Lång från varandra men förenade i evigheten

När ångfartyget "Rollo" gled ut från Göteborgs hamn den 5 oktober 1904 var det med ett stänk av vemod som fyllde Hulda Wikströms bröst. Tillsammans med maken Frans hade hon efter moget övervägande äntligen fattat det beslut som helt skulle förändra deras fortsatta liv. Med på resan fanns även barnen Marino och Syrena fem respektive fyra år gamla. Från Göteborg gick så färden över till det engelska Grimsby och Liverpool. För att slutligen korsa den stora vida Atlanten som förband den gamla världen med den nya.

Att lämna Blåsmark och fädernegården i Stensjökullen, föräldrarna Erik och Maria Eriksson samt alla syskon, vänner och bekanta var något som Hulda länge oroat sig för. Men i det nya landet skulle ju allt bli till det bättre, det var det många som vittnat om. Inte minst maken Frans, som lovordat det "förlovade landet" efter ett besök på egen hand strax efter deras giftermål 1889. Hulda föddes året 1876, i början av december månad, i ett land där konung Oscar II regerade. I Stensjökullen hade fadern Erik Anton köpt ett hus 1878 där familjen så småningom kom att bo. Av den ursprungliga syskonskaran på tio barn fanns vid Huldas avresa nu åtta kvar i livet. Lillasystern Hilma dog 1881 endast två år gammal, till föräldrarnas stora förtvivlan.

1887 besöktes familjen Eriksson ånyo av bottenlös sorg, lille Karl gick bort vid fem års ålder och lämnade ett stort tomrum efter sig. Modern Maria berättade att deras  broder nu var i himlen hos Gud, och att de återigen en dag skulle mötas i den himmelska härligheten. Det var en tro och en stark förvissning som Hulda skulle bära med sig resten av sitt liv. Johan Anton (1875-1945) var den förstfödde av Erik och Marias barn. Han bildade så småningom familj, gifte sig 1900 med Hilda Lindqvist (1881-1934) född i Blåfors. En dotter föddes i äktenskapet, Vilma Elisabeth (1884-1935) hon var sju år yngre än storasyster Hulda. Systrarna Eriksson avled nästan samtidigt, endast med tre dagars mellanrum. Hulda dog den 11 juli i Dome Creek, British Columbia, Canada. Vilma som var gift med smeden Georg Lundkvist (1884-1946) från Storfors gick ur tiden den 14 juli 1935.

Jonas Algot (1886-1963) övertog hemgården i Stensjökullen efter faderns frånfälle. 1914 ingick han äktenskap med Ida Maria Vikström (1893-1965) i familjen föddes tio barn. Johanna Alvina (1888-1970), min farmor, ingick äktenskap 1911 med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors. Amandus syster, Hilda, var som tidigare nämnts gift med min farmors bror Johan. Karl Viktor (1890-? emigrerade som tjugoåring till Minneapolis i Nordamerika liksom systern Hulda. Någon gång vid första världskrigets utbrott försvann Viktor spårlöst. Trots efterforskningar fick "gåtan  Viktor aldrig någon lösning. Ernst Erik (1893-1969) var den yngste medlemmen i den Erikssonska familjen. Gift 1918 med Svea Fredrika Lidman (1896-1957). Ernst och Svea fick fem barn, däribland den begåvade musikern Gösta, som sedermera flyttade till Stockholm för musikstudier. Och som under 1950-talet bl a spelade med Seymour Östervalls orkester. Göstas bror, Ivar, var även han en talang inom musikens område. Ivar spelade kontrabas i olika band på hemorten.

Huldas make, Frans som nu efter flytten till det nya landet kom att kallas för Frank, jobbade som "blacksmith", (smed) vid järnvägen, sträckan Minneapolis-St. Louis. Hulda skötte hem och barn, men ibland när saknaden efter gamla Sverige blev för stark skrev hon brev till sina släktingar hemma i Sverige. Både Hulda och Frank var flitiga kyrkobesökare. Gudstron var en gemensam nämnare för makarna Vikström. Som medlemmar i Bethel Evangelical Curch of Minnesota, odlade man inte bara inte sitt andliga liv, man träffade även andra emigranter, kanhända för att umgås och tillsammans minnas sitt hemland. 1932 avlider Frank (Frans) Vikström, i en ålder av 67 år. Makarna har då varit bosatta i 28 år i Minnesota.

Ett år före sin död flyttar Hulda, som nu är änka, till sin kusin Alma Johnson född Vikgren 1877 och som 1908 utvandrade till Canada och Dome Creek i British Columbia. Alma och hennes man Oscar har en liten farm där kusinen Hulda finner en smula tröst i sin saknad efter maken Frank. I ett brev till en väninna daterat den 21 juni 1934 skriver Hulda:

"Ja hur mår ni der hemma här har dett rängna nästan varje dag
sen jag kom hit. Jag har tänkt på eder så många gånger men ni
börja väl ha varmt nu. Ja om ni fick se hur trefligt det är, deras
farm siter emellan bergen. Ni skulle se så fina midsommarblom-
mor det är ock många andra fina växter. Skall gå på skollfäst i
måron, ja här är så tyst ock stilla så jag riktigt njuter. Ja må nu
Gud var med eder, hälsa mrs Hanson om ni träfa henne, vänligt

Hulda Wickstrom"

Den 10 juli 1935 insjuknar den 59-åriga Hulda Lovisa plötsligt. Morgonen därpå skickar Oscar Johnson ett telegram till sonen Marino Vikström vilket lyder: "Din mor är sjuk hon förväntas inte överleva". Under natten den 11 juli avlider Hulda Vikström i sin säng i Dome Creek i Canada. På andra sidan av jordklotet den 14 juli, följer Vilma Elisabeth Lundkvist sin syster in i döden. Långt från varandra, men ändå förenade i evigheten.


Frans och Hulda Vikström här med sonen Hugo Marino i
mitten. Marino var fem år när flytten gick över Atlanten.
Marino var verksam som lärare, gift med Myra Brenning
och pappa till döttrarna Delores och Phyllis. Marino gick ur
tiden 1978.


Vilma Lundkvist med familj i Storfors. Från vänster: Greta, Astrid,
Vilma, Onny, maken Georg med sonen Odal samt Dagny. Detta foto
skickade Vilma till sin syster Hulda i Amerika. 1991 kom det åter -
och hamnade i min ägo hemma i Hortlax.


Det var hos kusinen Alma och hennes man Oscar
Johnson som Hulda kom att tillbringa sin sista tid
i sitt liv. Alma föddes 1877 i Stensjökullen och ut-
vandrade till Canada 1908. På bilden syns Oscar
och Alma under ett besök i Stanley Park, Vanco-
uver. Året är 1947.

ROGER LINDQVIST.

(
Artikeln publicerades i Piteå Tidningen den 18 november 2006).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0