Roger Lindqvist

¤ - Lite mindre bas, va? Stefan Forsell, bröderna Per och Lars Nyberg,
jobbar vid mixerbordet i den inspelningsstudio som de själva ställt i
ordning i en gammal f d råkall källarlokal.

För inte så länge sedan var detta ett rått och kallt källarkryffe, mörkt och tyst med spindelväv i taket. I maj månad i år fick dock tre Piteå-ungdomar hand om den 40 kvadratmeter stora källarlokalen. Tillsammans med en snickar-glad pappa satte man igång...
Idag är sista spiken inslagen. Den förstklassiga inspelningsstudion är klar.

Studion ligger efter Storgatan i Piteå. Genom en dörr på bakgården går vi nedför en stentrappa och kliver in i ett syrefattigt rum.
    - Tjena, säger Per Nyberg.
Det är Per och brorsan Lars som, tillsammans med Stefan Forsell, rår om inspelningsstudion.
    - I maj började vi jobba med att färdigställa här. Vi har fått enormt mycket hjälp av farsan (Fred), berättar Per.

¤ Fri från eko
Studion är precis fri från eko som en studio ska vara. I det större av de två rummen står ett trumset uppmonterat. Där sätter sig Lars Nyberg och börjar "hamra" med ett par trumpinnar. I ett litet mindre rum håller Stefan Forsell till med fem killar. Dessa  fem bildar en studiecirkel som undervisas i inspelningsteknik. Lars slår på trummorna så det står härliga till, Stefan rattar på mixerbordet och studiegruppen lyssnar intresserat.

¤ Egna erfarenheter
Varför satsade ni på en egen studio?
    - Vi har alltid varit intresserade av musik. Vi spelar själva och har stor nytta i detta jobb av egna erfarenheter med orkesterlivet. Dessutom finns det ingen privat inspelningsstudio närmare än Skellefteå. Trion har precis börjat ett inspelningsjobb åt Piteågruppen Euskefeurat. Det ska bli en LP vad det lider. Två låtar, av totalt tolv, har man hunnit spela in och mixa.

¤ Skickar för gravyr
Men hur går det egentligen till att göra en skiva? Gör ni allt jobb, eller?
    - Nää, säger Per. Vi gör en färdig tape (ett band), som vi skickar till ett företag söderut för gravyr. Dessa gör i sin tur en mall som de skickar vidare till ett presseri.
    - Vi har tillgång till en bandspelare med åtta kanaler. När man gör ljudet till en skiva spelas varje ljud-del in för sig. Sången på ett band, trummor på ett, gitarr för sig och så vidare. Därefter kan vi kapa, lägga till, tona ner, tona upp vissa ljud och experimentera lite hur som helst.


¤ Stefan (gitarr) och Lars (trummor) provspelar en låt medan Per
monterar en mikrofon i studion.

¤ Bollar med kanaler
    - Att vi har åtta kanaler betyder inte att vi är låsta till en kanal om sju råkar vara inspelade. Då kan vi spela in dessa sju på en och samma kanal och alltså ha sju "rena" på nytt. På så sätt har vi i praktiken hur många kanaler som helst att bolla med, förklarar Per Nyberg. Om en vanlig gitarrknäppande Svensson skulle bli sugen att försöka lansera sig på skiva går det hur bra som helst.
    - Det är bara att beställa tid, precis som på en bilverkstad...

Men det kan förvisso bli ganska dyrt, med Svenssons mått mätt. Att spela in och mixa ett band för en singelskiva (d v s två låtar) tar i genomsnitt 15 timmar. Studion, inklusive tekniker, hyrs ut för 90 kr per timme.

¤ Minst 500 ex
   - För att få trycka upp en singelskiva måste man beställa 500 exemplar. Totalt går det på mellan 5-6.000kr innan kunden har alla exemplaren färdiga i handen med omslag och allt, säger Per och poängterar att det handlar om mycket ungefärliga siffror. För en LP-skiva räknar Per Nyberg med 80 timmar i inspelningstid. Gånger alltså 90 kr/tim., plus att 1.000 ex är ett minimum för beställaren. Omkring 20.000 kr blir slutsumman, enligt PT:s sagesman.

--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 9 december 1981


PS. I anslutning till studion fanns även en musikaffär: "NYBERGS MUSIK".
Per Nyberg var med i kommunala musikskolan i Piteå, liksom sin bror
Lars Nyberg. /Roger.

Fröken Julia Wikström.


Masskajen nedanför Munksundsindustrierna ligger insvept i snöyra och mörker. Den mörka novemberdagen lider mot sitt slut. Och frågan är om inte också sjöfarten i våra trakter går in i sitt slutskede. Men just nu är takten högt uppskruvad. Kölden och isen gör sitt till detta hetsiga tempo. Den nordliga vinden ligger hårt på. Det är en sån där afton då "havet välte och stormen ven". En långtradare med vackra linjer och stort format håller som bäst att få sitt slukande gap till lastrum fyllt med massbalar. När detta läses har detta fartyg passerat Pitsundets armar med kursen mot det stora landet over there. Vinscharna rasslar. Stuvarbasens stämma ekar. Det är ett fulltonigt ackompanjemang till höstaftonens toner av storm, snöyra och arbete.

Vad gör sjöfolket en frikväll som denna. Föga inbjudande att sticka huvudet utanför dörren. Då vi landkrabbor tänder aftonlampan och slår oss ned för att njuta av en ombonad tillvaro. Sjömannen som trampat däck i veckor, är väl mer än någon annan i behov av avkoppling och förströelse. Ja, en del har helt naturligt sökt sej in till stan för att där fördriva några sena kvällstimmar. Men många har funnit den betydligt kortare vägen till sjömanshemmet i Munksund. Det har i allt större utsträckning blivit träffpunkten för båtarnas folk. Också vi söker oss dit för att se hur man har det.

Redan i den stora ljusa hallen tränger intrycket på att på detta ställe är det högt i tak. På många sätt. Föreståndarinnan fröken Julia Wikström, som i 15 år varit hemmets allt i allo tar emot. Det blir raka spåret till samlingsrummet med placering vid ett väl dukat kaffebord. Adventsljusen brinner och faktiskt känner man inte att julen är på väg. Hur sjömännen känner det ska vi låta vara osagt. Det är en internationell samling vi hamnat i. Här har vi den danske stewarten Sigurd Bjarnt med sina 27 år på sjön. Veteran och en strong representant för havets arbetare. Han har sett åtskilligt av denna världen och förstår att uppskatta vad som görs för hans yrkesgrupp när en sjöman går i land. Det är bra ordnat i Sverige anser han i detta avseende. En som åtminstone aldrig varit här uppe i norr och som ännu inte hunnit dofta på glädjekvarteren i främmande länder är 15-årige jungmannen Helge Nilsson från Bäckaskog. Det är hans första båt, han ser med ungdomlig syn på vad som komma skall...Några gåsfjun på läppen har heller inte den lika ungdomlige tyske Rolf Moenger, men som hanterar magorgeln med brio. Till de församlades stora uppskattning.


Rolf Moenger Tyskland.


Här har vi Roy Rogers från England, Herman Hofstetter, Tyskland och många många fler. Större delen av dem som kommit hit i kväll tillhör besättningen på s/s Vestria, som nu ställer kosan mot Grekland. Och det blir för dom pojkarna att äta julgröten ute på stormande hav. Först på annandagjul beräknar man, om det går väl, vara framme. Good luck! Så förflöt kvällen på Sjömanshemmet i Munksund. Musik, allsång, radio och sällskapsspel. En trappa upp är de kö vid ping-pong bordet. I skrivrummet sitter en ung man och skriver till en god vän någonstand på kontinenten. Fick vi veta. Det knyts kontakter...En välförsedd tidningshylla drar också. Det är alltid roligt att se hur man har det i hemlandet.

Fröken Wikström visar oss omkring i lokalerna. Då vi började hade vi endast ett rum att förfoga över. Nu har vi skriv- och läsrum, samlingssal och rum för sällskapsspel. 1947 tog Munksunds AB ett vackert initiativ då man inköpte denna fastighet, renoverade den fullständigt, och ställde den kostandsfritt till Sjömansföreningens förfogande. Konstverk på väggarna, blommor i fönster och på bord, telefon, allt bidrar till att sjöfolk av alla kategorier här skall kunna tillbringa sin fritid, känna sej som hemma, och använda sej av de fördelar som bjuds.


Hermann Hofstetter, Tyskland, Brynolf Holmström, Hälsingborg,
Sigurd Bjarnt, Danmark och Roy Rogers, England.


Några av kvällens gäster, som vi talar med, har endast berömmande ord om Sjömansföreningens verksamhet i allmänhet och detta hem i synnerhet. Hemtrevnad och en atmosfär möter oss, som gör att vi sjömän längtar hit. Vi är tacksamma för vad som uträttas så att även vi får känna lite värme och ombonad trivsamhet då vi går i land. Pojkarna sticker inte under stol med att betona fröken Wikströms uppoffrande insats och aldrig sviktande omtanke. Beröm för sitt uppträdande får också gästerna av föreståndarinnan. Talet om att leva bus, då sjömän kommer samman har inte här något fog för sej. Det är inte någon överdrift at påstå att den miljö som här råder till stor del är föreståndarinnans förtjänst. Fröken Wikström finner sin uppgift inom sjömansvården intressant och är samtidigt glad över att den uppskattas. I detta sammanhang omtalar hon att man hittills i år haft över 1,330 besök. En vacker siffra, i förhållande till skeppningens storlek. Här vill också föreståndarinnan för Sjömanshemmet inflika att än är det inte försent med att sända en liten sak till det folk som gör sin tjänst på sjön och i främmande länder, och som kommer att få fira julen långt borta från vänner och anhöriga.

I över 25 år har Sjömansföreningen i Munksund bedrivit sin verksamhet. En verksamhet till gagn för det folk, som för att tala med diktarens ord, "arbetar på havets vida rum, där vågorna kasta sig med dån och med skum mot stränderna av främmande länder".

---------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 1 december 1955

Femåriga Berit Söderberg, dotter till elektriker Elof Söderberg och hans maka i Pitsund, påkördes och dödades i går av en personbil från Älvsborgs län. Den lilla hade varit inne i Bertil Åströms affär i Pitsund och var på hemväg när olyckan inträffade. Hon sneddade över rikshuvudväg 13 och uppmärksammade inte den norrifrån kommande bilen, vars förare på det korta avståndet inte hann vika undan tillräckligt. Flickan, som sköt på en spark på vilken hon fäst en låda med en docka i, träffades av personbilens främre högra stänkskärm. Stöten träffade flickan i sidan snett bakifrån och hon kastades framåt vägbanan. Den lilla fördes till lasarettet, där läkaren förklarade att döden varit ögonblicklig.



Vägsträckan, där olyckan inträffade, är rak och bilförarna brukar ofta här ha hög fart. Olycksbilen uppgs ha haft en hastighet på omkring 75 kilometer. Vägen är som bekant hal och detta hindrade en effektiv bromsning. Två av flickans bröder var, enligt vad Piteå-Tidningen inhämtat, på väg att hämta sin syster men kom tyvärr för sent. Den tragiska olyckan har givetvis väckt djup förstämning i Pitsund med omnejd. Den omkomna sörjes förutom av föräldrarna av fem äldre syskon.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 februari 1956

    - Det här hade vi inte räknat med, sa Rolf Dahlgren, ägare till det nya innestället Napoleon som premiäröppnades på fredagskvällen. Klubben tar in 300 sittande men nästan lika många kom inte in. Ungdomarna köade långt ut på gatan för att få en plats. De som kom in den första halvtimmen fick gratis entré och givetvis skapade detta den största kön. In i det sista fanns arbetarna på plats för att jobba med ombyggnationen i lokalen som tidigare tjänstgjort både som danslokal och plats för reor och utställningar.


¤ Klubbasen Rolf Dahlgren var nöjd men han fick jobba så svetten
lackade. Han ger i alla fall ett tiotal arbetstillfällen.

Meningen är att "Nappe" skall vara öppet tre dagar i veckan till att börja med, onsdag-fredag-lördag. Klart är att Rolf Dahlgren, som är van vid arrangemang av detta slag, har fått lokalen mysig och betydligt bättre än tidigare. Den första kvällen var det Umeåorkesten Alexander som svarade för musiken på ett dansgolv som var fyllt hela kvällen. På lördagen spelade Paul Dennis. Man varvar med discotek och livslevande musik.

Ungdomen i Piteå har inte haft någon uppsjö på ställen där man kan roa sig. Tvärtom. På Nappe har man en åldersgräns på 18 år, neråt, och det medför att ungdomar under 18 fortfarande är utan samlingsplats. Man såg många i kön framför Nappe på fredagskvällen men de kom inte in. Chansa kan man ju alltid. Motivet till åldersgränsen är att man serverar öl och vin om så behagas. Om någon vecka öppnar Rolf Dahlgren en pizzeria och stekhus i övre våningen. Restaurangen har fått det klatschiga namnet Shangri-La, efter drömstaden i Tibet. Här blir det ingen dans utan en ren restaurang med bordsservering för både dag- och kvällsgäster.


¤ De som fick sittplats log men inte de stående som väntade att någon
skulle gå hem.


¤ Lokalen har helt byggts om och fått en mysigare atmosfär.


¤ Ni som kvirrar på ungdomen kom och ta en titt. Det finns trevlig och
skötsam ungdom också.


¤ Garvar bruden åt skägget eller vad?


¤ En tryckare på gång...


¤ Man varvar med discotek och levande musik.


¤ Alexander från Umeå var Club Napoleons premiärband.

¤ Magnus Bergner ¤

¤ Mikael Sävenstedt ¤

¤ Rolf Lind ¤

¤ PeO Johansson ¤

¤ Johnny Holmgren ¤

---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 27 november 1973

Under redigeringsarbetet med "Semlons gröna dalar" blev Povel Ramel trägen TV-slav med lunchfilen på kylning i plastkasse utanför fönstret. Och han lärde sig mycket av mystiken kring den elektroniska redigeringen av TV:s videoband. Här är några glimtar berättade av Karl Haskel, producent för serien.




Ovan; Povel Ramel och Wenche Myhre i kvällens avsnitt av "Semlons
gröna dalar", och till höger Povel med redigeringskollegorna Lasse
Hallström och Karl Haskel.


¤ I november 1976 avslutades inspelningarna i det pyttingska hemmet, i Semlon Pyttings hallvåning i de många andra synnerligen blandade miljöer som scenografen Henny Noremark och hennes medhjälpare konstruerat i TV:s stora studio 1. Sedan började en period med filmningar både interiört och på olika lokaler och exteriört i Stockholm med omgivningar - fast den tidiga snön höll på att sätt P för de olika "sommarbilder" som Povel skrivit in i manus. Filmmaterialet kopierades sen till samma sorts videoband sm alla tagningarna i TV-studion spelats in på.

¤ Allt detta förde med sig att vi vid årsskiftet hade en ansenlig mängd videoband att börja redigera. I färdigklippt skick motsvarar "Semlons gröna dalar" nästan tre normala långfilmer! Sedan jag och Lasse Hallström delat upp programmen emellan oss satte vi oss i var sitt redigeringsrum, belamrade med videobandspelare och TV-apparater. Povel hade allra först för avsikt att titta över någon gång då och då för att stilla sin nyfikenhet på hur programmen tog form.

¤ Men det tog faktiskt bara ett par dar så var Povels öde beseglat! Hans intresse, iver och entusiasm förvandlade honom till den mest trägne - och trogne - TV-arbetare man skådat. Och det blev långa dagar och ibland kvällar - även helger - men Povel tröttnade inte! När jag flyttade från mitt för-redigeringsrum upp till de stora videobandmaskinerna i TV-huset för den slutliga redigeringen följde Povel troget med. Där lärde han sig många av de trollkonster som bandmaskinteknikerna kunde utföra med hjälp av sitt dataterminalliknande tangentbord och de två fjärrmanövrerade videobandmaskinerna. Mängden av knappar och tangenter föranledde omedelbart Povel att döpa om rummet med den s k AVR 1/RE 4000-anläggningen till "Tryckeriet"

¤ Flera poänger i bild och ljud är direkta resultat av Povels frågor och förslag under pågående redigering. Hans fördomsfria och respektlösa syn på TV-mediet - samt hans tilltro till dess möjligheter att klara alla tekniska problem - har varit mycket stimulerande inte bara under inspelningsskedet, utan även under redigeringen. Och jag vet att flera av bandmaskinteknikerna under försök att lösa ett eller annat redigeringstekniskt problem blivit förbluffade när Povel på sitt försynta sätt framkastat nånting i stil med "Hur vore det om man i stället minskar VB 257:s entry´med tre frames förlänger duration och ökar B:s exit med sju, för att klara bjuss-rutan och kör på video only?"!! Povel har själv liknat den här TV-serien vid en måltid med förrätt, varmrätt och dessert. I dag har vi kommit till desserten om vilken han själv berättar...

                                     KARL HASKEL

Det viskas i Expressens rosenöra att "Semlons gröna dalar" så gott som säkert kommer att sändas i repris framåt hösten. Håll tummen!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
TV-EXPRESSEN ¤ Fredagen den 29 april 1977



PS. Ovanstående artikel publiceras till minnet av en stor konstnär och artist
POVEL RAMEL (1922-2007) som gjorde mitt liv lättare att leva.

                                     Roger Lindqvist

Anita Ekberg befinner sig nu i London och den här bilden togs vid
en pressmottagning häromdagen. Hon kommer i filmen "Arak Kahn"
med Michael Wilding.

---------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 30 november 1955

Clifford, Kurt och Roger med fadern Elof Söderberg, sedan bröderna
väl var i trygghet.

Tre ynglingar från Pitsund, 22-årige Clifford, 18-årige Kurt och 15-årige Roger Söderberg, söner till elektriker Elof Söderberg, var på påskdagskvällen och under natten mot påskdagen med på ett äventyr, som kunde ha ända med katastrof, men som tack vare en stor portion tur och högeffektiv hjälpinsats, bl. a. med flyg och båtar, slutade lyckligt.

De tre ynglingarna startade vid 18.30-tiden från Jävrebodarna för att köra en motorbåt till Pitsund, där man skulle komplettera utrustningen av båten. Innan starten skedde saknades inte varnande röster för att köra ut till havs. Vinden var nordostlig och drivisen hade börjat sätta in mot kusten. Men pojkarna startade färden och allt gick relativt bra tills man kommit ett stycke utanför Jävre-Sandön, då motorn havererade. Nordosten var ganska kraftig. Men ynglingarna arbetade frenetiskt på att klara farkosten och detta lyckades också i så måtto att man kune ankra båten strax öster om Jävre-Sandön. Någon möjlighet för ynglingarna att ta sig i land på denna del av ön fanns inte - mycket is låg mot land och dessutom är det långgrunt.

Ynglingarna hade också fullt arbete med att hålla båten fri från överisning - dyningarna gick höga och spolade stundtals över båten. Detta arbete bidrog också i sin mån till att den dåligt klädda besättningen kunde hålla sig varm i avvaktan på räddningen. De hade exempelvis bara korta kalsonger på sig och endast ett par handskar till förfogande samt en mössa. Även i övrigt var det synnerligen lätt klädda. I båten fanns förutom en presenning en filt, som man fick ta till då kölden hotade att överväldiga de skeppsbrutna.

När ynglingarna inte hördes av inom beräknad tid - sträckan Jävrebodarna-Pitsund är ca 12 distansminuter - blev föräldrarna givetvis oroliga. Pojkarnas far alarmerade vid 22-tiden polisen i Piteå som omedelbart igångsatte en omfattande spanings- och räddningsaktion. Patruller av polismän., kustbevakare och civila finkammade under natten stränderna efter ynglingarnas färdväg, men utan resultat.

Under natten försökte man gå ut från Jävre med en motorbåt men på grund av den relativt grova sjön, drivis och dimma måste man uppge försöket. SCA kontaktades och ställde bogseraren Munksund 3 till förfogande. Båten gick ut i dagningen, men kunde inte upptäcka båten trots att man gjorde en spaningstur söder om Lekskär. I dagningen satte man även igång med flygspaning. Tack vare att ett av AB Flygtrafik passagerarplan låg i Piteå kunde detta ordnas snabbt. Med planet följde två polismän från Piteå och så fort man kommit ut till det område, där man kunde misstänka att de saknade ynglingarna befann sig, upptäckte polismännen båten strax utanför Sandön. Men däremot kunde man inte upptäcka något liv i båten. Man anade då det värsta och återvände omedelbart till staden för att avlägga rapport om spaningsresultatet. Under tiden hade emellertid meddelande ingått om att de tre ynglingarna räddats och förts i land. Det var verkstadsägaren Axel Brännström Jävre, hans son och en kustbevakare, som tidigt på morgonen hittat den havererade båten med ynglingarna.

Samtliga var trots de svåra strapatserna - temperaturen var när det var som kallast under natten 18 minusgrader - vid god vigör. De var visserligen blåfrusna och blöta men sedan de fått varmt i sig och torra kläder föreföll det inte vara någon risk för hälsan. Äventyret slutade alltså lyckligt för ynglingarna. Men det kunde, som sagt, ha gått sämre. Tack vare et snabbt och skickligt arrangerat spaningspådrag - för vilket polisen har all heder - och tack vare att frivilliga ställde sig till förfogande för efterforskningarna, blev epilogen lycklig. Ynglingarnas far, elektriker Elof Söderberg, uttalar också sin stora tacksamhet för den snabba och effektiva hjälp som från olika håll bringades under spaningarna efter hans söner.

"Tur att vi fick motorstopp"
    - Alla fiskare säger att vi hade en himla tur som fick motorstopp, säger Clifford Söderberg, den äldsta av bröderna vid ett samtal med Piteå-Tidningens medarbetare. Om inte motorn stoppat hade vi nämligen hamnat i drivis vid Leskär och då hade båten skruvats sönder, säger man. Nu efteråt har vi fått höra att alla de fiskare, som man kontaktade under kvällen och natten, var övertygade om att båten blivit sönderskuren av isen och att vi var döda.
    - Vi gick från Jävrebodarna vid 5-tiden på eftermiddgen och när vi kom mitt utanför Sandön fick vi motorstopp. Vi kunde konstatera att fotogenröret hade frusit igen, men sedan vi reparerat detta fel kunde motorn ändå inte startas. Under tiden drev vi kraftigt mot land tills dess vi fick fäste för en dragg med 30 famnars lina. Så småningom drev båten närmare land och började slå mot stenar cirka 15 meter från land. Vi kunde inte ta oss in på stranden då det låg lösa isblock mellan den och båten.

    - Så småningom började vi att staka båten mot norr. Dels för att komma ifrån grundet och dels för att försöka komma norr om Sandön för att kunna göra ljussignaler in mot Jävre. Men när vi stakat båten ett 50-tal meter hamnade vi på ett nytt grund som stack ut från land ett 30-tal meter. Efter det gav vi upp försöket att staka båten då vi var rädda att den vid en ny grundstötning skulle slås sönder.

    - Istället stakade vi oss ut så långt det gick och låg sedan med kortast möjliga kätting för att klara grundet. Mellan 12 och 2 på natten blåste det som värst men vi hade fått ett fint ankarfäste. Istället slets ankarlyset ombord sönder. Vi fäste sedan linan i länspumpen, men även den slets loss varför vi fick flytta förtöjningen till rorkultsfästet. Även detta kröktes, men höll som tur var för påfrestningarna.

    - Någon is hade vi inte runt båten. Däremot blev vi gång på gång så nerisade att vi trodde båten skulle kantra. Därför fick en av oss hela natten hålla på med att knacka loss is. Det var bara två av oss som kunde vara inne i ruffen samtidigt då en måste knacka is och passa den ljussignal vi ordnat genom att hälla bensin i en burk. Framåt morgonen lugnade det betydligt, men nog kändes det befriande när vi strax efter 5-tiden på morgonen fick se Brännströms båt komma runt Sandön och styra ner mot oss. Men som sagt vi hade troligen tur som fick motorstopp.

    - Någon förkylning verkar det inte som vi fått av äventyret. I går var vi och hämtade in båten till Jävre och i dag har vi försökt få igång motorn men det gick inte.

-----------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 31 mars 1959

Cirkus EVA. Tokiga infall, våldsamma upptåg, applåder -
och gelé i knäna...


¤ "Edra majestäter, mina damer och herrar...Eva Rydberg!"
Cirkusdirektören och konfrencieren Francois Bronett liksom suger på orden. In kommer clownen. Med gelé i knäna.
    - Det är alltid lika nervöst när kungen och drottningen sitter bland publiken, säger Eva Rydberg.

    - Och det är alltid nånting som inte vill gå sönder när kungaparet sitter i salongen, suckar Eva Rydberg, kunglig clown i den andra delen av "Royal Swedish Command Circus", som sänds i TV 2 i kväll. I kungacirkusen förra året gjorde hon ett nummer där en stor del av poängen gick ut på att hon skulle krascha tallrikar. Eva försökte slå porslinet i tusen bitar. Men tallrikarna höll.
    - Den här gången var det ballongerna som inte vill gå sönder, berättar Eva. Hon vill inte avslöja mer om numret. Som hon ror hem till en fullpoängare ändå tack vare sin gedigna rutin i såna här sammanhang.
    - Men avsikten är att jag ska jaga de olikfärgade ballongerna, som är fyllda med olika sorters gas för att de ska uppföra sig på olika sätt, säger hon om man pressar henne lite.

ROLIGARE MED LITE
IMPROVISATION
Hon hade ett väldigt snärj att hinna med när ballongerna började explodera hej vilt omkring henne. Men det blev bara roligare med lite improvisation, tyckte publiken. Liksom konferencieren Francois Bronett. Show- och cirkusdirektören som ser så nöjd ut när han presenterar sina artister. När inspelningen gjordes i slutet av november var Cirkus på Djurgården i Stockholm fyllt av en stor del av Stockholms kändisvärld och landets politikerprominens.

Bland dem som fått fribiljetter till sig och sina familjer fanns Ola Ullsten, Jan-Erik Wikström och Birgit Friggebo. De utgör en exklusiv inramning till galaspektaklet. Där huvudnumret för Bronett finns utanför manegen i en sammetsomramad röd och blå loge: Carl XVI Gustaf och Silvia. De ligger bakom Francois Bronetts högtidliga namn på cirkusen: "Swedish Royal Command Circus". Och deras medverkan underlättar betydligt när Bronett senare säljer programmet till utländska TV-stationer.

Utan kungaglans vore det bara en vanlig cirkusföreställning. Francois Bronett, som äger rätten till TV-cirkusen utanför Norden räknar med att USA, Japan och Frankrike ska var intresserade. En affär med mycket pengar inblandade. Aftonbladet berättade nyligen om Francois Bronetts internationella affärer, som bland annat ger honom möjlighet att leva rikt här i landet och betala minimal skatt.


Usch vad ballonger kan vara besvärliga. Och där kommer chefen
(Francois Bronett). Bäst att gömma sig.


VILL INTE FÖRDÖMA BRONETT

Eva Rydberg har läst artikeln. Men hon vill inte ge sig in på några moraliska fördömanden av hur Bronett använder sig av hennes och de andra medverkandes insatser i framtiden.
    - Det intresserar mig föga vad han tjänar. Jag känner mig inte utnyttjad och det tror jag ingen annan känner sig heller. Och att han inbjudit kungaparet är för att han vill ha en extra klatsch på föreställningen, säger hon.
    - Francois har gett mej fina grejer och är verkligen duktig i det här jobbet. Det finns så få som är det i Sverige. Jag känner mig enbart smickrad när han ringer och frågar om jag vill vara med i hans shower, säger Eva engagerat.

Själv tänker hon ligga lågt ett tag nu. Det har rört sig ganska mycket kring henne den senaste tiden. I TV sågs hon senast som trollet Gloria i julkalendern. Och så har hon spelat in ett clownprogram för tysk TV med komikern Georges Carl från "Crazy Horse Saloon" i Paris.
    - Jag tänker ta det väldigt lugnt. Jag har varit borta så mycket att jag tycker det ska bli skönt att  vara hemma hos Kalle så mycket jag kan.
    - Men jag ska till Monaco och showa en vecka på en kongress och så lär det väl bli lite reklamfilm.

Klart är i alla fall att sonen Kalle, 5, kommer att få se mer av Eva den närmaste tiden. Rydbergskan har en anledning till också, att stanna hemma i huset i Vintrie utanför Malmö. Tony Johansson heter anledningen. Är Evas man sedan någon månad efter att ha beundrat henne bakifrån som gitarrist i Evas kompband.

------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET - TV-TIDNINGEN ¤ Den 10 januari 1980

CARL-GUSTAF skojar med HÄRENSTAM



I TV 3:s underhållningsserie "Komikermöten" berättar Carl-Gustaf Lindstedt, 68, för Magnus Härenstam om barndomen, uppväxten och yrkeslivet. Och försöker svara på hur man är rolig.

Carl-Gustaf, med betoning på Carl, har arbetat i ett högt tempo ända sedan 1940-talet. Revyer, teater, långfilmer. Han har gjort det mesta och räknas till en av Sveriges mest älskade artister. Med arbetarrörelsens amatörteater "Unga röster" och amatörrevygänget "Tre Knas" (förutom Carl-Gustaf själv även Gunnar "Knas" Lindkvist och Nisse Ohlsson) började Carl-Gustaf sin karriär. 1946 debuterade gruppen som proffs och gjorde succé i såväl radio som på scen.

Det är kanske som komiker de flesta ser Carl-Gustaf Lindstedt. Eller som han själv säger:
    - Egentligen hade jag alla odds emot mig. Jag var skelögd, rödhårig, föräldralös och stammade lätt. Det fanns bara en sak att välja på: komikerfacket!

Komiken har Carl-Gustaf varit trogen under sin karriär, även om han har gjort flera så kallade "tunga" rolltolkningar. Vem minns inte kommissarie Beck i Bo Widerbergs film "Mannen på taket"? Carl-Gustaf Lindstedt har repat sig från höstens hjärtinfarkt och förberder sig inför en roll som Säpochefen "Sluggo". Inspelningarna till TV-serien börjar i Malmö till sommaren.

---------------------------------------------------------------------------------
TV-AFTONBLADET ¤ Den 23 mars 1989

Strumporna drivs av två batterier. Frå batterierna går
två sladdar, en till varje strumpa.
    - Jag såg ut som en el-gubbe, kommenterade Leif
GW Persson, som ändå tyckte att strumpan fungerade.

Leif GW Persson är en man som behöver vara varm om fötterna. Den batteridrivna värmestrumpan tyckte han dock var lite väl upphettande.

    - Det kändes som att ha fossingarna i en brödrost. Men strumpan blir säkert populär bland teknikgalna naturfreaks, tror kriminolog Persson. Värmestrumpan är till för dem som vistas mycket utomhus, sportiga typer, campare, äldre eller de med cirkulationsproblem. Och vem lämpar sig då bättre för att testa denna 295-kronorsstrumpa, än jägaren Leif GW Persson. Att stå på pass i kallt väder är nämligen inget ovanligt för honom.
    - Det gäller att vara stilla, helt tyst och locka fram bytet. Då måste man vara varm, och svårast är att hålla fötterna varma.

Vid tre tillfällen har Persson testat värmestrumpan, som drivs av två batterier på 1,5 volt. Från batteriet utgår två sladdar, en till vardera strumpan.
    - Man såg ut som en elgubbe, minns Leif GW Persson, som vid samtliga tillfällen tvingades stänga av strumpan.
    - Det blev för varmt helt enkelt. Jag kände mig som en kokt tomat. Däremot är strumpan säkert bra i kallt väder, vid 10-20 minusgrader.

Passformen tyckte Persson var behaglig, liksom priset.
    - Vi jägare är vana att betal upp till 300 kronor för att hålla oss varma om fötterna, säger Leif GW Persson och passar på att klaga lite på svenskarnas dåliga klädvanor.
    - Det gäller att klä sig i flera lager, med luft emellan, då håller man värmen.

Värmestrumpan Lectra-Sox, är tillverkad av ull, akryl och nylon, den sägs hålla i flera och går att tvätta. Strumpan bör inte användas av personer med mycket svåra cirkulationsproblem.

-----------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Onsdagen den 8 februari 1995

DAGENS NYHETER ¤ Den 31 oktober 1935

Alla som besökt Piteå stadshotell någon kväll när man haft orkester har också hört kyparen Bosse Lundkvist sjunga. Som "den sjungande kyparen" är han rätt känd här uppe i Norrbotten och hans namn har också börjat synas längre ned i landet, t. ex. Stockholm. På torsdag kväll reste Bosse nämligen ner till Stockholm för att kunna provsjunga för Jerry Högstedt och Sigge Fürst på fredagseftermiddagen och den provsjungningen gick så bra att han redan i dag gör debut i radion då han medverkar i Frukostklubben.

-----------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 oktober 1955

Bröderna Dennis (till vänster) och Nils Öberg i arbete framför den
större av sina båda TV-apparater. På bilden till höger uppträder
Dennis i högre sfärer. Han grejar nämligen med TV-antennen uppflugen
på skorstenen till tvåvåningshuset.



Televisionen dröjer ännu fjärran för oss här uppe. Många diskuterar fördelarna och nackdelarna härav. Vi ska inte lägga oss i den diskussionen. Man kan ju dock kallt konstatera att medan vi väntar sjunker ständigt priset på TV-apparaterna, sändningstiden förlängs sakta men säkert och den svenska televisionens barnsjukdomar klaras undan för undan. Man vågar väl påstå att då TV en gång kommer hit upp för att stanna så har vi sluppit vara med om experimentens tid och besparats både kostnader och mer eller mindre försöksbetonade programinslag.

Men det var inte om dylika funderingar det här skulle handla. Nej, avsikten var att tala om att det faktiskt finns - och har funnits rätt länge för den delen - TV-innehavare i Piteå. Och att det går att få in bilder i rutan och ljud i högtalaren! Nå, sakta i backarna! Rusa inte iväg och köp en apparat omgående. De sändningar som kan uppfattas här uppe är nämligen vare sig särskilt regelbundna eller tekniskt högtstående. Och den svenska televisionen når oss inte alls.

De nyckfulla naturlagar som reglerar "bild-vågornas" strömning i etern gör det däremot möjligt att - givetvis under förutsättning att konditionerna är gynnsamma - få in kontinentala TV-stationers program. Piteå-Tidningen fick häromkvällen vara med om att titta på TV hos Nils Öberg, innehavare av Öbergs Radioservice. Han har - driven av sitt intresse för ting som har med radio att skaffa - förvärvat en TV-apparat och monterat upp antenner på taket till sin bostad. Medan fotograf Rune Höglund stod med kameran monterad och "knäpp-klar" skötte bröderna Nils och Dennis Öberg TV-apparaten.

Det vanliga flimret på skärmen förvandlades snart till bilder, en del rätt suddiga och "oroliga", andra av förvånansvärd hög kvalitet. Vi fick in flera stationer, de flesta tyskspråkiga, men också andra länders sändningar skymtade förbi. I en del fall gick också ljudet in, vilket är mindre vanligt vid TV-mottagning så här långt från sändnings- eller relästationer. Relativt störningsfri mottagning i flera minuter var inte ovanlig.

Men som sagt. TV-mottagning i Piteå är förstås en rent hobbybetonad sysselsättning ännu ett bra tag framåt. Först då det svenska TV-nätets förgreningar nått hit upp kan det bli fråga om allvar. Men man förstår att radiohandlarna och mekanikerna har svårt att förbli liggande i startgroparna till dess. De föredrar - liksom bröderna Öberg - att "jogga" sig varma inför vad som komma ska.


Blixt kan naturligtvis inte användas vid TV-fotografering.
Det starka ljuset skulle helt förinta bilden på skärmen.
Fotograf Rune Höglund - som tagit dessa...


...och ovanstående bilder - fick därför arbeta med stor
bländare och en tiondels sekunds exponering. Resultatet
blev som synes inte oävet.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 juni 1958

Karl Gerhard (1891-1964)


Att stå på scenen och fullständigt tappa bort rollen, har hänt de flesta skådespelare. Karl Gerhard, som nyligen fyllt 65 år, är en av dem, men det skedde under så roliga former att både han och publiken höll på att skratta ihjäl sig. Och ett skratt i salongen var just orsaken till den här "avkomman".

I en av sina revyer på Folkteatern hade Karl Gerhard klätt ut sig till Tollie Zellman, en för övrigt mycket trogen mask, men naturligtvis fantastisk rolig som karikatyr. En kväll fick han veta att Tollie tänkte bevista föreställningen, och för att visa henne en liten uppmärksamhet, skrev han ett par extra verser till entrén. Föreställningen gick som vanligt bra, och så kom hans Zellman-parodi. Men resultatet blev knappast vad Karl Gerhard väntat sig, eller rättare sagt, det överträffades. Vid åsynen av denna sin "avbild" gav Tollie upp ett klingande medryckande skratt, som lockade hela salongen med sig.

Karl Gerhard började då sin visa, men Tollie kunde inte hålla igen skrattet och smittade Karl Gerhard så att han också måste skratta. Båda skrattade, salongen skrattade, och det var hopplöst att sjunga. Karl Gerhard drog sig ett ögonblick ut i kulisserna för att försöka ordna ansiktsdragen, gick åter in på scenen - och möttes av en våldsam skrattsalva. De redan förut uppretade skrattmusklerna på Karl Gerhard föll ögonblickligen in i galoppen, det gick inte att hålla igen. Rena skratt paroxysmen grep honom, han måste vika sig dubbel, magen guppade upp och ned, halsmusklerna likaså, allt blev bara skratt och det var omöjligt att sjunga, ja det var helt enkelt omöjligt att fortsätta spelet.

På nytt fick Karl Gerhard smita ut i kulissen, där han fortsatte att skratta, skrattade så han höll på att gå upp i limningen. Scenen stod tom, och sådant får aldrig ske. Men med en förtvivlad ansträngning lyckades Karl Gerhard att få bukt med skrattmusklerna och kunde på nytt göra ett försök, och nu äntligen förmådde han sjunga visan. Men när det var gjort rusade han upp till sin loge, kastade sig på schäslongen och bara skrattade, skrattade så att alla trodde att han blivit tokig.
    - Nog har jag skrattat i mina dar, men aldrig så vanisinnigt som den gången, berättar han för dem som skriver dessa rader.


Tollie Zellman (1887-1964)

----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 30 maj 1956

Det var midsommarhelgen på Udden i Sikfors 1954 som det hände. Alla var där! Och då menar jag alla. Eller vad sägs om dessa stjärnartister som underhöll på stora scenen invid den brusande Piteälven: Lill-Babs, Bertil Boo, Simon Brehms orkester, Lennart Hyland, Andrew Walter, Olle Bergman, Tompa Jahn, Birgit Kejving och sist men inte minst "En av världens mest omtalade kvinnor - Die Wunderbare Zarah Leander film-, revy- och grammofonstjärna". Därtill också Leon Tornells cirkus-varité med "Franska Nakenbaletten".

Detta föranleder mig att återigen ta i beaktning att fortsätta mitt arbete med den tidsmaskin som jag håller på att konstruera. Den har nu stått i bodan alltför länge. Men redan i morgon återupptar jag förverkligandet av maskinen, som kommer att ta mig tillbaka i tiden. Premiärturen går alltså till Udden, Sikfors midsommarhelgen 1954. Där ser jag fram emot att få njuta av Zarah Leander respektive Lill-Babs Svensson. Jag skall försöka komma i god tid, så att jag få den främsta platsen invid stora scenen. Efteråt skall jag göra ett besök i artistlogen, där det blir ett blixtrande stjärnmöte med Zarah och Lill-Babs. Om tiden räcker till, ska jag även försöka få en pratstund med Hyland och Bertil Boo. Sist men inte minst, blir det ett fika med Simon Brehm. Jo, jag antecknar det hela, så att bloggläsarna får ta del av det hela.

Vi förflyttar oss alltså tillbaka till den där sommaren 1954. Glöm Madonna, Lady Gaga, Carola och allt vad dom nu heter. Nu är det Zarah och Lill-Babs som gäller:















¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 21 juni 1954

En dödsolycka, som krävde ett människoliv, inträffade på onsdagen i Arnemark. Arbetaren Sivert Ölund från Arnemark var sysselsatt med grävning av en brunn hos hemmansägaren Axel Olofsson i Arnemark. Då Ölund kommit ned på cirka sex meters djup rasade plötsligt stora mängder grus och sand och begravde honom fullständigt. Olyckan observerades ögonblickligen av Ölunds arbetskamrat, som var behjälplig med upphissandet av sanden och arbetet med att gräva upp Ölund, som hade cirka 1 1/2 meter tjockt sandlager över sig, sattes omedelbart igång.

I detta arbete deltog ett stort antal tillstädesskyndande ortsbor. Olyckan inträffade vid halv 11-tiden på förmidagen, men först efter ett par timmar hade man fått undan så mycket av den rasande sanden, att Ölunds överkropp var ovanför. En första undersökning gav vid handen att Ölund var död och detta faktum fastslogs också vid den läkarundersökning av Ölund, som företogs omedelbart. Förmodligen har Ölund kvävts så gott som ögonblickligen under sandmassorna. Från sakkunnigt håll har anmärkts på att man vid grävningen i den lösa sanden uraktlåtit att undan för undan sätta ned brunnsringarna. Hade detta gjorts, så är det mycket troligt för att icke säga säkert att olyckan kunnat undvikas. Den under så sorgliga omständigheter omkomne Sivert Ölund var i 30-årsåldern. Han efterlämnar som närmast sörjande maka.

---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 maj 1939

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 7 april

"Världsbladet" brukar den skämtsamt kallas, våran lokaltidning Piteå-Tidningen som såg dagens ljus året 1915. Under sin snart 97-åriga historia, som nyhetsförmedlare har den bytt utseende ett flertal gånger. I min ägo har jag några nummer från utgivningsåret. Storleken på PT var då, med dagens ögon sett, gigantiskt. För något år sedan övergick man till det tabloidformat som blev betydligt mer lätthanterligare för läsarna. Vid varje tillfälle när det blivit tal om tidningens förändring, har många hört av sig och tyckt till. De flesta mycket positiva, medan en del höjt rösten och hotat med att avsäga sin prenumeration. Efter et tag har det hela runnit ut i sanden. Och de personer som var mest högljudda, sitter antagligen än i dag med sin kära lokaltidning vid frukostbordet varje morgon och njuter. Vi människor är ju funtade så att när det okända knackar på dörren, exempelvis i form av så banalt som en förändring av tidningens utseende, så snörper vi instinktivt ihop våra munnar, kliar oss i huvudet och undrar; "Vad är nu detta för påhitt?".

Piteå-Tidningens prenumerationspriser för 1958 ser ut som följer:





PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1958

Jag har tillbringat de senaste 45 minuterna i ett slags underbart nostalgiskt tillstånd. Med ett fånigt leende på läpparna har jag mött bl a The Hollies, The Beatles, Klas Burling, The Hounds, Kaj Kindvall, Tages med Tommy Blom, Paul Jones, Rolling Stones, Beach Boys, Kersti Adams-Ray, Benny Andersson, Shanes och Lennart Grahn, Otis Redding, Supremes, Carl-Eiwar, Lill Lindfors, Pekka Langer, The Mascots, The Maniacs, Tom & Mick, Torra Rautio, Svante Elfgren. Programmet var en slags hyllning till Tio i topp-listan som var alla ungdomars "måste" när det begav sig. Det där fåniga leende har jag fortfarande kvar, och vem vet när det tar slut? Här kommer i alla fall två exempel på både  Tio i topp och Kvällstoppen från 1970.



Tio i Topp den 2 maj 1970.



Kvällstoppen den 12 december 1970. Som bonus kan man
kolla in notiserna till höger.


På Kvällstoppslistan detta datum fanns dessa sex gubbar:
Arne, Tillbjörn, Gunnar, Håkan, Arne och Sven-Eric.
"De kalla karamellerna" från Lidköping lät än en gång tala
om sig genom sin senaste LP-platta "Go´bitar 5" inspelad i
september 1974.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤