Roger Lindqvist

Om det finns nåt väsen under vår himmel som gett latheten ett ansikte, så är det utan tvekan vår egen kisse, Pelle. Julen, är för honom att äta lite mera (han tjuvar mat av sin syster)och att ligga under julgranen dagarna i ända, och bara finnas till. Ja, det enda som överhuvudtaget rör sig på våran katt, är svansen. Visserligen slår han hela tiden nya rekord i att komma så fort han bara kan fram till matskålen. När han sen slickat den ren, blänger han på syrrans. Ett knep som Pelle oftast tillämpar, är att sätta sig så nära sin syster som möjligt medan hon äter, och liksom blänga allvarligt. Storasyster Sessan blir så stressad av brorsans psykande, att hon finner för gott att helt enkelt överlämna sin matranson  till sin alltid lika hungrige lillebror. -"Det är så en slipsten ska dras!", tycks Pelle resonera. Och se, knepet fungerar. Nu verkar inte Sessan ta nån större skada. Hon får sin mat ändå i slutändan, så i det stora hela har hon på något sätt accepterat sin brors antisocialabeteende. Det lackar ju mot jul, och då ska man ju vara snäll mot varandra, är något av Sessans filosofi.


Under vår julgran har Pelle hittat sin plats här i livet. Här framlever
han sina dagar, från morgon till kväll.


Det händer vid väldigt sällsynta tillfällen, att Pelle gör en och annan
form av kraftansträngning. Som här på bilden, när han som tjuren
Ferdinand doftar - inte på en blomma - utan på vår julgran.