Roger Lindqvist

Vaknar upp till ännu en strålande sommarmorgon. Utanför vårt fönster håller fåglarna en häftig ljudekvillibristisk konsert. Strax före klockslaget åtta, vill min hustru gå på promenad. Jag samtycker, trots mina stela ben och leder. Men just därför är det ett måste att röra på sig. Vi går den vanliga välkända vägen, förbi de gårdar och öppna fält  som jag sett sedan barnsben. Vid den gamla rödmålade bagarstugan på Inimarksvägen står en bänk som vi sätter oss på. Klockan är då i det närmaste åtta denna onsdagsmorgon den 8 juni 2011. Skolan skall snart börja, därav de många cyklister som kör förbi. Snart stundar även den efterlängtade examen med alla de förväntningar som finns av drömmar inför sommaren.

Efter en stund kommer vi in på den motionsrunda som byggdes för flera år sedan. Denna slinga används flitigt av alla de närboende, men även massvis av skolelever som nästan sprutar fram i sommarhettan, glada och lagomt uppfyllda av vad som komma skall. Fågelsången tilltar i intensitet, och vi bara njuter. Det verkar som om de små liven utför sin konsert enkomt för oss. Snart är vi framme vid hästhagen. Där står tre-fyra vackra hästar i sin hage och betar. Kan det bli bättre? När vi passerat hagen möts vi av en pratglad katt, väldigt lik vår egen Pelle. Han pratar och pratar så vi får inte en endaste syl i vädret. Han pratar om sin senaste misslyckade råttjakt bl. a. Till slut sjunker han ner bland blad och blommor i den skugga som en stor yvig björk skänker.

När vi gått ytterligare en stund är vi så äntligen framme på gång- och cykelvägen som löper paralellt med den stora vägen. Bakom oss kommer en annan hortlaxbo, Ing-Marie, som vi känner sedan tidigare när ungarna var små. Just då befinner vi oss tre stycken på den lugna gångvägen. Sen händer det! Plösligt kommer en mopedist med våldsam fart bakom oss. Jag går på vägens vänstar sida, Bettan i mitten och Ing-Marie snett bakom oss till höger. Utan att blinka försöker han passera oss på "Stenmarksvis". D.v.s. han kör med våldsam fart i en slags slalomåkning. Istället för att anpassa farten, darar han ytterligare fart på gashandtaget. Det hela resulterar i att Elisabeth träffas på sin högra sida och håller nästan på att ramla till marken.

Det går så fort att vi nästan inte hinner blinka. Det enda vi ser är en ung skolelev med gul hjälm sticka från platsen utan att blinka. Inom loppet av nån sekund sväller Bettans arm upp, och ett stort skrapsår syns tydligt och väl efter marodören. Efter cirka en halvtimme syns ett stort blåmärke ta form. Och inom mig växer ilskan över grabben med den gröna hjälmen. Tur i oturen så verkar inget vara brutet. Men detta föranleder oss att i fortsättningen ta på oss varsin hockeyutrustning när promenadlusten kommer. Kanske det enda sättet att skydda sig mot ilskna 15-åriga moppeförare med gångvägen som racerbana. Synd att den skyldige inte blev ordentligt igenkänd, för isåfall hade jag nog velat ha en bra förklaring till det inträffade.

Hade det hänt en äldre herre eller dam, hade nog det hela utmynnat i en allvarligare olycka. Promenaderna fortsätter vi med. Det skall ingen mopedist ta ifrån oss. Men som sagt hockeyutrustningen (dock inte skridskorna) åker på vid nästa tillfälle...
----------------------------------------
Roger.

En tromb drog in över Norr- och Västerbotten igår. De hårda vindbyarna orsakade en hel del skada, när träd slets upp ur marken och vräktes över hus och bilar. Tack och lov så skadades inga människor, men nära var det. Personligen så blev jag vittne när ett träd som stod i vår närliggande skog knäcktes som en tändsticka och föll. I centrala Hortlax slets träd upp med rötterna. I dag vid lunchtid ringde Elisabeths syster Solbritt. Hon bor med maken Kjell i byn Muskus, ovanför Älvsbyn. De hade ingen ström, men när jag ringde en stund senare så hade den kommit tillbaka. Idag har det varit betydligt lugnare, inga tromber i sikte, än så länge. På andra håll i vår värld är detta vardagsmat. Medan vi i lugna Svedala är förskonade från naturkatastrofer av olika slag.

Vi läser i dagarna om vår svenske monarks hemliga liv. Vad som är sant eller falskt, vet ingen just för tillfället. Hemliga bilder påstås finnas som inom kort kommer att publiceras. Tragiskt för alla de inblandade, men mest tragiskt är att se vår egen statschef figurera i dessa tvivelaktiga sammanhang. Jag kommer osökt att tänka på den så kallade "Haijby-affären". Gustaf V hade ett homosexuellt förhållande med Kurt Haijby under några år. Den som såg till att den gamle kungens privatliv inte kom till allmänhetens kännedeom var bl. a. överståthållaren Torsten Nothin, som med många fula knep höll media långt borta från händelsernas centrum.

Jag vet inte om vår kung har någon "Nothinare" i sin stab, det verkar tack och lov inte så, men i sin bekantskapskrets ingår en drös av Ja- sägare, som inget hellre vill än att sola sig i den kungliga strålglansen. Ja-sägarna, polarna, utgör en stor del av kungens privatliv. Däribland finns bl. a. Anders Lettström, som i ett försök att stoppa "känsliga uppgifter" tagit kontakt med kriminellt belastade personer. Kungen skakar på huvudet när samtalet kommer in på om hans eventuella kännedom om detta. I TV förnekade han häromkvällen allt som sagts i den här dystra affären. Men man behöver inte vara utbildad beteendevetare/psykolog för att fastslå att vår kungs beteende under intervjun snarare ökar frågorna istället för att minska dem. Det luktar surt om hela den här affären, som sagt. Och skulle det visa sig senare att kungen står och ljuger hela det svenska folket rakt upp i ansiktet, ja, då återstår inget annat än att flytta ut från det kungliga slottet i huvudstaden, för att på så sätt lindra den skada som här uppkommit.
------------------------------------
Roger Lindqvist.


De forna vännerna Anders Lettström och Carl XVI Gustaf.
-------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se

Ett tydligt vårtecken är att ta fram sin grill. Vi har hunnit grilla ett antal gånger sedan snön gav vika. Förr om åren tyckte jag det var himmelskt med karrékotletter. Men det var då det. Sen kom flintasteken, mmmmm så ljuvligt den smakade. Och jag kände mig faktiskt ungefär som Fred Flinta själv när läckerheterna serverades. Efter nåt år så smakade inte flintasteken lika bra som tidigare. Jag provade andra saker på vår grill, men aha-känslan var som bortblåst. Ikväll ska vi åter lägga en köttbit på grillgallret, men mina tidigare smakupplevelser är tyvärr borta med vinden, det smakar inte längre. Tur är i alla fall att Danne och Mia dyker upp, det är alltid lika trevligt att umgås. Sen så får jag väl hoppas att just ikväll så infinner sig den där aha-känslan igen...?

----HA EN TREVLIG HELG!-------

Jennie, Norahs mamma, agerar modell i dagens upplaga av Piteå-
Tidningen. En reklamannons för lokaltidningen "världsbladet" PT.
--------------------------------------------------------------------------