Roger Lindqvist

BRÅK OCH OREDA HAR BLIVIT LUGN OCH RO


Visst är det en helt ny atmosfär som möter resenärerna när de kliver
in i "nya" busstationen i Piteå. Förutom en blomsteraffär inryms nu
också ett kafé.

A-lagarna är borta, bråket är borta, den allmänna oredan är borta. Nu råder lugn och ro. Miljön är helt förändrad. Dämpade diskussioner förs över en kopp kaffe mellan väntande resenärer som på nytt vågar sig in i lokalen. Busstationen i Piteå har fått en rejäl ansiktslyftning!

Det som tidigare var ett tillhåll för så kallade A-lagare och utslagna går inte att känna igen. Inne i Piteå busstation inryms numera en blomsteraffär och ett kafé. Det är tveksamt om det varit så här gemytligt någonsin under de 22 år som busstationen funnits till.
    - Det är Götes förtjänst, skyndar sig Christer Berggren, korvkioskägare i fastigheten, att tillägga och syftar då på Göte Jonsson.

¤ VAKT
Göte Jonsson arbetar numera som vakt och vaktmästare vid busstationen. Arbetsgivare är Piteå kommun. Tidigare var Göte själv hyresgäst i busstationen - då som frisör.
    - När jag hörde att det skulle komma en blomsteraffär och ett fik erbjöd jag kommunen mina lokaler.
    - Jag förklarade samtidigt att jag hade 21 års aggressioner inom mig över hur jävligt det har varit. Jag lovade kommunen att om de anställde mig som vakt så skulle också problemen försvinna, berättar Göte Jonsson.


    - Den nya härliga stämningen här är helt och hållet Götes förtjänst,
intygar Christer Berggren och Helge Haavistonmaa båda hyrsgäster
i busstationen.

¤ HÅLLIT
Göte har hållit tand för tunga. Det intygar både Christer Berggren och Helge Haavistonmaa, som driver en kiosk i busstationen.
    - Det är verkligen roligt att det har blivit ordning här. Den här positiva andan sprider sig i hela huset, säger de.
Samma sak intygar resenärerna Ingvar och Eva Aldrin från Sjulsmark.
    - Inte har det varit så trevligt alla gånger förut, förklarar Eva Aldrin och får medhåll av maken.
    - Nu är det ju jätteroligt att kunna komma in här och ta en kopp kaffe i lugn och ro, säger han.


Resenärerna Ingvar och Eva Aldrin från Sjulsmark är närmast lyriska
över busstationens "ansiktslyftning". - Nu är det ju roligt att komma
in här, säger de samstämmigt.

Frågan blir egentligen bara hur länge ordningen håller i sig. Göte Jonssons "förordnande" sträcker sig bara i sex månader till och med augusti månads utgång.
    - Jo, längre har jag inga löften om. säger han.
    - Personligen tycker jag nog at kommunen har råd att skapa en fast tjänst för det här. De hyror vi betalar för lokalerna borde räcka gott och väl för de kostnaderna, säger Christer Berggren.
Både Berggren och Helge Haavistonmaa befarar att lokalen annars är tillbaka i gamla upptrampade spår.
    - Det kanske håller någon vecka, men utan Göte är busstationen fort sitt gamla vanliga tillhåll för A-lagarna, avslutar Christer Berggren.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 15 april 1987

¤ Storbandet Roxy i dess nuvarande tappning har funnits i 7-8 år.
Precis som 40-talets upplaga spelar Roxy fortfarande ren dansmusik.
Det handlar, något mer exakt uttryckt, om traditionell storbandsmusik
i dansbara tempon.

    - Det verkar som om piteborna inte vet vad Roxy är. En del tycks ha fått för sig att vi bedriver något slags intern verksamhet. Eller så tror man att det är fråga om konsert. Men vi är inte alls slutna, tvärtom, och vi är alltid noga med att det ska gå at dansa till musiken! Vi är kort och gott en orkester som spelar sköna danslåtar för i princip alla - oavsett ålder - som gillar traditionell storbandsmusik.

Det förklarar Roxymedlemmarna Jan Bergman, Åke Jönsson och Birger Norberg. Den sistnämnde är nestorn i gänget; han var med redan i den allra första upplagan av den då betydligt mindre dansorkestern Roxy, i början av 40-talet. Det nuvarande storbandet har existerat i 7-8 år. Till fromma för den softa, dansbara jazzmusikens vänner i Piteå med omnejd. Glenn Miller, Duke Ellington, Count Basie med flera med mera.

För närvarande är man 18 man, eller rättare sagt 17 män och en kvinna (vokalisten Birgitta Sjömark), med en åldersmässig spännvidd på 75-24 år. I storbandet är man viss om att den musik- och dansform som Roxy står för, har betydligt fler anhängare i Piteå än de som brukar besöka de thédanser med Roxy som anordnas i Folkets hus A-sal några söndagskvällar per termin. Därför tror bland andra Jan Bergman, att det måste råda någon missuppfattning bland piteborna om vad Roxy egentligen är.
    - De som första gången hittat vägen till thédansen, brukar vara positivt överraskade. "Oh, så härligt att få dansa till dessa sköna gamla danslåtar!", berättar Åke Jönsson.
Men det är alltså inte så många som hittar...


¤ Trombonisten Göran Millbert, 24 år, och barytonsaxofonisten Birger
Norberg, 75 år, är storbandet Roxys yngsta respektive äldsta medlem.
Birger var med redan i den första upplagan av Roxy, i början av 1940-
talet. Oavsett åldersskillnaden så gillar båda jazzmusik.

¤ FÅTALIG PUBLIK
    - Nej, det har ofta varit magert med publik på söndagsdanserna i Folkets hus den här säsongen. Ibland har det bara varit en 10, 20 personer. Och det är förstås otillfredsställande att spela då vi i orkestern är fler än vad de är på dansgolvet i salongen, säger Jan Bergman.
    - Så vid den sista thédansen den 2 april vill vi helst se 150 pitebor som är ute och stuffar.
Oavsett hur stor publiktillströmningen blir till vårens sista söndagsdans, har medlemmarna i Roxy kommit fram till att man måste finna nya former för verksamheten. Bland annat är söndag uppenbarligen ingen lämplig veckodag för danstillställningar. Kanske piteborna helt enkelt inte går ut och roar sig på en söndagskväll, som ju för de flesta är kvällen före en ny arbetsvecka.


¤ Hartvig Westerlund spelar här på ett horninstrument. Normalt är han
dock trombonist.

¤ CLUB ROXY
    - Så till höstterminen planerar vi att bilda en Roxyklubb med ett antal fredagsträffar, som man får tillträde till genom att lösa medlemskort. Samma system som gäller för Tonträffen, alltså. Fast till skillnad från Tonträffen ska man hos oss inte bara kunna äta och lyssna på musik (Roxy), utan dessutom ha möjlighet att dansa. Medlemmarna i Roxy tar inte ut några gager. De pengar som kommer in går direkt till en gemensam kassa, vilken används till at täcka orkestarns utgifter. En rätt betydande utgiftspost är inköp av arrangemang och noter.
    - Tänk ändå, säger Birger Norberg, en man med tidsperspektiv; år 1945 kostade ett arrangemang mellan 5 och 8 kronor. Idag får man betala runt 500 kronor för ett arr!

Många av musikerna i Roxy är naturligt nog musiklärare till vardags. Men här finns flera yrkeskategorier representerade. Så ingår exempelvis två företagsledare i ensemblen, vilken väl utan ringaktning kan kallas hobbyorkester. Varje torsdagskväll under skolterminerna träffas medlemmarna för att träna i kommunala musikskolans hus, den så kallade Ladan. Den torsdagskväll då Piteå-Tidningen besökte Roxyfamiljen hade den fått en ny medlem, nämligen trombonisten Göran Millbert, 24-årig stockholmare som är på väg att flytta till Piteå. Han är ett exempel på att jazzbetonad dansmusik av gammalt fint märke minsann inte, om någon till äventyrs inbillade sig det, bara är en angelägenhet för folk över femtio.

¤ JAZZ SOM GÄLLER
    - För mig är det först och främst jazz som gäller, förklarar Göran, som hade förmånen att göra lumpen i musikplutonen vid P 10 i Strängnäs, varvid han även fick följa till Norrbotten. Ett annat tecken på att dansmusik för ungdom inte nödvändigtvis är liktydligt med diskodunk, är den succé som Roxy gjorde då orkestern spelade vid Strömbackaelevernas vårbal häromåret. Efteråt fick medlemmarna i storbandet höra av dessa 17-20-åringar, att de sällan eller aldrig haft så roligt som denna kväll med Roxy.

------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 25 mars 1989


FAKTA-----------------------------------------------------------------------

Birger Norberg föddes den 2 december 1913 och avled den 24
januari 2003. Han föddes i Munksund som ett av sju barn i familjen.
Han började i tidig ålder att arbeta vid Munksundsbolagets verksamhet.
Han var då 12 år gammal och hamnade då i bolagets gjuteri, där fadern
var gjutmästare. I gjuteriet arbetade Birger Norberg i 30 år, fram till
1955 då verksamheten lades ner.

Han gifte sig 1937 med Greta Lundqvist från Storfors, Piteå och blev far
till en son. Birger Norberg hade musiken som sin stora hobby. Redan som
pojke kom han med i Munksunds hornmusikkår.

1930 var Birger Norberg med att bilda orkesten Melody Makers, som dock
inte blev långvarig med sin verksamhet. 1943 var han med att på nytt
bilda en orkester, Roxy. I den orkestern blev saxofonen Norbergs instrument.
1985 tilldelades Birger Norberg Piteå-Tidningens stipendium för sitt musik-
intresse i såväl dåtidens bruksorkestrar som att antal andra orkestrar.

------------------------------------------------------------------------------------

Greta Norberg f. Lundqvist föddes den 11 december 1914 och avled den
16 mars 2004. Hon var dotter till Georg och Vilma Lundqvist, Storfors. Greta
var min fars kusin. Deras respektive mödrar Vilma och Hanna var systrar,
med efternamnet Eriksson födda i Stensjökullen, Blåsmark. Gretas bror, Odal
Lundqvist, var även han musikintresserad. Hans spelade trummor i olika band.
Gretas syster Onny Norberg, Lundqvist, var också gift med en musikant, Acke
Norberg född i Haparanda. Birger och Acke var inte släkt med varandra, trots
samma efternamn.

/Roger

Rönnbergs hörna, Piteå.

En del av det som populärt kallas Rönnbergs hörna - närmare bestämt södra knuten till plåtslagare Erik Fäldts fastighet Storgatan 10 - råkade vid 7-tiden på tisdagsmorgonen "stå i vägen" för en bilist som skalade bort brädfodringen ganska ordentligt (se bilden). Efter kollisionen med knuten behagade bilföraren sticka från olycksplatsen. Vittnen till händelsen finns dock och fler hoppas polisen komma i kontakt med. Det har sålunda konstaterats att i samma veva som Fäldts hörna blev avskalad (av en bil som kvarlämnat gröna och röda färgrester) råkade ett par andra fordon kollidera lindrigt i samma gatukorsningen. Polisen hoppas att flera vittnen ska låta höra av sig.

-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 november 1958

MERA LEGEND ÄN JAZZMUSIKER


Legenden Gene Krupa har avlidit.

¤ GENE KRUPA har lekt färdigt med sina trummor. 64 år gammal har han packat ihop sitt trumset och gått hem till jazzhimlen. Ytterligare en jazzlegend är borta. Händelsen var väntad. Det senaste decenniet har namnet Gene Krupa knappast nämnts i musiksammanhang. Han brottades med en svår och obotlig sjukdom. Nu när han är borta kanske det finns skäl att erinra om en del av vad han gjorde under sin tid som skapande jazzmusiker.

Gene Krupa dök upp väldigt tidigt i tjugotalets Chicago. Egentligen långt innan förbudstid och gangstervärld gjorde "the Windy City" till ett jazzcentrum och en guldgruva för unga musiker. Så här har klarinettisten Mezz Mezzrow berättat:
    - Helt plötsligt en kväll när vi spelade - det var Eddie Condon, Bud Freeman och det vanliga gänget - dök det upp en liten kille som nästan hade kortbyxor och bad att få sitta in vid trummorna.
    - Vi garvade ut honom. Vi hade redan två trummisar som slogs om platsen. Men killen kom tillbaka envist och en dag satt han där vid trummorna.

Så här berättar Jimmy McPartland om Gene Krupa vid de legendariska Condon-inspelningarna i Chicago 1927:
    - Gene var verkligen en lovande kille. Våra andra två trummisar var redan färdiga musiker men Krupa var några år yngre. På den tiden spelade en sådan sak stor roll. Den gången var faktiskt första gången jag spelade tillsammans med Gene. Och det var den första inspelningen som någon av oss killar någonsin gjort där vi hade sett en bastrumma användas.

Gene Krupa spelade i Chicago fram till sommaren 1935 när han fick engagemang hos Benny Goodman och under åren 1935-38 blev Gene Krupa en viktig del av Benny Goodmans trio, kvartett och orkester. Han var med vid de legendariska trioinspelningarna och samtidigt växte han alltmer fram som en PR-man för trumslager och för jazzen. Han var den som satt och tuggade tuggummi bakom vackra trumuppsättningar i vit smokingkavaj och blev alla damers idol. Efter 1938 bildade han egen orkester men lyckades inte särskilt bra. Det blev ofta konkurser och svårigheter med sprit och narkotika. Han fick göra inhopp då och då hos Benny Goodman och Tommy Dorsey.

Gene Krupa var långt ifrån jazzens bästa trumslagare. Han var mer legend än musiker. Men för många medelålders spisare kommer han att framstå i minnesbilden som en PR-man för jazzen och överhuvudtaget, som en elegant man bakom sina trummor, som en del av en legendarisk Goodmantrio och framför allt för att han står bakom en av de finaste jazzinspelningar som någonsin gjorts - "Blues for Israel".


Gene Krupa föddes den 15 januari 1909 och avled den 16 oktober
1973. Gene Krupa blev 64 år.

-------------------------------------------------------------------------------------

Forslunds Bil AB har i dagarna levererat tre Volvo-bussar till trafikföretag i orten. Bussarna ifråga har inköpts av hr Gösta Filipsson, Svensbyn, Infjärdens Trafik AB, Roknäs, och hr Bertil Långström, Älvsbyn. De nya bussarna är byggda på Katrineholms-karosser och 150 hkr:s motorer.

-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 18 december 1959

Hoola Bandoola Band har fått hjälp av flickor från Södra Bergens
Balalaikor på senaste LP:n.



De fria musikgrupperna och deras publik har upplevt något av en vår denna höst. Det börjar verkligen hända saker på folkpopens område. Musikerna formerar sig, går samman för att ordna speltillfällen och lokaler. Musikfronts arbete har redan gett resultat i en rad konserter. Sveriges Radio kan inte längre negligera den nya, inhemska musik som vuxit fram under senare år. Numera spelas faktiskt de progressiva gruppenas - en del av dem i alla fall - plattor inte så sällan i P3, även om man ännu smyger och har sig.

Skivbolagen Musiknätet och Silence fullkomligt öser ut nya skivor, i en takt som faktiskt gör det svårt att hänga med i svängarna. Medan vi funderat över hur vi ska formulera oss för att alla ska förstå vilken pangplatta Hoola Bandoola Bands senaste LP - PÅ VÄG (MNW) är så har den redan hamnat på försäljningslistans allra högst topp! Samma sak med den andra av säsongens två bästa och viktigaste plattor, FÖR FULL HALS (MNW) med göteborgsgruppen Nynningen. Den har förstås inte på långa vägar blivit samma försäljningsframgång som PÅ VÄG (där är Hoola Bandoola helt suveräna), men Nynningens Majakovskij-tolkningar är redan ett begrepp.

Nåja, låt oss i alla fall konstatera att Hoola Bandoolas senaste är precis så gungande rytmiskt skön och textmässigt övertygande som vi hade hoppats och trott. Det lite kantiga i musiken, som den lättstötte förnam i de två tidigare produktionerna, har försvunnit. Kanske har de inlånade flickorna från Södra Bergens Balalaikor haft en gynnsam verkan på grabbarna i bandet därvidlag. Texterna är tydligare, utan att för den skull ha mist den lyriska ton som är Hoola Bandoolas särmärke.

Plattan har en logisk uppbyggnad - från den lätt agressiva inledningslåten "Hugget som stucket" (handlar om den skenbara valfriheten), via stillsamma "Jakten på Dalai lama" (Sök! Men sök fördomsfritt!) till den optimistiska slutsången "På väg". På vägen får vi också bl. a. lära att "Ingenting förändras av sej själv". Som en röd tråd genom hela plattan löper budskapet om att ensam är svag tillsammans kan vi uträtta storverk. Gruppen pläderar för socialism. Det framgår helt tydligt av texterna. Men utan att ordet socialism nämns en enda gång. Bara det...!

Också Nynningen predikar socialismen, med hjälp av den ryska revolutionens store poet Vladimir Majakovskij´s ord. I motsats till Hoola Bandoola Bands stillsamma sätt att säga väsentligheter använde Nynningen oerhört kraftfulla, suggestiva musikaliska medel. Gruppens sångare Thorsten Näslundh sjunger verkligen - FÖR FULL HALS! Nynningen har gjort en platta som det slår gnistor om. Den har samma explosionsverkan som Nationalteaterns hopplöst "bortglömda" LP. Den här råa, osminkade musiken känns förbaskat skön som omväxling. Möjligen kan man invända att Majakovskij´s texter drunknar i musiken. Å andra sidan kan skivan säkert skapa intresse för Vladimir Majakovskij´s person och produktion. Nynningen reser sedan en längre tid omkring i skolorna med ett Majakovskij-program. På måndagen inleder de en turné i Norrbotten.

---------------------------------------------------------------------------
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Lördagen den 1 december 1973

SOCIALDEMOKRATEN ¤ Den 31 oktober 1935


FAKTA------------------------------------------------------------------

RUTH HOLM föddes 1900 och avled 1971.

/Roger

Att Monica Zetterlund är svensk jazz´Grand Old Lady står utom allt
tvivel. Hon håller ställningarna, och är fortfarande en lysande jazz-
sångerska vilket hon visade vid lördagens konsert på Rådhustorget.

Monica Zetterlund är en artist som inte står still, fast hon numera har svårt att röra sig. Musikaliskt är hon fortfarande vig, det visade hon vid lördagskvällens framträdande på Rådhustorgets scen. Visst kan det hända att rösten inte riktigt når upp till rätt ton, men det kan tillskrivas fenomenet blåa toner, så det förlåter man gärna, för det är ju sådan känsla!

Kompet, ett alldeles lysande sådant, inleder med några takters intro, och Monica leds in på scenen, folk ställer sig upp och applåderar och det mottagandet är faktiskt lite rörande. Hon inleder med Come rain or come shine och nog har hon rösten och känslan i behåll. Det ska erkännas att jag varit lite orolig inför tanken att behöva skriva något negativt om denna legend, man vill ju ha sina hjältar kvar, man alla farhågor kommer på skam, det är bara att konstatera att gammal är äldst, sedan får det komma hur många hur många "hypade" jazzsångerskor som helst av yngre årgång. This is the real thing! Hon töjer rytmen, som om texten satt i et gummiband som hon drar i då och då, så man undrar hur det ska gå ihop på slutet. Inga problem.

Lite grand fjäskar hon för oss, med att tala om att det är så fint att vara i Piteå igen, varpå hon sjunger Stockholm är en jävla stad, en cool bossa. På senare tid har Monica samarbetat med Jan Sigurd, som ingår i kvällens band. Han har skrivit en del material för Monica, bland annat en finstämd sång om Ellen, som får ynnesten att uppleva kärleken på ålderns höst. Sigurd har även ett par nummer där han får husera fritt, och utan att det egentligen är något fel på det han gör så upplever jag ändå det hela som transportsträckor, men Monica behöver kanske vila mellan låtarna, vad vet jag?

Jag har också svårt att förstå vitsen med att göra en imitation på Tom Waits, som jag misstänker att inte så värst många i publiken har referenser till. Kurt Svensson i Staffanstorp hade säkert fungerat lika bra som imitationsobjekt. Monica avslutar med ett par riktiga klassiker, Trubbel, och Sommarvals, som för evigt kommer att vara förknippade med henne, och det är inget annat än et stycke svensk musikhistoria som leds av scenen efter mycket välförättat värv. Jag bugar mig för en äkta Lady of Jazz.


Alla ville höra Monica Zetterlund sjunga. Torget var som synes väl-
fyllt i lördags kväll.

--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 28 juli 1997

NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Den 10 september 1957

Johan Karlsson i Sjulnäs, "Karl-Jank" kallad, var en ofta anlitad "blod-
ställare" och en man som de flesta var rädd för.

HAN FÖDDES i Karl-Larsagården i Sjulnäs, mannen som jag nu berättar om och som hade förmågan att "städde blånn" som man allmänt uttryckte det i staden och på landsbygden.

Fadern hette Karl Larsson och var storbonde i Sjulnäs. Hans tre söner hette Johan, Olof och Karl och så var det döttrarna Gustava och Hilma. Johan övertog med tiden hemmanet efter sina föräldrar. Alla tre bröderna hade då tagit sig efternamnet Karlsson. Olof Karlsson blev storbonde i Roknäs och var mera känd som "Bäckmans-Oll". Karl Karlsson blev storbonde i Svensbyn och han benämndes allmänt för "än Karl-Karlssa oppe Leida ine Svensbojn". En dotter till Karl Larsson gifte sig i Sjulnäs och hette sedan Wikström och blev "å klåok-Gustava" i daglig benämning. Hilma gifte sig med rådman Jonsson i Piteå.

Johan Karlsson, som var gift två gånger, drev Karl-Larsahemmanet på Ryggskatan i Sjulnäs en avsevärd tid innan han överlämnade det i andra händer och byggde sig en gård på annat håll i byn. Hans andra hustru hette Emilia Lund och var från Lillpite. Då hon gifte sig med Johan Karlsson, gifte hon sig också för andra gången, för hon var änka efter Johan Johansson i Sjulnäs. På så sätt blev fru Ida Berggren, Roknäs och sågverksarbetaren Sigvard Karlsson i Ängesviken halvsyskon.

SVARTKONSTER
Jag har vänt mig till dem båda för att få mina egna minnen om mannen i Sjulnäs som kunde "städde blånn" kollationerade med deras minnen, och det är fru Berggren som välvilligt ställt bilden till förfogande. Ryktet om "Karl-Jank" i Sjulnäs, som kunde "städde blånn", spreds ut över stad och land med verklig ilfart i början av 1900-talet. Annars var livet stillastående den tiden och det var ingenting som gick fort - mer än ryktet om "Karl-Jank" i Sjulnäs och hans svartkonster som en del uttryckte det.

SATANS VERK
Andra påstod att han trollade, men ganska allmänt hade man det för sig att han hade "försvurit sig åt satan, och sålt sig åt djävulen" och att det var självaste Horneper som utförde sitt verk genom mannen i Sjulnäs. Med förkärlek omtalade föräldrarna för sina barn att Karl-Janken dyrkade satan och det gick så långt att inte endast barnen som hade hunnit till myndig ålder var smått rädda för denna man, som hade kolsvart helskägg som sina bröder Olof Karlsson i Roknäs och Karl Karlsson i Svensbyn.

RÄDSLA
Jag skäms inte för att tala om att också jag var en av dem som gick en omväg när jag någon gång stötte ihop med Karl-Janken. Rädslan och avskyn för honom berodde på felaktiga informationer, människornas benägenhet att sätta tilltro till allehanda ockulta saker och ting som det var så mycket tal om vid aftonlampans sken i kolsvarta höstkvällar. Men den hårda och hemska dom som riktades mot Karl-Janken och som svävade över hans huvud så länge han levde, får väl helt och hållet tillskrivas den oupplysta tid som vi då levde i.

DOG PÅ 40-TALET
Mannen kunde stämma blod och det gjorde han i 60 år och så långt in i sin levnads höst som när han hade fyllt 80 år. Han dog i början av 1940-talet, 87 år gammal. Ingen visste hur han bar sig åt, han talade aldrig om det för någon och ingen brydde sig heller om att forska i saken. Alla var rädda för mannen som "hade sålt sig åt djävulen", men alla anlitade honom, i nödsituationer och det var bara en på tio som kom tillbaka för att tacka för hjälpen. Hur bar han sig åt när han så perfekt kunde stoppa ett blodflöde på en människa och en häst på så långt avstånd och utan att behöva se föremålet?




HANS SON BERÄTTAR
Den frågan riktade jag till hans son Sigvard Karlsson, Ängesviken, som är försågare p åLövholmen med 28 års anställning och som själv är 50 år. Han svarade:
    - Det vet jag intem för han talade aldrig om det. Om än jag var inne i samma rum hemma i Sjulnäs när han stämde blod, så såg jag inte hur han gjorde och ingenting hördes heller. Han kunde vandra på golvet eller ligga på soffan och utöva sin blodstämning och så sa han alltid: ja, no have slute blö nu, far häjm du för hä jär ingen fara.

Sigvard omtalar också att han ville lära sig knepet, men fick alltid samma svar: nej, du tål inte med det! och så var det aldrig mer tal därom.

FINNAR LÄRDE
En person har omtalat för mej att Karl-Janken skulle ha fått lära sig stämma blod av en man i Öjebyn vid namn Öhlund och att det skulle ha skett någon gång i slutet av 1800-talet. Men sonen Sigvard i Ängesviken visste omtala, att det kom ett par finnar till Sjulnäs som hade rott över Kvarken, att de stannade en tid i byn och kom i kontakt med Sigvards far och att det var en av dessa gamla finnar som lärde honom stämma blod. Vilket som är vilket i sammanhanget har mindre betydelse, kvar står det faktum att Karl-Janken stämde blod på folk och fä i 60 år.

I början av och långt in på 1900-talet talades det mycket om att Karl-Janken räddae personers liv. Och hur gick det då till?

MÅNGA HJÄLPTES
Jo, till Karl-Jank i Sjulnäs kom det folk från stad och landsbygd, från nära och fjärran med bön om hjälp för någon som "höll på att blö ihjäl". Karlsson var alltid mycket trög och ovillig att gripa in, men man bönade enträget och påstod att faran var överhängande och att vederbörande säkert skulle dö av blodförlust om inte Karlsson ville gripa in och "städde blånn" och då föll han till föga och grep in. Det enda han då frågade om var hur gammal den skadade personen var. Någonting mer syn- eller hörbart förekom aldrig. Karlsson kunde vandra omkring i rummet, sitta på en stol i köket eller ligga och vila sig på kökssoffan och bäst som det var yttrade han: Nu har blödningen avstannat så nu kan du fara hem.

EXEMPEL
Här kan det vara lämpligt att jag ger läsaren eempel på folk och fä som han "botade", som det sades.
En man i Långnäs hade råkat skära sig så att blodet forsade fram från det djupa såret och man vände sig då till Karlsson. Men han ville inte villfara önskemålet om att gripa in. Då blev Karlsson lovad en stor och hederlig ersättning bara han stödde blodet på denna man i Långnäs. Då gjorde han det och sedan var det tyst om saken i många år. En kyrkhelg råkades de båda männen i Öjebyn och Karlsson frågade då hur det blev med betalningen och då svarade den som blivit hjälpt: Ja visst, det har jag glömt av och så tog han upp 25 öre och gav Karlsson den för besväret.

Framlidne bonden och fjärdingsmannen Viktor Eriksson i Sjulnäs hade alla sina kreatur på sommarbete i ett utskifte däribland ett litet föl. Fölet föll under sina ystra vilda lekar till marken och fick till följd att det lilla djuret rev sönder sig så att kraftigt att blodflöde uppstod. Eriksson ville då att Karlsson genast skulle komma och stoppa blodflödet. Karlsson svarade: Int behöv I fara dejt fö hä och förresten så have slute blö nu - och det hade det också.

En fru i Roknäs råkade ut för en kraftig näsblödning som inte alls gick att stoppa. Då cyklade maken till Karlsson i Sjulnäs och bad om hjälp. När han kom dit låg Karlsson och vilade middag på soffan i köket. Karlsson frågade med detsamma hur gammal hustrun var och så låg han kvar på soffan och yttrade inte ett ord. Mannen från Roknäs satt bara och var orolig på att Karlsson skulle göra någonting. Till sist gick han fram till middagsvilaren på soffan och sa: Nå, hur blir det, vill du inte göra någonting åt det här? Då svarade Karlsson: Far häjm du, no have slute blö nu. Så var det också verkligen när maken kom hem, och hustrun talade om att det hade slutat på en gång.

Ögonblickligen åkte maken tillbaka till Karlsson med fem kronor, vilket var mycket pengar den tiden. Både Karlsson och hans hustru i Sjulnäs satte stort värde på denna femma och visste inte hur det skulle kunna tacka givaren nog mycket för den storatrade betalningen, för det var så ovanligt att någon kom åter för att tacka för hjälpen.

JAG SJÄLV HAR LYCKATS
Det fanns nog andra också här och var i bygderna som kunde stämma blod i gamla tider, men Karl-Jank i Sjulnäs var dem alla mycket överlägsen i det fallet. Jag har för min egen del fullt bärande skäl för min tro att på det hela har med tankeöverföring att göra, för jag har själv provat samma sak vid tre olika tillfällen och har lyckats hundraprocentigt. Dom som trodde och som ännu i vår tid går omkring med påståendet att Karlsson i Sjulnäs hade försvurit sig åt satan, tror så och säger så bara av den enkla anledningen att de inte förstår "det fina i kråksången".

Många s k bodellister fanns med bland de som höll före att Karl-Jank stod i förbindelse med onda andar. Min mor var också bodellist och många frågade henne om hon trodde att det förehöll sig på det sättet med Karl-Jank och då svarade hon alltid så här: Nej, det är det inte. Satan blir aldrig så tillmötesgående, att han förhindrar en ogudaktig att dö av blodförlust och en kristen människa kan han aldrig komma åt.

Karl-Jank i Sjulnäs är född för länge sedan och väl också alla som i gamla tider anlitade honom med att stämma blod. Karl-Larsagården på Ryggskatan där han föddes är också borta, den tjänar nu som elevhem vid folkhögskolan i Älvsbyn. Den gamla folktron i Piteåbygden dör också bort med det gamla och det finns numera ingen marknad eller uppgift för de som kan stämma blod. Den uppgiften sopades undan sedan Röda Korset, Civilförsvaret och Hemvärnet m fl organisationer började hålla sjukvårdskurser i städerna och överallt på landsbygden. Vi har höjdläge, tryckförband och åtsnörande förband för större blödningar och först och sist har vi en världsberömd kår av välutbildade läkare i vårt land som sliter ut sig i förtid för våra krankheters skull.
Kloka gubbar och gummor står vi förbi, vi går till läkaren!

MALCOLM BOSTRÖM

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 9 december 1966

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1918

På den transportcentral ute i Öjebyn där jag jobbade, ingick i våra sysslor att hämta- och leverera gods av olika slag till inrättningar runt om i pitebygden. Personligen hade jag hand om Läkarhuset Björnen på Lillbrogatan, där jag hämtade blodprover, post m.m. varje dag året runt. Det var en trevlig stämning, inte minst från de vackra damerna i personalen. Varje höst bjöds jag på en vaccinspruta så att jag inte skulle bli sjuk i den influensa som rådde.




Fr. v. Margareta Oja-Nilsson, Inger N Björn, Kjell Larsson, Anna-Karin
Brännström, Gunnel Vidgren och Wiweka Gustafsson.

Tre läkare och lika många sjuksköterskor i Piteå, erbjuder allmänmedicinsk och gynekologisk vård under vardagar. Därmed har kommunen fått sin första privata klinik inom den öppna vården.

Läkarhuset Björnen är ansluten till försäkringskassan, och ett besök koster inte mer än på en vårdcentral. Igår hölls öppet hus för alla som ville se sig omkring i de nya lokalerna och träffa personalen.
    - Det har inte varit några svårigheter att komma överens med landstinget och försäkringskassan, trots att byråkratin kring privat sjukvård är besvärlig, säger allmänläkaren Kjell Larsson.

Han var med och startade Citykliniken i Luleå för ett år sedan, länets första i privat regi. Tillsammans med läkarna Margareta Oja-Nilsson och Inger N Björn, gynekolog, äger han företaget som är ett handelsbolag. Den sistnämnda har eget tillstånd från landstinget, medan de båda andra formellt vikarierar på en annan läkares tillstånd.

¤ Samarbete med landstinget
    - Den här mottagningen kommer att fungera likt en vårdcentral. Skillnaden för patienterna är det centrala läget, och att de kan få träffa en allmänläkare utan att få beställa tid i förväg, säger Margareta Oja-Nilsson. Sjuksköterskorna Gunnel Vidgren som är klinikchef, och Anna-Karin Brännström, har bland annat till uppgift att organisera den dagliga verksamheten. Sjuksköterskan Wiweka Gustafsson är barnmorska.

Samtliga ansökte om tillstånd för at bedriva offentlig sjukvård i privat regi innan den första januari i år. Efter detta datum beviljar landstinget sådana endast på orter som ligger inom ett så kallat stödområde med fri etableringsrätt. Dit hör inte kustkommunerna.


Klinikchefen Gummel Vidgren, sjuksköterska, och allmänläkaren
Kjell Larsson, är glada för datorerna som underlättar arbetet vid kli-
niken.

Kliniken kan ta samma avgifte för läkarbesöken som landstinget, eftersom den är ansluten till försäkringskassan. Frikort gäller även på det privata läkarhuset. Samarbetet med landstinget blir intensivt både när det gäller undersökningar, behandlingar och remitteringar till exempelvis operationer.
    - Om patientunderlaget växer mycket i framtiden, finns det ett antal tillstånd som beviljats i Piteå, men ännu inte utnyttjats. Dessutom tror jag att landstinget så småningom ger någon av oss privata läkare i uppdrag att som entrepenör organisera privata mottagningar i hela länet, säger Kjell Larsson.


Gynekolog Inger N Björn i sitt hittills oanvända arbetsrum.

¤ Billigare
Denna övertygelse motiverar han med att alla aktuella beräkningar visar att ett besök på vårdcentral kostar 900 kronor. Patienten betalar 100 kronor, resten är skattemedel. Inom privat sjukvård kostar varje besök 400 kronor.
    - Politikerna borde reagera över differensen, tycker Kjell Larsson. Inger N Björn har liksom de övriga arbetat många år i landstinget. Hon säger:
    - Jag blir naturligtvis inte en bättre läkare för att jag jobbar privat. Men jag tror ändå att vi här kan bedriva en öppenvård med bättre kvalité på servicen.
    - På den här typen av kliniker behöver inte patienten så många personer innan de kommer till läkaren. Ytorna är mindre och vi har större kontroll på helheten.

Kjell Larsson som provat båda modellerna eftersom han arbetat vid Citykliniken i Luleå under det år den funnits, håller med:
    - Som privat allmänläkare kunde jag ta emot fler patienter varje dag än när jag jobbade vid landstingets sjukvård, och ändå ha mera tid för varje person.

Läkarhuset i Piteå är utrustat med en dataanläggning. I den förs alla journaler in, liksom receptutskrivningar med mera. Liknande investeringar görs vid landstinget.

--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 31 augusti 1991


För att visa sin uppskattning, fick jag ibland sådana här saker. Med
denna följde även ett påskägg. Jodå, jag började att käka godis
redan i bilen när jag kommit ut.

/Roger

Som i föregående n:r i korthet omnämndes har överlantmätaren i Kristianstads län Ernst August Clausén avlidit. Den avlidne var född i Öjebyn den 16 december 1869 och tillhörde den i Piteå-bygden välkända och inflytesrika clausénska släkten. Han var son till framlidne verksägaren och bankdirektören A. Clausén och dennes likadeles framlidna maka, född Törnsten. Efter avlagd mogenhetsexamen vid Umeö högre allm. läroverk konstintuerades C. till lantmäteriauskultant år 1871, utnämndes till vice kommissionslantmätare i Norrbottens län 1898 och till kommissionslantmätare i juni 1903.

År 1909 utnämndes han till distriktslantmätare i Göinge och till förste lantmätare i Kristianstads län den 31 december 1913 samt till överlantmätare i samma län den 31 december 1920. År 1927 utnämndes Clausén till riddare av Nordstjärneorden och 1930 till kommendör av Vasaorden. Den avlidne var en person, som i sig förenade många av de egenskaper, vilka känneteckna karaktärens adelskap. Såsom ämbetsman skattades han högt för utpräglat nit och skicklighet. Hans plikttrohet var en följd av den medfödda korrekthet och grundlighet, som i allt präglade hans görande, i smått som i stort. Denna uthållighet i pliktkänsla sattes också på hårda prov, ty det är känt att överlantmätare Clauséns distrikt ålade honom en tung arbetsbörda och därmed förenat vidsträckt ansvar.

Som chef var han i hög grad omtyckt och värderad av sina underlydande, med vilka han stod på kamratlig fot utan att ämbetets pondus därmed i minsta mån åsidosattes. Hans bästa egenskaper kommo till synes i det personliga umgänget, där han dominerade med sitt äkta gemyt, vinnande humor och öppna hjärtlighet. Som jägare var han under sin norrbottenstid en av de främsta i sportens utövning, som en son av Piteå-bygden hängde han städse samman med denna genom en djup och bestående hembygds-kärleks fasta band. Clausén var i verklig mening en man av ära, och som sådna skall han minnas både här uppe i Norrbotten och i den sydliga landsända, som blev hans nya hembygd och där han tillbragte nära ett kvarts sekel i gagnande gärning. I frid levde han, fridfullt avsomnade han. Må han också vila i frid i den eviga sömnen!

-------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 15 januari 1932

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1946

Klockan i Rådhuset visar några minuter över fyra. Höstmörkret ruvar tungt över bygden i novembernatten. En råkall dimma sveper stan i ett skyddande hölje. Efter Storgatan möter vi en sen nattvandrare. Annars allt tyst. Öde. Stilla. Staden sover. Man skulle för att tala med Rydberg kunna säga: att alla sova, tyst det är i husen, endast tomten är vaken...

Men det visar sig vara lite överdrivet. För även om den övervägande delen av stans befolkning den här tiden på dygnet vänder sej så att säga på "den andra sidan", så finns det folk som har börjat sin dag. Trots denna tidiga timme. Vi ska titta lite närmare på dem och vad dom sysslar med.


Yttre nattvakt Östen Löfgren kontrollerar precis på slaget 2 att allt är
som det skall vara.

Har ni haft svårt för att komma ur sängen på morgnarna? Har ni svårt att komma överens med väckarklockans skrällande ljud när den frampå morronkröken gör sej påmind? Tycker ni om att ligga och "dra er" ytterligare en stund? Ja, har ni de egenskaperna då passar ni inte till distributionschef för en tidning. För att nu ta ett exempel. När klockan visar mitt i natten, närmare bestämt halv 2 då börjar Folke Erikssons arbetsdag. Det är några hektiska timmar innan tidningarna är räknade, buntade och fraktade till respektive bussar f.v.b. till hela Pite älvdal. Men inte bara med bil och buss försvinner tidningarna. Mellan fyra och halv fem kommer tidningsbuden. Packar sina tidningsväskor och så ut i natten. De rör sej visserligen inom stans domäner, men det gäller att sno på. Nere på Hamngatan springer fru Edith Isaksson trappa upp och trappa ner med Piteå-Tidningen. Och när folk sen vaknar till klockors spröda ljud, är det bara att sträcka ut handen, och man har rykande färska nyheter till morronkaffet.


"Alla sova, tyst det är i husen, endast tomten är vaken..."

På tal om morronkaffe, medge att det smakar med ett par härliga nybakade wienerbröd till detta. Men för att vi skall få njuta av den läckerheten måsta bagarna upp i ottan. Johan Degerman i Rönnbergs hörna är i full fläng då vi tittar in och ser hur han har det. Det är ingen svårighet komma sej upp, säger han, det är man van med sen tidiga pojkår. Men om ni skall träffa Johan Degerman sen på kvällen, så skall den visiten vara gjord före klockan 20. Vid den tidpunkten har en viss herre, John Blund, stämt träff med denne glade bagare.

Om vi kommer till speceributiken sådär vid niodraget på förmiddagen, och får höra att mjölken inte har kommit, vad säger vi då? Ja, handen på hjärtat, men inte är det långt till ett missljud i en eller annan form. Vi har vant oss vid att den ska vara distribuerad till affären då vi kommer. Det vet Erik Sundkvist vid mejeriet här i stan, och därför börjar hans skift klockan fem. Två lastbilar står beredda att utgå med denna produkt som till livets nödtorft hörer.


Fru Edith Isaksson har sitt tidningsdistrikt kring Hamngatan.

Hugo Jonsson är en känd Pite-profil. Under vår promenad denna morgon stöter vi också samman med honom. Han är uppe långt före tuppen. Utan någon konstgjord väckning. En kvart över tre skall hästen ha mat, och då kan man ju inte ligga och slöa. Och så skall man ju läsa tidningen innan man går på jobbet. Så det så. Klart besked. Hugo Jonsson fortsätter gatan fram. Vi tar en annan väg.

Vi åker förbi Strömsborg. De många lamporna ute vid Lövholmen slår ett trolskt sken i den disiga morgonen. Vi rundar Furunäsets sjukhusområde. Från det nyrenoverade centralköket strålar belysningen. Och då vi tittar in ett slag finner vi att här råder liv och rörelse. Innan skymten av morgonrodnad syns i österled har dessa arbetets kvinnor att inta sin plats vid de elektriska jättegrytorna. Det är många munnar som ska ha frukost på bestämd tid. Det råder ett uppskruvat tempo i ett storkök den här tiden, och vi ska inte störa dem som här arbetar med frågan om om de upptäckt att morgonstund har guld i mun...


Mycket tidigt på morgonen är tempot högt uppskruvat i Furunäsets
sjukhus´storkök. Lisen Hjelm sysslar vid en av de stora ugnarna.

Åter på väg mot centrum. Trafiken är nu livligare. Personbilar och cyklister. En lastbil med tung last dånar fram genom Klubbgärdet. En arbetarbuss, vars passagerare snart skall vara uppe i sin produktiva verksamhet kommer med fart som om hastighetsbegränsningen vore upphävd...

Nu håller staden som bäst på att gnugga sömnen ur ögonen. Och börjat sträcka på sej. En fastighetsägare har bekymmer för trottoaren och halkan, tycker att Kung Bore kunde ha väntat med sitt intåg ännu någon vecka. Vi delar till fullo hans uppfattning. En bilist från ett annat län ger en uppvisning i hur man inte skall passera Rådhustorget, även om det är folktomt och gardinen bakom vars fönster stadens polismakt residerar är nerdragen...


Redan klockan halv 2 börjar Folke Eriksson sitt jobb i PT:s distri-
butionsavdelning.

På bussparkeringen står den gula bussen klar för en ny dags rotation mellan två kuststäder. På Källbo håller ännu ett byggnadskomplex att ta form. Hissen med tung last av byggnadsmaretial rasslar och hammarslagen ekar i den tidiga timmen. Mörkret viker. Gryningen håller på att övergå till dag. Ljusen i vår lilla stads många affärer börjar tändas. Man talar i dag mycket om brist på elkraft. Stora neonskyltar brinner här och var i stan natten lång. Detta bara en liten reflexion. I elsparandets tecken. I en stor affärs många skyltfönster kan vi se stans grand old man på handels område styra och ställa innaför disken. Gråsprängd men med en ynglings spänst och hållning. Det är en hel del som måste klaffa då den nya dagens rusch sätter in. Staden har vaknat.

Gomorron!


Erik Sundkvist vid piteåmejeriet ser till att mjölken finns i butikerna
när de öppnar på morgonen.

-----------------------------------------------------------------------------------
Text: Joel Berglund foto: Kjell Svärdsudd

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 24 december 1955

¤ När jag skriver detta - söndagen den april - faller snön i täta flingor utanför fönstret och det är inte ett dugg våraktigt. Detta trots att en rapport just kommit in om att den första sädesärlan har skådats i bygden. Men vi börjar bli vana nu vid att vårtecknen inte får tas på allvar. På vägen hit till redaktionen mötte jag en av våra läsare, pratade om vädret, och fick höra (för vilken gång i ordningen denna vinter vet jag inte!) - Det blir ett ordentligt hundraårsjubileum det här!

Som sagt, det där med hundraårsjubileum, av den svåraste vintern under 1800-talet, har vi fått höra mycket om i samband med rapporter om köldrekord denna vinter. Man har berättat, att enligt farfar eller farfarsfar, så var vintern 1866 den värsta som hittills upplevts i pitebygden. Nu hör det dock till saken att vi här på Piteå-Tidningen är skeptiska mor farfarsfars berättelser, men vi har i stället ett ögonvittne som kan berätta hur det egentligen föhöll sig. I de djupa källarvalven har vi ett brandsäkert arkivrum och där finns på hyllorna uppradade mikrofilmsrullar innehållande samtliga tidningssidor av Piteå-Tidningen och dess föregångare Norrbottens-Posten.

Varför inte ta och kontrollera farfarsfars uppgifter med ögonvittnet - den man som just den dag när det skedde satt i ett redaktionsrum i Piteå och med bläckpenna skrev ner sina iakttagelser. (Är det inte egentligen ganska fascinerande: att just det jag nu skriver om hundra år kan läsas av en annan journalist som på detta sätt kan få reda på exakt hur vädret var, inte bara kl 12 på dagen den 24 april, utan även hur det var ytterligare hundra år tidigare). Nog med avvikelser. Låt oss gå över till Norrbottens-Posten och konstatera att farfarsfar hade både rätt och fel. Rätt såtillvida att 1866 hade en både konstig och lång vinter. Men att vintern 1867 var värre. Nu låter vi redaktören med bläckpennan berätta: (Stavningen moderniserad).

DEN 28 OKT. 1865
"Vintern kom detta år, liksom förlidet år, tidigare än vanligt. Fjärdarna omkring staden är isbelagda, så att ångbåtarna ej kunna gå upp till staden sista veckan. Slädföret är skralt, varför hjuldon även begagnas."

I tidningen av den 18 november berättas om et intermezzo mellan en av stadens lotsar och befälet ombord i en segelskuta som varpades uppför Pitsundet. Bråket inträffade den 4 november. Sjöfarten pågick alltså in i november.

DET 16 DECEMBER
"Om marknaden (i Öjebyn) föregående vecka är inte mycket att säga. Ringa folk och ringa omsättning. Detta beroende delvis på det dåliga väglaget. Marken är nämligen alldeles bar och den stora penningbristen inverkar betydligt på trafiken".

DEN 23 DECEMBER
Tidningen berättar om ett rån på vägen mellan Kinnbäck och Jävre. Det var en man vid namn Lindqvist som på grud av det dåliga vägföret inte kunde få tag i något åkdon. Han begav sig i stället gående från Kinnbäck. Han fick på vägen sällskap av en man. Mitt på skogen anföll mannen Lindqvist som satte sig till motvärn, då dök ytterligare två man upp och hotade den överfallne med en yxa. Rånarens byte blev 1.300 riksdaler.

DEN 13 JANUARI 1866
"Äntligen hava vi fått snö. Den 9 och 10 dennes föll här ganska mycket snö så att man nu icke med skäl kan behöva befara att föret skall taga slut före våren. Att snön varit efterlängtad är naturligt då genom brist på densamma alla körslor till det mesta måst inställas. Ända sedan 1821 minnes man här i staden ingen vinter, då marken varit bar så länge. Man körde då på trettondagen till kyrkan med hjuldon. Det året blev dock inget missväxtår".


¤ Detta fotografi visar Piteå stad på 1860-talet. Den stora byggnaden
är det då tämligen nyuppförda lasarettet.

DEN 3 FEBRUARI 1866
"I tre veckors tid hava vi haft en jämn och ordentlig vinter. Havande kölden aldrig varit högre än 23 grader, men väl gått ner till 3-6 grader. Tillräckligt med snö finns vadan skogskörslor nu med fart pågå. Stadens flesta handlande äro stadda på marknads- och affärsresor".

DEN 17 MARS
"En förfärlig snöstorm har rasat här ett dygn i sista veckan, eller natten mot torsdagen den 15 och hela den dagen. Vägarna har blivit alldeles ofarbara och alla körslor omöjöiga åtminstone någon tid. Posten är 2-3 dagar försenad".

DEN 31 MARS
"Kom vintern sent så synes den ämna taga skadan igen genom att hålla i sig på skarpa allvare. Vi är nu i slutet av mars och hava ännu föga känning av vårluften. De bägge sista veckorna hava varit ganska bistra. Termometern har kl 6 om morgnarna visat 20, 25 och ända upp till 30 graders köld. Snart torde kölden dock nödgas giva vika för vårsolens milda strålar och Kalle Vinter packa av till en annan marknad".

DEN 7 APRIL
"Ombyte i väderleken har inträtt. Vackra och blida dagar påskynda snömassornas försvinnande".

DEN 28 APRIL
"Vi hava nu i det närmaste barmark och hjuldon begagnas efter landsvägarna. Isarna äro dock ännu fullt farbara och torde det dröja 4-5 veckor innan sjöfarten börjar. Brist på livsmedel för den fattigare allmogen, särdeles i lappmarken, är ganska stor. Önskligt därför att ny tillförsel, från södra delarna av riket ej så länge låte vänta på sig. Spannmålspriserna äro 18-20 rdr för korn"

DEN 5 MAJ
"En fösta maj sådan som den nyss förflutna har man på länge här ej upplevt. En vecka förut var marken bar och hjuldon överallt i farten, men genom ymnigt fallen snö de sista dagarna i april blev slädföret återställt och det ganska ypperligt. Man såg också ett slädparti på förmiddagen arrangerat. Sedan under veckan har dock snön till största delen försvunnit"


¤ Så här brukade det se ut när första vårbåten kom till Piteå. Fartyget
är endera Njord eller Thule. Två norrbottensbåtar som byggdes i mitten
av 1800-talet och såldes till Sveabolager omkring 1910.

DEN 19 MAJ
"Det ser mörkt ut för ångbåtarna att ännu på någon vecka komma hit. Väl säges havsvaken synas utanför Högsböle och Rönnskär men innanför äro isarna starka och i avseende på ganska stark nattfrost och lågt vatten går det sakta medderas förlösning. Vi böra dock hoppas att innan månadens slut hava sjöfarten i full gång".

I tidningen den 26 maj omtalas att sjöfarten äntligen öppnats på Sundsvall dit 135 fartyg anlänt på en vecka.

DEN 2 JUNI
"Ännu när detta nerskrives - den 1 juni - har någon ångbåt icke anlänt. "Haparanda" som på torsdagsmorgonen den 31 maj gick från Skellefteå hit kom ej längre än till trakterna av Rönnskär. Passagerarna som där blev ilandsatta och sedan kommit hit hava sagt att de mött ogenomtränglig drivis som tvungit kaptenen att vända åter till Skellefteå. Det är många år sedan sjöfarten började så sent. Sistlidet år var Bolontaire här den 22 och året därföre den 12, allt i maj månad. Brist på livsmedel, så för människor som boskap har varit och är ganska stor. Nu ingår den underrättelsen att "Bolontaire" kom till stadsfjärden och håller på att låta sig genom isen för att komma till kajen".

DEN 9 JUNI
"20-30 fartyg har anlänt däribland 2 med spannmål från Malmö. Sommaren har kommit på fullt allvar och med en värme som gåt ända till 24-28 grader i skuggan. Träden lövas, vårsådden pågår och ängarna grönska".

DEN 23 JUNI
"Under den regniga och kalla blåsten i slutet av förra veckan och i början av denna vecka hava vi i åtskilliga byar och på öarna flera på bete utsläppta fårkreatur frusit och svultit ihjäl. I Öjebyn har pastor Nygren förlorat 7 och en bonde 9 får".



Sommaren i övrigt blev tämligen normal med regn och sol omväxlande. Den sena sådden gjorde dock att skörden blev dålig. Vintern inträffade i normal tid. Den blev dock mycket kall. Temperaturer på upp emot 40 grader var vanliga och våren kom onormalt sent 1867. Vi skall låta vår vän redaktören för Norrbottens-Posten berätta vidare men först några kommentarer.

I dag tänker vi inte så mycket på sjöfartens betydelse och krafter är i rörelse för att överhuvudtaget slopa sjöfarten på Bottenviken. Vid den tid vi nu talar om var de norrländska huvudbyggnaderna i själva verket "ekonomiska öar". Kom sjöfarten sent igång blev det fråga om svält. Spannmålen tog slut och många bönder torde ha tvingats mala utsädet till mjöl. I juni överhopades Piteå av folk från landsbygden som väntade på att man skulle få mat utifrån. Så här skriver Norrbottens-Posten om våren:

DEN 14 MAJ 1867
"Snö över gärdesgårdarna. Det är 12 till 14 grader kallt. Brist på livsmedlel i inlandet."

DEN 18 MAJ
"Nu har ett annat hjuldon börjat visa sig på vägarna".

DEN 1 JUNI
"Urbanidagen (den 21 maj) inträffade med bättre väder så att nu börjar bliva bar mark. Nödtiggare översvämmar bygden. Kanske dröjer det 14 dagar innan sjöfarten blir öppen".

DEN 15 JUNI
"Väderleken har under veckan varit ganska regnig och vinden har gått över till sydlig varför man kan hoppas att sjöfarten skall kunna inledas till midsommar. Högst få har kunnat börja att så. Ställningen beklagansvärd för mången".

DEN 22 JUNI
"Ingen sjöfart. Beklagligt då alla förråd är uttömda och de flesta inte vet varifrån födan skall tagas. "Haparanda" och "Bolontaire" ha anlänt till Skellefteå och vi hoppas att den i morgon hit kommer. Mycket folk från landsbygden är i staden för att möta ångbåten och få föda. Väderleken är vacker. 22 grader varmt i skuggan".

DEN 29 JUNI
"Tidigt på morgonen midsommardagen ankom äntligen ångaren "Haparanda" efter att ha varit 11 dygn på väg från Stockholm och legat 5-6 dygn i Skellefteå varifrån hon på grund av drivis inte hade kunnat komma ut. Något mjöl hade fartyget med sig, men alldeles för lite. Njord väntas i afton och i morgon kommer Bolontaire. Märkligt nog har inget segelfartyg ännu anlänt".

DEN 6 JULI 1867
"Dagarna tämligen väldigt varma, nätterna kalla. Temperaturer omkring noll".

--------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 26 april 1966


FAKTA---------------------------------------------------

Dagboksanteckningen den 23 december 1866, står att läsa om en man
med namnet Lindqvist som blev överfallen på vägen mellan Kinnbäck och Jävre.
När jag var barn hörde jag berättas en gång vid en gemensam släktmiddag hos
mina farföräldrar, om en person på min farfars sida som blivit rånad. Som jag minns
så hade han en postväska med ganska mycket pengar med sig. Jag tyckte mig höra
att det hela handlade om min farfar AMANDUS LINDQVIST (1886-1965). Men årtalet
stämmer inte in på den här historien. I såfall kan det tänkas vara min farfarsfar
CARL-GUSTAF LINDQVIST (1850-1922) som eventuellt kunde vara personen i fråga.
C-G LINDQVIST föddes med efternamnet Gustafsson. Namnet Lindqvist tillkom senare.
Men några av C-G:s bröder och kusiner tog sig samma efternamn. Carl-Gustaf var
född i Blåfors. Om honom och hans familj har jag berättat i ett tidigare inlägg under
kategorin släkthistorer.

/Roger

Den omkomne NICKANOR OLOFSSON.

En tragisk olyckshändelse under skogsarbete, varvid 72-årige förre hemmansägaren Nickanor Olofsson, Lillpite, fick sätta livet till, inträffade på tisdagsaftonen på sonens, hemmansägaren Ellik Olofssons, skogsskifte i närheten av Yttersta. Sedan fem veckor tillbaka hade Nickanor Olofsson varit sonen behjälplig med hyggrensning på skogsskiftet c:a 7 km från hemmet. De brukade vara sysselsatta i skogen 3 á 4 dagar i veckan och färden dit företogs med bil på morgnarna. Så skedde även på tisdagsmorgonen. Vid avresan på morgonen hade den förolyckade uttalat sin glädje över att hyggrensningen var avslutat, så att han nu skulle börja hugga timmer och uppliva minnen.

Nickanor Olofsson höll på att fälla sista trädet för dagen när olyckan inträffade. Trädet råkade falla i felaktig riktning så att det hakade upp sig mot ett annat träd. Sonen, som var en bit ifrån, såg hur det hade gått och ropade till fadern att akta sig. I det ögonblicket stod fadern vid det fällda trädets rotända. Nickanor Olofsson - som sedan någon tid tillbaka var fullständigt döv - hörde dock inte sonens rop utan gjorde ansatser som visade att han tänkte gå under det upphakade trädet. Samtidigt föll trädet ned och träffade faderns huvud med våldsam kraft. Döden var ögonblicklig.

Med bil fördes den omkomne till hemmet och en halv timme senare konstaterade den tillkallade läkaren dödsfallet. Den så sorgligt omkomne mannen fyllde 72 år i mars och var änkeman sedan sju år tillbaka. Han bodde hos sonen och sonhustrun. Han var född i Lillpite 1884 men 1905 reste han till Amerika, han återvände dock 1920 till hembygden. Under sin levnad besvärades han aldrig av sjukdom eller krämpor av något slag, och hans största lust var att få arbeta. Han var morgonpiggare än de flesta i hans ålder och ifråga om arbetet i skogarna och på slåtterängarna kunde han trötta ut vem som helst. Han ägde också ett sprudlande glatt humör och i allt sitt görande och låtande var han en man att lita på. Hans hastiga bortgång har väckt sorg och förstämning.

-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 november 1956


FAKTA-------------------------------------------------------------------------------

I Piteå-Tidningens artikel hade den omkomne fått efternamnet Olsson.
Men efter en del forskande så har jag kommit fram till att det rätta
namnet är Olofsson. / Roger

F. fiskaren, gruvarbetaren, med mera Oskar Andersson,
Öjebyn, fyller 85 år den 26 april. Men redan den 24 har
han samlat de 28 syskonbarnen till fest i hemgården i
Bertnäs. Han utvandrade till Amerika vid 18-årsålder och
kom hem till Sverige som välbärgad man vid 84 årsålder.

Vid 18 års ålder fann han stugan för trång och åkte ut i världen för att pröva lyckan. Vid 84 års ålder kom han tillbaka till fädernebygden som en bärgad man. Det kunde ha varit hämtat från dikten men är inte förty en alldeles sann saga. Det är f.d. fiskaren, kolgruvearbetaren, ordföranden i världens största fiskeriförening, m.m. Oskar Andersson, Öjebyn, som den 26 april fyller 85 år. Pigg och kry som en 50-åring men så hade han aldrig varit sjuk innan han strax efter nyåret i år åkte på en lunginflammation tre veckor på lasarettet.

Det är en fantastisk historia som den pigge åldringen berättar, när vi gör ett besök hos honom i Bertnäs, Håkansö, och som 11-åring fick han börja som märkpojke i Storfors. Men när han blev 18 år blev längtan till äventyret för stor. Det var dåliga tider i gamla Svedala och att det här inte skulle vara någon större framtid förstod han ganska snart. Tillsammans med en kamrat åkte han över till Staterna. Första anhalten blev i Minnesota där han jobbade med järnvägsbygge, i gruvor och i skogen. En daler om dagen och maten var lönen. 1912 blev det dåligt med arbete "there over" så Andersson beslöt sig för att resa hem och hälsa på.

Han hade sparat så han kunde finansiera resan. Då var han hemma i Sverige i fem månader men längtan till det förlovade landet gnagde och då åkte han över igen. Han hade nu lärt sig språket och det gick mycket lättare att ta sig fram. Nu begav han sig till Alaska och jobbade i vägarbeten och gruvor.
    - 1917 hade jag en mycket god förtjänst i kolgruvorna jag då arbetade i, säger han. Vi hade 8:25 daler garanterat om dagen plus ackord. Vi gjorde upp till 15 daler om dagen och det var mycket pengar den tiden. Vi drev tunnlar och jobbade i skift.

Under tiden höll han förresten på att förolyckas. Han skulle hämta en kvarglömd hacka längst in i tunneln när skiftet var slut. Han gick dock på sidan om tunneln och plötsligt lossnade ett stort stycke från taket och rasade ner. Hade han varit mitt under hade han säkert inte levat längre. Raset träffade hans knä som gick sönder och tre revben knäcktes. Han fick ligga två månader på sjukhus men sedan var har "fit for fight" igen.
    - Men den stora förtjänsten skulle man sänka vid kolgruvan och då utbröt strejk, säger Andersson. Man försökte då med strejkbrytare hålla gruvan igång men de förstörde bara gruvan. Det var då jag tillsammans med en kamrat beslöt oss för att åka upp till Bristol Bay för att fiska.

Men Oskar Andersson har varit förutseende och det visade han redan 1909 då han köpte ett större landområde på Whidbey Island i Puget Sound. Det kom väl till pass när han pensionerats för då flyttade han hit och byggde sig en gård och en ladugård. Försöket att föda upp biffkor övergav han dock efter den första besättningen på sex djur.
    - Det är lika lite lönt där att driva småjordbruk som här i Sverige, säger han.
Men här ute trivdes han som pensionär. Det hände alltid något på havet utanför. Båtar kom och gick till Seattle som ligger 45 minuter därifrån. Han hade en 735 fot lång strand men den sålde han sedermera till ett bolag som lät göra 112 fritidstomter av den. Hans fru avled 1968 efter att ha varit invalidiserad i över sex år. Under tiden skötte han henne omsorgsfullt i sitt hem och enligt hennes önskan förde han också askan till familjegraven i Knivsta. I samband härmed gjorde Andersson sitt tredje besök i hemlandet.

TILLBAKA TILL FÄDERNEBYGDEN
År 1969 försålde han sin egendom i Seattle och gjorde ett besök i Sverige. 1970 kom han tillbaka till fädernebygden på riktigt och bosatte sig i Öjebyn. Här har han allehanda fritidsintressen, och han säger sig ha det mycket bra. Släktingarna ringer varje dag, och syskonbarnen kommer och hälsar på, säger han. Men visst längtar han tillbaka till ön utanför Seattle som han tycker är den bästa platsen på jorden.
    - Men närapå alla mina gamla bekanta har gått bort, och man är så ensam där, säger han.

En resa till Whidbey kommer han dock att göra även om det inte blir i år. För det är så många som skall komma hem till Piteå-bygden och hälsa på. Sådana som i sin ungdom reste över till Amerika och som Andersson träffat "there over". Då vill han gärna vara hemma när de kommer. Men nästa år reser jag... säger han. Vi tror säkert att han kommer att göra det, för piggare 85-åring har vi aldrig träffat. Återstår bara att omtala att han tillhör Frimurarorden sedan 1911.

-------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Lördagen den 24 april 1971

    - Den som avfyrat mordvapnet borde varit nedstänkt med krut-
rester och vävnadsfragment. De mikroskopiska partiklar som polisen
hittat på 33-åringens jacka talar närmast till hans fördel, menar krimi-
nologen Leif GW Persson.

Delar av tändsatsen från en avfyrad patron på 33-åringens jacka. Det kan låta som ett tungt indicium för att han är Olof Palmes mördare.
Eller tvärtom:
    - Ja, hade mördaren den jackan på sig borde det ha blivit mycket mer spår. Krutrester från ammunitionen, vävnad och textilfragment från Olof Palme, säger kriminologen Leif GW Persson.

Han ser partiklarna från en tändsats, den största en femtiondels millimeter, snarast som fynd som talar till 33-åringens fördel. Den tidigare anhållne 33-åringen borde, enligt Leif GW Persson, ha fått betydligt mer spår på sin jacka om det var han som (i den klädseln) utförde attentatet mot Olof Palme för en dryg vecka månad sen. Enligt de teorier om mordet som redovisats av polisen har det dödande skottet avlossats på mycket nära håll mot Olof Palmes rygg.

Spåren borde varit större
    - I så fall finns det en rad omständigheter sm talar för att spåren borde bli betydligt större, säger Persson.
¤ Kulans övertryck orsakar en snabb tillfällig utvidgning av sårkanalen. Därefter kastas en mängd små partiklar ut från skottsåret. Dels vävnadsfragment, dels delar av offrets kläder.
¤ När kulan lämnat revolverpipan skapas ett vakuumsug tillbaka mot vapnet. Det bidrar till att ovanstående fragment kastas mot skyttens kläder.
¤ En revolver "läcker" relativt mycket krutgaser. Både krutgaser och delar av tändsatsen borde fastna på skyttens kläder.
    - Det borde orsaka betydligt större fragment, spår som syns med blotta ögat, säger Leif GW Persson.

Partiklarna kan sitta kvar länge
De två ytterst små fragment som nu tagits tillvara från de tejpremsor på 33-åringens kläder behöver inte betyda att han är inblandad i mordet.
    - Såna spår skulle du kunna få genom att bara hälsa på mig. Och sen kan partiklarna sitta kvar mycket länge i dina kläder, säger Persson, själv fritidsjägare, till Aftonbladet.

Möjligheterna finns naturligtvis att 33-åringen kan ha tvättat sin jacka efter mordet, men Leif GW Persson ser en annan möjlighet - eftersom polisen ännu av allt att döma är mycket intresserade av 33-åringen och dennes bekanta.
    - Polisen kanske tror att 33-åringen inte var inblandad i själva mordet, men att han ändå vid något tillfälle kommit i kontakt med mordvapnet. Han skulle i så fall exempelvis kunna vara en svensk kontsktman eller medhjälpare åt en utländsk grupp som utfört mordet.
Persson tillägger:
    - Min tolkning av vad jag läst är i alla fall att jackan inte hafr direkt med mordet att göra.

Nu gäller det för polisen att bestämma att de partiklar från en tändsats som hittats också tillhör en viss typ av ammunition. Något som kan bli svårt. Tillverkaren av den ammunition mördaren använde - Winchester - är en av världens största. Mordvapnet är nu en mycket viktig pusselbit för mordutredarna, något som fått länspolismästare Hans Holmér att påminna om den skattefria halva miljon som kan tillfalla upphittaren.

Sannolikt genom mätningar av kulan som dödade Palme, vet polisen att mordvapnet är en revolver av typ Smith & Wesson 357 Magnum. Det kan utrönas genom att mäta de märken som lämnas på kulan bland annat av revolverpipans räffling. Olika vapen har olika avstånd, antal, dimension och vridning på räfflorna. En speciell tabell och några mätvärden kan räcka för att göra vapenbestämningen.

Tiden håller på att rinna ut
Leif GW Persson tror att det nu är viktigt för polisen att snabbt få et ordentligt genombrott i mordspaningarna. Annars kan tidsfaktorn ta udden ur polisens ansträngningar:
    - Om ytterligare en månad kommer spaningsstyrkan att vara ganska slak. Utan framgångar sjunker effektiviteten drastiskt, och här finns inga utvilade avlösningar att kasta in. säger han.

Han ser också en risk i att polisen nu drunknar i mängden av insamlat information som till stor del är ovidkommande för utredningen. Att polisen nu agerar som "sakletare" ser han som ett dåligt tecken.
    - Har man börjat leta revolvrar med Viggenflygplan, då är fjärrskådare nästa steg, säger en till den arbetsmetoden skeptisk Leif GW Persson.

----------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Onsdagen den 2 april 1986