Roger Lindqvist

CANCER! Ett ord som väcker starka känslor. Ett ord på sex bokstäver med negativ laddning. Ett ord som får oss att känna ett visst mått av obehag, så fort det kommer på tal.

KRÄFTA! Var det ord som användes i äldre tider, över det sjukdomstillstånd som i de flesta fall ledde till en säker död. I dag kom jag att tänka på alla de personer som nångång i livet stått öga mot öga med den vetskapen att en cancersjukdom slagit rot i ens kropp. Tanken är skrämmande, den är så pass laddad att man nästan inte ens vill ta ordet i sin mun. Men ändå måste man...

Idag när jag besökte lasarettet, kom jag att tänka på speciell person som en gång fanns i min närhet. Han blev så småningom sjuk, och fick diagnosen cancer. Vi träffades på lasarettet i Piteå en höstdag för några år sedan. Mötet som vi fick, skulle visa sig bli det allra sista. Han avled en kort tid därpå. Samma sak gäller en annan bekant som även han fick den fruktade sjukdomen. Sista gången vi möttes verkade han hoppfull inför framtiden. Men historien fick även den ett tragiskt slut. Samma sommar fick jag besked via telefon att han gått bort.

För varje gång som detta sker, förändras världen en aning. Inget är längre som förut, och det är med stor sorg och saknad som jag tänker på alla de som inte längre finns här mitt ibland oss.
-------------------------------------------------
Roger.

...och jag e så blöt om både skor å strumpor...

För att beskriva det aktuella väder som vi har i dag, är jag tvungen att låna en liten textrad ur kompositören Burt Bacharachs låt Raindrops Keep Fallin´on My Head.
 /Roger.

Barnbarnet Norah har sovit över här i natt. Och i morse när vi alla fått vår frukost, gick Norah och farfar ut i den stora skogen som "bor granne" med oss. Vi gick, som vi brukar, skogsvägen fram. Rakt in i sommarens vidöppna famn. Skogens alla innevånare bjöd på gratis morgonkonsert, och Norah och farfar stannade upp ett slag för att lyssna in alla ljud. Vandringen in i den gröna sommaren tog oss på snåriga stigar, och medan vi gick där så sjöng vi. Det blev både Ekorr´n satt i granen, Mors lilla Olle och Imse Vimse Spindel.

På tal om ekorrar, så hände nåt häpnadsväckande. Under mina 53 år på denna jord har jag sjungit om den där ekorren med den långa ludna svansen ett par trilijoner gånger. Men så när vi kom till sista versen (trodde jag) så klämde Norah i med en för mig helt okänd fortsättning på ekorrvisan. Mitt snart treåriga barnbarn sjöng för full hals så det ekade mellan träfurorna. Som sagt, jag upphör aldrig att bli förvånad. Man lär sig nya saker mest varje dag. Norah har nu lärt sin farfar en längre version av den där visan, så i fortsättningen ska jag försöka hänga på...
------------------------------

Det har blåst vindar idag som en 60-manna blåsorkester. Vinden har använt sig av alla de möjliga blåsinstrument; Sopran- alt- tenor och barytonsax. Klarinetten var också med på ett hörn, såsom även en ess-kornett. Trumpeten blåste ganska så friskt rena rama Louis Armstrong solo. Valthornen fanns med, och en liten panflöjt. Tuban hördes rätt så stark, samt en basklarinett. Och om jag inte hörde alldels fel, så tyckte jag mig höra en säckpipa någonstans långt bort i fjärran. Efter denna väderförklaring kanske ni förstår hur Hortlaxvädret har varit denna fredag den 21 maj 2011. Jo, det var så sant - Max hälsade på mitt i stormarna, Norah kommer om en stund. Hoppas nu inte att det  stormar lika mycket i vårt vardagsrum ikväll, när Norah och farfar skall käka lördagsgodis, medan farmor snällt får titta på. Ha en bra helg...
...önskar Roger, Bettan, Sessan, Pelle och Norah!

I TV-programmet Café Norrköping medverkade Christer Sjögren med Vikingarna. I samma program fanns även Jan Sparring med. Detta var upprinnelsen till den LP-skiva som Christer Sjögren sedan gjorde med en rad andliga klassiker. Jan Sparring "tyckte till" och ville gärna se en andlig platta med Chritsre som sångare. På skivkonvolutets baksida skrev Jan Sparring sedan ett litet "tycka till", och önskade Christer lycka till i framtiden med nya andliga plattor.

Troende eller ej, men inom den andliga musiken finns en otrolig låtskatt som vi skall vara rädda om. Att "vanliga" profana artister uppträder i andliga sammanhang, visar bara deras bredd som artister och underhållare. Jag har tidigare berättat om när jag 1985 medverkade på Älvsbykören Stämbandets inspelning. Deras repertoar bestod också av en blandning av profant/andligt. Sångaren Kjell Andersson, som mest gjort sig känd på de profana scenerna, har också släppt andliga låtar på skiva. Detta gäller också Susanne Lundquist från Älvsbyn, som sjungit i flera dansband häruppe i norr. Hon har också spelat in en rad andliga alster. I mitten av 1980-talet blev jag tillfrågad om att vara med på en inspelning med enbart andlig musik. Det var Ebenezersångarna i Vistträsk, Älvsbyn som skulle dokumentera sig i sång och musik. Jag spelade trummor på de 14 låtar som skulle vara med.

Även professor Leif GW Persson och programledaren Hasse Aro har berättat om sin stora kärlek till de andliga visorna. Före varje "Efterlyst" i TV 3 brukade de båda sjunga andligt för full hals i studion. Vid en intervju som GW var med i, berättade han om hur viktigt han tycket det var att få sjunga dessa låtar. Han berättade också att i hans CD-spelare fanns för jämnan skivor med andlig musik.


Medverkande musiker: Ing-Mari Larsson - piano, Roger Lindqvist -
trummor, Leif Berg - gitarr, Ann-Catrin Josefsson - gitarr, Torvald
Lundberg - bas m. fl. Producent & tekniker: Torvald Lundberg.


Sångaren Kjell Andersson gjorde en CD med andliga låtar. På skivan
medverkade även Susanne Lundquist och Visa Vi Kören i Vidsel.
Inspelningen gjord i Studio A-Ljud, Arvidsjaur.


1992 gjorde Kjell en inspelning med "På-begäran-låtar". En av låtarna
- Stanna upp - hade f.d dansmusikern Lennart Öhman gjort text och
musik till.


Lennart Öhman, en gång basist i dans-
bandet Lennes med Bitte, var mannen
bakom låten "Stanna upp". Hade ett samt-
tal med Lennart för ett bra tag sedan, där
han berättade litegrann om sina texter, vilka
jag tyckte var formidabla saker.


Susanne Lundquist på ytterligare en andlig produktion, här tillsammans
med Åke Swahn. Inspelningen gjord 1996/1997.


Susanne Lundquist mötte jag en gång i en inspelningsstudio i Älvsbyn.
Jag var med som trummis på några låtar, dock av lite mer profant slag.


Kjell Anderssom återigen - med gästartisten Susanne Lundquist.


ATTAKK hette ett gäng bestående av kristna ungdomar. I bakre raden
som nr. 2 fr. v ses pastor Kenneth Sandström. Hans mor Gun och jag
är kusiner. Även Gun har spelat och varit körledare inom pingskyrkan
i många år. Kenneths barn är även de musiker.
--------------------------------------------------------------------------

Vad som hände lördagen den 6 april 1974 vet kanhända de flesta. Det var nämligen då som ABBA vann med sitt Waterloo i Eurovisionsschlagern i engelska Brighton. Men hemma i vår familj hände det också saker. Syrran och henns man fick en liten kille. Om detta bl. a. har jag skrivit i mitt dagboksblad:

Lördagen den 6 april 1974. Kl. c:a 19.00

Hej en god och glad nyhet. Syrran har fått en pojke. Idag kl. 3. Hon åkte in
på BB kl. 6 i morse. Och nu så är det hela över. Henning var hit omkring
halv 6. Pojken vägde 3000 gr. Henning sa att han hade mycket hår på sitt
huvud.

Har varit och spelat på Christinasalen i dag. Jag skall åka till Tyskland i
sommar. Har semester från Rolf Åhmans under tiden. Skulle spelat på
Parken i Byske i kväll. Men en av medlemmarna blev akut sjuk. Samma
sak i går. Skulle då ha varit på Spiltan i Boden, istället blev det Allt för
Alla som spelade. I Byske lyckades arrangören få tag på Rune Lindstedts
orkester från Boden. Men nu i påsk, spelar vi som vanligt. Det blir fyra
kvällar i sträck. Börjar skärtorsdag tom söndag. Mycket kosing!

Ska på las i morgon på BB. Vi ska hälsa på syrran och den lille. Henning
skulle dit redan nu ikväll kl. 6 för att hälsa på.

Hälsningar - morbror Roger!

Fortsätter att forska i mina gamla dagböcker. Den här gången har jag hittat flera krokiga kråkfötter nedtecknade av mig, måndagen den 18 februari 1974.

Klockan. 11.00 den 18:e februari 1974

Hejsan! När pappa kom hem kl. 6 i morse så sa han:
   - Sån tur att du är hemma!
Jag tänkte, vad menar han med det då?
Jo, han hade hört i radio och läst i PT att John Harrys
orkester krockat med fyra älgar på vägen till Voullerim.
Det var i Norra Bredåker, som det hände. Harry fick
svåra skärsår i ansiktet. Dessutom blev han medvetslös.
Dom var fem (5) personer i bilen, som blev ramponerad.
Det var trummisen Ulf Degerman som körde. Harrys fru
Vivan, samt basisten Janne Höglund och gitarristen Leif
Grahn som satt med i bilen.

Dansen blev inställd, (naturligtvis). Harry fördes i ambulans
till garnisionssjukhuset i Boden, medan dom andra fick
åka hem. Var upp på kiosken i Hortlax och köpte en
tidning, där fanns bilder som visade hur illa det gick. Detta
hände i lördagskväll kl. 19.30. Då var jag tillsammans med
Rolf Åhmans i Kalix.

Farbror Sven ringde i morse och undrade om jag hade varit
med. Men jag sa att jag börjat med Rolf Åhmans.
Det gick fint i helgen där på Kaskad i Kalix. En tjej kom fram
och ville sjunga med oss. Hon sjöng tre låtar, hon sa att hon
provsjungit med Yngve Forssélls orkester dagen före.

Hon var endast 16 år, men såg betydligt äldre ut. Hon spelade
trumpet också. Vi tyckte alla att hon uppförde sig en aning
mystisk.

Tjänade 580 kr. i helgen. Ganska bra! Skall spela på Örnnäset
i Luleå på fredag. Lördag spelar vi på Bergnäset. Luleå hela
helgen alltså!
Vackert väder i dag. Solen lyser på en blå himmel. Mycket
råttor och sork här runt omkring.

Roger.

Jag har under vissa perioder av livet skrivit dagbok. Tydligen så har jag alltid haft ett stort behova i att utrycka mig. Om det inte var i ord, då var det pennan som kom till pass. Mycket av som finns antecknat handlar om vardagliga saker. Mycket om vad som hände hemma, men också en del om tjejer som man tyckte om, men inte vågade säga det.

En stor del handlar givetvis om musik i alla kategorier. I dagboken blommar mina innersta drömmar ut. Som t. ex. om att en dag bli musiker på heltid. En dröm som höll på att gå i uppfyllelse, men som tyvärr kom i ett fel skede i livet. Ett band hemmahörande i Västerbotten ville att jag skulle börja, men jag var tvungen tacka nej. Jazz var jag intresserad av, så drömmen var även att bli storbandstrummis. Det blev jag ju på sätt och vis. Spelade med Pite Havsband i några år, turnerade runt om i Norr- och Västerbotten. Var på turné i Östtyskland och Jugoslavien (om detta har jag tidigare berättat).

Tisdagen den 27 november 1973 såg det ut så här i min dagbok:

Hejsan alla människor, eller vad man nu ska kalla det...
Här är jag i alla fall. Klockan är 12.20. Sitter med radion på.
Ulf Elfving är värd för "Det ska vi fira". Mamma är hos faster
Emmy, min moster Elly följer också med. Pappa sitter vid köks-
bordet och skriver på några kvitton. Vi ska strax åka för att
hämta morsan och min moster.

John Harry ringde för en stund sen. Men han slutade ganska så
fort, pga att han fick post. Bosse Nyman och jag var och lyssnade
på "Pite Big Band" i går. Och gissa vad, jo, deras ordinarie trummis
var sjuk (Ulf Degerman) och jag blev ombedd att hoppa in istället.
Det gick skitbra! Så pass bra att tenorsaxofonisten Allan Lundström
kom fram till mig och frågade intresserat vem jag var, och hur gammal
jag var.

När jag berättade att jag var nyss fyllda 16 år, så tittade han på mig
och sa: - Du är en lovande ung man, du har absolut en strålande fram-
tid att se fram emot!
Bredvid Allan kom en annan av musikanterna och fyllde i: - Du spelar
snart med Quincy Jones!

I Pite Big Band spelar Sune Wiklund gitarr, Janne Bergman bas, Georges
Goudin pianist och ledare. Samt några till.  Georges har varit intresserad av mig som trummis.
Han ledde en orkester på musikskolan, där han ville jag skulle bli med. Men
det blev aldrig så.

Spelade på ett par gamla Ludwig-trummor som fanns uppställda där.
Ps. Just nu spelar man "Burken" Björklund på radion. Han framför
"Den skrattande polisen".

Hej - vi ses, ROGER

Karl Magnus Anka f. 9 juni 1934. I vardagligt tal KALLE ANKA Walt Disneys kanske populäraste figur. Kalle syntes första gången 1934 i kortfilmen "The Wise Little Hen", sv. "Den kloka hönan". Sedan dess har ankan med den kort-korta stubinen gjort sitt segertåg över världen. Givetvis har resan gjorts tillsammans med alla hans vänner bosatta i staden Ankeborg.

En av Disneys tecknare hette Carl Barks (1901-2000) han tecknade serierna mellan åren 1948-66. Carl Barks är även mannen bakom många av Kalles allra närmaste bekanta: Joakim von Anka, Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas. Carl Barks tillförde också Ankeborg vissa kriminella element: Magica de Hex och Björnligan. Barks är också mannen bakom staden Ankeborg.

Den 9 juni 1937 mötte Kalle sitt livs stora kärlek, Kajsa Anka. De tu möttes i filmen "Kalle Anka reser västerut", där Kalle var den stora stjärnan. Sedan dess har de båda varit i det närmaste oskiljaktiga. Tyvärr så har förhållandet förblivit barnlöst, men vad gör väl det när Kalles tre brorsöner Knatte, Fnatte & Tjatte finns allerstädes närvarande.

För mig betydde Kalle väldigt mycket i min barndom. Han blev som en kär familjemedlem. Familjen John Lindqvist  i Hortlax, bestod under större delen av 1960-talet (och en bra bit in på 70-talet) av följande personer: John Elof, Maj-Gerd Karolina, Gerd Yvonne, John Roger samt Karl Magnus Anka. Hela Ankeborg bodde inrymt i vårt röda hus i Övremarken. Det var ganska många ibland vid matbordet. Men mest sniken av dem alla var utan tvekan gubben med cylinderhatt, Joakim von Anka. ALDRIG - och då menar jag ALDRIG, betalade han en enda peng för all den mat som min mor tillagade.

Tur att de andra var betydligt mer givmilda. Ja, jag fick t. ex. Oppfinnar-Jockes hatt - den som han brukade bära när han ville ha nån uppfinnar-idé. Pluto lekte på våran tomt med mig många gånger. När Musse Pigg (Plutos husse) inte orkade ut för att rasta honom, efter Musses alla dektektiv jobb, då ringde han mig. Jag brukade gå ut med Pluto efter Hortlaxvägen, ibland tittade människor, ibland frågade de mig "Varför är den där hunden så gul till färgen) jag svarade allt som oftast: "Fråga Walt Disney!"

I min tidiga barndom var den där Walt för mig en riktig sagofarbror. Varje julafton, från 1962, då vi köpte TV, fram till...julen 2010...? Har jag suttit och låtit mig förföras av Disneys underbara sagovärld. Sagofarbrorn avled 1966, men hann under sin livstid ge världen en av de största gåvor som finns: En resa in i fantasins underbara värld! En resa som ständigt pågår...åtminstone för mig. Vare sig jag var Roger, 8 år eller farfar Roger, 53, så finns hela den underbara sagovärlden kvar inne i mitt sinne.

När jag fyller 60, ska jag faktiskt ta mod till mig att resa till Ankeborg för att där träffa alla mina gamla bekanta från förr. Och vet ni vad? Jo, jag skall knacka på Musse Piggs dörr, för att höra om jag återigen kan ta ut Pluto på en promenad runt Ankeborgs gator och torg.


KALLE ANKA världens mest berömda fjäderfä av alla kategorier.
Men visste ni att en av de svenska rösterna som "gör" Kalles stämma,
heter Andreas Nilsson, skådespelare och revyartist. Andreas har gästat
Hortlax för många år sedan. Hans släktingar bodde här i byn, Gösta o
Anita Degerman.


Carl Barks (1901-2000) gav liv åt bl. a.
Oppfinnar-Jocke, Joakim von Anka, Alexander
Lukas, Björnligan o Magica de Hex m.m.
Barks teckande Kalle & Co 1948-1966.
------------------------------------------------------
Carl Barks-bild: www.wikipedia.com

Igår firade vi äkta paret Helena & Göran Öhlund på deras gemensamma 50-årsdag. Det blev en kväll med många glada skratt, god mat, sång och trevliga människor. Enda fadäsen var att jag tappade bort vår husnyckel när jag skulle köra bilen hem. Men detta är en helt annan historia! Tack förresten till Eivor och Håkan Lundberg som hade den stora vänligheten att leverera nyckeln vid vår dörr. Tack!

   - Det är alltid lika kul att vara hos Helena och Göran, sa Robert på hemvägen när vi åkte mot Piteå/Hortlax. Och det är bara att hålla med, det ÄR trevligt att umgås med herr och fru Öhlund i Hällan.

Nu finns det alltså två nya medlemmar i "femtio-klubben". Nyss var vi 25 - nu har vi kommit till den ålderskategorin som man en gång tyckte lät så förfärligt gammalt och "antikt". "Alla skola vi den vägen vandra..."
--------------------------------------------------------------

I Göteborg föddes den 4 maj 1932 Leif Gunnar Asp. Han blev så småningom en välkänd musiker. Han skolades i klassisk anda, men jobbade även utanför de klassiska gränserna. som bl. a. kom att omfatta ett succéartat samarbete med Povel Ramel. Leif Asp blev nog mest känd för den bredare allmänheten, när han i slutet av 1960-talet figurerade dels som pianist, men även som kapellmästare i Hylands hörna. Den 17 april 1973 avled Leif Asp helt plötsligt under ett engagemang i Göteborg, där han fungerade som ackompanjatör åt Jan Malmsjö och Gitte Henning. Leif Asp var vid sitt frånfälle 40 år gammal.

När jag sökt på nätet om Leif Asp, har jag jag upptäckt att utbudet om hans person varit tämligen sparsamt. Därför försöker jag på detta sätt att sprida litegrann av välbehövlig information om denna musikaliskt begåvade person, som tyvärr gick bort alldeles för fort. Informationen består i några urklipp, dels en kortfattad redogörelse om hans död, men även ett längre repotage, publicerat i veckotidningen Hemmets Journal från den 31 oktober 1974.
-----------------------------------------
Roger Lindqvist.



----------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Den 18 oktober 1973.



Kerstin Asp, 28 år, har haft ett svårt år. Men hon har kommit ut ur sorgen mognare och mera tacksam över den glädje som finns i livet. Inte minst glädjen över sonen Karl, 3 år. När Kerstins man, den populäre musikern Leif Asp, plötsligt gick bort i hjärtinfarkt fick hon många bevis på hur uppskattad och omtyckt han var. Tänk om han fått veta det medan han ännu fanns...

   - Ibland kände jag att jag inte ville leva längre. På nätterna när det var tyst och pojken sov var det svårast. Jag kunde inte sova. Ofta ringde jag upp någon, vän eller jourhavande kurator på 90 000, för att få höra en röst och bli tröstad.
   - Det var tanken på att Karl skulle bli ensam som hindrade mig från att göra något drastiskt.

Kerstin Asp skulle just resa ner till Leif i Göteborg. Det var strax före påsk 1973. Han spelade där med sin trio tillsammans med Jan Malmsjö på Lorensberg. Kerstin hade fått ett brev med "Välkommen, jag älskar dej, Leif".
Men på morgonen klockan fyra den 17 april ringer en präst från Göteborg och talar om att Leif är död.
Kerstin Asp berättar:
   - Det var absolut ofattbart. Jag tänkte, jaså då ska jag inte åka ner till Göteborg då. Jag kände mig på något sätt lurad. Varje kväll lång tid efteråt tyckte jag mig höra Leif komma i hissen. Det slamrade och dunsade av väskor som det alltid brukade göra när Leif kom hem.
   - När jag fick se honom död tänkte jag, att om jag rör vid honom så kanske han vaknar.

Kerstin Asp minns med avsmak att begravningsbyråerna började ringa och rekommendera sina stilfulla arrangemang. Efteråt fick hon ett stort dokument med färgfotografi på kistan och blommorna. Det var förfärligt, Leif hade inte velat ha det så, säger Kerstin. Varför måste vi ha dessa konventionella arrangemang kring begravningar? Varför fick inte Leif höra alla vackra ord medan han levde? Det var ju då han behövde beröm och uppmuntran.

   - Jag fick inte vara ensam med Leif vid begravningen, fast det var min önskan. Jag fick inte sörja ifred. Inte ens ute på kyrkogården när Leif skulle i jorden fick jag vara ensam. Då fanns det en gravgrävare, som också började snyfta. Varför gråter han, tänkte jag. Varför lämnar han mig inte ensam?


Kerstin Asp bor i Stockholm tillsammans med sonen Karl, 3 år. Hon är
dansös, men måste för sitt uppehälles skull också arbeta som hem-
vårdsassistent hos gamla människor. Det har lärt henne mycket om
livet.


Inte glömt pappa
Jordfästningen var i Allhelgonakyrkan, samma kyrka som Leif och Kerstin gift sig i. Putte Wickman och Bengt Hallberg spelade. Det var Kerstins önskan att folk skulle ge pengar till cancerforskningen istället för att köpa dyrbara kransar, men blomsterprakten var ändå stor.

Till minnesgudstjänsten i S:t Görans kyrka som arrangerades av Putte Wickman och Leifs "allti-allo" Tage Eriksson kom flera hundra människor, musiker, teaterfolk, konstnärer. Leif hade många vänner. Då spelades klassiskt och jazz bl. a. av Bengt Hallberg, Arne Domnérus och Egil Johansen. Kerstin Asp berättar:
   - Karl letade länge efter pappa. En läkare sa till mig att jag inte skulle säga till pojken att Leif rest bort utan att Leif var död. Annars kunde Karl bli fruktansvärt skrämd om jag sedan själv måste resa bort på längre tid. Han kunde tro att jag inte skulle komma tillbaka. Så jag har berättat för Karl att pappa är död. Karl brukar undra om han var sjuk i magen. Nej, Karl, säger jag, det var hjärtat som gick sönder. Karl brukar då säga att vi måste köpa ett nytt hjärta åt pappa.

Karl har inte glömt sin pappa. Fortfarande vill han spela pappas skiva. Den som heter "Personligt från Leif Asp" och var Leifs första egna, mycket uppskattade LP-skiva. Han spelar Strauss och Povel Ramel bl. a. och ett par melodier ur Snobben.
   - När Putte Wickman och Leif Asp musicerade i ett reprisprogram i TV i somras kände Karl genast igen sin pappa.

Karl Birger Asp - även kallad Kryddan - fyllde 3 år den 12 juni. Då kom 70-talet personer, vänner till Leif och Kerstin, och ville fira. Då var det öppet hus i den stora vackra våningen på Kungsgatan 90 med vin och korv och ost och bröd och godis. Blommor och levande ljus och musik. Många presenter till Karl, t. ex. en batteridriven bil och en tunnelbanemodell. Men när födelsedagsbarnet öppnat de mjuka paketen sa han "inte bra" och lämnade dem till mamma. Till sist nöjde han sig med att klämma, bara de hårda paketen gillades.


LEIF ASP gick bort våren 1973, bara 40 år gammal. Han blev populär
genom många TV-program, inte minst "Hylands Hörna".


Leif var snäll
Karl döptes till Kryddan när Kesrtn Asp dansade på Folkan i en Kar de Mumma-revy. Hon var i tredje månaden då och en dag kom Kar de Mumma och sa att hon inte fick hoppa så högt och att han tänkte bli gudfar åt barnet om hon döpte honom till Erik. Men Kerstin tyckte inte att Erik var så värst vackert namn, däremot kunde hon tänka sig namnet Kryddan. Så kallades Erik "Kar de Mumma" Zetterström av gubbarna på Östermalmstorg. De kom ofta in på teatern och sa "hörru Kryddan, kan du hjälpa oss med en spänn?"

Leif var glad i barn, säger Kerstin. Han var en stolt och lite barnslig far, som trodde att han kunde gå på Gärdet med pojken och leka med drakar redan när Kryddan var nyfödd. Han spelade dur- och mollackord för Kryddan i babykorgen och när Kryddan såg ledsen ut när det var moll, sa Leif: "Kan det vara möjligt att pojken är musikalisk?"

Nu spelar Karl flöjt och indiantrumma och improviserar och sjunger högt och gärna. När de var på Skansen i våras och satt på en bänk och lyssnade på en orkester var det kallt och Kerstin hade mest lust att gå hem. Men Karl hyssjade på henne och ville fortsätta att lyssna på Tjajkowskij. Han vägrade att gå därifrån.
   - Det var lätt att leva ihop med Leif, säger Kerstin. Och det var aldrig tråkigt. Vi skrattade mycket ihop. Leif tyckte om att iaktta människor och han berättade roligt om dem. Han såg många detaljer som andra människor inte ser. Men han gjorde sig aldrig lustig på någons bekostnad. Leif var en snäll människa.
   - Leif och jag diskuterade mycket. Han kunde konsten att vrida och vända på problemen så att man såg något nytt i dem. Jag lärde mig mycket av Leif när vi diskuterade musik och dans.
   - Leif tyckte många gånger att livet var svårt. Han var ibland djupt olycklig - men han kunde också konsten att skratta åt "eländet".



Den 26-27 juli 1971 spelade Leif Asp in sin första egna LP-skiva -
"Personligt från Leif Asp". En platta som sonen Karl brukade spela
efter faderns bortgång.


Ville aldrig fuska
Kerstin berättar två historier som hon tycker säger mycket om Leif.
En gång skulle han ge en konsert i en landsortsstad. Men han hade ingen smoking med sig. När han upptäckte missödet störtade han iväg till hovmästaren på hotellet där han bodde och bad honom ordna en smoking.
Det gjorde han - men tyvärr fanns det inga knappar i det stärkta skjortbröstet. Nu var goda råd dyra. Leif kom på att man kunde tejpa igen skjortan. Sen gick han in och satte sig vid flygeln. Men redan vid första ackordet hördes ett "ritsch". En liten pojke på första bänk började skratta. Han såg ju att skjortbröstet höll på att rämna. Leif greps också av hysterisk skrattlust. I pausen rekvirerade Leif en häftapparat. Skjortbröstet satt sedan stadigt och konserten avlöpte lyckligt.

En annan gång spelade Leif åt dansarna på Balettakademin, när de repeterade. Han rökte alltid mycket och plötsligt råkade han lägga ifrån sig cigaretten i en överfull askkopp. Papper och fimpar började brinna, alla skrek "det brinner, det brinner". Istället för att släcka började Leif spela Eldardansen av Falla!

Varför var Leif Asp så omtyckt av både publik och kritiker? Varför gick han fram så starkt i TV-rutan, t. ex. i Hylands Hörna? Kerstin tror att det beror på Leifs öppenhet och ärlighet. Han brydde sig aldrig om att hålla en mask, han var aldrig rädd för att göra bort sig. Han var inte det minsta rädd om sin värdighet. Det enda han var rädd för var att inte kunna göra sitt bästa. Han ville aldrig slarva ifrån sig eller fuska.

Leif hade stor respekt för andra människor, sääger Kerstin. Alla var lika värda i hans ögon, antingen de var jobbare eller artister. Han beundrade alla som gjorde sitt bästa som yrkesutövare.


PUTTE WICKMAN (1924-2006) var med om att arran-
gera den minnesgudstjänst som hölls över Leif Asp i
S:t Görans kyrka våren 1973.


Måste tjäna pengar
Nej, det var aldrig tråkigt att leva ihop med Leif. Fast ensamt ibland förstås. Han reste ju på turné så ofta. Inte bara med Knäppuppgänget eller med Putte Wickman i Sveriges kyrkor från norr till söder eller med sångare och kabaréartister. En gång for han med Idla-flickorna på världsturné till Brasilien, Argentina, Amerika och Ryssland. En tidig morgon kom han hem från Moskva med en burk äkta rysk kaviar och en butelj äkta rysk vodka och bjöd Kerstin frukost på sängen.

Livet går vidare, det har Kerstin Asp fått lära sig. Nu måste hon vara både pappa och mamma. Hon måste stå på egna ben. Hon måste ensam tjäna ihop till brödfödan. Det är ett hårt arbete att vara ensamstående, yrkesarbetande mamma. Men Kerstin tycker att hon blivit självständig. Hon tänker ofta på hur bortskämd hon blev av Leif. Han ställde alltid upp och hjälpte till med barn och hushåll för att hon skulle få tid att ägna sig åt sitt yrke, dansen. Leif tyckte det var självklart och rättvist.
   - Nu måste jag ensam få allt att fungera. Jag måste tjäna tillräckligt med pengar och jag måste få tid att ägna Karl tillräcklig omsorg.
   - Det är arbetet som hjälpt mig över den svåra tiden. Och mina kamrater i dansgruppen. Jag är tacksam mot dem. Vår dansgrupp hade så många engagemang då, tiden efter Leifs död. Jag kunde inte lämna min grupp och mina kamrater i sticket. Vi måste ständigt repetera. Vi hade ofta föreställningar. Det var ofta svårt att dansa då, jag var rädd att tappa koncentrationen. Rädd att börja gråta mitt i ett danssteg. Men det kunde ingen bland publiken ana, när hon kom in på scenen, vacker, lugn och samlad.

Måste kämpa hårt
Kerstin är med i dansgruppen "Armar och ben" som har fått mycket beröm av kritiker och publik. När gruppen framträdde på den stora veckolånga dansfestivalen, som anordnades av Danscentrum på Södra Latin i Stockholm i maj 1974 skrev kritikern Anna Stålhe i Dagens Nyheter om "fem samspelta flickor som har fantasi och massor av gott humör".

Kerstins grupp "Armar och ben" tillhör Danscentrum som är en sammanslutning av fria dansgrupper och dansare. Danscentrum har bl. a. till uppgift att öppna nya möjligheter för dansare att få jobb, men fortfarande är det bara ett litet fåtal som kan försörja sig på dans. "Armar och ben" hör till de mest uppmärksammade grupperna, men måste ändå kämpa hårt för sin existens.

Det är ofta ABF, TBF och kulturnämnder som engagerar dansgruppen. De dansar på bibliotek, för pensionärer och för skolungdom och det är en tacksam publik. säger Kerstin. Även bråkiga klasser sitter knäpptysta. Först blir det ett väldigt liv med visslingar och skrapningar och högljutt snackande. Men när de fem flickorna visat sig blir det andaktsfullt som i kyrkan. Tonåringarna - som efteråt kommer fram och bekänner att de tidigare tyckt att dans varit "corny" men att de nog nu tycker att det är "schyssta grejer" - lever sig helt in i en indiandans efter Ruben Nilssons visa om "Långa bågen" en humoristisk dansmim om två änglar som slåss och ett collage om kvinnan genom tiderna, byggt på Alexandra Kollontays och vår tids kvinnosyn. Det är ett mycket lärorikt dansstycke, som berättar att det egentligen var kvinnan som kom på det mesta och bästa här på jorden.

   - Danskonsten måste få mycket större anslag och dansarna måste få mycket bättre arbetsmöjligheter. Danskonsten behövs ju i samhället. Det är ett bra sätt att kommunicera på. Många saker kan man inte uttrycka i ord, men i rörelse, i dans och musik.


Förutom kyrkoturnéer landet runt - åkte Leif
Asp även omkring som musikant i Knäppupp-
gänget med som här på bild Povel Ramel.


Städhjälp
Nu i sommar har Kerstin Asp gjort en viktig erfarenhet. Hon har fått inblick i hur folk, särskilt många gamla, lever i Sverige. Hur samhället kan fungera bakom den vackra kulissen. Hon har varit hemvårdsassistent, anställd av den sociala hemtjänsten.
   - Jag kom glad och positiv, säger Kerstin. Men de gamla mötte mig med misstänksamhet. Varför? De verkade så rädda. Vilka upplevelser har de haft? Vilka människor har de mött? Eller blir man kanske misstrogen när man blir gammal?

I en månad fick Kerstin ta ut mattor, tvätta fönster, damma, tvätta golv, handla, baka och laga mat. Det var ett hårt jobb, mycket mer tröttande än att dansa. Högst 6 timmar om dagen kan man orka med om arbetet ska bli bra gjort. De gamla krävet ofta mycket. Ibland följer de en hack i häl och ger goda råd och ser efter att man dammar alla fotografier och de hundratals småprylarna ordentligt. De gamla har sina vanor. Dem får man inte nonchalera. Man måste arbeta efter deras rytm. Man får inte ha för bråttom. Då tycker de att man är slarvig.

   - De gamla ser fram emot besöket av "städhjälpen". De lever oftast ju ofta ett så händelselöst liv. Många varken läser eller lyssnar på musik, många gamla har inte ett enda intresse här i livet.
   - I början var det fruktansvärt tröttsamt. Men nu, efter en månad, tycker jag att inget arbete har lärt mig så mycket om mig själv, om människorna och om gamla människors liv.

   - Jag hade aldrig trott att gamla kunde ha det så dåligt i Sverige. Ta t. ex. den 88-åriga tanten som bodde i en helt omodern nedsliten lägenhet med vedspis mitt inne i Stockholm. Jag greps av förtvivlan när jag såg eländet. Smuts, trasor, tvätt på lina i köket, omålat, nerkladdat och nerspillt. Dun virvlade omkring överallt första dagen jag kom, en kudde som hon haft i 37 år hade gått sönder. Hon såg och hörde illa, lyste sig med en ficklampa. Inget skafferi eller kylskåp eller badrum. Ruttnande golv och sönderflagade tapeter.

Ledsna ögon
   - Jag visste inte att sådant förekom. Sådana dagar tycker man att allt är meningslöst. Man gråter av vanmakt. Men jag har lärt mycket av mina gamla. Mycket om mina fel och brister. Att man måste anpassa sig. Att jag varit bortskämd och att jag egentligen har det väldigt bra.

Kerstin tar fram en liten bok, som hon fick av en dam som avskedsgåva. (Karl-Gerhard fick en bil). Boken heter "Glädjens ord". Damen tyckte att Kerstin skulle ha den boken för att hon "ibland har så ledsna ögon".
Men Kerstin säger att hon nog är glad åt det mesta. Mest åt Karl. Hon hämtar honom på dagis kl. 16 - inte senare, då blir han trött och grinig. Karl har ett hemtrevligt dagis, inte så stort och bullrigt, bara fyra spädbarn, tio koltbarn och tio storbarn. Karl hör till storbarnen.

Hon frågar Karl vad de ska handla till middag. Tuggummi, sa Karl för ett år sedan. Men nu, sen han fyllt tre, inser han att middagen med mamma är dagens höjdpunkt. De tänder ljus och dukar vackert och sitter länge vid bordet och äter mycket gott och pratar om allt som hänt på dagis. Det är inte "plokt" så gott det är med mat, säger Karl. Kerstin Asp säger: "Jag tror jag börjar lära mig vad livet är värt. Jag har ju Karl. Viktigast är att han har det bra. Själv behöver jag böcker och musik, god mat och en god säng.
   - Nej, jag är inte rädd för framtiden. Jag är ju ung. Jag har så mycket framför mig. Hela livet ligger vidöppet.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HEMMETS JOURNAL ¤ Den 31 oktober 1974.

Den 14 maj 1929 föddes en liten flicka hemma i kökssoffan i Blåsmark. Att föda hemma var väl en vanlig procedur vid den här tiden, men vad som komplicerade det hela var att den lilla bebisen låg i sätesbjudning. Trots det så förlöpte förlossning tämligen bra. Den lilla flickan döptes efter en tids funderande till Maj-Gerd Karolina Lundgren. Det något ovanliga tilltalsnamnet var ett förslag som kom från min mormors svägerska, Hedvig Jonsson. Hedvig var gift med mormor Bedas bror Karl, och hon har berättat långt senare att det var hon som "hittade" min mors namn.

Genom åren så har vi bara vid ett tillfälle råkat på en annan dam som också hette Maj-Gerd. Så min morsa kan man säga är litegrann av en unik sort. Den 14 maj har hon alltså uppnått den aktningsvärda åldern av 82 år. Därför säger jag/vi grattis på födelsedagen. Idag har vi hyllat henne (en dag för tidigt) men vad gör väl det?


Den 14 maj 1989 firade vi min mammas 60-årsdag. Då såg familjen
Lindqvist ut på följande sätt: Gerd, Maj-Gerd, Roger och John.
--------------------------------------------------------------

Tre Kronor har verkligen inte imponerat på mig i åerts VM. Då tänker jag naturligtvis på plattmatchen som kronorna gjorde mot grannlandet Norge. Men så händer det, det där som man inte tror. I dagens match mot Tjeckien växte de små gulklädda kronorna plötsligt inför mina ögon. Visserligen började Tjeckien med målfabricerandet, men så tog de våra tag i matchen och se, man gjorde 1-1, 2-1, 3-1, 4-1 samt Tjeckiens 4-2, innan Tre Kronor till slut enkelt placerade in 5-2 i Tjeckernas öppna kasse. Å hör ni gott folk - nu vankas det VM-final. Det skulle ju vara som extra krydda om motståndarna hette Finland!
-------------------------------------

Ja, den som väntar sig en drastisk fortsättning blir nog besviken. Men det där med grop passar väldigt bra in. På vår väg finns sex hus. Vi är alla till 100 % överens om att stänga av den väg som i årtionden fungerat som en slags genväg för många människor. Kommunen har gett oss sitt klartecken, vi har varit i kontakt med alla de som bestämmer så det är bara att köra igång. MEN...när en vägtrumma skulle grävas ner stötte vi på patrull. Vid det aktuella området finns en pinne utsatt som berättar att någnostans i jorden finns en i dag för oss oidentifierad kabel nedlagd. Just som vi skulle till, när vi i grannskapet skulle börja, ja, då dök alltså detta problem upp.

Sonen tog kontakt med Piteå Energi som snabbt som ögat fanns på plats redan en dag före utsatt tid. Jag var där och pratade med honom, som sa att detta inte var deras ledning. Men en eloge skall de i alla fall ha för snabb service. Fick då veta att jag måste in på "ledningskoll.se", för att där kontakta den aktuella person som kunde hjälpa oss att bringa klarhet i "kabelfrågan". Sagt och gjort. Sonen påbörjade, men ringde och sa att han inte hade tid så därför fortsatte jag "jakten på den försvunna kabeln med Harrison Ford..." ursäkta, Harrison Ford har inget med våran nedgrävda kabel att göra...!

På deras hemsida skulle det registreras och fyllas i uppgifter i det oändliga. Vilket djup vi skulle gräva, vilka maskiner som skulle användas (en st. spade) osv. Till sluta så orkade inte datorn längre. Den sa bara stopp! Detsamma hände med Antes dator, efter att ha fyllt i både dittan & dattan så ville den inte heller.
   - Du farsan, nu har jag ringt, men kommer bara till en växel som kopplar mig vidare till hemsidan, nu får du ta över.

Eftersom berörda myndighet (eller vad man ska kalla dem) inte på nåt sätt ville ha kontakt via telefon, så bestämde jag mig att skicka ett e-mail. Där jag framförde min frustation, och även hotade att "om ni inte svarar mig nu, så sätter jag spaden i jorden och GRÄVER AV ELÄNDET!!! Det fick dem att fort som bara den höra av sig, med ett telefonnummer. Ett telefonnummer som visade sig vara helt uppåt väggarna fel. Detta gjorde att det började så smått sippra ut bolmande rök ur mina öron. (En uppretad Lindqvistare, är inget att leka med, gammalt djungelordspråk).

Så hände det underbara! Jag hörde en mänsklig röst på andra sidan av luren. Jag framförde mitt problem, och vet ni vad han säger? Jo, "du måste gå in på vår hemsida, för att där fylla i en del uppgifter!!"

Nu hade den bolmande röken blivit till en öppen eldsvåda. Hörru du...nu kommer jag inte att gå in på nån hemsida, jag vill bara har ett rakt besked av dig. "Du måste ALLTID gå via vår hemsida, det funkar så", sa han.
Nu var eldsvådan så pass stor, att jag var i stort behov av en skumsläckare. Jag fick uuplysning av att "den här tjänsten är ganska så ny, men den har kommit till för hjälpa de "ledningsägare" så att de slipper sitta i en telefon hela dagarna.
   - Jamen, jag har ju suttit vid en dator den senaste veckan, och varit högröd i mitt ansikte pga att inte kunna få ett enda vettigt svar, så det så!

Så där fortsatte konversationen oss emellan. Till slut så så sa jag "Det finns stor risk att sex uppretade norrlänningar med varsin spade, tar första bästa flyg ner dit du sitter och river hela skiten!"

Till saken hör att vi skildes med ett leende på läpparna. Han förstod vårt dilemma, men hade bara detta råd att återigen knappa in deras hemsida, och börja om från noll.

Så kära läsare, om ni skulle se mig ute på nån gata eller ett närbeläget torg i era omgivningar, bli då inte förvånad om det fortfarande bolmar ut tjock svart rök ur mina respektive öron.

Ha en bra helg!
önskar Roger Lindqvist, ledningsförfrågare!

Jag tillhör den del av befolkningen som faktiskt föredrar vinyl framför CD-skivor. Nåja, CD:n är väl inte skräp, men jag tycker ändå att den gamla vinylen är den som tilltalar mig mest. I dag gjorde jag ett besök på Kupan i Piteå. Där hade man precis laddat upp med en massa nyinkomna skivor. Efter att jag dammsugit plastbackarna så stod jag så småningom vid disken med 27 skivor vinyl i min hand. Några av de titlar som följde med hem var:

¤ TRINI LOPEZ - Greatest Hits. (1960-tal)

¤ LEIF ASP - Personligt. (1971)

¤ THE BOPPERS - Number: 1. (1978)

¤ INGMAR NORDSTRÖMS - I parken med... (1970)

¤ ARNE LAMBERTH - Natt i Moskva. (1970-tal)
 
¤ MAGNUS - Skall du någonsin bli min. (1966)

¤ ANN-KRISTIN HEDMARK - Nära och långt borta. (1979)

¤ KJELL ÖHMAN - Organ jazz with Kjell Öhman. (1968)

¤ KJELL ÖHMAN - Polare, Kjell Öhman & Douglas Westlund. (1969)

¤ KJELL ÖHMAN - Kjell Öhman. (1973)

¤ EVERT TAUBE - Evert Taube. (1970)

¤ MEL TORMÉ & BUDDY RICH - Together again - for the first time. (1978)

Samt ett antal skivor till...

1978 var ett händelserikt år. Jag jobbade, jag gjorde lumpen, jag spelade nästan varje helg, jag träffade världens vackraste tjej, med de ljuvligaste blå ögon som jag aldrig upplevt tidigare på någon annan. Hon hette Elisabeth. Hon var 21 fyllda, och vi ville ständigt vara tillsammans. Inte undra på att jag tog varje chans att få mig en liten vilopaus emellanåt.


ROGER tar sig en lur. Spelplanen var knökfull, jag gjorde lumpen,
jag jobbade. Men det bästa av allt; jag mötte Bettan.
-----------------------------------------------------------------