Roger Lindqvist

 

 

 

 

Det har nu gått drygt 12 år sedan den där dagen jag fick diagnosen, lungcancer. Jag minns det mycket väl. I ett kalt och sterilt undersökningsrum på thorax i Umeå, sa min doktor utan omsvep att jag troligtvis hade en cancertumör i min högra lunga. "Den ser ful ut", minns jag också att han sa. Några dagar innan operationen hade jag börjat få svårt att andas. Jag var rosslig i bröstet och hade börjat få smärtor i både rygg bröst. På nätet hade jag läst att detta var nåt som var typiskt för lungcancer-patienter. Det tog ett tag att ta in: jag var en cancerpatient, som så många andra av mina olycksbröder- och systrar. Hade jag tur, skulle jag överleva. Men risken var stor att jag skulle dö. Så gick tankarna.

 

Några dagar innan avresan till Umeå, satt jag hemma i soffan och skrev. Jag hade magrat rätt mycket, också det ett illavarslande sjukdomstecken. Det jag skrev var en komisk historia om de minnen jag hade av en tandläkare i byn. Historien publicerades senare i lokaltidningen. Att skriva var det enda sättet att avleda tankarna. Vid den här tidpunkten var jag 47 år fyllda. Och för att trösta mig själv, så minns jag att jag tyckte att 47 år var väl en helt okej ålder att dö vid. I grannskapet hade en fyraåring dött nåt år tidigare. Jag skämdes nästan att ens tänka tanken att det skulle vara synd om mig. Fyrtiosju år (47) var ändå en någorlunda aktningsvärd ålder. Vi hade tre fullvuxna söner. 47 år på jorden, när somliga hade dött vid späd ålder. Jag slog bort tankarna, så gott det nu gick.

 

En sen kväll på sjukhuset i Sunderbyn, såg jag mig själv i badrumsspegeln och undrade hur det skulle bli. Att döma av mitt avmagrade ansikte så var det nåt som var fel. Det såg jag själv. Det gick inte ta sig förbi att min kropp inte lydde mig längre. Kläderna blev för stora, och i takt med alla mina blodiga hostattacker, smög sig döden allt närmare. I ca 3-4 månader hade jag burit med mig en inkräktare i min högra lunga. Den höll på att äta upp mig inifrån kändes det som. Sömnlösa nätter, med hostattacker som gjorde att hjärtat nära på höll på att slitas ut ur kroppen.

 

En dag på lasarettet i Piteå, där min pappa låg, kände jag för första gången hur hela struphuvudet snörptes åt. Som om ett bälte hade satts runt halsen för att sen dras åt. Andningen var tung. Jag var tvungen gå ut ur rummet där pappa låg, för att få en nypa luft på balkongen. Då var paniken nära.

 

Halva mitt liv hade jag spelat. Trummandet startade i 5-6-årsåldern, och fortsatte. Fem olika band hade jag avverkat. Det kändes skönt att veta att jag i alla fall hade lämnat några avtryck här på jorden. Det bästa avtrycken var givetvis sönerna, Andreas, Robert och Daniel. Och förstås hustrun Elisabeth. Mina föräldrar var till åren komna. Min far hade nåt år tidigare insjuknat i Alzheimer. Den 10 januari 2005 flyttade han in på Hortlaxgården. I samma veva blev jag sjuk. Dålig tajming, kan man tycka.

 

Jag åkte in och ut på lasarettet i Piteå. Även några besök på Sunderbysjukhus. I början av mars 2005, skulle man göra en bronkoskopi-undersökning. Jag blev inlagd två dagar. När den vedervärdiga undersökningen var över, böjde sig min läkare över mig och sa att jag hade en förändring. Detta hade vi vetat tidigare, men nu stod det skrivet svart på vitt. Nu fanns ingen återvändo. "Vi måste bort med ca 75% av din lunga". I Umeå ville man ta bort hela lungan.

 

På sjukhusrummet kom överläkare Hugo Hagstad, med sitt följe. Han tittade på mig och berättade att jag måste opereras omgående. "Vi har redan pratat med thorax i Umeå, dom meddelar dig". Så gick han vidare. I mitt omtöckande tillstånd hade inte poletten ramlat ner där den skulle. Jag var tvungen vända mig till Elisabeth som satt bredvid min säng. "Vad sa han..?". "Du måste opereras" sa hustrun. "Ska jag...?". "Jodå, Roger, du ska".

 

En marsmorgon klockan 8.00 klev vi in i Norrlandskusten. En buss som stod väntande vid Busstationen i Piteå. Daniel, våran yngste son skjutsade in oss till stationen. Vi tog att farväl, och sen så åkte vi mot ett okänt mål. Åtminstone kändes det så. Umeå hade jag endast fina minnen av. Här hade jag spelat några gånger. Umeå, musikens stad. Och björkarnas.

 

Dagen därpå, efter en natt på patienthotellet, så anmälde jag min ankomst. Jag fick en säng på avdelningen. Hängde in mina kläder. Klockan 15.00 hade jag tid hos en lungläkare. Dessförinnan skulle jag undersökas av en kvinnlig läkare. Jag satt vänd med ryggen mot henne. Framför mig kunde jag se både henne och mig själv i en spegel. Så småningom anlände ytterligare en läkare, en man i ung ålder undersökte mig också. I deras ansikten avläste jag att de inte gillade vad de hörde. De tittade på varandra, och liksom skakade på sina huvuden. Då ramlade mina tankar ner i ett djupt och bottenlöst hav av sorg och förtvivlan.

 

Klockan 15.00 kom den norske lungläkaren Hans Petter Ilgruben in genom dörren. Han bad oss sitta ner. Rummet var kalt och vitmålat. Jag kände den där hemska frossan i min tunna kropp. Så bad han mig att ta av skjortan. "Du vet väl att vi tror att du har en lungcancer", sa han. "Jag har tittat på dina röngenplåtar tillsammans med mina kolleger. Vi är rätt säkra på att det är en cancer. Å den vill du väl att vi ska ta bort", sa han. "Absolut", sa jag. Det var då han tog en tuschpenna och ritade var man skulle skära. Från ryggens mitt till mitt högra bröst.

 

In på operationen på thorax i ett dåsigt tillstånd. Där låg jag naken med en vit särk som täckte det mesta. Man skulle göra en ryggbedövning. Vilket gjorde att jag fick lägga mitt trötta huvud mellan brösten på en sköterska. Det var det enda positiva den dagen. Ursäkta mig, men detta kan INTE betecknas som sexuella trakasserier. I så fall var det jag som blev tafsad på. "Nu ska du få sova, Roger", och efter en sekund så var jag borta.

 

På uppvaket låg jag en stund med respirator. Man hade varnat Elisabeth för att det kunde upplevas som obehagligt. När jag kom till ett någorlunda liv, så såg jag två suddiga personer stå vid min säng. "Klia min näsa", var det första jag sa till hustrun. Hon kliade. En sköterska med en röd pärm under armen, log med hela sitt ansikte när hon berättade att tumören var en godartad tumör. Och nån eventuell cancer var det nog inte tal om. Men för att säkerställa sig, så hade man under operationen avlägsnat en liten del och skickat upp till patologen. Det visade sig att den läkare som undersökte min lunga var Bertil, som var gift med min kusin. Både Ulla och Bertil kom senare ner på avdelningen för att hälsa på. Men av detta minns jag inte så värst mycket.

 

Den tre månader långa resan med en tumör i lungan, slutade alltså lyckligt. Men jag fick mig en rejäl tankeställare på vägen. I dag är jag fyllda 60, jag har fått ytterligare fler år på den här jorden. Det som var tråkigt var att min far dog några veckor efter min hemkomst. Trots sin sjukdom, så hade hade han då och då frågat var jag var. Den dagen jag återvände började han gråta. Jag tror att han kände på sig att nåt var galet.

 

Livet, detta oförutsägbara, som vi oftast tar för givet. Den här upplevelsen har gjort att jag tänkt om - rejält. Livet kan närsomhelst ta slut. Men varför måste man först drabbas av sjukdom innan man förstår på riktigt?

 

Efter operationen fick jag gå på koll i några år. Trots att man sa att det var en godartad variant, så var man ändå inte riktigt säker. Nu har det gått några år sedan jag kollades. Men i nuläget så känns det rätt hyfast. Det enda som påminner mig om den där dagen, är ett cirka 30-40 cm långt ärr efter operationen.

 

PS! Och jag trummar fortfarande.

 

ROGER LINDQVIST  

Som barn hade jag tidvis problem med min hals. Och jag minns än i dag vad den buttre magister Sundén sa, när jag äntligen kom tillbaka till skolan: Ja du "gösse" (gosse) du verkar ha en problematisk hals".

Det var nog bland det snällaste ha sa till mig under de tre år som jag hade honom som lärare. Detta får mig osökt att tänka på den där lilla pojken, som också hade halsproblem och ständigt svullna lymfkörtlar. (som mig).

 

Den lilla gossen kom så en dag tillbaka till sin klass, och hans lärare frågade vad doktorn hade sagt.

    - Farbror doktorn sa att jag hade svullna lymmelkörtlar!

 

 

 

 

 

 

Jag skrev dagbok vid den här perioden. Första dagboksanteckningarna gjorde jag sommaren 1969. Ibland skrev jag ihärdigt, för att senare ta en lång paus. Från 1972-73 och framåt har jag gjort väldigt noggranna minnesanteckningar. Undrar vad barnen gör med alla dagböcker, den dagen som gubben lämnar in?

 

 

 

Som barn så åkte min mamma in på lasarettet i bland, med ambulans. Det hände då och då. Jag har ett klart minne när en svart ambulans med rött lyse på sitt tak, backade in på infarten och man bar ut min mor på bår. Den svarta ambulansen var egentligen ingen vanlig ambulans. Fordonet tillhörde åkaren/taxiägaren Göran Berglund, vars garage fanns vid gamla Riks 13 i Hortlax.

 

Frågande och förvånad stod jag på bron med mina blå hängslen omkring mina små axlar. I min 5-6-åriga värld verkade det makabert att den svarta ambulansen  liksom "åt upp min mamma". Det var så jag upplevde händelsen när den stora bakdörren öppnades, och båren sattes på sin plats och hon försvann in i bilen. Lika bestört och ledsen när mamma for iväg, lika jublande glad var jag när hon äntligen kom hem igen. Jag hörde också att min mamma kunde dö. Det var oerhört ångestladdat som den lilla 5-6-åring jag då var.

 

Dessa barndomsminnen präglade min syn på utryckningsfordon - dvs ambulanser. Det är en ynnest att dem finns, men för mig var det en symbol för sjukdom och död. Jag har en teckning kvar från den här aktuella tidpunkten. Den föreställer en utryckande ambulans, med blinkande ljus och siréner. Tur att jag tecknade mycket. Det var nog mitt sätt att bearbeta sakerna. I dag har "ambulans-ångesten" tonats ner märkbart. Jag bryr mig inte alls lika mycket. Det lustiga är att jag själv jobbat inom landstinget. Jag har visserligen inte kört ambulans, men jag har ändå fått min beskärda del av utryckande blåljus.

 

När våra tre söner var i moppe-åldern, flammade ambulans-ångesten upp igen. Jag gick aldrig till sängs förrän grabbarna var tryggt hemma. Det hände ibland - inte ofta - att de inte kom hem. Trots att förmaningen var att ringa om planerna hade ändrats. Kom man hem sent, möttes killarna av en ifrågasättande far i hallen. Kom man inte hem - ja då var deras far inte på gott humör. Då ville jag ha en ordentlig förklaring. Men för det mesta så skötte de sina utlovade löften. Men många många, gånger så hämtade jag dem med bil. Jag ville ha hem dem i tryggt "förvar". Och detta är väl alla föräldrars högsta önskan.

 

I en snar framtid kommer barnbarnen att vara ute på vägarna i sena nätter. Men då får nog deras farfar stanna hemma, och föräldrarna ta över jobbet. Men vem vet, farfar kanske ändå kommer med Toyotan för att hämta hem dem till hemmets trygga famn.

 

Roger Lindqvist.

 

Hela mitt inre i uppror, men ingen vet varför. Sömnlösa hostnätter som aldrig tar slut. Undersökning följs av ny undersökning, vaga diagnoser som inget betyder. Remisser skickas och läggs på nåns skrivbord. Väntetid, men ändå brådskande. Nya doktorer och nya osäkra gissningar. Inläggning på stora skrytsjukhuset. Slangar som sväljs, prover som tas, ronden går, överläkaren med sitt följe ger mig högst en minut av sin tid, i mitt livs viktigaste stund. En objuden gäst har invaderat en del av min kropp.

 

Det talas om förändring. Operation snarast, men ändå väntan. Anonym doktor i telefon berättar att min gäst sannolikt är av elak art. Trist, grått, marken gungar under fötterna. Till och med rakapparatens surrande går i moll. I landstingets blå patientkläder kan vem som helst känna sig dödssjuk. Så även jag. På en redan så tunn kropp, känns det en aningen ovärdigt när en tre nummer för stor byxa inte vill sitta på sin plats.

 

Umeå, vanligen en solig stad, men väldigt dyster och grå när jag anländer. Vita rockar i långa sjukhuskorridorer, syrgas och morfinsprutor hör numera till vardagens alla måsten. Allvarsamma doktorsögon i ett kalt rum. En utförlig redogörelse om det onda.

 

Vaknar upp ur min djupa sömn, omtöcknad och yr. Det grå förbyts i ett ljusare skimmer. Gästen, har avlägsnats. Men en en bit av mig tog dem med sig. Den elake var inte så ond som det först sagts. I det omöjliga finns ibland det möjliga.

 

Roger Lindqvist, /2005.

Vad får man säga, vad får man inte? Satiren här i landet håller sakta men säkert på att dö ut. För ca 15 år sedan så fanns det både män och kvinnor som ägnade sig åt satir. En av dem hette Leif Zetterling, och förekom då och då i Aftonbladet med sina satiriska teckningar. Men detta är nu ett minne blott. Så sent som i dag, så berättade man på nyheterna, att en affisch vid operan i Stockholm blivit anmäld som rasistisk. Den visade en mörkhyad man som hade en vit fot i sitt ansikte. Affischen var en PR-grej för Svansjön som den mörkhyade mannen medverkade i. När mannen blev intervjuad av en SVT-reporter (Miljöpartist?) så log han. - Rasistisk? Absolut inte. Det beror vilka värderingar man har. Men fotografen som tog bilden är inte alls ute för att sända rasistiska signaler. Tvärtom! Affischen gör ju reklam för det vi skall dansa: SVANSJÖN! Märkvärdigare än så är det inte.

 

SUCK för dessa hyperventilerande SVT-reportrar. Och inte bara dem, utan alla som ständigt ser andra sorts budskap som vi andra inte ser. Det finns dem som även ser gröna män i tefat också.

 

Nu kommer en egenhändigt ihopsnickrad satir. Färsk för dagen:

 

Vid en gränskontroll i Sverige, står en polis som välkomnar en utländsk man:

- Jaha, vad har vi här då, säger polisen och pekar på mannens medhavda väska.

- Kalashnikov! säger mannen.

- Är det till att jaga älg, frågar polismannen.

 - Elk...? jaaa, elg...jaaaa elg pang pang...

- Vacker svart flagga du har. Vilken nationalitet?

 - Å, ISIS...you know...

- IS... o, vi brukar ju pimpla på isen varje vår, härligt.

Polisen:

- Då så, stort välkommen till Sverige! Lycka till med älgjakten!

- Thank you...

 

ROGER LINDQVIST.