palace
till en lite enklare lya mellan Svensbyn och
Lillpite.
-------------------------------------------------
Bild på Elizabeth: www.mj.barezyk.se

Därför skulle Gordon Ramsey hata mig....

Att jag överhuvudtaget skulle medverka i Hells Kitchen, med den dynamiske stjärnkocken Gordon Ramsey tätt vid min sida är fullständigt uteslutet. Av den enkla anledningen att han skulle förmodligen bli alldeles utom sig av rent raseri, när han såg mina tafatta försök att skapa en kulinarisk matexplosion. Explodera, skulle det säkert göra, men inte av min duglighet som kock, utan skulle bero på helt andra saker. I sitt affekta tillstånd skulle mr. Ramsey säkerligen tugga fradga, när han såg hur jag behandlade maten. Och hade han varit härhemma just nu idag, när jag stod vid spisen och stekte lövbiff (för att vara snäll mot min förkylda hustru) så skulle han slitit sitt hår när han beskådat förödelsen. Matlagningen slutade med en fadäs, som mr. Ramsey icke skulle tillåtit i sitt program. Allt gick tämligen som det skulle, men vid kryddningen, så öppnades plötsligt kryddburkens lock. Ja, resten kan ni kanske gissa. Min fru blev inte värst glad, där hon satt med sin droppande näsa vid köksbordet. Och just i den stunden kunde jag se den där Gordon Ramsey för min inre syn.

Men tack och lov var inte Gordon här i Hortlax här idag, han var säkert upptagen på annat håll, för att bry sig om mitt lövbitsstekningsmisstag. Tur var ju det, puh! Nåväl, maten blev i alla fall uppäten, tror jag, och vad min fru beträffar så tror jag att hon har hämtat sig efter den traumatiska händelsen. Hon sitter i alla fall i finsoffan just nu och verkar ungefär som vanligt.

Mvh Roger Lindqvist, misslyckad kock.


Så här pass hotfull skulle troligen Gordon Ramsey se
ut, om han bevittnat mitt försök till kulinarisk matkonst
idag.
----------------------------------------------------------------
Bild: www.hecklerspray.com

På besök i Malå

Idag åkte vi till Malå för att hälsa på Robert, Jannice och Max. Solen sken, himlen lyste blå, vad kan man då mer begära?


Synen som mötte oss när vi svängde in framför huset, var denna.
Jomenvisst, det var ju "Napptransporten" från Piteå som Max beställt.
Lasten var redan lossad. Och bilen (som anlänt klockan 9 på morgonen)
stod i begrepp att återvända mot Piteå.


Efter en liten pratstund med chauffören, så styrdes kosan mot paltens
huvudstad: PITEÅ!


Det fina huset i Malå. En rofylld plats att dra sig tillbaks till.


Samma hus fast på baksidan. Här fanns en gång gröna ängar med
en stor ladugård. På somrarna gjordes den obligatoriska slåttern,
där hästen spelade en viktig roll.


På samma tomt finns det här gamla huset kvar. Byggnaden härrör
från tidigt 1900-tal, och beboddes en gång av Jannices farföräldrar.


Det finns en slags mystik som vilar över gamla ödehus, något som
jag gillar helskarpt. Även det här huset gömmer en historia som är
hur spännande som helst.


Medan Max låg och sov, satt vi ute i den härliga sommarvärmen och
pratade. På bilden syns Jannice, Elisabeth och Robert.


När magen började kurra, blev det dags för de här läckerheterna.


Måltid inne i det mysiga hus, som Jannices pappa, Ove, byggt.


När måltiden avslutats var samtliga mätta och mycket belåtna.


Max var också vädigt nöjd och tillfreds. Kanske p.g.a. att leveransen
av hans nappar kommit lyckligt fram. Tacka firman "Napptransport AB"
för det!


Efter maten begav vi oss ut på en promenad i omgivningen.


Naturens skönhet mitt i all sin bedövande vackra prakt.


Vi befann oss praktiskt taget mitt i hjortronlandet. Och i Robbans
hand finns bevis på detta.


Vägen tillbaka mot huset, gick genom en blåbärsfylld skog.


Två frodiga svampar korsade vår väg.


Skuggorna lekte tafatt mot den gamla bodans vägg.


Färden bar så småningom av hemåt. Och kan ni gissa vem som stod
parkerad vid Åby-älvens rastplats? Jo, denna välbekanta blå VW-pick-
up: "Napptransport AB". Den skulle liksom oss dricka sig en slurk
kaffe.


En kopp kaffe, ja, vid den vackra Åbyälven. Men Roger, glöm nu inte
kaffekoppen på biltaket, det skulle just se snyggt ut!


Ingen fara på taket! Jag glömmer nästan aldrig. Sist jag gjorde det
var på hösten 1966. Så, lugn i stormen, lilla gumman!
-------------------------------------------------------------------------------
Hela den här dagen har vi följt detta motto: "CARPE DIEM" -
fånga dagen.
Och det är faktiskt något att varmt rekommendera.
/Roger.

"J.R.L.O.G.F. Nr.1" (Ogräsets Fiende på hemligt uppdrag)

Ogräset både i potatislandet och i blomrabatterna, har mött sin överman. Nämligen: "J.R.L.O.G.F. Nr1". Vilket på ren svenska betyder; John Roger Lindqvist, Ogräsets Fiende Nummer 1. Det där med hemligt uppdrag stämmer nog inte. Men det låter litegrann tuffare om man så säger. Ogräset, och gräset, växer så det knakar. Det är nästan så att man inte hinner med i svängarna. Potatislandet är i stort sett fritt från allt vad ogräs heter. Ävenså en av de större blomrabatterna som finns på tomten. Ja, mer än så hinner jag inte berätta, för nu ropar min hustru att det är mat. Tänk så bortskämd man är? Jo, en sak till - jag även idag käkat blåbärsbullar! MMMMMMM.........

Mvh "J.R.L.O.G.F.  Nr. 1"


"Åkgräsklipparen åter frisk och hel!"

Sådär ja! Äntligen har klipparen fått sin nya rem. Skam den som ger sig. Nu skall bara hjärtat (batteriet) få sig en uppladdning också. Sen blir det tuta av ute på den ofriserade gröna plätt som kallas för gräsmatta. Åkte till Robban för att låna ett par passande verktyg. Och se, inom loppet av någon sekund så var problemet åtgärdat. Istället för gräsklippare, hade jag tänkt att anställa ett par snälla får som betar av de gröna grässtråna. Ganska miljövänligt, heller hur? Miljömedvetandet ligger ju i tiden, liksom. Nu gäller det att hitta några arbetslösa får, som sagt. Var jag nu skall finna dem, ja, det är en annan historia. Möjligen kan man kolla på Arbetsförmedlingen redan nu på måndag. Alternativet är ju att skaffa häst, dom är ju ena baddare på att käka gräs. Går inte det, ja, då blir det några kossor, som jag också kan tänka mig. Men det skulle se ut, om jag hade hela tomten full av hästar, får och betande kossor? Nåja, gräsmattan blir då i alla fall snyggt klippt. Nära nog snaggad  kan man tänka. Måste sova på saken, sedan får vi se!


"Gud hjälpe oss från alla tekniska påfund!"

Min åkgräsklippare kräver ett rembyte. Därför så har jag försökt åtgärda detta. Andreas köpte hem remmen från Lantmännen där han jobbar. Men som alltid när jag skall göra något sådant här, så är "teknikens alla makter" emot mig. Allt kan tyckas gå som på räls, men när den där slutklämmen kommer, och man tänker att nu är det klart, ja, då dyker det plötsligen upp något annat problem. Det finns en bult som är ganska viktig i detta rembytarsammanhang. Ja, man kan drista sig till att säga att den är själva huvudpersonen i det hela.  Naturligtvis var det "gängpaj" på den. Tur är att man har tre hjälpsamma söner. Dom känner sin far utan och innan. Både Ante, Robert och Danne är duktiga på tekniska saker, (inte som sin far, och tack gode Gud för det). Hemma i Robbans garage fanns räddningen. En likadan bult som krävs för att få allt på sin plats. Men då kom nästa problem - utrymmet är så pass trångt att jag kommer inte åt att slutföra det hela. Mitt i allt elände börjar det att spöregna. Jag försöker att räkna till tio, möjligen tjugo, bara för att lugna ner mitt redan så höga blodtryck.

Tekniken och jag har aldrig någonsin varit riktigt sams. Visserligen har jag snickrat ihop ett skåp i vårt förra hus en gång för länge sedan. Och det där skåpet är jag mallig över än i denna dag. Jo, det var så sant. Flera myggfönster gjordes också medan vi bodde i vårt andra hus. De´ni! Martin Timell - släng dig i väggen! Har aldrig varit intresserad av motorer. Visserligen hade jag moppe (Puch Cross -67:a) och det gick väl ganska så bra. Men sen har det bara gått neråt. Men jag deppar inte för det. Det finns så mycket annat än tekniska prylar. Om ni undrar, så spöregnar det än. Och min stackars åkgräsklippare ligger ute och bör vid det här laget vara väldigt sur på mig. Stackarn är både blöt och sjuk. Dessutom ligger den vänd mot gruset på sin vänstra sida,  inte står som brukligt är. Säkerligen har den blivt lite yr i mössan p.g.a. den obekväma ställningen. Jag funderar starkt på att ringa "Åkgräsklippar-ambulansen". Jag antar att den isåfall åker raka vägen till sjukhuset i Sunderbyn? Piteå lasarett har inga specialister på detta område, befarar jag. Måste sluta, för att gå ut och titta till sjuklingen. Ajöss!

Fyra timmar i Ingvar Kamprads värld

En kväll sa min hustru (det som många hustrur någon gång i livet säger till sin man) -"Jag vill att vi åker till IKEA!". Ordet IKEA fick mig nästan att bli både yr och illamående. Jag har nämligen gått där förut. Och varje gång så har jag "råkat" bli less efter cirka 10 minuter. Som den snälle och ibland alltför beskedlige äkta man jag är, sa jag ; "Javisst, Bettan! vi åker till IKEA när helst du vill!". Hon tittade på mig och sa; "Va bra, vi åker redan imorgon".

Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.

När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.

-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.

Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.

-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.

Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.

Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".

Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste  återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.


Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.


En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.


När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.


I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.


"Hallå, sommar´n, de´är Lindqvist som talar!"

Jo, nu är det så här - sommar´n, att jag vill gärna att du drar hit ganska så omgående. Jag och min fru sitter (försöker sitta) ute i det allra svenskaste som vi har dvs det som din årstid så stilfullt brukar representera. Efter den snörika vinter (som tack och lov äntligen tog slut) så har mitt hopp varit ett "varmt" sammanträffande med dig. Det där varma brukar det ju vara lite si och så med, men i alla fall så är du den jag längtat efter allra mest. Sedan händer då detta; lite småkyliga vindar sveper in genom märg och ben, hur kan du då tillåta detta? Säg mig, är det inte lika bra att du redan idag skruvar på värmeelementet på - låt oss säga en si sådär 25 plus? - Heller var det för mycket begärt? Fösökte i bästa "sommarstil" ta på mig den fina tröja som frun köpte åt mig häromsistens, men du sommar - vad tror du hände? Jo, så fort som jag stack ut näsan på farsubron så kändes det som om jag befann mig i den norra delen av Antarktis. Det var bara in i garderoben och sätta på sig vinterulstret. Så du sommar, skärpning på dig!


"Nu är det morgon igen!"

Upp ur sängen, tittar ut genom fönstret, och möts av en syn som börjar bli alltför vanlig: SNÖ! Efter de vanliga morgonrutinerna går jag så ut i den snövita världen som jag alltmer börjat att hata. Greppar snöskyffeln (för vilken gång i ordningen?) och skottar rent framför bron. En massa små katt- tassar har gjort avtryck i snön, som snabbt försvinner i en stor snödriva alldeles bredvid mig. Katter, ja, eftersom vår katthona går på piller, så brukar marsmånad förlöpa ganska bra. Men, tyvärr så glömde vi alldeles bort det viktiga p-pillret häromsistens, följden blev......jag skall inte gå in på detaljerna, men Sessan är försvunnen sedan igår. Hon har tydligen rymt med sin pojkvän till okänd ort. Hon vill förstås ha lite mera barn innan hon blir för gammal. Om detta har vi bestämt sagt nej. Men jag skulle inte hålla det för otroligt att vi om några månader begåvas med några små kattbarn. Trots att hon vet våran ståndpunkt. Nog om detta!

Om hustrun får som hon vill (och det brukar hon nästan jämt få) så ska hon släpa in mig till stan idag. Ibland trivs jag allra bäst  härhemma (ett ålderstecken kanhända, min far var likadan) men som sagt ibland måste man, fastän man inte riktigt vill. Nåja, det är väl ingen större bedrift att åka in med sin lilla Volvo till stan. Jag brukar i sådana lägen tänka på äventyraren och bergsklättraren Göran Kropp, som cyklade till Himalaya, besteg berget utan syrgastuber, och sedan när karl´n äntligen är nere.....ja, vad gör han då? Jo, han tar cykeln och cyklar hemåt mot gamla Svedala igen, precis som om ingenting har hänt. Och jag sitter här och klagar över lite snö och en planerad stadsresa. Imorgon är det jag som bestiger Tingsholmsberget, för att på så sätt få in lite "Göran Kropp-mentalitet". Tingsholmsberget är bara en liten "fjutt" jämfört med Himalaya. Men man måste ju börja nånstans, heller hur?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0