Serieälskaren Roger 1963

Jag slukade alla serier. Favoriten nummer 1 var Kalle Anka. Stor-Klas och Lill-Klas var nog den första tecknade serien som jag tog till mitt hjärta. Det var endast ett fel, jag kunde inte läsa. Det blev min snälla mamma som hjälpte mig att förstå dem. Men jag gillade lika mycket att titta på bilderna. Det var nog startskottet för mitt intresse för just bilder. Jag började ju även att teckna. Det gick så bra att jag tilldeldes högsta betyg i teckning i skolan. Även i musik fick jag en 5:a. Svenska gick också bra. Resten ska vi inte prata om.

TV-hallåor

 

MORS DAG /1964

 

Åke och Pia /1967

 
 
 
Detta hände på den tiden när en pojke var en pojke och en flicka var en flicka. Jag gick i klass 3 i Sörbyskolan i Hortlax. Söndagen den 3 september 1967 var det trafikomläggning i landet. Vi bytte från vänster till höger. Därav denna berättelse om Åke och Pia. Som den hamster jag är född till, så har jag naturligtvis sparat detta till eftervärlden. Min fina hustru Elisabeth brukar fråga varför jag sparar på allt mellan himmel och jord. Då brukar jag hänvisa till mitt hamster-beteende. Jag har aldrig sökt vård eftersom jag älskar den här sjukdomen.
 
Roger 10 år. Klass 3B Sörbyskolan i Hortlax.

Mitt eget 60-tal

Så såg mitt tält ut som pappa satte upp varje sommar. Inne i tältet låg stora högar med serietidningar, cowboypistoler, pilbågar och ibland en luftmadrass. Det hände under mitt 60-tal. Jag minns t.o.m. hur det doftade i tältet.
-------------------------------------------------
 

Stor-Klas och Lill-Klas /1965

Mina favoriter. När min mamma köpte Hemmets Veckotidning så läste jag naturligtvis om de här herrarna.

Familjen Flinta /1965

 
FAMILJEN FLINTA hade premiär i svensk TV 1961. Vi köpte våran första TV 1962. Flinta var mina första idoler.
 
I den här TV-rutan såg jag Familjen Flinta.
 

Mamma, du får inte dö

Jag har ett mycket tidigt minne i att min mamma hämtas av en ambulans. Den var svart, och hade en lampa på taket. Bakdörrarna öppnas, och min mamma försvinner in i den svarta bilen. Jag vill minnas att jag hade en vit tröja och byxor med hängslen som jag drog och slet i. Efter en stund försvinner både den svarta ambulansen och min mamma. Du får inte dö, mamma. Tankarna kom och gick. Du får inte dö.
 
Det var inte lätt för en liten kille på ca 6-7 år att förstå helheten av situationen. Jag visste vad döden innebar. Min mormor hade gått bort. Hon var borta för alltid. Jag hann tänka om min mamma också skulle ligga i en sån där brun kista med en massa blommor runtomkring. Det var otäckt. Mycket otäckt.
 
Det var just där jag började bli rädd för alla ambulanser. Jag brukade teckna rätt mycket. Det kunde vara gubbar, hundar, katter och bilar. Men så småningom började jag teckna ambulanser med en massa lycktor och antenner omkring hela fordonet. En natt vaknade jag av att mamma återigen var sjuk. Jag kunde se att min pappa verkade orolig. Det här hände i vårt stora kök. Min mamma låg på kökssoffan. Pappa gjorde allt i sin makt att försöka förstå det som hände. Jag förstod ingenting annat än att det var något fel.
 
Det här hände ibland. En annan gång när mamma var sjuk så utspelades samma sak återigen. Jag började hata detta. Jag ville att mamma skulle vara frisk. Det här hände när jag hade börjat i skolan. Det var inte så lätt att kunna hänga med i skolarbetet när min mamma låg hemma och kanske skulle dö. Koncentrationen var som bortblåst. Under en rast beslutade jag mig för att åka hem till min mamma. När lektionen åter började fanns jag inte i lektionssalen. Jag var hemma och ville kontrollera att min mamma inte hade dött. Det hade hon inte. Tack och lov. Men oron var stor.
 
Det här med ambulanser hade jag väldigt svårt med. Jag frös till is när jag såg och hörde en ambulans under en utryckning. Jag tänkte alltid det värsta. Så kom dagen när jag började på Norrbottens Läns Landsting. Vad fanns där då? Jo, en massa ambulanser. Det dröjde flera år innan jag slutade bry mig. Även om det mesta är borta så väcks det ett visst obehag till liv när jag ser och hör en ambulans under utryckning. Allt har sin förklaring i när jag var 6-7 år och såg min mamma så sjuk att ambulansen kom in på vår infart för att hämta henne. Den minnesbilden kommer för alltid att sitta fasklistrad i mitt huvud.
 
I vuxen ålder har jag själv blivit hämtad av ambulans. Många gånger. Men då händer något som är en smula konstigt. Då är jag inte rädd. Jag åkte med ambulans med en pågående hjärtinfarkt mot Sunderbyn. Det var både med sirener och blåljus. Jag kände ingen större oro. Men jag har förstått att oron kommer när det gäller andra i familjen. Hustrun har också åkt in med ambulans. Då har det inte känts bra. Men när jag själv har drabbats så har det gått hur bra som helst. Jo, det låter konstigt men egentligen inte.
 
ROGER LINDQVIST.

LEGO

Resterna av mina legobitar som jag hade som barn.

Min oskyldiga barndom

HUMLE & DUMLE i sitt skafferi. Programmet såg jag som barn i vår svartvita TV med en kanal. Jag sprang inte ute och ställde till elände för våra grannar eller människor överhuvudtaget. Det gjorde inte eller mina kompisar. Idag är det förfärligt.

TV/radio för barn 1968

LÖRDAG DEN 10 FEBRUARI 1968.

Pang-Pang

Detta var det slags "våld" vi använde under uppväxten under 60-talet. Istället för riktiga skott som 13-14-åringar har idag, så använde vi knallpulver. Det är skillnad. Orden "PANG-PANG" dödade ingen.

KALLE ANKA

 
 
 
Dessa tre omslag känner jag igen. Mycket väl.

Mordet på JFK /1963

Den här tragiska händelsen har förföljt mig i hela mitt liv. Jag var visserligen endast 6 år när JFK mördades i Dallas, men i mer vuxen ålder har jag läst många böcker och sett många dokumentärer om det som hände. Samma gäller mordet på JFK:s bror Robert F Kennedy som mördades 1968. Jag har även haft samma intresse angående mordet på Martin Luther King. Den sistnämnde hade en fantastisk moralkompass gällande den rasism som dr King ofta pratade om. Han fick själv plikta med livet den där Torsdagen den 4 april 1968 på en balkong i Memphis. "De snälla och de goda ska tydligen bort" var min pappas ord efter mordet på dr King. Instämmer! Tyvärr!
 
Roger Lindqvist.

113 BOM

Den serien läste jag.

Jukebox /1967

 

Året 1968

Text: Roger Lindqvist.

Klassrum anno 1969

 

Mitt 1960-tal

Text: Roger Lindqvist.

Önskelista julen 1969

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0