Roger Lindqvist

Spruta eller inte spruta?

Orkesterfordon som jag minns

När jag började spela ute på danser 1972/73 rymdes i regel alla instrument och förstärkare i en vanlig bil (kombivagn). Jag minns att vi skulle spela i Pajala, vintern 1973 - spelade då med John Harrys - och jag satt med diverse saker i mitt knä hela vägen dit upp. Opraktiskt? Ja! Trafikfarligt?Ja! Uppe på biltaket hade vi våra högtalarlådor, så det gällde att ha förankrat och skyddat dem mot både väta och vind. Bilen ifråga var en Ford kombi, och bara några veckor efter att jag slutade, så var orkestern med om en otäck älgolycka i Södra Bredåker utanför Boden. Kapellmästaren Harry, ådrog sig svåra ansiktsskador, när han åkte ut genom bilens vindruta. Basisten Jan-Olof, berättade senare att han i olycksögonblicket satt med en förstärkare i sitt knä, och därför gjorde illa sig i ena handen. Ett bevis på att detta med lösa saker i bilens förarutrymme, inte var så bra.

I Rolf Åhmans orkester hade vi - när jag började 1974 - ett orkestersläp som drogs av dels Rolfs Volvo kombi, och ibland av Hasses Amazon. Senare köpte vi en stor landsvägsbuss, en Volvo av årsmodell 1962. I och med detta, så förvarades alla våra prylar i ett avskilt utrymme, utan risk för diverse flygande föremål vid en eventuell hastig inbromsning. Samtidigt mådde vi musikanter ganska så gott därinne i förardelen, som vi inrett med både fåtöljer och sängar, och andra bekvämligheter. Speciellt på lite längre färder var det skönt att sitta i sin fåtölj med en tidning och en kopp kaffe, både för att slappa en stund men även för att ladda upp inför den spelning som väntade. Efter att den stora volvobussens motor plötsligt skar, så inhandlades en mercabuss från Sundsvall. Den förblev oss trogen ända fram till januari 1982, då Rolf Åhmans orkester gjorde sin allra sista spelning.

När jag blev medlem i Kjell-Bertils orkester, 1982, var det ungefär samma rutiner som gällde. En rejält stor Mercedesbuss, gjorde att det även där fanns ett stort utrymme för oss musikanter, med flera sköna fåtöljer att må gott i. När bandet OPUS bildades sommaren 1991, hade vi gitarristen Stefans släp till låns under några månader. En mercabuss inköptes så småningom. Och den följde oss i vått och torrt fram till den sista spelningen hösten 1997.


1974.


1974.


Rolf Åhmans orkesterbuss - midsommarhelgen 1975 på "Vippabacken"
i Överkalix.


Kjell-Bertils inför en spelning på Furulogen i Kalix sommaren 1984.


Bussen hemma på tomten i Hortlax 1984.


Och vem sitter bakom bussratten om inte våran son Andreas -
då endast två år gammal, 1984.


På parken i Skellefteå sommaren 1992. Roger och Stefan vid det
inlånta orkestersläp som OPUS hade den första tiden.


OPUS orkesterbuss hos Sune i Långnäs 1997.

Go´natt - sov gott!

Hoppas att de baciller som fortfarande klamrar sig fast i vårt hus, är borta imorgon. Go´natt önskas till alla er som tittat in på bloggen under dagen och kvällen. Hoppas ni alla får en skön natt, och att ni vaknar utvilade i morgon bitti, redo för en ny dag. Vad "Go´nattet" beträffar, så önskas det icke till redan nämnda bacillusker. I det fallet är min önskan att dom kan "flyga och fara!"
/Roger.

Buddy - slagfärdig trummis med världsrykte

Världens bäste trummis, Bernhard "Buddy" Rich, var inte bara  vass och slagfärdig i sitt musikaliska utövande. Han var lika snabb och rapp i repliken. Många är de historier som cirkulerat om Frank Sinatras bästa kompis, Buddy. När han i slutet av sin levnad togs in för undersökning av sitt dåliga hjärta, så frågade sköterskan om han var överkänslig mot något. - "Countrymusik!", svarade Buddy repliksnabbt. Han tog varje tillfälle i akt att ge sin syn på vad han tyckte var skräpmusik. Countrymusik var enligt honom  nåt som katten släpat in, medan däremot jazzen låg honom varmt om hjärtat. Buddy avled på operationsbordet den 2 april 1987, efter att i många år brottats med allvarliga hjärtproblem. Buddy Rich drabbades även av en hjärntumör på ålderns höst. Buddy blev 69 år gammal.


Trumslagaren Buddy Rich - som jag fick nöjet att avnjuta i en
konsert i sporthallen i Luleå 1977. Buddy fick ryggskott den kvällen,
han var 59 år fyllda, men spelade som en Gud.

Lennart & Tage

I Hylands hörna 1962, orsakade statsminister Tage Erlander smått sensation, när han berättade värmlandshistorier för tv-publiken. Ingen politiker före honom hade tidigare figurerat i sådana underhållningssammanhang. Det sägs att han var väldigt tveksam när han fick förfrågan om medverkan. Succén var omedelbar, och i efterhand så blev "världens längste statsminister" folkkär därute i de svenska stugorna. Tage Erlander var statsminister mellan åren 1946-1969. Erlander föddes i Ransäter i Värmland 1901, och avled i Stockholm 1985.


Piteå Tidningen den 21 december 1962.

Reklamannonser

1950.

................................................


1962.

...................................................


1963.

.......................................................


1964.

..........................................................

Traktor - årsmodell 1947

Ulla Grevér

Som jag tidigare berättat så hette en av min mors barndomsvänner Ulla Andersson. Hon gifte sig så småningom, och fick efternamnet Grevér. Ulla föddes i Hortlax 1931, men flyttade i och med sitt giftermål till Stockholm. Hon besöker Hortlax ibland, och för nåt år sedan så gjorde hon ett besök hos min mamma. Kort därefter fick hon en hälsning via ett vykort, och på framsidan fanns ett prov på ett av hennes arbeten.

Varifrån kommer alla baciller?

Piteå Dansar och Ler 1962

Redan sommaren 1962 dansade piteborna på stadens gator och torg. Sedan dess har festivalen pågått, förutom när man la den i malpåse under några år. 1990 var det dags att damma av festivalsidén igen. Och i somras så dansade vi åter gatorna fram, fast det ser naturligtvis litegrann annorlunda ut idag. Så här såg det i alla fall ut sommaren 1962, när festivalsgeneralen Axel Bengtsson presenterade det hela.












"Magister Gösta Knutsson hade lockat cirka 3.500 personer till Bad-
husparken och bara en liten del av dessa syns på bilden. Bland dem
som hade äran att få stifta personlig bekantskap med honom var de
här två ungdomarna".



Piteå Tidningen juli 1962.

Även om Piteå Dansar och Ler aldrig stått på våran tio-i-topp-lista,
så har vi ändå gjort några besök under åren. Detta sedan festivalen
gjorde en omstart 1990.


"Först ut. Elisabeth och Roger Lindqvist från Hortlax anträdde
dansen - och leende naturligtvis - när den stora festen började
på allvar i Piteå i går kväll".

Ja, här blev vi fångade på bild av Norrbottens Kurirens fotograf Per
Pettersson. Men sanningen att säga så ljuger bilden. Vi dansade aldrig,
repotageteamet hade bråttom hem till pressläggningen i Luleå. Så det
hela arrangerades istället, endast för kameran. Datum: 27 juli 1991.

På besök hos Åke

Han fyllde 85 den 1 maj i år, Åke, min pappas yngsta bror. Sedan storebror Artur gick bort i augusti, är det nu endast Åke som  finns kvar i den en gång så stora familjen. Sju bröder och tre systrar med föräldrar, delade på tre rum och kök i min farmor och farfars hus vid Hortlaxvägen. Så varje gång min far hörde låten: "Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv......" brukade han lite skämtsamt säga - "Det där de är min låt, det där handlar om mig!". Pappa är borta sedan lite drygt fyra år. Men när jag idag träffade Åke, och kramade om honom hårt, kände jag att pappa fanns där nånstans också.

Det vimlar av fina barndomsminnen omkring min farbror Åke. Han var en mycket snäll och genomtrevlig farbror. Lite som en stor och stark brumbjörn. Åke brukade hoppa upp på estraderna och sjunga. Inget var honom främmande. Ja, Åke spelade trummor också ibland på festplatsen Öholma, ute i Piteälven. Min kusin Britta Engman som också var där idag, berättade när Åke en gång "uppträdde" på Kullbacken i Hortlax. Åke var i god form när han äntrade scenen. Han greppade mikrofonen med van hand, och klämde i med en engelsk låt. I festpubliken fanns också en sjöman, av engelsk härkomst. När Åke avslutade sitt framträdande, rusade sjömannen fram till honom och frågade: "Kan du säga mig vilket språk du sjöng på?" Naturligtvis var Åkes engelska hemmagjord. Så pass mycket hemmagjord att den stackars sjömannen inte förstod ett endaste skvatt.

I min barndom hälsade jag ofta på hos min farmor och farfar. Åke bodde fortfarande hemma. Han var "ungkarl" under många år. Mitt på köksgolvet stod min farbror Åke och tog ton. Han plockade ibland låtar ur Louis Armstrongs repertoar, allra helst klassikern; "Hallo Dolly!". Och precis som vid förra tillfället, sjöng Åke på hemmagjord Hortlaxengelska. Därför när jag idag träffade Åke, så vällde liksom alla minnen fram. En skön känsla, som får mig att må bra.


Åke Lindqvist.


Åke på sitt jobb - 1964.


Bröderna Lindqvist, Åke och John, 1963.


Bröderna Lindqvist, Åke och John, 2004.


Åke tillsammans med storebror Artur - 2004. Artur och Åke levde
längst av syskonen. Artur gick bort i augusti 2009, 88 år gammal.


Åke i en yngre upplaga.

Gary Cooper - cowboyhjälte och filmcharmör

Filmskådespelaren Gary Cooper, med många minnesvärda roller på sin meritlista, insjuknade i cancer i början av 60-talet. Stjärnans sjukdom var länge okänd för den breda allmänheten, men blev plötsligt offentlig, när han tillsammans med kollegan James Stewart gästade en TV-show. Stewart kunde i direktsändning inte hålla tårarna tillbaks, och med ens kablades nyheten ut över världen. Gary Cooper föddes den 7 maj 1901, och avled den 13 maj 1961.


Den 28 april 1961 finns denna lilla notis i tidningar runt om i
världen. Drygt två veckor senare avlider Gary Cooper nyss
fyllda 60 år.


Hollywoodlegenden GARY COOPER (1901-1961). Två av hans mest
minnesvärda filmroller; "Klockan klämtar för dig" - 1943. Med Ingrid
Bergman som motspelerska. "Sheriffen" - 1952. Cooper fick en Oscar
för bästa manliga huvudroll.

ASSI - fest med Thore Skogman

Min far jobbade större delen av sitt liv på ASSI i Piteå. Heller för att vara mer exakt vid Wallboardfabriken som även den tillhörde ASSI-koncernen. Idag har Assi bytt namn till SMURFIT KAPPA - Kraftliner. I oktober 1972 bjöd arbetsgivaren Assi på stor baluns i sporthallen Norrmalmia i Piteå. 1.500 var inbjudna, däribland min mor och far, John och Maj-Gerd Lindqvist. För underhållningen denna kväll, svarade Thore Skogman med ackompanjatören Carl-Einar Schierman. Konferencier var Torbjörn Jonsson - känd från TV-serien Småstad, som en gång gick i televisionens barndom.



"Visst var det kul på festen. Torbjörn Jonsson fick igång både unga
och gamla under sin halvtimme på scenen. Sen kom Thore Skogman
och han är ju inte sämre han".
............................................................

"1.450 Assi-anställda med familjer och vänner var på ett
ordentligt kalas igår kväll för att celebrera utbyggnaden
av Lövholmens bruk. Norrmalmia är en stor sporthall men
det var frågan om den räckte till. Den supé som stod först
på programmet, intogs på läktarna men med god sämja så
gick det bra. Detta kalas är utan tvekan det största som
hållits i Pitebygden. Och det blir ett kalas till. Den 15 sept-
ember bjuder bolaget den andra halvan av personalen som
nu fick se till att produktionen var igång i fabriken".
............................................................


"Torbjörn Jonsson fick det här gänget att tåga runt scenen medan
man sjöng kändislåten från "Bron över floden Kwai".


"Supén delades ut redan vid entrén. Här till Maj-Gerd
och John Lindqvist". (Mor o far)


"Man hade verkligt kul under underhållningsprogrammet som synes.
Läktarna var fullsatta i sporthallen vilket betyder 1.450 personer".


"Assi har helengagerat den här kvartetten under festerna i Piteå och
Karlsborg. Fr.v. Carl-Einar Schierman som kompar Thore Skogman.
Torbjörn Jonsson och discjockeyn Lars-Magnus Jansson".


Som lite grädde på moset, lyckades min mor och far även få
Thore Skogmans autograf, samt även...........


Torbjörn Jonssons och Carl-Einar Schiermans.


Som en liten gåva till de anställda, fick man denna skiva, med
Thores specialskrivna hyllningslåtar: "Vals i Karlsborg och Löv-
holmens vals".

Piteå Tidningen den 9 oktober 1972.

Tage Erlander i Piteå 1970

Den f.d. partiledaren Tage Erlander gästade Piteå och Perudden i augusti 1970. Som vanligt bevakades händelsen av lokaltidningen och "världsbladet" Piteå Tidningen. Repotaget var infört den 10 augusti 1970.



"83-åriga Hulda Blomqvist , Jokkmokk passade på tillfället och
tackade förre statsministern för allt som uträttats under hans
regeringstid. Hon tackade också synnerligen varmt och innerligt
Erlander själv för hans insatser".
Foto: PT.

The Swe-Danes

1959.

Avskaffa vinterhalvåret - NU!

Popgala i Piteå 1965

Chrysler 1965

Joachim Vogels morfar - Tage

Tage Hansson socialchef i Piteå, blev socialdemokratisk riksdagsman 1967. Dottern Margot - gift Vogel numera bosatt i Göteborg - följde med som tolk, när vi i kommunala musikskolan åkte på Tysklandsturné sommaren 1974. Samma år, föddes sonen Joachim. Han arbetar idag som programledare på SVT:s "Go´kväll". Här ett urklipp hämtat ur Piteå Tidningen från sommaren 1966:

Tage Hansson var gift med Maggie. Morföräldrar till Joachim Vogel.


Joachim Vogels mamma heter Margot hon föddes i Piteå 1948.
Margot är dotter till förre socialchefen och kommunalfullmäktiges
ordföranden Tage Hansson Piteå. Hansson har även suttit i riksdagen
för socialdemokraterna. Gift med Maggie och morföräldrar till Joachim
Vogel bosatt på Ingarö.
Foto: Aftonbladet.

Danslogen i Tallheden - Altersbruk

Piteå Tidningen den 8 juni 1966.

....................................................

Spelade ganska mycket i Tallheden. Ett trevligt ställe med stor och
dansant publik. Jag hittade en annons från 1975, och den såg ut
på följande sätt:

.......................................................


Danslogen i Tallheden sommaren 2004. Foto:Roger Lindqvist.

Schlagerfinal 1961

Norra Västerbotten den 6 februari 1961.

Kjell Andersson

Ett litet collage på sångaren Kjell Anderssons inspelningar genom åren. Detta är endast en liten del av hans produktion. Vi har spelat med varandra i dansbandssammanhang, innan Kjell bestämde sig för att bli egen.

................................................................









.................................................................

Sista fartyget 1953

Piteå Tidningen den 31 december 1953.

Stig Åkerlund

I ett tidigare inlägg som handlade om min gamla arbetsplats Furunäsets Sjukhus, berättade jag bl.a. om min f.d. chef; Stig Åkerlund. Jag sa att han var fackordförande. För att kanske precisera mig något bättre, så kommer här den korrekta benämningen; Stig var ordförande för Kommunals avdelning 28 i Norrbotten, och absolut inget annat. Rätt skall vara rätt - så det så. Sen så vill jag också ta tillfället i akt och bjussa på en bild av Stig, varsågod!


Stig Åkerlund var min chef mellan åren 1977-1986. Stig hade före
sitt tillträde inom vaktmästeri/transportcentral på Furu, jobbat som
mentalskötare. Stig hade (och har) ett stort politiskt kunnande. Och
många är de diskussioner som vi hade under åren vi jobbade till-
sammans. Stig ägde även konsten att kunna tala. Och ve den arme
stackare, som försökte "sätta sig på Stigs näsa".

Foto: Nils Ögren.

Sivs Ur & Guld i Piteå

Den 4 december 1957 öppnades Sivs Ur & Guld i Piteå.
Adress: Sundsgatan 35 samt enligt annonsen: "30 sekunder
från Busscentralen - mitt emot Telegrafen".

----------------------------------------------------


Piteå Tidningen den 5 december 1957.

Volvo Amazon 1957

Doktor Agge Dahl

Piteå Tidningen november 1957.


Doktor Agge L. Dahl (1923-2007). Doktor i Hortlax.
Flyttade så småningom till Danderyd där han avled
vid 84 års ålder. Drömde mardrömmar om honom
som liten. Vad som helst.....men snälla rara.....låt
mig slippa gå till doktor Dahl.

Furunäsets Sjukhus

1976 började jag vid vaktmästeriet vid Furunäsets sjukhus. Arbetet bestod mestadels av att serva de olika vårdavdelningarnas behov av exempelvis, hämtning av sopor och tvätt. Samt att en gång i veckan leverera förrådsartiklar från centralförrådet, som fanns ute  på Furunäsets område. För att kunna dra de ibland många vagnarna, hade vi två batteridrivna truckar till hjälp. Vaktmästeriet förfogade även över en maskinpark, där både bussar och  traktorer ingick. I september 1983 öppnades landstingets transportcentral. Tack vare detta blev omkostnaderna billigare, i och med den samordning som gjordes, av patientresor till och från sjukhuset. Göte Grahn hette min första chef. Han efterträddes 1977, av f.d. skötaren Stig Åkerlund. 1986 lämnade Åkerlund sin tjänst, för att istället bli fackordförande med säte i den gamla portvaktstugan alldeles vid infarten på sjukhusområdet. Göte Asplund tillträdde då istället som chef, som senare i sin tur ersattes av Christer Hammarstén. På arbetsplatsen fanns också nåt som kallades för yttre arbeten. Det betydde i praktiken att en man ur arbetslaget - i detta fall hette han Brage Lindgren - hade hand om skötsel av uteområdet, då med hjälp av ett antal patienter. Arbetet bestod i att kratta löv, såga ved, sandning, ev. planering av gräsmattor etc. etc. Chefen för vaktmästeriet, titulerades även som; "föreståndare för yttre arbeten". Strax före min anställning, hette föreståndaren Hjalmar "Jalle" Holmlund. Tror att han slutade omkring 1975. Som parentes kan sägas, att Hjalmar var en uppskattad kyrkosångare. Han brukade också hälsa på oss med jämna mellanrum, och jag fann honom som en trevlig och djupt sympatisk herre. Jalle är nu borta sedan några år.

Ja, ni kan själva se att det finns mycket att berätta om "Furuåren". Men innan jag blir alltför långrandig, ska jag bara passa på att även berätta om den lilla dansbanan som fanns så vackert belägen i en liten lummig del av området. En dag för många år sedan, blev vi tillfrågade om vi kunde spela upp till dans för patienterna. Det hör till saken att det fanns några aktiva musiker som jobbade på Furu. Jag var en av dessa. De andra var Herbert Westerlund på maskinavdelningen, och hans kompis på samma avdelning, Thomas Grahn. Herbert spelade dragspel, Thomas bas och jag trummor. Sagt och gjort, det blev dans därute i skogen. Och både personal och patienter kom och tog sig en svängom. Tyvärr så blev det endast denna gång. Dansbanan flyttades så småningom, jag tror till Pitsund och norra Stenarmen?



Piteå Tidningen den 6 juni 1970.

Hos Robban, Jannice och Max

Hälsade vårt nya barnbarn välkommen hem idag. Och tänk så liten och späd han var, där han låg i farmor och farfars famn. Nyss så var ju Norah också så här, men nu är hon ju stora flickan (hon har övernattat hos oss inatt) så tycker man, när man ser henne utvecklas dag från dag. Nåja, snart leker kusinerna ihop, för tiden går ju som bekant väldigt fort. Roligt att den lilla familjen Lindqvist/Hedman är hemma igen, och att ordningen är återställd.


Norah har hälsat sin nya lillkusin Max välkommen hem idag.

Pippi Långstrump

I augusti 1971 kom Pippi till stan. Vilken Pippi? Jo, Pippi Långstrump förstås.(Fast hennes riktiga namn är Inger Nilsson). Med sig hade hon sin familj, bestående av pappa, mamma och lillebror. Familjen Nilsson från Kisa, campade ute på Pitholmens havsbad. Piteå Tidningen gjorde ett besök, och så här såg det ut:


"Pippi Långstrump alias Inger Nilsson från Kisa är i stan. Hon
vilar ut i en stuga vid Pitholmens havsbad mellan sina upp-
trädanden i  folkparkerna. Med är givetvis ständige följe-
slagaren och managern pappa Bertil och denna gång även
mamma Karin och syskonen".


"Familjen Nilsson blev kändisfamilj tack vare Pippi Långstrump.
Pappa Bertil är Ingers manager och sköter alla affärer. Nu
kopplar man av i Piteå. -Härligt tycker samtliga. Fr.v. mamma
Karin, pappa Bertil, brodern Anders 8 år och Pippi själv".

Piteå Tidningen den 10 augusti 1971.

Taxi Driver

Häromkvällen dök filmen "Taxi Driver" upp i min TV. Filmen, som jag sett åtskilliga gånger, var faktiskt värd ännu en "titt". I rollen som den mentalt labile taxichauffören, och f.d. Vietnamveteranen Travis Bickle, syns Robert De Niro. I sin gula bil åker han runt i stan som aldrig sover, d.v.s. New York, och ser en dekadent tillvaro. Där gator och torg fylls med "nattens människor", en salig blandning av prostituerade, torskar och hallickar. En dag får han nog, det är när han möter den blott 12-åriga gatflickan Iris, spelad av Jodi Foster. Travis ser som en plikt att hjälpa henne ut ur helvetet, därför bestämmer han sig för att med vapen i hand rensa upp bland "kloakråttorna". Spännande, tänkvärd och framförallt välspelad, det är inte för inte som Robert De Niro blivit kallad en av världens bäste skådis genom tiderna. För regin står en annan tungviktare, nämligen Martin Scorsese. Filmen vann för övrigt Guldpalmen i Cannes 1976.

I de övriga rollerna syns också; Cybill Shepard, Peter Boyle, Albert Brooks och Harvey Keitel. Sevärd i allra högsta grad. Rekommenderas varmt! Tilläggas kan också, att filmen finns med på den lista över en av världens bästa filmer någonsin.


TAXI DRIVER - inspelad 1976.

Tack för idag!

Grammofonskivor 1963

Piteå Tidningen den 23 december 1963.

Hep Stars sommaren 1965

Piteå Tidningen juli 1965.

Brittsommar - 1961

Piteå Tidningen den 9 oktober 1961.

Dans i afton!

1956.

Lill-Babs - 1962

Piteå Tidningen den 7 juli 1962.

OK - Piteå

1988.

Välkommen hem!

Far & son

Så fort ett barn kommer till världen så börjar diskussionen om vem han/hon är mest lik. I och för sig en rätt så onödig fråga, men det hör på nåt sätt till spelets regler. Samma är det för oss, när vi ser på Norah respektive Max. Som barn fick jag höra ideligen att jag var mest lik min morfar. Men det var nåt som jag inte riktigt gillade, det kändes inte så där "tufft" att inför sina kompisar få höra att man liknade "en gubbe i pensionsåldern". (Förlåt morfar det var inte illa menat). Hittade ett foto på en alldeles nyfödd liten Robban, från den 10 juni 1984. Tittar i samma veva på den endast en vecka - imorgon - gamle Max, och det ofrånkomliga blir att man jämför.


ROBERT - född den 10 juni 1984...........


MAX - född den 11 oktober 2009. Lik sin pappa eller mamma..?

Gene Krupa (1909-1973)

Så en liten hyllning till en av jazzmusikens största affischnamn, trumslagaren GENE KRUPA. Jämsides med en annan storhet - BUDDY RICH - bildade han skola för andra begåvade slagverkare. Under sina framgångsrika år, spelade han bl.a. med klarinettisten BENNY GOODMAN. Gene Krupa hade även ett eget band, där vokalisten var den förnämliga ANITA O´DAY. Krupa föddes 1909 och avled 1973.

...................................................................



..................................................



......................................................



..........................................................



.................................................

Lambretta - motorscootern 1952

Reklam från 1929

Norrbottens Allehanda lördagen den 21 december 1929.

Max Fenders

Piteå Tidningen den 21 augusti 1976.

Gunnar Sundén - "kantorn"

Han gick under namnet "Kantorn". Och alla i vår by visste vem han var. Han var min lärare och klassföreståndare i årskurserna 4, 5 och 6. Han var en auktoritet som ingen av oss skolbarn någonsin vågade ifrågasätta. Kemin mellan oss båda stämde för det mesta inte. Jag kan också tillägga att något rejält busfrö var jag inte, utan istället ganska så rädd för min magister som inte ens bemödigade sig med ens en blick när vi nån gång stötte ihop på ICA-affären i byn. Jag fanns inte för honom. Detta medförde en känsla av obehag varje gång det var dags för lektion. Vid några tillfällen gick han handgripligen till väga. Han t.o.m. slog mig. Det satte sina spår i mitt inre. Jag vet inte varför han gjorde som han gjorde, jag vågade aldrig sätta mig upp mot honom. Senare i livet fick jag lärare som jag tyckte om. En av dem hette Gordon Holmström, han var som folk var mest. Även gamla goa hushållslärarinnan Märta Clausén var för mig en stor favorit. Likaså musikläraren Sten Westling hade jag en jättebra kontakt med. Och jag vet varför, jo, han trodde på mig, och det gav mig en kolossal inre styrka, som gjorde mig både glad och förväntansfull, varje gång det var dags för lektion. Teckningsläraren Ove Gad - heter bildlärare idag - var också en glad lax, som jag tyckte väldigt mycket om.



"Gunnar Sundén spelar på den nya fina orgeln i Hortlax
kyrka. Den som han tjänat i så många år".


"Nu slutar Pitebygdens sista skolkantor. Det är Gunnar Sundén
i Hortlax som pensioneras och därmed avslutas en kombinerad
tjänst som lärare och organist. Gunnar är faktiskt tacksam att
få sluta nu. Han tycker att det blivit väl betungande att ibland
arbeta sju dagar i veckan".


"Gunnar Sundén stänger dörren till kyrkan i Hortlax. Därmed
upphör Pitebygdens sista tjänst som skolkantor, d.v.s. en
kombinerad tjänst som lärare och organist".

Piteå Tidningen den 4 juni 1976.

Flamingokvintetten

Piteå Tidningen den 10 januari 1976.

Farsan - poeten

Efter min fars bortgång, 2005, upptäcktes en del handsskrivna små papperslappar i ett nattygsbord.  På sida upp och sida ner, hade han skrivit de mest vackra saker, som handlade om hans mest personliga tankar och funderingar. Det var på intet sätt gjort i ett medvetet hemlighetsmakeri, eftersom vi ibland fick ta del av hans skrivna saker. Men vi blev märkbart förvånade över att det rörde sig om så mycket. Dagen efter hans bortgång, satt vi hemma hos vår mamma, och tillsammans läste vi pappas alla sparade lappar. Värmen och saknaden strömmade emot oss, och det var väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Vi log igenkännande, när vi såg pappas karaktäristiska lite spretiga stil, och det kändes precis som om han satt med oss vid bordet, med sin obligatoriska kaffekopp i handen, och log med hela sitt ansikte, precis som han en gång gjorde i det levande livet. Och så var det nog. Pappa satt nog där den där dagen. Åtminstone kändes det så.


"VÅREN 1986". Nedan följer en översättning av pappas
skrift.

VÅREN 1986

Snön har börjat smälta bort,
och marken börjat bli sur,
och från istapparna
har det börjat strömma tårar,
och fåglarna har börjat spela
mer och mer.
För det är ju något särskilt
med vårar,
och minnen som aldrig dör.

John Lindqvist

.............................................


Efter pappas bortgång, fann vi i ett nattygsbord hans personligt
nedtecknade funderingar och tankar.

BB-bilder

Eftersom Max hade lite för bråttom till världen - för tidigt född - är hemgången  tillsammans med mamma och pappa ännu lite oviss. Kanhända att Robban, Jannice och lille Max, kommer hem i morgon? Men den som väntar på nåt gott.........

Här följer i alla fall lite bilder, som pappa Robert fotograferat med sin mobiltelefon:

Stackars Jannice!


Det tog cirka sju timmar innan lille Max tittade ut.


Mor och son. Max tittar sig förundrat omkring i den nya
värld som finns runt omkring.


Äntligen över - kanske Jannice tänker, med Max vid sin
sida.


Lite bråttom hade han - närmare bestämt fyra veckor
för tidigt.


Och medan Max sov, tog hans pappa dessa bilder.


MAX - Välkommen till världen. Hoppas att du snart kommer
hem, vi längtar efter dig!


Max - endast några timmar gammal.


Stolt och lycklig mamma - Jannice.


Stolt och lycklig pappa - Robert (som visst har somnat).


Så här ser pappa Robert ut i vaket tillstånd.


MAX - född söndagen den 11 oktober 2009 klockan 18:46.
Längd: 47 cm. vikt: 3.175 g. Pappa: Robert Lindqvist,
mamma: Jannice Hedman.


Nu sitter vi här hemma och väntar med stort intresse, på
att du och din mamma och pappa ska komma hem. Och vi
hoppas att det inte dröjer alltför länge. Tills dess - ha det
så bra lille MAX!

Bilder: Robert Lindqvist.

Anna-Lena Löfgren - Chris Quintos och Bubben Burström

Chris Quintos från Piteå. Här i ett repotage hämtat ur
Piteå Tidningen från maj 1966. En av gruppens sex medlemmar
var Anders Burström. Kanske mer känd under namnet "Bubben".
Bubben var musikant och komiker. Han var tillsammans med
Ronny Eriksson med i gruppen "Eugen Sandbergs trio". Bubben
uppträdde också som ståupp komiker på bl.a. Norra Brunn i
Stockholm. 1994 skulle han tillsammans med Ronny Eriksson,
delta i TV-programmet "Duell i Kittelfjäll", men under inspel-
ningens gång, avled han tragiskt. Jag har själv haft förmånen
att spela med Bubben. Vi träffades några gånger, då ihop med
ytterligare två musiker, för att spela jazz. Bubben Burström
var en otroligt duktig pianist, med en massa härliga och dråp-
liga historier i bakfickan. Han var en berättare som inte lämnade
någon oberörd.


Chris Quintos var 1966 kompband åt Anna-Lena Löfgren.
När jag var med i bandet OPUS, spelade vi en kväll på Perudden
utanför Piteå. Vi kompade Ronny Eriksson i en s.k. "rap" och
under pausen dyker plötsligt Bubben Burström upp. Som vanligt
hade han en hel del historier på lut, bl.a. om den gången när
Chris Quintos turnerade med Anna-Lena Löfgren. Inför turnén
skickades notpapper på Anna-Lenas låtar, till Pitebandet Chris
Quintos. Detta för att låtarna skulle "sitta" ordentligt när dom
skulle framföras. Det fanns bara en hake. Bubben var inte not-
kunnig. Smått panikslagen ringde han på hos prästfrun Philippa
Wiking, som han visste var notkunnig. Fru Wiking var gift med
dåvarande kyrkoherden i Piteå stadsförsamling Birger Wiking.
Bubben förklarade sitt ärende, och fick på detta sätt en snabb
lektion i notkunskap, av en måhända förvånad prästfru. Enligt
Bubben själv, så genomfördes turnén utan missöden.


Anna-Lena Löfgren kompades av Pitebandet Chris Quintos
under en turné 1966.

En natt på Tärendöholmen

Sommaren 1996 gifte sig en bekant till vår keybordist Sture. Efter bröllopet skulle det bli stor fest och baluns ute på välbekanta Tärendöholmen. Vi tackade ja, och så en lördagseftermiddag, stod vi så där vid den bro som förbinder själva holmen med fastlandet. Det vara bara ett fel. Våran orkesterbuss kunde omöjligt ta sig över den mycket smala bron. Alla musikinstrument, högtalare mm måste lastas över på ett vanligt bilsläp. Brudens far ställde snällt upp. Och när vi sedan efter en del stånkande och stönande, äntligen lyckats få med alla attiraljer, blev jag utsedd att klättra längst upp på lasset för att hålla lite koll. Så där satt jag då, högst upp på våra pålastade förstärkare och gud-vet-vad, och blickade ut över Kalixälven. (Detta är ett exempel på musikerlivets baksida). Då vi så kommit oss över den - i mina ögon - pyttesmala bron, så var nästa steg att lasta av i vanlig ordning. Allt gick som det vanligtvis brukar, soundcheck, översyn på ev. trasiga kablar, stämning av gitarrer, spotlights som skulle sättas upp, etc. etc. När brudparet kom så satte festlighterna igång. Fast till denna middag med tal och sång mm fick inte vi i orkestern delta. Sture, som jag tidigare nämnt, var med på middagen i egenskap av god vän och framförallt med sitt obligatoriska dragspel på magen. Tiden gick, och i Tärendönatten blev vi så småningom varse, att myggen så sakta höll på att äta av oss allt kött på våra stackars kroppar. Hur vi än bar oss åt, hoppade, dansade, åt, sprang, ja, hur mycket vi än bar oss år, så satt det cirka tusen ilskna myggor fast på armar, rygg och ben, som bara hade ett i sina tankar: VÅRT BLOD!

Faktiskt så mötte vi en hel del rätt så trevliga personer mitt i myggpplågan. En väldigt trevlig och sympatisk herre kom fram för att presentera sig. -"Goddag! Jag heter Thomas Lindahl och är kompositör. Thomas kom från Malmö, upp till Tärendö för att vara med på detta bröllop. Han berättade också att han komponerat musiken till filmen "Sunes sommar" med bl.a Peter Haber och Carina Lidbom. Natten fortskred, och innifrån danslogen hördes glada skratt, och klirret från vin och champagneglas. Tal efter tal hölls. Medan vi stackare till dansmusiker satt därute och sakta såg hur myggen parkerade i tusen och åter tusen på nya ställen på våra kroppar. Klockan slog nio, den blev både tio och elva, och fortfarande syntes ingen antydan till att påbörja dansen. När vi så smått börjat förtvivla - klockan var halv ett på natten - vinkade en vänlig man att vi skulle göra entré. Inte förrän 01.00 påbörjades det jobb, som vi var där för att göra. Med en plågad blick, satte jag mig bakom trummorna, likaså syntes en lika plågat anlete på mina andra kollegor.

Dansen pågick framåt småtimmarna. Och som en liten kompensation, kom brudens far fram efter dansens slut med sin välfyllda och tjocka plånbok. -"Nå, va vill ni ha nu grabbar?" Ni måste ju få lite mer än utlovat!" Gaget var väl tilltaget. Och med ett litet leende på våra läppar åkte vi så hem i den myggrika Tärendönatten. Hem till Pite, och med en erfarenhet rikare. Tärendö i all ära - men nog är hemma alltid bäst, åtminstone så länge som det är myggfritt.


Anrika festplatsen Tärendöholmen. Den myggrika sommar-
natten 1996, blev ett minne för livet. OPUS medlemmarna från
Piteå, höll på att bli ihjälstuckna av de ilskna tärendöinsekterna.
Foto: Kenth Wärjas.


En kul grej under natten svåra prövningar
på Tärendöholmen, var när vi fick en prat-
stund med kompositören Thomas Lindahl
från Malmö.

Luleå - MoDo

Vad är lycka?

Häromdagen när vi satt vid köksbordet, jag, Daniel och min svåger Roger Sandberg, kom vi att prata om ordet lycka. Vad betyder det rent konkret för oss som individer? Kan det vara pengar som gör oss euforiska och tillfredställda? Pengar ja, alla önskar sig väl en ekonomiskt tryggad framtid, där pengar utgör en slags frihet. Men säg mig, är det den enda och sanna lyckan? Plötsligt där jag satt, kom jag att tänka på en film som jag såg en gång i min ungdom - har förresten sett den några gånger - filmen hette i original "Citizen Kane" (på svenska "En sensation") den kom 1941, och har sedan dess gjort flera segertåg runt världen. Filmens huvudperson, Charles Foster Kane, som spelas av Orson Welles, är en förmögen tidningsman. Har allt han kan önska sig vad gäller pengar. Men när han så småningom blir allvarligt sjuk och till sist dör, blir hans sista ord: "Rosebud". Orden förbryllar hans omgivning. Det visar sig att Rosebud, är namnet på den kälke som han en gång hade som barn, under en tid när han fortfarande kunde kalla sig - Lycklig.


Världens bästa film har den
kallats - "Citizen Kane" - eller
"En sensation" som den hette på
svenska.

Orkesterforum 1982

Nån gång då och då anordnades orkesterforum där banden fick tillfälle att visa upp sitt kunnande inför olika dansarrangörer. I september 1982 var vi i Kjell-Bertils med i ett sådant arrangemang. 18 orkestrar deltog, inför kritiska arrangörsögon. Platsen var Christinasalens restaurang i Piteå. Norrländska Socialdemokraten (NSD) var på plats, och några dagar senare publicerades en artikel om tilldragelsen. I repotaget intervjuades bl.a. våran saxofonist Allan Lundström, som berättade om sin syn på dansmusik. -"En som varit med några år i branschen är Allan Lundström, saxofonist i Kjell-Bertils från Piteå. Under 50-talet lirade Allan be-bop i Luleå med K-G Morins. Det var avancerad jazz. Förebilden hette Charlie Parker. Idag spelar Allan saxsolo i -Är det nån som förstår mig ikväll-. -Jag förstår att många tycker att steget är långt, erkänner Allan. Men jag känner för att spela dansmusik. Idag ser jag inte mig själv som en musikskapare. Jag är en del av publiken. Kort sagt, man måste hitta en gemensam nämnare mellan publik och musik. På 50-talet var det annat. Då spelade vi det vi tyckte om. Ingen brydde sig om publiken. Enda eftergiften var en tango före paus och en efter, säger Allan".

Tilläggas kan också, att Allan bytte så småningom ut hemstaden Luleå, mot storstaden Stockholm. Allan tillhörde gräddan av svenska jazzmusiker. Han var bl.a. medlem i Lulle Ellbojs orkester, och medverkade vid bandets uppskattade engagemang på Tivoli i Köpenhamn. Vidare så spelade Allan med Lasse Gullin, Putte Wickman, Ove Lind, Alice Babs mfl. Allan utbildade sig till musiklärare vid Framnäs folkhögskola, och kom att verka fram till pensioneringen 1993. Åren 1967-1970 spelade Allan även med Yngve Forssélls från Skellefteå. Allan var medlem i Kjell-Bertils 1977-1983.



"-Det viktiga är att få publiken att trivas, säger Allan Lundström.
Inte se sig själv som musikskapare. I bakgrunden syns
trumslagaren Roger Lindqvist".
Foto: Michael Johansson. NSD den 2 oktober 1982.

Ett gammalt foto berättar

En solig sommardag 1963. Min farmor Hanna förevigas invid en SAAB tillhörande min moster Linnéas man Olle. Därnere i det vita huset med de rödmålade fönstren, bor sedan 45 år tillbaks, mina farföräldrar. Uppe i vindsvåningen bor sedan 1962 mina morföräldrar Sanfrid och Beda Lundgren. Min farmor och farfars hus, är även min mormor och morfars hus. Fotografen som med sin lådkamera tittar in i sin sökare, heter Dagmar, hon är sambo med min farbror Åke, tillika son till min farmor och farfar. Vid denna tidpunkt är alla ännu ovetande om de stora föränderliga vindar som så småningom skall göra sig påminda. Inom loppet av två år, är både min mormor och farfar borta. Och inget blir längre som det en gång har varit. 1968 flyttar min farmor till ett äldreboende, där hon stannar fram till sin död 1970. Samma år flyttar min farbror Åke och min morfar från huset. Morfar Sanfrids nya hem, blir en lägenhet med ett rum och kök, i centrala Hortlax. För Åkes del byts huset - föräldrahemmet - ut mot en etta på Brädgårdsvägen på Degeränget, beläget några kilometer från centrala Piteå. Fastigheten säljs så småningom vidare, men 1980 rivs den för att ge plats för ett nytt och modernare hus.


Farmor Hanna - en sommardag 1963. Bilen som syns på
bilden tillhörde Olle, min moster Linnéas man.
Foto: Dagmar Lamberth-Karlén.

Färg TV premiär

1968.

Carl-Gustaf Lindstedt/Arne Källerud

Carl-Gustaf Lindstedt med parhästen Arne Källerud i
komedin "Räkna med bråk" från 1957.

Vi på Saltkråkan

Det var året 1963 som vi första gången fick det stora nöjet att stifta bekantskap med gänget ute på Saltkråkan. Sedan dess har serien fortsatt att tjusa både barn och vuxna, och faktum är att jag faktiskt finner saltkråkeberättelsen roande än i denna dag. Och man kan väl tänka sig, att det dröjer inte värst länge innan jag sitter med mina barnbarn för att åter kolla in "Vi på Saltkråkan". För våra tre söner, så var Saltkråkan en självklarhet under uppväxtåren. Och min personliga favorit i den kultförklarade serien, är naturligtvis Melker Melkersson, d.v.s. den charmigt fumlige farbror Melker.


Stina och Tjorven - 1965.

Expressen mars 1965.

Saltkråkan-historik:

Vi på Saltkråkan - 1963

Tjorven Båtsman och Moses - 1964

Tjorven och Skrållan - 1965

Tjorven och Mysak - 1966

Skrållan Ruskprick och Knorrhane - 1967
..........................................................

Rollfigurer:

Familjen Melkersson.
Melker
Malin
Pelle
Niklas
Johan

Familjen Grankvist:
Nisse
Märta
Tjorven
Teddy
Freddy
samt Båtsman

Övriga:
Stina
Söderman
Björn Sjöblom
Krister
.............................................................


Två av huvudpersonerna; Pelle och Tjorven. Som privat
heter Stephen Lindholm och Maria Johansson.
Stephen jobbar idag som journalist och Maria som skåde-
spelare.

ESSO - Hortlax

Bortsprungen katt - älgstek och varma element

Elisabeths syster Ulla-Mai och hennes man, Roger, hälsade på oss igår. Med sig hade de en kasse med älgstek. Tack snälla ni. Vi har tur, mina svågrar jagar älg så varje år kommer de förbi med dessa go´saker. För inte så länge sedan kom även Bettans andra syster, Solbritt, och hennes Kjell också förbi, med en last av älgkött som Kjell burit hem från skogen. Tack än en gång! Den enda som ogillade gårdagens besök var vår honkatt Sessan. Ulla-Mai och Roger hade sin hund Lina med sig. Lina tyckte det var så tråkigt att stå bunden så hon begav sig ut på en liten utflykt runt på våran tomt. Då fick hon plötsligt syn på Sessan. Och med en uppskattad fart på 200 km./tim.  så jagade hon iväg mot stackars lilla Sessan. Sessan gjorde precis som katter brukar - hon sökte skydd i första bästa träd. När kvällen kom lyste hon med sin frånvaro. Och trots att kvicksilvret sjönk på utomhustermometern till flera minusgrader, så var vår lilla katt som uppslukad av jorden. Sessan och jag har nämligen ett gemensamt: VÄRME! Är det nåt som hon gillar helskarpt, så är det att ligga alldeles bredvid ett varmt element. Ungefär som sin husse, alltså. Ja, nu ligger jag ju inte på golvet därhemma vid ett element, men nära på.

Imorse - ingen katt. Borta hela natten. Och tankarna började övergå till, ja, just det, ond bråd död. Men när dagen börjat gry, och solen kastade sina gyllene strålar, vad tror ni händer? Jo, Sessan återvänder från dödsriket. Men det märktes på hela hennes sätt att röra sig, att hon fortfarande var märkbart uppskakad sedan gårdagens intermezzo. Nu här hon alltså återbördad till sin "snuttefilt", och hon njuter i fulla drag, och det kan tänkas att hon i villervallan igår, miste ett av sina nio liv.


Roger och Ulla-Mais vovve - Lina, gav sig ut på en liten
rundtur igår på våran tomt........


......men det var inte så värst populärt enligt Sessan.
Hon tillbringade en skräcknatt därute i den kalla ogäst-
vänliga skogen, istället för de varma goa elementet som
hon avgudar. Men hon är nu åter hemmavid, liggandes på
sin snuttefilt. OBS! På denna bild ligger hon i ett barnvagn,
detta gör hon icke i vanliga fall.

Barnbarnet MAX

Så här ser han ut - barnbarnet MAX.

Hylands hörna

Under en följd av år var Hylands hörna det stora heldagsnöjet i TV:n. På arbetsplatser landet runt, diskuterades innehållet i den senaste utsändningen av hörnan. 1962 premiärvisades det första programmet. Den allra sista hörnan visades 1983. Under årens lopp passerade många av våra mest älskade artister revy. En klassiker är utan tvekan programmet där statsminister Tage Erlander medverkade. Han drog gamla värmlandshistorier, bl.a. den om prästen som glömt ta av pistolhölstret efter besök på skjutbanan. Så småningom händer det som inte får hända. Ett skott går av i predikstolen, varvid prästen försvinner ner på golvet. En upphetsad kyrkobesökare skriker då: -"Gubber å kärringar, huk er i bänkera, för nu ladder han öm!"

I ett annat klassiskt program - annandagjul 1966 - medverkade skådespelaren Per Oscarsson. Han börjar plötsligt i direktsändning med en improviserad sexualupplysning till landets alla barn. Tittarstormen som följde var en av de största i televisionens historia. Lennart Hyland har hyllats som en av de allra största "tv-genier" som vi haft. Han var född i Tranås 1919 och avled i Stockholm 1993.




"Här ses Lennart Hyland och hans nya värdinna Sylvia
Vrethammar under en repetition".

Piteå Tidningen den 15 januari 1970.

Siw Malmkvist/Hep Stars/Anna-Lena Löfgren

Norra Västerbotten den 22 juni 1967.

Ingo & Floyd

Ingemar Johansson (1932-2009). Den 26 juni 1959 tog
Ingo världsmästartiteln i tungvikt. Motståndare var Floyd
Pattersson.


Floyd Pattersson (1935-2006). I tungviktsmatchen mot
Ingemar Johansson 1959 förlorade Pattersson sin titel. Men
tog revansch den 20 juni 1960. Floyd blev älskad av oss
svenskar, och var ofta hit på besök. Vid ett tillfälle gästade
både Ingo och Floyd TV-programmet "Hylands hörna".

Eleonor Bodel

Piteå Tidningen den 24 januari 1970.

Wallsténs Järnhandel i Piteå

Wallsténs Järnhandel ett av Piteå stads mest anrika företag.
VD var Rudolf Wallstén som avled hastigt 1967. Efter hans
död uppdagades att han hade en okänd son - Thomas -
som ärvde faderns imperium. Thomas är än idag en inflytes-
rik person i vår stad. Som just nu håller på att ragga sponsorer
till en framtida tänkt galleria i centrala Piteå.


Rulle Wallstén - en välkänd profil i staden Piteå. Han avled
i sviterna av en hjärnblödning, 55 år gammal, 1967.

Per Grevér

Journalisten, författaren, debattören, programledaren och pingstvännen Per Grevér brukade under somrarna på 60-talet gästa Hortlax. Han var gift med Ulla f. Andersson - för övrigt en gammal barndomsvän till min mamma - i ett vitt hus i byn bodde hans svärmor. Per Grevér ledde tillsammans med Gary Engman "Kvällsöppet", som startades 1971. Den 29 juli 1967 gjorde Piteå Tidningen ett "Hemma-hos-repotage" i den lilla gäststugan på svärmoderns tomt i Hortlax. Per och Ulla Grevér gick så småningom skilda vägar. Ulla Grevér jobbar som textilkonstnär, och har haft flera utställningar. Så sent som för något år sedan var hon hemma i sin barndomsbygd, och passade då på att hälsa på hos min mor.




"Under semestern för två år sedan byggde Per Grevér om ett
gammalt garage till fritidshus hemma på svärmors, fru Ellen
Anderssons tomt. Där bor han nu tillsammans med sonen Peter
åtta år, och njuter ibland av fru Anderssons pitepalt".


"De husliga uppgifterna inskränker sig till kaffekokning.
Svärmor klarar matfrågan för sin kände gäst just nu".


"I den lilla sommarstugan i Hortlax trivs Per Grevér. Här kan
han koppla av och ägna sig åt genomläsningen av boken
- Kyrkans röst och statens - som ligger på bordet framför
honom medan han väntar på definitivt klartecken för nästa
stora TV-serie".

Foto: Hans G. Pettersson - 1967.

Citroën - årsmodell 1934

Piteå 350 år 1971

Piteå Tidningen den 2 januari 1971.


Piteå Tidningen den 3 juni 1971.

Jan Öjlers/Stieg-Rolands

Jan Öjlers var ett dansband från Limmared som 1970
tog steget upp på Svensktoppen med "Natten har tusen
ögon". Vi mötte Jan Öjlers vid några tillfällen, bl.a. sommaren
1975 när vi spelade tillsammans i Norsjö på "Storhälja".
Stieg-Rolands var ett band från Arvidsjaur. Kapellmästaren
Stieg-Roland Holmbom upplöste så småningom sitt band,
och åkte ut på egen hand med sitt dragspel, i sann Roland
Cedermark-anda.

Pytt-i-panna!

Reklamannons från 1962.

"Underverket" - MAX!

Ambulans av årsmodell 1957

Inte så långt från mitt föräldrahem bodde taxiägaren Göran Berglund med fru Gurli. I november 1957 presenterades i Piteå Tidningen Görans ombyggda Peugot 203, som han fått tillstånd att bedriva ambulanstrafik med. Jag minns detta fordon från min barndom, och den gjorde tydligen ett sådant starkt intryck på mig och min kompis Per, att vi beslutade på stående fot att det var ambulansförare vi båda skulle bli den dagen det var dags att ta steget ut i den stora världen. Vad beträffar Per, så höll han sitt löfte, han blev faktiskt ambulansförare ett tag. Vad mig anbelangar så blev det inte riktigt så. Även om jag genom mitt jobb ibland fick ratta en ombyggd gammal f.d. ambulans.....men det var inte kanske samma sak?


Piteå Tidningen den 18 november 1957.

Sanyo - transistor

1961.

Siw Malmkvist - 1959

"Winterbensin" - 1959

Selholmen - Älvsbyn

Selholmen, beläget i Älvsbyn, var under många år en nöjesmetropol, där kända och okända artister och orkestrar uppträdde. Det var 1926 som Älvsbyns motorsällskap bildades, och bredvid sin motorverksamhet, anordnade man även danstillställningar på Selholmen. Motorsällskapet byggde en bro över bäcken till holmen, samt även en loge att dansa i. Hasse Tellemar, känd från radioprogrammet "Ring så spelar vi", berättade vid ett tillfälle att han under 50-talet, besökt Selholmen när han var medlem i Thore Ehrlings orkester från Stockholm. Tellemar spelade kontrabas och dragspel i orkestern, och hade enligt uppgift besökt de allra flesta nöjesplatser i Sverige, även som sagt "Norrbottens pärla" Älvsbyn/Selholmen.


Sommaren 1965 bjöd Älvsbyn och Selholmen på dessa attraktioner.


Sommaren 1976 skulle vi i Rolf Åhmans fotograferas för lite
reklambilder. Detta foto togs på den gamla Selholmsbron i Älvsbyn.
Och som ni ser så hade vi våra nyinköpta vita overaller med till-
hörande platåskor. Dressen inköptes på Lindfors i Luleå. Och jag
vet att många höjde på ögonbrynen när vi kom "intraskande" på
scenen. Platåskorna och jag, blev aldrig riktigt sams med varandra.
Så fort jag satte mig bakom trummorna - så slängde jag av dom.
Spelade istället i strumplästen, som var betydligt humanare för mina
stackars fötter. Tänk er att sitta i fyra timmar till allmänt beskådande,
på ett högt trumpodium, och ha en massa varma spotlights i ansiktet,
och på köpet ha dessa hemska tortyrredskap på fötterna. Så som ni
hör så var platådojjorna inget för mig. Som en liten parentes kan jag
nämna att den vita overallen ligger numer i en kartong på vinden.
Sparad till eftervärlden.
Foto. Per Pettersson -76.

BB-besök

Chevrolet 1955

Sommaren 1965

Ett dopp i fontänen - på Uddmansgatan i centrala Piteå sommaren
1965.

-"Det blev en kille!"

Lill-Babs & Bengt Sändh - Badhusparken i Piteå

Jo, jag var där jag också den där kvällen i juli 1971. Mitt i publikhavet stod jag och fumlade med min medhavda instamatic kamera. På Badhusparkensscen i Piteå, underhöll Lill-Babs och Bengt Sändh. Fick jag några bilder då? Ja, två stycken, fast på väldigt långt håll, tyvärr.


........................................



.......................................

"Lill-Babs dansade samba, sjöng och skällde ut veckopressen
som hon tydligen inte gillar särskilt bra. Här har hon plockat
av sig peruken för att illustrera hur snabbt en kvinna kan rasa
från ärtig diskotekbrud till utsliten hemmafru".


"Bengt Sändh, som slog igenom hos svensken med sin hem-
brännarvisa, sjöng visetter för parkkvällspubliken. Det vill
säga till oigenkännlighet nedbantade visor av bl.a. Ferlin och
Taube".

Piteå Tidningen den 15 juli 1971.

Evert Taube - 1935

Urklipp ur Arbetaren den 26 juli 1935.

Robert och Jannice - bebis på väg!

"Så gick det till när farfar var ung........"

"Yngve Forsséll spelar inte så mycket i orkestern
längre. Men gärna för dottern Ulrika. -Tommy,
sonen, blev plötsligt vuxen. Och då bestämde vi
oss för att adoptera Ulrika-, säger Yngve".
Foto. Tor Lindgren.






Urklipp ur Aftonbladet 1973.

Barnbarn på väg?

Fick alldeles nyss ett samtal från Robert - sonen. Han och sambon Jannice, befinner sig i denna stund på Sunderby sjukhus. Nåt är tydligen på gång enligt den läkare som undersökte Jannice. Kanhända att det är för tidigt att tända cigarren (jag har ingen) eller öppna champagnen (dricker inte) nåja, jag vet. Det ligger en Mariannepåse i skåpet, om det nu skulle bli något.Skämt åsido, spännande att det börjar hända saker. Kanske det tittar ut en liten bebis inatt?


ROBERT OCH JANNICE - kanske tittar bebisen ut inatt?

Svensktoppen 1974

Svensktoppslistan som den såg ut - den 14 juli 1974.


På första plats den här dagen, låg dansbandet ELDORADOS med
låten: "I min lilla värld av blommor".


Andra platsen icke helt obekanta "STEN & STANLEY" med: "Lilla Ann-Louise".


Tredje plats ABBA med: "Honey, Honey".

Trafikljus

Den 11 april 1974 stod detta att läsa om i Piteå Tidningen:



"Nu skall det äntligen bli trafikljus i de mest besvärliga
korsningarna vid t.e.x. Uddmansgatan-Sundsgatan".

"Nu skall det äntligen bli trafikljus på Sundsgatan. Kommunstyrelsen
har beslutat att anvisa 190.000 kronor. Det förslag som har framlagts
kostar 180.000 kronor och är bara en del av hela projektet. Tidigare
var kostnaderna för denna etapp cirka 100.000 kronor men omlägg-
ningen av refuger och trottoarer måste göras mer omfattande än vad
som beräknats. I kostnaderna ingår inte utförande av en ny busshåll-
plats vid Televerkets fastighet efter Sundsgatan. Signalanordningarna
beräknades tidigare till 60.000 kronor, nu 80.000 kronor. Det har allt-
så blivit betydligt dyrare genom dröjsmålet".

Foto: PT.

Furunäsets Sjukhus

I femton år hette min arbetsplats Furunäsets Sjukhus. Redan i början av 1980-talet, kom de första antydningarna om att det gamla mentalsjukhuset, med anor från 1890-talet, skulle läggas ner. Det var med andra ord inte sådan vård som skulle bedrivas i ett modernt samhälle, allt enligt de s.k. förståsigpåarna. I närmare tio års tid, fram till sommaren 1991, var jag med om att bl.a. slussa ut patienter till deras respektive hemkommuner. En sådan historia har etsat sig fast i mitt huvud. Från "kolonin" senare omdöpt till "Nybo", hämtade jag en tidig morgon en manlig patient. Jag skulle ombesörja hans överflyttning från sjukhuset, som varit hans hem i nära 40 år, till hans hemstad Kalix. Väl framme så visade patienten ifråga ingen som helst reaktion. Det hade han förresten inte gjort under hela resans gång. När jag lite senare kommit till den avdelning på sjukhuset med patient och diverse bagage, så överlämnade jag alla nödvändiga papper. I och med detta så var mitt ansvar över, och jag kunde åka hem till Piteå. Men jag skall aldrig glömma hans frånvarande blick, och när personalen ställde ett par frågor till mig, om patienten, så hänvisade jag till den avdelning som han kom ifrån. -"Men han har väl inga anhöriga kvar i livet", hörde jag nån ur lasarettspersonalen säga. Om detta visste jag naturligtvis inget, men när jag sedan på hemresan tänkte på denna i mina ögon smått bisarra historia, kunde jag inte annat än att fyllas av vrede.

Den framtid som denna patient gick till mötes, var inget annat än förvaring fram till sin död, i en för honom främmande miljö, i en främmande stad. Låt vara att han en gång föddes där, men "hemma" var för honom avdelningen på Nybo, på Furunäsets sjukhus. Betänk, att detta var bara ett av hundratals andra fall. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det var så speciellt lyckat med denna nedläggning. Frågar man den personal som såg allt detta passera revy, så får man säkert frågan - VARFÖR? Idag finns på våra gator och torg, olyckliga och ensamma människor som är i stort behov av mänsklig kontakt. "Hemma" på Furu, hade man i alla fall hjälp och stöd, och det allra viktigaste, någon som såg till att patienten tog sin välbehövliga medicindos varje dag. Sammanfattningsvis finner jag bara detta ord: SORGLIGT!


Urklipp ur Piteå Tidningen den 28 november 1972.

Piteå - 350 år

1971 fyllde vår stad 350 år. Detta firades under stor pompa och ståt, med bl. a. besök av dåvarande kronprinsen Carl-Gustaf som frottérade sig med "mannen och kvinnan på gatan". I mitt fall, som medlem i Piteå Kommunala Musikskola, fick jag vara med på ett litet hörn, när musikskolans olika orkestrar gjorde en skivinspelning. LP-skivan överlämnades sedan som gåva till kronprinsen, av Ann Åström - elev i musikskolan - som också fick ta majestätet i hand. Tänka sig! Helgen den 16-17 juli 1971, gick även "Nattivalen" av stapeln. Eller "Piteå Dansar och Ler" som det numera heter. Piteå stad bjöd alla kommunmedborgare på jättefest, för de som nu ville vara med alltså.






Ett av dragplåstren denna afton, var Family Four, med
Bernt Öst, Marie Bergman, Agnetha Munther och den allt-
för tidigt bortgångne Pierre Isacsson, som omkom om-
bord i september 1994 på färjan Estonia.






Urklipp ur Piteå Tidningen fredagen den 16 juli 1971.

Engelskaläraren - Mårten

Klottrandet är en viktig del av mitt liv. Ett vitt tomt ark - och vips är pennan där, och på det tomma arket syns så småningom gubbar av alla de möjliga personligheter. Häromdagen när jag hälsade på hos min mor, så avtecknades denna för mig helt okända man. När jag sedan på lite mer allvar synade hans drag, så var det min gamla engelsklärare från 4:de klass, Mårten Segerstedt som fanns där på det vita arket. Mårten bor numera i den södra landsändan. Och det har som sagt gått en hel del år sedan han försökte lära oss småglin engelska. Och lite har väl i alla fall stannat kvar. När jag mötte mina amerikanska släktingar i början av 90-talet, så var jag nervös för att engelskan inte skulle hålla. Ja, jag drömde mardrömmar inför deras besök. Hade aldrig - sedan skoltiden - pratat engelska. O, hemska tanke, hur skulle det gå? Så jag blev väldigt förvånad, när dagen kom och vi möttes. Under en veckas tid tänkte, talade ja, jag t.o.m. började drömma på engelska. Även om jag vrickade tungan vid åtskilliga tillfällen, så gjorde jag mig ändå förstådd. "Skip" - tremänningen - var lärare i, ja, just det, engelska. Men när orden ibland tröt, använde jag istället händerna till teckenspråk. När dom så åkte hem, kändes min hjärna som om den var upp och nervänd. Under tiden besöket varade, så fick jag även "tolka" och översätta, när vi träffade andra släktingar som inte kunde språket. Ann-Christin, gift med min kusin Rolle, var ett jättestöd när vi träffades. Hon var en klippa på det engelska språket. Så i hennes närvaro kunde jag andas ut. Likaså Henning Erikssons fru Hilka, kunde engelskan som ett rinnande vatten. Henning är min fars kusin.

Så tack ändå snälla Mårten - för att skolengelskan ändå fanns kvar. Det var en glad överraskning, och samtidigt väldigt förvånande.


Ett vitt ark som häromdagen hamnade framför min penna.
Och vips, så framträdde min gamla engelskalärare Mårten.
Han lärde oss engelska i 4:e klass, ett språk som jag fick
användning för i början av 90-talet, vid flera tillfällen, då
jag fick besök av släktingar från Amerika.

I afton dans! Sikfors Folkets Hus

Folkets Hus i Sikfors - ett välkänt ställe för såväl dansmusiker som danspublik, brann ner till grunden, natten mot onsdagen den 18 maj 1977. Genom Folkets Hus branden, gick också många minnen upp i rök. 1973 spelade jag med John Harrys orkester upp till dans vid flera tillfällen i den välkända danslokalen. Samma år, på juldagen, spelade jag med dansbandet Lasses också upp till dans. Sikfors Folkets Hus eldhärjades också den 15 juni 1952. Byggnaden återuppfördes, och stod klar för återinvigning 1954. Sikfors Folkets Hus byggdes så småningom upp, och fungerar även idag som dansställe.


Piteå Tidningen den 20 maj 1977.


Folkets Hus i Sikfors som det såg ut före branden.


Många dansband har genom åren spelat på Folkan i Sikfors.
Exempelvis Rolf Åhmans - den 15 april 1972.


1973 var jag medlem i John Harrys orkester, som spelade vid
flertalet tillfällen på Folkan. På bilden syns kapellmästaren och
dragspelaren Harry Berglund - "John Harry" f. 1928 d. 1993.

Lill Lindfors - Pite Havsbad 1972

Urklipp ur Piteå Tidningen den 31 juli 1972:


"Lill Lindfors hade fint stöd av Dandys med gitarristen
Nicke Wöhrman. Publiken var entusiastisk men pratade
ganska högt hela tiden så finsmakarna gick förstås miste
om det finstämda i showen".

"Har du gjort bort dig nu igen, Skara-Bert?"

-"Inför diktatur i Sverige. En demokratisk vald person som
går att avsätta!". Ja, tänk nu har det ånyo hoppat en massa
grodor ur munnen på f.d. Ny Demokrati politikern Bert "Mariann"
Karlsson från Skara. Och det är inte vilka grodor som helst.
Karl´n åberopar diktatur, ett samhällsskick som genom år-
tusenden skickat oskyldiga människor direkt in i döden. Hitler,
Pinochet, Mussolini, Franco, Stalin, Lenin, Papa Doc, Castro,
Ceausescu, Amin, Mugabe - är det kanhända dina förebilder
"Skara-Bert?". Är det din uppriktiga mening? Eller kanske du
kan skylla på att du blivit felciterad? Hur som helst så tittade
jag på 5:an häromkvällen. Där du medverkade i programmet
"Roast" från Berns. Så många plumpa "underlivsskämt" som
du hasplade ur dig, har jag aldrig hört tidigare. Är det månne
den nivå du representerar, kan jag kanske förstå dina tvivel-
aktiga åsikter i allmänhet. Usch Bert - Usch!

Nöjen - 1972

Piteå Tidningen den 14 februari 1972.

Doktor Dahl - jämställd med Gud

Ett urklipp hämtat från Piteå Tidningen den 5 december 1956:


"Lille Kjell Lindström var farbror doktor Agge Dahls förste patient på
det nya stället. Att han håller mamma Gördis i hand beror på svår-
igheten att balansera i skötstolen än på respekt för farbrorn i den
vita rocken".



Agge Dahl blev så småningom stationerad som läkare i
Hortlax. Och i mångas ögon - var doktor Dahl jämställd
med Gud. Jag minns honom som en person som jag var
rädd för. Och han kunde verkligen ryta till i de mest
olämpliga lägen. Han kallade saker och ting vid dess
rätta namn, vilket gjorde att de flesta blev nog ganska
så knäsvaga där de satt i väntrummet. Enligt historien,
lär han en gång gått ut i väntrummet, där det satt några
damer och stickade. Då pekade han på dörren och sa:
"Alla som sitter och stickar, är enligt mina ögon inte sjuka
nog. Så därför vill jag att ni går ut härifrån - och går raka
vägen hem!". Ord och inga visor alltså.

Dansmusik? Jomenvisst!

Dansbandskampen startar snart i SVT. Och detta har medfört ett kolossalt intresse från när och fjärran. Som f.d. musikant - i "dansmusikskrået", tycker jag att det nyväckta intresset är helt underbart. Härhemma på det lokala planet, smids planer på att anordna en nostalgiafton under våren 2010, med gamla avsomnade dansband från Piteå. Sitter och bläddrar i gamla bilder från de där åren, då jag själv åkte runt på vägarna i Norrland. Och den 18 oktober är det faktiskt 12 år sedan dansbandet OPUS från Piteå gjorde sin allra sista spelning. Men det rör på sig i musikantleden. I somras träffades vi i bandet Rolf Åhmans för några spelningar. På tur står eventuellt också Kjell-Bertils. Dansmusik har av många ansetts som något som "katten har släpat hem". Och jag minns en spelning vi gjorde på Folkets Hus i Piteå, omkring 1995. Vår keyboardist och dragspelare Sture, jobbade som musiklärare och adjunkt på musikhögskolan i Piteå. En dam, som var bekant med Sture, tar honom i armen och säger: -"Men Sture, hur kan du sjunka så djupt, att stå här och spela dansmusik?" Sture tittar på henne och säger: -"Det kanske beror på att jag gillar det - det är skitkul!" Kommentar överflödig!!!


Här sitter jag och försöker se vacker ut. Detta foto togs
juldagen 1995 i Folkets Hus i Jörn. Pitepojkarna i OPUS
spelade upp till dans.


Dansbandsfestival - 1994. Och som synes så var OPUS
med på ett hörn.


"Måste man ha likadana kläder?". Ja, det kan man fråga
sig. I OPUS såg vi ut så här, våren 1993. Bakre raden:
fr. v. Roger Lindqvist, Sune Karlsson, Erling Dahlberg.
Främre: Stefan Engman och Håkan Norberg.


Hösten 1996 besökte vi Arjeplog.


Klockan halv två på natten, kan man se ut så här, efter en
hel kvälls spelande. Här håller jag - och vi - på med att packa
ihop våra saker. Plats: Piteå Stadshotell, 1993.


Prislista på norrländska dansband 1994.



Dansbandsfestival 1993.


Vid sångmikrofonen - 1992.


Påskhelgen 1994 - spelade OPUS i Hemavan. (Ingemar Sten-
marks hemtrakter).


En välbehövlig paus. Juldagen 1995 i Jörn. Sture, Roger
och Stefan. Sune och Håkan fastnade tyvärr inte på bild.


Vid nåt tillfälle, så träffades vi familjevis för att umgås.
Tillsammans med fruar och barn. Detta är ett sådant till-
fälle, hemma hos Sune och Eivor sommaren 1992. Fr. v.
Roger, Stefan, Maria, med ryggen mot kameran: Elisabeth
och Håkan. Irené skymtar i bilden högra hörn.


-"Men hallå Sture - du syns ju inte!". Folkets Hus i Storfors
oktober 1997.


Sista natten med gänget är slut. Sista bilden på medlemmarna
i OPUS. Själv så fortsatte jag musicerandet ytterligare två år.
Då tillsammans med Kjell Anderssons orkester.

OPUS bildades sommaren 1991. Och allt tog alltså slut den 18
oktober 1997. Sista spelningen gjordes i Storfors Folkets Hus.

Mormor Beda

Idag för exakt 45 år sedan dog min mormor Beda. Hon var intagen för en rutinoperation - gallsten - men hade den stora oturen att en kväll, när hon gick till badrummet, så halkade hon så olyckligt att hon bröt lårbenshalsen. Komplikationer tillstötte, som så småningom ledde till döden. Mormor hade nåt år före sin död, även fått diagnosen Parkinson. Hon blev 69 år gammal.


Beda Karolina f. Jonsson 20 maj 1895 d. 8 oktober 1964.
Giftermål med Sanfrid Karl-Oskar Lundgren den 7 december
1927. På bilden syns mormor på sin 60-årsdag den 20 maj
1955.


Beda och Sanfrid i hemmet i Blåsmark. Omgiven av barnen:
Malin, Anny, Elly och Linnéa. Fattas gör Lennart och Maj-Gerd.


En annan viktig familjemedlem var även hunden "Björna".


Beda hemma på gården i Blåsmark. På bron sitter Anny
och Linnéa.


Slåttertider i Blåsmark. Hos Johan Dahlbäck. Längst fram i
bild; Beda och Sanfrid Lundgren. I bakgrunden dottern Anny
och grannen Tord Andersson.


Mormor och morfar - med barnbarnen
Gerd och Roger - 1958?


Vid stugan i Blåsmark. Fr.v. Beda med döttrarna Linnéa
och Malin.


Här syns mormor - omgiven av sina syskon. Fr.v. Märta
Wiklund-Karlsson, Karl-Gustav Jonsson, Beda Lundgren,
Tycko Jonsson, Lovisa "Lova" Sundlöf, och sittande; Signe
Grahn. Fotot togs vid yngste brodern Gideon Jonssons be-
gravning 1957.


Bedas dödsannons - införd i PT den 18 oktober 1964.
Mormor dog strax efter jag börjat 1:a klass i Sörbyskolan
i Hortlax. Jag minns att när jag precis hade börjat - i augusti -
så bjöd mormor mig och min mamma, på mat. Detta trots de
svårigheter hon hade p.g.a. sin Parkinsonsjukdom. Ett annat
minne, är när hon med en massa halsdukar gör en docka.
Fråga mig inte hur hon gjorde, jag minns bara att allt gick
väldigt fort - vips - var det en docka - tillverkad av halsdukar.
Tyvärr, så var jag endast 7 år vid mormors bortgång. Skulle
så gärna velat känna henne bättre. Innan hon åkte in för den
ödesdigra operationen, gav hon mig två stycken 2 kronor.
Och kan ni gissa - jo, dom har jag kvar än i denna dag.

Mormor och morfar bodde i samma hus som min farmor och farfar.
Någon månad efter Bedas bortgång kom min farfar - Amandus -
en dag på besök. Och jag minns hur ledsen han var, han stod i
vårt kök och torkade sina tårar med en näsduk. Tre månader
efter mormors död, avlider min farfar, den 20 januari 1965.
1968 flyttar farmor Hanna till Hortlaxgården. I det "Lindqvistiska"
huset vid Hortlaxvägen bor fortfarande min morfar kvar, på den
övre våningen. På bottenplan bor min farbror Åke. 1970 flyttar
morfar till det så kallade "pensionärshemmet" i Hortlax, medan
Åke flyttar in i en lägenhet i Degeränget. Samma år så säljs
farmor o farfars hus. Några år därefter så rivs fastigheten, för
att ge plats åt ett nytt hus på samma tomt.

En vecka in i 1970-talet - den 7 januari - går min farmor bort.
Min morfar Sanfrid, avlider den 29 mars 1989, några månader
före sin 90-årsdag. Så av mor och farföräldrar, var det morfar
som jag lärde känna allra bäst. Och det är av honom jag har det
flesta minnen ifrån. En liten kuriosa detalj angående min morfar.
I hans släkt, har många blivit väldigt gamla. När morfar en gång
vid 81 år fyllda, blev tvungen att uppsöka vårdcentralen, sa
doktorn en aning förbryllad: -"Konstigt hur mycket vi än letar,
så hittar vi ingen journal om dig, Sanfrid!". Morfar tittade tillbaks
och sa: -"Ja, det kanske beror på att jag aldrig varit till nån doktor!".
Frisk och kry livet genom. P.g.a. bra gener?

Sjuksköterskor vid Furunäsets sjukhus

Utbildning av sjuksköterskor vid Furunäsets sjukhus i Piteå - 1931.

Joe Cartwright

Jan. -67.

VOLVO P 1800 -1963

"Helgonets" bil. Alias mr. Simon Templar.

Hemma hos Gunvor

Gunvor heter vår granne. Ibland så hälsar vi på, dricker lite kaffe och samtalar en stund. Imorse så ringde hon: -"Kan ni komma och dricka kaffe klockan ett?" Jovisst kunde vi det. Så då satt vi där tillsammans, pratade, drack kaffe och åt en liten kaka och en bulle. Gunvor bor i sitt föräldrahem, hennes mor och far är sedan länge borta, hennes syskon likaså. Det blir väl lite ensamt mellan varven, kan jag tänka. Hon brukar också hälsa på, men p.g.a. lite ont i leder o.s.v. så har besöken blivit allt färre. Gunvor har kvar sitt minne, så jag brukar ta tillfället i akt och fråga henne om flydda tider. I dagens PT publicerades den andra delen av min historia om kronojägaren Ludvig Englund. I Ludvigs syskonskara fanns systern Hilma Augusta som dog vid endast 28 års ålder. Hon hade precis blivit mamma för första gången, dottern Naima föddes 1918, hon hade varit gift i fyra år, när döden så obarmhärtigt slog till, 1920. Hon dog i vårt gamla hus - mitt föräldrahem - när jag frågade Gunvor visste hon precis vad det handlade om. -"Mina föräldrar, Viktor och Jenny, satt vid Hilmas dödsbädd!" Plötsligt får historien ett ytterligare djup (om ni förstår hur jag menar). -"Men vad hände med dottern Naima då?" frågade jag.-" Ja, hon är 91 år fyllda och kör fortfarande sin bil till sommarstugan". Hilmas och Hjalmars enda dotter lever alltså fortfarande. Tack Gunvor för ditt fina minne.


Elisabeth och Gunvor.


Gunvor bor i sitt föräldrahem. Hennes mor och far - Jenny
och Viktor - gifte sig 1914. Tre barn föddes: Folke, Kerstin
och Gunvor.


Elisabeth och Gunvor i hennes vardagsrum.


Så upptäckte jag spegeln och blev väldigt nyfiken. En
likadan fick jag ärva av min farbror efter hans död.-" Inköpt
nån gång på 50-talet av mina föräldrar". Enligt Gunvor.


I viss mån har väl tiden stått stilla. Kommer ihåg allt detta
sedan jag var barn.


Hennes far dog 1976, hennes mor 1984. Gunvor har ett
förflutet som finsömmerska.


Gunvor på ett ungdomsporträtt.


Kinesiskt porslin.


Ytterligare lite porslin.


I denna gamla stuga, på Gunvors tomt, bodde min mormor
och morfar i slutet av 1950-talet.

Bilder: Roger Lindqvist.

Däckbyte

VW reklam - 1963

Cigarett reklam från 1946

Ja, det fanns en tid när det ansågs både tufft och manligt
att hänga en cigarett i mungipan. Kolla bara in på en av mina
största hjältar - Humphrey Bogart - men resultatet av hans
rökande (han rökte Chesterfield-ciggisar) var minsann inte
lika störtcoolt. Han dog i strupcancer den 14 januari 1957.
Så en sak har jag lärt mig - att barndomshjältar kan också dö.
Även om jag aldrig rökt (jo, jag har faktiskt provat) fick jag
ändå uppleva den stora fasan av att blicka in i kirurgens all-
varliga ögon, när han berättade att jag hade lungcancer.
Tack och lov så klarade jag mig undan med blotta förskräck-
elsen. Men jag blev på köpet väldigt omruskad. Det är absolut
inget tufft att ha en stor okänd tingest på sin ena lunga. I
synnerhet inte när man delges det dystra beskedet att hela
lungan måste bort - så fort som möjligt. Av min högra lunga
plockade man istället bort en stor "tårtbit". Men orden: cancer,
elakartad, bronkoskopi, operation, morfin, hallucinationer,
ketogansprutor, död - är något som jag alltid skall minnas.

På nattygsbordet - Frank Sinatra

Jag fullkomligt älskar dessa biografier - så pass mycket att samma bok ibland blir läst flera gånger om. Denna biografi över en i mitt tycke den kanske största entertainern i historien, är just en sådan bok. Boken om Frank Sinatras liv, upprörde sådana heta känslor hos huvudpersonen, att han beslutade sig för att helt enkelt stoppa utgivningen. Kanhända för att författarinnan Kitty Kelley drar fram en hel del snaskiga historier ur Sinatras förflutna. Frankies dominerande mamma, Dolly, har en framträdande plats i berättelsen. Däremot avtecknas hans far, brandmannen Marty Sinatra, som den evige toffelhjälten, som likt en osynlig grå mus ständigt kommer på undantag. Franks välkända dåliga humör, kommer också i dagen i den här historien. Spännande läsning över en gudabenådad underhållare, tycker i alla fall undertecknad.


Francis Albert "Frank" Sinatra. Född den 12 december 1915
död den 14 maj 1998.

Svensk Damtidnings Premieutdelning 1924

Reklam från 1947

Robban och Jannice/Ante, Jennie och Norah

Agnetha Fältskog - "Jag var så kär!"

Agnetha Fältskog. För en tid sedan hittade jag ett gammalt
sånghäfte från 1968. I sånghäftet fanns en väldigt ung Agnetha
Fältskog och bredvid hennes bild fanns även en av hennes första
låtar: "Jag var så kär", inspelad på skivmärket Cupol 1967.
Agnetha stod både som textförfattare och kompositör. Fem år
därefter var hon en av medlemmarna i ABBA, när man i melodi-
festivalen 1973 sjöng; "Ring Ring". Resten är vad man brukar säga
HISTORIA!


Agnetha Fältskogs låt - "Jag var så kär" inspelad 1967.

Åke Grönberg

Våren 1965 gästade Riksteatern Piteå med teateruppsättningen av"Markurells i Wadköping". I huvudrollen som herr Markurell syntes sångaren och skådespelaren Åke Grönberg (1914-1969) Piteå Tidningen uppmärksammade händelsen, med att göra en intervju med huvudrollsinnehavaren Grönberg. Åke Grönbergs insats i svensk film och teaterhistoria är stor och välkänd. Men frågan är ändå om han inte är mest ihågkommen som "Orvar" i sketchen Skattkammarön, som förekom i TV-programmet "Estrad" inspelat inför publik på cirkus i Stockholm 1967. De andra medverkande var; Lars Ekborg, Gunwer Bergkvist och Margaretha Krook.


Åke Grönberg som Markurell i Wadköping. På besök i
Piteå mars 1965.


Piteå Tidningen uppmärksammade herr Grönbergs besök.
På bilden syns Åke Grönberg vid piteåfödda skulpttören
Ebba Hedkvists "Sjösättningen" på Uddmansgatan i Piteå.


Piteå Tidningen mars 1965.



Många av oss förknippar Åke Grönberg som sångare. Men
han var även både en förnämlig komedi och seriös aktör.
Med bl.a. en roll i Ingmar Bergmans "Gycklarnas afton" från
1953. Sin sista insats som skådespelare gjorde han 1969 i
TV-serien "Kråkguldet".

Ditt o Datt i Piteå Tidningen

I dagens nummer av Piteå Tidningen finns på "Ditt o Datt" sidan en artikel om kronojägaren Ludvig Englund som jag skrivit. Tyvärr har ett namn i Ludvigs barnaskara ramlat bort. I Ludvigs första gifte fanns även yngste dottern Agda Fredrika (1907-1997) hennes måg, Folke Johansson, ringde ikväll för att göra mig uppmärksam på detta. Beklagligt är min första reaktion. Under den intervju som jag gjorde med Agda Fredrikas halvsyster Greta Westin förra hösten, berättade hon för mig - under en timmes tid i telefon - historier angående kronojägaren Englunds liv och leverne. Där fick jag också uppgifterna om de Englundska barnen. Tyvärr så kom alltså dottern Agda Fredrika bort - vilket jag som sagt djupt beklagar.


Del 1 av historien om kronojägaren Ludvig Englund,
publicerades idag. Tyvärr så ramlade dottern Agda Fredrikas
namn bort. Hon var född 1907 och avled 1997.

"Ringos trummor"

Det här hände för flera år sedan, när barnen var i skolålden. En av sönerna hade börjat bli smått intresserad av The Beatles (på grund av sin far). Jag hade mina akustiska trummor av märket Ludwig härhemma, och alla tre pojkar brukade sitta med mig och spela när andan föll på. Under en musiklektion i småskolan berättade så sonen att: -"Hemma så har pappa Ringo Starrs trummor!" Musikläraren tittade då på min son och sa: -"Ja, nu tror jag väl inte att din pappa har Ringos trummor - utan kanske ett trumset som liknar hans Ludwigtrummor!". Sonen höll på sig, att det var minsann Ringos trummor. Tyvärr så var det inte Beatleslegendens trummor, utan precis som musikläraren sa, ett trumset som såg ut ungefär som Ringos.


Ja, tänk om det ändå varit så att Ringo Starrs trummor
stått här hemma i Hortlax.


Inte Ringos trummor - men håll med om att det finns vissa
likheter i alla fall.

Höststormar, barnbarn och förkylningar

Emigranter del 3

Emigrant temat fortsätter. Här följer lite smått o gott som jag införskaffat genom besök hos min fars kusiner, besök hos mina fastrar och andra i de djupa släktleden. Dels har jag haft den stora turen att få mycket  av materialet, av mina släktingar från Minneapolis, Minnesota, Gerald och Richard Nelson, vars mor åkte västerut med sin familj vid endast 4 års ålder. Hennes namn var Syrena Wikström, och vid flera tillfällen under livet, hade hon en enda önskan - att en dag få återse sin barndomsby Blåsmark. Tyvärr så fick hon aldrig den chansen. Hon avled 1985, 85 år gammal. Brodern Hugo Marino Wikström, föddes 1899 och 1904 åkte även han med på den resa, som skulle ta den Wikströmska familjen till svenskbygderna i Minnesota. Hugo Marino - el. Hugo som han kallades - avled 1978. Frans och Huldas yngsta barn var dottern Karin Elvira - Karen Elvera - som föddes i det nya landet 1906. Hon avled året 1987. 1971 gjorde Henning Eriksson från Hemmingsmark en resa till Nord Amerika. Han besökte då sina kusiner Hugo, Syrena och Elvera. Han har berättat att glädjen var stor, men att alla tre i stort sett glömt sitt svenska modersmål. Konversationen fick alltså skötas på engelska.


En måltid i det gröna. Fr.v. Arvid Lundberg, Viktor Eriksson
och Hulda Wikström. Samt längst t.v. ett av Huldas barnbarn?
Viktor och Hulda var alltså syskon. Viktor försvann spårlöst
ingen vet var. Arvid Lundberg emigrerade 1909 från Blåsmark,
han började så småningom med husaffärer, som enligt uppgift
gjorde honom förmögen. Arvid avled i mitten av 1950-talet i
Florida.


Viktor Eriksson med systerdottern Vega Syrena Wikström.
Viktor kom till USA 1910. Han blev amerikansk medborgare
1912.


Karl Viktor Eriksson f. 1890 i Stensjökullen d. ?


Arvid Lundberg andra man fr. v. Viktors kompis, skickade
detta vykort 1915 till Viktor Eriksson i Minneapolis.


Arvid befinner sig när detta skrivs den 25 april 1915 i
Hoquiam beläget i staten Washington.


Även Viktors syster Hulda får vykortshälsningar. Detta
skickades av barnmorskan Maria Bergqvist från Storfors
den 16 april 1911 - till "Miss Hulda Wikström".


Detta vykort ankom till Minneapolis i april 1911. I juni
1991 återkom försändelsen efter 80 år i USA. Och det
hamnade direkt här hemma hos mig i Hortlax. Tack för
det Jerry och Skip!


Här är en annan hälsning från Frans Wikströms syster Alma
Sandlund i Hortlax.


Alma var mor till numera bortgångne f.d. kyrkvaktmästaren
Håkan Sandlund i Hortlax.


Frans och Huldas barn: Syrena, Elvira och Hugo Marino.
Detta foto hängde hemma under köksklockan i Huldas
föräldrahem i Stensjökullen - hos föräldrarna Erik Anton
och Maria Lovisa Eriksson.


Hugo Marino Wikström (1899-1978) Son till Frans och
Hulda Wikström. Jobbade som "överlärare" i hemstaden.


Vega Syrena Nelson f. Wikström (1900-1985) Jobbade som
sjuksköterska. Mor till Jerry och Skip Nelson.


Hulda med dottern Elvera. Elvera el. Elvira f. Wikström
1906-1987. Giftermål med Warner Nelson. Elvera var
hemmafru.


Hulda Wikström reste sommaren 1935 över till Canada
för att besöka sin kusin Alma Johnson.


Detta brev skickades till Hulda, av en god vän. Ödet ville
att brevet sändes en dag efter Huldas bortgång. Sålunda
så returnerades brevet åter till avsändaren. 56 år där-
efter ville ödet att jag (Roger) skulle få detta i gåva av
mina tremänningar.


Ytterligare ett brev som skrevs med anledning av Huldas
död. Detta skrevs av en granne till Huldas kusin Alma
Johnson. Daterat den 19 juli 1935. Alltså 8 dagar efter hennes
bortgång. Brevet sändes till dottern Syrena Nelson.


Det var hos paret Oscar och Alma Johnson som Hulda
Wikström var på besök, när hon plötsligt avled. På bilden
ser vi Oscar och Alma i Stanley Park juli 1947.

En hälsning från det nya landet

Warner och Elvera Nelson med dottern Marna Lou vid
hemmet i Minneapolis. Ett foto som skickades i ett brev
till Hortlax på 50-talet. Min faster Elsa brevväxlade med
syskonen Syrena och Elvera Nelson. Kontakten upphörde
i slutet av 50-talet. Jag återupptog den sommaren 1990.


Dottern Marna Lou på en födelsedagshälsning skickat
till Hortlax en gång på 1950-talet.

Annonser om emigration

Norra Västerbotten den 9 januari 1923.


Piteå Tidningen den 19 juni 1924.


Stockholms Tidningen den 4 maj 1929.


Norrbottens Allehanda den 15 februari 1930.


Norrbottens Kuriren den 14 mars 1930.

Emigranter

Igår berättade jag om min farmors bror Viktor, som 1910 reste "over there" för att söka sig en bättre framtid. Viktor försvann som sagt som uppslukad någostans därute i sina drömmars Amerika. Hulda, Viktors syster reste med familjen över 1904, men kom också hem på besök, sista gången 1909, med maken Frans och barnen Hugo Marino, Vega Syrena och Karin Elvira (Karen Elvera). Maken jobbade som smed på järnvägssträckan; St Louis-Minneapolis. Huldas man, Frans (Frank) Wikström var född 1865 och avled 1932. Sommaren 1935 reste Hulda över gränsen till Canada i British Columbia, till en liten ort vid namn Dome Creek, där hennes kusin Alma Johnson bodde med sin make Oscar. Hulda avled under sin vistelse i juli 1935.


Frans och Hulda Wikström vid hemmet i Minneapolis.
Maken Frans var född i Hemmingsmark 1865, hustrun
Hulda föddes i Stensjökullen 1876 och hette Eriksson
som ogift. Hulda var en äldre syster till min farmor
Hanna Lindqvist i Hortlax.


Ett gulnat tidningsurklipp som låg uppe på vinden i det hus
där Frans och Hulda en gång bodde. Texten berättar om
vikten av att bevara sitt modersmål - fastän man bor i ett
fjärran land. Urklippet samt en del andra dokument fick jag
i gåva av mina tremänningar Jerry och "Skip" sommaren -91.


Frans Wikström i yngre dagar. Han åkte redan 1890 över till
USA. Han kom sedan åter, för att hämta fru och barn, och 1904
åkte så hela familjen Wikström över.


Ett urklipp hämtat ur Piteå Tidningen den 10 oktober 2007.
Texten handlar om smeden Frans Wikström vid hans död
1932.


Hulda Wikström vid maken Frans grav 1932. Här syns hon
omgiven av barnen fr.v. Syrena, Elvera och Hugo.


Sommaren 1935 åkte Hulda över gränsen
till Canada. I den lilla orten Dome Creek
bodde hennes kusin Alma f. Vikgren från
Stensjökullen, och hennes make Oscar
Johnson.


Under vistelsen blev Hulda plötsligt sjuk. Detta telegram
skickade Oscar Johnson till Huldas son Hugo Wikström i
Minneapolis.


Ytterligare ett telegram - med dödsbudet att Hulda Wikström
avlidit.


Dödsruna efter Hulda Lovisa Wikström f. Eriksson. På andra
sidan jordklotet - hemma i Huldas barndomsbygd, avlider
systern Wilma Lundqvist endast tre dagar efter sin syster.
Wilma bodde i Storfors och var gift med Georg Lundqvist.
Hon var född 1884 i Stensjökullen, och efterlämnade för-
utom maken Georg, även döttrarna Onny, Dagny, Greta,
Astrid och sonen Odal.


Upplysningar om bl.a. Huldas begravning.


Många år därefter - när släktbanden återknutits - anordnar
jag med hjälp av en kusin denna släktträff, midsommarafton
1991.

-------------------

Vid köksbordet hemma i Hortlax sitter vi alla församlade -
när plötsligt Jerry och Richard "Skip" Nelson börjar minnas
en melodi som de hörde som barn. Och när  dom nynnat en
stund fattar vi -"Hälsa dom därhemma, hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen, hälsa lillebror. Om jag hade vingar, flöge
jag med dig........" osv. Inget öga var torrt, när dessa två till
medelåldern komna män, mindes tillbaks den sång som deras
föräldrar en gång sjöng i det nya landet i väst. Och det mest
fantastiska var, att orden var klanderfritt på ren svenska.

Ingo möter Floyd

1959.

Lika som bär?

Den engelskfödde filmskådespelaren Tim Curry - och dansbandet Arvingarnas trummis och sångare Tommy Carlsson, har ett gemensamt. Dom är i alla fall i mina ögon lika som två bär. Heller hur?

TIM CURRY - filmskådis. Väldigt lik trummisen i Arvingarna....


TOMMY CARLSSON.

Grattis till en liten tjej - Magnus o Jessica!

Magnus Lundmark och Jessica Winter. Grattis till den nya
familjemedlemmen!

Farbror Sven

En regnig måndagsmorgon 2004 gick farbror Sven ur tiden. Sven var min pappas storebror och en kär gäst i vårt hem. 1950 ingick han äktenskap med Elma Lidman från Svensbyn. Makan Elma avled 1993 efter 43 års äktenskap. Farbror Sven bodde kvar i huset på Storforsvägen fram till december 2002 då han flyttade till ett äldreboende. Där blev han kvar fram till sin bortgång den 14 juni 2004. Idag den 3 oktober skulle Sven fyllt 90 år. Så därför Sven där du tittar ner från din himmel - Grattis på högtidsdagen! Jag skall aldrig någonsin glömma dig!



SVEN LINDQVIST (1919-2004). Av oss barn alltid kallad för
"Farbror Sven". Bosatt på Storforsvägen i Bergsviken med
makan Elma f. Lidman (1917-1993).


Elma och Sven Lindqvist - Storfors.


Elma och Sven julhelgen 1966.


Elma och Sven Lindqvist med den blå Opeln i bakgrunden.
Sommaren 1963.

Lördagskväll

Paul Anka på turné - 1959

Sommaren 1959 gästade sångaren Paul Anka Sverige. 50 år därefter gör hans fru detsamma.




Norra Västerbotten den 24 augusti 1959.

Vackra Vidsel

I somras blev jag förärad denna dekal av min kusin Sune.
Han är Vidselbo sedan födseln - även om han numera har
bytt ut "Vackra Vidsel" mot Långnäs.


Trots att Sune sedan många år är Långnäsbo - fortsätter
han att göra reklam för sitt Vidsel. Sune på altanen hemma
på tomten i Långnäs med sambon Eivor och sonen Magnus.


Vidsel - ja, faktiskt inte så dumt.


Bron över Piteälven - Vidsel.


Vackra Vidsel.


Robotbyn Vidsel. Här har jag många gånger under min
barndom suttit och ätit glass med Sune.

Poliovaccination 1957

Piteå Tidningen den 18 mars 1957.


Piteå Tidningen den 19 mars 1957.

Trafikregler i Hortlax

Piteå Tidningen den 25 januari 1957. Till höger skymtar nuvarande
ICA-Lundmans.

Vart tog du vägen Viktor?

Hösten 1910 emigrerade min farmors bror Viktor till Amerika. Systern Hulda bodde i Minneapolis med familj sedan 1904. Och det var också svenskbygderna som var Viktors mål för resan. Efter något år så upphörde kontakten med familjen i Sverige och även med de släktingar som bodde i USA. Efterforskningar gjordes men Viktors öde förblev en gåta. 1990 gjorde även jag ett försök att spåra upp min farmors lillebror - dock utan resultat.


Viktor med sina bröder 1909. Fr.v. Ernst, Viktor, Algot, Frans, och
Johan, alla med efternamnet Eriksson med hemadress Stensjökullen
Blåsmark.


Passagerarlista för ångfartyget "Calypso" på vilken Viktor åkte -
från Göteborgs hamn, till Hull i England, f.v.b. till Nord-Amerika.


"Calypso" med vilken Viktor avreste den 26 augusti 1910. OBS! Texten
på vykortet har inget med Viktor att göra.


Viktor fotograferad med två kamrater när han nått sitt drömmars
mål i det "förlovade landet". Viktor sitter till höger, med en okänd
man vid sin sida. Mannen som står är Arvid Lundberg från Blåsmark.


Viktor Eriksson sittande. Systersonen Hugo Marino Wikström
stående. Man tror att Viktor blev inkallad 1917 - när USA gick
in i det första världskriget. Sedan upphörde spåren. Detta gör
det lätt att tro att han omkom - men enligt Viktors äldre bror
Algot, så blev Viktor internerad på en ö. Och den ön kan mycket
väl vara fängelseön Alcatraz, som fanns i militär ägo vid tillfället.


När Viktors far Erik Anton Eriksson dog 1916 levde Viktor enligt
uppgift.


Även när modern Maria Lovisa avled 1924, så fanns Viktor med
i dödsannonsen. Men vad jag fått berättat så var Viktor försvunnen
vid denna tidpunkt.

ASSI - bygget 1961

Piteå Tidningen den 2 mars 1961.

Modellkollektion - BLOMS Piteå - 1931

Norrbottens Allehanda den 20 november 1931.

BP- invigning 1961

Norra Västerbotten den 16 juni 1961.

Psycho - en klassiker

Så var det dags för en riktig skräckfilmsklassiker; "PSYCHO" från 1960. Sänds ikväll i SVT 2 med start klockan 22:30. Alfred Hitchcocks mästerverk har kopierats i ett dussintals andra filmer i samma genre genom åren - men originalet är som alltid, bäst! Så knappa in tv:n, kryp upp i soffan och håll någon hårt i handen.


Mästaren Alfred Hitchcock under inspelningen
av Psycho.


Skräckens boning. Mannen på trappen; Norman Bates, eller
som han hette i det verkliga livet, Anthony Perkins.


En filmscen värd att minnas. Marion Crane
(Janet Leigh) har just gjort den fasansfulla
upptäckten av en främmande person som inte
verkar vara av den vänliga sorten.

Sommarbilder 2009

De gröna fälten - den blå sommarhimlen med de vita
bomullstussarna - ett berg i bakgrunden - Svensk sommar!


En litet hörn av den stora världen - en liten obetydlig vrå
men ändå så rofylld - grillhörnan på våran tomt.


Jordgubbstårta! Norahs födelsedag den 28 juli. Mitt i
sommarens värme.


Dramatisk himmel - åska på gång i den kvava sommar-
kvällen.


Norah tar sig en tupplur - medan farmor sitter och stickar
och maskrosorna växer sig allt starkare.


Wiréns rederi beläget ute på Sandholmen - en eftermiddag
i augusti.


Ett pikant inslag i den gröna omgivningen: färgglada båtar.


En brunbränd prinsessa klädd i sin fina sommarklänning.


En farfar - som njuter av sommarvärmen.


Ett möte med gamla goda vänner på en skuggig altan.

SOMMARBILDER 2009. Roger Lindqvist.

Torsdagen den 1 oktober 2009

Sven-Ingvars 1967

Elvis - "Jailhouse Rock"

Norra Västerbotten den 19 februari 1958.

"Säg det i toner!"

Bioannonser hämtat ur Norrbottens Allehanda den 17 januari 1930:


"Säg det i toner" medverkande bl.a. Edvin Adolphson,
Stina Berg och Håkan Westergren.

Upphängda skor - ett problem?

Fenomenet med alla dessa skor som hänger på kablar över våra livligt trafikerade vägar runt om i kommunen, har fått mig att fundera. Enligt historien lär det vara en symbol att en ung man har förlorat sin oskuld. Isåfall lär det vara många unga män  här i Piteå, som tappat sin svendom det här sistlidna halvåret? Högt över Lillbrogatan i vår stad, hänger ett par skor, där fallhöjden enligt mitt ögonmått är ganska så stor. Om det nu skulle gå så pass illa, att skouschlingarna bestämmer sig för att ramla ner, precis i samma ögonblick som "tant Agda 93" passerar över gatan med sin rollator, vad händer då? Huvudvärk för den gamla damen? Jovisst, i bästa fall. Och hemska tanke, om den unga nyblivna mamman med sin barnvagn går över gatan och det dimper ner ett par kängor på den lilla? Är det bara jag som funderar, eller finns det andra som också tänkt till?


Tecken på förlorad manlig oskuld, eller hur skall man
tolka detta? Foto: "Canis Lupus".