Roger Lindqvist

För ett tag sedan fick jag en hälsning, i form av ett foto, från för detta Cool Candys medlemmen Arne Nathansohn. Arne som under åren 1964-1976, spelade gitarr i den välkända Lidköpingssextetten har hunnit fylla 77 år, men är fortfarande "still going strong". Tillsammans med sin yngsta dotter Teresia Nathansohn och pianisten Ingvar Hansson, har Arne under decembermånad, i 15 dagar, spelat julmusik för gästerna på Lundsbrunns kurort. Arne berättar också att "underhållningstrion" även brukar göra något jobb för SPF och PRO. Kul att höra av dig Arne; "Keep Swingin!".

I den musikaliska familjen Nathansohn, finns även sonen Jens som också gått i sin fars fotspår. Jens spelar saxofon och gitarr i bandet Roger Lindbloms. Bandets medlemmar kommer från Skaratrakten med omnejd. Mer om Roger Lindbloms kommer senare.


UNDERHÅLLNINGSTRION. Fr. v. Ingvar

Hansson, samt far och dotter, Teresia

och Arne Nathansohn. Arne som på sin

tid var gitarrist i Cool Candys, låter

hälsa att han numera lagt gitarren på

hyllan, och istället konverterat till el-bas

istället. Lycka till med musicerandet

Arne. Jag önskar er ett Gott Nytt År,

och tack för hälsningen.

Så här i 2009 års slutskede, börjar man så smått att tänka tillbaks på det saker som hänt. Den 8 mars 2009 döps barnbarnet Norah i Hortlax kyrka. Helgen därpå - lördagen den 14:e - bestämmer sig jag och Bettan för att ta en promenad. Den från början tänkta långpromenaden, slutar för Elisabeths del med ett fall på den isiga infarten. Hon slår sig så pass illa, och ådrar sig en ful fraktur i vänster axel, som senare måste opereras i Sunderbyn. Följden blev en veckas väntetid med svåra smärtor i hemmet, innan hon så småningom togs in för den nödvändiga operationen.

Den 28 juli, mitt under högsommarvärmen, fyller Norah ett år. Ettårskalaset, hölls hos mormor och morfar i Långnäs, med tårtor och många många presenter. Mitt i allt detta firande, lyste Norah som en stor och varm sol. Och inte undra på det, när hela släkten var församlade för att fira detta "underverk". Sommaren avlöpte precis som jag ville ha det. Värme och en slösande sol. Nåja, det kom väl en och annan regndroppe ibland, om man nu ska vara ärlig.

I takt med att sommarveckorna flög iväg, så växte också Jannices mage. "Nytillskottet" i familjen Lindqvist/Hedman var beräknat till nån gång i början av november. Men si, där fick vi fel. Lilla Max bestämde sig nämligen för att titta ut redan fyra veckor före beräknad nedkomst. Söndagskvällen den 11 oktober ringer det på telefonen härhemma. -"Hej, det är Robert! Jag ska bara berätta att det blev en kille!" Två förväntansfulla, men samtidigt lite smått oroliga farföräldrar kramar om varandra, efter telefonsamtalets slut. Det tar ett tag innan det liksom sjunker ner i vårt medvetande: "En kille!".

Vad som hitintills gått i glädjens tecken, förbyts snart till oro och ångest, när Elisabeth hastigt insjuknar, måndagskvällen den 26 oktober. I ilfart körs hon i ambulans in till Piteå lasarett. Hon hamnar tämligen omgående på intensivvårdsavdelningen, där man konstaterar att hon är mycket sjuk. Vid ett samtal med hennes doktor, säger hon till mig, att tillståndet kan bli livshotande. De första tecknen pekar på lunginflammation. Och ganska snart så konstateras att Elisabeth drabbats av den omtalade svininfluensan. Hon sövs så småningom ner och läggs i respirator. Sedan följer fyra veckor av stor oro. Mitt i allt detta mörka, så finns alla nära och kära runt omkring, som gör att man känner både tröst och förhoppning. Efter fyra veckor och en dag, lämnar Elisabeth sjukhuset, betydligt friskare än när hon kom in, och inte kunde andas. Men i övrigt så här hon ganska så svag och omtumlad, ytterligare en lång tid framåt.

Idag skriver vi alltså den 30 december. Och om en stund så dyker Robban och Max upp. Vi ska käka middag tillsammans. Igår hade vi Daniel och hans Hanna här på mat, och för några dagar sedan så var Ante, Jennie och Norah här.`Tillvaron ryms ibland av sådant elände runt omkring. Sjukdom och död, krig och elakheter, ja, listan kan ju göras hur lång som helst. Därför är det skönt när man hittar sin egen lilla oas, där allt detta smutsiga som pockar på att splittra och förstöra, inte tränger in. Och om det ibland skulle göra det, så känns det ändå säkert och tryggt att ha sin älskade familj så nära. Och framförallt alla de människor som äger lugn och trygghet i stressade situationer. Det är tack vare alla er, som det finns hopp för framtiden. /Roger.


Norahs dop i Hortlaxkyrkan den 8 mars 2009.


Elisabeth och Norah mitt i den svenska sommarens grönska. Inte
kunde vi ana då, att Bettan skulle bli allvarligt sjuk under hösten.
Den 14 mars föll hon så olyckligt att en operation var enda utvägen
för att laga hennes trasiga axel. Sedan följde veckor av rehabilitering,
för att få upp funktionen i den skadade axeln. Full rörlighet uppnår hon
aldrig har läkaren konstaterat. Den 26 oktober åkte hon in på lasarettet.
Hennes munläppar var blå, hon hade svårt att andas. Fyra veckor senare
kom hon hem igen.


Norah fyller ett år den 28 juli 2009. Här syns hon hos mormor och
morfar i Långnäs, omgiven av beundrare.


Tjocka släkten hyllar ettåriga Norah Maria Lindqvist när hon fyller
1-år.


Mormor Monica och morfar Tage bjöd på tårta. När vi samlades i
Långnäs på kalas.


Norah öppnar presenter med hjälp av mamma Jennie och pappa
Ante.


Mitt i den värsta sommarvärmen - möts fyra medelålders farbröder
(i sina bästa år) för att spela i ett garage i Långnäs. Varför nu detta?
Jo, de fyra herrarna lirade dansmusik under 1970-talet i ett band som
hette - Rolf Åhmans. Nostalgitörsten övermannade oss, och resultatet
blev en återförening i två dagar.
(Sedan min artikel om Rolf Åhmans publicerades i lokaltidningen, så
har många hört av sig och frågat om vi gjort comeback. Svaret på
detta är absolut NEJ!)


-"Stackars Jannice!" utbrast Elisabeth spontant när hon såg den här
bilden, strax efter förlossningen på BB i Sunderbyn. Och vem kikar
mot kameran, om inte huvudpersonen själv, den för tidigt födde
"The one and only" - MAX!


Ett av livets allra största mirakel. En liten baby tillsammans med sin
något omtumlade pappa - Robert.


-"Skönt att det är över!" ja, så tycks mamma Jannice tänka på
den här bilden, alltmedan lille Max tar igen sig efter resan från
mammas mage och ut i den stora världen.


Onsdagen den 14 mars står farmor och farfar utanför BB-avdelningen
för att eventuellt få en liten skymt av vårt nya barnbarn. Pga svin-
influensan så fick vi inte tillträde att kliva på. Så väntandet det
fortsatte...........


........och fortsatte.....................


.....och fortsatte........


......och fortsatte.......men den som väntar på nåt gott............


Förväntansfulla, och med lite myror i benen, stod vi där, men
hemska tanke......tänk om Robban glömt att vi skulle vänta här
utanför......tänk om.......(på bilden syns en typisk farmor och
en typisk farfar) så nu vet ni det.......väntan fortsatte dock.......


Så plötsligt händer det....(Robban hade visst glömt av sina föräldrar)
snabbt fram med kameran som blir den absolut första bilden på
Max. Välkommen till vår värld - Max!


Så avslutas denna årskavalkad med två foton på två väldigt
betydelsefulla personer som vi fått äran att få som barnbarn.
Här syns Norah i sin fina tomtedress..........

På denna bild sitter Max hos sin farmor, och verkar tillfreds med

tillvaron.

.......................................................................................................

Tack ni som gav er tid att titta - och Gott Nytt År!
........................................................................................................

YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER. Engagemang på Berns i Stockholm

1973. Yngve Forsséll - kapellmästare. Ann-Kristin Hedmark - sång.

Elisabeth "Liz" Lundberg - sång. Svante Bergman - trummor. Göran

Wilén - sång, gitarr. Kent Larsson - orgel, piano, sång. Sten-Olov

Granberg - sax, flöjt. Gunnar Gunrup - trumpet. Tommy Forsséll -

bas, sång.

Yngve Forsséll var också fackligt aktiv inom Svenska Musikerförbundet.
Här syns den välkände orkesterledaren på en bild i Musikerförbundets
tidning "Musikern", november 1977.


Yngve Forsséll på ålderns höst.
Foto: Bo Fuhrman - Norra Västerbotten 2009.

Sommaren 1984 bjöd man upp till dans i Logen i Vändträsk. Ett
välkänt dansställe för den norrbottniska danspubliken.


COOL CANDYS.

KJELL-BERTILS.

LOGEN VÄNDTRÄSK. Foto: Roger Lindqvist.

Piteå Tidningen den 11 november 1977.

-------------------------------------------------------------------------------

Jag har alltid varit väldigt filmintresserad. Detta gjorde att jag besökte

Piteås tre biografer - SAGA, RÖDA KVARN o METROPOL - vid många

tillfällen. Idag är de alla borta. Men i vår galleria uppstod senare "reliker"

efter de en gång så välkända biograferna. Och som jag alltid sagt:

- "Film är alltid bäst på bio!".

AVA GARDNER (1922-1990) Amerikansk filmskådespelarska.

Medverkade bl. a. i dessa filmer: "Snön på Kilimanjaro" 1952.

"Mogambo" 1953. "Och solen har sin gång" 1957. "Iguanans natt"

1964. Hade ett stormigt äktenskap med Frank Sinatra 1951-1954.
Ava Gardner syns här i en reklamannons från sommaren 1957.

Man brukar säga, att varje gång en människa går bort, så blir världen fattigare. Den dagen Lars Molin gick bort så blev världen extra fattig. Regissören, författaren och jämtlänningen Molin var mannen som gav svenska folket TV-succéer som; Badjävlar, Den tatuerade änkan, Tre kärlekar, Fläskfarmen, Saxofonhallicken, Midvinterduell, Kunglig toilette, Korset, Potatishandlaren m.m. Molins mustiga berättarkonst spreds även utanför landets gränser. Samma år som hans bortgång, vann han den eftertraktade Emmy-statyetten för Den tatuerade änkan, med Mona Malm i huvudrollen. Som så många andra genier, blev hans liv alltför kort. F.d. vägmästaren Molin gck bort vid endast 58 års ålder 1999.


LARS MOLIN (1942-1999)

Piteå Tidningen den 13 februari 1982.


RUTER FEM. Fr. v. Stefan Marklund, Håkan Norberg, Ulf Bergström,

Anders Lundkvist, och Dan Eriksson.

"Slå på strömmen till mottagaren tio minuter före programmets start.

Låt mottagaren vara tillslagen och stabilisera sig innan några juster-

ingar göres. Kontrast och ljusstyrka inställes så att de åtta grå fälten,

som ligger i rad inom den minsta centrumcirkeln i bilden, bildar en

jämn gråstege".

-------------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 25 september 1964.

Idag blir det palt till middag. Som jag har längtat! För visst börjar man
bli en aningen less julmaten vid det här laget? Därför ska det bli en
riktig fröjd att få avnjuta våran egen nationalrätt; palt med lingonsylt
och ett glas iskall mjölk.

Ja, vad är nu detta, kanske någon frågar sig. Jo, alldeles precis som det låter - bilder fastsatta på vår kylskåpsdörr härhemma. Varför det då? Här finns alla de nära och kära, alla de där som man absolut inte kan tänka sig att leva utan. Man blir helt enkelt glad varje gång man ser dem. Samtidigt har det blivit nåt av en liten lek mellan mig och barnbarnet Norah. För nästan varje gång hon kommer, tar jag henne i min famn, går fram till kylskåpsdörren och pekar på alla personerna. Och jag inbillar mig (jag vet) att hon uppskattar denna enkla, men ändå så viktiga språkövning.

......KYLSKÅPSBILDER......

Pappa och mamma. Dvs Norahs pappa Andreas och mamma Jennie.


Daniel, Norahs farbror.


Robert, Norahs farbror och kusinen Max pappa.


Jannice, kusinen Max mamma.


Max, Norahs lilla kusin.


Norahs farfar och farmor.

---------------------------------------------------------------------------------
Ja, ni är alla en dyrbar skatt. Och man får väl hoppas att vi ömsesidigt
förvaltar den efter bästa förmåga. En sak vet jag med bestämdhet:
Jag tycker så mycket om er! / Roger.
---------------------------------------------------------------------------------

Men vänta nu.......jag har visst glömt huvudpersonen?


Norah - naturligtvis!

Ibland brukar vi åka ut till det gamla sjukhusområdet på somrarna (jag o Bettan) för att gå den natursköna strandpromenaden (kallat för Kärleksstigen) vid Piteälven. F.d. Furunäsets mentalsjukhus ligger väldigt vackert invid Piteälven. Och det var här som olika patientgrupper och deras vårdare styrde stegen sommartid, för en stunds ro och avkoppling. Vid ett stort stenröse kan man än idag se inskriptionen av årtalet "1909" inristat av en okänd person för 100 år sedan. Att vandra där en skön sommardag, är också att befinna sig i viss mån på smått historisk mark. Joel Berglund hette en person som en gång jobbade som 1:e socioterapeut vid sjukhuset. Han har i olika skrifter försökt dokumentera sjukhuset och dess historia. Berglund gjorde sig även känd för sin digra klippsamling rörande sin hemby Rosvik, men även om sin arbetsplats Furunäsets sjukhus. Hans kvarlämnade urklippssamling, finns idag att beskåda på Piteå museum. Under många år kom Joel Berglund också att medverka med repotage och kåserier i Piteå Tidningen. För det mesta kretsade skrivandet om de personer som han på ett eller annat sätt mötte under sina aktiva år vid sjukhuset. Ett exempel på detta, är en artikel i PT, infört den 19 april 1984.

/Roger Lindqvist.



"Här är gudagott att vara kan man tänka sig skötaren Anselm Nyström

utbrister i så trevligt sällskap. Man har gått strandpromenaden då någon

kommer med förslaget att slå sig ner i skogsbacken för att en stund

studera skyarnas gång och himlavalvets växlingar........."

"Fjärden låg tyst och blank. Det blev svårt att få vind i seglet när man

efter en lång dag på en larmande avdelning gav sig ut för att tillbringa

en kväll på Fingermanholmen".

--------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 19 april 1984.

Flisan heter en katthona i sina bästa år. Hon bor tillsammans med Robban ,Jannice och Max i ett hus inte långt från oss. Flisan är Sessans dotter i hennes förhållande (med en för oss okänd katthane). Nog om detta! Häromdagen blev Flisan akut sjuk. Hon kräktes i mängder och hennes allmäntillstånd bedömdes som en aningen labilt. Vad jag kan förstå så rörde det sig inte om den fruktade svininfluensan, utan om något helt annat. Sagt och gjort. Jag och Jannice åkte därför in till djurkliniken i Öjebyn. Där tog man lite prover, samt klämde på Flisans mage (som hon absolut inte alls tyckte om). Bedömningen var att man ville ha henne kvar över natten för observation. Och det var en mycket sur kattflicka som vi lämnade därborta och for hem. Flisans humör kan beskrivas som: omedgörlig. Dagen därpå blev hon hämtad från sin sjuksäng. Och vips....blev hon bättre och bättre. Så pass bra att hon även deltog i julklappsutdelningen igår afton. Men så vitt jag kunde se, så fick fröken Flisan ingen julklapp. Nåja, hon verkade ta ganska lätt på saken, och istället för denna "klapphysteri" så slank hon ner i källaren till sin speciella mysplats. Så ingen skada är tydligen skedd, enligt mina bedömningar.

Och förresten, om du läser detta inlägg Flisan - God Jul och god fortsättning på dig, önskar både jag och din mamma Sessan och morbror Pelle. Jo, Bettan ropar att hon också skickar en hälsning!


FLISAN LINDQVIST. Trots att man inte alls ska nämna en dams ålder,

så gör jag ett undantag. Flisan föddes i juli 2004. Hennes mamma

heter Sessan och bor i Hortlax, hennes morbror heter Pelle. Flisans

mormor härstammar från Bergsviken. Flisans pappa har jag däremot

inga uppgifter om.  Jag har försökt att fråga Sessan, men hon vägrar på

det bestämdaste att överhuvudtaget ens samtala om denna känsliga sak.


SESSAN LINDQVIST. Ensamstående trebarnsmor. Familj: Roger,

Elisabeth och brorsan Pelle. Har levt ensam sedan sina barns födelse

sommaren 2004. Har varit väldigt orolig över dottern Flisans sjukdom.
Men kan idag andas ut, när dottern åter är hemmavid.


PELLE LINDQVIST. Morbrodern Pelle har dock inte varit lika orolig

som sin syster Sessan. -"Allt ordnar sig!", låter han hälsa från sin plats

under julgranen.

Och med detta, så avslutas rapporteringen om Flisans hälsotillstånd.

R. Lindqvist. (Flisans morfar).

För några dagar sedan nåddes vi av budet att Nancy hade avlidit. Nancy gifte sig den 10 februari 1935 med Ingvar Lindkvist från Hortlax. Samma år föddes dottern Gun. Efter 41 års äktenskap avled Ingvar sommaren 1976 efter en tids sjukdom, i en ålder av 65 år. Ingvar var äldst av de tio syskonen Lindkvist från Övremarken. Och i sin ungdom var Ingvar en av fyra bröder Lindkvist som ingick i Storfors AIK:s fotbollslag. Ingvar och Nancy tillhörde Pingstförsamlingen i Piteå, där Ingvar också fungerade som äldstebroder i församlingen. Nancy och Ingvar Lindkvist var farföräldrar till pastor Kenneth Sandström från Öjebyn, för övrigt en välkänd profil här i Piteå. Nancy Lindkvist var vid sin bortgång 94 år gammal.


Nancy f. Lundmark från Höglandsnäs, tillsammans med blivande
maken Ingvar Lindkvist från Hortlax. Foto från 1934/35.

NANCY och INGVAR LINDKVIST.  Ingvar föddes den 22 maj 1911 i

Hemmingsmark, och avled den 7 augusti 1976. Nancy f. Lundmark
föddes den 21 mars 1914 i Höglandsnäs, och avled den 16 december
2009.

Han hette Bamse, och bodde ute på Sjukhemmet i Öjebyn. Bamse och jag lärde aldrig känna varandra, men jag mötte honom vid flertalet tillfällen, när han tidiga morgnar började sina arbetspass ute i skogen. Bamse hade ett rykte om sig att vara vädigt egensinnig. Bamse var definitivt ingen som man "körde" med hur som helst, det gällde för den eventuelle föraren, att gå försiktigt fram. Inte så att han gjorde någon illa, tvärt om, men Bamse var (vad jag kan förstå) en mycket känslig fyrfota herre, som hade speciella önskemål. Och vem har inte det? Bamse fungerade inte bara som en häst med otrolig råstyrka, han var också en terapeut på sitt eget lilla sätt, för de patienter som dagligen åkte med ut till den närliggande skogen för avverkning. Bamse hade två personer som han kom speciellt bra överrens med. Alex Lindgren och Roland Nyström, fungerade som Bamses alltiallo. Och nåde den som försökte ändra på detta, isåfall fick han/hon bittert erfara detta av herr Bamse vid något lämpligt tillfälle. Tyvärr så finns Bamse inte kvar längre. I samband med avvecklingen av jord/skog, så såldes han. Inte så långt därefter så dog han. Kanske på grund av sorg efter flytten från sitt stall på Sjukhemmet. /Roger Lindqvist.




"Ardennerhästen Bamse hugger i av alla sina krafter när han drar
lasset som skogsgänget har fällt och samlat ihop. Alex Lindgren,
arbetsförman, håller säkert i tömmarna".



"Det är morgon i skogen och snön faller dunlätt ner på den

upptrampade skogsstigen som huggarlaget långsamt vandrar

fram längst. Gänget med sina röda hjälmar och gröna skydds-

kläder är åtta patienter från Öjeby sjukhem tillsammans med

vårdarna Roger Olofsson och Kurt Öhman. De är på väg till tre

timmars skogsarbete - eller tre timmars terapi i den friska

luften, om man så vill".

-------------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 12 april 1986.

Foto: Nils Ögren.

Ett barnprogram från min barndom som ännu finns i mitt minne är, "Pellepennan och Suddagumman" från 1965. Gunnel Linde hette upphovsmannen/kvinnan, och Ulf Löfgren tecknade. Jag tror t.o.m. att det var denna serie på sex program som gjorde mig intresserad för att teckna.

Norra Västerbotten den 19 februari 1965.

Av ren lathet eller lättja, har vi tyvärr för första gången i mannaminne inte skickat iväg några julkort. Men tack till alla er därute som kommit ihåg oss. Tack till: Britta o Lennart, Malin Lidman, Uffe o Vanja, Elvy o Hasse, Åsa m. familj, Nonne o Thomas, Ann-Kristin o Roland samt vår släkt "over there" i Minneapolis, Minnesota Jerry o Sandy.

GOD JUL på er samtliga!

önskar

Roger o Elisabeth.

Roger och Elisabeth - 1981.

1893 stod mentalsjukhuset klart. Arkitekten hette Axel Kumlien. Som mest inrymde sjukhuset 800 patienter i mitten av 1950-talet. Namnet Piteå Hospital och Asyl, ändrades 1932, till Furunäsets sjukhus.

PITEÅ HOSPITAL - 1893.

Piteå Tidningen den 23 december 1967.

På sin jungfruresa, den 15 april 1912, sjönk världens mest mytomspunna skepp - Titanic. Av de 2.227 ombordvarande, omkom 1.522 vid fartygskatastrofen. Titanics öde har berört människor världen över, böcker har skrivits, filmer har gjorts, Titanic fortsätter alltså att kittla fantasin, trots att det gått 97 år sedan den ödesdigra natten därute på Atlanten.

Dagens Nyheter söndagen den 21 april 1912.

En TV tablå från julhelgen 1967. Så här fyrtio år efter, kan det tyckas rätt löjligt när man kollar det utbud som Sveriges Television serverade. Men då kändes det både spännande, tufft och häftigt att slå sig ner framför vår svartvita mottagare, för att följa ungdomsthrillern Kullamannen. Julaftonen visades också den engelska serien Forsyte sagan, som min mor följde med stort intresse. Så pass stort, att även jag blev "smittad". Adventskalendern det här året, var berättelsen om gumman som blev liten som en tesked: Teskedsgumman, som för mig framstår som den absolut bästa kalender som visats.

Även Saltkråkan visades på julafton. Och så naturligtvis Kalle Anka, med Piff och Puff och inte att förglömma Bengt Feldreich, som tillsammans med Benjamin Syrsa sjöng, Ser du stjärnan i det blå. Hyland dansade kring granen, och sen, ja, sen så var det roliga över.

Juldagen bjöd på amerikansk långfilm: Hans vän flicka, som jag vill minnas att jag såg. För de vuxna sändes Musikfrågan med Sten  Broman, ingen höjdare för en tioåring, så förhoppningen stod till Annandagens äventyrsfilm; Scaramouche, med bl. a. Stewart Granger, Mel Ferrer och Janet Leigh. Kvällen avslutades klockan 23:40, och sen så var det obönhörligen, God natt och sov så gott! Ja, så kunde det alltså ta sig ut en julafton anno 1967.



---------------------------------------------------------------------------------


---------------------------------------------------------------------------------


-------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 23 december 1967.

Nyblivna fru Berghagen kramas om av maken Lars efter tisdagens

vigsel.

-------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 29 december 1965.


Inför bröllopet har Lill-Babs också placerat sig på hitlistorna med

"Jag kan inte leva utan dig".

"Syskonen Hans och Christina Skarin driver Perudden - ett populärt

ställe som inte enbart är en danslokal".

"Sedan 1957 har familjen Skarin drivit dansstället Perudden.
Fram till 1973 var det pappa Yngve som bar huvudansvaret.
Nu är han borta och barnen Christina och Hans har tagit över.
Från början jobbade Christina ensam, men snart insåg hon att
brorsans hjälp var nödvändig.  Båda varvar jobbet som dans-
arrangörer med andra uppgifter.
-Perudden är ett deltidsjobb, säger syskonen Skarin.

Perudden var ett inneställe långt före ordet "inne" var uppfunnet. Här

har många generationer dansant ungdom tillbringat lördag efter lördag.

Publiktillströmmningen har naturligtvis varierat, men Perudden har behållit

greppet om publiken. Bra orkestrar är det enda som duger. Danspubliken

i 18-20-årsåldern är mycket kräsen. Publikbortfallet märkbart de gånger

man väljer mindre kända orkestrar. Trots vissa svårigheter har Skarins

lyckats boka flera populära moderna band. Max Fenders, Schytts, och

Polarna med Jörgen Edman, för att nämna tre exempel. För att få erkända

orkestrar gäller det att vara ute i god tid med bokningar. Alla populära

band är fullbokade inte bara 1976 utan även 1977.

Orkestergagerna har skjutit i höjden under senare år. I början på 60-talet

fick man en topporkester för tusenlappen. 1972 kostade ett band i svensk-

toppsklass 3.000 kronor. Idag måste man punga ut med 7.400 kronor för

Yngve Forssélls orkester. Max Fenders är 400 kronor billigare. Marginalerna

blir allt snävare men det hindrar inte att Christina och Hans jobbar vidare i

branschen. Båda har vuxit upp i nöjes-och dansmiljö och vill inte gärna släppa

kontakten".

------------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 14 oktober 1975.

Inte så långt från mitt föräldrahem, bara tvärs över Hortlaxvägen, bodde Ulf Degerman med sin föräldrar Erik och Ines. Ulf hade två syskon,brorsan  Krister och en lillasyster som jag tyvärr glömt namnet på. Ulf - som är äldre än mig - spelade trummor. Och det var väl framförallt jazzen som låg honom närmast hjärtat. Och jag minns när jag som barn hälsade på med min cykel, och såg Ulfs trummor ligga i hallen, hur exalterad jag blev. Inte kunde vi väl då ana, att jag senare i livet skulle efterträda Ulf när jag året 1982 började med Kjell-Bertils. Ulf bor numera i Skellefteå. Och vad jag vet så är han livligt engagerad i jazzklubben "Boston", där han tidigare haft hand om ordförandeskapet, men där han framförallt också gör det han gillar allra mest, nämligen spela trummor.


F.d. Hortlaxbon Ulf Degerman. Med ett förflutet i dansbandet Kjell-
Bertils. Där jag 1982 övertog trumslageriet.


"Boston Hot Swing Band". Fr. v. Dick Grubbström, Torsten Mårtensson,
Tommy Forsséll, (Yngves son - spelade bas i ork.)  och Per-Olof Johan-
sson, (F.d. kapellmästare i Alexander fr. Umeå, spelat även med Yngves).
Sittande, Ulf Degerman och Ulrika Lundmark.

Bilderna hämtade från "Skelleftejazz.nu" - Jazzklubben Boston, Skellefteå.

1956.

"Den omåttligt populära popgruppen The Monkees får vi se i vår

i en TV-serie.

Popvännerna och det är förvisso många fler sedan det nu blivit - inne -
också bland pappor och mammor att hoppa opp och poppa, kan se fram
mot en rik och meningsfull vår och sommar i TV. Beatles och Monkees
konkurrerar på stort sett samma villkor om publikgunsten".

------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 1 mars 1967.

Tenorsaxofonisten Allan Lundström som gick bort i mars detta år, hade under sitt musikaliska liv, hunnit med en hel del. Därför brukade jag, varje gång vi stötte ihop på stan, påminna honom om att han borde på något sätt dokumentera sitt livs historia. Och varenda gång fick jag svaret; "Att det har jag försökt, men jag äger inte den där berättarkonsten". Tyvärr så blev det ingen historieskrivning. Allan dog helt plötsligt, bara några veckor efter att vi mötts på en matvaruaffär i Piteå.

Men det händer gång på gång, att jag hittar Allans namn, när jag sitter vid datorn och läser exempelvis en diskografi, över någon känd sångare eller musiker. Söker man på svensk jazzhistoria, så dyker Allan upp även där. Jag har i min ägo flera nummer av dragspelstidningen "Accordion - Journalen", från åren 1950-1961. Dessa fick jag för några år sedan av en bekant, som vet att jag tycker om sådana saker. Och gissa vems namn som plötsligt poppar upp i en krönika? Jo, Allan Lundströms! Dragspelaren Andrew Walters trummis, Tompa Jahn, skrev regebundet en krönika i Accordion - Journalen under några år. Och just där i Tompas musikkrönika finns Allan omnämnd.

Jag tror att den breda allmänheten, inte hade en aning om Allan Lundströms egentliga storhet. Och kanske var det just så han själv också ville ha det. Hur som helst finns han kvar på åtskilliga skivinspelningar. Däribland, Alice Babs, Owe Thörnqvist, Lasse Gullin, Putte Wickman, Rolf Billberg m. fl.



--------------------------------------------------------------------------------
Accordion - Journalen december 1960.


ALLAN LUNDSTRÖM (1931-2009)

Allan Lundström spelade 1953 i K.G. Morins orkester från Luleå.
Fr. v. Bertil Forsman, Bror Rönnkvist, Curt Lindgren, Alf Morin, Allan
Lundström och K.G Morin.
Fotot tillhör Curt Lindgren, och finns att beskåda på "Skelleftejazz.nu".
Jazzklubben Boston.

En stor del av året 1973, spelade jag med Älvsbyorkestern John Harrys. I slutet av året fick jag så ett anbud om att börja med Rolf Åhmans, också hemmahörande i "Norrbottens Pärla" - Älvsbyn. Dragspelaren och kapellmästaren, Harry Berglund, startade sin trio redan i början av 1950-talet. John Harrys kom så småningom att utökas både till kvartett, kvintett och sextett. John Harrys spelade sin allra sista spelning i februari 1986. Harry "John Harry" Berglund, från Nybyn i Älvsby kommun, avled 1993, i en ålder av 65 år.


HARRY BERGLUND (1928-1993). Harry fick som 17-åring sitt

första dragspel. Efter fullgjord värnplikt, startade han sin första

orkester under namnet; "John Harrys trio".

Annons från 1955. John Harrys bjuder upp till dans i Sikfors folkets
hus.



John Harrys på hemmaplan - året är 1958.


Överst; Astoria i Lauker januari 1961. Under; Bredsel, april 1958.


"Same-dans" i Abborrträsk, med John Harrys trio. Oktober 1967.
Lägg märke till texten i annonsen: "Samer i samedräkt - fritt inträde".


En stor del av 1973 spelade jag med John Harrys. Orkestern
var fortfarande en trio. Medlemmar: Harry Berglund - dragspel,
sång och kapellmästare. Tommy Sällström - bas, sång. Roger
Lindqvist - trummor.


John Harrys utökades snart till en kvartett. Tillkom gjorde; Jan-Olof
Höglund - bas. Bosse Nyman - gitarr. Bosse slutade, efter honom kom
Leif Grahn också gitarr. Basisten Tommy Sällström hade dessförinnan
lämnat orkestern.


Spelade mycket på s.k. "GDV-danser". Vilket betyder Gammeldansens
vänner. Alltså mycket, vals, tango, schottis, polka, hambo mm.


Återigen på "mammas-gata". Folkets hus i Korsträsk, den 8 december
1973.


I december 1973 fyllde Forum i Älvsbyn 20 år. Detta firades genom
dans med tre Älvsbyorkestrar. Jag var vid detta tillfälle fortfarande
med i John Harrys. Men blev uppringd av kapellmästaren Rolf Åhman
en kort tid därefter. Frågan var kort och koncis: -"Vill du börja med oss?"
Och svaret lät inte vänta på sig: - "Naturligtvis!". Vikarierade en helg,
den 11 januari 1974. Började på allvar med "Roffes" den 8 februari 1974.
Första spelningen var en fredag på Torpgärdan i Boden. Kvällen därpå
spelade vi i Kåbdalis folkets hus. Sedan så rullade tåget igång.

Spelning på gamla kära Perudden i Svensbyn, som tyvärr brann

ner för ett antal år sedan.

John Harrys år 1975. T.v. står gamle basisten Tommy Sällström som
återkom till orkestern. Sittande, Harry Berglund, Stefan Engman
och Robert Öhman. Robert blev min efterträdare på trummor. Stefan
och jag möttes senare i livet när vi bildade OPUS från Piteå. Tommy
och jag har även spelat i Rolf Åhmans i början av 1990-talet, när
bandet gjorde en liten comeback.

(Tyvärr så hann jag aldrig vara med på nåt orkesterkort, under min
tid med John Harrys)


John Harrys har som synes funnits i olika konstellationer under årens
lopp. Så här tog sig bandet ut omkring 1977. Fr.v. Roland Henriksson,
Ebbe Ström (min gamle fanjunkare på I19 i Boden) Harry Berglund,
Sven-Olov "Soa" Andersson och Östen Berglund.

John Harrys blev så småningom en sextett. Sista spelningen gjordes

vintern 1986.

...........................................................................................

---------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 23 december 1967.

..........GOTT NYTT ÅR!.................

...........................................................................


.............................................................................


...............................................................................


.......................................................................................

Piteå Tidningen den 31 december 1953.

1974.

Idag kom en julhälsning från kusin Åsa med familj. (Tack Åsa). Då gick tankarna osökt till den tid i livet när vi hela tjocka släkten brukade samlas hos varandra. Det gör vi ju än idag, men skillnaden är att många av de nära och kära, inte längre finns ibland oss. Vår mormor och morfar är borta, så också Åsas mor och far. Även min pappa är avliden, så också våra mostrars män, Sune och Gösta. Vår morbror Lennart gick bort i november. Samtliga kusiner har idag egna familjer, vilket gör att något julfirande emellan oss inte längre existerar. Men det fanns en tid, när vi gladdes åt varandra i juletid. Vi möttes över dignande julbord, skrattade, diskuterade, såg på Kalle Anka tillsammans, umgicks och så det bästa av allt, julens höjdpunkt: Jultomten med alla klappar!

...........Julen 1968............

Julgemenskap hos min moster Elly med familj. Herrarna som
sitter i soffan är fr. v. morfar Sanfrid, Lars-Eric Lidman min kusin,
Henning Höglund sambo med min syster, stående, Gösta Lidman,
pappa till Lars-Eric.


Kusinerna Robert Nilsson och Roger Lindqvist. Så fort vi träffades
Robban och jag, väntade alltid nya äventyr bakom hörnet.


Min syrra Gerd och min mor Maj-Gerd. Som syns på bilden så har
damerna "tagit hand" om disken.


Min pappa, John, i prydlig vit skjorta och slips.


Varför denna blick? Tittar de möjligtvis upp på någon tjusig lampa i
Roberts rum? Fr. v. Malin Lidman, min moster, John och Maj-Gerd
Lindqvist, mina föräldrar.

.....................Julen 1970.......................

Julen 1970 firades hemma hos Malin och Gösta Lidman i Blåsmark.
Vid bordet syns morfar Sanfrid, min syster Gerd, och Åsas och
Nonnes föräldrar Olle och Linnéa Dagbro. I dörröppningen står
Gerds sambo Henning Höglund, och till höger en liten kille med
kamera som faktiskt är jag.


Och här så kryllar det med folk. Gösta och Kent Lidman, Elly Nilsson,
Gerd Lindqvist, Sanfrid Lundgren. Med ryggen mot kameran min moster
Linnéa Dagbro.


För att citera en bekant figur på julafton - Benjamin Syrsa -
"Från oss alla, till er alla, en riktigt God Jul!

----------------------------------------------------------------------

1975 låg Max Fenders 11 veckor på Svensktoppen med "Vindens melodi".

"Maxarna" gjorde även en engelsk version av låten, vars upphovsmän

var Gert Lengstrand och Göran Lindberg. Göran Lindberg var vid denna tid-

punkt medlem i gruppen Tonix från Mönsterås. 1975 utkom även Tonix med

en version av låten.

-"Blicken blir stirrg jag känner mig virrig, var gång jag ser High Chaparral, Manolito, när jag ser Manolito......". Texten är hämtad ur den singel, som Lill-Babs sjöng in 1968. En hyllning till cowboyhjälten Manolito Montoya. Eller som han hette i det civila - Henry Darrow! Samma år kom Manolito/Henry Darrow på Sverigebesök. För Manolito gick ju rakt in i våra hjärtan, oavsett kön.
----------------------------------------------------------------------------------------------

"Manolito, den oemotståndelige, skrattande charmören från High

Chaparral, kommer till Sverige för en 14-dagarsturné runt landet

på försommaren".

-----------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 25 mars 1968.

Lagom till Manolitos Sverigebesök, passade vår egen Lill-Babs på
att släppa en singel med låten; "Manolito".

Norra Västerbotten den 23 september 1964.

"Max Fenders tillhör Norrlands favoritband. Inte minst i Piteå med

omnejd har Umeåkillarna många beundrare".

------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 30 juni 1973.

"Senator Edward Kennedy var mycket jäktad när han på fredagen
besökte Kiruna och Luleå. Men innan han skulle gå ombord på planet
gav han en improviserad presskonferens där han sa sig vara impone-
rad av den svenska sjukvården".
------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 18 september 1971.

I 1960-talets tidiga gryning, fanns en värld som fortfarande snurrade åt rätt håll. Där fanns folkvalda politiker som i mina barnaögon mest såg ut som snälla tanter och farbröder. Ett ljust skimmer vilade över mitt barndomslandskap, då fosterlandet ännu hette folkhem och framtidsdrömmarna växte som stora druvklasar på sina träd. Inga fifflande giriga direktörer med feta fallskärmsavtal syntes på lång väg. Och heller inga hemliga konton utplacerade i något avlägset skatteparadis. Girigheten hade ännu inte fått något ansikte.

I månaden december 1963, kom min far hem på sin Monarkmoppe, direkt från Åkes körskola i Piteå, för att berätta för familjen att körkortet nu var i hamn. En mörkblå Volkswagen, -58:a, inköptes till den Lindqvistiska familjen. Och i detsamma öppnades frihetens alla dörrar på vid gavel. Nu stundade nya tider. Nu öppnades nya möjligheter, för den där 58:ans Vw:n skänkte livet nya dimensioner. I min pappas mörkblå bubbla upptäcktes den stora världen där utanför.

1960-talet var för mig också serietidningens tidevarv. Varje torsdag inhandlades veckans nummer av Kalle Anka. För en krona förflyttades jag till Kalles och Musses Ankeborg, och blev därigenom i högsta grad delaktig i alla de olika Disneyfigurernas liv och leverne.

I en vrå i farmor och farfars vardagsrum fanns en tingest som i mina ögon mest liknade en byrå. Det var televisionsapparaten "Centrum", som gjort sitt intåg, på ett alldeles mirakulöst sätt, enligt mina farföräldrars sätt att se. Flera kvällar i veckan satt byns halva befolkning hemma hos farmor och farfar i deras lilla vardagsrum. Mirakellådan hade fångat deras intresse, och det hände ibland att man bakom den flimrande bilden faktiskt kunde urskilja livs levande människor. Men hur de kommit ditin, ja, det var en fråga som livligt diskuterades.

Om det var något som min åldrige farfar inte gillade med nymodigheten så var det den där Taube. Så fort Everts väsande röst hördes upprepades följande procedur. Farfar Amandus skruvade på sig, märkbart besvärad där han satt i sin enorma röda öronlappsfåtölj. Och på sin västerbottniska dialekt ropade han till farmor Hanna: "Hanna, kom å skruv å schwålle jenna!" (Kom och skruva av detta svammel) Hanna, min snälla och tålmodiga farmor, kom inrusande.Och utan en min gick hon fram till mirakellådan, och med ett knäpp försvann både TV-bilden och herr Taube. Måhända att han försvann via takantennen ut i den yttre världsrymden där han fortsatte att sjunga om den vackra Carmencita.

Trots bilinköpet så användes sparkstöttingen flitigt under mina barndomsvintrar. Ibland tog vi oss en tur upp till byn. Det var frostiga och klara kvällar, månen lyste halv däruppe på den magnifika kvällshimlen. Tusentals små stjärneljus glittrade över våra huvuden, och det var nästan så att man inbillade sig att hela universum tittade ner på just mig, där jag satt på mitt varma fårskinn, alltmedan mor och far gav sparken dess kraft.
-"Fortare, fortare!", skrek jag i min iver att komma fram fort nog. Och under mina föräldrars fötter hördes det välbekanta knarret från den klarvita gnistrande snön, samtidigt som kylan bet sig allt hårdare fast i mina redan jätteröda små kinder.

I min farmor och farfars hus tätt intill den grusade  byavägen, bodde Louis Armstrong. Inte den riktige, utan min farbror Åke. I sina bästa stunder gjorde han en formidabel imitation av den berömde jazzkungen. Louis skulle säkert känt sig hedrad om han lyssnat. Om man en tidig morgon stod i farmors kök kunde man från det närliggande rummet höra den store "Satchmos" skrovliga röst. Sjungen och framförd på hemmagjord Hortlaxengelska.

Ja, många tokigheter har passerat när man nu idag tittar i backspegelns ljus. Som den gång, en kall vinterdag på hemväg från skolan, när jag till min fasa upptäcker en livlös katt i diket. Djurvän som jag var tog jag den jättestora djupfrysta isklumpen till katt och lunkade bekymrat hemåt. I min iver att vara djurens vän hade jag gått lite väl långt, enligt min mamma.
-"Kanske vi skulle kunna ta och tina upp den mamma, kanske att den bara behöver lite värme, lite mat?" Men efter min mors febrila övertalande började jag snart inse att den djupfrysta kissen redan var i katthimlen. Tokigt? Jovisst, men det är alldeles sant.

Så en dag tog 60-talets barndomsår slut. Inga fler djupfrysta djur i försök till upptining, ingen mer skrovlig Armstrongröst, farbror Åke flyttade. Farmor och farfar är sedan länge borta. Och mirakellådan, ja, den har idag fått sällskap av en annan mirakellåda. Datorn. Det händer att jag önskar att min kära farmor och farfar skulle fått vara med när jag nu idag sitter vid min dator. Och plötsligt så hör jag farfar Amandus röst inne i mitt huvud, -Hanna, vo jär häjna för i schwåll, skruv å dé!" (Hanna, vad är detta för svammel, skruva av det).

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.

Farmor och farfars hus i Hortlax.


Farfar Amandus och farmor Hanna i sitt vardagsrum. Och i vrån
skymtar deras "mirakellåda", TV:n.


Roger på besök hos sin farmor och farfar. Min första cykel med stång.
Gissa om jag var stolt.

-----------------------------------------------------------------------------------

En av våra "konkurrenter" ute på dansbanorna under 1970-talet, var dansbandet Focus 5 från Piteå. Två av musikerna - Erling Dahlberg och Stefan Engman - har jag själv spelat  tillsammans med i bandet OPUS också från Piteå. En gång när danskulturen stod som allra högst, fanns hur många band som helst. Bara här i Piteå fanns ett flertal, Lennart Jonssons, Arne Björkmans, Kjell-Bertils, Focus 5, Factum, Lennes med Bitte, Anders-Jans, Lasses, Wiggarna, OPUS, Ruter 5, Thorells  m. fl. I Älvsbyn fanns även, John Harrys, Leffes, Rolf Åhmans, Casino m. fl. I övriga länet fanns band som, Rune Lindstedts, Allt för Alla, Norrlänningarna, Lelles, Christers, Leif-Christers, Lassbyfemman, Brändöpojkarna, Norra Cust, Månaz, Hollywood, Leif-Rogers, Lappligan, Stig-Bertils, Twillights, Tangokvartetten, Gul och Blå m. fl. Ett stort utbud alltså.

1984 bestämde sig Focus 5 för att upphöra som grupp. På grund av detta så gjordes ett repotage i Piteå Tidningen. 1991 återupptog Erling Dahlberg och Stefan Engman sin musikaliska bana. Dansbandet OPUS bildades, och de övriga i orkestern var; Sune Karlsson, Håkan Norberg och Roger Lindqvist.
--------------------------------------------------------------------------------------

"Den slutliga landningen förberedd. Ikväll spelar Piteorkestern Focus 5
upp till den sista dansen, efter att ha förnöjt danspubliken i 20 år.
Samtliga är överens om att beslutet är riktigt. Nu är det dags för fam-
iljerna att få sitt. -Men det kommer naturligtvis att fortsätta träffas och
träna. Och förmodligen kan det bli en och annan spelning på någon
idrottsfest eller liknande, säger orkestermedlemmarna".


Fr. v. Erling Dahlberg, Kent Lundberg, Stefan Engman, Tomas Grahn
och Rune Nordmark. Erling blev nästan 15 år i Focus, Kent hoppade
med 1972, Stefan kom med 1980, Tomas har hängt med från starten
även också kapellmästaren Rune Nordmark. Tomas och Rune började
sin bana i popbandet Los Conchos på 60-talet.
Foto: Nils Ögren
-----------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 30 juni 1984.

Onsdagen den 30 maj 1973 gästades Parken i Skellefteå av gruppen New World. Med sig i bagaget hade man hits så som, "Sister Jane" och "Tom Tom Turn Around". På dansbanan spelade Alexander från Umeå.



Följande topporkestrar gästade Parken sommaren 1973: Jan Öjlers,
Thor-Erics, Christers, Sven-Ingvars, Pelles (med Christer Sjögren),
Magnus, Tonix, Jigs, Five Teddys, Johnny Cutz, Max Fenders, Yngve
Forssélls, Alexander, Lindqvistarna, Nils-Emils, Cedermarks, Björksta-
pojkarna, Mixers, Kjell Kamsjö, Grethes, Sigge Greggorssons m. fl.

-----------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 29 maj 1973.

"De flesta svenska popband kan gå och gräva ner sig om

-Hepparna- fortsätter med den stil och sättning de lagt sig

till med inför årets parksommar. Och den största orsaken

till hela bandet -fryser på låtarna- som aldrig förr är Char-

lotte Walker. På lördagen fick ca 2.500 personer som sökt

sig till Folkets park i Skellefteå se och lyssna på Hep Stars

annorlunda - höra låtar som man aldrig trott att gänget

kunde prestera".

------------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 4 juni 1968.

"Sven och Gunnar Wiklund bor båda i Stockholmstrakten. Sven är pappa

till Gunnar. Men det är inte alltför ofta far och son träffas. Åtminstone

inte sommartid då Gunnar flänger runt och underhåller i folkparkerna.
Onsdagskväll möttes Sven och Gunnar helt apropå. Bakom scenen
i stadsparken i Piteå. -"Nä men se farsgubben" sa Gunnar. "Vad i hela
friden gör du häruppe?"

-Jag har åkt hit för att träffa dig" sa Sven. Men då överdrev Sven en
smula. Saken är nämligen den att pappa Wiklund befinner sig här uppe
för att hälsa på tjocka släkten. Han har bott många år i Luleå (där Gunnar
för övrigt är född), men är ursprungligen Pitebo. Numera bor han i Farsta
utanför Stockholm.

-Jag tänkte åka hem för ett par dar sedan, men då såg jag i tidningen att
Gunnar skulle till parkkvällen i Piteå. Kul att träffas grabben, det händer
inte alltför ofta, sa pappa Wiklund".


"2.500 personer kom till årets första parkkväll. Många hade naturligt-
vis sökt sig till parken för att lyssna på Gunnar Wiklund".

-------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 30 juni 1972.

Den 4 augusti publicerades i Piteå Tidningen en liten historia som jag skrivit. Berättelsen handlade om mitt allra första möte med "bilarnas bil" dvs en Rolls Royce. Ägaren av denna lyxkärra var ingen mindre än advokaten Henning Sjöström. Den 22 augusti fick jag ett svar av Åke Forsberg, som jag verkligen uppskattade. Men bilen då? Jag hade den endast i vagt  minne. För några dagar sedan, så hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från 1965. Det handlade om Henning Sjöström och hans bror Ernst. Och vad skådade mitt norra öga, om inte Hennings bil som också fanns med på ett hörn. Urklippet är hämtat ur Norra Västerbotten den 14 september 1965.



Piteå Tidningen den 4 augusti 2009.


Piteå Tidningen den 22 augusti 2009.


"Bröderna Henning och Ernst Sjöström har "drabbat" sin hembygd
igen för att bl. a. signera sin senaste bok i Burträsk och Skellefteå
och naturligtvis för att äta palt hos moster Maria och morbror
Gustav Nyström i Bergviken, där dessa bilder blev tagna. Härovan
författarbröderna med morbror och moster vid paltbordet. Bilden
under efter lyckligt avslutad provtur i Henning Sjöströms Rolls Royce,
som inte minst de yngre släktingarna högeligen uppskattade".

Så här såg den alltså ut - Henning Sjöströms Rolls Royce, som jag
och min far såg en sommardag på Pite Havsbad. Med sig hade han
också boxaren Ingemar Johansson.

------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 14 september 1965.

Om några veckor fyller vårt lokalblad hela 95 år. Trots en del uppretade prenumeranter, som svär så det osar om det, p.g.a. tidningen då och då ändrar sitt utseende, så finns "husorganet" PT i de flestas hem. För handen på hjärtat, vi är många som bara måste ha vår tidning vid morgonkaffet. Annars så blir dagen liksom förstörd. Trots att vi river vårt hår, och hotar om massuppsägning, så fort att "världsbladet" ibland (alltför ofta) drabbas av tekniskt strul, så ligger vår lokaltidning oss ganska så varmt om hjärtat. När man andas in trycksvärtan, en tidig morgon, och vet att vi snart ska in i stugvärmen för att lösa Melodikrysset, eller bara ligga i sängen och slappa, ja, då är lokalblaskan guld värd. För hemska tanke, tänk om vi inte hade vår PT? Vad skulle vi då ösa ut vår galla på? PT fyller alltså en viktig funktion. Åtminstone för mig, även om jag liksom andra blänger lite ilsket på den tomma brevlådan, när den liksom hånfullt ropar ut, -"Du Roggan, Piteå Tidningen är försenad idag. Kom igen imorron!"

Det allra första numret av PT såg dagens ljus den 4 januari 1915. PT hade en konkurrent här i staden, Norrbottens Allehanda, som gick i graven, jag tror i början av 1960-talet? Dessförinnan fanns även gamla avsomnade Norrbottens Posten. Piteå Tidningen är (så vitt jag vet) ännu vid god hälsa. Den 4 januari jubilerar den - tidningen som vi ibland älskar att hata - Piteå Tidningen.


Piteå Tidningens första nummer kom Måndagen den 4 januari 1915.

------------------------------------------------------------------------------

Bilden hämtad ur PT:s jubileumstidning i april 1990.

------------------------------------------------------------------------------

JULKLAPPAR FÖR HENNE - JULEN 1957

JULKLAPPAR FÖR HONOM - JULEN 1957

--------------------------------------------------------
Artiklar ur postorderkatalogen Marks 1957
--------------------------------------------------------

Hänt i Veckan den 21 december 1972.

Hemma hos Sven Lindqvist, min pappas bror, hängde ett lagfoto på väggen. Fotot härrörde från Svens tid som fotbollsspelare i Storfors AIK. I A-laget spelade förutom Sven, även hans andra bröder, Ingvar, Gunnar och Artur. I familjen Lindqvist fanns hela sju bröder (också min far) och jag vet att nästan alla spelade fotboll, om än inte i A-laget. De flesta var oerhört sportintresserade, Sven bl. a. som följde SAIK:s matcher med stort intresse. Även min pappa var en inbiten "sportdåre". Som barn följde jag ofta min pappa till Heden, som var SAIK:s hemmaplan. Och jag minns att jag längtade mest efter när det blev paus, för då köpte jag och farsan varmkorv, och det smakade himmelskt. Om jag inte minns alldeles galet, så var det Strands Glass grundare, Martin Strand, som sålde den där korven. Strax innan Sven avled, i juni 2004, så spelades (tror jag) EM i fotboll. Och det absolut sista samtalet som ägde rum mellan mig och min farbror handlade just precis om de kommande matcherna. Han tittade på mig från sin sjuksäng, och trots att han hade ont, så såg jag besvikelsen i hans ögon när han förstod att han skulle komma att missa EM-fotbollen. Sven fick i samma stund en spruta som han aldrig vaknade upp ifrån. Så man kan nog lungt påstå att hans idrottsintresse följde honom ända in i döden.


Stående fr. v. mina farbröder, Gunnar, (lagledare klädd i rock o hatt)
Sven, och Artur i SAIK:s dress, som inte är rött utan blått. Bilden har
färglagts i efterhand därav misstaget. Som 5:e man i samma rad syns
fd kommunalrådet Rudolf Nordsvahn. Främre raden tv Arne Fahlman
fd frisör i Bergsviken, till höger om honom Sven Eriksson. Övriga är
för mig okända.


SVEN LINDQVIST (1919-2004)

Min morfars bror, Alf, har avlidit. Han var född 1915, och fyllde 94 år i november. Alf påminde mig mycket om min morfar. Trots sin höga ålder så kunde man se honom ute i omgivningen, med sin rullator. Tyckte det kändes härligt att se honom, så pigg och så alert. Alf var den som levde allra längst av syskonen Lundgren. Han föddes i Blåsmark, och föräldrarna hette Samuel och Selma Lundgren. Alf var Bergsviken trogen, fram till dess att han flyttade till ett äldreboende. Nu är Alf borta. Och jag önskar honom en fridfull vila, efter ett långt och arbetssamt liv.


ALF LUNDGREN (1915-2009) Min morfar Sanfrids

lillebror Alf, har gått bort. I en ålder av 94 år.

Familjen Lundgren. Stående fr. v. Astrid gift Jonsson (1905-1982)

Bengt (1922-1991) Hanna gift Eriksson (1897-1986) Per-Axel (1919-
1989) Alf (1915-2009) Greta gift Lundberg (1913-2001) Sittande fr. v.
Olof "Olle" (1909-1988) Mamma Selma f. Nilsson (1878-1957) Pappa
Samuel (1869-1946) samt Patrik (1905-1957) tvilling med Astrid.
Min morfar Sanfrid var inte med då detta foto togs.


En annan av mina morfars bröder, Per-Axel, var på min morfar
Sanfrids begravning den 7 april 1989. På kvällen när han kom
hem, så avled han plötsligt.

1970 gästade sångerskan Anni-Frid Lyngstad Forum i Älvsbyn. Med sig hade hon kompbandet "Eijes" från Skellefteå. Publiken svek denna afton på grund av VM i ishockey. Och få kunde väl ana denna kväll, att den norskättade Anni-Frid, så småningom skulle lägga hela världen för sina fötter, när hon blev en av medlemmarna i supergruppen ABBA. /Roger Lindqvist.

"Svensktoppsstjärnan Anni-Frid Lyngstad var i fin form vid Forum-
besöket. Men publiken svek. Det är inte lätt att konkurrera med
Honken & Co i dessa tider". Foto: Staffan Öhman.

"Nöjesarrangör i VM-hockeytider - det är faktiskt ingen avunds-

värd uppgift! Fredagskväll gästades Forum, Älvsbyn, av svensk-

toppsstjärnan Anni-Frid Lyngstad. Knappt 100 personer löste

entré. Men Honken, Sterner, Strimma och allt vad våra folkkära

puckare heter i TV-rutan, är minsann inte lätt att konkurrera ut

i dessa tider".

"Anni-Frid Lyngstad tvåbarnsmamma av norskt ursprung slog igenom med

dunder och brak i en Hylands-hörna i samband med högertrafikomläggningen.

Sedan dess flitigt sedd gäst i TV och ofta spelad i radio inte minst tack vare

några hits på Svensktoppen. Under en tiodagarsturné sjunger Anni-Frid till
Eijes showtett från Skellefteå, ett av Norrlands absolut populäraste dansband.
Upptakten skedde på Forum, lördag följde Kalix, sedan finns platser som Över-
torneå, Pajala, Boliden, Malmia Skellefteå, inbokade i det späckade programmet.
-Hade inget jobb när det här tillfället bjöds. Tyckte det lät kul och nappade.
Efter bara ett par timmars repetition torsdagskväll och några låtar inför den få-
taliga publiken på Forum ångrade Anni-Frid inte sitt beslut.
-Med ett toppengäng som Eijes misslyckas man inte så gärna. Dom spelar en
härlig dansmusik och musik i min smak.

Men efter påsk är det slut på det roliga. Då lämnar Anni-Frid Eijes och nordliga
breddgrader för betydligt sydligare. -Ska semestra tillsammans med Benny på
Cypern, avslöjar Anni-Frid. Och Benny han heter Andersson i efternamn. Inte
helt obekant från en grupp som heter Hep Stars, förlovad med Anni-Frid.
-Bröllopsresa? Inte alls - giftermål är inte aktuellt, åtminstone inte för tillfället,
skrattar Anni-Frid.

Till sommaren väntar folkparkerna troligtvis tillsammans med Putte Wickman.
-Inte Hep Stars? Kanske till hösten, avslöjar Anni-Frid. Vi har faktiskt resonerat
om saken.

-------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 28 mars 1970.

1974 låg Björn Skifs och Blå Blus högst upp på de amerikanska topplistorna, med låten "Hooked on a Feeling". Redan 1968 gjorde sångaren B.J Thomas en inspelning av samma låt. 1972 var det Jonathan Kings tur att göra en inspelning, och det var också han som "hittade på" - "Ooga-chaka, Ooga-chaka". Tilläggas kan också att det är Mark Jamos som står som kompositör till detta välbekanta stycke.

Piteå Tidningen den 25 november 1968.

Lite bilder som jag en gång tog när jag fortfarande jobbade kvar på Furunäset. Jobbade där 1976-1991. Har i min ägo också en hel del filmat material. Videokameran fick ibland följa med på jobbet, och summan av detta är idag rätt så dyrbara minnen.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Bilder från 1987:

Furunäsets stora entré.


Ibland skulle vi hissa den flagga som fanns upp på taket. Vid ett
sådant tillfälle tog jag med kameran. Bilden visar centralköket och
Furunäsets borggård.


Vid samma tillfälle togs detta foto. Från Furunäsets tak, syns det
hus där avdelning 52 och 53 fanns inrymt. Byggnaden är idag riven.


Transportcentralens garagebyggnad. Här fanns våra fordon, bussar
och traktorer.


På sjukhusområdet fanns denna byggnad, uppfört av en patient,
Karl-Gustaf Högmodig. Ville man få sin cykel lagad, då stod Hög-
modig till tjänst. I regel så kostade kalaset mellan femtio öre och
en krona. Högmodig levde nästan hela sitt vuxna liv på Furunäset.
Han var mig veterligen den enda patient som fick förtroende att
ha egna nycklar till sin avdelning.



Karl-Gustaf Högmodig levde hela sitt vuxna liv på Furunäsets sjukhus.
I sin egenhändigt byggda "verkstad" på området, lagade han cyklar
åt bl a personalen. Betalningen blev i regel mellan femtio öre och en
krona. Högmodig gick ur tiden sommaren 1986.


Två av mina arbetskompisar. Fr. v. Göte Asplund och Olle Lindgren,
ses här sittande i den så kallade "gaskammaren" (rökrummet).


Fikadags i vaktmästeriet/transportcentralen. Fr. v. Roger Sandberg,
Göte Asplund, Sven Pettersson och Anders Sjömark.

Bilder från 1988:

Vid fikabordet i vaktmästeriet, sitter mina söner, Andreas och Robert,
som ibland när deras pappa jobbade helg, fick följa med på efter-
middagarna.


Robert och Andreas vid vaktmästeriets traktor. En sk baklastare av
årsmodell 1970.

Bilder från 2003:


Garagebyggnaden återigen. Men nu har dörrarna blivit svarta.

Lastbryggan vid transportcentralen - Furunäsets sjukhus.

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,



,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,



Annonser ur Norrbottens Allehanda. Onsdagen den 23 december 1931.

Här kommer åter en liten Lennon hyllning. Mina John Lennon minnen, kommer från den tid när syrran köpte Bild Journalen, och i varje nummer fanns en så kallad "elefantbild" (affisch) och jag minns att den där affischen tiggde jag mig till. Den hamnade så småningom ovanför sängen i mitt rum. Jag tror jag var 7 eller 8 år. Och varje kväll jag gick till sängs, så hängde de där fyra långhåriga Liverpoolgrabbarna på väggen. Deras "Penny Lane" blev så småningom "min" låt. Jag vet inte varför - det bara blev så. Varje gång jag hör den spelas så väcks speciella minnen inom mig. Det är som om hela min barndoms värld väller fram. Alldeles underbart!


Vecko Revyns hyllning till en av de största pop/rockartisterna.
Den 22 december 1980.


"Nu väntar mörkret", så lyder bildtexten till detta foto. Här syns
John Lennon och Yoko Ono utanför Dakota Building i New York -
där Lennon mötte döden. Den 8 december 1980. Foto: VR.


Kanske det bästa LP-album som gjorts. Sgt. Pepper´s Lonley
Hearts Club Band.

En sommarkväll i sköna juli 1974, var det dans på logen i Långträsk. På scenen denna afton fanns Skaraborgsstoltheterna, Cool Candys, med hemadress Lidköping. Fullsatt i lokalerna. Och inte undra på det, när ett av Sveriges populäraste band bjöd upp till dans. Cool Candys som blivit berömt för sina Go´bitar, och som våren -74, hade stor guldfest i hemstaden när man tilldelades en guldskiva, fanns nu livs levande på scenen i storstugan. Jag var där, även så min kusin och medmusikant i Rolf Åhmans, Sune Karlsson. Kameran fanns också med, och i mina försök att dokumentera detta för eftervärlden så fick jag trängas i det stora publikhavet. Därav de lite darriga bilderna. Under de 35-år som fotografierna legat i en byrålåda, har tidens obarmhärtiga tand gjort att de gulnat. Men man kan nog ändå se vad det föreställer. Hoppas jag!

...............LOGEN LÅNGTRÄSK....Onsdagen den 3 juli 1974......

..............................................................

Cool Candys i storstugan i Långträsk. På den något suddiga bilden

syns två av medlemmarna. Gitarristen Arne Nathansohn och sax-

ofonisten Gunnar Wahlgren, kvällen till ära med ett dragspel på magen.

Medlemmarna i Cool Candys, Arne Nathansohn, Håkan Ljungkvist,
Gunnar Wahlgren, Sven-Eric Carlsson, Tillbjörn Persson och Arne
Hallin.


Cool Candys orkesterbuss utanför logen i Långträsk. Den 3 juli -74.

Bilder: Roger Lindqvist.

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,


Våren 1974 tilldelades Cool Candys sin femte guldskiva.

Som barn var det drömbilen nummer 1. En P 1800 med vit lack, en sån där kärra som Helgonet hade. Drömmen gick inte i uppfyllelse. Fast det beror ju alldeles på hur man ser det. Visst fick jag en Volvo, men ingen sån där som Roger Moore. Istället blev det en tråkig blålackad Volvo 850, av 1995 års modell. Kanske inte så värst tuff och spännande - men ändå. Men om man nu vill, så kan man ju förstås låtsas att det är Helgonets bil man kör. Fast då måste man låtsas ganska så mycket!


VOLVO P1800 1964. Min barndoms drömåk. Men inget blev som jag
hade tänkt. Idag kör jag en blålackad Volvo 850 av -95 årsmodell.



Det blev inte som jag tänkt. Jag ville ju ha en sån där bil
som Helgonet hade i tv-serien.

Den 8 december 1980 mördades John Lennon utanför sitt hem i New York. Sörjd och saknad av en hel rock/popvärld. Mördaren, den psykiskt störde Mark Chapman, höjde kallblodigt sin revolver och tömde magasinet in i den fd Beatlesmedlemmens kropp. Vid fyllda 40, hade John påbörjat en slags comeback, efter några overksamma år. Och vi var många som väntade på fler odödliga pophits, signerat av mr. Lennon. Nu blev det inte så. En mördares kulor kom emellan, och man kan idag bara spekulera hur det sett ut om John Lennon fortfarande varit vid liv. Tur är väl, att hans låtar finns bevarade på platta. Vi är nog många som instämmer i John Lennons fredsfilosofier. Och om detta skrev han ju den underbara; "Give peace a chance". Låten skrevs under USA:s krig i Vietnam. Men den passar även in i dagens samhälle.


JOHN LENNON (1940-1980) 29 år idag sedan musikern och komp-
ositören John Lennon så brutalt sköts till döds utanför sitt hem i New
York. Sörjd av en hel rock/popvärld.

Lennes med Bitte hette ett dansband från Piteå, som underhöll den norrländska danspubliken mellan åren 1967-1983. I lokaltidningen gjordes 1977 en närmare presentation av gänget. Samma år passade de också på att fira 10-års jubileum.

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Piteå Tidningen februari 1977:

"Året var 1967. Platsen var Lakafors. Ett gäng grabbar hade
tagit sin tillflykt till byns skola och i några sommarstugor där
ingen för tillfället bodde. De spelade instrument, högt, men inte
alltid vackert. I dag, tio år senare, jubilerar men med ett ren-
mmé om sig att vara en mycket "väloljad" orkester. Lennes med
Bitte är namnet."

"Sanningen att säga började de att spela redan året innan, 1966.

-Men vi satte inte igång på allvar förrän 1967 så därför kan man
säga att vi tioårsjubilerar först detta år, säger Leif Bogren, grupp-
medlem och bildare av Lennes med Bitte. Det första kontraktet
signerade man den 11 februari. -Det var klubb Astoria i Luleå,
minns han. Leif har tillsammans med Lennart Öhman (Lenne) med-
verkat från första början. De övriga som numera figurerar är Elisa-
beth Bogren (Leifs fru och Bitte kallad), Anders Öberg samt Hilding
Forsberg. Forsberg ja. Chauffören Lars Forsberg får absolut inte
glömmas. Lasse har alltsedan de en gång startade, plikttroget
ställt upp som "chaffis". -Tur att vi har honom. Annars hade vi nog
stått oss slätt, menar Leif.

Gruppen hette dock inte Lennes med Bitte till en början. När man
sparkade igång 1967 lystrade man till Lennes med Ros-Marie. Tre år
senare fick orkestern det namn som den har nu. Gagerna för en dans-
orkester av Lennes med Bittes kaliber ligger omkring 3.000-3.500
kronor. En stor summa vid första anblick kan det tyckas - men betänk
att det rör sig om obekväm arbetstid och att deras utrustning och instru-
ment inte är det billigaste. -Det rör sig om 100.000 kronor, erkänner
Leif. Summerar Leif ihop sina tio år inom branschen är det trots allt i
huvudsak trevliga saker som målas upp. -Nästan bara positiva saker.
Jag ångrar inte att jag gav mig in i det här.........


LENNES med BITTE 1977.

LENNES med BITTE 1972.

LENNES med ROS-MARIE 1970.

Arvet efter direktören Rudolf Wallstén som avled 1967, blev så småningom en rättssak. En okänd son dök plötsligt upp, Thomas Rudolph, och allt ställdes på ända. Detta föranledde att advokat Leif Silbersky besökte Piteå sommaren 1971. Som alla Pitebor vet vid det här laget, så slutade tvisten till Thomas Rudolphs favör. Thomas bytte sedan efternamn till Wallstén, och är idag en framgångsrik företagare i Piteå.




"Framlidne Rudolf Wallstén hade skrapat ihop många miljoner under
sin levnad. Nu tvistar arvingarna om guldet. Två processer är på gång".

"Än är inte striden slut om kvarlåtenskapen efter framlidne

mångmiljonären Rudolf Wallstén i Piteå. På måndagen hölls

en förberedande förhandling inför tingsrätten i Piteå där

tvistigheter råder om 1,4 miljoner kronor som Rudolf Wallsténs

son, Thomas Rudolph, ytterligare kräver ur dödsboet. Kravet

riktar sig om de övriga sammanlagt 15 personer. Thomas Rudolph

inlämnade genom sin advokat en stämmningsansökan redan den 22

april 1969 och sedan har advokater och experter arbetat med utred-

ningar. Någon förlikning har inte kommit till stånd. Inför rätten på

måndagen enades parterna, tillsammans med rättens ordförande,

om att huvudförhandling skall ske första veckan i december månad.

Inte nog med detta. I slutet av denna månad tas en process upp om

cirka 400.000 kronor där Thomas Rudolph och dödsboet efter framlidne

Frans Wallstén är parter".

"Kändisadvokaten Leif Silbersky är ombud för svarandesidan som
krävs på 1,4 miljoner. Inalles är 15 personer på denna sida".


"Fru Sigrid Fjelkner, född Wallstén är med i skaran av
syskon och syskonbarn som tillhör svarandesidan. Hon
mötte upp på måndagen".

Piteå Tidningen den 15 juni 1971.
Foto: PT.Text: Sven Meyer.

Centralköket på Furunäset har varit Elisabeths arbetsplats liksom även min. Bettan började i juni 1976, jag kom i augusti. Vi blev båda kvar i 15 år. Elisabeth blev köket troget, medan jag flyttade till vaktmästeriet 1978, där det 1983 även öppnades en transportcentral. Hittade ett klipp från PT där man gjort ett repotage om den aktuella julmaten inför julhelgen 1975. Så varsågod - Furunäsets centralkök anno 1975!

"När ekonomiföreståndarinnan Christina Ejdemo öppnar det väldiga

kylskåpet på Furunäsets sjukhus vattnas det i munnen. Innanför port-

arna väntar julmaten på att förverkas så att säga. Att bli instängd här

vore knappast någon katastrof för en matglad person. Eller vad sägs

om 200 kg lutfisk, 75 kg mager skinka. 50-60 kg revbensspjäll, små

berg av korvar och köttbullar".

"Ann-Kristin Strandberg och Inger Sandberg bereder potatisen. Sill-
sallad blir det förstås och då behövs det ganska många kilo så att det
ska räcka för över 450 personer". (Ann-Kristin avled tyvärr för några
sedan vid endast 45-års ålder).


"Sådana här stora apparater använder kökspersonalen vid sjukhuset.
Margareta Berg och Viveca Gellerstedt arbetar med uppläggning av mat".


"Christina Ejdemo håller upp några av de många julskinkor
som ligger och väntar i det stora kylskåpet".

Piteå Tidningen den 24 december 1975.

Har roat mig med att titta i mina gamla papper från Rolf Åhmans tiden. På de spelplaner som jag har i min ägo, berättas att vi från och med den 7 december 1974, fram till nyårsafton samma månad, spelade tio gånger. Ungefär samma antal som många turnerande heltidsband också gjorde, fast med vissa undantag. Min gamle vän, basisten Harri Karlsson, spelade en tid i dansbandet  Cedermarks från Sveg. Han berättade att man låg ungefär i snitt med 10-12 spelningar /månad. Cedermarks var ett heltidsband, som på sin tid turnerade landet runt. Här följer ett antal dansannonser, från den 7-31 december 1974.

.......................................................................................




......................................................................


.............................................................................



.......................................................................



.........................................................................



...................................................................................


.................................................................................


Spelade med Lasses i Långträsk juldagen 1974. Lasses var för övrigt
det första band som jag spelade med, 1972/73. Detta foto togs långt
efter att jag hade slutat. Mannen längst ner t.h. är basisten Jan-Olof
Höglund. Janne spelade med oss i Rolf Åhmans 1977-78. Övriga på
bilden är, längst bak t.v. Ulf Sandberg - trummor (skolkompis till mig)
Lars-Erik Wikström - gitarr o sång. T.v. främre raden, Stig Wikström -
dragspel. (Bror till Lars-Erik). Uffe S. blev min ersättare sen jag slutade
sommaren 1973.

..........................................................................



..........................................................................................



......................................................................


Kjell-Bertils foto från 1974/75. Vi turades om att inneha publik-
rekordet på Forum i Luleå, Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Ibland
spelade Kjell-Bertils på Folkets Hus i Luleå, närmaste granne var
Forum, där vi i Rolf Åhmans spelade. Fullsatt på båda ställena!

...................................................................................



...............................................................................




.................................................................................


Nyårsafton 1974.

.........................................................................


ROLF ÅHMANS 1978.

.........................................................................


Så den obligatoriska Nyårshälsningen från orkestern, som vi
varje år satte in i PT.

........................................................................



.......................................................................



............................................................


Roger Lindqvist. Forum i Älvsbyn 1980.

..................................................................


Rolf Åhmans sommaren 2009. Fr.v. Sune Karlsson, Sune Andersson,
Roger Lindqvist och Hasse Eriksson.
Foto: Eivor Andersson.

...............SLUT!................

Urklipp ur Hänt i Veckan den 19 december 1974.

"Piteå Tidningen din dagliga morgontidning". Jojo, det där med dagliga kan vi väl stryka. Än en gång är tidningen försenad. Och ringer man tidningstjänst meddelas det att tidningen visserligen är kraftigt  försenad - men den kommer att delas ut under dagen. Fredagkväll, klockan är 19.00, och än lyser vår dagliga morgontidning med sin frånvaro. Våra aktuella nyheter löper risk att bli inaktuella nyheter. Så hallå PT! Vart tog min tidning egentligen vägen? Förhoppningsvis hittar jag imorgon min PT i brevlådan - dvs dagens nummer. Och kanhända att jag inte förrän på måndag får läsa lördagens nummer?

Klockan är sju på fredagskvällen - och än syns icke ett spår av

dagens nummer av PT. Så hallå Piteå Tidningen, vart tog du vägen?

Så var det dags för ytterligare ett dop. Söndagen den 17 januari 2010 döps Max i Hortlax kyrka. Sen blir det fika i Malmgården.


MAX JOHN HEDMAN. Den 17 januari äger Max dop rum i Hortlax

kyrka.

Ett av Sveriges mest meriterade dansband, Tonix, har meddelat via sin hemsida att man lägger instrumenten på hyllan. Tonix har alltsedan 1967 funnits ute på de svenska dansbanorna. Sista spelningen blir i Kalmar den 6 mars 2010. Så tack och farväl då, Tonix, ha det så gott där hemma i mysfåtöljen, hoppas inte att abstinensen blir er övermäktig.


TONIX. fr. v. Matz Ålund, Bosse Thyrén, Allan Jacobsson, 

Magnus Håkansson och Gunnar Berlevik.

Den bästa polisserie som någonsin gjorts - tycker jag i alla fall - "Spanarna på Hill Street" eller i original; "Hill Street Blues". TV-serien om dessa storstadspoliser, sändes 1981-1987. Eftersom kanalen TV 4 Guld börjat sända den i repris, så finns det i alla fall en trogen tittare - jag.


"Hill Street Blues" eller på svenska; "Spanarna på Hill Street".
Gick i svensk television 1981-1987. En av de bästa polisserier
som gjorts, enligt min bedömning.

När jag nu likaså är inne på temat böcker, så passar det kanske med att presentera ett par skrifter om Elvis. I bokhyllan härhemma finns några sådana exempel. Även om jag inte visar dem alla. Här kommer i alla fall några stycken.


Faktabok med många fina bilder, hämtade ur Elvis karriär.

Fd hustrun, Priscilla, berättar här om livet med Elvis.

Bok med över 400 bilder på Elvis.


Foto hämtat ur ovanstående bok.

Logen Långträsk en gång en härlig oas för dansare från hela Norr och Västerbotten. Hade förmånen att spela där i rätt många år. Fick nöjet att träffa många av de riksbekanta dansbanden, bl.a. Sten & Stanley, Yngve Forssélls, Cool Candys, Max Fenders, Sven-Erics, Chinox, Baracudaz, Vikingarna, CEGES, Tonix, Jan Öjlers, Streaplers m.fl. Och alla var dom hur trevliga som helst. Till sitt yttre så såg inte lokaliteterna så där värst imponerande ut. Men när man väl kom in, ja, då hände det saker. En skön stämmning omgav dessa danser i logen. Och det var ett sant nöje att få vara där. Vilket jag tror de flesta musikanter och danspublik instämmer i.

Dansannonser från 1973

Ett litet collage om dansbandet Alexander från Umeå. Bandet startades 1972 och hade under sina aktiva år en stor och trogen danspublik. Bandets kapellmästare, P-O Johansson, hade ett förflutet som musiker i ett annat populärt band från Västerbotten, nämligen Yngve Forssélls orkester från Skellefteå. Trummisen Rolf "Roffa" Lind var en annan välkänd personlighet, han hade tidigare medverkat som trumslagare i Columbus-kvartetten, med den välkänt skicklige Eskil Columbus bakom dragspelet. Liksom P-O Johansson, är Rolf Lind kanske mest känd för sitt jazzmusicerande i olika orkesterkonstellationer. Både P-O och Roffa ingick i Café Umeås husband för en del år sedan. Gitarristen och sångaren Mikael Sävenstedt, medverkade också en tid  i Umeåbandet Max Fenders. Sävenstedts särpräglade röst och tillika egna kompositioner, profilierade bandet. Till detta kan också tilläggas att alla orkestermedlemmarna var duktiga sångare och instrumentalister. Basisten Magnus Bergner figurerar idag som musikant i jazzsammanhang. Som avslutningsvis kan jag konstatera, att Alexander tillhörde jämte Max Fenders och Yngve Forssélls, de mest populära norrlandsbanden under 1970-talet. Och det vill inte säga litet.


Piteå Tidningen den 9 september 1972.

1973.

Piteå Tidningen den 16 december 1972.





Alexander i en lite senare upplaga. Längst till vänster syns pitebon
Håkan Norberg, som jag senare kom att spela med i dansbandet
OPUS.

Norra Västerbotten den 24 december 1957.