Krock mot husvägg i centrala Piteå
Huset skakade, rappningen slogs sönder, och delar av inred-
ningen kastades omkring i fastigheten när en personbil vid
ett-tiden på lördagsnatten rände mot väggen till köpman Jo-
han Burströms fastighet vid Hamngatan i Piteå. Den något o-
vanliga manövern förorsakades av en krock mellan en BD-bil
och en B-bil, vilka råkade kollidera i korsningen av Hamngatan
och Kyrkbrogatan. En person skadades, dock inte livsfarligt.
Bilarna blev däremot ordentligt demolerade.
Vid den kraftiga krocken kastades den ena av bilarna mot den nämnda
fastigheten, och smällen var så kraftig att elspisen i det närmast liggande
köket kanade ut på golvet cirka en meter. En väggklocka kastades ner
från väggen, trälister lossnade och den nyligen gjorda målningen fick sto-
ra sprickor, och inredningen i allmänhet fick skador.
Båda bilarna kan betraktas som totalhavererade, och måste givetvis fö-
ras till verkstäder med hjälp av bärgningsfordon. Som genom ett under
klarade sig förarna utan skador. I den ena bilen åkte en 15-årig pojke
som passagerare, och han blev däremot ganska svårt skadad. Någon fa-
ra för livet föreligger dock inte. Han hade fått benbrott och en käkfraktur
och vårdas på lasarettet i Piteå.
-----------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen juli 1964.
Inför Nattivalen 1964
-Jag skall ringa Similä och höra. Men statistiken visar att det kommer att bli vackert väder den 18 juli. Så säger herr Axel Bengtsson i Piteå och hoppas att han i år skall slippa plocka fram regnrocken när det drar ihop sig till nattjippo på stan´s gator. Nu är det full rulle på förberedelserna inför Nattivalen. En Nattival som skall gå i den traditionella stilen med samtidigt bjuda på en mängd nya inslag. TV och radio mönstrar upp för sitt - kanske - hitills första direktprogram så långt norrifrån. Axel Bengtsson läser statistik och avsynar affischer. Och hoppas på vädergudarnas välvilja den 18 juli.
-------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 7 juli 1964.
PS. Artturi Similä, var meteorolog och presenterade vädret i TV:s barndom.
Därav Axel Bengtssons kommentar om att han skulle ringa Similä.
"Åkgräsklipparen åter frisk och hel!"
Sådär ja! Äntligen har klipparen fått sin nya rem. Skam den som ger sig. Nu skall bara hjärtat (batteriet) få sig en uppladdning också. Sen blir det tuta av ute på den ofriserade gröna plätt som kallas för gräsmatta. Åkte till Robban för att låna ett par passande verktyg. Och se, inom loppet av någon sekund så var problemet åtgärdat. Istället för gräsklippare, hade jag tänkt att anställa ett par snälla får som betar av de gröna grässtråna. Ganska miljövänligt, heller hur? Miljömedvetandet ligger ju i tiden, liksom. Nu gäller det att hitta några arbetslösa får, som sagt. Var jag nu skall finna dem, ja, det är en annan historia. Möjligen kan man kolla på Arbetsförmedlingen redan nu på måndag. Alternativet är ju att skaffa häst, dom är ju ena baddare på att käka gräs. Går inte det, ja, då blir det några kossor, som jag också kan tänka mig. Men det skulle se ut, om jag hade hela tomten full av hästar, får och betande kossor? Nåja, gräsmattan blir då i alla fall snyggt klippt. Nära nog snaggad kan man tänka. Måste sova på saken, sedan får vi se!
"Gud hjälpe oss från alla tekniska påfund!"
Min åkgräsklippare kräver ett rembyte. Därför så har jag försökt åtgärda detta. Andreas köpte hem remmen från Lantmännen där han jobbar. Men som alltid när jag skall göra något sådant här, så är "teknikens alla makter" emot mig. Allt kan tyckas gå som på räls, men när den där slutklämmen kommer, och man tänker att nu är det klart, ja, då dyker det plötsligen upp något annat problem. Det finns en bult som är ganska viktig i detta rembytarsammanhang. Ja, man kan drista sig till att säga att den är själva huvudpersonen i det hela. Naturligtvis var det "gängpaj" på den. Tur är att man har tre hjälpsamma söner. Dom känner sin far utan och innan. Både Ante, Robert och Danne är duktiga på tekniska saker, (inte som sin far, och tack gode Gud för det). Hemma i Robbans garage fanns räddningen. En likadan bult som krävs för att få allt på sin plats. Men då kom nästa problem - utrymmet är så pass trångt att jag kommer inte åt att slutföra det hela. Mitt i allt elände börjar det att spöregna. Jag försöker att räkna till tio, möjligen tjugo, bara för att lugna ner mitt redan så höga blodtryck.
Tekniken och jag har aldrig någonsin varit riktigt sams. Visserligen har jag snickrat ihop ett skåp i vårt förra hus en gång för länge sedan. Och det där skåpet är jag mallig över än i denna dag. Jo, det var så sant. Flera myggfönster gjordes också medan vi bodde i vårt andra hus. De´ni! Martin Timell - släng dig i väggen! Har aldrig varit intresserad av motorer. Visserligen hade jag moppe (Puch Cross -67:a) och det gick väl ganska så bra. Men sen har det bara gått neråt. Men jag deppar inte för det. Det finns så mycket annat än tekniska prylar. Om ni undrar, så spöregnar det än. Och min stackars åkgräsklippare ligger ute och bör vid det här laget vara väldigt sur på mig. Stackarn är både blöt och sjuk. Dessutom ligger den vänd mot gruset på sin vänstra sida, inte står som brukligt är. Säkerligen har den blivt lite yr i mössan p.g.a. den obekväma ställningen. Jag funderar starkt på att ringa "Åkgräsklippar-ambulansen". Jag antar att den isåfall åker raka vägen till sjukhuset i Sunderbyn? Piteå lasarett har inga specialister på detta område, befarar jag. Måste sluta, för att gå ut och titta till sjuklingen. Ajöss!
Tekniken och jag har aldrig någonsin varit riktigt sams. Visserligen har jag snickrat ihop ett skåp i vårt förra hus en gång för länge sedan. Och det där skåpet är jag mallig över än i denna dag. Jo, det var så sant. Flera myggfönster gjordes också medan vi bodde i vårt andra hus. De´ni! Martin Timell - släng dig i väggen! Har aldrig varit intresserad av motorer. Visserligen hade jag moppe (Puch Cross -67:a) och det gick väl ganska så bra. Men sen har det bara gått neråt. Men jag deppar inte för det. Det finns så mycket annat än tekniska prylar. Om ni undrar, så spöregnar det än. Och min stackars åkgräsklippare ligger ute och bör vid det här laget vara väldigt sur på mig. Stackarn är både blöt och sjuk. Dessutom ligger den vänd mot gruset på sin vänstra sida, inte står som brukligt är. Säkerligen har den blivt lite yr i mössan p.g.a. den obekväma ställningen. Jag funderar starkt på att ringa "Åkgräsklippar-ambulansen". Jag antar att den isåfall åker raka vägen till sjukhuset i Sunderbyn? Piteå lasarett har inga specialister på detta område, befarar jag. Måste sluta, för att gå ut och titta till sjuklingen. Ajöss!
"Kul-i-juli" i Helsingborg
"KUL-I-JULI". Även denna sommar anordnades i Helsingborg "Kul-
i-juli". I tisdags var det stor final, då Svenne Hedlund och Eric Saade
uppträdde. Andra kända artister som uppträtt under åren är bl a:
Lotta Engberg, Sanna Nielsen, Danne Stråhed, Sten Nilsson, Lars Lönn-
dahl, Maja Gullstrand, Debbie Nilsson, Glenn Borgqvist, Hasse Andersson,
Monica Forsberg, Magnus Bäcklund, Jessica Andersson, Thomas Pettersson
och trumpetaren Magnus Johansson. Värden heter Olle Larsson, och den
sjungande värdinnan är ingen mindre än Christina Lindberg.
Pitebon, och förre Kjell-Bertils medlemmen Thomas Åström är husbandets
kapellmästare och pianist. Thomas medverkade i Dansbandskrampen, som
gick av stapeln den 27 mars i Folkets Hus i Piteå. På bilden ses Thomas sitt-
ande vid sitt piano. Inför en publik på c:a 6.000 personer.
------------------------------------------------------------------------------------
Bilden kommer från: www.carolinaolof.se
NATTIVALEN - 1967. Del 3: "Eftermälet"
15.000 DANSADE OCH LOG (?) PÅ NATTIVALENS GATOR.....
Fint väder och god stämmning - men fylleriet ett stort problem!
VARFÖR SÅ FÅ ARTISTER?
Det är inte så lätt att dansa på asfalt, men det var många som höll ut
ända till 4 på söndagsmorgonen när musiken stoppade och städningen
började.
Nära 15.000 personer löste entré vid lördagens Nattival och det är ungefär samma publiksiffra, som i fjol, om man räknar med att en del besökare betalade entré flera gånger. I år hade nämligen arrangörerna beslutat att ta upp entré för varje gång och det gav med säkerhet en del extra entrépengar. Vad man hitills fått fram blir alltså årets Nattival även den en ekonomisk framgång för arrangören, föreningen Birkarlen. I övrigt blir årets Nattival de andra lik, frånsett lite mer tingel-tangel med tivoli och mer lotteristånd. Liksom tidigare gynnades Nattivalen av fint väder och den regnförsäkring, som skulle ha gett arrangörerna 40.000 kronor "frös in". Men detta hade givetvis inte publiken något emot. Polisen hade en jobbig kväll och natt, och många av de tjänstgörande polismännen hade på söndagsmorgonen 24 timmars arbete och mer bakom sig.
Men de klarade situationen perfekt och man kan denna gång faktiskt ge polisen en extra eloge för sitt verkligt lugna och omdömesgilla handlande i olika situationer. 40 fyllerister togs om hand och nio misstänkta rattfyllerister fastnade också i polisens garn. Tyvärr blev denna kulturens baksida en skrämmande bild. De flesta fylleristerna var ungdomar och av de 40, som greps, var det tio flickor. Inledningen med den kulturella avdelningen blev en klar succé med rekordpublik.
Årets Nattival var den sjätte i ordningen med nära 15.000 betalande. Alltså ett bra steg till den rekordsiffra på drygt 22.000 betalande, som man hade det första året. I fjol var bara besökssiffran uppe i drygt 12.000. Denna var de andra lik i de flesta avseenden, med utdelning av kulturstipendier, dans på gatan och inramad av olika nöjesdetaljer. Olik i så motto att man i år hade ordnat med tivoli som kanske framför allt för den yngre publiken var det mest glädjande.
KULTURELL SUCCÉ
Den kulturella avdelningen, som traditionsenligt inleder Nattivalerna, blev en succé. Aldrig tidigare har så mycket folk bevittnat utdelningen av kulturstipendierna och de arrangemang som som omgärdar denna högtidliga akt. Här fick man inte bara hylla fyra välfötjänta kulturarbetare på nordkalotten utan även njuta av operasångaren Rolf Björling och den finländska Seitakören, som blev två mycket uppskattade inslag.
UNGDOMEN INTE NÖJD
Men den ungdomliga publiken var inte lika nöjd. Arrangörerna presenterade i år ett par orkestrar, men artister av klass saknades. Det fanns många långväga gäster, som via radio, TV och press fått en massa information och reklam kring denna Nattival men som enligt egen uppgift blev grymt besvikna. Detta gäller den så kallade lättare avdelningen. Ett störande moment i sammanhanget var också att det flera gånger fick göras avbrott vid tivolits åkaffärer då det störde den kulturella avdelningens arrangemang. Faktum är att åkaffärerna var störande för den kulturella publiken men avbrotten vid tivolit var också till nackdel för den stora publik, som ville roa sig. Massor med familjer med små barn hade sökr sig till tivoliområdet och fick köa länge innan de kulturella arrangemangen var avklarade. Det blev en sen kväll för många små barn tack vare detta.
Trots asfalten så blomstrade kärleken. Här har en ung man vissa
ömhetsbetygelser med en flicka, fast flickan var inte riktigt trakterad.
DANSANTA HÖLL UT
Att dansa på asfalt är inte så lätt men det var många som höll ut ända fram till avslutningen på söndagsmorgonen. Den största delen av publiken föredrog dock att strosa omkring, köpa lotter, renskav, varm korv och annat. Piteå Idrottsförening stod som huvudarrangör för tivoli- och lotterikommersen medan en privat hade hand om utspisningen. Drygt trettio-talet poliser och ett trettiotal ordningsvakter övervakade ordningen på den stora festplatsen och de klarade situationerna med beröm godkänt. Men som alltid var det ett rätt omfattande fylleri. Och tyvärr blir den berusande delen av publiken yngre och yngre. Ett flertal småflickor, som närmast kan hänföras till barn, fick tas om hand. Flera berusade nästan till medvetslöshet.
MEST FYLLERISTER UTANFÖR
För att i någon mån stävja fylleriet hade arrangörerna i år beslutat att ta entré varje gång. Detta för att inte "glada" besökare skulle få tillfälle att ideligen kunna gå utanför området och ta sig en styrketår. Resultatet blev också att de flesta fylleristerna, som greps, befann sig inte inom festområdet utan utanför. Flera städpatruller var i aktion under festligheterna och plockade tomglas. Men det är givetvis ändå oundvikligt att flaskor krossas mot asfaltgatan. Polisen fick plocka fram förbandslådorna ur sina bilar och plåstra om många som skurit sig på glasskärvor. Stadens städ- eller röjargäng satte igång arbetet klockan 4 på söndagsmorgonen och fick ett ordentligt arbete innan området återfått sitt normala utseende.
Livet utanför festområdet. En grabb med gitarr underhåller, men pub-
likens uppmärksamhet riktas mot en grabb i keps, upplivad av starka
drycker.
TÄLTPLATSERNA STORT PROBLEM. 40 FYLLERISTER - 9 RATTFYLLON.
Polisen var talrikt representerad på festplatsen där också ordningen
var relativt god. Detta hindrade dock inte att man fick ta hand om
flera fyllerister, mest ungdomar. På bilden ses en av ungdomarna,
dock ingen pitebo, tags om hand för färd till polisstation.
Det stora problemet för polisen under Nattival-natten var inte själva festområdet utan cirkusplatsen vid Norrstrandsbadet där en massa tält slagits upp. Här togs de flesta fylleristerna och enligt polisen fick den ett hårt jobb för att klara ordningen i den primitiva tältplatsen, där var och varannan raglade omkring berusad. Inalles togs 40 fyllerister, därav tio flickor. Polishusets fyra fyllericeller var fullbelagda och inte mindre än sex celler fick dessutom utnyttjas för de kvinnliga fylleristerna. Nio rattfyllerister greps, men polisen säger att man med en större polisstyrka med säkerhet tagit det tredubbla. Trafiken flöt fint och inga olyckor inrapporterades.
Kulturen fick tyvärr en skrämmande baksida. Men själva festområdet var inte största problemet utan tältområdena utanför. En flicka, höggradigt berusad, råkade ramla i kanalen men räddades av polis. Hon fördes till lasarettet men fick återvända då läkarna konstaterade att enda skadan var berusning.
JAKT PÅ RATTFYLLERIST
Vid Pite Havsbad fick polisen jaga en rattfyllerist med en polishund, men han kom undan. Mannen hade med sin bil krockat ett par bilar och smet sedan från platsen. Han lämnade bilen, som polisen lade beslag på. En polishund rekvirerades för jakten på mannen, men hunden hade svårighet att spåra i den lösa sanden och därför kom mannen undan. Fyra slagsmål fick man också reda upp. I ett fall fick en man föras till lasarettet för omplåstring då han blivit slagen med något tillhygge. Trots förbud var det många som tog med sig spritflaskor in på festområdet och halsade i allas åsyn. En ung man, som gjorde detta, togs av polisen och fick slå ut innehållet i flaskan på stående fot. Arrangörerna hade ordnat med städpatruller, som plockade flaskor, men alla gick givetvis inte att rädda innan de sparkats eller slagits sönder med avsikt. Polisen fick plåstra om flera personer, som råkat trampa sönder fötterna på glasskärvorna. Vad man tyvärr konstaterade var att fylleristerna blir yngre och yngre. Alla 40 fyllerister var ungdomar. Det kan dock antecknas att endast en av de fyrtio var pitebo.
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen måndagen den 17 juli 1967.
Fint väder och god stämmning - men fylleriet ett stort problem!
VARFÖR SÅ FÅ ARTISTER?
Det är inte så lätt att dansa på asfalt, men det var många som höll ut
ända till 4 på söndagsmorgonen när musiken stoppade och städningen
började.
Nära 15.000 personer löste entré vid lördagens Nattival och det är ungefär samma publiksiffra, som i fjol, om man räknar med att en del besökare betalade entré flera gånger. I år hade nämligen arrangörerna beslutat att ta upp entré för varje gång och det gav med säkerhet en del extra entrépengar. Vad man hitills fått fram blir alltså årets Nattival även den en ekonomisk framgång för arrangören, föreningen Birkarlen. I övrigt blir årets Nattival de andra lik, frånsett lite mer tingel-tangel med tivoli och mer lotteristånd. Liksom tidigare gynnades Nattivalen av fint väder och den regnförsäkring, som skulle ha gett arrangörerna 40.000 kronor "frös in". Men detta hade givetvis inte publiken något emot. Polisen hade en jobbig kväll och natt, och många av de tjänstgörande polismännen hade på söndagsmorgonen 24 timmars arbete och mer bakom sig.
Men de klarade situationen perfekt och man kan denna gång faktiskt ge polisen en extra eloge för sitt verkligt lugna och omdömesgilla handlande i olika situationer. 40 fyllerister togs om hand och nio misstänkta rattfyllerister fastnade också i polisens garn. Tyvärr blev denna kulturens baksida en skrämmande bild. De flesta fylleristerna var ungdomar och av de 40, som greps, var det tio flickor. Inledningen med den kulturella avdelningen blev en klar succé med rekordpublik.
Årets Nattival var den sjätte i ordningen med nära 15.000 betalande. Alltså ett bra steg till den rekordsiffra på drygt 22.000 betalande, som man hade det första året. I fjol var bara besökssiffran uppe i drygt 12.000. Denna var de andra lik i de flesta avseenden, med utdelning av kulturstipendier, dans på gatan och inramad av olika nöjesdetaljer. Olik i så motto att man i år hade ordnat med tivoli som kanske framför allt för den yngre publiken var det mest glädjande.
KULTURELL SUCCÉ
Den kulturella avdelningen, som traditionsenligt inleder Nattivalerna, blev en succé. Aldrig tidigare har så mycket folk bevittnat utdelningen av kulturstipendierna och de arrangemang som som omgärdar denna högtidliga akt. Här fick man inte bara hylla fyra välfötjänta kulturarbetare på nordkalotten utan även njuta av operasångaren Rolf Björling och den finländska Seitakören, som blev två mycket uppskattade inslag.
UNGDOMEN INTE NÖJD
Men den ungdomliga publiken var inte lika nöjd. Arrangörerna presenterade i år ett par orkestrar, men artister av klass saknades. Det fanns många långväga gäster, som via radio, TV och press fått en massa information och reklam kring denna Nattival men som enligt egen uppgift blev grymt besvikna. Detta gäller den så kallade lättare avdelningen. Ett störande moment i sammanhanget var också att det flera gånger fick göras avbrott vid tivolits åkaffärer då det störde den kulturella avdelningens arrangemang. Faktum är att åkaffärerna var störande för den kulturella publiken men avbrotten vid tivolit var också till nackdel för den stora publik, som ville roa sig. Massor med familjer med små barn hade sökr sig till tivoliområdet och fick köa länge innan de kulturella arrangemangen var avklarade. Det blev en sen kväll för många små barn tack vare detta.
Trots asfalten så blomstrade kärleken. Här har en ung man vissa
ömhetsbetygelser med en flicka, fast flickan var inte riktigt trakterad.
DANSANTA HÖLL UT
Att dansa på asfalt är inte så lätt men det var många som höll ut ända fram till avslutningen på söndagsmorgonen. Den största delen av publiken föredrog dock att strosa omkring, köpa lotter, renskav, varm korv och annat. Piteå Idrottsförening stod som huvudarrangör för tivoli- och lotterikommersen medan en privat hade hand om utspisningen. Drygt trettio-talet poliser och ett trettiotal ordningsvakter övervakade ordningen på den stora festplatsen och de klarade situationerna med beröm godkänt. Men som alltid var det ett rätt omfattande fylleri. Och tyvärr blir den berusande delen av publiken yngre och yngre. Ett flertal småflickor, som närmast kan hänföras till barn, fick tas om hand. Flera berusade nästan till medvetslöshet.
MEST FYLLERISTER UTANFÖR
För att i någon mån stävja fylleriet hade arrangörerna i år beslutat att ta entré varje gång. Detta för att inte "glada" besökare skulle få tillfälle att ideligen kunna gå utanför området och ta sig en styrketår. Resultatet blev också att de flesta fylleristerna, som greps, befann sig inte inom festområdet utan utanför. Flera städpatruller var i aktion under festligheterna och plockade tomglas. Men det är givetvis ändå oundvikligt att flaskor krossas mot asfaltgatan. Polisen fick plocka fram förbandslådorna ur sina bilar och plåstra om många som skurit sig på glasskärvor. Stadens städ- eller röjargäng satte igång arbetet klockan 4 på söndagsmorgonen och fick ett ordentligt arbete innan området återfått sitt normala utseende.
Livet utanför festområdet. En grabb med gitarr underhåller, men pub-
likens uppmärksamhet riktas mot en grabb i keps, upplivad av starka
drycker.
TÄLTPLATSERNA STORT PROBLEM. 40 FYLLERISTER - 9 RATTFYLLON.
Polisen var talrikt representerad på festplatsen där också ordningen
var relativt god. Detta hindrade dock inte att man fick ta hand om
flera fyllerister, mest ungdomar. På bilden ses en av ungdomarna,
dock ingen pitebo, tags om hand för färd till polisstation.
Det stora problemet för polisen under Nattival-natten var inte själva festområdet utan cirkusplatsen vid Norrstrandsbadet där en massa tält slagits upp. Här togs de flesta fylleristerna och enligt polisen fick den ett hårt jobb för att klara ordningen i den primitiva tältplatsen, där var och varannan raglade omkring berusad. Inalles togs 40 fyllerister, därav tio flickor. Polishusets fyra fyllericeller var fullbelagda och inte mindre än sex celler fick dessutom utnyttjas för de kvinnliga fylleristerna. Nio rattfyllerister greps, men polisen säger att man med en större polisstyrka med säkerhet tagit det tredubbla. Trafiken flöt fint och inga olyckor inrapporterades.
Kulturen fick tyvärr en skrämmande baksida. Men själva festområdet var inte största problemet utan tältområdena utanför. En flicka, höggradigt berusad, råkade ramla i kanalen men räddades av polis. Hon fördes till lasarettet men fick återvända då läkarna konstaterade att enda skadan var berusning.
JAKT PÅ RATTFYLLERIST
Vid Pite Havsbad fick polisen jaga en rattfyllerist med en polishund, men han kom undan. Mannen hade med sin bil krockat ett par bilar och smet sedan från platsen. Han lämnade bilen, som polisen lade beslag på. En polishund rekvirerades för jakten på mannen, men hunden hade svårighet att spåra i den lösa sanden och därför kom mannen undan. Fyra slagsmål fick man också reda upp. I ett fall fick en man föras till lasarettet för omplåstring då han blivit slagen med något tillhygge. Trots förbud var det många som tog med sig spritflaskor in på festområdet och halsade i allas åsyn. En ung man, som gjorde detta, togs av polisen och fick slå ut innehållet i flaskan på stående fot. Arrangörerna hade ordnat med städpatruller, som plockade flaskor, men alla gick givetvis inte att rädda innan de sparkats eller slagits sönder med avsikt. Polisen fick plåstra om flera personer, som råkat trampa sönder fötterna på glasskärvorna. Vad man tyvärr konstaterade var att fylleristerna blir yngre och yngre. Alla 40 fyllerister var ungdomar. Det kan dock antecknas att endast en av de fyrtio var pitebo.
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen måndagen den 17 juli 1967.
NATTIVALEN - 1967. Del 2: "Festannonser".
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 15 juli 1967.
NATTIVALEN - 1967. Del 1: "Förberedelser"
Det var 1962 som en av Piteås starka män, socialdemokraten och f.d. värmlänningen Axel Bengtsson som lade grunden till vad som senare skulle bli Piteå Dansar Och Ler. I det tidiga 60-talet döptes konceptet till "Nattivalen". Efter ett flertal succéår, så lades det hela på is. Och inte förrän 1990 återupptogs dansandet på Piteås gator igen. Den här gången hette festivalsgeneralen Olle Lundqvist. Som Lundqvists medarbetare fanns även Per Nyberg och Peter Eliasson. Alla dessa tre herrar har ett förflutet inom Piteå Kommunala Musikskola, där jag en gång lärde känna dem.
Sommaren 1967 gjordes återigen förberedelser för en ny Nattival. Den femte i ordningen. I lokaltidningen Piteå Tidningen, även skämtsamt kallat "världsbladet" gjordes ett stort repotage om det stundande festligheterna. Det är också därifrån som jag lånat materialet till detta inlägg, (som vanligt). Så här såg det alltså ut, den där nattivalsommaren 1967, då alla pitebor, och andra, gick man ur huse för att "svänga sina lurviga".
Får vi tro experterna på väderlekstjänsten så blir det fint nattivalväder i dag. Arrangörerna för nattivalen har ju också tidigare haft tumme med väderleksgudarna. En enda gång har det regnat ordentligt en nattivallördag. I varje fall vill arrangörerna att det ska bli uppehållsväder efter klockan 21.00. Två timmar före har man en regnförsäkring, som vid ett skyfall ger 40.000 kronor. Man räknar med publikinvasion, mycket tack vare den stora turistrush som råder. Men det finns viss konkurrens runt om i bygden med dans på ett flertal platser.
Sundsgatan med angränsande parkeringsutrymmen företedde på
fredagen en rörig anblick. Det monterades spelhallar, karuseller,
och många andra attraktioner på tivolit. Det spikades scener och
förbereddes avspärrningar. Ja, man till och med asfalterade en buss-
hållplats för den kommande högertrafiken. Men till i kväll skall allt
vara klart.
En nattival är en rätt stor apparat och på fredagen var förberedelserna intensiva. Nattivalens idékläckare förre drätseldirektör Axel Bengtsson for som ett jojo efter Sundsgatan och pekade med sin käpp för att lösa alla små detaljer. Den stora grejen i år, Skogs tivoli, tar stor plats och en massa försäljningsstånd av olika slag sätts upp i förväg. De sista spikas inte upp förrän i sista minuten sedan man fått tillstånd att avstänga Sundsgatan.
FÖRSTA GÄSTERNA
De första prominenta gästerna började anlända på fredagseftermiddagen. Då kom bl a den norska delegationen och i dag kommer finländarna. Kruxet i år har varit att få hotellrum till alla, men turligt nog har man fått tag i rätt många enkelrum i familjer. Polisen har gjort upp en organisationsplan för ordningen och trafiksäkerhetens upprätthållande. Över 30 poliser och ett tiotal ordningsvakter skall övervaka det hela. Från polisens sida har man varje år haft noggranna förberedelser och även lyckats med att hålla trafiken flytande. Trafiken på Piteå är i vanliga fall stor men dessa nattivallördagar ökar den givetvis enormt. En massa parkeringsplatser har iordningställts och det beräknas att man kan ta emot 6.000-7.000 bilar.
ORDNING SANITÄRT
Det har ofta förr om åren, klankats på det sanitära förhållanden inom festområdet. I avsaknad av toalettanordningar har folk grisat ner här och var bakom husväggarna. Nu finns en stor toalettvagn och man har från arrangörernas sida garanterat att det skall finnas tillräckligt med sanitära arrangemang. För att i någon mån kunna hejda fylleriet har arrangörerna i år beslutat att inträdesbiljetten bara gäller en gång. Folk kan alltså inte springa ut och in på samma biljett utan får betala för varje gång. Med detta tror man att det i viss mån kan förhindras att "glada gossar" springer ut och och tar sig en styrketår stup i ett.
VÄNLIGARE FÖR ÄLDRE
Nytt för i år är också att man försökt göra det lite vänligare för de äldre. Bänkar placeras ut så att de äldre i lugn och ro kan sitta och åse det hela. Folkpensionärerna behöver bara betala halv avgift. Som framgått av annonser i PT börjar festarrangemangen redan vid 18-tiden och klockan 19.00 kommer den högtidlighet då kulturpriserna överlämnas till respektive mottagare från Sverige, Finland och Norge vilka PT tidigare presenterat. Rolf Björling sjunger och vidare blir det ett framträdande av den finska Seita-kören, med Mauno Astala som dirigent. Astala är ju en av pristagarna och publiken får här tillfälle att höra den välsjungande kör som Mauno Astala varit initiativtagare till och som kan betraktas som en stor tillgång på Nordkalotten.
VAR FÖRSIKTIG
Men det kan också vara på sin plats att rikta några varningens ord till de många tusen som besöker Piteå under nattivalströmmen. Kör försiktigt! Gå försiktigt! Det är bättre att komma lite senare än att aldrig komma fram. Och naturligtvis är det också på sin plats att mana till försiktighet i andra sammanhang. Ett allt för ohejdat brukande av brända och destillerade drycker kan leda till tråkigheter som inte alls uppvägs av det nöje som en nattivalfest i övrigt kan bjuda. Här har både unga och äldre ett gemensamt ansvar. Hela natten mot lördag och långt fram på dagen kommer förberedelserna att fortgå för att Nattivalen 1967 i Piteå inte skall bli sämre än sina föregångare. Och om alla har det glada humöret med sig så bör det också lyckas.
INTRESSANT OCH ARBETSSAMT. Visserligen pågår Nattival-fest-
ligheterna bara natten mot lördagen, men det var många som inledde
festen redan på fredagen, om inte ännu tidigare. Det gäller främst de
unga, kanske rättare de yngsta, som haft ett brinnande intresse för
vad som förvarit på det blivande festområdet. Och allt eftersom Skogs
tivoli fick upp sina attraktioner under fredagen, vari bl. a. ingår ett
"skräcktåg" med mer eller mindre skräckinjagande figurer, så ville ung-
arna vara med och bekanta sig med de underliga figurerna. Vilket i
någon mån framgår av bilden här nedan. Men en Nattival ställer till med
åtskilligt arbete också, inte bara för arrangörerna utan också för yrkes-
män av många slag. Och många meter, för att inte säga kilometer, kab-
lar måste rullas ut innan det hela klaffar, och strömmen nått fram till
varje stånd. Mannen på bilden härovan, är en av många som jobbat i-
härdigt under förberedelserna.
Skräckinjagande figurer på Skogs tivoli.
-------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 15 juli 1967.
Piteå, en stad i feststämmning
Hela Piteå stad är en stad i karnevalsstämmning. Redan igår gick startskottet för den årligen ständigt återkommande Piteå Dansar Och Ler (PDOL). Barnbarnet Norah åkte in till feststaden igårkväll, i sällskap med sin mamma och pappa, för att som hon själv sa: "Åka karusell, och äta godis!" Just nu har vi besök av en liten gubbe som heter Max. Han slocknade i sin barnvagn för en stund sedan. Pappa Robban och mamma Jannice "ska göra stan" ikväll. Ute har den svenska sommaren blommat ut för fullt. Visserligen är luften ganska så kvav, men tro nu inte att detta är ett utslag på ett klagande, långt därifrån. Jag älskar den svenska sommaren, trots dess ibland stora nyckfullhet.
Idag fick jag ett telefonsamtal från min gamle vän Harri. Han är ute på turné tillsammans med Sven-Eric Mörtsjö, känd sångare från jättepopulära dansbandet SVEN-ERICS från Hudiksvall. De båda herrarna befanns sig idag - tror jag - i Sundsvall. Harri berättade att turnén går vidare till bl a Sveg m fl platser. Så lycka till Harri och Sven-Eric på ert fortsatta musicerande.
Idag fick jag ett telefonsamtal från min gamle vän Harri. Han är ute på turné tillsammans med Sven-Eric Mörtsjö, känd sångare från jättepopulära dansbandet SVEN-ERICS från Hudiksvall. De båda herrarna befanns sig idag - tror jag - i Sundsvall. Harri berättade att turnén går vidare till bl a Sveg m fl platser. Så lycka till Harri och Sven-Eric på ert fortsatta musicerande.
Sagan om Gamle Svarten
Den kom in i våra liv någon gång i slutet av 1980-talet. Den införskaffades som leksak till våra småttingar, som verkade förtjusta över sin nya lekkamrat. Troget ställde den upp, i vått och torrt. Aldrig ett klagande ljud, trots barnens hängande och klängande. Så plötsligt en dag tog allt slut. Barnen hade blivit stora, och den där snälla pålitliga lekkompisen behövdes inte mer. "Jojo, detta är tacken, efter all den tid som jag varit tillhanda, vår, sommar , vinter och höst".
Ja, ungefär något sådant måste den ha tänkt, där den stod bortglömd i ett hörn på vindan, med en vävande spindel som enda sällskap. Men så gick det några år. En vacker dag uppenbarade sig en liten ljuvlig tös som hette Norah. Hon pekade på den, och sa (på sitt babyspråk) "Vad är det där? Den där saken måste jag få leka med!" Hennes farfar (som inte talade babyspråk) sa till sitt barnbarn att "Jomenvisst! Det är ju klart att du ska leka med den där gunghästen! Vänta ett slag, så ska farfar plocka fram den!"
Sagt och gjort! Trots att åren farit ganska så hårdhänt fram, med den stackars kraken så tycktes jag höra ett glatt litet gnäggande när jag ställde den på vår gräsmatta. Nåja, jag konstaterade snabbt att den var väl inte den vackraste häst som jag sett. Ena örat var borta (var det därför den inte hörde när jag pratade med honom?), den en gång så långa vackra korpsvarta svansen var även den ett minne blott. Men barnbarnet älskade den luggslitna gunghästen. Ja, Norah ville t.o.m. ge den lite mat, för att den såg så mager och eländig ut.
Jag har även börjat umgås med tanken att boka en tid hos veterinären för att åtgärda örat och svansen. Tycker själv att det låter som en bra idé. Så härom dagen, kom jag plötsligt på mig själv med att nynna på en gammal slagdänga från 50-talet. Låten hette "Gamle Svarten" och sjöngs av Cacka Israelsson. Sent på kvällen, när ingen såg, gick jag så ut, satte mig i gräset, och sjöng den gamla melodin för honom. Den tittade med sina vackra hästögon på mig, och innan jag visste ordet av gav den upp ett fasligt gnäggande, som om den ville berätta att den uppskattade min sångstund. Eftersom den är döv på sitt vänstra öra, så lutade jag mig fram (mot det högra) och viskade; "Från och med nu, så döper jag dig till Gamle Svarten!"
Sagoberättare; ROGER LINDQVIST.
Gamle Svarten.
GAMLE SVARTEN
Gamle Svarten, kamrat på vida färden.
Gamle Svarten, den bästa här i världen.
När din vandringsfärd är över,
vänta gröna ängars klöver,
på dej min trogne gamle vän.
Trava på kamrat ty redan lyser månen vår färd,
trava på kamrat du vet att lönen mödan är värd.
På din säkra rygg du mej i natten bär
hem till henne som är för oss båda kär.
Trava på kamrat ty hon oss väntar vid hemmets härd.
Hovarna slå, muntert mot vägens sten,
vad gör det att jag är trött och timmen sen?
Hemåt det bär över berg och mo,
hem till stugan i dalens ro.
Och stjärnor lysa vägen, till vårt lilla bo.
Originalet hette "Old Faithful" och skrevs av M. Carr - H. Kennedy.
Den svenska texten skrevs av sångaren Sven-Olof Sandberg, som
även sjöng in den på platta. Men det var en annan herre - Cacka
Israelsson - som fick en s.k. dunderhit med den. Och så här ser
Cacka ut idag:
CACKA ISRAELSSON är idag 81 år fyllda. Men minns den här tiden
väldigt väl, när han reste land och rike runt till olika Folkets Parker
som sångidol. Cacka besökte även oss här i Piteå vid ett tillfälle. Det
var när han uppträdde på Öholma 1957.
-----------------------------------------------------------------------------
Fotot av Cacka har hämtats från: www.snabelposten.se
Fotot av Gamle Svarten: Roger Lindqvist.
Ja, ungefär något sådant måste den ha tänkt, där den stod bortglömd i ett hörn på vindan, med en vävande spindel som enda sällskap. Men så gick det några år. En vacker dag uppenbarade sig en liten ljuvlig tös som hette Norah. Hon pekade på den, och sa (på sitt babyspråk) "Vad är det där? Den där saken måste jag få leka med!" Hennes farfar (som inte talade babyspråk) sa till sitt barnbarn att "Jomenvisst! Det är ju klart att du ska leka med den där gunghästen! Vänta ett slag, så ska farfar plocka fram den!"
Sagt och gjort! Trots att åren farit ganska så hårdhänt fram, med den stackars kraken så tycktes jag höra ett glatt litet gnäggande när jag ställde den på vår gräsmatta. Nåja, jag konstaterade snabbt att den var väl inte den vackraste häst som jag sett. Ena örat var borta (var det därför den inte hörde när jag pratade med honom?), den en gång så långa vackra korpsvarta svansen var även den ett minne blott. Men barnbarnet älskade den luggslitna gunghästen. Ja, Norah ville t.o.m. ge den lite mat, för att den såg så mager och eländig ut.
Jag har även börjat umgås med tanken att boka en tid hos veterinären för att åtgärda örat och svansen. Tycker själv att det låter som en bra idé. Så härom dagen, kom jag plötsligt på mig själv med att nynna på en gammal slagdänga från 50-talet. Låten hette "Gamle Svarten" och sjöngs av Cacka Israelsson. Sent på kvällen, när ingen såg, gick jag så ut, satte mig i gräset, och sjöng den gamla melodin för honom. Den tittade med sina vackra hästögon på mig, och innan jag visste ordet av gav den upp ett fasligt gnäggande, som om den ville berätta att den uppskattade min sångstund. Eftersom den är döv på sitt vänstra öra, så lutade jag mig fram (mot det högra) och viskade; "Från och med nu, så döper jag dig till Gamle Svarten!"
Sagoberättare; ROGER LINDQVIST.
Gamle Svarten.
GAMLE SVARTEN
Gamle Svarten, kamrat på vida färden.
Gamle Svarten, den bästa här i världen.
När din vandringsfärd är över,
vänta gröna ängars klöver,
på dej min trogne gamle vän.
Trava på kamrat ty redan lyser månen vår färd,
trava på kamrat du vet att lönen mödan är värd.
På din säkra rygg du mej i natten bär
hem till henne som är för oss båda kär.
Trava på kamrat ty hon oss väntar vid hemmets härd.
Hovarna slå, muntert mot vägens sten,
vad gör det att jag är trött och timmen sen?
Hemåt det bär över berg och mo,
hem till stugan i dalens ro.
Och stjärnor lysa vägen, till vårt lilla bo.
Originalet hette "Old Faithful" och skrevs av M. Carr - H. Kennedy.
Den svenska texten skrevs av sångaren Sven-Olof Sandberg, som
även sjöng in den på platta. Men det var en annan herre - Cacka
Israelsson - som fick en s.k. dunderhit med den. Och så här ser
Cacka ut idag:
CACKA ISRAELSSON är idag 81 år fyllda. Men minns den här tiden
väldigt väl, när han reste land och rike runt till olika Folkets Parker
som sångidol. Cacka besökte även oss här i Piteå vid ett tillfälle. Det
var när han uppträdde på Öholma 1957.
-----------------------------------------------------------------------------
Fotot av Cacka har hämtats från: www.snabelposten.se
Fotot av Gamle Svarten: Roger Lindqvist.
Kjolmode 1955
ROLF ÅHMANS ORKESTER - Logen Bredsele/Kusfors - 1974
Vackra flickor på Norrlands Riviera
Tre söta representanter för de hundratals - för att inte säga tusentals -
gästerna vid Piteås havsbad under den rekordvarma helgen. Det är
fr v Elsybeth Hedkvist, Hortlax, Anette Juteborn, Umeå, och Barbro
Lindberg, Bureå, som på söndagen hade det så här skönt i det 23-grad-
iga vattnet.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 10 juli 1967.
Loppmarknad på Gågatan i Piteå - 1963
Den loppmarknad som piteborna erbjuds varje lördag under sommaren i Badhusparken, har blivit en dundersuccé. Sommaren 1963 anordnade Lions Club en loppis på Piteås Gågata. En kanske inte alltför vanlig syn på den tiden.
Lion Club i Piteå fick en god start på den loppmarknad man anordnade
på Storgatan under pingstlördagen. Redan från första stund var det
gott om folk som valde och plockade bland alla de prylar som kommit
fram under den sista tidens vindsröjningar i staden. Köplusten verkade
vara god och speciellt tycktes man vara intresserad av gamla möbler.
Bland dessa fanns det också en hel del trevliga saker att köpa. Några
rariteter att tala om verkade det inte att finnas men däremot många an-
vändbara bruksföremål, däribland närmare en kubikmeter klädhängare.
Nettovinsten av marknaden blev c:a 4.000 kronor som går till klubbens
välgörande ändamål. En stor vinst var även att den festsmyckade Stor-
gatan blev ovanligt livlig under pingstlördagen.
Piteå Tidningen den 4 juni 1963.
Lion Club i Piteå fick en god start på den loppmarknad man anordnade
på Storgatan under pingstlördagen. Redan från första stund var det
gott om folk som valde och plockade bland alla de prylar som kommit
fram under den sista tidens vindsröjningar i staden. Köplusten verkade
vara god och speciellt tycktes man vara intresserad av gamla möbler.
Bland dessa fanns det också en hel del trevliga saker att köpa. Några
rariteter att tala om verkade det inte att finnas men däremot många an-
vändbara bruksföremål, däribland närmare en kubikmeter klädhängare.
Nettovinsten av marknaden blev c:a 4.000 kronor som går till klubbens
välgörande ändamål. En stor vinst var även att den festsmyckade Stor-
gatan blev ovanligt livlig under pingstlördagen.
Piteå Tidningen den 4 juni 1963.
Sten & Stanley i Piteå 1966
Sten Nilsson och trumslagaren Bosse Carlén i Sten & Stanley. Här syns
de två musikanterna under ett bejublat framträdande. Bosse föreställer
"Sir John" som ingenting vet.
TIDERNAS REKORD I PARKEN
Bättre och bättre dag för dag, skulle man kunna sjunga om parkkvällarna i Piteå, efter onsdagskvällens storsuccé. Kanske man också skulle kunna tillägga "år för år", eftersom man denna gång kunde notera alla tiders publikrekord med 2.800 betalande, vilket bör betyda att närmare tre och ett halvt tusen trängdes i parken i den ljumma sommarkvällen. Och för första gången lyckades man verkligen att få publiken med på noterna redan från början. Sten & Stanley som var kvällens huvudinslag gjorde en strålande insats för att lätta den redan tämligen lätta stämmningen. En show som innehöll det mesta, både standard och speciella saker. Bäst slog det med översikten från främmande länders nöjesindustri. Smörtenoren från Italien, engelska popartister (Beatles) och en minst sagt sisuladdad finsk jenka. En märkbart nöjd publik kunde undslippa sig saker som: "Han är nog inte så dum, den där Gabrielsson, som får hit sådana artister".
Piteå Tidningen juli 1966.
När kusinen Robert gick i lekskola
På torsdagen öppnades lekskolorna i Piteå. Det var glada barn som
strålade samman i sandhögarna. I början var stämmningen litet tryckt
men efterhand släppte alla hämningar. Barbro och Robert verkar lite
avundsjuka för att lektanten Annbritt håller lilla Yvonne i knät.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 16 juni 1962.
(Den lilla killen som sitter längst till höger, är min kusin Robert Nilsson.
Robban bor i huvudstaden sedan många år. Men är just nu hemma i
Piteå för att hälsa på. Ha en bra sommar Robban!)
PS! Men hörru Robert, hur var det nu - var du verkligen avundsjuk på
den där lilla Yvonne som fick sitta i lektantens knä? Heller hade PT fel?
Du kan väl slå mig en signal så vi får reda upp det här en gång för alla!
Mvh K.V.R = Kusin Vitamin Rogge!
Standard Bensin - 1931
Norrbottens Allehanda den 26 augusti 1931.
Dagens gubbe
Av klädseln att döma så är dagens gubbe en kyrkans man. Kanhända
att denna person fungerar som kyrkoherde i en för mig okänd försam-
ling.
Teckning: Roger Lindqvist.
I morgon så kommer han!
Senast han var på "nattbesök" såg det ut så här morgonen därpå.
Max har börjat bli en stor kille. Och just därför har han blivit alltmer
nyfiken på den stora världen som finns runt omkring.
Max (och Norah) brukar övernatta i farfars slagverksrum. Och som
bevis på detta kan man tydligt se trummorna till höger i bild.
Det ville sig inte för Helena Engman....
HELENA ENGMAN med rötterna i Hortlax (nu fick jag det sagt också)
slutade som nia i kulstötningsfinalen i Barcelona. Men ändå är jag imp-
onerad av denna duktiga pitetjej som lyckats ta sig så långt.
Foto: www.expressen.se
Grattis NORAH på din födelsedag!
NORAH på bild med pappa Ante, när hon fyllde 1-år den 28 juli 2009.
Idag - den 28 juli 2010 - fyller hon alltså två år. Och detta ska vi fira!!
Ha en bra dag lilla Norah. (Lilla? Jag menar ju faktiskt STORA NORAH)
Hemmingsmarksborna sörjer de omkomna
Den lilla byn Hemmingsmark, sörjer idag de tre omkomna olycksoffren från söndagens olycka i Bertnäs. Bönhuset har varit öppet för alla de som vill minnas och be en bön för de inblandade.
-Idag är det inte orden som är viktiga, utan det är att reflektera över det som hänt, säger Anna Andersson, komminister i Hortlax kyrka till Aftonbladet.
I Umeå ligger den lilla dottern svårt skadad. I torsdags firade hon sin 10-årsdag. Tre dagar därpå händer katastrofen. Tankarna går till de båda överlevande barnen, och alla runt omkring hoppas idag att de två syskonen skall kunna återförenas så småningom.
-Idag är det inte orden som är viktiga, utan det är att reflektera över det som hänt, säger Anna Andersson, komminister i Hortlax kyrka till Aftonbladet.
I Umeå ligger den lilla dottern svårt skadad. I torsdags firade hon sin 10-årsdag. Tre dagar därpå händer katastrofen. Tankarna går till de båda överlevande barnen, och alla runt omkring hoppas idag att de två syskonen skall kunna återförenas så småningom.
Ryssvärme!
Dagen började med regn. När vi så småningom hamnade på Räkstigen i Piteå så hördes åskan börja mullra. Och det var inte bara den ljudliga närvaron av åskoväder, det bjöds även på en del blixtar också. Sedan hem på direkten - hade glömt dra ur alla kontakter till bl a TV:n och datorn. För hemska tanke, tänk om olyckan skulle vara framme och all denna värdefulla utrustning gick om intet. Faktiskt en sak som jag fick uppleva ute på sjukhemmet i Öjebyn, bland de sista åren som jag jobbade. Åskan ställde då till ett sådant elände i vår transportcentral att det tog oss flera veckor att få den fungerbar igen.
Lite senare kom den kvava värmen. Ryssvärme! Med andra ord. Åtminstone om man skall tro på väderleksrapporten som presenterades i förrgår. Har just kommit hem efter ett besök hos vår granne Gunvor. Det blev en liten pratstund, som det brukar bli nån gång då och då. Vi bor i ett lugnt och trevligt bostadsområde, med fina och trevliga grannar. Som jag verkligen uppskattar. Och detta är guld värt! Nog nu för denna gång. Nu väntar maten.
/Roger.
Lite senare kom den kvava värmen. Ryssvärme! Med andra ord. Åtminstone om man skall tro på väderleksrapporten som presenterades i förrgår. Har just kommit hem efter ett besök hos vår granne Gunvor. Det blev en liten pratstund, som det brukar bli nån gång då och då. Vi bor i ett lugnt och trevligt bostadsområde, med fina och trevliga grannar. Som jag verkligen uppskattar. Och detta är guld värt! Nog nu för denna gång. Nu väntar maten.
/Roger.
Ted Gärdestad på vita duken
Janne Halldoff i regitagen med gänget i Skärholmen.
Jan Blomberg har den vuxna huvudrollen. Här med Anna-Mari Adams-
son-Eklund.
Ted Gärdestad har också en roll i den nya filmen.
Janne Halldoff och fotografen Lasse Björne.
-------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 11 augusti 1972.
PS. Filmen fick sin premiär den 3 september 1973.
/Roger.
Upprop till alla Älvsbybor!
Piteå Tidningen den 12 november 1947.
/Världskriget var över. De ansvariga i det tyska riket, ställdes inför domstol
i Nürnberg 1946. Vissa av de anklagade gick händelserna i förväg. Bl a.
förre riksmarsalken Herman Göring som istället för inväntande av dom, före-
drog att använda sig av en cyanidkapsel som gjorde slut på alltsammans.
Vid krigets slutskede när de allierade ryckte allt närmare Berlin överlät Adolf
Hitler makten till storamiralen Karl Dönitz. Hitler som blev alltmer psykiskt des-
orienterad gjorde som sin forne vän Göring, men istället för en giftkapsel valde
han att begå självmord med ett handeldvapen. I den tyska arméns allra högsta
topp, fanns endast en stor samling psykopater. Det var också därför som Hitlers
dröm om ett tusenårigt rike gick om intet. Hela idén var dömd att misslyckas från
allra första stund. Rustningsminister Albert Speer, hade allvarliga planer på att
mörda Hitler, men ändrade sig i sista stund. Man kan så här i efterhand tycka att
den allra bästa lösningen hade varit om Adolf Hitler redan ganska tidigt hade elimin-
erats. Så hade mest troligt Europa besparats från krigets helvete./
ROGER LINDQVIST.
Tio i Topp-listan den 25 juli 1970
Lill-Babs inför sommarturnén 1972
Hänt i Veckan den 25 februari 1972.
38 år senare - den 26 juli 2010 - uppträder Barbro i TV-programmet
"Lotta på Liseberg". Snacka om en artist som fortfarande är "Still going
strong!"
Bild: Vecko Revyn den 9 november 1977.
JOWA i Piteå
Piteå Tidningen den 26 augusti 1966.
Dagens gubbe
Dagens gubbe jobbar som brottsutredare på mordroteln. Kanske i Luleå?
Stockholm? Malmö? Göteborg? Ja, sanningen att säga så har jag faktiskt
ingen som helst aning. Men en sak vet jag, det är att jag tecknat honom.
Teckning: Roger Lindqvist.
Popmusiker.....!
1964.
En historia om Tingsholmen
TINGSHOLMEN klädd i sommarskrud.
Foto. Roger Lindqvist.
--------------------------------------------
Här följer en berättelse, publicerad i Piteå Tidningen julafton 1957. Historien handlar om Tingsholmen och berättaren heter Bengt Lindström. Piteå Tidningen hade i sin tur lånat texten ur SCA:s personaltidning; "SCA-Tidningen", som gav sitt tillstånd för publicering.
På birkarlarnas Tingsholme
Horsgöken drar ut över maderna. Jag är på väg ut till Tingsholmen, hela bygdens knutpunkt i forna tider. En gång tidigare har jag varit dit; som barn fick jag följa med de vuxna och det var något stort att få komma med. Vägen är dålig ty nutidens grustransporter har tärt hårt på en byväg avsedd för långsamma hästforor. De värsta groparna är nödtorftigt reparerade med det nedfallande gruset från bilflaken. Holmen är det alldagliga bygdenamnet, som sitter i som minne av en svunnen tid då vattnet gick högre upp än nu. Själva bergets snart avskalade hjässa skjuter allt högre upp i och med att skogen runt omkring hugges bort. Grustaget äter sig upp mot toppen. Som en sista tröst har man byggt ett utsiktstorn för att bereda besökare ett snart svunnet tillfälle att skåda ut från denna toppunkt, innan allt har förvandlats till ett enda grusfält.
Kartan sätter topphöjden till 26 m. Runt omkring går en krans av fuktområden, ett minne av den forna vatteninneslutningen. Traditionen berättar ännu att vattnet gått upp där nu åkrarna utbreder sig. På den tiden kunde man verkligen kalla platsen för Tingsholmen. Människans arbete på denna plats är uråldrigt. Redan från 1400-talet finns det rapporter från denna utetingssal. Klagomål hade uppkommit mot birkarlarna (ursprungliga namnet på de köpmän från Birka som först bedrev handel med lapparna) och nu hade en upplandslagman rest upp för att döma i denna sak. Den 6 juni 1424 stadfästes att birkarlarna hade rätt till handel med lapparna, ja lapparna var t.o.m. skyldiga att handla med vissa birkarlar och denna skyldighet övergick till de efterkommande.
Det blev nu goda tider för birkarlarna fram till Gustaf Vasas centralisering. Från Erik av Pommerns tid har man även gjort myntfynd på denna "holme". Tingsplatsen tycks ha varit i bruk under avsevärd tid. Sägnen vet berätta, att på platsen skulle en gång ha dömts några rövare som farit fram med mord och brandskattning genom bygden. När så en ung flicka fördes bort gav sig "den utvalde" ut på spaning. Under färden nedför älven infångades han av rövarna, som tvingade honom medfölja som vägvisare. Efter en lyckad kupp mot en bondgård drog de sig ut till havs, där de gick i land på Bondön. Där festade de om, och när rövarna hade somnat rymde ynglingen sin väg. Han lyckades ta sig i land och nu skickades ett uppbåd av män ut till ön där rövarna togs.
Domen blev att deras händer skulle avhuggas och deras stympade kroppar rullas nedför ett berg i en spiketunna. På avrättningsplatsen spådde en av rövarna, att inte ett grönt strå skulle växa där han gått. Som tack för ynglingens mod säger sägnen, att han fick hela Bondön i förläning. Verkligheten bakom detta bestyrkes av en uppteckning från 1696. Därmed faller förklaringen att det var förrymda ryssar under ryska kriget. Forskare har velat förlägga händelsen till omkring 1400. Vitaliebröderna härjade då i Bottenviken som kapare. Sägnen skulle alltså bevarats under fem och ett halvt sekel!
Under 1800-talet kom en ny tid över Tingsholmen. Sågverk anlades nu överallt i bygden och även här fann man en plats för ett sågverk. Driften avstannade vid sekelskiftet. Ännu kan man dock se spår överallt efter "stohetstiden". Runt bergshöjden där vattnet är tillräckligt djupt finns kajer av "spink". Sumpområdet mellan fastland och djupvatten fylldes med sågavfall. Men vilka mängder måste inte ha erfordrats för dessa långa utskeppningskajer. Man har här ett vittnesbörd om att de som verkade här levde i skogsöverflödets tid.
Numera har mossa och även träd vandrat in på träunderlaget. Björk, vide och al tar upp kampen med tallens utposter. Där vinterstormen och isarna har rivit sönder kajen väller sten och jord fram bjälkar under jakten efter är vår nordiska mylla, utan jord från sydländer fraktad hit som stabilisering av de tomma fartygen. Där har nu barnen grävt fram bjälkar under jakten efter snäckskal och andra "skatter". Stigarna bildar ett virrvarr i den tätnande skogen. Under kringirrandet på de väluppgångna småvägarna kommer jag till ett klapperstensfält, en gammal stenstrand. Hur länge var det sedan vatten kluckade mellan dessa stenar? Nu har lavarna tagit fäste på de rundslipade småstenarna och de nedfallna barrnålarna har gjort sitt bästa för att täppa till mellanrummen så att en till synes hel yta har bildats.
Stigen stupar plötsligt brant ned i en djup ravin. Jag kommer ned i det smala forna vattendraget mellan den yttre och inre holmen. Där nere växer nu nässlor och Epilobium. Annat växtliv gör försök att tränga upp för kanterna som bildar nedrinningsställen för bergssidornas nederbörd. Trädens paradering vid stigen vidgas och en gammal gårdsplan syns. Gräsplanen kan ännu hålla stånd mot skogen. Grunderna där husen stått är nu överdragna av en skyddande gräsbeklädnad. Upphöjningar kan ännu märkas och på och omkring dessa växer förvildade smultron, en kvarlevande rest av de planteringar som fanns här under den hårda tid, som kalls den gamla goda.
Gårdstunet korsas av ingrodda stigar, endast hårdtrampade strängar i ytlagret är kvar. Här gick man otaliga trötta steg under många långa år. Här bodde den tidens barnrika familjer som måste skicka pojkarna i nioårsåldern för att börja arbeta i sågverket, där de sedan mödade sig ett långt strävsamt liv. Här bodde kvinnorna, som ansågs mindre fruktsamma om dom bara hade fött fyra barn. Och här bodde de utslitna fäderna, som handlade på bolagsboden och måste gå upp till förvaltaren för att få några kronor till bedövningsmedlet brännvin. Sparkstöttingsfärden in till staden gick sedan lätt över de snöfria isarna. Hemfärden tycktes lätt trots tyngden av flerkannskaggen. Och sedan glömdes slitet för en stund.
Jag sliter mig ifrån denna boplats och fortsätter min vandring. Stigen strax innanför den ruttnande kajen leker nu alpväg. Än dyker den in i skogen där strandriset gör sitt bästa att hindra vandraren. Där inne har höststormen eller kanske snön fällt en gammal torrbjörk. Den ligger som ett skyttevärn rakt över stigen, vilken redan har fått en extra sväng förbi rotbrottet. Stigen fortsätter på hög höjd ut förbi bergets dunkelsida. Så småningom vrider den sig upp mot toppen där kanske tingsplatsen har legat. Snart är toppen bortgrävd och då har bygden förlorat ett kulturminnesmärke igen. Uppe på toppen får man överblick över området som jag har genomströvat. Mot norr skjuter den udde som har hyst sågverkets brädgård och utskeppningsplats. Ännu längre uppför älven syns de tätnande grönfläckarna mellan vattenspeglarna. För några år sedan kunde man härifrån se skorstenen från ett kristidsnedlagt sågverk och nedför älven ser man nu det ännu levande sågverket, den tredje generationen av sågverk.
---------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 24 december 1957.
Minnesstund för olycksoffren i Hemmingsmark
Enligt Piteå Tidningens nätupplaga har en minnesstund hållits idag i Hemmingsmarks bönhus över de tre personer som avled i den svåra bilolyckan i Bertnäs. Samtliga personer var hemmahörande i byn. Man blir naturligtvis väldigt illa berörd när sådana här saker händer. Speciellt då när barn är inblandade. Det aktuella vägavsnittet, där kollisionen ägde rum, saknar mitträcke, något som upprört Piteås kommunalråd Peter Roslund. Vägverket har konsekvent avböjt att göra något åt saken, trots att detta borde vara av en hög prioritet. Men tyvärr så brukar det vara vanligt, att olyckor av allvarligare art först måste inträffa innan respektive myndighet/beslutande organ får ändan ur vagnen. Så skärpning ni där borta på vägverket!
/Roger.
/Roger.
En räkmacka på Mobilstationen i Piteå
1985 tog jag och mina kollegor på Transportcentralen i Öjeby busskort. Vår körlärare, Leif Fång, som var en fin och humoristisk kille, ville ofta att vi skulle öva på stadskörning. Det var speciellt ett område och gata som han ville vi skulle åka på, om och om igen: Kyrkbrogatan/Hamngatan. I den snäva svängen in mot Hamngatan, hände det allt som oftast att alla vi chaufförer hamnade med ena hjulet på trottoaren. Leif kom då med ett förslag som vi anammade.
- Jag vill bli bjuden på en räkmacka på Mobil vareviga gång som respektive chaufför inte klarar av den där svängen!, sa Leif med ett litet illmarigt leende.
Sagt och gjort. Leif visste nog vad han gjorde. För så många smarriga räkmackor hade han nog aldrig tidigare ätit i hela sitt liv. Idag finns inte Mobilstationen kvar. Så när jag hittade den här annonsen, kunde jag inte annat göra än att le. Tyvärr så finns inte Leif med oss längre, han dog för några år sedan. Men han gjorde ett bra jobb med killarna och tjejerna från Norrbottens Läns Landsting - vi stod där så småningom med varsitt busskort i handen. Så tack Leif för din uthållighet! Hoppas att räkmackorna smakade bra!
/Roger.
Piteå Tidningen den 29 juni 1962.
- Jag vill bli bjuden på en räkmacka på Mobil vareviga gång som respektive chaufför inte klarar av den där svängen!, sa Leif med ett litet illmarigt leende.
Sagt och gjort. Leif visste nog vad han gjorde. För så många smarriga räkmackor hade han nog aldrig tidigare ätit i hela sitt liv. Idag finns inte Mobilstationen kvar. Så när jag hittade den här annonsen, kunde jag inte annat göra än att le. Tyvärr så finns inte Leif med oss längre, han dog för några år sedan. Men han gjorde ett bra jobb med killarna och tjejerna från Norrbottens Läns Landsting - vi stod där så småningom med varsitt busskort i handen. Så tack Leif för din uthållighet! Hoppas att räkmackorna smakade bra!
/Roger.
Piteå Tidningen den 29 juni 1962.
Dags för prenumeration - Piteå-Tidningen 1958
Ford Taunus hos Odeparks Bil i Piteå
Norra Västerbotten juni 1961.
Wenche Myhre showar i Tyskland - 1974
Femina den 16 juni 1974.
Festis reklam!
Reklam från juli 1961. Undertecknad har många festisar på sitt
samvete. Men oj så gott de var!
Tack, Solbritt och Kjell!
Ett stort tack för det härliga paltkalas ni bjöd på! Visserligen hade vi redan gjort bort våran paltranson för den här veckan, men när Holmboms från det natursköna Muskus ringde och bjöd oss på palt, ja, då åkte vi nästintill direkt. Synd bara på det regniga och trista väder som denna dag har bjudit på. Vi lär nog återkomma när solen behagar titta fram, för då är Muskus paradiset på jorden. Tills dess - ha det så bra!
Svår trafikolycka utanför Piteå
En svår trafikolycka med dödlig utgång inträffade strax före klockan 14.00 idag i Bertnäs utanför Piteå. Enligt Piteå Tidningens nätupplaga kom en personbil över på fel sida av vägen och frontalkrockade med en buss. I personbilen omkom två vuxna och ett barn. Ytterligare två barn fanns med i bilen varav det ena fördes till Sunderby sjukhus och det andra till universitetssjukhuset i Umeå. Djup förstämmning råder pga av det som hänt, och när vi nyss passerade olycksplatsen så syntes endast djupa spår vid vägkanten där bussen gick av.
/Roger.
Sommarmat i sommargrönskan
När jag äntligen kom till "kameraskott" hade de mesta av läckerheterna
redan plockats bort. Kvar fanns endast dessa stackars grillspett och ett
rostat franskbröd kvar.
Grillat - är väl vad man kan kalla för sommarmat. Här syns Jannice
och Daniel äta av läckerheterna.
Även Robert verkade må gott med potatisgratängen och köttbitarna.
Naturligtvis så var ju även herr Max med också. Just för tillfället så
satt han inte med oss vid bordet, utan föredrog istället att sitta bekvämt
tillbakalutad i sin fina cykelvagn.
Max hann även spela fotboll med farbror Daniel.
Ted Gärdestad i Piteå sommaren 1973
En onsdagskväll i juli 1973 stod han så där på parkkvällens scen: TED GÄRDESTAD med sitt kompband Nature. Jag var där, och det minne som jag bär med mig från den där kvällen är en Ted Gärdestad i absolut toppform. Med en glädje och entusiasm tog han hela folkparkspubliken i sin famn och rockade loss så det stod härliga till. Och gensvaret som han fick var varmt och överväldigande. Jojo, ännu en av de stora elefanterna som stått på scenen i Badhusparken (eller Stadsparken som den då hette). En Ted med sådan fart och fläkt, som gjorde så att hela Piteås innerstad gungade med i de svängiga rytmerna. /Roger Lindqvist.
Ted Gärdestad var det stora namnet när andra upplagan av park-
kväll i Stadsparken i Piteå genomfördes på onsdagkväll. Förutom Ted
med Nature, bjöds publiken på bl a amatörtävlingen "Stjärna 73",
tipstävling och vackert vädet.
Tvåtusennittiosex personer löste entré till parkkväll i Stadsparken i Piteå på onsdagskväll. Andra upplagan av sommarens begivenheter i parken bjöd på vackert väder och mycken sång och musik. För det sistnämnda svarade främst Ted Gärdestad med Nature och det är knappast någon överdrift att påstå att två tredjedelar av publiken var flickor som kommit för att se den populäre 17-åringen i aktion. Redan en halvtimme före start anlände de första fansen som placerade sig vid ringside med instamaticen i högsta beredskap. Vanja med Luggen, som tillsammans med Birger Ericsson (ej lugg) svarar för värdskapet i parken denna sommar, inledde med en uppiggande sång till toner av husbandet Ingemar Nilssons, som förutom nämnde man består av Arno Gullberg, Esbjörn Jakobsson och Fred Nyberg. En eloge till husbandet som spelar njutbar musik i väntan på de olika programinslagen.
Sen var det fritt fram för amatörtävlingen "Stjärna 73". Kvällens fyra deltagare var Kerstin Nilsson, Piteå. Karin Stenvall. Pite-Långnäs. Roger Johansson, Skellefteå och Karin Johansson, Boden. Alla hade sång på repertoaren utom Karin Johanssonsom både sjöng och steppade. Men det hjälpte inte. Det utökade programmet till trots fick Karin se sig slagen av Skellefteåynglingen Roger Johansson som segrade med "Kärlekstemat ur Gudfadern". Pojkar skall ju alltid tränga sig fram.
När amatörerna gjort sitt utannonserades kvällens dragplåster, Ted med Nature, och ett mindre jordskalv drog genom Stadsparken. Alla flickorna rusade fram för att få en bra synvinkel. Men de här pojkarna hör inte till dem som bara kommer inrusande på scenen och börjar sjunga. Först måste instrumenten stämmas och det är en mycket invecklad historia. Men ingen förtröttades i sin väntan. Alla stod snällt kvar när man äntligen fått ordning på den elektroniska anläggningen och Ted tog scenen i besittning.
"Kom i min fantasi" hette första låten och även den andra handlade om fantasi. Gärdestad hann också med sin schlagerfestivallåt "Åh vilken härlig dag" som också fått den stora nåden att ligga på Svensktoppen ett par veckor. På repertoaren stod också hans senaste låt, vars titel vi inte vågar oss på att presentera. Ramandabadang, eller något åt det hållet. Debutmelodin "Jag vill ha en egen måne" fanns givetvis med, plus ett par andra låtar och en "snabbis" på dragspel.
Kvällens tipsomgång fick en något snopen avslutning. När det blev klart för presentation av tipsvinnaren protesterade en stor del av publiken som inte fått möjlighet att lämna in sina bidrag. Det blev snabbinsamling och omdragning och vinnare blev Göte Björk som fick sex burkar kaffe och en transistorradio för sina sex rätt. Onsdag nästa vecka är det dags för en ny omgång i parken och kvällens stora namn är då Bernt Dahlbäck.
Tvåtusennittiosex personer hade löst entré till Stadsparken och
majoriteten bestod av flickor som kommit för att få en glimt av
unge herr Gärdestad. Redan en halvtimme före start anlände de,
med kameran i högsta beredskap.
Ted Gärdestad, 17 år, en äkta och spontan kille med en alldeles egen
stil. Ted med Nature gav publiken, vi tänker då närmast på alla flickor,
full valuta för pengarna. Han sjöng både kända och mindre kända låtar,
spelade dragspel och fick publiken att ackompanjera med handklappning.
------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 juli 1973.
Ted Gärdestad var det stora namnet när andra upplagan av park-
kväll i Stadsparken i Piteå genomfördes på onsdagkväll. Förutom Ted
med Nature, bjöds publiken på bl a amatörtävlingen "Stjärna 73",
tipstävling och vackert vädet.
Tvåtusennittiosex personer löste entré till parkkväll i Stadsparken i Piteå på onsdagskväll. Andra upplagan av sommarens begivenheter i parken bjöd på vackert väder och mycken sång och musik. För det sistnämnda svarade främst Ted Gärdestad med Nature och det är knappast någon överdrift att påstå att två tredjedelar av publiken var flickor som kommit för att se den populäre 17-åringen i aktion. Redan en halvtimme före start anlände de första fansen som placerade sig vid ringside med instamaticen i högsta beredskap. Vanja med Luggen, som tillsammans med Birger Ericsson (ej lugg) svarar för värdskapet i parken denna sommar, inledde med en uppiggande sång till toner av husbandet Ingemar Nilssons, som förutom nämnde man består av Arno Gullberg, Esbjörn Jakobsson och Fred Nyberg. En eloge till husbandet som spelar njutbar musik i väntan på de olika programinslagen.
Sen var det fritt fram för amatörtävlingen "Stjärna 73". Kvällens fyra deltagare var Kerstin Nilsson, Piteå. Karin Stenvall. Pite-Långnäs. Roger Johansson, Skellefteå och Karin Johansson, Boden. Alla hade sång på repertoaren utom Karin Johanssonsom både sjöng och steppade. Men det hjälpte inte. Det utökade programmet till trots fick Karin se sig slagen av Skellefteåynglingen Roger Johansson som segrade med "Kärlekstemat ur Gudfadern". Pojkar skall ju alltid tränga sig fram.
När amatörerna gjort sitt utannonserades kvällens dragplåster, Ted med Nature, och ett mindre jordskalv drog genom Stadsparken. Alla flickorna rusade fram för att få en bra synvinkel. Men de här pojkarna hör inte till dem som bara kommer inrusande på scenen och börjar sjunga. Först måste instrumenten stämmas och det är en mycket invecklad historia. Men ingen förtröttades i sin väntan. Alla stod snällt kvar när man äntligen fått ordning på den elektroniska anläggningen och Ted tog scenen i besittning.
"Kom i min fantasi" hette första låten och även den andra handlade om fantasi. Gärdestad hann också med sin schlagerfestivallåt "Åh vilken härlig dag" som också fått den stora nåden att ligga på Svensktoppen ett par veckor. På repertoaren stod också hans senaste låt, vars titel vi inte vågar oss på att presentera. Ramandabadang, eller något åt det hållet. Debutmelodin "Jag vill ha en egen måne" fanns givetvis med, plus ett par andra låtar och en "snabbis" på dragspel.
Kvällens tipsomgång fick en något snopen avslutning. När det blev klart för presentation av tipsvinnaren protesterade en stor del av publiken som inte fått möjlighet att lämna in sina bidrag. Det blev snabbinsamling och omdragning och vinnare blev Göte Björk som fick sex burkar kaffe och en transistorradio för sina sex rätt. Onsdag nästa vecka är det dags för en ny omgång i parken och kvällens stora namn är då Bernt Dahlbäck.
Tvåtusennittiosex personer hade löst entré till Stadsparken och
majoriteten bestod av flickor som kommit för att få en glimt av
unge herr Gärdestad. Redan en halvtimme före start anlände de,
med kameran i högsta beredskap.
Ted Gärdestad, 17 år, en äkta och spontan kille med en alldeles egen
stil. Ted med Nature gav publiken, vi tänker då närmast på alla flickor,
full valuta för pengarna. Han sjöng både kända och mindre kända låtar,
spelade dragspel och fick publiken att ackompanjera med handklappning.
------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 juli 1973.
Striptease-sensation på Pite Havsbad
Piteå Tidningen den 4 augusti 1966.
Ny familjeunderhållning: "Vi på Saltkråkan" 1964
Regissör Olle Hellbom instruerar "Malin" Louise Edlind och "Tjorven"
Maria Johansson. Malin är äldst bland barnen och nästan mamma
till sina syskon, medan Tjorven är S:t Bernhardshunden Båtsmans
charmiga lilla matte.
Norra Västerbotten den 17 januari 1964.
Lång från varandra men förenade i evigheten
När ångfartyget "Rollo" gled ut från Göteborgs hamn den 5 oktober 1904 var det med ett stänk av vemod som fyllde Hulda Wikströms bröst. Tillsammans med maken Frans hade hon efter moget övervägande äntligen fattat det beslut som helt skulle förändra deras fortsatta liv. Med på resan fanns även barnen Marino och Syrena fem respektive fyra år gamla. Från Göteborg gick så färden över till det engelska Grimsby och Liverpool. För att slutligen korsa den stora vida Atlanten som förband den gamla världen med den nya.
Att lämna Blåsmark och fädernegården i Stensjökullen, föräldrarna Erik och Maria Eriksson samt alla syskon, vänner och bekanta var något som Hulda länge oroat sig för. Men i det nya landet skulle ju allt bli till det bättre, det var det många som vittnat om. Inte minst maken Frans, som lovordat det "förlovade landet" efter ett besök på egen hand strax efter deras giftermål 1889. Hulda föddes året 1876, i början av december månad, i ett land där konung Oscar II regerade. I Stensjökullen hade fadern Erik Anton köpt ett hus 1878 där familjen så småningom kom att bo. Av den ursprungliga syskonskaran på tio barn fanns vid Huldas avresa nu åtta kvar i livet. Lillasystern Hilma dog 1881 endast två år gammal, till föräldrarnas stora förtvivlan.
1887 besöktes familjen Eriksson ånyo av bottenlös sorg, lille Karl gick bort vid fem års ålder och lämnade ett stort tomrum efter sig. Modern Maria berättade att deras broder nu var i himlen hos Gud, och att de återigen en dag skulle mötas i den himmelska härligheten. Det var en tro och en stark förvissning som Hulda skulle bära med sig resten av sitt liv. Johan Anton (1875-1945) var den förstfödde av Erik och Marias barn. Han bildade så småningom familj, gifte sig 1900 med Hilda Lindqvist (1881-1934) född i Blåfors. En dotter föddes i äktenskapet, Vilma Elisabeth (1884-1935) hon var sju år yngre än storasyster Hulda. Systrarna Eriksson avled nästan samtidigt, endast med tre dagars mellanrum. Hulda dog den 11 juli i Dome Creek, British Columbia, Canada. Vilma som var gift med smeden Georg Lundkvist (1884-1946) från Storfors gick ur tiden den 14 juli 1935.
Jonas Algot (1886-1963) övertog hemgården i Stensjökullen efter faderns frånfälle. 1914 ingick han äktenskap med Ida Maria Vikström (1893-1965) i familjen föddes tio barn. Johanna Alvina (1888-1970), min farmor, ingick äktenskap 1911 med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors. Amandus syster, Hilda, var som tidigare nämnts gift med min farmors bror Johan. Karl Viktor (1890-? emigrerade som tjugoåring till Minneapolis i Nordamerika liksom systern Hulda. Någon gång vid första världskrigets utbrott försvann Viktor spårlöst. Trots efterforskningar fick "gåtan Viktor aldrig någon lösning. Ernst Erik (1893-1969) var den yngste medlemmen i den Erikssonska familjen. Gift 1918 med Svea Fredrika Lidman (1896-1957). Ernst och Svea fick fem barn, däribland den begåvade musikern Gösta, som sedermera flyttade till Stockholm för musikstudier. Och som under 1950-talet bl a spelade med Seymour Östervalls orkester. Göstas bror, Ivar, var även han en talang inom musikens område. Ivar spelade kontrabas i olika band på hemorten.
Huldas make, Frans som nu efter flytten till det nya landet kom att kallas för Frank, jobbade som "blacksmith", (smed) vid järnvägen, sträckan Minneapolis-St. Louis. Hulda skötte hem och barn, men ibland när saknaden efter gamla Sverige blev för stark skrev hon brev till sina släktingar hemma i Sverige. Både Hulda och Frank var flitiga kyrkobesökare. Gudstron var en gemensam nämnare för makarna Vikström. Som medlemmar i Bethel Evangelical Curch of Minnesota, odlade man inte bara inte sitt andliga liv, man träffade även andra emigranter, kanhända för att umgås och tillsammans minnas sitt hemland. 1932 avlider Frank (Frans) Vikström, i en ålder av 67 år. Makarna har då varit bosatta i 28 år i Minnesota.
Ett år före sin död flyttar Hulda, som nu är änka, till sin kusin Alma Johnson född Vikgren 1877 och som 1908 utvandrade till Canada och Dome Creek i British Columbia. Alma och hennes man Oscar har en liten farm där kusinen Hulda finner en smula tröst i sin saknad efter maken Frank. I ett brev till en väninna daterat den 21 juni 1934 skriver Hulda:
"Ja hur mår ni der hemma här har dett rängna nästan varje dag
sen jag kom hit. Jag har tänkt på eder så många gånger men ni
börja väl ha varmt nu. Ja om ni fick se hur trefligt det är, deras
farm siter emellan bergen. Ni skulle se så fina midsommarblom-
mor det är ock många andra fina växter. Skall gå på skollfäst i
måron, ja här är så tyst ock stilla så jag riktigt njuter. Ja må nu
Gud var med eder, hälsa mrs Hanson om ni träfa henne, vänligt
Hulda Wickstrom"
Den 10 juli 1935 insjuknar den 59-åriga Hulda Lovisa plötsligt. Morgonen därpå skickar Oscar Johnson ett telegram till sonen Marino Vikström vilket lyder: "Din mor är sjuk hon förväntas inte överleva". Under natten den 11 juli avlider Hulda Vikström i sin säng i Dome Creek i Canada. På andra sidan av jordklotet den 14 juli, följer Vilma Elisabeth Lundkvist sin syster in i döden. Långt från varandra, men ändå förenade i evigheten.
Frans och Hulda Vikström här med sonen Hugo Marino i
mitten. Marino var fem år när flytten gick över Atlanten.
Marino var verksam som lärare, gift med Myra Brenning
och pappa till döttrarna Delores och Phyllis. Marino gick ur
tiden 1978.
Vilma Lundkvist med familj i Storfors. Från vänster: Greta, Astrid,
Vilma, Onny, maken Georg med sonen Odal samt Dagny. Detta foto
skickade Vilma till sin syster Hulda i Amerika. 1991 kom det åter -
och hamnade i min ägo hemma i Hortlax.
Det var hos kusinen Alma och hennes man Oscar
Johnson som Hulda kom att tillbringa sin sista tid
i sitt liv. Alma föddes 1877 i Stensjökullen och ut-
vandrade till Canada 1908. På bilden syns Oscar
och Alma under ett besök i Stanley Park, Vanco-
uver. Året är 1947.
ROGER LINDQVIST.
(Artikeln publicerades i Piteå Tidningen den 18 november 2006).
Att lämna Blåsmark och fädernegården i Stensjökullen, föräldrarna Erik och Maria Eriksson samt alla syskon, vänner och bekanta var något som Hulda länge oroat sig för. Men i det nya landet skulle ju allt bli till det bättre, det var det många som vittnat om. Inte minst maken Frans, som lovordat det "förlovade landet" efter ett besök på egen hand strax efter deras giftermål 1889. Hulda föddes året 1876, i början av december månad, i ett land där konung Oscar II regerade. I Stensjökullen hade fadern Erik Anton köpt ett hus 1878 där familjen så småningom kom att bo. Av den ursprungliga syskonskaran på tio barn fanns vid Huldas avresa nu åtta kvar i livet. Lillasystern Hilma dog 1881 endast två år gammal, till föräldrarnas stora förtvivlan.
1887 besöktes familjen Eriksson ånyo av bottenlös sorg, lille Karl gick bort vid fem års ålder och lämnade ett stort tomrum efter sig. Modern Maria berättade att deras broder nu var i himlen hos Gud, och att de återigen en dag skulle mötas i den himmelska härligheten. Det var en tro och en stark förvissning som Hulda skulle bära med sig resten av sitt liv. Johan Anton (1875-1945) var den förstfödde av Erik och Marias barn. Han bildade så småningom familj, gifte sig 1900 med Hilda Lindqvist (1881-1934) född i Blåfors. En dotter föddes i äktenskapet, Vilma Elisabeth (1884-1935) hon var sju år yngre än storasyster Hulda. Systrarna Eriksson avled nästan samtidigt, endast med tre dagars mellanrum. Hulda dog den 11 juli i Dome Creek, British Columbia, Canada. Vilma som var gift med smeden Georg Lundkvist (1884-1946) från Storfors gick ur tiden den 14 juli 1935.
Jonas Algot (1886-1963) övertog hemgården i Stensjökullen efter faderns frånfälle. 1914 ingick han äktenskap med Ida Maria Vikström (1893-1965) i familjen föddes tio barn. Johanna Alvina (1888-1970), min farmor, ingick äktenskap 1911 med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors. Amandus syster, Hilda, var som tidigare nämnts gift med min farmors bror Johan. Karl Viktor (1890-? emigrerade som tjugoåring till Minneapolis i Nordamerika liksom systern Hulda. Någon gång vid första världskrigets utbrott försvann Viktor spårlöst. Trots efterforskningar fick "gåtan Viktor aldrig någon lösning. Ernst Erik (1893-1969) var den yngste medlemmen i den Erikssonska familjen. Gift 1918 med Svea Fredrika Lidman (1896-1957). Ernst och Svea fick fem barn, däribland den begåvade musikern Gösta, som sedermera flyttade till Stockholm för musikstudier. Och som under 1950-talet bl a spelade med Seymour Östervalls orkester. Göstas bror, Ivar, var även han en talang inom musikens område. Ivar spelade kontrabas i olika band på hemorten.
Huldas make, Frans som nu efter flytten till det nya landet kom att kallas för Frank, jobbade som "blacksmith", (smed) vid järnvägen, sträckan Minneapolis-St. Louis. Hulda skötte hem och barn, men ibland när saknaden efter gamla Sverige blev för stark skrev hon brev till sina släktingar hemma i Sverige. Både Hulda och Frank var flitiga kyrkobesökare. Gudstron var en gemensam nämnare för makarna Vikström. Som medlemmar i Bethel Evangelical Curch of Minnesota, odlade man inte bara inte sitt andliga liv, man träffade även andra emigranter, kanhända för att umgås och tillsammans minnas sitt hemland. 1932 avlider Frank (Frans) Vikström, i en ålder av 67 år. Makarna har då varit bosatta i 28 år i Minnesota.
Ett år före sin död flyttar Hulda, som nu är änka, till sin kusin Alma Johnson född Vikgren 1877 och som 1908 utvandrade till Canada och Dome Creek i British Columbia. Alma och hennes man Oscar har en liten farm där kusinen Hulda finner en smula tröst i sin saknad efter maken Frank. I ett brev till en väninna daterat den 21 juni 1934 skriver Hulda:
"Ja hur mår ni der hemma här har dett rängna nästan varje dag
sen jag kom hit. Jag har tänkt på eder så många gånger men ni
börja väl ha varmt nu. Ja om ni fick se hur trefligt det är, deras
farm siter emellan bergen. Ni skulle se så fina midsommarblom-
mor det är ock många andra fina växter. Skall gå på skollfäst i
måron, ja här är så tyst ock stilla så jag riktigt njuter. Ja må nu
Gud var med eder, hälsa mrs Hanson om ni träfa henne, vänligt
Hulda Wickstrom"
Den 10 juli 1935 insjuknar den 59-åriga Hulda Lovisa plötsligt. Morgonen därpå skickar Oscar Johnson ett telegram till sonen Marino Vikström vilket lyder: "Din mor är sjuk hon förväntas inte överleva". Under natten den 11 juli avlider Hulda Vikström i sin säng i Dome Creek i Canada. På andra sidan av jordklotet den 14 juli, följer Vilma Elisabeth Lundkvist sin syster in i döden. Långt från varandra, men ändå förenade i evigheten.
Frans och Hulda Vikström här med sonen Hugo Marino i
mitten. Marino var fem år när flytten gick över Atlanten.
Marino var verksam som lärare, gift med Myra Brenning
och pappa till döttrarna Delores och Phyllis. Marino gick ur
tiden 1978.
Vilma Lundkvist med familj i Storfors. Från vänster: Greta, Astrid,
Vilma, Onny, maken Georg med sonen Odal samt Dagny. Detta foto
skickade Vilma till sin syster Hulda i Amerika. 1991 kom det åter -
och hamnade i min ägo hemma i Hortlax.
Det var hos kusinen Alma och hennes man Oscar
Johnson som Hulda kom att tillbringa sin sista tid
i sitt liv. Alma föddes 1877 i Stensjökullen och ut-
vandrade till Canada 1908. På bilden syns Oscar
och Alma under ett besök i Stanley Park, Vanco-
uver. Året är 1947.
ROGER LINDQVIST.
(Artikeln publicerades i Piteå Tidningen den 18 november 2006).
Inför folkparkspremiären sommaren 1975
Ensam och stark - Pierre Isacsson, 27, har gjort succé på egen hand
och drar nu ut i folkparkerna som nybliven diamantskiveägare. Scen-
klädseln har hans fästmö Eva Svedbrant sytt.
Nu behöver du inte drömma längre. Sommaren är snart här. Bästa beviset får du när folkparkerna slår upp sina grindar för en ny fullspäckad säsong. Ett tag var det osäkert om Centralorganisationen skulle kunna fortsätta underhållningen i samma utsträckning som tidigare år, men man fick statsanslag. Bokningarna är minst lika många i år som tidigare, berättar Olle Johannesson, när man visade upp ett smakprov på den fullspäckade repertoar på Berns i Stockholm. Totalt kommer man att bjuda på 4 000 olika evenemang med cirka 3 000 artister.
Ett av de intressantaste och fräschaste namnen för säsongen är Pierre Isacsson, 27, som numera står på egna ben. I mitten av maj börjar han sin turné tillsammans med Schlager-SM-tvåan Gimmicks i Göteborg. Först den 31 augusti efter 80 uppträdanden slutar de turneandet i Mölndal. Därmed är epoken Pierre Isacsson och Gimmicks slut. Deras samarbete började på en krog i Stockholm och slog så väl ut att de tillsammans engagerades för parkerna.
För Pierre är det premiär kan man säga. Förra året turnerade han med hela Family Four bakom sig.
-Nervöst? Inte alls, säger han. Det är klart att jag känner ett större ansvar. Men jag är glad att vi fått så många jobb under sommaren. Pierre och Gimmicks tillhör de mest populära just idag vid sidan av Lill-Babs, Grus i dojjan och Tjaddenrevyn. Pierres och gruppens scenkläder går i vitt och rosa. Han bär tajt, rågfärgad dress med bandkanter och rosa-lila stövlar. Gimmicks flickor, Diana och Anette, rosa klänningar och lila stövlar.
-Min fästmö har gjort scenkläderna, berättar Pierre stolt. Snygga heller hur? Pierre är förlovad med Eva Svedbrant, och under turnén hänger hon med gänget söderut.
-Eva har ett par butiker i södra Sverige, som hon kan titta till samtidigt. Till vardags bor den nye idolen på Söder i Stockholm. I ett vanligt hyreshus så det där med att gå ned i källaren och mata loket med metatabletter har ingen som helst anknytning till Pierres privatliv. Showens arrangemang har gruppen utarbetat tillsammans och Pierre har själv skrivit en hel del av numren.
-Finns det kanske några planer på en skivinspelning med idolen Pierre och populära Gimmicks till hösten?
-Nej, vi jobbar tillsammans i sommar. Och sedan går vi åt skilda håll.
Kjerstin Dellert åker på Riksteaterturné med "Sommar, sommar, sommar"
Jokkmokks Jokke reser i parkerna liksom Bertil Boo.
Mimaren Yan Swahn pratar taktik med veteranen Kalle Kinch.
Lasse Lönndahl "somrar" också på turné med Kjerstin Dellert.
Populära och smått galna Rockfolket: Rock-Ragge, "Burken" Björklund,
presentatören Bertil Bertilsson, Sigge Ernst och Åke Larsén.
Folkparkernas VD Olle Johannesson och artistchefen Arne Söderlund
hälsar Barbro Svensson välkommen till Berns.
Outslitliga Brita Borg reser runt i parkerna med "Gamla goda tider".
---------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 24 april 1975.
/Mötte Pierre Isacsson och Gimmicks midsommarhelgen 1975 när vi spelade på Brännaberget i Överkalix. Såg hans scenshow där bl a låten "Då går jag ned i min källare" fanns med. Pierre omkom tragiskt ombord på Estonia i september 1994. Mimaren Yan Swahn förekom flitigt i TV:n under 70-talet. Swahn bor numera i Randers på Jylland. Jokkmokks Jokke el. Bengt Djupbäck föddes 1915 och avled 1998. Ligger begravd på kyrkogården i Voullerim. Rockfolkets Bertil Bertilsson (mötte honom på Piteå Havsbad när han var presentatör under en danskväll) föddes 1940 och avled 2003. Trummisen Åke Larsén har också ett förflutet som poptrumslagare i bandet New Generation. Sigge Ernst eg. Siegfried Unterseher föddes i 1940 i Kitzingen - Tyskland. Spelade gitarr i Rockfolket. Jobbar numera som bilmekaniker. Burken Björklund, förekom i filmen Fridolfs farliga ålder från 1959, med Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Kalle Kinch som finns i denna artikel, föddes 1892 och gick ur tiden 1981. Kinch var operasångare samt även teaterdirektör. Så till sist Brita Borg, som under en följd av år kamperade ihop med bl a Povel Ramel, Martin Ljung mfl var född 1926 och gick bort 2010./
/Roger Lindqvist.
Vinexperten Bengt Frithiofsson med fru Kicki - 1972
Vinexperten Bengt Frithiofsson har vi alla lärt känna som en av de stora profilerna i TV4. 1972 figurerade han tillsammans med hustrun Kicki i veckotidningen Hänt i Veckan. Där berättades det att paret Frithiofsson startat en spalt i tidningen Malta News. Vad man skrev om? Ja, kanske man kan våga sig på en gissning att det handlade om exklusiva viner?
-------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 2 juni 1972.
Tage Ram Bilaffär AB - Piteå
---------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 3 juni 1955.
(Jag ber om överseende om samma annons, artikel eller bild åter
mot förmodan skulle slinka förbi mitt vakande öga. Men efter nära
3.000 blogginlägg så är mitt öga kanhända inte lika vaket längre?)
/Roger.
Kollision på Rådhustorget i Piteå - 1955
RÅDHUSTORGET I PITEÅ var i går platsen för en kollision mellan en
personbil och en motorcykel, båda hemmahörande i Piteå. MC-föraren
blev skadad i bl a ena knät och fördes till lasarettet där han fick kvar-
stanna. Olyckan inträffade när personbilen skulle vika in på Kyrkbro-
gatan i riktning mot södra hamnen, och motorcyklisten kom i västlig
riktning. Personbilen fick kylarmaskeringen förstörd, en stänkskärm
tillbucklad och båda framlyktorna sönderslagna. Även motorcykeln
fick avsevärda skador.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 19 augusti 1955.
Rolf Åhmans i Sörbyn - midsommar 1978
Sörbyn ett favoritställe sommartid. Spelade tre gånger här varje
sommar. Premiären, midsommarafton och avslutningen. Just denna
kväll var för mig lite speciell. Med i våran orkesterbuss åkte en ung
tjej med dom vackraste blå ögon jag någonsin sett; Elisabeth! Efter
lite övertalning så åkte hon äntligen med. Året därpå, midsommar
1979, förlovade vi oss. Och kan ni gissa vart vi åkte? Jo, till Sörbyn
än en gång, där Rolf Åhmans återigen spelade upp till midsommar-
dans.
ROLF ÅHMANS spelade i Sörbyn midsommarafton 1978. Kvällen där-
på, midsommardagen, spelade vi i Logen Tallheden, Altersbruk.
Den här helgen var lite speciell, Elisabeth, flickan med de vackra blå
ögonen åkte med. Idag 32 år senare sitter vi här som farmor och far-
far till barnbarnen Norah och Max.
ROGER spelar på sina Ludwigtrummor, midsommaraftonen 1978 i
Sörbyn.
Midsommardagen spelade Umeåorkestern Bandet upp till dans.
Dagens gubbe
Dagens gubbe ser en aningen engelsk ut. En man med rosett och plommon-
stop. En sann gentleman, lite smått aristokratisk. Kanske på väg till sin käraste?
Men vänta, var är blommorna?
Teckning: Roger Lindqvist.
Tillbaka till platsen....
Idag åkte vi på en liten biltur min mor och jag. När vi åkte genom byn
så svängde vi in på en för oss välkänd plats. Nästan på dagen för 36
år sedan, fyllde min morfar 75 år. Av den anledningen åkte vi dit för
att fira honom. På den här balkongen stod min mor. Vid dagens besök
stod hon inte på balkongen, hon satt i bilen och mindes tillbaka till den
julidagen 1974, då allt såg så mycket annorlunda ut....
....då hon var i blomman av sitt liv, och då många av de nära och kära
fortfarande fanns så nära. Till höger om mamma Maj-Gerd står brodern
Lennart som gick bort 2009.
En välkänd dörr - på en välkänd adress. Här bodde morfar 1970-1988.
G:a pensionärshemmet i Hortlax.
Samma plats, fast tio år senare, sommaren 1984. Morfar fyllde 85 år
den här julidagen och blev i vanlig ordning ordentligt uppvaktad av de
nära och kära. Fyra personer på bilden finns inte längre. Morfar Sanfrid,
död 1989, sonen Lennart, död 2009, svärsönerna Sune och Gösta, avlid-
na 2007 resp. 2005.
Samma plats ser ut så här idag; fredag den 23 juli 2010.
Hortlax kyrkogård badade i sol när vi besökte den för att titta till
min fars och min mormor och morfars gravar.
Sanfrid och Beda Lundgren.
John Lindqvist.
Att minnas sina anhöriga är ett sätt att hålla dem ständigt levande. Och det
var precis det vi gjorde denna dag, när vi tillsammans återvände till de där
välkända gamla platserna. Fredagen den 23 juli, blev med andra ord en dag
som vi mindes tillbaka med kärlek och värme - på alla de som inte längre
finns ibland oss.
Att ratta en SCANIA-VABIS årsmodell 1940
Fortsatt svenskt sommarväder
Igår morse hälsade åskan på, och det med besked. Även omkring klockan åtta på kvällen gjorde den sig en runda förbi. Idag har solen suttit i sin himmel och bara lyst med sina soliga strålar ner på människor och ett och annat djur. Dock inte på herr och fru mullvad, som dagarna i ända föredrar att hålla sig under jord. Vad nu det kan vara bra för? Har just precis tänt grillen. Har köpt ett par stycken grillspett med något väldigt spännande på. Vad det är....ja, om detta tvista de lärde.
Nu säger hustrun att det är dags att bege sig ut - och då är det bara att snällt lyda!
Mvh grillmästare R. Lindqvist.
Nu säger hustrun att det är dags att bege sig ut - och då är det bara att snällt lyda!
Mvh grillmästare R. Lindqvist.
Dans för mogen ungdom - påsken 1975
Påskhelgen 1975 spelade vi i Rolf Åhmans upp till dans på Forum i
Luleå, tillsammans med Kjell-Bertils och Toreson. Även på trav-
restaurangen Spiltan i Boden, bjöds det upp till mogen dans. Där
spelade Allt för Alla och Accent. Denna annons var införd i Norrbottens
Kuriren den 27 mars 1975.
ALLT för ALLA - Boden.
ACCENT - Boliden.
ROLF ÅHMANS - Älvsbyn.
KJELL-BERTILS - Piteå.
TORESON - Skellefteå.
Harry Brandelius på skivmärket "Husbondens Röst"
Stockholms Tidningen den 12 september 1939.
Katten Pelle - anställd av Anticimex
Kattpojken Per-Olof "Pelle" Lindqvist, Hortlax, sommarjobbar denna
sommar åt Anticimex som skadedjursutrotare. Man kan väl säga att
han haft hektiska dagar, och även nätter. Att jobba nattskift har han
ingenting emot. "Det blir en hel del slantar i plånboken", säger han på
sitt kattspråk när jag frågade honom häromsistens. På bilden kan man
tydligt se hur han går till väga vid infångandet av råttor. Han bär helt
enkelt hem fångsten till sin mamma och pappa, där han äter upp resp-
ektive skadedjur till lunch eller middag. Middagen intar han med den
övriga familjen vid köksbordet som brukligt är. Det kan även påpekas
att Pelle är en civiliserad kattgubbe, han använder sig t.o.m. av kniv
och gaffel när han sitter till bords. Om det mot förmodan blir rester över
lämnar han detta till sin storasyster Sessan, som inte är sen att tacka ja.
Just i denna sena afton befinner sig Pelle ute å tjänstens vägnar. Och det
skulle inte förvåna mig ett dugg om det inte ligger 5-8 stycken döda råttor
på farstukvisten tidigt i morgonbitti. Pelle förenar nytta med nöje. Enligt
socialstyrelsen uppmanas varje frisk katt att äta 3-4 råttor varje dag. En
kvot som våran Pelle uppfyller med råge. Men så ser han också väldigt
oförskämt pigg och alert ut.
Råttfotograf: Roger Lindqvist.
Hortlax Maskinstation - Andreas & David
ANDREAS och DAVID har haft bråda dagar de senaste veckorna.
Tillsammans har de startat firman HORTLAX MASKINSTATION - som
pysslar på med bl a Höförsäljning, snöskottning och föraruthyrning.
Det är en gammal dröm som gått i uppfyllelse för de båda barndoms-
kamraterna. Lycka till i framtiden, önskar jag de båda!
ANDREAS och DAVID ses här ute på en inspektionsrunda hemma i
Hortlax.
En äkta svensk gammal hölada, som väcker en massa minnen från
mina barndomssomrar. Denna gamla raritet står på en äng i hembyn
Hortlax.
I äldre dagar var det hästen som gjorde en stor del av grovjobbet.
Idag har traktorn tagit över och det med besked.
Foto: Roger Lindqvist.
Niclas Wahlgren om Pitepalt....
Apropå ämnet, Pitepalt, som behandlades i mitt förra inlägg, kommer jag osökt att tänka på programmet "Förkväll" som sändes i TV4, och där Niclas Wahlgren medverkade som gästkock. Han berättade om en god vän som bor häruppe i Piteå, och som han brukade hälsa på med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle blev Nicklas bjuden på nationalrätten nummer ett här i Piteå, och om detta berättade han om i TV-programmet. Han nämnde även de eventuella "biverkningar" som en Pitepalt kan åstadkomma; "Paltschwimen!" (Paltkoma) som han uttryckte sig. Ett gott betyg blev det i alla fall, för denna oemotståndliga (som åstminstone vi i Piteå tycker) rätt, som faktiskt Gert Fylking och Robert Aschberg rynkade på näsan åt när de senast besökte våran stad. Men kära läsare av denna blogg (ni som inte bor i stan med omnejd) gör som den trevlige och sympatiske Nicklas Wahlgren - åk till Piteå och lär känna våran underbara Pitepalt! Ja, ni kan faktiskt åka nu med detsamma, om det går. I Öjebyn, strax utanför stadsgränsen, finns en speciell paltrestaurang som fått namnet; "Paltzerian".
Palthälsningar från Roger.
Pitepalt!
Pitepalt med smör och lingonsylt kan i värsta fall orsaka för den
glupske den s.k. "Paltschwimen" (Paltkoma). Men glädjande nog
är tillståndet inte av allvarlig art. Så fort man vaknar upp ut koman,
ja, då kan det vara dags att fortsätta paltätandet. Ett glas kall mjölk
skänker anrättningen en extra krydda.
Paltfotograf: Roger Lindqvist.
En prins och prinsessa - på historisk mark
Prinsessan Norah som alldeles snart fyller två år. Här syns hon gå på
samma skogsstigar som även hennes farfarsfar en gång vandrade
omkring på. Skogen som ligger alldeles i närheten av Norahs hus, var
även ett kärt tillhåll för hennes farfar och pappa när dom var små.
Tanken svindlar!
Även prins Max, som hunnit bli 9 månader, befinner sig på historisk
mark. På samma plats byggde hans pappa och farbröder kojor i de
tallar som syns i bakgrunden. Det var även här som Max´farfar åkte
omkring med sin första cykel, av märket Rex. På den här platsen bru-
kade också farfarsfar arbeta ute på tomten så svetten rann, med div-
erse göromål. En i allra högsta grad historisk mark, alltså.
Hovfotograf: Farfar.
John Lennon gör ny LP - 1974
Lennon krånglar till inspelningarna. Men hans medmusiker är
glada. Dom får övertid.
Ny Musik - februari 1974.
Logardts bil AB - Öjebyn 1970
Piteå Tidningen 1970.
Rhonda Fleming - Tvålreklam 1954
Skådespelerskan Rhonda Fleming, som förresten fyller 87 år den
10 augusti, var en av drömfabriken Hollywoods stjärnor som gjorde
reklam för toaletttvålen LUX.
Andreas på slåtteruppdrag.....
Igår låg den här ängen klar för att slås. Och den som utförde jobbet
var......
Andreas. Men allra först ville traktorn ha en rejäl slurk soppa.
Bilverkstäder i Piteå 1970
En annons som presenterar tre av de bilverkstäder som fanns inom Piteå stad sommaren 1970.
Lennart Engmans Bilverkstad - Gökhemsgatan 3.
Enar Sundbergs Bilservice - Björkgatan 10.
Henry Olofssons Bil & Motor - Åsgatan 8.
Piteå Tidningens semesternummer "TURIST 70".
Sommaren 1970.
Lennart Engmans Bilverkstad - Gökhemsgatan 3.
Enar Sundbergs Bilservice - Björkgatan 10.
Henry Olofssons Bil & Motor - Åsgatan 8.
Piteå Tidningens semesternummer "TURIST 70".
Sommaren 1970.
ABBA-Frida & Lasse Berghagen - parkkväll i Piteå 1971
Jag ser den varje gång som det anordnas loppis i Badhusparken i Piteå. Den står där som ett minne över gamla fornstora dagar. Jag pratar om den scen, där de stora elefanterna en gång uppträdde varje sommar. De stora elefanterna då, vilka var det? Jo, bl a Anni-Frid Lyngstad, eller ABBA-Frida, som tillsammans med sina tre övriga kollegor, Björn, Benny och Agnetha, blev berömda och hyllade världen över. Här stod även en gång luleågrabben Gunnar Wiklund tillsammans med Ewa Roos och underhöll en rekordpublik på 5.000 personer. Ett rekord som för övrigt står sig än i denna dag. Bernt Dahlbäck med sin grupp Gå Runt Show, gästade Piteås parkkväll i början av 70-talet. Sten & Stanley, Gösta Knutsson, Sven-Gösta Jonsson, den rockande samen, har också beträtt golvtiljorna på Badusparkens scen. Lill-Babs och Bengt Sändh var upphov till stora dånande applådåskor sommaren 1971. Robban Broberg, Martin Ljung, Eva Rydberg, Jan Sparring, Mats Olin, Bosse Parnevik, Ted Gärdestad och Lasse Berghagen har alla någon gång stått i strålkastarljuset här i småstaden Piteå.
Urklippet som följer, är hämtat från en av dessa bejublade parkkvällar. Nämligen från onsdagen den 7 juli 1971. Den här kvällen uppträdde både Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen; under namnet "LASSE BERGHAGEN SHOW". Med i orkestern fanns trumslagaren Lasse Svensson, bror till inte helt okända Barbro "Lill-Babs" Svensson. Piteås egen Thord Carlsson uppträdde tillsammans med den kände norske programledaren Rolf Kirkvaag. Så låt oss minnas oss tillbaka till en ljuvligt varm sommarskön onsdagskväll för nästan exakt 39 år sedan när den svenska sommaren visade sig från sin absolut bästa sida. Så här är de nu: Lasse Berghagen, Anni-Frid Lyngstad, Thord Carlsson och Rolf Kirkvaag. Parkorkestern "Hörupp" spelar åter upp den välkända signaturmelodin, och in på scenen kommer parkvärden Gunnar Enqvist och parkvärdinnan Karin Sandberg. SHOWEN KAN BÖRJA!
/Roger Lindqvist.
Kvällens huvudattraktion: LASSE BERGHAGEN SHOW
En närmare titt på Lasse Berghagen och hans sällskap. Anni-Frid Lyng-
stad, stående, gitarristen Blixten Dahlman sittande med trummisen
Lasse Svensson. Mannen som står t.h. är för mig helt okänd.
Lasse Berghagen och Anni-Frid Lyngstad medverkade i Piteås
parkkväll med en bejublad show.
Andra omgången av parkkväll i Stadsparken i Piteå bjöd på varierande underhållning. Medverkande var Lars Berghagen Show med bl a Annifrid Lyngstad, parhästarna från Sommar på Skansen, Thord Carlsson och Rolf Kirkvaag, parkvärden Gunnar Enqvist späckad med historier och publikvärmande snack och därtill kommer värdinnan Karin Sandberg och husbandet Hörupp. Förutom underhållningen bjöds parkkvällspubliken på Janssons Frestelse tillagad på norskt vis. Anrättningen serverades dock enbart i teoretiskt skick och det bör man nog vara tacksam för. Den norska frestelsen är inte att rekommendera för ömtåliga magar.
Parkkvällen som gick i norskt-svenskt tecken inleddes med frågetävling där två norska och två svenska familjer kämpade mot varandra. Tävlingsledare för de svenske var Rolf Kirkvaag och Thord Carlsson basade för det norska laget. Tävlingen gick ut på att förstå så mycket som möjligt av respektive grannlands språk. Av resultatet att döma - 20 - 7 till Sverige - är det nog lättare att vara svensk i Norge än tvärt om. Men det är klart att när fotogen på svenska betyder fotomässig på norska är det inte så enkelt.
JANSSONS FRESTELSE
Det var i samband med frågetävlingen som den norska Janssons Frestelsen dök upp. Det gällde för norrmännen att skriva ned receptet på nämnda rätt medan de svenska herrarna skulle räkna upp Norges fyra största städer. Svenskarna klarade sin fråga med glans men för våra nordiska grannar, som aldrig sett en Janssons Frestelse, gick det sämre. Receptet borde egentligen hemligstämplas men om nu någon vill överraska eventuella sommargäster skall inte receptet undanhållas. Ett kilo surströmming och två matskedar matolja kokas lätt i 17 minuter. Därefter tillsättes en tesked ättika. Anrättningen omskakas kraftigt och sedan är det bara att ta för sig, med god aptit.
UNIK MÖSSA
Efter att ha kämpat länge och väl fick de två lagen mottaga var sin huvudbonad. En enorm keps i de svenska och norska färgerna. Mössorna är det enda kända i sitt slag och ägdes ursprungligen av de två frågeledarna som erhöll dem i samband med TV-programmet Sommar på Skansen. Lars Berghagen Show blev en klar succé. 2.487 personer hade löst entrébiljett och huvuddelen hade säkert kommit just för Berghagens skull. Och han är sannerligen något att titta på och höra på. Närmare två meter lång och en underbar sångare som sjunger om vardagliga ting. Om människor som verkar bekanta och platser som alla känner igen. Showen avslutades med hans mest kända låt "En enkel sång om frihet". Han lyckades också med konststycket att få hela publiken att sjunga med så det riktigt gungade i hela parken.
- Piteå hade nog varit världens bästa stad, som Thord Carlsson alltid
påstår, om det inte varit för lukten, sa Rolf Kirkvaag som ledde det
svenska laget fram till en förkrossande seger.
Det norska laget, med Thord Carlsson som frågeledare, lyckades
inte så bra poängmässigt. Det är tydligen lättare att förstå norska
för en svensk än tvärt om. Ett nytt recept på Janssons Frestelse
lyckades dock norrmännen tota ihop.
Lars Berghagen och Anni-Frid Lyngstad bjöd på en mycket fullödig
folkparksshow som värmde och fängslade publiken.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 8 juli 1971.
Urklippet som följer, är hämtat från en av dessa bejublade parkkvällar. Nämligen från onsdagen den 7 juli 1971. Den här kvällen uppträdde både Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen; under namnet "LASSE BERGHAGEN SHOW". Med i orkestern fanns trumslagaren Lasse Svensson, bror till inte helt okända Barbro "Lill-Babs" Svensson. Piteås egen Thord Carlsson uppträdde tillsammans med den kände norske programledaren Rolf Kirkvaag. Så låt oss minnas oss tillbaka till en ljuvligt varm sommarskön onsdagskväll för nästan exakt 39 år sedan när den svenska sommaren visade sig från sin absolut bästa sida. Så här är de nu: Lasse Berghagen, Anni-Frid Lyngstad, Thord Carlsson och Rolf Kirkvaag. Parkorkestern "Hörupp" spelar åter upp den välkända signaturmelodin, och in på scenen kommer parkvärden Gunnar Enqvist och parkvärdinnan Karin Sandberg. SHOWEN KAN BÖRJA!
/Roger Lindqvist.
Kvällens huvudattraktion: LASSE BERGHAGEN SHOW
En närmare titt på Lasse Berghagen och hans sällskap. Anni-Frid Lyng-
stad, stående, gitarristen Blixten Dahlman sittande med trummisen
Lasse Svensson. Mannen som står t.h. är för mig helt okänd.
Lasse Berghagen och Anni-Frid Lyngstad medverkade i Piteås
parkkväll med en bejublad show.
Andra omgången av parkkväll i Stadsparken i Piteå bjöd på varierande underhållning. Medverkande var Lars Berghagen Show med bl a Annifrid Lyngstad, parhästarna från Sommar på Skansen, Thord Carlsson och Rolf Kirkvaag, parkvärden Gunnar Enqvist späckad med historier och publikvärmande snack och därtill kommer värdinnan Karin Sandberg och husbandet Hörupp. Förutom underhållningen bjöds parkkvällspubliken på Janssons Frestelse tillagad på norskt vis. Anrättningen serverades dock enbart i teoretiskt skick och det bör man nog vara tacksam för. Den norska frestelsen är inte att rekommendera för ömtåliga magar.
Parkkvällen som gick i norskt-svenskt tecken inleddes med frågetävling där två norska och två svenska familjer kämpade mot varandra. Tävlingsledare för de svenske var Rolf Kirkvaag och Thord Carlsson basade för det norska laget. Tävlingen gick ut på att förstå så mycket som möjligt av respektive grannlands språk. Av resultatet att döma - 20 - 7 till Sverige - är det nog lättare att vara svensk i Norge än tvärt om. Men det är klart att när fotogen på svenska betyder fotomässig på norska är det inte så enkelt.
JANSSONS FRESTELSE
Det var i samband med frågetävlingen som den norska Janssons Frestelsen dök upp. Det gällde för norrmännen att skriva ned receptet på nämnda rätt medan de svenska herrarna skulle räkna upp Norges fyra största städer. Svenskarna klarade sin fråga med glans men för våra nordiska grannar, som aldrig sett en Janssons Frestelse, gick det sämre. Receptet borde egentligen hemligstämplas men om nu någon vill överraska eventuella sommargäster skall inte receptet undanhållas. Ett kilo surströmming och två matskedar matolja kokas lätt i 17 minuter. Därefter tillsättes en tesked ättika. Anrättningen omskakas kraftigt och sedan är det bara att ta för sig, med god aptit.
UNIK MÖSSA
Efter att ha kämpat länge och väl fick de två lagen mottaga var sin huvudbonad. En enorm keps i de svenska och norska färgerna. Mössorna är det enda kända i sitt slag och ägdes ursprungligen av de två frågeledarna som erhöll dem i samband med TV-programmet Sommar på Skansen. Lars Berghagen Show blev en klar succé. 2.487 personer hade löst entrébiljett och huvuddelen hade säkert kommit just för Berghagens skull. Och han är sannerligen något att titta på och höra på. Närmare två meter lång och en underbar sångare som sjunger om vardagliga ting. Om människor som verkar bekanta och platser som alla känner igen. Showen avslutades med hans mest kända låt "En enkel sång om frihet". Han lyckades också med konststycket att få hela publiken att sjunga med så det riktigt gungade i hela parken.
- Piteå hade nog varit världens bästa stad, som Thord Carlsson alltid
påstår, om det inte varit för lukten, sa Rolf Kirkvaag som ledde det
svenska laget fram till en förkrossande seger.
Det norska laget, med Thord Carlsson som frågeledare, lyckades
inte så bra poängmässigt. Det är tydligen lättare att förstå norska
för en svensk än tvärt om. Ett nytt recept på Janssons Frestelse
lyckades dock norrmännen tota ihop.
Lars Berghagen och Anni-Frid Lyngstad bjöd på en mycket fullödig
folkparksshow som värmde och fängslade publiken.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 8 juli 1971.
Kikki Danielsson dämpar farten 1987
/Piteå Tidningen den 5 maj 1987/
Dagens gubbe
En man med ett imponerande hakskägg. Har rakapparaten
möjligtvis gått sönder? Tycker det skall vara rätt så opraktiskt
i sommarvärmen. Nåväl, vill han prompt ha sin haka skägg-
bevuxen, så måste han väl få ha det.
Teckning: Roger Lindqvist.
Parkkväll i Piteå med Jan Sparring & ABBA-trummisen Per Lindvall
Jan Sparring besökte parkkvällen i Piteå den 30 juni 1971. Lennart
Sjöholms orkester kompade, och bakom trummorna satt Per Lind-
vall, som 1980 debuterade som trummis i ABBA. Per Lindvall är
född november 1959 och var således endast 12 år när han åkte ut
i parkerna med Jan Sparring.
/Piteå Tidningen den 30 juni 1971/
Flera nyheter vid Pite Havsbad - sommaren 1967
Den 29 april slår portarna upp för sommarsäsongen och sedan är det full rulle fram till september månad. Under juni månad skall matsalen vara öppen hela dagarna. Det blir dans onsdagar, fredagar och lördagar samt söndageftermiddag. Förr om åren har det bara varit dans en kväll i veckan under juni månad. I juli blir det dans varje kväll utom måndag, då alla Bingo-intresserade skall få sitt lystmäte stillat. Meningen är också att köra dans på söndagseftermiddagarna och även på kvällen. Programmet är detsamma fram till den 15 augusti då danskvällarna minskar något. För sommaren har en rad toppartister och topporkestrar engagerats.
-Vi torde väl aldrig tidigare ha slagit på så ordentligt ifråga om artister som i år, säger direktör Clifford Söderberg, som också väntar en stor turistström.
Pite Havsbad har med åren blivit ett begrepp när det gäller turism. Clifford Söderberg dväljer stora planer med ännu större utbyggnader av anläggningen men investeringsavgiften satte en käpp i hjulet för dessa planer. Anläggningen är i alla fall i den klass att den gott står sig i konkurrensen med andra berömda badorter i landet. I år kommer havsbadets snabbköp att byggas ut till det dubbla för att kunna ge turisterna en ännu bättre service när det gäller matfrågan. Campingplatsen ger plats för 700 campare. 30 stugor finns för uthyrning och efterfrågan är stor redan nu.
Pite Havsbad har utvecklats till den stora badorten i övre Norrland.
I fjol besöktes anläggningen av 200.000 turister och den siffran
väntas överskridas i sommar.
/Piteå Tidningens semesternummer "Turist 67"/
Lill-Babs & Peter Kraus
Sextiofyra var Lill-Babs förlovad med Peter Kraus aus München. Paret
skulle göra en TV-show tillsammans i Tyskland och bröllopsryktena
florerade som bäst. Nu blev det inte så. En ung långbent trubadur vid
namn Berghagen såg till att vi fick behålla Barbro hemma.
------HÄNT I VECKAN den 5 september 1974----------------------------
Lasse Berghagen anno 1972
/Hänt i Veckan den 23 november 1972/
Farmor Hannas kaffebricka
Här syns den - min farmor Hannas gamla välanvända kaffebricka.
Åtskilliga koppar kaffe och hembakat kaffebröd har genom åren
legat på den här brickan till de människor som gästade farmor och
farfars hus vid Hortlaxvägen. Jag tror mig även minnas att ett och
annat saftglas funnit sin plats här också. Saft och bullar till barnbarnen.
Amandus och Hanna - det gamla strävsamma paret som gick till
prästen i mars 1911. Här sitter dom, en sommar i början av 1960-talet.
Det var här som farmors fina bricka brukade stå, i skuggan av den sval-
kande rönnen. I familjen föddes 10 barn mellan åren 1911 - 1924.
Åke och Erik - flankerar sin mor och far, Amandus och Hanna.
Den yngste sonen Åke föddes 1924 och avled 2010. Erik var född 1912
och gick ur tiden 1986.
Lill-Babs kär igen!
Annons ur Hänt i Veckan den 10 mars 1972.
Musik på jobbet
MUSIK UNDER ARBETSTID nja, inte direkt, men kanhända musik
under lunchvilan. Danne ses här med sin gitarr. Sist vi talades vid
så sa han att han lytt sin faders goda råd och lyssnat till 60-talsbandet
THE SHADOWS. Kanske det blir att lira lite andra låtar än Jimi Hendrix
framöver? Ja, jag tror t.o.m. att Shadowslåten "APACHE" finns på Dan-
iels repertoar numera.
Dagens gubbe
Dagens gubbe tillhör utan tvivel det konstnärliga släktet. Hela hans
väsen utstrålar ett bohemiskt och konstnärligt leverne. Målar gör han,
skriver likaså, och även en och annan ton ritar han ner i sitt notpapper.
Han umgås med likartade. Dvs människor med en konstnärlig läggning.
Med många uppfriskande diskussioner om bl a livet och allt annat som
kan intressera en person med konst och författande som högsta livs-
intresse.
Teckning: Roger Lindqvist.
Fyra timmar i Ingvar Kamprads värld
En kväll sa min hustru (det som många hustrur någon gång i livet säger till sin man) -"Jag vill att vi åker till IKEA!". Ordet IKEA fick mig nästan att bli både yr och illamående. Jag har nämligen gått där förut. Och varje gång så har jag "råkat" bli less efter cirka 10 minuter. Som den snälle och ibland alltför beskedlige äkta man jag är, sa jag ; "Javisst, Bettan! vi åker till IKEA när helst du vill!". Hon tittade på mig och sa; "Va bra, vi åker redan imorgon".
Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.
När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.
-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.
Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.
-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.
Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.
Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".
Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.
Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.
En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.
När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.
I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.
Exakt klockan 08.00 stod vi med vår Volvo utanför Roberts och Jannices hus. Det är alltid skönt med lite ressällskap, så när vi frågade, så ville dom också följa med (inte att förglömma Max. Som även han åkte med till "IKEA-landet - Haparanda"). Eftersom dagen börjat redan klockan 06.15, så var jag ganska så trött och mosig i huvudet redan då vi passerade residensstaden Luleå. Efter ett välbehövligt stopp i Kalix med mat till Max och annat godis till oss vuxna så åkte vi sedan mot det hägrande målet IKEA.
När jag just passerat grinden in till Ingvar Kamprads värld, fick jag en sådan stark hemlängtan. Tänkte på idyllen därhemma. Långt bort från alla dessa köpgalna människor, som av någon konstig anledning faktiskt verkade njuta av varje steg som togs på IKEAS hård cementgolv. "Följ pilarna!" Stod det att läsa på en blå informationstavla. Men ju mer jag följde pilarna, desto mer yr i huvudet blev jag.
-"Å, gardiner, titta Roger!" Sa min fru med en något upphetsad röst. "Jag har ont i fötterna, och i höften, sa jag betydligt mer dämpad. Jag går och sätter mig". Jojo, att sätta sig var inte det allra lättaste. Räddningen blev barnhörnan, där det fanns både stolar och en bänk. Men när jag suttit där ett tag, så översvämmades platsen av små lekhungriga småttingar, som visst trodde att jag var IKEAS egen lekfarbror. Men oj, vad de bedrog sig.
Jag skyndade mig hastigt därifrån. Och i mitt allra innersta, tänkte jag på den stunden när jag åter skulle få komma hem och lämna "farbror Ingvar bakom mig". Jag tittade på klockan, och blev väldigt besviken när den talade om för mig att jag endast vistats i IKEA-landet 30 minuter. Efter en stund behövde jag uppsöka toaletten. Vi hade då hamnat på lampavdelningen, och min hustru (som lyste som ett litet ljus) frågade mig om smakråd angående två lampor, som hon tyckte skulle kunna passa i vårt köksfönster. Men inte var det lampor som jag hade i tankarna just då, det var helt andra saker.
-"Om jag inte går nu, så händer det en olycka, påpekade jag för min kära IKEA-frälsta fru. "Stannar du här runt omkring, frågade jag. "Javisst, sa hon, som ett hurtigt svar. När toabesöket var avklarat, kastade jag mig åter in med full fart (nåja, kanske halvfart) i IKEAS våld. När jag så kom fram till lampavdelningen, så lyste (märk vitsen) min hustru med sin frånvaro.
Jag mötte då sonen och hans sambo. "Har ni sett Elisabeth?" frågade jag. "Nej!", blev svaret. Då sattes "operation hitta Bettan" igång. Trötta fötter, kurrande mage, borttappad hustru, stark hemlängtan, ja, det var vad som pågick i mitt medvetande just vid tillfället. Efter mycket om och men, fann jag min hustru sittande på ett helt annat ställe än vad som tidigare hade beslutats om.
Det allra bästa under IKEA besöket var när jag äntligen satt där i matsalen, och tittade ner på mina tio köttbullar och tre potatisar. Samt en smarrig Cheesecake med jordgubbar på. Efter cirka fyra mörka timmar, kändes det skönt att åter starta den blå Volvon med riktning mot hemmet i Hortlax. Alldeles utpumpad stapplade jag in över tröskeln, slängde bilnycklar och andra attiraljer, och sjönk ned i soffan. Det tog flera timmar "att landa".
Jag har lovat mig själv, att detta kanhända var min absolut sista tripp till IKEAS land. Så snälla herr farbror Kamprad, jag svär dyrt och heligt att du aldrig någonsin mer ska se den där Lindqvist från Hortlax passera Ikeagrindrana i Haparanda. Istället så föddes tanken på att starta en aktionsgrupp; "VI SOM INTE GILLAR IKEA!" Om det nu mot förmodan skulle slumpa sig så ofantligt illa, att min hustru bönar och ber att vi bara måste återvända till denna plats, så vet jag inte vad som händer. Men den tanken skjuter jag i denna stund resolut åt sidan.
Den absolut största behållningen under färden mot IKEA landet, var
att Max åkte med. Utan hans närvaro så hade dagen varit förspilld.
En korvmacka och varm choklad är heller inte så illa. Betydligt
mer njutbart än att förstöra sina stackars fötter hos den där Kamprad
i Haparanda.
När jag och hustrun kom till farbror Kamprads gardinavdelning - fick
jag nog. Med en trött och ömmande rygg, samt onda fötter, drog jag
mig tillbaks till barnens lekavdelning. Där fick jag sitta och ta igen mig
en liten stund. Men när platsen plötsligt invaderades av leksugna smått-
ingar så gick jag hastig därifrån. Man trodde visst att jag var IKEAS
egen mys- och lekfarbror.
I lekavdelningen fanns denna färggranna bildskärm. När den visade
ordet Roligt, kändes det som ett slag mot mitt redan uttråkade ansikte.
Fler fästingar....
Häromdagen så upptäckte vi en fästing som krampaktigt sugit sig
fast vid Sessans hals. Efter en stunds "operation" fick jag loss den.
Två dagar därpå kommer hennes lillebror Pelle hem med en likadan
fuling som även den fanns vid halsregionen. Den gick realtivt fort att
ta bort. Och jag antar att det väntas fler "fästingoperationer"....
I TV:ns barndom
/Hem-Tips - gruppkorsband från Konsum oktober 1956/
Småbilen; Heinkel Kabine årsmodell 1957
/Aftonbladet den 30 maj 1957/
Morris Minor 1000 - 1957
/Aftonbladet den 30 maj 1957/
PV 544 SPORT - 1965
/Norra Västerbotten den 6 juni 1968/
Så såg popsommaren 1968 ut....
TURNÉBILARNA BARA RULLAR - SOMMAREN 1968....
TOM & MICK. D.v.s Tommy Körberg och Michael Johansson.
Att det är många band som startar turnéer under sommaren är självklart - med tanke på pengarna. Och tänk sedan på alla "vanliga" artister som rör sig i buskarna.....
Hela innesäsongen har managers legat i selen hårt och intensivt för att boka in "sina" adepter på så många platser som möjligt. Och resultatet av detta arbete har redan visat sig.
Under de två senaste veckorna har den stora Folkparkspremiären timat. Med mer eller mindre gott resultat. Recensionerna brukar betyda en del för de berörda artisterna - ganska handgripligt. Mycket rosor i pressen betyder ökade gager nästa säsong. Och motsatsen betyder färre engagemang. Alltså en industri....
SKRÄMMANDE
Men artisterna ger sig inte. Turnélistorna brukar se skrämmande ut för banden - artisterna. Under tiden 24 maj - 31 augusti ska:
TOM & MICK göra drygt 80 platser, vilket betyder flera uppträdanden varje kväll, så klart. 22 juni kommer de t ex till Skellefteå och samma dag uppträder de också i Sikfors.
OLA & JANGLERS gör under samma tid (24 maj - 31 augusti) drygt 70 platser. Och det kan bli ganska hett. Se här: 21 juni Lappvattnet/Sikfors, 22 juni Överkalix/Tärendö, 23 juni Skellefteå/Teg. Ledigt 24 och 25, därefter Piteå 26 juni, Norsjö 28 augusti.
HOUNDS besöker under samma tid drygt 80 platser, därav en liten avstickare till till Norge 24 - 28 juli.
THE KINKS - det engelska innebandet klämmer 21 platser under tiden 8 juni - 23 juni. Premiär i Örebro. Bandet kommer dock inte till Skellefteå.
KÖRIGT
Detta var bara fyra exempel på några popband. Som visserligen är populära - eller kanske mycket aktuella - men ändå inte de där dokumenterat publiksäkra i Sverige, ännu. När det rör sig om storfräsarna Hep Stars och några av "gammfolket", Lill Lindfors, Anna-Lena Löfgren t ex förstår man att det blir ännu mer körigt.
/Norra Västerbotten den 8 juni 1968/
TOM & MICK. D.v.s Tommy Körberg och Michael Johansson.
Att det är många band som startar turnéer under sommaren är självklart - med tanke på pengarna. Och tänk sedan på alla "vanliga" artister som rör sig i buskarna.....
Hela innesäsongen har managers legat i selen hårt och intensivt för att boka in "sina" adepter på så många platser som möjligt. Och resultatet av detta arbete har redan visat sig.
Under de två senaste veckorna har den stora Folkparkspremiären timat. Med mer eller mindre gott resultat. Recensionerna brukar betyda en del för de berörda artisterna - ganska handgripligt. Mycket rosor i pressen betyder ökade gager nästa säsong. Och motsatsen betyder färre engagemang. Alltså en industri....
SKRÄMMANDE
Men artisterna ger sig inte. Turnélistorna brukar se skrämmande ut för banden - artisterna. Under tiden 24 maj - 31 augusti ska:
TOM & MICK göra drygt 80 platser, vilket betyder flera uppträdanden varje kväll, så klart. 22 juni kommer de t ex till Skellefteå och samma dag uppträder de också i Sikfors.
OLA & JANGLERS gör under samma tid (24 maj - 31 augusti) drygt 70 platser. Och det kan bli ganska hett. Se här: 21 juni Lappvattnet/Sikfors, 22 juni Överkalix/Tärendö, 23 juni Skellefteå/Teg. Ledigt 24 och 25, därefter Piteå 26 juni, Norsjö 28 augusti.
HOUNDS besöker under samma tid drygt 80 platser, därav en liten avstickare till till Norge 24 - 28 juli.
THE KINKS - det engelska innebandet klämmer 21 platser under tiden 8 juni - 23 juni. Premiär i Örebro. Bandet kommer dock inte till Skellefteå.
KÖRIGT
Detta var bara fyra exempel på några popband. Som visserligen är populära - eller kanske mycket aktuella - men ändå inte de där dokumenterat publiksäkra i Sverige, ännu. När det rör sig om storfräsarna Hep Stars och några av "gammfolket", Lill Lindfors, Anna-Lena Löfgren t ex förstår man att det blir ännu mer körigt.
/Norra Västerbotten den 8 juni 1968/
Norahs viktlösa vovve
NORAH har skaffat sig en vovve. Fast av den lite mer speciella sorten.
Norahs hund är nämligen en Dalmatiner i viktlöst tillstånd. Så när hon
ska ut för att rasta den, så svävar den cirka en dryg halvmeter från
marken. Men Norah är bara glad för det. Hon älskar sin nyinköpta vov-
ve väldans mycket.
Här ser vi Norah i hennes fina lekstuga. Hunden kunde inte vara med
på bild. Den låg och sov så skönt i skuggan under Norahs äppelträd.
JIMI HENDRIX - Live at Woodstock, augusti 1969
Hans liv fick ett abrupt slut den 18 september 1970 på Samarkand Hotel i London. Vid endast fyllda 27, tog allt slut. Supergitarristen Johnny Allen Hendrix hann ändå under sin korta livstid lägga världen för sina fötter. Men sin grupp The Experience uppträdde han på olika scener världen över, däribland på Gröna Lund i Stockholm. Sommaren 1969 gick den stora Woodstockfestivalen av stapeln. Jimi Hendrix var där, liksom många andra världskända stjärnor.
Häromdagen stack min yngste son en DVD i handen på mig. Det var Jimi på Woodstockscenen den där oförglömliga sommaren 1969. Som vanlig fanns även The Experience med i bakgrunden. För det var ju Jimi som alla ville se och lyssna på. Jag har sett dokumentären om Woodstock tidigare. Med bl a Rolling Stones och Joe Cocker. Nu skall jag även luta mig tillbaks i finsoffan för att ta del av klassisk rock och pop historia, med ingen mindre än Mr. Hendrix. Gurornas häxmästare, som inte längre finns här mitt ibland oss, utan idag lirar i en högre division!
/Roger.
Johnny Allen Hendrix. Gurornas häxmästare......
.....vars liv så tragiskt tog slut på Samarkand Hotel i London
den 18 september 1970.
Min yngste son är en sann beundrare av Jimi och hans musik.
Häromdagen gav han denna DVD till sin farsa. Nu ska jag luta
mig tillbaks i finsoffan för att avnjuta en av rockhistoriens största
gitarrister - kanske någonsin!
.............................................................................................................
Bilderna är hämtade från DVD:n: "Jimi Hendrix - Live at Woodstock"
Häromdagen stack min yngste son en DVD i handen på mig. Det var Jimi på Woodstockscenen den där oförglömliga sommaren 1969. Som vanlig fanns även The Experience med i bakgrunden. För det var ju Jimi som alla ville se och lyssna på. Jag har sett dokumentären om Woodstock tidigare. Med bl a Rolling Stones och Joe Cocker. Nu skall jag även luta mig tillbaks i finsoffan för att ta del av klassisk rock och pop historia, med ingen mindre än Mr. Hendrix. Gurornas häxmästare, som inte längre finns här mitt ibland oss, utan idag lirar i en högre division!
/Roger.
Johnny Allen Hendrix. Gurornas häxmästare......
.....vars liv så tragiskt tog slut på Samarkand Hotel i London
den 18 september 1970.
Min yngste son är en sann beundrare av Jimi och hans musik.
Häromdagen gav han denna DVD till sin farsa. Nu ska jag luta
mig tillbaks i finsoffan för att avnjuta en av rockhistoriens största
gitarrister - kanske någonsin!
.............................................................................................................
Bilderna är hämtade från DVD:n: "Jimi Hendrix - Live at Woodstock"
"Moterian" i Öjebyn
Piteå Tidningens turistspecial sommaren 1965.
"Moteria". En blandning av orden, Motell och Caféteria. Lägg märke
tlll ambulansen som syns i vänster bildkant. Moterian ja, idag heter
det "Paltzeria". Pga den nationalrätt som Piteå blivit känd för: Pitepalt!
"Norrlands Riviera"
Piteå Tidningens Turistspecial sommaren 1965.
Blev man sugen på bad någon varm sommardag, åkte man med
morsan och farsan i deras blå bubbla ner till färjstället i Pitsund.
Kom man från Hortlaxhållet, var man tvungen att invänta färjan
för överfart till Piteå Havsbad. Bodde man i stan, då var det bara
raka spåret, ingen väntetid på Pitsundsfärjan - som ibland kunde
vara ganska lång. Det hände även att jag och mina kompisar tog
cykeln ibland. Cyklade på Riks 13 (som den hette då) fullsmockat
med bilar. Trots detta kom vi levande fram, för att ta oss det där
efterlängtade doppet. För det mesta var badvattnet iskallt, ingen
större njutning alltså. I Kjell Sundvalls klassiska; "Vi hade i alla fall
tur med vädret", spelades badscenen med sonen in på Piteå Havs-
bad. Efter mycket tjatande i bilen vill sonen i familjen ta sig ett dopp.
Pappan - spelad av Rolf Skoglund - stannar så till sist vid ett badvatt-
en. Mycket frustrerad hör han så sonen säga: "Pappa, jag vill inte
bada. Det är så kallt!" Varvid pappan i sitt något frustrerade tillstånd
alldeles högröd i ansiktet ryter: "TYST UNGE! BAAAADA!"
Soliga Piteå! Soliga Piteå Havsbad! Soliga Norrlands Riviera!
Enkelt och spartanskt kan kanske tyckas, men det var så här det en
gång började. Grundaren Elof Söderberg, överlät så småningom
Havsbadet till sonen Clifford. Idag finns här ett stort hotellkomplex.
Hotellkungen; Hilding Holmqvist, har satsat stort sedan han köpte hela
rasket för flertalet år sedan. Men det har gett utdelning. Det är inte för
inte som han går under namnet: "Hotellkungen". Lite kuriosa, vår 1:a
tvättmaskin som pappa och mamma köpte någon gång i slutet av 60-
talet, köpte man av en försäljare vid namn Hilding Holmqvist. Samma
man som idag tituleras Hotelldirektör.
En angenäm lördagseftermiddag
Från en något molnig början på dagen, bjöd fortsättningen av dagen på riktigt härligt svenskt sommarväder. Eftermiddagen tillbringades hemma hos min mor, tillsammans med kusinen Åsa och hennes man Lennart. Gerd och Stig-Arne var också med. En i allra högsta grad lyckad lördag - med andra ord. Kul att träffa Åsa och Lennart. Det var alldeles för länge sedan som vi hade möjlighet att sitta ner över en kopp kaffe och prata. Hoppas det blir mer tillfällen i framtiden. Tyvärr så är avstånden alltför långa. Åsa med familj, bor i Gällivare, inte nästgårds precis. Hoppas ni får en bra semester ni båda, Åsa och Lennart.
Vi tillbringade några sommarveckor varje sommar,
när Åsa med familj hälsade på i Hortlax. Bilden
härrör från cirka 1969/70?
Vi tillbringade några sommarveckor varje sommar,
när Åsa med familj hälsade på i Hortlax. Bilden
härrör från cirka 1969/70?
Rolf Åhmans - Kanislogen & Vändträsk - 1980
Spelning på Kanislogen fredagen den 1 augusti 1980.....
.....kvällen därpå, lördagen den 2 augusti, fanns vi på plats i Logen
Vändträsk. Fullsatt på båda ställena! Ringlande köer, så långt ögat
kunde nå.
"Natten vi aldrig glömmer!"
"När sanningen kommer fram, kommer Sverige att skakas i sina grundvalar!"
(Hans Holmér vid en av de första presskonferenserna efter mordet)
Vad var det då han egentligen menade? Ja, när han fick den frågan en tid därefter, vägrade han svara på journalistens fråga.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är lördagen den 1 mars 1986. Elisabeth börjar jobba efter en lång tids barnledighet. Själv så är jag hemma med sönerna Andreas och Robert. På televisionen denna morgon väntar programmet "Go´morron Sverige" med programledaren Fredrik Belfrage. Trots att både Andreas och Robert inte direkt har åldern inne för att intressera sig för en tidig lördagsmorron underhållning, sätter jag på TV:n i hopp om att dom i alla fall kanske vill titta på det barnblock bestående av Familjen Flinta som varje lördag brukar dyka upp i rutan. Jag blir en aningen misstänksam, och förstår att nåt allvarligt har hänt, när man meddelar att det ordinarie programmet har utgått och istället kommer ett extra Aktuellt att sändas.
Ingela Agardh presenterar nyheterna denna morgon. Med en gravallvarlig min berättar hon att Sveriges statsminister, Olof Palme, skjutits till döds klockan 23.21 fredagskväll i korsningen Sveavägen - Tunnelgatan. Olof Palme förs i ilfart till Sabbatsbergs sjukhus tillsammans med hustrun Lisbeth. Klockan sex minuter över midnatt dödsförklaras statsministern. Ett Sverige i djup chock. Själv så satt jag vid TV:n och försökte fökja alla de nyhetsrapporteringar som kom in till Aktuelltstudion.
24 år har nu gått. Än har ingen mördare ställts inför domstol - och kommer nog eller så aldrig att göra. Vem eller vilka var det då som iscensatte statsmimistermordet? Ja, det finns många frågetecken på vägen. Och ju längre man försöker att tränga in i denna mordhistoria, desto mer förbryllad blir man. Trots omfattande utredningar, så står utredningen på ruta nummer ett i denna dag. Och personligen hyser jag inget hopp om att - i alla fall under min livstid - kunna få möjlighet att uppleva en fällande dom över den/de personer som avrättade Olof Palme på öppen gata - en helt vanlig kväll, i en helt vanlig storstad.
Roger Lindqvist.
1988 utgavs Hans Holmérs historia om mordet på Palme.
Journalisten och författaren Dieter Strand följde Olof Palme hack i häl
under valrörelsen 1979. En intressant och inträngade skildring hur det
kunde se ut "bakom kulisserna". Läsvärt!
(Hans Holmér vid en av de första presskonferenserna efter mordet)
Vad var det då han egentligen menade? Ja, när han fick den frågan en tid därefter, vägrade han svara på journalistens fråga.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är lördagen den 1 mars 1986. Elisabeth börjar jobba efter en lång tids barnledighet. Själv så är jag hemma med sönerna Andreas och Robert. På televisionen denna morgon väntar programmet "Go´morron Sverige" med programledaren Fredrik Belfrage. Trots att både Andreas och Robert inte direkt har åldern inne för att intressera sig för en tidig lördagsmorron underhållning, sätter jag på TV:n i hopp om att dom i alla fall kanske vill titta på det barnblock bestående av Familjen Flinta som varje lördag brukar dyka upp i rutan. Jag blir en aningen misstänksam, och förstår att nåt allvarligt har hänt, när man meddelar att det ordinarie programmet har utgått och istället kommer ett extra Aktuellt att sändas.
Ingela Agardh presenterar nyheterna denna morgon. Med en gravallvarlig min berättar hon att Sveriges statsminister, Olof Palme, skjutits till döds klockan 23.21 fredagskväll i korsningen Sveavägen - Tunnelgatan. Olof Palme förs i ilfart till Sabbatsbergs sjukhus tillsammans med hustrun Lisbeth. Klockan sex minuter över midnatt dödsförklaras statsministern. Ett Sverige i djup chock. Själv så satt jag vid TV:n och försökte fökja alla de nyhetsrapporteringar som kom in till Aktuelltstudion.
24 år har nu gått. Än har ingen mördare ställts inför domstol - och kommer nog eller så aldrig att göra. Vem eller vilka var det då som iscensatte statsmimistermordet? Ja, det finns många frågetecken på vägen. Och ju längre man försöker att tränga in i denna mordhistoria, desto mer förbryllad blir man. Trots omfattande utredningar, så står utredningen på ruta nummer ett i denna dag. Och personligen hyser jag inget hopp om att - i alla fall under min livstid - kunna få möjlighet att uppleva en fällande dom över den/de personer som avrättade Olof Palme på öppen gata - en helt vanlig kväll, i en helt vanlig storstad.
Roger Lindqvist.
1988 utgavs Hans Holmérs historia om mordet på Palme.
Journalisten och författaren Dieter Strand följde Olof Palme hack i häl
under valrörelsen 1979. En intressant och inträngade skildring hur det
kunde se ut "bakom kulisserna". Läsvärt!
"Musiktanten" Gullan Bornemark - en liten hyllning
Hon fanns där i våran radio och även TV någon gång i min barndom. Hon sjöng glada melodier med sina barn, såsom; "Är du vaken Lars?, "Min ponny" och klassikern, "Sudda sudda". Det var medryckande och glatt, hurtiga texter med lika medryckande musik som gjorde en liten unge (som mig) glad i hågen. Och jag vet inte hur många gånger som jag sjöng: "Är du vaken Lars, är du vaken Lars, har du borstat tänderna (jag sjöng händerna), borstat tänderna......" "trallala de´gjorde jag bra.......". Så tack snälla rara musiktanten, du gjorde min barndom vacker och ljus med dina härliga sånger. Tycker "den lilla ungen Roger" som idag hunnit bli både farfar och en medelålders farbror.
"Musiktanten" Gullan (som eg. heter Gunhild) föddes i Härnösand
1927. I den gamla bilen har Gullan sällskap med dottern Eva - som
sitter till vänster.
"Musiktanten" Gullan (som eg. heter Gunhild) föddes i Härnösand
1927. I den gamla bilen har Gullan sällskap med dottern Eva - som
sitter till vänster.
Dansbandet ALLT FÖR ALLA - Boden
Dansbandet "Allt för Alla" från militärstaden Boden. I bandet spelade
Bennet Lindblom trummor. Bennets far, Lennart, hade musikaffär på
Drottninggatan i centrala stan. Lennart Lindblom hade egen orkester:
Lennart Lindbloms, som underhöll den norr- och västerbottniska dans-
publiken i slutet av 1950-talet och början av 60-talet. I hans orkester
fanns en ung lovande sångare och bilmekaniker från Luleå. Gunnar Wik-
lund. Lennarts son Bennet, ses sittande t.v. i den främre raden.
Det hände vid nåt tillfälle att vi spelade tillsammans i non-stop-dans,
Rolf Åhmans och Allt för Alla. Bl a i Logen Långträsk 1976. Till höger
står Ebbe Ström som i det civila jobbade som fanjunkare på S3 i Bo-
den. När jag ryckte in 1978 så var Ebbe en av de första jag mötte
under den grundutbildning som vi hade.
ALLT FÖR ALLA, från Boden. Överst från vänster, Tommie Bäck-
ström, bas och sång. Bennet Lindblom, trummor, trumpet och
sång, Lage Qvarfordt, gitarr, trummor och sång, Gunilla Ask,
altsax och tenorsax, Bo Karlsson, orgel, valthorn och sång, Rolf
Lundholm, trombon och gitarr och slutligen Lars Bäck, altsax
och tenorsax.
Norrbottens Kuriren den 19 oktober 1979.
LILL-BABS på släktträff - 1975
Bilden är unik. Året Runt har samlat Lill-Babs allra närmaste och käraste anhöriga. Fem generationer blev det. I åldrarna mellan 80 år och fem månader. Med nyblivna mormor Barbro som medelpunkt. Och oj vad det berättades släktminnen denna underbart soliga sommardag!
Mormors morfar Erik, 80 år (fast han ser ut som högst 60).
Mormorsmor Brita.
Mormor Barbro.
Mamma Monica.
Och så Jenny själv, som just har fyllt fem månader och egentligen är döpt till Jennifer, men dessutom heter Anna efter sin mormorsmor.
Minns gammelmormor
En utomstående tappar nästan räkningen när namn och generationer surrar i luften. Men Barbro håller rätt på dem allesammans och förklarar att hon minns gammelmormor Anna mycket väl.
-Hon var stor och tjock och brukade hålla ut sina knän så kjolen bildade som en liten hängvagga mellan dem, där hon brukade gunga sina kinkiga barnbarnsbarn tills vi somnade.
Mormor var tryggheten
Också Barbros mormor, som dog för några år sedan, betydde oändligt mycket för hela familjen.
-Mormor Stina var tryggheten nummer ett, säger Barbro. Alltid hade hon mat på bordet när man kom, det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var. Hela hon bestod av godhet och värme.
-Mormor hade en ko som hette Stjärna och det bästa hon visste var när jag satt och mjölkade Stjärna och sjöng "Lili Marlene" under tiden, minns Barbro. Och kom man till henne med sina problem fann hon alltid en lösning - ja, det är samma sak med mamma Brita förresten.
-Med Barbro också, säger Monica. För henne tycks ingenting vara omöjligt.
Kvinnors styrka
Det är vad hon helst skulle vilja att Jenny fick i arv; mormor Barbros förmåga att reda sig i livet. Att aldrig ge upp. När man hör de här tre kvinnorna ur tre generationer sitta och prata förstår man varifrån Barbro Svensson har fått sin styrka och sin glädje. Varifrån familjens otroliga sammanhållning kommer från.
-Vi härstammar från bondesläkter både på fädernet och mödernet, förklarar Brita. I sådana familjer är det självklart att hålla ihop och det var mest kvinnornas sak att värna om sammanhållningen.
-De var starka, arbetssamma och envisa som synden. Och så är det nog än i dag.
För den vimsiga hjälplöshet som ibland betraktas som höjden av kvinnlighet fanns det inte mycket plats i det gamla bondesamhället.
Recept mot kriser
Men vad gör då kvinnorna i familjen Svensson när det krisar ihop ordentligt - för det måste det ju göra också för dem då och då?
-Brita möblerar om, säger Barbro och så brister hon ut i gapskratt.
-Jag glömmer aldrig synen när mamma kröp omkring med taffeln på ryggen en gång när det var särskilt illa ställt! Hon lade sig på alla fyra med en kudde på ryggen och så hasade hon in under taffeln och lyfte upp den kröp omkring i hela rummet tills hon fått den dit hon ville.
-Sen när krisen var över, satte hon tillbaka allt på sin gamla plats igen.
Barbro för sin del sätter igång med storstädning när hon är ledsen eller orolig. Monica gråter och städar. Men det inträffar sällan, förklarar hon. Hon är överlycklig med sin värld just nu - med sin Kent och sin Jenny och sitt hem i Sollentuna.
-Vänta du, säger Barbro, vänta tills du blir lika gammal som mamma. Då har du flyttat många skåp!
För Jenny utgör saken inget problem. När hon tycker att livet blir för besvärligt gallskriker hon. Fast inte just nu. Just nu ligger hon belåtet och snusar på mormorsmorfars arm medan syrenerna doftar och smörbollarna nickar.
Medan Lill-Babs sätter sig vid morfar Eriks orgel och spelar "Var hälsad sköna morgonstund".
Fr. v. Barbros mor Brita. Till höger; Barbro med lilla barnbarnet
Jenny i sin famn.
-------------------------------------------------------------------------
Året Runt den 11 augusti 1975.
Lasse Berghagen mars 1970
Under en fest hemma hos rallystjärnan Picko Troberg den tredje
februari 1970, fick herr Berghagen kokande olja över sig.
-Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle bli galen, var Lasses
kommentar efter den otäcka olyckan. Månaden därpå kunde Lasse
återigen spela på sin kära gitarr.
Piteå Tidningen den 5 mars 1970.
Text: Roger Lindqvist.
En kalaspingla från Hälsingland
1973 var året då Lill-Babs sadlade om till musikalartist. På Scandinavium i Göteborg stormade hon in som Annie Oakley i "Annie Get Your Gun", och slog både kritiker och publik med häpnad. Succé var ordet som fanns på allas läppar. Året därpå, 1974 i december, stormade samma Annie, d.v.s. Lill-Babs in på Oscarsteatern, och sjöng; "Man får aldrig en karl med gevär!". I salongen satt en annan karl - kung Carl-Gustaf, och klappade sina händer åt "kalaspinglan" från Hälsingland. Efter föreställningens slut skålade kungen av Sverige och musikaldrottningen Barbro i champagne. I Hänt i Veckan, den 12 december 1974 fanns detta repotage om Lill-Babs och hennes succékväll på Oscars i huvudstaden Stockholm.
Lill-Babs som Annie Oakley på Oscars i Stockholm december 1974.
En kung och en drottning. Kung Carl-Gustaf och Lill-Babs, en drottning
på musikalscenen.
/Roger Lindqvist.
Lill-Babs som Annie Oakley på Oscars i Stockholm december 1974.
En kung och en drottning. Kung Carl-Gustaf och Lill-Babs, en drottning
på musikalscenen.
/Roger Lindqvist.
Simon Brehm - Lill-Babs upptäckare
SIMON BREHM (1921-1967) har gått till historien som Järvsötjejen Barbro Svenssons upptäckare. Trots att "Big-Simon" (som han även kallades) hade en framgångsrik karriär som basist i bl a Charlie Normans och Arne Hülphers orkestrar, så blev han rikskänd som Lill-Babs mentor och manager. Simon Brehm var också orkesterledare med eget band, som syntes i TV-rutorna i början av 1960-talet när han som kapellmästare medverkade i Hylands hörna. Brehm grundade skivbolaget "Karusell" där han i sitt stall hade många av den tidens kända artister.
Artikeln som följer hittade jag i den numera avsomnade socialdemokratiska veckotidningen "Frihet" från året 1953. Där berättas utförligt om "Big-Simon" Brehms orkester, där bl a den norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem ingick. Jag vill även passa på att nämna i sammanhanget, att tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå, också varit medlem i samma orkester, dock inte inte vid denna tidpunkt.
/Roger Lindqvist.
Simon Brehms skäggprydda kvintett. Från vänster Bjarne Nerem,
norrman och tenorist; Simon själv, bas som alla vet; Gunnar "Röjarn"
Nyberg, trummor; Åke Ejemo, piano; och "Micke" Flagstad, liksom
Bjarne tenorist och norrman. Skäggen ingår så att säga i uniformen.
Jazzfans inbillar sej att jazz och dansmusik är begrepp som ska åtskiljas. Spela jazz, det är nånting det. Men spela dansmusik - det är, o hemska ord, "kommersiellt". Ett ord som i jazzfansens mun är ett skällsord, likvärdigt "jönsigt". Men fans som resonerar så kan ofta inte skilja god jazz (estradjazz) från dålig, med den lustiga konsekvensen att dom hurrar sej hesa åt dålig "jazz" men rynkar på näsan åt god "dansmusik".
Men jazz är dansmusik. Det var den från början - då fanns det ingen annan form av jazz än dansjazz - och det kommer den att förbli. Trots mängden av estradjazz (= experimentell jazz och noveltyjazz) är det mesta som spelas dansant jazz. Och det är så publiken i stort sett vill ha jazzen. (När fansen talar om dansmusik contra jazz menar dom dansant schlagermusik och glömmer all annan jaxx än spisarjazzen). Jazz är vidare populärmusik. Att försöka putta in den under en annan rubrik är inte bra för jazzen.
Låt oss nu övergå till Simon Brehm. "Big Simon" är naturligtvis medveten om att han spelar den form av populärmusik som kallas dansjazz. Han spelar kommersiellt - men han spelar jazz, fin jazz! Ni har säkert hört hans inspelning av "Lady Be Good" nyligen, med kul bopsång av honom själv. Vad är den plattan om inte kommersiell? En viss typ av jazz utförd med ingen annan avsikt än att roa. Och där har ni "Big Simon" själv som i ett nötskal: en viss typ av jazzmusiker som vill roa publiken....
Simon Brehm bopfrälstes 1947 och drog in på gamla Salle de Paris (numera Embassy Club) med ett som det hette bopband. Det skrevs vackra saker i jazzspalterna, bop var på modet och spisarpubliken njöt (tjöt). Själv påstår Simon att han inte alls spelade så mycket bop på den tiden som folk inbillar sej - i alla händelser trodde danspubliken det och uteblev därifrån. Och eftersom inget aldrig så litet danshak kan existera på jazzfans måste Simon gå. Han for utomlands och gjorde stor lycka i Schweiz och Danmark med samma musik han sprack på härhemma.
Kapellmästaren - radiokåsören - tidningsskrivaren - inspelningschefen
"Big Simon" Brehm. Hans kvintett har det gemensamt med flertalet
numerärt små toppband att den arrangerar sin musik under repetit-
onerna, utan att "notera".
Vad nu då - skulle schweizare och danskar vara mer jazzminded än svenskar? Inte alls. Men i Schweiz och Danmark motades inte danspubliken bort av jazzfansiga skribenters "djuplodningar" i den brehmska jazzen. Där togs den brehmska jazzen för vad den var och alltjämt är: kul och kommersiell populärmusik m/jazz! Och i den mån hans jazz behövde få sina vassa kanter avslipade - och det är klart att den behövde det, Simon var ju ganska nyfrälst - slipade han av dom. Sen dess har han frilansat, d.v.s. turnérat och ströspelat. Skrivit en jazzspalt här. Radiokåserat en stump där. Och så småningom kommit upp på popularitetstoppen igen, vilket bevisas bl. a. av att han i höst efterträder Thore Ehrling på Bal Palais. Den sjätte juli bussar kvintetten till Hamburg för att på band inspela några jazzprogram för ett tyskt radiobolags räkning.
Efter en knapp vecka återvänder den till Sverige för att fortsätta turnérandet, som började när sommaren sprack ut och fortsätter praktiskt taget varje dag tills Bal Palais slår upp porten mot Kungsgatan i höst. Brehms kvintett spelar en mycket modern bopinfluerad dansjazz utan grälla överdrifter i effekterna. I den mån effekterna överdrivs är det för - ja, för att göra en viss effekt (som hans bopsång i "Lady Be Good"). Tempona är alltid lagom - lagom hastiga, lagom långsamma, lätta att dans efter. Även om helhetsintrycket är "kommersiellt" så är detaljerna i musiken nästan alltid av mycket hög jazzklass. Det som skiljer kvintetten från exempelvis Putte Wickmans sextett och The Swingin´Swedes (som tidigare behandlats på denna plats) är inte så mycket en olika uppfattning om - eller snarare utförande av - jazz.
Det är i stället:
1) Simons svaghet föryttre originalitet. Han och hans musiker har t.ex. skägg. Bandets sammansättning är två tenorer plus tre komp (till helt nyligen tenor, trombone och tre komp);
2) kvintettens påtagliga förtjusning i kultis och latin-amerikanska rytmer;
3) kvintettens scenprogram. Kvintetten har med stor omsorg inövat och finputsat ett fyrti minuters underhållningsprogram som kallas "Önskejazzbiten", som trivsamt parodierar och spexar med radioprogram med både jazz och annan musik i. Kul underhållning "för hela familjen" (egentligen inga alls eftergifter åt jazzfansen);
4) Simons känsla för vad reklam och publicitet är värda. I "parkerna" delar han ut önskelappar som publiken får begära sina favoritmelodier på. Dom som får sina önskningar uppfyllda "belönas" med grammofonskivor - naturligtvis av märket Karusell, där "Big Simon" är inspelningschef!
Vet ni att det finns på tok för många jazzorkestrar i Sverige? I folkparkerna turnérar mer än hundratjugo band! Flertalet av dom är inte särskilt märkvärdiga förstås, och får inte heller full sysselsättning. Men det beror kanske mindre på deras jazz- och dansmusikaliska brister än på bristen på s.k. scenprogram. Eller på att scenprogrammet är så förskräckligt dåligt. Sen folkparkerna slopat dansbiljetterna och inte längre får några inkomster direkt från dansbanorna fordrar dom i allt större utsträckning att orkestrarna ska bjuda på en stunds underhållning som det är nånting med. Därför är den brehmska kvintettens popularitet i sommar mycket större när den lämnar en "park" än när den kom. Och när den kom hade den kanske inte alls engagerats för scenprogrammets skull utan därför att den är en bra och populär jazz- och dansensemble.
När bilderna till den här artikeln skulle tas for Gillsäter och jag med kvintetten i Simons Volkswagenbuss till en nöjesplats norr om Stockholm. Vi var inte säkra på vägen utan måste stanna vid ett fik och fråga oss fram. Ett gäng militärer på motorcyklar frågade om samma sak på samma ställe, och när Simon hörde det stack han ut skägget genom bilfönstret och hojtade:
-Häng efter oss, killar, så kommer ni dit ni ska!
Och så slingrade sej karavanen fram till nöjesplatsen, och det var väl ingen människa under tretti år i det samhället som inte märkte att "här kommer Big Simon´och hans grabbar". Simon har en viss förmåga att synas lång väg, men han gör det inte alls på något skrytsamt sätt. Nöjespappan mötte vid dansbanan.
-Hej!
-Hej!
-Hur dags ska vi köra scenprogrammet?
-Njaa...Vi ska inte ha någe scenprogram, tror jag, sa nöjeschefen.
-Ska ni inte? sa Simon med stor besvikelse i rösten. Varför det? Det brukar dom tycka är kul.
-Ja - vi måste ha in så mycket som möjligt på dansbanan. (Det här var en nöjesplats med låg entré men med dansbiljetter).
-Hur lång tid tar det?
-Fyrti minuter.
-Nä, nä, nä, sa nöjespappan. Det har vi inte råd med.
Simon verkade fullständigt förkrossad. Men till slut lyckades han tigga sej till att få dela ut önskelappar så att publiken kunde få höra några av sina favoritmelodier - med åtföljande "prisutdelning" av Karusellplattor. Då sken han opp. Och så spelade kvintetten flitigt och trivsamt och publiken sa:
-Simons killar spelar fint....
Det kan vara ganska kallt på dansbanornas musikestrader om kväll-
arna. Danspubliken kan ta på sej yllekoftor och rockar och kappor,
men musikerna måste spela i sina ofta mycket eleganta uniformer.
Ett sätt att hålla fingrarna varma demonstrerar "Micke": stickade
muddar. Bakom: Bjarne.
Jazzbanden måste vara på plats i god tid för att plocka i ordning sina
prylar och värma opp sej. Batteristen har dom flesta grejorna att hålla
reda på. Men pianisten är det mest synd om - han går alltid och ängslas
för pianot.
Förr reste småbanden sällan buss, ibland tåg men oftast i personbil.
Och en aldrig så stor och rymlig bil förefaller liten och trång när utom
musikerna instrument och väskor med spelkostymer, pyjamas och
tandborste skulle samsas om utrymmet. Nu börjar orkestrarna skaffa
sej såna här småbussar. Förr kunde det ta en timme att stuva in grej-
orna i en bil på bästa sätt - nu är det bara: in med dom och iväg.
Mellan 750 och 1.000 mil per månad kommer Simons buss att avverka
under turnén.
-------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Roger Lindqvist.
Artikeln som följer hittade jag i den numera avsomnade socialdemokratiska veckotidningen "Frihet" från året 1953. Där berättas utförligt om "Big-Simon" Brehms orkester, där bl a den norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem ingick. Jag vill även passa på att nämna i sammanhanget, att tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå, också varit medlem i samma orkester, dock inte inte vid denna tidpunkt.
/Roger Lindqvist.
Simon Brehms skäggprydda kvintett. Från vänster Bjarne Nerem,
norrman och tenorist; Simon själv, bas som alla vet; Gunnar "Röjarn"
Nyberg, trummor; Åke Ejemo, piano; och "Micke" Flagstad, liksom
Bjarne tenorist och norrman. Skäggen ingår så att säga i uniformen.
Jazzfans inbillar sej att jazz och dansmusik är begrepp som ska åtskiljas. Spela jazz, det är nånting det. Men spela dansmusik - det är, o hemska ord, "kommersiellt". Ett ord som i jazzfansens mun är ett skällsord, likvärdigt "jönsigt". Men fans som resonerar så kan ofta inte skilja god jazz (estradjazz) från dålig, med den lustiga konsekvensen att dom hurrar sej hesa åt dålig "jazz" men rynkar på näsan åt god "dansmusik".
Men jazz är dansmusik. Det var den från början - då fanns det ingen annan form av jazz än dansjazz - och det kommer den att förbli. Trots mängden av estradjazz (= experimentell jazz och noveltyjazz) är det mesta som spelas dansant jazz. Och det är så publiken i stort sett vill ha jazzen. (När fansen talar om dansmusik contra jazz menar dom dansant schlagermusik och glömmer all annan jaxx än spisarjazzen). Jazz är vidare populärmusik. Att försöka putta in den under en annan rubrik är inte bra för jazzen.
Låt oss nu övergå till Simon Brehm. "Big Simon" är naturligtvis medveten om att han spelar den form av populärmusik som kallas dansjazz. Han spelar kommersiellt - men han spelar jazz, fin jazz! Ni har säkert hört hans inspelning av "Lady Be Good" nyligen, med kul bopsång av honom själv. Vad är den plattan om inte kommersiell? En viss typ av jazz utförd med ingen annan avsikt än att roa. Och där har ni "Big Simon" själv som i ett nötskal: en viss typ av jazzmusiker som vill roa publiken....
Simon Brehm bopfrälstes 1947 och drog in på gamla Salle de Paris (numera Embassy Club) med ett som det hette bopband. Det skrevs vackra saker i jazzspalterna, bop var på modet och spisarpubliken njöt (tjöt). Själv påstår Simon att han inte alls spelade så mycket bop på den tiden som folk inbillar sej - i alla händelser trodde danspubliken det och uteblev därifrån. Och eftersom inget aldrig så litet danshak kan existera på jazzfans måste Simon gå. Han for utomlands och gjorde stor lycka i Schweiz och Danmark med samma musik han sprack på härhemma.
Kapellmästaren - radiokåsören - tidningsskrivaren - inspelningschefen
"Big Simon" Brehm. Hans kvintett har det gemensamt med flertalet
numerärt små toppband att den arrangerar sin musik under repetit-
onerna, utan att "notera".
Vad nu då - skulle schweizare och danskar vara mer jazzminded än svenskar? Inte alls. Men i Schweiz och Danmark motades inte danspubliken bort av jazzfansiga skribenters "djuplodningar" i den brehmska jazzen. Där togs den brehmska jazzen för vad den var och alltjämt är: kul och kommersiell populärmusik m/jazz! Och i den mån hans jazz behövde få sina vassa kanter avslipade - och det är klart att den behövde det, Simon var ju ganska nyfrälst - slipade han av dom. Sen dess har han frilansat, d.v.s. turnérat och ströspelat. Skrivit en jazzspalt här. Radiokåserat en stump där. Och så småningom kommit upp på popularitetstoppen igen, vilket bevisas bl. a. av att han i höst efterträder Thore Ehrling på Bal Palais. Den sjätte juli bussar kvintetten till Hamburg för att på band inspela några jazzprogram för ett tyskt radiobolags räkning.
Efter en knapp vecka återvänder den till Sverige för att fortsätta turnérandet, som började när sommaren sprack ut och fortsätter praktiskt taget varje dag tills Bal Palais slår upp porten mot Kungsgatan i höst. Brehms kvintett spelar en mycket modern bopinfluerad dansjazz utan grälla överdrifter i effekterna. I den mån effekterna överdrivs är det för - ja, för att göra en viss effekt (som hans bopsång i "Lady Be Good"). Tempona är alltid lagom - lagom hastiga, lagom långsamma, lätta att dans efter. Även om helhetsintrycket är "kommersiellt" så är detaljerna i musiken nästan alltid av mycket hög jazzklass. Det som skiljer kvintetten från exempelvis Putte Wickmans sextett och The Swingin´Swedes (som tidigare behandlats på denna plats) är inte så mycket en olika uppfattning om - eller snarare utförande av - jazz.
Det är i stället:
1) Simons svaghet föryttre originalitet. Han och hans musiker har t.ex. skägg. Bandets sammansättning är två tenorer plus tre komp (till helt nyligen tenor, trombone och tre komp);
2) kvintettens påtagliga förtjusning i kultis och latin-amerikanska rytmer;
3) kvintettens scenprogram. Kvintetten har med stor omsorg inövat och finputsat ett fyrti minuters underhållningsprogram som kallas "Önskejazzbiten", som trivsamt parodierar och spexar med radioprogram med både jazz och annan musik i. Kul underhållning "för hela familjen" (egentligen inga alls eftergifter åt jazzfansen);
4) Simons känsla för vad reklam och publicitet är värda. I "parkerna" delar han ut önskelappar som publiken får begära sina favoritmelodier på. Dom som får sina önskningar uppfyllda "belönas" med grammofonskivor - naturligtvis av märket Karusell, där "Big Simon" är inspelningschef!
Vet ni att det finns på tok för många jazzorkestrar i Sverige? I folkparkerna turnérar mer än hundratjugo band! Flertalet av dom är inte särskilt märkvärdiga förstås, och får inte heller full sysselsättning. Men det beror kanske mindre på deras jazz- och dansmusikaliska brister än på bristen på s.k. scenprogram. Eller på att scenprogrammet är så förskräckligt dåligt. Sen folkparkerna slopat dansbiljetterna och inte längre får några inkomster direkt från dansbanorna fordrar dom i allt större utsträckning att orkestrarna ska bjuda på en stunds underhållning som det är nånting med. Därför är den brehmska kvintettens popularitet i sommar mycket större när den lämnar en "park" än när den kom. Och när den kom hade den kanske inte alls engagerats för scenprogrammets skull utan därför att den är en bra och populär jazz- och dansensemble.
När bilderna till den här artikeln skulle tas for Gillsäter och jag med kvintetten i Simons Volkswagenbuss till en nöjesplats norr om Stockholm. Vi var inte säkra på vägen utan måste stanna vid ett fik och fråga oss fram. Ett gäng militärer på motorcyklar frågade om samma sak på samma ställe, och när Simon hörde det stack han ut skägget genom bilfönstret och hojtade:
-Häng efter oss, killar, så kommer ni dit ni ska!
Och så slingrade sej karavanen fram till nöjesplatsen, och det var väl ingen människa under tretti år i det samhället som inte märkte att "här kommer Big Simon´och hans grabbar". Simon har en viss förmåga att synas lång väg, men han gör det inte alls på något skrytsamt sätt. Nöjespappan mötte vid dansbanan.
-Hej!
-Hej!
-Hur dags ska vi köra scenprogrammet?
-Njaa...Vi ska inte ha någe scenprogram, tror jag, sa nöjeschefen.
-Ska ni inte? sa Simon med stor besvikelse i rösten. Varför det? Det brukar dom tycka är kul.
-Ja - vi måste ha in så mycket som möjligt på dansbanan. (Det här var en nöjesplats med låg entré men med dansbiljetter).
-Hur lång tid tar det?
-Fyrti minuter.
-Nä, nä, nä, sa nöjespappan. Det har vi inte råd med.
Simon verkade fullständigt förkrossad. Men till slut lyckades han tigga sej till att få dela ut önskelappar så att publiken kunde få höra några av sina favoritmelodier - med åtföljande "prisutdelning" av Karusellplattor. Då sken han opp. Och så spelade kvintetten flitigt och trivsamt och publiken sa:
-Simons killar spelar fint....
Det kan vara ganska kallt på dansbanornas musikestrader om kväll-
arna. Danspubliken kan ta på sej yllekoftor och rockar och kappor,
men musikerna måste spela i sina ofta mycket eleganta uniformer.
Ett sätt att hålla fingrarna varma demonstrerar "Micke": stickade
muddar. Bakom: Bjarne.
Jazzbanden måste vara på plats i god tid för att plocka i ordning sina
prylar och värma opp sej. Batteristen har dom flesta grejorna att hålla
reda på. Men pianisten är det mest synd om - han går alltid och ängslas
för pianot.
Förr reste småbanden sällan buss, ibland tåg men oftast i personbil.
Och en aldrig så stor och rymlig bil förefaller liten och trång när utom
musikerna instrument och väskor med spelkostymer, pyjamas och
tandborste skulle samsas om utrymmet. Nu börjar orkestrarna skaffa
sej såna här småbussar. Förr kunde det ta en timme att stuva in grej-
orna i en bil på bästa sätt - nu är det bara: in med dom och iväg.
Mellan 750 och 1.000 mil per månad kommer Simons buss att avverka
under turnén.
-------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Roger Lindqvist.
LILL-BABS på turné - sommaren 1974
FOLKPARKSSOMMAREN 1974 stod hon där igen. Trots sin 20:e
sommar som hela Sveriges Lill-Babs, med uppträdanden från Ystad
till Haparanda, såg hon lika oförskämt ungdomligt fräsch ut. Det är
nästan som om man ville ta henne i sin famn och hålla kvar henne
för alltid!
Foto: Tidningen SE
Text: Roger Lindqvist.
Sommaren fortsätter att behaga
Jag är en typisk "sommarmänniska". Har alltid gillat den varma årstiden, men har faktiskt även - som barn - älskat vintern. Tyvärr så är jag ett "höstbarn". Jag säger tyvärr, för att jag skulle allrahelst velat ha min födelsedag mitt i den svenska sommaren. Men sådana saker rår man ju inte över. Och är det någon jag kan skylla på - så är det naturligtvis mina föräldrar. Men så elak ska jag inte bli, utan helt enkelt acceptera att september är "min" månad. Sprakande färger gillar jag. Har på lite äldre dagar alltmer börjat anamma det färgglada. Även om jag inte kan beskyllas att vara någon klädsnobb - för det är jag sannerligen inte - har jag börjat tänka mig för när vi åker för att handla kläder. Vill gärna ha lite äkta färger på exempelvis mina skjortor. Känner mig både upprymd och uppsluppet glad när jag umgås med färger av olika slag. Gösta Lindeholms fru, Lena, är en ganska så välkänd konstnärinna. Hon och maken Gösta brukar vistas i Provence, då och då. Maken Gösta skriver och tonsätter, medan Lena målar så underbart vackert att mitt hjärta slår frivolt i bröstet varje gång som jag konfronteras med hennes alster. "MERA FÄRG ÅT FOLKET!", får bli min paroll. Och tänk, den som finge bo i soliga Provence. Att på ålderns höst kunna ägna sig åt författande, målande, kanske tonsättande. Men som med så mycket annat, så är allt detta bara ett önsketänkande.
Ha en bra färgglad sommardag alla ni där ute!
/Roger.
Ha en bra färgglad sommardag alla ni där ute!
/Roger.
Dagens gubbe
Dagens gubbe får mig osökt att tänka tillbaka på den tid när jag spelade
dansmusik med Pitebandet Kjell-Bertils. Vareviga gång vi anlände
till festivitetssalen på Statt i Luleå, uppenbarade sig ställets vaktmästare.
(Har skrivit om detta i en artikel i Piteå Tidningen för nåt år sedan). Hela
hans uppenbarelse skrek: "FÖRBUD!". För det var precis - nästan - det
enda som han sa. -"DET ÄR FÖRBJUDET!".
Råkades vi ställa en fråga, om vi tex kunde parkera vår buss på ett visst
ställe, löd hans svar: "DET ÄR FÖRBJUDET!". Ibland kanske vi ville låna
ett par saker från nåt förråd, då kom genast svaret: -"DET ÄR FÖRBJUDET!"
Ibland har jag undrat om "vaktmästarmannen" uppvisade samma attityd
därhemma, hos sin familj. Isåfall, kan jag tänka mig att det blev komplika-
tioner.
OBS! Gubben på bilden har ingen likhet med mannen i texten!
Teckning: Roger Lindqvist.
Den moderna skrivmaskinen - 1929
Stockholms Tidningen den 4 maj 1929.
Olle Björklund & Gunnar Wiklund - 1961
Piteå Tidningen den 6 september 1961.
Tanka hos ESSO
Norra Västerbotten den 7 juli 1961.
Maud Adams som klippdocka
Bondbruden Maud Adams som klippdocka 1975.
Hortlaxpojke mörkerdödad - 1961
Tillsammans med en kamrat, 15-årige Sture Wikström, Ängesviken, var den dödade pojken gående på väg hem efter ett besök i Piteå. Pojkarna gick på vägens vänstra sida. Nordsvahn befann sig vid olyckstillfället ett 20-tal meter efter sin kamrat, som berättar att han observerat hur Ivan kommit springande, tydligen för att hinna upp sin kamrat. Wikström hörde plötsligt en smäll och misstänkte då att Nordsvahn blivit påkörd. Själv måste Wikström kasta sig över plogkarmen vid vägen för att själv inte bli träffad av bilen.
Olycksbilen, som är hemmahörande i Uppsala, var på väg söderut och hade vid tillfället möte med tre fordon. En taxichaufför, som passerat pojkarna endast en liten stund tidigare, omtalar att han varit nära att köra på pojken, som han i det rådande mörkret inte uppmärksammade förrän han var alldeles inpå honom, trots att 14-åringen bar reflexer på kläderna. Några ögonblick därefter skedde påkörningen. Den av de mötande bilarnas strålkastare delvis bländade föraren iakttog försent 14-åringen som med stor kraft påkördes bakifrån.
Han kastades flera meter och fick mycket svåra skallskador vid smällen. Efter påkörningen slog bilen runt och blev liggande på taket på riksvägen 20 - 30 meter längre bort i färdriktningen. Förutom att vindrutan krossades trycktes taket in vid ratten. En passerande bil förde den livlöse 14-åringen till lasarettet, där läkare endast kunde konstatera att livet flytt. Även föraren av olycksbilen och en passagerare fördes till lasarettet. Bilföraren konstaterades vid läkarundersökningen ha ådragit sig ögonskador av det kringflygande splittret från vindrutan. Han remitterades senare till ögonkliniken i Boden. Passageraren var däremot helt utan skador. Polisens jourtjänst, som omedelbart ryckte ut till olycksplatsen, föranstaltade om att ett blodprov togs på olycksbilens förare och passagerare. Detta är emellertid en rutinåtgärd vid dylika olyckor och någon misstanke om att det skulle vara sprit med i spelet föreligger inte, framhåller man hos polisen.
Polisen finner det anmärkningsvärt att tydlig ovilja visas hos flertalet bilister att bringa hjälp vid allvarligare olyckor. Trots att ett stort antal bilar snabbt kom till olycksplatsen vägrade flera förare att upplåta sina fordon för att transportera pojken till sjukhuset. Det var först sedan man förgäves vädjat till flera bilister att inskrida med hjälp, som en villig förare anmälde sig. Den under så tragiska omständigheter omkomne Ivan Kurt Nordsvahn, som var elev i Hortlax enhetsskolas högstadium, efterlämnar som närmast sörjande föräldrar, stuveriarbetaren Anton Nordsvahn och hans maka, bror och syster.
-----Piteå Tidningen den 2 april 1961-------
Greta Garbo & Charles Boyer i "Marie Walewska - 1938
Onsdagen den 6 april 1938, kunde man på stadens ena biograf,
Röda Kvarn, avnjuta premiären av långfilmen "Marie Walewska"
med "den gudomliga"; Greta Garbo och hennes motspelare Char-
les Boyer. Ville man vara säker på att få plats i biografsalongens
dunkel, kunde man ringa på telefonnummer, 356, mellan klockan
18.00 - 19.00, för biobiljett. Jodå, filmen var barntillåten.
-------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda den 5 april 1938.
Morfar - den allra sista sommaren.....
En man med de grå tinningarnas charm. Omgiven av fyra beundrar-
rinnor. Som ser lite sådär kärleksfullt på honom. I rullstolen satt han,
den där sommardagen, den allra sista sommaren innan sin död. När
morfar avled i sin sjukhussäng omkring klockan 03.00 morgonen den
29 mars 1989, så var det nästa exakt fyra månader kvar till hans 90-
årsdag. -"Han var en fin gammal man", sa personalen när allt var över.
-"Han klagade aldrig, han var så nöjd på nåt vis", var också minnesord
sagda med uppriktig värme över min morfar.
Möte mellan generationer: Sanfrid & Andreas
En bild berättar mer än tusen ord. Så sant som det är sagt. Det här
fotot berättar om ett möte mellan olika generatoner. I gungstolen
sitter min morfar, Sanfrid Lundgren f. den 21 juli 1899 d. den 29 mars
1989. Den lilla killen som han håller så varsamt i sitt knä, är morfars
barnbarnsbarn, Andreas Lindqvist f. den 13 februari 1982. Bilden togs
den 26 juni 1982. Andreas är vid denna tidpunkt lite drygt fyra måna-
der gammal. Idag är Andreas själv pappa till snart tvååriga Norah.
Morfar Sanfrid är borta sedan 21 år. Tjugoåtta år har därmed passerat
sedan jag tog den här bilden. Och det är då som jag brukar konstatera
följande: "Tänk ändå vad tiden rusar iväg!". Så var det sagt!
Foto: Roger Lindqvist.
Myrbekämpning sommaren 1977
Det är inte bara denna sommar som vi "brottas" med myrplågan.
Även sommaren 1977 fanns det alltför många kryp hemma hos oss
i Hortlax. På bilden syns min pappa med en förpackning innehållande
"Myrr". Även pappa John krigade för att hålla dem borta. I sommar -
33 år senare - är det jag som axlat hans mantel, som krigshärförare.
Foto: Roger Lindqvist.
Svensk sommar, med barnbarn och surrande humlor
Humlor som surrar, en tyst tallskog som luktar underbart av varm kåda, skogsstigar som slingrar sig omvartannat. Ibland hörs skratt av små barn som leker på gröna saftiga gräsmattor. Och det käraste av allt, ett litet barnbarn som leker i sin pool, med den röda kepsen på sitt ljusa huvud. I hennes ögon gnistrar det av liv, ett tecken på välbefinnade, som gör mitt hjärta glatt som en solig sommardag. Hon plockar en utblommad maskros, håller den hårt i sin hand och ger den till sin farfar. En gåva och en symbol på äkta genuin kärlek, generationer emellan. Ja, tänk vilken ovärderlig gåva du är - lilla rara Norah.
Rivningen av Bergsviksbron - 1970
Sprängningen har lyckats hundraprocentigt. Arbetare och ansvariga
har bara att konstatera fakta. De stålslag som tidigare burit upp bro-
banan har vridits i mångskiftande former vid nedslaget.
Klockan 10.34 på onsdagen sprängdes det första brospannet i gamla Bergsviksbron över Pite älv och därmed inleddes den största brosprängningen genom tiderna i Norrland. För att bringa den 850 ton tunga sektionen på fall behövdes endast fyra kilo sprängdeg fördelade på fyra punkter med totalt 32 borrhål vid bågarnas fästpunkter. Sprängningen, som bevittnades av ett stort antal skådelystna, gick helt efter ritningarna. Brosektionen lade sig med ett dovt muller på den förstärkta isen och när röken skingrades gapade ett stort hål där tidigare E4-trafiken gått fram. Första etappen av brosprängningen hade gått helt enligt de uppgjorda planerna.
-Det gick exakt efter instruktionerna, sade kapten André direkt efter sprängningen. Meningen var alltså att laddningarna på södra sidan skulle gå med två sekunders fördröjning så att brosektionen skulle hinna börja luta en aning innan fallet ner mot isen. Därvid skulle norra bågen falla något utanför själva brobanan, vilket den också gjort.
SÄKERHETEN FRÄMST
-Om vi skulle ha använt vår gängse metod vid sprängningarna av detta slag skulle förberedelserna ha tagit cirka 30 minuter istället för som nu en dag. Då skulle vi ha lagt utanpåliggande laddningar, men på grund av splitterrisken borrade vi nu in laddningarna. Säkerhetszonen här var på 500 meter från skjutplatsen och det behövdes. Jag stod själv på nya bron och i den slog ett ganska stort splitter, sade kapten André - belåten över det lyckade resultatet.
AVSPÄRRAT
Innan sprängningen hade polis stoppat trafiken efter E4 mellan Bergsviken och Degeränget. Ingenjörstrupperna själva hade posterat ut vakter runt sprängplatsen så att ingen utomstående skulle kunna komma för nära när salvan gick. Bevakningen behövdes uppenbarligen för det var många människor som sökt sig till bron för att med sina kameror föreviga händelsen.
SNABBT!
Hur många som hann få bilder just när salvan gick är svårt att säga eftersom det hela gick så snabbt. När lika salvan gick föll brodelen som en sten rakt ner. Först när den var nere kom ljudet av smällen och endast röken bredde ut sig där brospannet funnits. Bara tiotalet minuter efter sprängningen var ingenjörssoldaterna framme för att börja spränga sönder brobanan i lätthanterligare stycken. Hålen för detta ändamål hade man borrat redan när bron fanns kvar 5,5 meter över isen.
ÄNDRAR TEKNIK
Vid de kommande sprängningarna skall man tillämpa varierande teknik. När man kommer närmare Degerängssidan har man nämligen att tänka på nära 12 meters vattendjup och bron får inte försvinna ner genom isen. Där den första sprängningen skedde var isen i det närmaste bottenfrusen och risken för genomslag var alltså ganska liten.
DÅ - ETT MIRAKEL
Den bro som nu rivs byggdes upp under åren 1934-36. Bygget var besvärligt och en mängd arbetare hade anställts för att klara jobbet. Den 13 september 1936 var det dock klart för invigning och Sigfrid Lundström körde över sin färja för sista gången. I ett strålande höstväder och med tusentals pitebor som åskådare invigdes bron. Då sade man att bron var ett mästerligt byggnadsverk - ett mirakel. Nu är sagan all för det miraklet.
Salvan går. En vakthavande soldat tar upp händerna för öronen.
Men smällen blir inte kraftig. Istället kommer ett dovt mullrande
medan brosektionen viker sig på väg ner mot isen inunder. Bild-
seien får tala för sig själv.
Så här såg det ut direkt efter sprängningen. 850 ton betong har lagt
sig till ro på isen 5,5 meter under den tidigare nivån. Fyra kilo dyna-
mit behövdes.
-------------------------------------------------------------------------------
Text: ARNOLD EKLUND Foto: HANS G. PETTERSSON
Piteå Tidningen torsdagen den 29 januari 1970.
--------------------------------------------------------------------------------
BERGSVIKSBRON SOM DEN EN GÅNG TOG SIG UT!
Invigdes året 1936. Revs året 1970.
/Roger Lindqvist.
Dagens gubbar
Jodå, det blev hela två stycken gubbar när inspirationen kom, klockan lite drygt 01.00 på natten.
Två gubbar - två olika personligheter. Den ena smal, den andra
litegrann fylligare. Men sådana är ju vi människobarn, i grunden
väldigt lika, men ack ändå ibland så kolossalt olika. Tänk bara
om vi kunde acceptera varandra lite bättre. Så annorlunda vår
värld skulle se ut. Ack ja, kanhända bara ett önsketänkande.
Teckning: Roger Lindqvist.
Två gubbar - två olika personligheter. Den ena smal, den andra
litegrann fylligare. Men sådana är ju vi människobarn, i grunden
väldigt lika, men ack ändå ibland så kolossalt olika. Tänk bara
om vi kunde acceptera varandra lite bättre. Så annorlunda vår
värld skulle se ut. Ack ja, kanhända bara ett önsketänkande.
Teckning: Roger Lindqvist.
"Fajfaj Jågej - meeer!"
Besökte barnbarnet Norah häromkvällen (vi är ju faktiskt grannar numera, vilket vi tycker är härligt, jag och Bettan) Norah la sin lilla hand i min, tittade på mig med sina vackra blå ögon under sin ljusa linlugg, och sa - "Kom, fajfaj Jågej!". Sedan bar det iväg till sandlådan, där hon ville att vi skulle hoppa från sandlådans kant och ner på gräsmattan. Ett dödsföraktande hopp på cirka 20 centimeter. Vi tog varandras händer, räknade till tre, och sedan utfördes hoppet under Norahs stora förtjusning. När vi väl nått marken, tittade hon åter igen mot sin farfar och sa på sitt oefterhärmliga sätt - "Fajfaj Jågej, meeeer!". Sedan hoppade vi, tills Norahs mamma och pappa ropade: "Kom Norah, maten är klar!" Vi lär nog fortsätta vårt sandlådehopp vad det lider. Och troligen kommer samma sorts ritual att upprepas: "Fajfaj Jågej - meeer!"
(Här skulle en bild av Norah ha publicerats, men tyvärr så går det lite trögt med datorn just nu att ladda ner bilder). /Fajfaj Jågej.
(Här skulle en bild av Norah ha publicerats, men tyvärr så går det lite trögt med datorn just nu att ladda ner bilder). /Fajfaj Jågej.
Så såg matpriserna ut i april 1961
Piteå Tidningen den 21 april 1961.
Dansbandet - ALEXANDER - Umeå
Piteå Tidningen den 25 november 1972.
Piteå Tidningen den 16 december 1972.
Här har ni grabbarna i Alexander. Stående fr v Pär-Olof Johansson,
Magnus Bergner, Rolf Lind. Sittande Johnny Holmgren och Mikael
Sävenstedt. Den sjätte figuren är en häst och ingår inte i gruppen.
TV-producenten Leonard Eek har gjort en serie på fyra program, som han kallat "Svenska Band". Syftet har varit att göra s.k. rak underhållning. Man tänkte sig visa ett utdrag från en vanlig danskväll någonstans i Sverige. För att rättvisa skulle skipas skulle man ta fyra band som skulle vara representativa för olika delar av Sverige.
Alexander, ett nu tvåårigt dansband från Umeå, fick "spela" för Norrland och programmet sändes torsdagskväll. Bandet som har gjort s.k. kometkarriär hemmavid får nu tillfälle att slå ytterligare ett slag för Norrlands dansorkestrar. Bröderna Lindkvist och Yngve Forssélls har ju redan så framgångsrikt försökt ändra den ensidiga strömmen av dansband söderifrån mot Norrland. Alexander passade också på Alexanderdagen den 12 december att ge ut sin första LP-skiva som fått namnet "Shi-bi-bu-dam". Den har blivit åtskilligt fördröjd och grabbarna har tyckt att det varit förargligt, för på skivan finns "Så gick det till när farfar var ung" och den låten är väl inte helt obekant numera? Alexander spelade emellertid in den fyra månader före Yngves!!
Chansen i TV följs upp med ytterligare en LP-produktion som påbörjas veckan efter programmet. Den skivan bör bli omväxlande, då alla grabbarna är sångsolister och skivan förutom specialskrivet svenskt material ska innehålla det bästa från Alexanders´repertoar. För övrigt måste man säga att ha fem sångsolister i ett dansband som består av lika många personer, är ganska säreget för Sverige. Fakta om medlemmarna i Alexander:
Rolf Lind - fotograf, trumslagare, sångare, dragspelare och energiknippe. (Kan behövas i dessa dagar....) Har länge varit ansedd som en av Norrlands bästa trumslagare. 1964 med i Columbus, korad till Sveriges 3.e dansband i Sveriges Radios tävling. Fixar Alexanders engagemang.
Johnny Holmgren - bilmekaniker, organist, gitarrist, sångare. Låtskrivare. Fixar bussen. Egna band i många år. Vinner talangjakter vartannat år!, och har plattat till sig i eget namn förut.
Mikael Sävenstedt - vpl, gitarrist, trumslagare, sångare. Spelar på 15-årig Les Paul gitarr den andra i ordningen, då han sålde sin förra till Mouth and MacNeal. Specialiserat sig på gitarrpickin med västernfeeling så att korna råmar och det blir liv på höskullarna.
Magnus Bergner - ingenjör, cellist, gitarrist, sångare, basist i alla tonarter. Fixar stämmor. Sjunger åt stratosfär hållet trots sin längd och når verkligen höjder på lördagarna. Frisyr a la David Bowie men uppträder i övrigt ganska städat utom på scenen förstås!!
Pär-Olof Johansson - folkskollärare, musiklärare under utbildning, saxofonist, flöjtist, pianist, dansör i klassrummet. Sköter repetitionerna. Riksbekant genom Umeå Storbands LP som delvis ordnade in honom på musiklärarutbildningen. Trots en imponerande matchvikt, rör han sig smidigt över de flesta hinder. Har nyligen börjat med squasch.
Magnus, Mikael och Pär-Olof sjunger in låten "Shi-bi-du-dam", som
finns på Alexanders första LP-skiva.
---------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 januari 1974.
LP-skivan "Shi-bi-du-dam", Alexanders första i ordningen. Inspelad 1973.
På samma LP finns "Så gick det till när farfar var ung", som spelades in
fyra månader före Yngve Forssélls orkester gjorde den på platta. Men
det var Yngves version som hamnade på Svensktoppen.
Låtar: A-sida - "Shi-bi-du-dam", "Fru Persson", "Kan jag älska dej mera?", "Dans och sjung", "Maggan", "Minns du den gamla byn?".
Låtar: B-sida - "Piri-Piri", "Anita", "Oh, Oh, July", "Du tänker lämna mej igen", "När farfar var ung", "Sen det är vi".
Inspelad på skivetiketten "Haparanda" år 1973.
Alexanders andra LP-skiva fick namnet: "Till dans med Alexander".
Låtar: A-sida - "Du skall veta Margaretha!", "You can´t do that", "Hjälp varandra", "Två meter tyg", "Skall jag nånsin sluta drömma", "Drömmar finns på rea".
Låtar: B-sida - "Resa till värmens land", "Estrelita", "I all evighet", "Din röst får en konstig klang", "Bättre sent än aldrig", "Lahaina".
Inspelad på skivetiketten "Philiphs" år 1974.
Alexanders tredje platta fick namnet: "Lambeth Walk". Och som på
de tidigare skivorna hette medlemmarna Rolf Lind - trummor, sång.
Pär-Olof Johansson - saxofon, string, sång. Johnny Holmgren - orgel,
piano, string, synth, sång. Magnus Bergner - bas, gitarr, sång. Mikael
Sävenstedt - gitarr, sång.
Låtar: A-sida - "Ramaya", "Blå ögon", "Välkommen hem", "Farväl till svunna tider", "Söndagssång", "Stanna kvar hos mig", "Kom snart igen".
Låtar: B-sida - "Lambeth Walk", "Stanna upp", "Buona sera Angelina", "Här igen", "Billy Porter", "Jag har ett foto av en flicka", "Rock´n roll".
Inspelad på skivetiketten: "Arac" år 1976.
Alexanders nummer fyra, i skivordningen hette kort och gott:
"Alexander".
Låtar: A-sida - "Teddybjörn", "En främling i stan", "Sir Duke", "When a man loves a women", "Robot Romeo", "Young hearts run free".
Låtar: B-sida - "En liten hambo habanera", "No woman no cry", "Pris ske kärleken", "Don´t forget to say i love you", "Viggen", "If you leave me now".
Inspelad på skivetiketten "T-Bone" år 1977.
(Sångaren i Alexander, Mikael Sävenstedt, tittade in på min blogg häromveckan. Jag har tidigare uppmärksammat Alexander i ett inlägg. Tack för kommentaren Mikael!)
/Roger.
----------------------------------------------------------------
Dagens gubbe
Dagens gubbe påminner faktiskt om krigarkonungen Karl X11.
Teckning: Roger Lindqvist.
Idag fyller Jannice år!
Grattis på födelsedagen. Vi kommer och äter av den goda jordgubbstårtan lite senare. Nu allra först, ska jag avsmaka Bettans kebab med pommes frites ute vid grillhörnan, där temperaturen idag går uppemot 30-graders sträcket. Nu är det sommar!!
Familjen Lindqvist på camping
Nästan varje sommar, sedan min pappa fick körkort 1963, åkte vi
på den obligatoriska resan till mina kusiner i Gällivare. På den här
bilden har jag med min kamera fångat en fikapaus som var ett måste
under den 30 mil långa färden. Vid bordet sitter från vänster: morfar
Sanfrid, min pappa John samt min mamma, Maj-Gerd. Året var 1969.
Framme vid målet i Gällivare. När vi tvättat av oss resdammet, och
morfar och pappa släckt törsten med en iskall öl, så satt vi tillsammans
med familjen Dagbro i deras lägenhet, och umgicks. Fr. v. morfar San-
frid, pappa John och mamma Maj-Gerd.
Fotbollsfinal!
Kvällens stora TV-begivenhet (för den sportintresserade) är utan tvekan finalen i fotbolls VM; Holland - Spanien. Just nu rapporteras även att det soliga vädret fortsätter. Det tackar vi för! TACK!
En kär farbror, med glimten i ögat
Han namn var Sven Rudolf Lindqvist. Född 1919 och död 2004.
För oss barn var han kort och gott "farbror Sven". En humo-
ristisk herre som kunde få andra i omgivningen att skratta.
På bilden syns han på sitt jobb vid SCA i Munksund. Anställ-
ningen påbörjades redan 1938, och avslutades 1978.
Max Fenders - än en gång.....
MAX FENDERS har mötts igen. Den här gången på torget i Umeå
den 8 juli. Fr. v. Mats Långström, Per-Örjan Ådén, Christer Ådén,
Janne Nording, Anders Östman och Theo Lundström.
Max Fenders återsamlade inför en jättepublik på stora torget i hem-
staden Umeå.
Där satt dom - Mats, Anders, Per-Örjan, Theo och Janne. Trummisen
Christer Ådén saknades, åtminstone på denna bild.
Längst till vänster; sångaren och saxofonisten Mats Långström som
en gång sjöng Vindens Melodi.
------Bilder: www.sommarenicity.se------------------
Historien om COOL CANDYS
Jag har sedan tidigare utlovat en berättelse om COOL CANDYS från Lidköping. Allteftersom har fakta materialet om bandet tagit sig sådana propotioner, att jag måste skjuta det på framtiden. Bandets gitarrist, Arne Nathansohn, har under lång tid haft den stora vänligheten att skicka mig båda foton, bandupptagningar, samt ovärderlig fakta om den populära orkestern. Arne har även lovat att i fortsättningen också, i den mån han har tid, skicka mer av exempelvis urklipp och bilder, och material som handlar om bandet.
Berättelsen om COOL CANDYS kommer så småningom. Materialet är
så pass mycket att det tar tid att sammanställa. /Roger.
Berättelsen om COOL CANDYS kommer så småningom. Materialet är
så pass mycket att det tar tid att sammanställa. /Roger.
"Denna fantastiska teknik...."
....som är hur bra som helst - förutom då den slår bakut. Har under några dagar haft svårighet att ladda ner vissa bilder. Därför så lyser exempelvis Norah och Max med sin frånvaro på farfars blogg. Men, som det heter, jag jobbar på dess lösning!!!
Tills problemet är avhjälpt, bjuder jag på annat "godis" istället.
/Mvh Roger Lindqvist -
norrländskdatatekniskproblemlösningsexpertavgudsnåde!!!!/
Tills problemet är avhjälpt, bjuder jag på annat "godis" istället.
/Mvh Roger Lindqvist -
norrländskdatatekniskproblemlösningsexpertavgudsnåde!!!!/
Dagens gubbe
Dagens gubbe förefaller lite ångestfylld. Undrar vad han gjorde igår?
Teckning: Roger Lindqvist.
Alla har vi varit små
En bild av en ung herr Lindqvist från Hortlax. Fotot togs vid ett besök
hos kusinen Robert 1959. Det var Roberts pappa Sune som tog bilden.
Sune och Elly bodde på Bryggargatan i Piteå. De hade en blå Simca
och mitt i bilens navkapslar fanns en rund ring målat i rött. Det tyckte
jag var så läckert, den röda färgen lyste så vackert klar mot Simcans
blåa lackering. Tänk vad man minns, och tur är väl det. Det kanske
kommer andra tider - när man inte ens minns vad man heter?
SUNE. Det var Sune som en gång hamnade på lasarettet i Luleå,
p.g.a. en skada i ena handen, som han ådrog sig på sin arbetsplats.
När sköterskan höll på som mest med Sunes hand, kunde han inte
låta bli att ställa denna fråga: "Jo, tror du att jag kan spela piano
fastän jag gjort illa min hand?" Sköterskan sa: "Det tror jag att du ska
kunna", varvid Sune glatt konstaterade, "Jamen, så bra, tänk det kunde
jag inte tidigare!"
MOSTER ELLY. Foto från februari 1993, på min fars 70-årsdag.
Med den röda uniformen på, sommaren 1973
Här sitter jag. I musikskolans röda uniform. Uniformerna beställdes
inför Piteå stads 350 årsjubileum 1971. Bilden härovan, togs 1973.
Sitter tydligen och väntar på att få skjuts in till stan, där jag säker-
ligen skulle iväg med den stora Blåsorkestern (ca 60 man) på något
"speluppdrag". 1973 medverkade vi vid Haraholms hamnens invigning.
Där fanns även Lasse Lönndahl med. Ibland så marscherade vi också,
det kunde bli rätt så långa sträckor. Tur att man var ung och vältränad.
Idag är man varken ung eller vältränad.......
Sten & Stanley fanns även i exotiska Arvidsjaur
Elisabeth gick hemtekniska i Arvidsjaur. 1976 så köpte hon denna platta med Sten & Stanley eller "Kanonerna från Bofors" som de också kallades vid något tillfälle. Då fanns brödratrion Per, Ebbe och Sten Nilsson. Så småningom tog basisten Per Nilsson avsked av orkestern, för att åter igen, 2010 vara med igen. Bosse Carlén, trummis i bandet, gjorde stor succé när han knuffade undan Sten Nilsson från sångmikrofonen och tog ton i "Tjo och tjim och inget annat". Den låten låg på Svensktoppen ett antal veckor sommaren 1974. Bo Carlén har även haft eget band, "Bosse Carléns orkester". Bosse syns stående längst till höger på bilden.
STEN & STANLEY. Plattan köpt i Arvidsjaur den 26 april 1976.
STEN & STANLEY. Plattan köpt i Arvidsjaur den 26 april 1976.
Mera fästingar....
Nu har det hänt igen....den ena av våra två katter hade en fästing
på ena sidan av halsen. Plockade bort den med en pincett, vilket
inte är så vidare säkert. Men förra gången gjorde jag samma sak,
jag fick bort den, utan att det orsakade några fler problem för vår
katt.
Det här otäcka monstret är en fästing i närbild.
Höbärgning
Idag har jag hjälpt Ante med med höbärgningen. Hemma hos Janne Nordlund har Andreas och David hyrt in sig i Jans f.d. lagård. Där finns hur mycket utrymme som helst för två kreativa killar som Ante och Davve att lagra sitt hö som säljs vidare till olika spekulanter. Idag fanns en beställning på 50 stycken höbalar. Och flera står på kö.
Dagens gubbe
Dagens gubbe är pizzabagare och bor i Rom. Han lyssnar till namnet
Giovanni, är 63 år och bor med hustru Beatrice dottern Alda och sonen
Silvio i en trerummare nära Piazza di Treva, vars fontän svenskan
Anita Ekberg badade i i Fellinis film; "La Dolce Vita".
Teckning: Roger Lindqvist.
Dikter med knorr!
Tre humoristiska dikter på vers, skrivna 2004. Varav endast en (Punktrummis) har publicerats tidigare.
PUNKTRUMMIS
En punktrummis från Jörn
med en rytm som var skön
hade en frisyr som lyste grön
och en tuppkam gjord med fön
Varje gång han slog
stod håret som en plog
men det brydde han sig inte om
de´var ju själva grejen - liksom!
--------------------------------------
DANSORKESTER
En dansorkester från Skule
skulle spela en lördagskväll
borta i Lule
På vägen dit körde man på en spik
och var tvungen stanna i Ume
------------------------------------
SÅNGARE FRÅN FLEN
En sångare från Flen
med en röst som var honungslen
sjöng så alla rös
men blev ibland så otroligt nervös
När han stod på estraden
fanns i publiken en å annan gla´en
som fått för mycket skumpa
och visade missnöjt sin håriga rumpa
ROGER LINDQVIST.
PUNKTRUMMIS
En punktrummis från Jörn
med en rytm som var skön
hade en frisyr som lyste grön
och en tuppkam gjord med fön
Varje gång han slog
stod håret som en plog
men det brydde han sig inte om
de´var ju själva grejen - liksom!
--------------------------------------
DANSORKESTER
En dansorkester från Skule
skulle spela en lördagskväll
borta i Lule
På vägen dit körde man på en spik
och var tvungen stanna i Ume
------------------------------------
SÅNGARE FRÅN FLEN
En sångare från Flen
med en röst som var honungslen
sjöng så alla rös
men blev ibland så otroligt nervös
När han stod på estraden
fanns i publiken en å annan gla´en
som fått för mycket skumpa
och visade missnöjt sin håriga rumpa
ROGER LINDQVIST.
Födelsedagspoesi
Här kommer en liten födelsedags hyllning, som skrevs 1991 när en av sönerna fyllde år. Dikten har aldrig tidigare publicerats.
Min son fyller nio år
stora karl´n, sin far upp i dan
Nyss var du en baby
lekte med dina tår, och hade inget hår
slog i golvet med en skallra
som fick fönsterrutorna att dallra
Välling var fjärde timme
om du fick som du ville
Ibland ej stora rapen kom
din mor och far fick inte somna om
Sena nätters vak,
upp till jobbet, alldeles slak
Snart har du körkort och en bil,
ut på vägen i sena nätter
kanske mor och far din sig sätter
i soffan och väntar en stund,
för att än en gång
avbeställa John Blund.
ROGER LINDQVIST - 1991.
Min son fyller nio år
stora karl´n, sin far upp i dan
Nyss var du en baby
lekte med dina tår, och hade inget hår
slog i golvet med en skallra
som fick fönsterrutorna att dallra
Välling var fjärde timme
om du fick som du ville
Ibland ej stora rapen kom
din mor och far fick inte somna om
Sena nätters vak,
upp till jobbet, alldeles slak
Snart har du körkort och en bil,
ut på vägen i sena nätter
kanske mor och far din sig sätter
i soffan och väntar en stund,
för att än en gång
avbeställa John Blund.
ROGER LINDQVIST - 1991.
Dansbandet "MAXIMUM" från Piteå
Rutinerade musiker som spelat tillsammans i många år bildar stomme i en relativt färsk Piteåorkester. Egentligen är Maximum ingen nyskapelse - orkestern har existerat många år men under annat namn (Jannes X-tett). Det är inte enbart namnet som är nytt. Även repertoaren har förändrats.
-Vi har blivit mera kommersiella. Man måste det för att överleva, säger Janne Bergman, organist och sångare i Maximum.
Maximum är ett populärt dansband på många platser i Norrland. Det är egentligen bara i Piteå och södra Norrbotten som arrangörerna nobbar Maximum.
-Vi vill inget hellre än att spela i Piteå med omnejd, säger Janne.
SJUMANNABANDET Maximum består av fr v Lennart Nordmark, Christer
Ström, Gunnar Eidegren, Janne Lundberg, Lars-Erik Westlund, Sune
Wiklund och Janne Bergman.
När man ändrade stil blev Jannes Maximum. Det skedde för bra precis ett år sedan.
-Det går inte längre att köra med samma namn hur länge som helst. Arrangörerna och publik började bli less på Jannes, säger Janne Bergman. Jannes X-tett spelade en ganska popig dansmusik. Sånt som är kul att spela, men som inte alltid går hem hos den dansanta publiken.
-Nej, dom ville ha lättdansade listlåtar och därför kör vi numera mycket kommersiellt, konstaterar Janne Bergman.
Grabbarna i Maximum känner varandra utan och innan. Några av killarna har kamperat ihop i 10-talet år. Från ursprungliga Jannes finns dock bara en medlem och det är just Janne Bergman.
-Gamla Jannes gjorde officiell debut i november 1961, minns han. När Maximum föddes för ett år sedan ändrades sättningen en aning. Orkestern skaffade sig ytterligare en trumpetare. Namnet är Lars-Erik Westlund och han har ett ursprung som blåsare i Anders Ericssons orkester med sångaren Sven-Eric Mörtsjö från Hudiksvall. Nu pluggar Lars-Erik på Framnäs.
Maximum har en rejäl blåssektion - två trumpeter och en tenorsaxofon.
-Kul att jobba med tre blåsstämmor, säger Janne som tillägger att man skriver samtliga arrangemang på egen hand. Främst är det Sune Wiklund och Janne Bergman som plitar ner "arren". Fyra av medlemmarna sjunger. Janne Bergman och Christer Ström svarar för solostämmorna medan Janne Lundberg och Sune Wiklund tar hand om övriga stämmor. Det låter rutinerat om Maximum, men så handlar det också om killar som i många år nött sina instrument. Tre av grabbarna har musiken som levebröd. Janne Bergman, Sune Wiklund och Gunnar Eidegren är samtliga musiklärare i Piteå. Lars-Erik Westlund räknar även med en framtid som musiklärare.
Maximum har följande sättning:
Janne Lundberg - Kapellmästare och saxofonist.
Sune Wiklund - Gitarr.
Janne Bergman - Elorgel.
Gunnar Eidegren - Trumpet.
Lars-Erik Westlund - Trumpet.
Christer Ström - El-bas.
Lennart Nordmark - Trummor.
Maximum spelar uteslutande modern dansmusik. Trots en motig tid för moderna band har man inte fallit för frestelsen att spela "moget".
- Och nu tror jag på en uppgång för den moderna dansmusiken. Vi märker det när vi är ute och spelar, säger Janne Bergman. Spelningar har Maximum relativt många. Från Sundsvall i söder till Kiruna i norr sträcker sig turnéerna. Det blir åtskilliga mil i bussen. Inkomsterna svarar inte alls mot det jobb och den tid grabbarna får lägga ned på musicerandet. Timförtjänsten blir synnerligen blygsam. Men grabbarna har kul och trivs bra tillsammans.
- Stämningen är den bästa tänkbara, intygar Janne Bergman.
Maximum har satsat många, många tusenlappar på sin anläggning, som håller proffsklass. En snabbkalkyl visar att man har grejer för cirka 60.000 kronor. Bara Janne Bergmans orgel och elpiano går loss på så där en 30.000 kronor.
- Vi har satsat på en rejäl utrustning. Det bär sig i längden.
Grabbarna i Maximum har en het längtan efter mera spelningar på hemmaplan och i den närmaste omgivningen. Längre bort får man många spelningar, medan arrangörerna på hemmaplan visat ljumt intresse.
- Dom vet tydligen inte hur vi låter nuförtiden, tror Janne Bergman. Maximum fick chansen att spela på ett orkesterforum i Skellefteå i vintras och det är absolut ingen överdrift att påstå att Piteåorkestern var forumets behållning numro ett. Beröm fick man i stora mängder. Forumet innebar en ordentlig knuff i rätt riktning för en duktig orkester.
-----------------------------------------------
Text: Ulf Dahlberg.
Piteå Tidningen den 4 augusti 1973.
MAXIMUM i en något nedbantad konstellation. Borta är Lars-Erik Westlund
och Gunnar Eidegren.
Janne Lundberg spelar idag tenorsax i Roxy Storband från Piteå.
Så gör även trummisen Lennart Nordmark. Även Janne Bergman har
ett förflutet i bandet. Janne spelar numera 60-talslåtar i hobbybandet
Golden Strings, där också Lennart Nordmark medverkar.
Foto: Tommy Stoltz.
(Sune Wiklund bor numera i Umeå. Han har lagt gitarren på hyllan,
och istället plockat fram kontrabasen. För inte så värst länge sedan
gästade Sune sin gamla hemstad, då han spelade jazz med bl a
trumslagaren Rolf "Roffa" Lindh.) Rogers anm.
-Vi har blivit mera kommersiella. Man måste det för att överleva, säger Janne Bergman, organist och sångare i Maximum.
Maximum är ett populärt dansband på många platser i Norrland. Det är egentligen bara i Piteå och södra Norrbotten som arrangörerna nobbar Maximum.
-Vi vill inget hellre än att spela i Piteå med omnejd, säger Janne.
SJUMANNABANDET Maximum består av fr v Lennart Nordmark, Christer
Ström, Gunnar Eidegren, Janne Lundberg, Lars-Erik Westlund, Sune
Wiklund och Janne Bergman.
När man ändrade stil blev Jannes Maximum. Det skedde för bra precis ett år sedan.
-Det går inte längre att köra med samma namn hur länge som helst. Arrangörerna och publik började bli less på Jannes, säger Janne Bergman. Jannes X-tett spelade en ganska popig dansmusik. Sånt som är kul att spela, men som inte alltid går hem hos den dansanta publiken.
-Nej, dom ville ha lättdansade listlåtar och därför kör vi numera mycket kommersiellt, konstaterar Janne Bergman.
Grabbarna i Maximum känner varandra utan och innan. Några av killarna har kamperat ihop i 10-talet år. Från ursprungliga Jannes finns dock bara en medlem och det är just Janne Bergman.
-Gamla Jannes gjorde officiell debut i november 1961, minns han. När Maximum föddes för ett år sedan ändrades sättningen en aning. Orkestern skaffade sig ytterligare en trumpetare. Namnet är Lars-Erik Westlund och han har ett ursprung som blåsare i Anders Ericssons orkester med sångaren Sven-Eric Mörtsjö från Hudiksvall. Nu pluggar Lars-Erik på Framnäs.
Maximum har en rejäl blåssektion - två trumpeter och en tenorsaxofon.
-Kul att jobba med tre blåsstämmor, säger Janne som tillägger att man skriver samtliga arrangemang på egen hand. Främst är det Sune Wiklund och Janne Bergman som plitar ner "arren". Fyra av medlemmarna sjunger. Janne Bergman och Christer Ström svarar för solostämmorna medan Janne Lundberg och Sune Wiklund tar hand om övriga stämmor. Det låter rutinerat om Maximum, men så handlar det också om killar som i många år nött sina instrument. Tre av grabbarna har musiken som levebröd. Janne Bergman, Sune Wiklund och Gunnar Eidegren är samtliga musiklärare i Piteå. Lars-Erik Westlund räknar även med en framtid som musiklärare.
Maximum har följande sättning:
Janne Lundberg - Kapellmästare och saxofonist.
Sune Wiklund - Gitarr.
Janne Bergman - Elorgel.
Gunnar Eidegren - Trumpet.
Lars-Erik Westlund - Trumpet.
Christer Ström - El-bas.
Lennart Nordmark - Trummor.
Maximum spelar uteslutande modern dansmusik. Trots en motig tid för moderna band har man inte fallit för frestelsen att spela "moget".
- Och nu tror jag på en uppgång för den moderna dansmusiken. Vi märker det när vi är ute och spelar, säger Janne Bergman. Spelningar har Maximum relativt många. Från Sundsvall i söder till Kiruna i norr sträcker sig turnéerna. Det blir åtskilliga mil i bussen. Inkomsterna svarar inte alls mot det jobb och den tid grabbarna får lägga ned på musicerandet. Timförtjänsten blir synnerligen blygsam. Men grabbarna har kul och trivs bra tillsammans.
- Stämningen är den bästa tänkbara, intygar Janne Bergman.
Maximum har satsat många, många tusenlappar på sin anläggning, som håller proffsklass. En snabbkalkyl visar att man har grejer för cirka 60.000 kronor. Bara Janne Bergmans orgel och elpiano går loss på så där en 30.000 kronor.
- Vi har satsat på en rejäl utrustning. Det bär sig i längden.
Grabbarna i Maximum har en het längtan efter mera spelningar på hemmaplan och i den närmaste omgivningen. Längre bort får man många spelningar, medan arrangörerna på hemmaplan visat ljumt intresse.
- Dom vet tydligen inte hur vi låter nuförtiden, tror Janne Bergman. Maximum fick chansen att spela på ett orkesterforum i Skellefteå i vintras och det är absolut ingen överdrift att påstå att Piteåorkestern var forumets behållning numro ett. Beröm fick man i stora mängder. Forumet innebar en ordentlig knuff i rätt riktning för en duktig orkester.
-----------------------------------------------
Text: Ulf Dahlberg.
Piteå Tidningen den 4 augusti 1973.
MAXIMUM i en något nedbantad konstellation. Borta är Lars-Erik Westlund
och Gunnar Eidegren.
Janne Lundberg spelar idag tenorsax i Roxy Storband från Piteå.
Så gör även trummisen Lennart Nordmark. Även Janne Bergman har
ett förflutet i bandet. Janne spelar numera 60-talslåtar i hobbybandet
Golden Strings, där också Lennart Nordmark medverkar.
Foto: Tommy Stoltz.
(Sune Wiklund bor numera i Umeå. Han har lagt gitarren på hyllan,
och istället plockat fram kontrabasen. För inte så värst länge sedan
gästade Sune sin gamla hemstad, då han spelade jazz med bl a
trumslagaren Rolf "Roffa" Lindh.) Rogers anm.
Vikingarna-nostalgi, eller Christer och grabbarna
VIKINGARNA. Fr. v Lars-Åke Svantesson, Erik Lihm, Tord Sjöman,
Anders Erixsson, Tony Eriksson och Christer Sjögren. Få svenska
dansbandsmusiker torde ha varit så populära som dessa sex värm-
länningar. Bilden härovan, togs till deras "KRAMGOA LÅTAR 13" 1985.
På LP:n medverkar även en hel del andra musiker. Bl a en körtjej vid
namn Lotta Pedersen. Lotta som så småningom blev hela Sveriges Lotta
Engberg. Skivbolagsbossen, Bert Karlsson, berättade en gång att när
man gjorde dessa inspelningar både med Vikingarna och andra band,
så användes nästan alltid erfarna studiomusiker. Det gick fortare så -
enligt Mr. Bert. "Så när ni lyssnar på Vikingarna så är det i stort sett
endast Christer som är med, musikbakgrunderna sköter proffsmusikerna
om". Sagt av den frispråkige Bert!
Politikens pris....
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin meddelade idag vid en presskonferens i Almedalen, att han avår med omedelbar verkan. Detta p.g.a. den vårdnadstvist, som pågått de senaste två åren mellan honom och hans f.d. maka. Politikens pris, kan man kanske kalla det. Men även inom andra "utsatta" ämbeten och yrken, så är detta inget nytt. För inte så länge sedan beslutade förre förbundskaptenen i Tre Kronor Bengt-Åke Gustafsson att han och hans hustru valt att gå skilda vägar. Till stor del beroende av de jobb det innebär att hela tiden stå i offentlighetens ljus. Arbetsmarknadsministern och tillika folkpartisten Per Ahlmark, valde även han att avgå ur den borgeliga regeringen under Thorbjörn Fälldin, när trycket blev för stort. Detta hände i början av 80-talet. Ahlmark angav familjeskäl som förklaring för sitt plötsliga avhopp. Per Ahlmark "sadlade" därefter om till poet.
Jag kom just i den här stunden att tänka på en gammal schlagertext, som lät ungefär så här (fritt ur minnet):
När jag sist for iväg, på turné några dar
var du ledsen men teg
fast två ögon gav mig svar
Dom sa jag står ej längre ut
våran dröm föll omkull
Jag kom hem allt var slut
då med hela famnen full
En famn full av rosor
å presenter till er
huset det bågnar, men du
syns inte mer
Du ler inte längre
du har allt man kan få
men vad du mest saknat
är försent att nu förstå.....
Låtens titel: "En famn full av rosor"
i original: "Send Me No Roses"
(C. Black - T. Stiby)
En låt som fanns med på Cool Candys Go´bitar 5 - 1974.
SVEN-OTTO LITTORIN.
Foto: www.expressen.se
Jag kom just i den här stunden att tänka på en gammal schlagertext, som lät ungefär så här (fritt ur minnet):
När jag sist for iväg, på turné några dar
var du ledsen men teg
fast två ögon gav mig svar
Dom sa jag står ej längre ut
våran dröm föll omkull
Jag kom hem allt var slut
då med hela famnen full
En famn full av rosor
å presenter till er
huset det bågnar, men du
syns inte mer
Du ler inte längre
du har allt man kan få
men vad du mest saknat
är försent att nu förstå.....
Låtens titel: "En famn full av rosor"
i original: "Send Me No Roses"
(C. Black - T. Stiby)
En låt som fanns med på Cool Candys Go´bitar 5 - 1974.
SVEN-OTTO LITTORIN.
Foto: www.expressen.se
Dagens gubbe
Dagens gubbe är absolut en ihärdig jägare. Vad han jagar, ja, det vet jag inte. Men
jag gissar på småvilt? Men vänta, har han glömt leksaken (bössan) hemma?
Teckning: Roger Lindqvist (som aldrig har jagat i hela sitt liv - förutom mygg).
Anonyma insändarskribenter
Insändarsidan, är en av de mest lästa i vår lokaltidning; Piteå Tidningen. Åsikterna är många, och handlar om allt mellan himmel och jord. Precis som det skall vara i en demokrati som vår, där människors rätt kommer i fokus. Vad som gör mig en aning beklämd, är att när en åsikt, som ligger en skribent varmt om hjärtat, undertecknas enbart med anonym signatur, så faller trovärdigheten, hur än mycket han/hon eldar på i sin insändare. Jag har själv författat en hel del insändare, i frågor som jag brinner för, och "tyckt till", p.g.a. att det är min rätt som svensk medborgare. Alltid, alltid har jag undertecknat med mitt för och efternamn. I och med detta, så förstår förhoppningsvis den eventuelle tidningsläsaren att jag menar allvar med det jag vill ha sagt. Att då gemene man kanske tycker olika i sakfrågor, spelar mig ingen större roll. Huvudsaken är att få fram sitt tyckande. Men som sagt, vågar man inte stå för det man brinner för, utan enbart skriver med signatur, då uppfattar jag i alla fall insändaren som icke seriös.
Schymans brasa
Gudrun Schyman eldade idag upp 100.000 kronor. Har människan gått och blivit skvatt galen? Galenskapen med att bränna bort så mycket pengar lär få följder. Vad exakt vill hon och hennes parti uppnå med denna helt absurda sak? Om Schyman blivit galen, så gäller det lika mycket också det parti (FI) som hon representerar. Här är ett bevis på att man kan tydligen göra allt för att bli uppmärksammad, detta valår anno 2010.
Norahs viktlösa vovve
Man har ju hört om astronauternas viktlöshet uppe i sina rymdkapslar. Men en viktlös hund? Norah har i alla fall skaffat en vovve av dalmatinerras. Och denna vovve har sedan i fredags/lördags befunnit sig svävande högt ovanför marken. Till saken hör att hon införskaffade den på marknaden i Öjebyn. Ingen hundkennel alltså.
DKW 800 de LUXE - 1962
Piteå Tidningen den 30 mars 1962.
VOLVO PV 544 - 1962
Piteå Tidningen den 3 april 1962.
Twin Cities: Minneapolis & Saint Paul
Det var hit resan gick. Till de Nordamerikanska städerna, kallat "The Twin Cities", Minneapolis och Saint Paul. Det är över hundra år sedan nu, men än hålls minnet levande bland emigrantättlingarna, som än idag håller tät kontakt med sina förfäders gamla hemland. Inom vår släkt återknöts banden i början av 90-talet. Jo, jag har skrivit om det tidigare, så det kanske låter som en upprepning? Men nog är det smått fantastiskt att vi lyckats bibehålla släktrelationerna efter 40-års tystnad.
MINNEAPOLIS. Här bor tremänningen Richard "Skip" Nelson med
hustrun Lucinda.
SAINT PAUL. Här bor Skips bror, Gerald "Jerry" Nelson med hustrun
Sandy.
MINNEAPOLIS. Här bor tremänningen Richard "Skip" Nelson med
hustrun Lucinda.
SAINT PAUL. Här bor Skips bror, Gerald "Jerry" Nelson med hustrun
Sandy.
Den 21 juli 1974
Min morfar Sanfrid föddes den 21 juli 1899. Sommaren 1974 fyllde han 75 år. Barn, barnbarn, släkt och vänner hade kommit för att gratulera Sanfrid i hans lilla våning vid Hortlaxvägen. Morfar brydde sig nog inte värst mycket om sina egna födelsedagar. Visst var han glad och uppsluppen när vi kom. Men det var han alltid om än det var en måndagskväll i rykande snöstorm. Naturligtvis fanns kameran med för att föreviga det hela.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN. Född i Blåsmark den 21 juli
1899. Den 21 juli 1974 firade vi hans 75:e år här på jorden.
Tjocka släkten hade mött upp. Kring fikabordet syns fr v Lennart (min
morbror), Anny (min moster), Anna-Lisa (dotter till min mormors syster
Signe), Harry (gift med Anny), Malin (också en moster och födelsedags-
barnet morfar Sanfrid.
Systrarna Lundgren. Fr. v. Anny Lundkvist och min mor Maj-Gerd
Lindqvist.
Min far, John, i samtal med Anny och Lennart.
Min mamma Maj-Gerd. Till höger står hennes bror, Lennart.
Min morfar berättar. Vad han berättade om, ja, det skulle varit intres-
sant att veta. Till höger syns Elsy, gift med Lennart.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN. Född i Blåsmark den 21 juli
1899. Den 21 juli 1974 firade vi hans 75:e år här på jorden.
Tjocka släkten hade mött upp. Kring fikabordet syns fr v Lennart (min
morbror), Anny (min moster), Anna-Lisa (dotter till min mormors syster
Signe), Harry (gift med Anny), Malin (också en moster och födelsedags-
barnet morfar Sanfrid.
Systrarna Lundgren. Fr. v. Anny Lundkvist och min mor Maj-Gerd
Lindqvist.
Min far, John, i samtal med Anny och Lennart.
Min mamma Maj-Gerd. Till höger står hennes bror, Lennart.
Min morfar berättar. Vad han berättade om, ja, det skulle varit intres-
sant att veta. Till höger syns Elsy, gift med Lennart.
En sommardag i Piteå - 1970
En bild som togs en solig sommardag - mitt under det efterlängtade
sommarlovet - 1970. Vi befinner oss på Rådhustorget i centrala stan.
Det gamla Rådhuset (det har funnits tre) med anor från 1830-talet,
är det som fortfarande finns kvar. På 1920-talet gjordes en utbygg-
nad där stadesn polisstation fanns inrymd till och med 1965. Rådhus-
et finns t.v. utanför bild. Statyn i mitten minns jag från min barndom.
Den har bytt plats undet årens lopp. Idag tror jag att den står vid ICA
butiken i Öjebyn. Statyn har även ett namn: "Arbetaren". På den här
platsen finns idag en byggnad som bl a har inrymt en tygaffär. Fotot
tog jag med min instamatic kamera, som om den var på bra humör
kunde ta sådana bilder som denna. Var den på sämre humör - ja, då
blev det inga bilder alls.
Bakom instamaticen: Roger Lindqvist 12 år.
Dagens gubbe
Dagens gubbe, tillhör samma starka muskelknuttar-grupp som Magnus Samuelsson.
Styrkelyft och andra machoaktiviteter har dagens gubbe säkerligen varit med om att
pröva på.
Teckning: Roger Lindqvist.
John Harrys orkester, och mina nya Ludwigtrummor - 1973
Gamla bilder kan ibland åldras med vördnad. Samt även dess raka motsats. Jag vet inte vad jag ska kalla det här fotografierna, som föreställer mig och mitt nya trumset, Ludwig. Inköpta hos Melcer Öhman i Piteå hösten 1973. Samma år spelade jag med John Harrys från Älvsbyn. Och det är från denna period som dansannonsen, som jag publicerar, härrör. Sikfors Folkets Hus var ett populärt dansställe. Men natten mot onsdagen den 18 maj 1977, blev Sikfors Folkan lågornas rov i en explosionsartad brand. Men - det var kul så länge det varade!
JOHN HARRYS spelade upp till dans lördagen den 13 oktober 1973.
Och vi som spelade var; Harry Berglund, Roger Lindqvist, Jan-Olof
Höglund och Leif Grahn.
Hösten 1973 köpte jag mitt nya trumset hos Melcer Öhman och hans
musikaffär, "Tangenten", som låg på Lillbrogatan i Piteå. "Ludwig -
Vistalite", som de hette, gjorde trummisen Douglas Westlund reklam
för i annonser i musikförbundets tidning "Musikern". Douglas hade bl a
spelat trummor i 60-tals bandet "Telstars".
Tydligen blev jag så till mig i trasorna av lycka, att jag släpade ut
trummorna på gräsmattan för att föreviga dem. Svågern Henning
använde jag som trumfotograf. Det här bilderna togs sommaren 1974
sedan jag börjat med Rolf Åhmans.
Foto: (Svågern) Henning Höglund - 1974.
JOHN HARRYS spelade upp till dans lördagen den 13 oktober 1973.
Och vi som spelade var; Harry Berglund, Roger Lindqvist, Jan-Olof
Höglund och Leif Grahn.
Hösten 1973 köpte jag mitt nya trumset hos Melcer Öhman och hans
musikaffär, "Tangenten", som låg på Lillbrogatan i Piteå. "Ludwig -
Vistalite", som de hette, gjorde trummisen Douglas Westlund reklam
för i annonser i musikförbundets tidning "Musikern". Douglas hade bl a
spelat trummor i 60-tals bandet "Telstars".
Tydligen blev jag så till mig i trasorna av lycka, att jag släpade ut
trummorna på gräsmattan för att föreviga dem. Svågern Henning
använde jag som trumfotograf. Det här bilderna togs sommaren 1974
sedan jag börjat med Rolf Åhmans.
Foto: (Svågern) Henning Höglund - 1974.
Max och den gamla kristallkulan
Det hela började en tidig morgon, just när grannens tupp gol som allra mest. Ute lyste sommarhimlen vackert blå. Och den varma gula solen, tycktes vara på sitt bästa morgonhumör. Max låg vid den här tidpunkten hemma i sin säng, redo att börja dagen. "Mjauuu!", lät det från hallen. Max förstod att det var katten Flisan som var i antågande. Mycket riktigt. Flisan kom in, tittade sig omkring, för att snabbt som ögat vända om igen.
-Idag ska du vara hos farmor och farfar, sa Max mamma med ett leende. Pappa och jag skall fortsätta med målningen. Men vi kommer och hämtar dig lite senare!
Max log. Det brukar vara kul att hälsa på hos farmor och farfar, tänkte han. I samma stund kom pappa och lyfte Max försiktigt ur sängen.
-Har mamma sagt att du ska åka till farmor och farfar idag? Max nickade på sitt huvud. För det där att tala, hade han inte börjat på allvar med än. Men det gick ju lika bra med en huvudnickning. Pappa och mamma förstår mitt babyspråk, så det är ingen fara. Tänkte han, medan mamma kom med den obligatorska morgonvällingen.
När morgonbestyren var avklarade, satte sig alla i bilen. Och i ett huj var man framme till det röda huset där Max farföräldrar bodde. Ute på bron låg katten Pelle och sov. Ja, han var så pass trött, att han inget märkte fastän hela familjen med Max i spetsen kom klampande uppför bron.
-Hej, Max! sa farmor och farfar nästan i mun på varandra. Idag ska vi ju få rå om dig hela dagen lång, sa farmor medan hon sträckte fram sina armar för att vara behjälplig med avklädandet. Farfar var som vanligt rufsig i håret, han såg ibland ut som en tankspridd professor, med alldeles för många tankar och idéer i huvudet.
-Hej, på dig! Vad ska vi hitta på idag då, Max! sa farfar och kliade sig i pannan.
-Kanske att vi ska gå på äventyr i den stora skogen? Eller sak vi gå upp på den gamla vindan och leta efter gömda skatter?
Det där med vindan, tyckte Max lät som en utmaning. Ja, det liksom kittlade till i magen av ren spänning.
-Hejdå! sa Max mamma och pappa, när de båda gick ut genom entrédörren.
-------------------------------------------------------------------
Fortsättning följer.....
-Idag ska du vara hos farmor och farfar, sa Max mamma med ett leende. Pappa och jag skall fortsätta med målningen. Men vi kommer och hämtar dig lite senare!
Max log. Det brukar vara kul att hälsa på hos farmor och farfar, tänkte han. I samma stund kom pappa och lyfte Max försiktigt ur sängen.
-Har mamma sagt att du ska åka till farmor och farfar idag? Max nickade på sitt huvud. För det där att tala, hade han inte börjat på allvar med än. Men det gick ju lika bra med en huvudnickning. Pappa och mamma förstår mitt babyspråk, så det är ingen fara. Tänkte han, medan mamma kom med den obligatorska morgonvällingen.
När morgonbestyren var avklarade, satte sig alla i bilen. Och i ett huj var man framme till det röda huset där Max farföräldrar bodde. Ute på bron låg katten Pelle och sov. Ja, han var så pass trött, att han inget märkte fastän hela familjen med Max i spetsen kom klampande uppför bron.
-Hej, Max! sa farmor och farfar nästan i mun på varandra. Idag ska vi ju få rå om dig hela dagen lång, sa farmor medan hon sträckte fram sina armar för att vara behjälplig med avklädandet. Farfar var som vanligt rufsig i håret, han såg ibland ut som en tankspridd professor, med alldeles för många tankar och idéer i huvudet.
-Hej, på dig! Vad ska vi hitta på idag då, Max! sa farfar och kliade sig i pannan.
-Kanske att vi ska gå på äventyr i den stora skogen? Eller sak vi gå upp på den gamla vindan och leta efter gömda skatter?
Det där med vindan, tyckte Max lät som en utmaning. Ja, det liksom kittlade till i magen av ren spänning.
-Hejdå! sa Max mamma och pappa, när de båda gick ut genom entrédörren.
-------------------------------------------------------------------
Fortsättning följer.....
Leijons Orkester - Skövde
En ny bekantskap - åtminstone för mig - är Leijons Orkester från Skövde. Enligt egen utsago, spelar man: "Fräsch dansmusik som passar alla åldrar". Gammaldans ingår även också i repertoaren. Två namn fick mig att le igenkännade. Förre medlemmen i Lotta Engbergs; Peter Åhs, är ju ett känt ansikte i dansbandsvärlden. Likaså trummisen - som jag inte hört på åtskilliga år - Arne Hallin, en gång trumslagare i Cool Candys. Frontfigur och tillika gruppens sångare är Anders Leijon. Gruppen är än så länge ett deltidsband.
ARNE HALLIN som han såg ut året 1973 när han trummade i Lid-
köpings orkestern COOL CANDYS.
ARNE HALLIN idag. Trumslagare i Leijons Orkester från Skövde.
ARNE HALLIN som han såg ut året 1973 när han trummade i Lid-
köpings orkestern COOL CANDYS.
ARNE HALLIN idag. Trumslagare i Leijons Orkester från Skövde.
"Hjälp, vad har jag gjort för ont....?
.....när alla dessa tusentals monstermyggor vill ha sig en smakbit från min kropp. De hemska uslingarna anfaller i grupp. Är man riktigt lyhörd, kan man nästan höra hur de slurpar i sig mitt blod med sina långa myggsnablar. "SNABLAR" också! Jag börjar bli litegrann less på dessa mina plågoandar. Är det något jag sagt? Något jag gjort? Heller är de bara ute för att terrorisera mig i största allmänhet? En sak vet jag: dom är ute efter mitt blod! Helst skulle man ju ta betalt. Men jag är än så länge, inte uppdaterad hur mycket sådana här små blodskvättar kostar. Nu ska vi ut i sommarvärmen (plus 22 i skuggan), för att dricka kaffe, jag och Bettan. Tyvärr, så får vi sällskap, dvs alla miljoner myggor. En sak är säker - kaffet räcker inte åt dem alla.
Dagens gubbe
Dagens tecknade gubbe - tillhör de lärdes skara. Åtminstone tycker jag
att han med sin strama blick, och hans pondus, påminner om en - vad
ska jag säga - jo, universitetslektor.
Teckning: Roger Lindqvist.
En regnig morgon
Vad bjuds man på när man tittar ut genom sitt sovrumsfönster denna måndagsmorron? Jo, ett grådaskigt väder, som förhoppningsvis ska dra bort så småningom. Igår kändes luften varm och kvav. Och medan vi satt vid bordet och drack kaffe, med Solbritt, Kjell (och lilla Norah), så hördes åskan mullra. Efter ett tag kom regnet. Andreas och David har slagit hö, och man hann även få det i säkert förvar innan himlens portar öppnade sig.
Ha en trevlig dag!
/Roger.
Ha en trevlig dag!
/Roger.
Kyrkmarknad i Öjebyn
Den årliga kyrkmarknaden i Öjebyn tog sin början i fredags. Samtidigt fylldes vår stad på med ungdomar från hela världen, som har en sak gemensamt: "Piteå Summer Games". Den stora invigningen gick av stapeln fredagkväll. Den här populära fotbollsturneringen, har vuxit sig större och större för vart år. Fredagförmiddag gick vi en vända på kyrkmarknaden, resultatet blev endast en packe med fryspåsar. Resultatet av besöket, blev några bilder som jag serverar härnedan:
Öjeby kyrkmarknad 2010
Fredagförmiddag. Tunnsått med folk - men vänta bara. Varje år så
vallfärdar stora mängder med människor hit till denna plats.
Omkring klockan tio - började marknadsbesökarna så sakta anlända.
Den gamla kyrkstaden, med sina smått pittoreska miljöer är en sann
njutning för alla marknadsbesökare.
Scenkläder (fantasikostymer)
Vita overaller. Inköpta på Lindfors i Luleå, 1976.
Till de vita overallerna köptes platåskor. Det enda som jag kan
säga om det är; Förskräckligt! Fötterna värkte, men "ska man
vara fin, får man lida pin!".
1975 skulle vi ha svart skjorta, röda hängslen och röda byxor.
Snickarbyxor med skjorta. Byxorna gick i mörkblått, medan skjortan hade en
ljusare blå färg. Året var 1979.
Givetvis så är listan långt ifrån fullständig. Men många av de kreationer som inhandlades, skulle man för sitt liv inte velat ha på sig privat, när man exempelvis skulle gå till ICA-butiken en måndageftermiddag för att handla en bit falukorv. /Roger.
En magisk afton i Byske Folkets Park
Ja, det finns många minnen bevarade från tiden som kringresande dansbandsmusiker. Ett av många underbara minnen är följande. Påskhelgen 1980 skulle vi spela dansmusik i Parken i Byske. Det var alltid ett rent nöje att få komma dit. En underbar dansant publik, som verkligen gillade att dansa. Liksom den fina respons som vi alltid var vana att få. Byske tillhörde ett av de favoritställen som jag och mina kollegor hade. Arrangörerna bjöd alltid så stort på sig själva. Vi blev serverade allt möjligt gott från köket, och därför så kände man sig som en kung där man satt vid fikabordet och samtalade, samtidigt som serveringspersonalen gjorde sitt yttersta för att passa upp oss.
Den här kvällen kom att bli ännu några snäpp bättre än tidigare besök, och det vill inte säga lite. Eftersom danskvällen alltid började exakt klockan 21.00, så hann vi alltid gå en runda förbi serveringen för att få oss kaffe, mackor och annat tilltugg. Danspubliken brukade i regel komma strax före dansens början, ibland strax efteråt. Denna påskhelg fylldes lokalen på så grundligt, att när vi som vanligt satt oss ner för den vanliga proceduren, var det ett sådant tryck utifrån, att man redan omkring klockan 20.00 satte upp skylten med texten; Slutsålt!
När kaffet var uppdrucket och sista go´mackan uppäten, reste vi oss samtliga i orkestern upp för att gå mot scenen och det omklädningsrum som fanns därbak. Då hände det! En stor och varm applåd utbröt spontant från alla de människor som antingen satt, eller stod som fastklistrade mot danslokalens väggar. En våg av värme sköljde över mig. Och jag vet inte hur de andra i bandet upplevde denna "folkets spontanitet", men jag tror att de kände detsamma. Ja, man kunde inte annat än att bli både glad och djupt rörd av allt detta som kom över oss. När man sedan började ropa: "ROLF ÅHMANS, ROLF ÅHMANS!" då var det nästan så man fick känslan av att vara på en popgala, där vi var huvudpersonerna. Nu var det ju inte så, men jag har ibland tänkt tillbaka på den där magiska kvällen när all denna värme och kärlek strömmade emot oss. Det är sådant man inte glömmer i brådrasket, precis! Kanske ett minne att ta med sig tills den dagen man sitter på hemmet, med rullatorn tätt intill sin sida, och tänker tillbaka på de fina stunder som spelandet för det mesta bjöd oss på.
Ja, här sitter jag, bakom mina Ludwigtrummor på scenen i Byske Folkets
Park. Just precis före danskvällens början.
Den här kvällen kom att bli ännu några snäpp bättre än tidigare besök, och det vill inte säga lite. Eftersom danskvällen alltid började exakt klockan 21.00, så hann vi alltid gå en runda förbi serveringen för att få oss kaffe, mackor och annat tilltugg. Danspubliken brukade i regel komma strax före dansens början, ibland strax efteråt. Denna påskhelg fylldes lokalen på så grundligt, att när vi som vanligt satt oss ner för den vanliga proceduren, var det ett sådant tryck utifrån, att man redan omkring klockan 20.00 satte upp skylten med texten; Slutsålt!
När kaffet var uppdrucket och sista go´mackan uppäten, reste vi oss samtliga i orkestern upp för att gå mot scenen och det omklädningsrum som fanns därbak. Då hände det! En stor och varm applåd utbröt spontant från alla de människor som antingen satt, eller stod som fastklistrade mot danslokalens väggar. En våg av värme sköljde över mig. Och jag vet inte hur de andra i bandet upplevde denna "folkets spontanitet", men jag tror att de kände detsamma. Ja, man kunde inte annat än att bli både glad och djupt rörd av allt detta som kom över oss. När man sedan började ropa: "ROLF ÅHMANS, ROLF ÅHMANS!" då var det nästan så man fick känslan av att vara på en popgala, där vi var huvudpersonerna. Nu var det ju inte så, men jag har ibland tänkt tillbaka på den där magiska kvällen när all denna värme och kärlek strömmade emot oss. Det är sådant man inte glömmer i brådrasket, precis! Kanske ett minne att ta med sig tills den dagen man sitter på hemmet, med rullatorn tätt intill sin sida, och tänker tillbaka på de fina stunder som spelandet för det mesta bjöd oss på.
Ja, här sitter jag, bakom mina Ludwigtrummor på scenen i Byske Folkets
Park. Just precis före danskvällens början.
Rolf Åhmans - Forum i Älvsbyn 1979
Hasse Eriksson, Gunnar Sandbladh, Sune Andersson, Roger Lindqvist
och Sven-Åke Andersson.
Annalisa Ericson mascarareklam - 1943
ANNALISA ERICSON. Född 1913, ofta sedd som Nils Poppes moatjé
i filmer som: Blåjackor - 1945, Tappa inte sugen - 1947, Stackars lille
Sven - 1947 och Greven från gränden - 1949. 1964 gifte hon sig med
filmkritikern Jürgen Schildt (1923-1991). Schildt medverkade som kri-
tiker i Aftonbladet och Sveriges Radio.
Dagens gubbe
Strandraggare på Pite Havsbad.
Teckning: Roger Lindqvist.
Trivsamt med Radiola
Piteå Tidningen den 18 september 1962.
Dagen då elektroniken kom genom väggen....
Nöden har ingen lag....
-------Piteå Tidningen den 14 februari 1968-------------
(Det här året, 1968, låg Piteå Tidningens kontor och tryckeri fortfarande
kvar på Prästgårdsgatan i Piteå. Inte förrän 1980 - rätta mig om jag
har fel - stod det nya PT-huset klart på Hamnplan. Med på premiären
fanns ingen mindre än förre finansministern Gunnar Sträng). /Rogers anm.
Tack igen, Arne!
Det låg en försändelse i min brevlåda som visade sig innehålla en CD-skiva och med en hälsning från Arne Nathansohn från Lidköping. CD-skivan som Arne haft den stora vänligheten att skicka, var en inspelning från radioprogrammet; "Foajé". "Nygamla" Cool Candys var gäster i Radio Skaraborgs program, som sändes från Länsteaterns café, torsdagen den 27 maj 1999. Förutom Cool Candys medverkade även vissångaren Jan-Olof Andersson.
Det "nygamla" gänget, där Arne Nathansohn, Göte Johansson och Håkan Ljungkvist tillhörde det "gamla gardet", så fanns även en tre nyare ansikten. Det var Arnes son, Jens Nathansohn på tenorasaxofon (Jens spelar sax även i Roger Lindbloms orkester), Michael Ellgren-Svensson (kapellmästaren Einar Svenssons son, som kvällen till ära spelade på sin fars gamla trummor) Einar Svensson som var grundare till den populära orkestern, dog tyvärr 1972 47 år gammal. Rolf Bladh, som även han var inhoppare, spelade keyboard.
Av ursprungsmedlemmarna finns idag ingen kvar i livet. Basisten och sångaren Göte Johansson kom med i bandet 1953. Gitarristen Arne Nathansohn började spela med gruppen 1964. Saxofonisten Håkan Ljungkvist kom med omkring 1969. En av profilerna, mannen bakom det berömda saxsoundet, Gunnar Wahlgren, avled i en hjärtinfarkt 1992. Samma år gick även pianisten och organisten Karl-Arne Andersson också bort.
"Jag tror vi spelade en speciell vänlig dansmusik", var Göte Johanssons ord när han berättade litegrann om orkesterns historia. "Vi hade 180 inbokade speljobb per år", berättade han också. På frågan varför medlemmarna valde att ha kvar sina civila arbeten, istället för att spela på heltid sa han: "Ja, det finns ju alltid en risk att en orkester snabbt kan "gå utför . Därför kändes det tryggare att ha kvar jobben. Sedan en sak till; det är mycket roligare att ha musik som en fritidssysselsättning, än att ha det som jobb".
Låtarna som Cool Candys bjöd sin publik på denna kväll, var idel gamla välkända "rariteter":
Jämtgubben, I en grönmålad båt, Anne-Marie, Kärleksbrev i sanden, Silvermåne över bergen och Muckartwist.
Allt instrumentalt, förutom Göte Johanssons sång i Kärleksbrev i sanden. En låt som förresten inspelades 1967 på Cool Candys eget bolag "Anette". Mycket "karamellgodis" alltså, från "de kalla karamellerna" i Cool Candys.
Arnes hälsning till undertecknad.
---------------------------------------------------------------------------------------
Det "nygamla" gänget, där Arne Nathansohn, Göte Johansson och Håkan Ljungkvist tillhörde det "gamla gardet", så fanns även en tre nyare ansikten. Det var Arnes son, Jens Nathansohn på tenorasaxofon (Jens spelar sax även i Roger Lindbloms orkester), Michael Ellgren-Svensson (kapellmästaren Einar Svenssons son, som kvällen till ära spelade på sin fars gamla trummor) Einar Svensson som var grundare till den populära orkestern, dog tyvärr 1972 47 år gammal. Rolf Bladh, som även han var inhoppare, spelade keyboard.
Av ursprungsmedlemmarna finns idag ingen kvar i livet. Basisten och sångaren Göte Johansson kom med i bandet 1953. Gitarristen Arne Nathansohn började spela med gruppen 1964. Saxofonisten Håkan Ljungkvist kom med omkring 1969. En av profilerna, mannen bakom det berömda saxsoundet, Gunnar Wahlgren, avled i en hjärtinfarkt 1992. Samma år gick även pianisten och organisten Karl-Arne Andersson också bort.
"Jag tror vi spelade en speciell vänlig dansmusik", var Göte Johanssons ord när han berättade litegrann om orkesterns historia. "Vi hade 180 inbokade speljobb per år", berättade han också. På frågan varför medlemmarna valde att ha kvar sina civila arbeten, istället för att spela på heltid sa han: "Ja, det finns ju alltid en risk att en orkester snabbt kan "gå utför . Därför kändes det tryggare att ha kvar jobben. Sedan en sak till; det är mycket roligare att ha musik som en fritidssysselsättning, än att ha det som jobb".
Låtarna som Cool Candys bjöd sin publik på denna kväll, var idel gamla välkända "rariteter":
Jämtgubben, I en grönmålad båt, Anne-Marie, Kärleksbrev i sanden, Silvermåne över bergen och Muckartwist.
Allt instrumentalt, förutom Göte Johanssons sång i Kärleksbrev i sanden. En låt som förresten inspelades 1967 på Cool Candys eget bolag "Anette". Mycket "karamellgodis" alltså, från "de kalla karamellerna" i Cool Candys.
Arnes hälsning till undertecknad.
---------------------------------------------------------------------------------------
LILL-BABS gästar Piteå - 1987
Piteå Tidningens rubrik till denna artikel om Barbro "Lill-Babs" Svensson lyder som följer:
-PAJKASTNING - INGENTING FÖR BARBRO SVENSSON-
.....men en levande landsbygd slåss hon för
Kasta paj mot löneministern - det är inte Barbro Svensson intresserad av. Däremot kastar hon sig gärna i diskussion om hur landsbygden ska räddas.
-Vi måste ställa upp till mans, över partigränserna. Alla idéer som kan hålla landsbygden levande är bra idéer, understryker hela Sveriges Lill-Babs.
Det brinner fyra stearinljus i stugan. På ett skrivbord står tre inramade färgfoton av barnen och barnbarnen. Och i en glasvas spirar säsongens sista självplockade blomster. Att Barbro Svensson befinner sig hundra mil hemifrån, i Piteå, är en sanning med modifikation. Detta är hennes hem. Hennes andra hem i alla fall; Hotellrum, stugor och kryp-in litet varstans i vårt avlånga rike. Det gäller alltså att få med sig en liten, men ändock, familjär inramning på resorna. Det är precis så som Barbro Svensson vill ha det.
-Jag vistas så långa stunder i den här miljön, säger hon och sveper med handen över stugans innandöme. Så ljus, familjebilder och blommor hänger alltid med för att skapa harmoni.
INLEVELSE
Lill-Babs show gästar alltså Piteå. Musiken ska ljuda i dagarna fem och Barbro Svensson tar sig an uppdraget med samma inlevelse och glädje vi är vana att spåra i hennes sfär.
-Jomenvisst, säger hon (utan att få den där naturliga norrländska knycken, sin norrländska härkomst till trots), jag vet att Charlie Norman varit här i Piteå före mig. Herr Norman firade 50-årsjubileum som artist i våras, fyller vi på.....
-Jag har 15 år kvar till ett motsvarande jubileum. Det är klart att jag siktar dithän. Motivationen finns kvar. Absolut. Även om det är slitigt, men vilket jobb är inte det?
UTAN TAGGAR
"Löneministern" och "kasta paj" nämnde vi om i ingressen. Vaddådå? Jo, saken härrör från ett uttalande löneminister Bengt K.Å. Johansson gjorde, apropå Barbro Svenssons sångframträdande när 4 oktober-rörelsen manifesterade mot löntagarfonderna.
-Lill-Babs kvitter och propagandamiljonerna kan inte dölja att de militanta fondmotståndarna har gjort moralisk bankrutt, sa minister Johansson. Lill-Babs tar emot citatet utan utfällda taggar.
-Jag vill inte inleda någon pajkastning. Jag lever i ett fritt land, och är fri att tänka och tycka vad jag vill, säger hon och avrundar ämnet.
KAMP FÖR LANDSBYGDEN
Då talar Barbro Svensson hellre och gärna om kampen för landsbygden.
-I den frågan har jag lyckats få ungdomsförbundens ordföranden överens. Jag rodde nyligen ut med dem i den berömda ekan i Harpsund. Vi diskuterade frågan och det rådde en bred och rörande enighet. Lill-Babs är involverad i projektet "Hela Sverige ska leva", med målsättning att skapa förutsättningar för glesbygdens fortlevnad. Jag känner starkt i den frågan. Jag är ju själv från en landsbygd (Järvsö i Hälsingland). Det går aldrig att nog framhålla vikten av att folk tar initiativ, tänker till och kommer med idéer i syftet att skaffa fram jobb. Varje litet frö som kommuner, landsting och näringslivet kan omsätta i arbetstillfällen är viktigt, säger Barbro och berättar om två storstadspoliser som flyttat ut på landet, för att börja sy kläder som duon saluför på marknader. Och ta det här med data. Det går ju minst lika bra att upprätta sådan verksamhet i glesbygden, tycker hon.
-Jag är ljusoman, säger Barbro Svensson. Ett antal stearinljus och en
bukett självplockade blommor hjälper till att sprida stämmning i stugan
i Piteå. Lill-Babs är mån om att skapa hemtrivsel i de krypin som blir
hennes hem under åtskilliga turnédygn.
FRISK ARTIST
Idag är Lill-Babs en frisk artist. Det har hon inte varit det senaste året.
-Jag har dragits med en efterhängsen muskelinflammation i kroppens alla muskelfästen. För en tid sedan blev jag kvitt problemet. Det gav mig chansen att återuppta ett års skrinlagd motion. Inflammationen har även hindrat mig från alla dansnummer i showen. Det har gjort ont att jobba. Men jobbat har jag. Och ingen tycks ha märkt något. Osökt kommer Barbro Svensson in på sitt svåraste framträdande under alla dessa år i underhållningsbranschen.
-Det var samma kväll Simon Brehm dog, 1967 (Barbros personliga manager och allt-i-allo). Jag genomförde showen med detta besked i bakhuvudet, inför en ovetande publik. Jag lyckades hålla masken ända fram till sista låten. Då bröt jag samman och tack och lov lät arrangörerna ridån falla med en gång. Det var oerhört. Hemskt.
Vila, vad är det? undrar Lill-Babs. Vid sidan av sången sköter hon
mycket pappersgöra. Och göra finns det alltid mycket av. Inramade
färgfotografier av barnen och barnbarnen finns alltid med på resorna.
INGEN RYMNING
I mars nästa år fyller Lill-Babs 50 år! (Medge att ett utropstecken väl hör hemma här). Hon lovar att inte rymma från kalaset - som många nyblivna 50-åringar har en tendens att göra.
-Nej, nej, jag ser fram emot 50-årsdagen, försäkrar Barbro Svensson, trebarnsmamma och mormor fyra gånger om, innan hon går ut på toaletten och konstaterar att det flytande sminket runnit ut och kladdat ner hela väskan.
-Det betyder tur, säger hon och bekräftar beskrivningen om att se allt från den positiva sidan.
---------------------------------------------------------------------------------------
Text: Jan Westerberg. Foto: Nils Ögren.
Piteå Tidningen den 7 oktober 1987.
