Roger Lindqvist

En välbehövlig vindsröjning gjordes förra sommaren. Bland de saker som sparats för eftervärlden fanns bl.a. en del saker från min skoltid. På ett vitt ark hade vi i klassen, fått i uppgift att presentera vilka saker som exempelvis fanns i ett hem. Härnere kan ni se min tolkning av vad jag tyckte var viktigt hemma i mitt hem.

"Saker i hemmet." Ja, den uppgiften tog jag tydligen på blodigt allvar.
Som ni kan se är handstilen lite darrig, men som försvar kan jag säga
att detta gjordes i andra klass i Sörbyskolan i Hortlax, jag var 9 år och
året var 1966.

Annons ur Piteå Tidningen den 19 maj 1939.

...............nånting som är att liknas med solsting. Sommarvärme sol och bad. Lyckliga barn som leker tafatt på en sandstrand. Blå himmel med snälla bomullsmoln och humlor som surrande landar på en blomma. Javisst känns det härligt. Men för tillfället orkar undertecknad knappt trycka ned bokstäverna på tangentbordet, så jag tror att det bästa i kråksången är att sätta sig i skugga, för om mitt solsting förvärras vet man inte hur det går. Pust-stånk-stön. Så då avrundar jag detta inlägg, innan krafterna tar sluuuuuuuuuuuuuuuuuut..................hoppsan, jag får väl be om överseende. Men det är sån som händer och sker, när en medelålders man vistats för mycket i soleeeeeeeeeeeeeeen, ja, nu var vi där igen. Bäst att jag avslutar denna mening inaaaaaaaaaaaaaan det bliiiiir alltför tooooooooookigt. Vi hööööörs!!!!
/Blogginnehavaren R. Lindqvist

Efter en rätt så omfattande motionsrund tidigt i morse - jag och Bettan - tog jag cykeln efter uppäten frukost, och cyklade iväg till min mor. Där dukade vi upp kaffe och fika, på hennes altan. När jag suttit en stund, kom tröttheten och la sig som ett täcke över min kropp. Så jag var tvungen uppbåda all min kraft för att inte somna på cykeln på hemvägen. Jojo, det skulle sett rätt bra ut, om jag upptäckts snarkande på min cykel i full karriär nerför backen i Storfors. Kanhända att färden slutat i första bästa dike. Och där hade jag troligtvis fortsatt mitt sovande. Nåja, nu har jag i alla fall landat lyckligt härhemma. Och även satt upp flaggan som tecken på att denna dag, den 31 maj anno 2009, är alla morsors egen dag. Grattis alla er, och tack för att ni stått ut - och står ut - med era respektive ungar. Ni är all heder värda. Grattis!

Jag är en gammal Folkets Park, som väl de flesta nu sedan länge glömt bort. Numera finns jag oåtkomligt belägen i en miljö av vildvuxen skog vid ett vatten, långt bort från storstadens jäkt och brus. Idag är det endast en liten snårig stig som vittnar om min blygsamma existens. Men det fanns en tid när jag verkligen levde, det var i en annan slags värld där människorna tog sig tid att besöka parker som mig. När jag nu minns mig tillbaks, kan jag åter se de ringlande långa köerna vid biljettluckorna. Förväntansfulla i sin iver längtade alla besökande att få ta del av det utbud som jag så rikligt bjöd på. Det var en fin tid, kanske den bästa sedan den dag jag en gång uppfördes av valkiga arbetarhänder, för att stå till förfogande i allmänhetens tjänst. Till glädje för gammal såsom för ung.

Den första sommaren i trettiotalets början, präglades min omgivning av sviterna efter finansmannen Kreugers självmord i sin våning i Paris, och den ekonomiska depression som följde med hans fall. Trots det svåra, log jag med min nymålade fasad och nyfernissade golv, mot alla besökare som gästade mitt gröna område. Det var lek och skratt, och mycket Kalle Jularbo, i en omgivning av rosenkindade barn med glass och kortbyxor, och slätkammade finniga ynglingar i kön vid skjutbanan. Glada festligheter i midsommartider på lövade dansbanor, hästar och kor på bete i sköna sommarhagar vid närbelägna soldränkta vatten.

Kostymklädda herrar i hatt och breda byxben i glatt samspråk, drickande sin styrketår ur fickljummen plunta. Pojke och flicka i dans på knarrande brädor, till tonerna av "Livet i Finnskogarna", ömt omslingrande i trolsk svensk midsommarnatt. Det skulle komma andra slags tider, bistrare, råare,kallare som sänkte sig ner över vår del av världen. Där brödrafolken tvangs i träldom och förintelse. Och ond bråd död spreds från land till land. Men mitt i ofredsårens tunga tid, stod sångerskan Ulla Billquist på min scen i hjärtat av min Folkets Park och sjöng: "Min soldat", så inget öga var torrt. Min huvudsakliga plikt från begynnelsen, var att glädja, att sprida hoppets ljus i en krigshärjad värld, däri fanns min själ, Folkparkens själ.

I brylcremens tidevarv, femtiotalet, blåste förändringens vindar. Borta i USA blev en mörkhårig lastbilschaufför populär när han vickade på sina höfter och sjöng: "Jailhouse Rock". I min park stod en varm julikväll Sveriges svar på Elvis; "Little Gerhard", och sjöng sin: "Buona Sera", till den kvinnliga publikens vilda förtjusning. Jag hade ett gott rykte, som flög vida omkring. Folk vallfärdade från när och fjärran för att tillbringa en sommarkväll i mitt sällskap, men också för att avnjuta den tidens stora publikmagneter. Ganska stolt var jag nog, när jag med min rödmålade  snitsiga entré hälsade alla välkommna, till mitt nöjesrike. I mina idag skamfilade artistloger, har många stjärnor förberett sig inför sina framträdanden. 1947 gästades jag av komikerlegenderna Stan Laurel och Oliver Hardy. D.v.s. "Helan och Halvan". Frank Sinatra äntrade min scen nåt år senare, men hade kärleksproblem med sin Ava Gardner så han ledsnade och stack hem till staterna, hals över huvud.

Sven-Ingvars turnéfordon, rullade vid flera tillfällen in genom mina grindar. Förresten vill jag så här i efterhand avslöja att deras "Fröken Fräken" tillhörde en av mina absoluta favoriter, om det nu är nån som undrar. Den brukar jag än idag nynna på, den sitter liksom för alltid fast i mina folkparksväggar. Vissa dagar tycks även en annan melodi göra sig hörd, Anita Lindbloms: "Sånt är livet" som också tycks ha fastnat fast i samma vägg. Det var ett fartfyllt och ibland hektiskt tempo, men oj vad jag njöt. Men titta på mig nu idag! Den en gång så fina glansen är borta. Målan har flagnat och allt bara förfaller. Min en gång så stolta scen har stora hål i sitt golv, tänk, annat var det för femtio år sen. Om nu en gammal bortglömd Folkpark som jag kan gråta, ja, då gör jag det nu. Men i gråten finns också vetskapen om att jag faktiskt sett de stora elefanterna dansa.

Häromdagen hände så en sak som fick mitt folkparkshjärta att värmas lite extra. En mormor och morfar kom i sällskap med sitt barnbarn. Och med sin välfyllda picknickkorg, satte de sig alldeles tätt intill den gamla dansbanan. Mormodern såg på sitt barnbarn med nåt drömskt i blicken. -"Kan du tänka dig, att det var just precis här, på denna plats som jag och din morfar möttes för allra första gången. Vi dansade tätt intill varandra hela den kvällen. Och när Leif Kronlunds orkester spelade : "Med dig i mina armar", pussade han mig på kinden." -"Får jag lov min sköna"? sa morfadern och reste sig hastigt upp. Så dansade det åldrande paret fram över den gamla dansbanans knarrande bräder. Alltmedan de båda stämde upp i sin minnenas melodi. På en filt i det gröna gräset, och med en smörgås i sin ena hand, blev barnbarnet vittne till morföräldrarnas ystra upptåg.

Trots min stora skröplighet och min förestående snara död, kunde jag inte annat än känna mig både glad och stolt över detta uppiggande besök. Tänk att det var här, på min dansbana, i min park som dessa två en gång möttes, och sedan lovat varandra evig trohet. Den natten somnade jag med stor frid i mitt sinne, omfamnad av den skog som omramat min park sen begynnelsen. Jag väcktes i gryningen ur min slummer, av vindens susande i trädkronorna, samtidigt som en melodi föddes. Men kära nån, var det inte Kalle Jularbo som satt på en stubbe mitt i skogsgläntan, med sitt bälgaspel? Medan solstrålarna dansade i takt med musiken, växte ljudet till ett mäktigt crescendo. Jularbo var inte längre ensam. För ut ur snårskogen kom andra musikanter på rad; Olle Johnny, Erik Frank, Nisse Lind, Sone Banger, Roland Cedermark, Gnesta-Kalle, Nils Fläcke, Karl och Erling Grönstedt, Andrew Walter, Art von Damme och sist men inte minst, Ebbe Jularbo, Kalles son. Alla hade de vid nåt tillfälle uppträtt i min park, låtit sina instrument både glädja och beröra människomassorna. Det var nästan så att jag blev ung på nytt, över denna storartade hyllning till en äkta genuin svensk folkpark.

Text: ROGER LINDQVIST.


"Morgonvinden tog tag i melodin, och in genom min förfallna park
spreds återigen tonerna av - Livet i Finnskogarna -.
Foto: Roger Lindqvist.

Ur Piteå Tidningen den 19 juli 1972.

Idag har min hustru och jag umgåtts en hel del med solen. Ett snabbt ärende till vår stad, har också ingått  på programmet - har köpt sättpotatis - dock inga besvärande köer som igår. En tidig morgonpromenad har vi också hunnit med. Fast det blåste en aning för mycket, annars var allt på topp. En titt förbi min mor har också varit med på min agenda. Hennes TV har trilskats en aning, men just nu är allt frid och fröjd. Min fru har sänt mig på ett specialuppdrag. I detta uppdrag ingår att hämta ut mera garn till de sockor som hon i denna stund tillverkar. Jag har därför väldigt skyndsamt, satt mig framför datorn för att skriva detta inlägg. Nu ska vi se - "Hämta det svarta garnet, och glöm inte nålen som ligger på bordet." Då ska jag repetera: "Jag skall alltså hämta bordet, och glömma nålen.........?" Eller.....jag skall hämta garnet......och.......nålen? Nää,....jag skall hämta.................?"Nåja, jag tar väl ut bordet får vi väl se........kanske att nålen skulle ..........också med, eller.....?" "Ja, nu går jag i alla fall ut, får vi väl se vad som händer."

Annons ur Piteå Tidningen den 12 juli 1944.

Annons ur Norrbottens Allehanda den 23 september 1939.

Idag har tråkigheten satt nytt rekord. Min hustru och jag har varit på "ekiperingsturné." Hon tyckte att det skulle behövas lite mer kläder i garderoben - sin egen -. Jag har därför snällt åkt med, som sällskap, smakråd, allt-i-allo, chaufför, moraliskt stöd mm.mm. Behöver jag säga att det var - urtrist? Tänk er att stå i kö, för att sen gå vidare till nästa affär och - ja, just det, stå i kö. Som om det inte var nog har vi varit en runda till på eftermiddan. Och gissa vad vi gjorde? Jo, vi stod i KÖ! Jag är vid det här laget en rätt så uttråkad man. Ont i rygg armar och ben. Det kostar på att hålla sig fin och galant. Okej, frun blev nöjd och väldigt belåten, åt sina nya kläder. Det bjuder jag på. Men jag har redan börjat gruva mig för nästa gång vi "måste" in till stan, för att fylla på garderoben. Kläder det är ju bara ett nödvändigt ont, heller hur?

En ung småbarnsmamma, blev häromdagen brutalt knivmördad av en för henne helt okänd person. Enligt polisen fanns ingen koppling mellan offret och den gärningsman som senare anhölls. Kvar på mordplatsen i en blodpöl, låg den unga mammans cykel, med tillhörande barncykelkorg. Det om något vittnar om den meningslöshet och tragik som dådet för med sig, för det 26 åriga offret, men även för hennes anhöriga. På Centralstation i Hallstahammar överfölls en kvinna i 20-års åldern igår.Med tre knivhugg i ryggen ramlar hon ner på tågspåret, allvarligt skadad. Som i det förra fallet, är gärningsmannen en okänd person som inte har några som helst kopplingar med sitt offer. Det finns alltför många fler exempel på hur det oprovocerade våldet far fram i vårt samhälle. Och varje gång det inträffar, så står vi alla handfallna och frågar oss, VARFÖR? Vilka är då de mekanismer som "triggar" igång en gärningsman? Ja, om det tvista de lärde, och medan debatten pågår, inträffar nya oförklarliga dåd. Hur ska vi då kunna sätta stopp för denna samhällsfarliga "farsot"? Om jag visste svaret, skulle jag i denna stund icke sitta vid min dator hemma i Hortlax. Då skulle jag troligtvis finnas på något helt annat ställe. Kanske i maktposition? Med 100.000 kronor i månadslön. (Om det räcker?)

(Hämtat ur "Accordion - Journalen" feb. 1960.)

En populär sångkvartett under 60 o 70-talet, var Family Four, eller Familjen Öst som man hette från början. Ur den musikaliska familjen Öst från Hälsingland, kommer även spelemannen Eric Öst, hans bror den andlige sångaren Calle och deras syster Anna, tillika mor till Berndt, Inger, Siw, Stig och Jonny Öst. Gruppen Familjen Öst, bildades 1964. De turnerade i folkparker runt om i Sverige, och vid ett tillfälle gästade man även Piteå och den s.k. parkkvällen. 1966 omkom brodern och basisten Stig, i en tragisk trafikolycka under pågående turné. En stock lossnade från en framförvarande lastbil, och slungades rakt genom vindrutan där Stig Öst satt. 1969 hette medlemmarna: Berndt Öst, Agnetha Munther, Marie Bergman och Pierre Isacsson. Även Pierre Isacsson omkom under tragiska omständigheter, när färjan Estonia sjönk i september 1994.

Family Four i Bursiljum den 17 juli 1965. Fr.v. på bilden: Inger, Stig, Siw
och Berndt. Det var yngste brodern Stig som så tragiskt omkom vid
endast 26 års ålder 1966.

Vi fick en väldigt blåsig och darrig start på dagen. Och blåsten, ja, den håller på fortfarande. I Bergsviken, inte långt från min mor, hade en björk gett upp och ramlat över vägen. Vill inte tänka på alla de björkar som finns runt om på vår tomt. Ibland när vindarna tar tag i både hus och människor, väntar jag på att nån av de stora björkarna vid vår grillplats ska falla. Tog ner några stycken för några år sedan. Kanske det är dags att fälla de andra också? Flaggstången står då i alla fall kvar på sin plats - än så länge.

Chris Dane hette en idag helt nu bortglömd sångare. Dane var ganska
"stor" på 1940 och 50-talet. Han föddes i Danmark 1920 och avled
1993 i Sverige. Vid det här tillfället på Öholma, spelade Hortlaxbon
Gösta Eriksson i Chris Danes orkester. Gösta är min pappas kusin.
Bor sedan 50-talet i Stockholm. Chris Dane sjöng i den danska
melodifestivalen 1962. Artistnamnet Chris Dane, används idag av
en annan sångartist.

Alla har vi väl nåt litet guldkorn i tillvaron, som vi känner lite extra för. Tingsholmen är min lilla plats på jorden, som jag sen barnsben lärt mig tycka om, och att faktiskt uppriktigt älska. Kanske detta beror på att mina föräldrar, och en viss del av min släkt är så intimt ihopkopplade, med den "lilla fläck" som Gud lade ner lite extra energi på, den dagen han skapade sitt universum. Därför blev jag så mäkta vred och förgrymmad, när jag förra sommaren gjorde ett besök nere på "Holmen" och till min bestörtning såg dessa miljösvin som grisat ner, ute på Tingsholmens spets, d.v.s. "udden." Det föranledde mig att skriva en insändare i lokaltidningen. Som jag inte var ensam om. En annan "skogsflanör" författade också en arg och skarp protest. Vilket gjorde att bråten så småningom städades bort, och att Holmen återfick sin ursprungliga glans. Se där vad en protest kan åstadkomma.

Tingsholmen - denna ljuvliga plats i Guds universum. Här gick
farfars kossor på grönbete under somrarna, i en tid för länge sen.

I Tingsholmsviken, ligger båtarna väl skyddade. Här brukade jag
tillsammans med den övriga familjen, åka ut i en ruffad motorbåt
på Piteåälvens vatten, under 60-talets somrar.

Trolska skogsstigar som inbjuder till en tidig morgonvandring.

Hundratals lupiner, kantar den väg som leder ner till Tingsholmen.

Upprörd och påtagligt förgrymmad - blev jag vid åsynen av detta.

Någon eller några, hade tydligen missuppfattat var sopstationen
i Piteå kommun ligger. Här låg uppfläkta sopsäckar, med en
fasansfull odör, mitt i sommarhettan.

Det var ingen hejd på eländet. Här fanns som synes både det ena
och det andra.

En hög med förkolnade brädor, gjorde sitt bästa för att förstöra
doften av sommar. Pyromanlekar - i en torr omgivning. Inte det
allra smartaste.

Ett övergivet stackars tält, lämnat åt sitt öde. Kanske var det här som
"miljösvinen" höll till?

Efter en insändare i ortens tidning, städades skräpet snabbt bort.
Sen kunde jag återvända till "mitt" Tingsholmen, för att åter få en
stund av ro och avkoppling. I en prunkande natur.

Jag tror t.o.m. att tallarna såg lite gladare ut, efter uppstädningen.

Text o Foto: Roger Lindqvist.

Vi har storfrämma´n i stan. Aschberg och Fylking har äntligen nått städernas stad - PITEÅ. Synd bara att  vädrets makter inte visar sig från sin bästa sida. Vandringen, på 180 mil, som de båda herrarna utför är ett led i att uppmärksamma, och samla in pengar till forskning runt en av våra allra vanligaste cancerformer. Nämligen prostatacancer. Det är alltså en i högsta grad behjärtansvärd sak som Aschberg och Fylking gör. Hatten av alltså. Igår "landade" Robban och Gert i Jävre, inte alls långt från vårt hem i Hortlax. Idag är man enligt uppgifter på Robert Aschbergs blogg, i Öjebyn. Och ikväll ska grabbarna "göra" stan, när det inbjuds till "killkväll" i Piteå. Fylking finns i en reklamannons i vår lokalblaska, Aschberg finns väl också med på ett hörn någonstans. Slutmålet är Haparanda, där man väntas anlända den 6 juni. Än en gång, hatten av för detta jättefina och angelägna engagemang. Och även ett tack till mannen som predikat och åter predikat allvaret kring denna sjukdom, och också gett den uppmärksamhet som den så väl behöver: Bert Karlsson.

Annons ut Piteå Tidningen den 5 augusti 1970.

Den enda jury som jag någonsin kommer att vara med i?

Tandläkarbesöket är avklarat. Och med lättat hjärta och fjäderlätta steg, gick jag hemåt. "Tandläkerskan" meddelade att mina vid det här laget, 51 åriga gaddar, såg hur fräscha  ut som helst. Dock fanns ett aber. Min ena plomb trillade helt sonika ut, och jag som först  trodde att hela tanduschlingen slapp. Sedan när jag hämtat mig från chocken, och förstod att så icke var fallet, och hjärtat slutat slå sjudubbla slag, då kunde jag faktiskt kosta på mig ett litet leende. Måste få ny fyllning vad det lider. Men eftersom det råder brist på tanddoktorer f.n.v. så blir väntan ca 1-2 månader. Det kunde ha varit värre.

Efter en god nattssömn, vaknar jag upp till en härlig morgon, med en underbar sol däruppe på himlen. Jag äter min fukost, medan jag bläddrar lite förstrött i tidningen. Det är då som tanken slår mig.....TANDLÄKAREN KLOCKAN 12:30 PUNKT!! Genast så rämnar den idylliska fasaden. Plötsligt smakar frukosten besk och eländig. Solen däruppe, ja, den liksom sticker mig i ögonen. Och hela omgivningen försätts i en slags vånda. Och den där goda nattsömnen då, ja, den kanske vid närmare eftertanke inte var så där god, eller...? Tandläkaren, detta nödvändiga elände. Men jag bara måste. Om jag inte till slut vill se ut som ett norrländskt kalhygge i munnen. Nåja, just för tillfället är mitt garnityr i ganska bra form. Sköter mina gaddar exemplariskt. Nästan som ett litet spädbarn förresten. Inte för att jag heller lider av någon uttalad tandläkarskräck......men det är liksom ett hinder i vägen de här dagarna, när man bara MÅSTE infinna sig för undersökning. Sen så kostar det ju skjortan också. Det blir s.a.s. "dubbel" effekt. Det tar ont både i mun och plånbok, om jag så säger. På ren svenska: Dan är redan förstörd!

Amerikabesök sommaren 1992. Ett resultat av den forskning jag gjorde
angående vår amerikanska släktgren. Längst bak, bröderna Gerald och
Richard Nelson. Jag och Robert, David, Andreas och Andy, son till
Richard, längst fram Daniel.

På besök hos kusinen Britta Engman. Fr.v. Roger, Richard, Gerald,
Lennart (Brittas man) och Roland Lundmark, också min kusin och
även bror till Britta.

Tänk att en kopp kaffe kan vara så gott och välgörande. Jag menar inte bara drycken i sig, utan det som liksom omramar det hela. Att sitta ute på vår bro - har ingen altan fastän frun har påtalat detta under ett par år - och att kunna avnjuta omgivningen, en tidig morgon, med en kaffekopp, i frugans sällskap, det om nåt gör att själen mår bra. Paris, Amsterdam, New York, Berlin, London, Moskva, Prag, Stockholm, ja, listan kan göras lång på intressanta resmål, som kan upplevas. MEN......för mig personligen räcker en kopp kaffe (Gevalia kok)  en skön morgon med hustrun på våran bro. Och förresten sparar man ju in en massa pengar också. Låter jag tråkig??? Kanske. Men kom ihåg, att man behöver inte fara och flänga jorden runt på 80 dagar. Det räcker kort och gott att som tjuren Ferdinand sitta i lugn och ro och lukta på blommor. De där guldkornen i tillvaron, finns ibland bra mycket närmare än man faktiskt tror. Kanhända att man kan gå på upptäcksfärd i sin omgivning. Det har jag börjat praktisera alltmer. Och gissa så förvånad jag blir, när jag upptäcker saker som funnits mig så nära under alla år, men som jag missat i min iver att lyfta blicken alldeles för långt bort. Man lär sig så länge man lever. Det har jag i alla fall kommit fram till.

Du är ett ljus i mörkret. Dina kyssar smakar som den ljuvligaste nektar. Du är min för alltid - Älskade Marianne.

MMMMMMMMMMMMMM..............Marianne!!!!!!!

1960 talet var de många popbandens förlovade decennium. Vem minns inte klassiker som: Hep Stars, Shanes, Hounds, Tages, Fabulous Four, The Maniacs, Ola & Janglers och Slam Creepers? I varje liten by eller stad, fanns även en uppsjö lokala band, som en dag drömde om att stå på stora upplysta scener, med skrikande fans runt omkring. I vår stad Piteå, var det inget undantag. Här hette popbanden bl.a. The Tramps, The Flames och Los Conchos. I gruppen The Tramps, hette basisten Lasse Eriksson, som lite längre fram i livet, skulle bli riksbekant som bl.a. ståuppare, författare, föreläsare och stor kulturpersonlighet. Om 60-talet var popens årtionde, så var 1970 talet proggbandens. Hoola Bandoola Band, Träd,Gräs och Stenar, Eldkvarn, Fläsket Brinner, Kebnekajse, Nynningen, Rekyl, Contact och Nationalteatern, var några av de proggband som satte färg på det musikaliska livet.

Apropå bandet Fläsket Brinner, så finns en rar liten historia om när radiomannen Pekka Langer skulle döpa sin katt, därhemma. Namnförslaget - som för övrigt röstades ner av den övriga familjen - löd: "Fläsket Spinner." (Pekka i ett nötskal)
Hemma i Piteå ville man inte vara sämre. En f.d. musikerkollega till mig - Stefan Engman, var i början av 70-talet medlem i gruppen "Degen Jäser." En annan av mina forna kollegor Erling Dahlberg, var under en tid en av medlemmarna i "Ragges" från Luleå. Erling var också bandmedlem i "The Tramps", som tidigare nämnts. Många var de popmusiker som senare under 70-talets dansbandsepok, sadlade om till att bli ett renodlat dansband. Så gjorde t.e.x. "The Streaplers", som kort och gott blev - Streaplers. Ett dansband som faktiskt än idag är "still going strong." The Shanes" är också ett välkänt sextiotalsband, som också en tid fungerat som dansband. Listan kan göras lång.

"Degen Jäser," består av pitegrabbarna Tommy Öhlund, Stefan Engman,
Kennet Harnesk, Stefan Berggren och Mats Johansson. Foto: Piteå Tidningen.
Urklipp ur Piteå-Tidningen - den 18 december 1971.

"The Tramps". Erling Dahlberg, Christer Norberg, Lasse Eriksson, Hans
Lundberg. Verksamma 1964-68. Foto: Rune Höglund -64.

"The Flames". Håkan Lundberg, Billy Bergström, Arne Johansson,
Tommy Jonsson, Kjell Dahlberg. Verksamma 1962-66. Kjell Dahlberg
var bror med Erling Dahlberg i "The Tramps." Foto. I Kjell Dahlbergs ägo.

Stefan Engman och Erling Dahlberg blev senare i livet dansmusiker.
Stefan en gång medlem i "Degen Jäser" och Erling i "The Tramps" och
Luleåbandet "Ragges." Här på spelning med dansbandet OPUS från
Piteå. En julikväll 1992, i Skellefteå Folkets Park. Längst t.h. undertecknad
Roger Lindqvist - som faktiskt en gång, året 1972, genomfört en skolkonsert
med proggbandet "Samla Mammas Manna" från Uppsala. Även trummis i
OPUS. Foto: Sune Karlsson.

I Lördagens Piteå Tidning fanns en artikel "Byborna hälsade på våren."
Bildtexten löd: "Fyra odjur och en skönhet i bandet från Rockness, stod
för den musikaliska underhållningen under valborgsmässofirandet i byn.
Från vänster syns; Svante Elfgren, Leif Strandberg, Stefan Engman, Tony
Berglund och Chatarina Bergman. Foto: Staffan Gripenstad.
Urklipp ur PT den 23 maj 2009.
(Basisten Svante Elfgren medlem i The Shanes. Stefan Engman f.d. medlem
i Degen Jäser, Factum, Focus 5, OPUS.)

Vissa uppgifter är hämtade ur Lasse Erikssons bok om "Piteå på 60-talet."
Annat material är hämtat ur eget arkiv.

Som barn tecknade jag mycket. Kunde sitta i timmar med ett ritblock
och en penna. Somliga "konstverk" har jag sparat åt eftervärlden.
Som denna gubbe i tropikhjälm, som jag tydligen gjorde till professor,
med det passande efternamnet "Snillrik." Teckningen gjordes som
elvaåring, den 3 april 1969.

Gårdagskvällens höjdpunkt i TV-rutan var, utan tvekan, Henrik Schyfferts enmansföreställning; "The 90´s - ett försvarstal." I direktsändning, och inför ett fullsatt Cirkus gjorde han upp med sitt förflutna, som mobbad sängvätare från förorten Rosersberg i Stockholm. Starkt gjort av den i vanliga fall så hårt ironiserande Killing-profilen. Där satiren och ironin till sist blev till ett sånt problem, att det återspeglades på privatlivet. Starkt jobbat av den idag betydligt mognare och insiktsfullare Henrik Schyffert.

Henrik Schyffert.

På nattygsbordet just nu: Herman Lindqvists "Sveriges Drottningar."
Ett måste (för den historieintresserade) en bok om svenska drottningar.
Välskrivet och i allra högsta  grad läsvärt, om de ibland rätt så anonyma
kvinnorna vid sidan av sina betydligt mera kända och högljudda
äkta hälfter. D.v.s. kungarna. Rekommenderas!
(Roger Lindqvist)

Började i Rolf Åhmans 1974. Nästan exakt åtta år senare, trettondedagsafton 1982 var det hela över. Sista spelningen var i Harads. Och det var en konstig slags känsla, när jag nästkommande helg inte for iväg på spelning. Det dröjde inte mer än fem månader, innan jag åter igen satt där bakom trummorna fast då i Kjell-Bertils orkester. 1987 "trummade" jag åter ihop de gamla gardet i "Roffes". Fixade spelning hos Folke Sjöberg på "Käcktjärn". Sen så rullade det på nåt år, fast mest på festspelningar, fram till 1991 då vi åter la orkestern i malpåse. Framtiden då? Har inga som helst planer på att återuppta det här med dansmusiken igen. P.g.a den enkla anledningen att jag inte skulle orka. Men visst var det en kul tid de här åren, när vi åkte som ett kringresande teatersällskap runt i Norrland med egen stor orkesterbuss. Det försvinner nog inte ur minnet i första taget, såvida jag inte drabbas av total minnesförlust.

Rolf Åhmans i Kusmarks Folkets Hus 1975. I våra fantasikostymer
såg vi mest ut som en grupp jonglörer inför en uppvisning på
Cirkus Scott. Foto: Håkan Norberg.

-----------------------Spelplaner 1980/81-------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Första spelkvällen med Rolf Åhmans var på "Spiltan" i Boden.

Sista natten med gänget. Edeborg Harads 1982.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Cecils konditori på Storgatan i Piteå, idag ett minne blott.

Bestämde oss för att skippa den dagliga morgonpromenaden. Tog oss en liten sovmorgon istället - kl. 8:05 - men sen kom jag på bättre tankar. Vad var nu det då? Jo, jag skulle gå ut alldeles själv, tyckte jag, medan min hustru återigen föll i djup sömn. Men vad hände då? Jo, då öppnar sig himlens portar på vid gavel. Och där jag stod på bron, påklädd och klar, förstod jag att min hastigt påkommna idé om lite motion helt enkelt regnade bort i takt med det väldiga skyfall som vräkte ner över min omgivning. Så lite smått moloken klädde jag under tystnad av mig. Och nu sitter jag här vid datorskärmen - min vän i nöden - och låter min frustration svämma över. Men hörrni......jag tror bestämt att regnandet har upphört........jo, jag hör alldeles rätt. Molnen hänger fortfarande tunga över lilla Övremarken......men kanhända att jag ändå får mig min promenad i alla fall......eller kanske inte.......? Men förresten, lite regn har väl aldrig skadat någon. Nää, jag tänkte väl det. Okej, nu ska här promeneras, vare sig det är blött eller torrt. Jag bestämmer så - punkt slut!!!!! Ajö!

Läste på text-TV:n, om de två bröder från Södertälje, som förgripit sig på barn, där de yngsta endast var ett år gammal. Vad är det som får dessa i mitt tycke, tragiska existenser att förstöra små oskyldiga barns liv? Sådana sjukliga böjelser får mig (har alltid fått mig) att må fruktansvärt illa. Barndomen, denna viktiga tid i en människas liv, är ju den grundsten som det fortsatta livet och framtiden skall vila på. Att bli utsatt för sexuell och mental våldtäkt, är ett sådant totalt trauma som i värsta fall kan helt ödelägga den som blivit utsatt för detta. Häng ut pedofilerna, med namn och bild. Kanske att det hjälper bättre, än att ge dem vård och terapi? En gång pedofil - alltid pedofil. Barn har rätt att känna trygghet. Trygghet som gör alla våra små, till harmoniska vuxna. Fram för ett pedofilfritt samhälle!

1970 var det valår. Den nye partiordföranden Olof Palme gästade då Norrbotten, tillsammans med sångerskan och skådespelerskan Monica Nielsen. Palme efterträdde Tage Erlander 1969, som socialdemokraternas nye ledare. Värmlänningen Erlander hade då varit socialdemokratins ledare, allt sedan föregångaren Per-Albin Hanssons bortgång 1946. Tage Erlander föddes 1901, han gick ur tiden 1985. Olof Palme var född 1927, och mördades på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986.

Idag har jag följt med sonen till soptippen. Robban skulle bort med en massa ris och bräder, så farsgubben hängde på. Långa köer när vi kom fram. Men vi blev så småningom lotsade förbi alla de andra, p.g.a. att vi aldrig behövde köra förbi den ramp som brukligt är, när man kastar sopor. Ris och virkestömmningen, är åt ett helt annat håll. Åkte ut med cykeln lite senare, for förbi Robban ännu en gång. Tillsammans så åkte vi hos farmor, för en liten pratstund och en kopp kaffe. Nu är jag åter igen hemma, sitter vid min dator och leker i vanlig ordning med bokstäver. Elisabeth sitter ute på bron och stickar sockor. Troligtvis är det mina hon håller på med. D.v.s. de som jag ska dra på mig nästkommande vinter, när termometern visar -25, och snödrivorna ligger lika högt som taket på vårt Älvsbyhus. Brrrrrrrr. Får man säga sånt när det råder sommarvärme ute? Jo, det är klart man får - jag har ju nyss sagt det.

Robban. Foto: Roger Lindqvist.

I vanlig ordning gjordes även denna morgon en tidig promenad. Vädret var det bästa tänkbara, så det var - och är - en ren fröjd, trots den tidiga timman, att vara ute i Guds fria natur. Hämtade Norah hemma hos Andreas och Jennie efter våran frukost. Hon är kvar hos oss än. Norah har som brukligt varit en väldigt snäll flicka. Just nu håller farmor Elisabeth på att ge henne lite mat. Vad hennes farfar gör, ja, det ser ni väl själva. Skriver (som vanligt.)

-------Urklipp ur Piteå Tidningen den 11 april 1969---------

"Febril verksamhet vid nya Bergsviksbron"

"Bärbalkarna för nya Bergsviksbron börjar nu ta form. Om 3-4 veckor
skall stålkonstruktionen vara på plats, men bron kommer inte att
öppnas för trafik förrän i december." Foto: PIteå - Tidningen.

"I december kommer piteborna och även andra trafikanter för den delen
att få en välkommen julklapp. Då skall nämligen nya Bergsviksbron stå
klar för att ta emot trafiken. För närvarande råder en febril verksamhet
på arbetsplatsen. Tredje och sista betongkassunen står stadigt på älv-
botten, och gjutningsarbetena ovan för vattenytan är igång. Det gäller
även norra brofästet. Bärbalkarna av stål börjar också ta form. En första
sektion på 125 m. finns redan ute på betongpelaren. Totala längden
kommer att bli 252 m. Dessa balkar tre m. höga och ca 15 mm tjockt
stål, väger sammanlagt 500 ton. -Det är ovanligt lätta balkar, säger
platschefen Bo Bergman. Men det är ett specialstål från Domnarvet
och bron kommer garanterat att hålla för de fordon som får trafikera
E4:an."

Gamla Bergsviksbron - invigd 1936.

Sammanställning: Roger Lindqvist.

Tidig morgonpromenad vi två, jag och Bettan. I ett alldeles underbart och härligt vårväder (sommarväder). Sedan hem, ta en dusch, därefter en god frukost ute på bron. En kopp kaffe med kaka (2 st.) - har alltid varit nåt av ett "kakmonster" - Därefter en stunds läsning av Piteå Tidniningen. Ro, avkoppling och en stillhet som jag verkligen faktiskt behöver, trots att jag "bara" är hemma. Krafterna är inte längre detsamma som när jag var i arbete för några år sedan. Långt därifrån. Men det är ju också själva förklaringen till varför jag inte längre jobbar.

Nästan ingen tv igår. Tittade på 3:ans "Sjukhuset" stängde sen av. Istället inriktades all min kraft och energi på att nedteckna och färdigställa en historia om min farfars kusin, kronojägaren Ludvig Englund och hans liv och leverne. Han hette Lindqvist vid sin födsel, 1873 i Hemmingsmark. Men tog sedan värvning som indelt soldat, under namnet Svärd. Och bosatt i Svensbyn. Ludvig bytte sedan efternamn till Englund, och blev efter soldattiden kronojägare, med adress bl.a i Fagerheden. Det och om mycket annat, handlar denna historia om. Har även intervjuat hans ena dotter Greta, som vid 88 års ålder var hur klar i tanken som helst, när hon berättade minnen om sin far. Kanske- kanske inte, så kommer det någon gång in på "Ditt oDatt" i PT?

Ute på tidig morgonpromenad, på bl.a. "mammas gata."

Färdigställde igår historien om min farfars kusin, soldaten och
kronojägaren Ludvig Lindqvist-Englund (1873-1957).

-------------Urlipp ur PiteåTidningen---1964---

------Ur Piteå-Tidningen, den 10 januari 1957-----
"Piteås brandväsende - förstärks med en brandbil"

"En av brandbilarna för vilken körförbud utfärdats. Som synes verkar
den inte alls fallfärdig."
"Vid en inspektion av de tre brandbilarna i Piteå stad visade det sig
att två av brandbilarna var i sådant skick att den inspekterande mynd-
igheten såg sig föranlåten meddela körförbud. En av brandbilarna i
Vargbacken var även i sådant skick att den måste genomgå en över-
syn och reparation."

En härlig stund i vårsolen. Ja, det fick vi häromdagen, när Norah kom på besök. Även Gerd  - min syster tittade förbi -. Så där satt vi - jag, Elisabeth, Norah och som sagt syrran. Vad vore då lämpligast? Jo, att plocka fram kameran naturligtvis, för att föreviga det hela.

Elisabeth, Gerd och Norah - njuter av vårsolen, på våran bro hemma i
Hortlax. Foto: Roger Lindqvist.

Annons ur Norra Västerbotten den 12 maj 1967

Gick på en tidig morgonpromenad imorse, jag och Elisabeth. Kanske lite längre än vad vi hade planerat. Men det var en skön känsla, när vi sen kom hem. Efter en välbehövlig dusch, åt jag min frukost och kände mig väldigt nöjd och belåten, över att denna promenad blev av. Nåja, vi har varit ganska så på alerten vad gäller motion ett bra tag. Att gå ut i naturen en tidig morgon, när allt är så stilla, ja, det är faktiskt att rekommendera för alla motionärer. Vi upplever just nu, här på vår lilla fläck i det stora universum, en sommarvärme som lockat fram gröna blad på våra björkträd. En liten aning om att sommaren snart, mycket snart, är i antågande.

En annan typ av värme kom oss tillhanda igår, när vårt lilla kära barnbarn var här hos oss. Hennes närvaro skapar också värme, en sån där som även själen mår bra av. Hon är ett litet energiknippe vår lilla Norah. Det är en fröjd att få vara delaktig och närvarande i hennes utveckling, för gissa om det går undan. Hon pekar och pratar - på babyspråk - hon är hela tiden med i det som händer och sker. Det finns inget som undgår hennes skarpa blick. Hon är det käraste som finns, och vi njuter av hennes närhet, varje minut och sekund.

ROLF ÅHMANS  orkester - Älvsbyn.
Foto: Björn Berg 1978.
---------------------------------Spelplaner 1978/79-------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

EP-skiva - inspelad i Studio-Skelton i Skellefteå, maj 1978.
Producent och tekniker: Tommy Forsséll.
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Single-skiva - inspelad i studio-KN i Skellefteå, 1981.
Producent och tekniker: Kjell Nästén.
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag är Norah hos sin farmor och farfar. Hon har just fått sin mat, nu
ligger hon ute i sin vagn och sover.

Grattis Norge till en välförtjänt seger. 387 poäng talar sitt tydliga språk, nåt av ett rekord i melodifestival sammanhang, vad jag kan förstå. Snälla söta vackra Malena - förlåt mig för att jag slumrade till under ditt framträdande. Det har varit en lång dag, därav min välförtjänta sömn i tv-soffan. Men som tröst kan jag säga, att jag blev visst lite smått förälskad i dig och din låt. Tror inte att min hustru tar illa upp när jag så här på småtimmarna lättar mitt hjärta, och bedyrar dig min beundran. Du är all heder värd.

Den 29 juli 1970.

Robert, Jannice, Andreas, Jennie, Norah, Elisabeth och jag, träffades idag hemma hos min mor, för fortsatta hyllningar på hennes 80-årsdag. En trivsam stund tillsammans. Norah blev så småningom trött, och måste sova. Vi två, jag och Bettan, fortsatte sedan till Muskus - som ligger i Vistträsk - för att hälsa på Solbritt och Kjell. Kom hem för en liten stund sen. Ska titta på Melodifestivalen ikväll, hoppas nu bara att Sverige kan skrälla till ordentligt. Adios!

Hälsade på hos Solbritt och Kjell idag.

Muskus - en naturskön plats på vår jord. Beläget i Vistträsk, inte långt
från Älvsbyn.

Kjell, Elisabeth och Solbritt vid datorn.

En utsökt utsikt från deras köksbord, ut över Muskussjön.

Sedan finns det så mycket annat vackert att titta på. T.e.x. Solbritts alla
blommor.

Blommor så långt ögat kan nå.

Ännu mer blommor.

Biodling, är ett av makarna Holmboms stora intressen.

Ute på deras tomt i Muskus, står detta KABE-vagn, som vi ägt en gång.
Vi sålde det för ett antal år sedan.

En objuden gäst har flyttat in i vår skorsten, på den gamla fastighet
som står på vår tomt - mitt gamla föräldrahem -. Som jag kan se rör
det sig om kajor. Enligt uppslagsverket Wikipeda, finns denna fågelart
i södra och mellersta Sverige. Men har under 1900-talet alltmer utbrett
sig. "Kajan är talför och kan skränande dra omkring." Stämmer på pricken.
"Kajan föredrar existerande hålor, som t.e.x. hackspettshål eller skorstenar."
Jajamen, liknar absolut våra parasiterande gäster. Nu kanske nån tänker
att man kan sätta ett nät över ingången till skorstenen. Precis vad jag också
tänkt. Det finns bara ett problem. Senaste gången jag klättrade upp på
taket, drabbades jag av en-nära-döden-upplevelse. Det blev helt enkelt
alldeles för högt. Sen dess så passar jag mig noga för att befinna mig
alltför högt upp, ovanför marken. Det känns helt enkelt inte bekvämt.
Så som det ser ut just nu, så får herr och fru kaja med barn, fortsättningsvis
bo kvar i den Lindqvistska skorstenen, på obestämd tid. Ingen vräkning är
för stunden inplanerad.

Gamla vänner från förr. Häromdagen stötte jag på en gammal spelkompis, för första gången på flera år - som jag nämnt i ett tidigare inlägg - ikväll ringer en annan, Sven-Åke, som jag heller inte hört av på väldigt väldigt länge. Plötsligt reser man bakåt i tiden. Man minns de där sakerna som om det vore igår. Nästan en euforisk känsla, strömmar rakt genom ens kropp. Sven-Åke spelade bas i det band där jag också var medlem, åren 1974 - 1982. Året därpå, 1983, startade Sven-Åke en inspelningsstudio, där han också arbetade som ljudtekniker. En av hans produktioner var en LP-inspelning där jag medverkade som trummis. Sen skildes våra vägar, han flyttade vidare till en annan stad, och kontakten upphörde. Men det har sen dess hänt att vi haft en viss telefonkontakt, med varandra. Och varje gång vi talas vid kretsar diskussionen naturligtvis om musik. På senare år, har vi i gamla Rolf Åhmans - Hasse, Sune K. och jag, ringt åt varandra någon gång då och då. Och ju äldre man blir, desto viktigare tycker jag det är att kunna samspråkas. Kanske ett ålderstecken? Hur som haver så uppskattar jag verkligen dessa möten.

ROLF ÅHMANS 1981. Fr.v. bakre raden: Hasse Eriksson, Sven-Åke
Andersson, Roger Lindqvist. Främre: Fr.v. Sune Andersson och
Gunnar Sandbladh.

Hasse och jag håller fortfarande kontakt. Sune mötte jag häromdagen,
efter några år. Sven-Åke, Sunes bror, ringde till mig, vi hade dessförinnan
inte träffats på flera år. Gunnar Sandbladh vår fine saxofonist, organist
och sångare, avled 2002 i en ålder av 51 år.

Det är inte utan att det spritter en aning i "trumslagarnerverna" när namnet Käcktjärn förs på tal. Under mina aktiva år som musiker, 1972-1999, upplevde jag många högtidsstunder på Käcktjärnslogen Bölebyn. Rolf  Åhmans, Kjell-Bertils och OPUS, med alla dessa tre band har jag genom åren besökt den populära danslogen. Där det som oftast varit smockfullt med dansglada människor. Käcktjärn lever ju fortfarande kvar som uppskattat sommarnöje, och även "danspappan" himself, Folke Sjöberg, håller än i denna dag i trådarna.

Repotage i Piteå Tidningen sommaren 1983, om fenomenet
Logen Käcktjärn. Denna kväll när PT var på besök, spelade vi i
Kjell-Bertils inne i den fullsatta logen.
Foto: Roland Lundström

Nöjesprofilen Folke Sjöberg t.h. ägare och arrangör till Logen i
Käcktjärn, med "SLUTSÅLT- skylten" i sin hand. Juli 1983.
Foto: Roland Lundström

Logen Käcktjärn våren 2008. Foto: Roger Lindqvist.

Omklädningsrum för orkestrar. Foto: Roger Lindqvist.

På baksidan av logen, tog vi in våra instrument och tillbehör.
Foto: Roger Lindqvist.

Ingång mot scenen. Foto: Roger Lindqvist.

I den röda stugan bredvid danslogen, betalade Folke ut gaget till
den orkester som spelat under kvällen. Kanhända att
man även fick sig en kopp kaffe också. Foto. Roger Lindqvist.

Naturligtvis fanns här en Sibylla också. Med hamburgare, varm korv
och läskedrycker. Foto: Roger Lindqvist.

För den täta trafiken fanns som synes en stycken vändskiva.
Foto: Roger Lindqvist.

Ett större dansgolv har byggts, så att publiken även kan dansa litegrann
ute i det fria. Foto: Roger Lindqvist.

En äkta genuin timring, vittnar den här bilden om. Foto: Roger Lindqvist.

Logen ur en annan synvinkel. Foto: Roger Lindqvist.

Utsikt mot den stora vägen. En danskväll är det ringlande köer, hela
vägen upp mot danslogen. Foto:Roger Lindqvist.

Robert och Jannice väntar sitt första barn till hösten. D.v.s. ytterligare ett nytt litet barnbarn för Elisabeth och mig. Farmor och farfar dubbelt upp med andra ord. I början av november ska enligt uppgift den beräknade nedkomsten ske. Det betyder också, att Norah därmed  får sin första kusin.

Robert och Jannice ska bli föräldrar, för första gången.
Nedkomsten beräknas till i början av november.

ROLF ÅHMANS orkester - ÄLVSBYN. Fr.v. Gunnar Sandbladh, Roger
Lindqvist, Sune Andersson, Hans Eriksson, längst bak Jan-Olof Höglund.
Foto: Henning Höglund
------------------------------SPELPLANER 1976/1977-------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------

ROLF ÅHMANS i Logen Långträsk 1974.

ROLF ÅHMANS - Skellefteå Folkets Park 1977.

ROLF ÅHMANS ORKESTER - ÄLVSBYN
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPELPLAN 1974 - 1975

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Annons från 1951

Byggår - 40-talets början? Enligt uppgift. Foto: Roger Lindqvist

-"Roger!" Ropade en mansperson, när jag just klivit ur bilen på parkeringsdäcket inne i stan. Rösten visade sig komma från en gammal vän och kollega, från dansbandsåren. -"Det var länge sen," Sa jag, när jag såg vem det var som ropat på mig. Mannen med den svarta jackan, var ingen mindre än Sune A. vår gitarrist, saxofonist och sångare i dansbandet Rolf Åhmans. -"Hur mår du?" Var den första frågan jag fick. När vi sen avklarat alla artighetsfraser, frågade han mig om jag ville träffas för att spela till sommaren. "Jo, Sune K. ringde mig för ca en månad sen. Han berättade om planerna att träffas, och jag sa att det går väl bra." -"Jag har hört, att det är flera av de gamla banden som ska träffas, för att eventuellt spela ute nånstans." Sa Sune A. och tittade på mig. Jovisst, vore det väl trevligt att åter sammanstråla för att minnas gemensamma minnen. Och få spela de där gamla låtarna en gång till, innan allt är försent. Vi får väl se vad som händer. En sak vet jag, det var hur roligt som helst att träffa Sune A. efter så många år.

Så här lät det i nyhetsprogrammet "TV-Nytt" söndagskvällen den 30 juli 1972: "Flerfaldige ishockeyspelaren Lennart "Lill-Strimma" Svedberg, omkom tidigt på söndagsmorgonen, två km norr om Sundsvall. Svedbergs bil kom av okänd anledning över på vägens vänstra sida, där den kolliderade med en orkesterbuss. Lennart Svedberg torde ha avlidit omedelbart.

Ja, det var under en hemfärd från mina kusiner i Gällivare, den här sommaren 1972, som jag fick vetskap om "Strimmas" tragiska bortgång. Den elegante hockeybacken som med sin stora kunnighet åkte skridskor rakt in i alla intresserades hjärtan. "Lill-Strimma" som vid nåt tillfälle kallades för hockeyrinkens Michelangelo, artisten, konstnären. Hockeyspelaren som genom sin närvaro, var en garant för seger över ryssar, tjecker, kanadensare och finländare. Så plötsligt fanns han där inte längre, därute på banan som vi varit vana att se honom. 28 år gammal packade han sin trunk för allra sista gången, och där nånstans där hav möter himmel, gick han in i sin sista vila, naturligtvis med den gula landslagströjan med nummer 4 där bak på sig. Så gjorde hockeylegenden "Strimma" sin sorti.

"Strimma" började karriären i dåvarande Wifsta/Östrands IF, sedmera Timrå IK 1960-62. Grums IK 1962-63, Brynäs IF 1963-67, Mora IK 1967-69, Timrå IK 1969-72. Debut i Tre Kronor som 18-åring, gjorde 120 A-landskamper, samt SM-guld 1964, VM-silver 1969-70, VM-brons 1965-71.

Snart 40 år efter den tragiska morgonen, sitter jag här med en liten klump i halsen. På nåt sätt är jag tolv år igen. Sitter med min pappa framför vår svartvita tv, med ett glas mjölk och mammas nybakade bullar, och bara andlöst väntar att mina hockeyhjältar ska skrinna ut på Johanneshovs blanka nyspolade is ännu en gång. Och att min pappa och jag gemensamt ropar ut vår glädje, när "Lill-Strimma" i tredje periodens 17:e minut, gör mål på ett hårt slagskott, på den i vanliga fall så omutlige målvakten Viktor Konovalenko. Hur matchen slutade? Ja, med vinst. Tack vare artisten "Lill-Strimma", med siffran fyra där bak på ryggen.

Lennart "Lill-Strimma" Svedberg. Död sommaren 1972.
Endast 28 år gammal.

Urklipp ur Piteå Tidningen den 24 juni 1970. Parkvärden Curt Nilsson
var min 1:e trumlärare på kommunala musikskolan 1968/69. Curt var
i grunden trumpetare, med undervisade även i slagverk.

Hamnen i centrala Piteå, som det en gång såg ut. Till vänster skymtar
Polishuset, som stod klart för inflyttning 1965. Tidigare inrymdes
polisstationen i nuvarande museet på Rådhustorget. Fotografens
position när denna bild togs, är någonstans i närheten av där "Sjöbodan"
finns nu idag. Till höger i bild finns ett vitt fartyg, där "COOP FORUM" nu
ligger.

...............smakat mazarinkakan!" Och vet ni vad? Den liksom smälte i munnen. T.o.m. våran katt Sessan tyckte om den. Det vill inte säga lite, för magen till kräsmagad katt finns inte norr om Dalälven, ja. Sessan alltså. Pelle däremot, han som i vanliga fall äter det mesta, han ville inte ha. Världen kan va´bra konstig ibland. Elisabeth och Pelle har en gemensam "mysplats" ute på vår bro. När Bettan sätter sig, händer det att Pelle blir en aningen sur. Man liksom ser hur mungiporna hänger, - på Pelle alltså - och hur han blänger på Elisabeth som tagit hans plats. Jo, det är en i högsta grad egensinnig kisse vi har, väldigt social och pratsam. Det skulle inte alls förvåna mig att han även snart börjar att prata också, på riktigt. Ja, i mina ögon är vår älskade kisse litegrann av mänsklig natur.

Elisabeth bakar idag. Och den ljuvliga doften av nygräddad mazarinkaka sprider sig genom hela huset. Måhända att det blir en kopp kaffe och en smakbit lite senare?

Popgruppen The Hounds bildades 1965 och upplöstes 1968.
Medlemmar: Jan Ahlén, Henrik Salander, Lars Wallander,
Jan Bråthe och Janne Önnerud.
Hits: The Lions SleepsTonight, Sealed With A Kiss, Exodus,
The Gipsy Cried, Very Last Day.

Konferencieren: "Liz" ( Elisabeth Lundberg ) blev sedemera
sångerska i Yngve Forssélls orkester från Skellefteå.

Pelle, våran snart 6-årige hankatt, har den senaste tiden sett  lite grå och sliten ut. Ständigt nattvak har tärt på krafterna. Hans morrhår hänger, och den förut så stiliga pälsen ser allmänt glåmig ut. Häromdagen, när jag undrade hur han mådde, blängde han lite snett på mig, utan att säga det minsta ljud. Jag har i egenskap av husse, blivit väldigt orolig. Och ännu mer bekymrad blev jag igår, när hans syster, Sessan, avslöjade att hennes bror umgås med allvarliga planer om att emigrera till landet Kattomanien. Hon berättade även att  Pelle redan köpt en enkel biljett, och att resväskan ligger färdigpackad under sängen i sovrummet. Måste få honom på bättre tankar - innan allt är försent. Ringde kattakuten för rådgivning. Där sa man att det är vanligare än man tror att katthannar i 6-års åldern, drabbas av sådana här existensiella livsproblem ibland. Men här gäller det att handla fort, innan Pelle tar sitt pick och pack och reser hela vägen till det förlovade Kattomanien. Pelle är en äkta Hortlaxbo, och skall också sån förbli. Fortsättning följer - tror jag - .

Pelle, har den senaste tiden blivit väldigt allvarlig och fundersam. Som på
den här bilden där man faktiskt ser hur han lagt pannan i djupa veck.

Sessan, Pelles storasyster, avslöjade häromdagen den obehagliga
nyheten, att hennes lillebror köpt enkel biljett till Kattomanien. Sessan
är liksom vi, väldigt orolig över sin brors beteende.

I vintras blev Pelle omhändertagen p.g.a. kattfylla. Sedan dess har han
 inte varit sig riktigt lik.

Min digitalkamera - har dött. Den dog efter ett fall på knappt en halvmeter, när jag var i färd att överföra bilder till datorn. Trots intensiva räddningsförsök stod kameralivet inte att rädda. Så nu sitter jag här och minns den tid vi fick tillsammans, min kära kamera och jag. Och medan jag fäller en och annan tår, är jag samtidigt glad att den har det bra däruppe i kamerahimlen. Men.....livet måste gå vidare.

Detta är en annan kamera som jag har i min ägo. Den har sedan länge
uppnått välbehövlig pensionsålder, och står nu mest och samlar damm.

En bild på SSU:s nyvalda styrelse i Piteå, året 1969. Bakre raden: Kent
Lidman, studieledare, KÅ Hammarstedt, sekreterare, Per-Mats Öberg,
ersättare, Per Åkerlund, vice kassör. Mellersta raden: Richard Johansson,
kassör, Anders Sundström, ordförande, Göte Larsson, ersättare.
Främre raden: Ewa Hedqvist, vice ordförande samt Britt Larsson, ersättare.
Foto: Piteå Tidningen

Kent Lidman - min kusin - jobbar som reporter på Nord-Nytt i Luleå. Har
tidigare varit journalist på NSD. Son till Gösta och Malin Lidman.
Per-Mats Öberg - anställd på vägverket.
Anders Sundström - VD på Folksam sedan 2004.
Ewa Hedqvist-Petersen - f.d. EU-parlamentariker. Gift med Karl Petersen
kommunalråd i Luleå. Dotter till journalisten Harald Hedqvist och barnmorskan
Irma Hedqvist.

Leif "Honken" Holmqvist stor målvaktsidol i Tre Kronor under en följd av år.
Här i ett porträtt i veckotidningen ALLAS inför VM i Prag 1972.

Åskan Oskar har varit på besök. Ett ganska rejält sådant vill jag påstå. Efter att han demonstrerat sin styrka, vände han snabbt hemåt igen. Kanske att han liksom jag ska titta på Tre Kronors bronsmatch mot USA? Åskan Oskar återvänder nog vad det lider, skulle jag tro. Kanske inte i detta nu, utan lite senare, till sommaren kan tänkas?

Norah och Andreas återvände hem till mamma Jennie vid lunchtid. Kul att få rå om dem båda "på heltid" s.a.s. Robert och Jannices brorsa har också varit hit ett tag under dagen. Jannice har jobbat hela helgen på ICA Lundmans. Robban åker som vanligt iväg mot Arjeplog i morgon. En ny arbetsvecka börjar. För mig personligen, slutade arbetsveckorna i augusti 2002. Är inne på mitt sjunde "hemmaår" faktiskt litegrann skrämmande tycker jag. Tiden är obarmhärtig. Den bara susar förbi, ibland i 200 km/tim. Nu kallar TV:n åter. Första perioden är slut, ställningen står fortfarande 0-0.

Inatt sover Andreas och Norah här. Mamma Jennie var uppbokad med lte andra saker. Så ikväll blir det mys med barnbarnet Norah. Daniel är också hemma - för tillfället - han har fått sig ett fika med sin morsa och farsa. Kaffe och en bit butterkaka, inte fy skam.

Lillan har hittat sin lekhörna hos farmor och farfar.

På väg 365, 23 km från Norsjö i Västerbotten, ligger den lilla byn Kvarnåsen. I augusti 1984 hade vi i Kjell-Bertils orkester från Piteå, kontrakterats för en spelkväll som f.ö. var tänkt skulle bli min sista spelning med bandet. Med på resan följde också min tilltänkte efterträdare Ingemar Danielsson. Det där med sista, skulle senare visa sig inte riktigt stämde. Nästan på dagen ett år efter jag tagit avsked, ringer kapellmästaren Robert Öberg. Ingemar hade sagt upp sig, och man ville ha mig tillbaks. Kjell-Bertils hade vid denna tidpunkt bestämt att lägga ner verksamheten. Och den allra sista spelningen var inplanerad att gå av stapeln en januarikväll på Folkets Hus i Piteå. Därför var beslutet ganska så lätt. Jag spelade återstoden av de redan inbokade speljobben med "Kjelles" som vid det här laget funnits alltsedan 1968.

En augustikväll 1984 spelade jag min sista spelning med Kjell-Bertils
i Västerbottniska Kvarnåsen. (Trodde jag)

Nästan på dagen ett år senare - 1985 - ringer Robert Öberg och
frågar om jag kan spela återstoden av deras speljobb, fram till
januari 1986.

Så var instrumenten på plats - dags för kvällens första dans.

Kjell-Bertils orkester anno 1970. Fr.v. Bertil Granberg, Conny Danielsson,
Robert Öberg, Kenneth Gran och Kjell Andersson.

Urklipp ur Piteå Tidningen den 5 november 1971.

Kjell-Bertils på Forum i Älvsbyn 1971.

1973 firade orkestern 5 års jubileum. Man passade också på att göra
en skivinspelning i en studio i Örnsköldsvik.

Orkesterkort från 1975. Bakre raden: Conny Danielsson, Ulf Degerman,
Kenneth Gran. Främre: Fr.v. Bertil Granberg, Kjell Andersson och
Robert Öberg.

Kjell-Bertils 1978. Bakre raden: Robert Öberg, Thomas Åström,
Kjell Andersson. Främre: Bertil Granberg, Ulf Degerman och Allan
Lundström. 1978 kom gruppens tredje platta ut. Inspelad i studio
"Skelton" i Skellefteå.

1982 började jag i Kjell-Bertils. Första spelningen var på Furulogen i
Kalix. Fr.v. Allan Lundström, Thomas Åström, Roger Lindqvist, Kjell
Andersson och Robert Öberg.

Repertoarlista från januari 1984. Kjell-Bertils.

Kjell-Bertils spelplan: 1982-1984.

Kjell-Bertils fanns med i den stora "Dansbandsboken" som utkom 2003.

Kjell-Bertils på Folkan i Piteå februari 1983.

Kjell-Bertils och Rolf Åhmans sida vid sida.

Sommaren 1982  på "Käckis" i Bölebyn.


Sista spelkvällen på Folkets Hus i Piteå, medverkade: Robert Öberg,
Conny Danielsson, Allan Lundström, Roger Lindqvist, Tomas Eriksson,
Håkan Norberg och Kjell Andersson.

KJELL-BERTILS ORKESTER (1968-1986)

Text och minnesbilder: Roger Lindqvist.

Bert-Ola Nordlander lagkapten i Tre Kronor inför VM i Prag 1972.
Artikeln hämtad ur veckotidningen ALLAS.

Regntunga skyar, ja, det var en gammal slagdänga med Gunnar Wiklund. Idag sjunger jag detsamma. Nåja, kanske inte direkt sjunger, utan tänker när jag tittar ut genom vårt köksfönster. Regnet det bara öser ner, var en annan hit men med Siw Malmkvist. Regnet har ännu inte kommit, men det verkar som om det inte är så långt härifrån. Har ätit laxpudding, mycket delikat maträtt som Elisabeth gjort, och fastän jag inte är så förtjust i lax i vanliga fall, så tycker jag att detta faktiskt är en höjdare.

Vädret ja, ett favoritämne som sysselsatt vår mänsklighet i tusentals år. Och som synes fortsätter att göra. Gråmulna dagar är bland det värsta jag vet. Soliga dagar, ja, då är allt precis tvärt om. Men jag får väl gå ut på våran köksbro, ställa mig i "Jussi-Björling-ställning" och utbrista i: "Regntunga skyar, vartän jag går nån sol finns ej mer........"

Jag ställer mig på vår bro, i "Jussi-Björling-ställning" och sjunger ut i:
"Regntunga skyar, vartän jag går, nån sol finns ej mer............"

Texten som följer skrivet i brevform, skrevs aldrig i det verkliga livet. Allt är en produkt av min egen fantasi. Jag har under många år fascinerats av de många emigrantöden, som i en tid för länge sedan sökte sig en bättre och drägligare tillvaro i det nya landet Amerika. Eftersom jag i min egen släkt har anförvanter, som gjorde denna resa "over there" har jag på rätt nära håll, kommit dessa personer, s.a.s "in på livet." Fantasin har satts i rullning vid flera olika tillfällen, och resultatet blev denna text som skrevs sommaren 2007:

"När jag författar dessa rader har jag just anlänt till ett ungkarlshärbärge i Duluth. Ankom för någon dag sedan, är ännu icke i arbete, men hyser goda förhoppningar att få plats i massafabriken. Resan över var stundom orolig, oceanen visade sig från sin värsta sida, och båten for som en liten vante i den hårda vinden. Men jag hade god förtröstan, om att allt skulle gå mig bra. När stormarna så småningom bedarrat, fick alla ombordvarande äntligen ro i sina uppjagade sinnen. Det är märkvärdigt hur liten man känner sig som människa, när naturens element visar sitt raseri. Känns skönt att åter ha fast mark under sina fötter. Sjömansyrket skulle nog icke vara mig lämpligt, det har jag genom denna Atlantresa fått erfara.

Kom i lag med en smålänning som heter Nilsson. Han reser ensam som jag, och är skriven i Jönköpings stad. Han har en flicka därhemma som han är trolovad med. Till våren har han sagt, att de två ska gå till prästen, men först ska Edvin, som han heter, ordna bostad och jobb så att hans flicka kan komma hit över. Själv hoppas jag hitta lämpligt arbete, jag skräms icke för att slita hårt, det vet ni ju kära mor och far. Hoppas hitta mig en bostad här i trakterna, för att känna dräglighet i tillvaron. Om nu så icke blir fallet styr jag måhända kosan mot det soliga Kalifornien, som jag hört så mycket gott om. Där lär de ju plocka apelsiner direkt från träden, låter nästan som en Edens lustgård.

Världen är stor, och avstånden därefter, en väldig ocean skiljer ju oss åt. Visst vore det bra om vi hade en bro över havet, som vi kunde få använda när längtan blir för stor. Men när ni nästa gång ser fullmånen lysa på himlavalvet, tänk då på att samma måne syns här i det nya landet också. Visst känns detta märkligt? Likaså när solen bränner er en sommardag, så värmer den Amerikas innevånare också. Låt detta komma in i edra tankar, så känner vi kanhända en form av gemenskap, fast på avstånd. Det finns så mycket mer att berätta, om alla de människor jag mött under resans gång. Om alla de storslagna intryck som lämnat så många outplånliga spår i mitt norrländska hjärta. Men allt detta, får bli er berättat i ett senare brev.

Var nu kära föräldrar icke oroliga för min del. Jag är ju en sann överlevare, om detta har vi ju samspråkat om en hel del, medan vi ännu voro tillsammans. Förbli i Herrens glädje och rika välsignelse. Guds frid till eder. Hälsa alla släktingar därhemma, önskar en trött men i sinnet glad emigrant. Eder son Olof."

Text: Roger Lindqvist 2007.

Den 30 juli 1994 spelade vi i dansbandet OPUS upp till dans under Piteå Dansar och Ler. Under dagen, flera timmar före spelningens början utfördes det obligatoriska soundchecket. Vid samma tidpunkt sände Sveriges Radio, programmet Svensktoppen med programledaren Kent Finell strax utanför den plats där vi höll till. När sändningen var över och den tekniska personalen packade ihop kablar o.s.v. fick jag detta s.k. "körschema" ur Kent Finells hand. Se här nedan.


Programledaren för Svensktoppen under Piteå Dansar och Ler 1994 -
Kent Finell.

OPUS spelade upp till dans under PDOL - 94.

Idag har vi tillbringat nästan all vår tid utomhus. Har startat åkgräsklipparen för första gången sen i höstas. Den gick igång hur bra som helst. Robert och Jannice har varit mig till hjälp med lövkrattningen, så nu är det mesta bortstädat. Solen har kastat sina värmande strålar mot oss hela dagen, och vi har alla tackat och tagit emot. Har även hunnit med en liten tupplur i trädgårdsstolen, kände att jag verkligen behövde träffa John Blund ett litet tag. Han tog emot mig med öppna armar, och när han sen skulle kasta sitt obligatoriska sömnpulver i mina ögon sa jag bestämt ifrån att: -"Se nu till att jag inte sover för länge. Väck mig om si så där 10 minuter." Och detta han gjorde. Säga vad man vill, men den där John Blund han kan man minsann lita på.

Fortsätter min presentation av gamla hockeyidoler från förr. Idag har
turen kommit till Hans "Virus" Lindberg. Artikeln är hämtad ur vecko-
tidningen ALLAS från 1972.

Idag är en sån dag när man helst vill slippa gå ut. Våra katter som trivts förträffligt de senaste dagarna, i det härliga vädret ligger inne idag ihopkurade på varsitt håll. Daniel är ledig idag, så han har passat på tillfället att hälsa på sin mor och far. Just nu sitter han vid bordet och äter. Ska hämta min mor om en stund. Elisabeth ringde henne i morse och frågade om hon ville komma hit och hälsa på. Och det ville hon. Huvudvärk och litegrann snorig, ja, det är läget för undertecknad idag. Intressant eller hur? Låter definitivt inte så värst glamoröst, men sånt är livet.

Jennies pappa mår efter omständigheterna väl. Han är hemkommen till lasarettet i Piteå, så nu finns han i alla fall på "hemmaplan." Skönt för alla de anhöriga.

1960 gick Olympiaden i Rom. Därav denna reklam.

Apropå inlägget om min pappas kusin, jazzmusikern Gösta Eriksson, glömde jag en kuriosa detalj. I Tidningen "Accordion-Journalen" - en tidskrift för dragspelsmusik - från maj 1956 står följande att läsa: "Chris Dane med sin trevliga orkester som består av Robert Brostedt - altsax, Sven Olsson - gitarr, bas, Ulf Carlsson - trummor, Gösta Eriksson - piano, dragspel, har i sommar åtskilligt att göra. Hälsingborg 3 veckor på "Parapeten" (restaurangen ni säkert hört talas om från utställningen i somras) i juli. F.ö. folkparker sen är det eventuellt tal om en turné i tidningen "Min Melodis" regi från första september 3 och en halv månad framåt." Efter sejouren hos sångaren Chris Dane påbörjade Gösta sin anställning i Seymour Österwalls orkester. Gitarristen i Chris Danes orkester Sven Olsson, är troligen den man som under 70-talet blev känd som Povel Ramels gitarrist i ett antal TV och skivinspelningar. Sven Olsson avled våren 2008 i en ålder av 78 år.

Min fars kusin Gösta Eriksson föddes i Hortlax 1931. Redan i tidiga år visade Gösta prov på en enastående musikalitet. Vid 21 års ålder, flyttade Gösta till Stockholm för att påbörja studier vid Kungliga Musikaliska Akademin. Huvudinstrumentet var piano, men Gösta lirade dragspel och kontrabas med lika stor finess. Så småningom engagerades den f.d. Hortlaxgrabben i Seymour Österwalls orkester. Där mötte han en annan norrlänning, nyligen bortgångne tenorsaxofonisten Allan Lundström. Med Seymours turnerade Gösta Eriksson landet runt. Bl.a. spelade Gösta vid några tillfällen på hemmaplan, på festplatsen Öholma vackert belägen ute i Piteåälven. Gröna Lund var ett annat av många ställen som det populära Seymour Österwalls spelade på. Gösta blev kvar i bandet fram till att det upplöstes 1960. Kapellmästare Österwall blev då chef för Folkparkernas Centralorganisation.

Gösta Eriksson knöts senare till Arne Bills orkester. För att också under en period ingå i det band som turnerade tillsammans med den danskfödde sångaren Chris Dane. Mellan de olika engagemangen, var Gösta Eriksson även en tid sin egen med spelningar på restauranger, huvudsakligen då i Stockholmstrakten. 1965 blev Gösta Eriksson troende. Hans andliga hemvist blev inom Pingströrelsen, inom ramen för LP-stiftelsen. För några år sedan drabbades Eriksson av en stroke, som fick till följd att han idag endast kan spela med ena handen. Men säger Gösta:"Det går lika bra med höger hand, bara man får ha en bra gitarrist vid sin sida." Göstas bror Ivar var också musiker, med kontrabasen som instrument. Ivar spelade i olika lokala konstellationer, bl.a i den trio som sommaren 1962 var parkorkester på det s.k. "Parkkvällarna" i stadsparken - badhusparken - i Piteå.

Gösta Erikssons föräldrahem låg i Svedjan i Hortlax. Här på bild syns
"minstingen" Gösta flankerad av sin mor och far; Svea och Ernst Eriksson.
Syskonen i bakre raden: fr.v Uno, Estrid och Rut. T.h. längst fram Ivar.

Gösta Eriksson var kusin med min far. Göstas pappa Ernst var bror till
min farmor Hanna. På bilden syns den endast 16-årige spelmannen
Gösta, sommaren 1947. Dragspel, piano och kontrabas trakterades
med bravur av den blivande proffsmusikern från Hortlax.

I slutet av 50-talet engagerades Gösta Eriksson till välkända Seymour
Österwalls orkester. Här på fotot från 1934 (Gösta var inte med) spelar
man på Astoria. 3:a från vänster kapellmästaren Österwall. Brodern
Artur spelade kontrabas, längst bak t.v.

Bandledaren Österwall, ledde en av Sveriges populäraste orkestrar åren
1931-1960. På bilden härovan Seymour Österwall (1908-1981) med
hustrun Vanja Holm. Österwall blev 1960 chef för Folkparkernas central-
organisation.

Sångaren Chris Dane (1920-1993) var en uppskattad sångare i radio, på
stenkaka och ute på folkparkscen under 40-50 talet. Gösta Eriksson
spelade piano och dragspel i hans orkester. Härovan en bild ur den
socialdemokratiska veckotidningen "Frihet" från 1953. Bildtexten lyder:
"Häromdan sjöng Chris Dane in "Many Times" på Columbia. Miff Görling
gjorde det snitsiga orkesterarrangemanget - det tog fem timmar - och
dirigerade inspelningsorkestern och Chris."

Bildtexten lyder: "Här ser ni Chris Dane (som sjöng i Amerika för ett par
år sen, var ett tag hos Thore Ehrling och i somras lyckades bra i folk-
parkerna) och inspelningschefen Gunnar Green (tidigare musiker)
Det dom har om halsen är inspelningsband. "Bandet" förenklar och
förbilligar inspelningarna och gör det möjligt att lägga ner mer pengar
på det rent musikaliska."

Annons ur Norra-Västerbotten den 3 november 1958. Chris Dane sjöng
på denna konsert med Monica Zetterlund. Chris Dane sjöng även
i bl.a orkestrarna Svend Assmussens, Ernie Englunds, Simon Brehms och
i Radiobandet under ledning av Harry Arnold.

Gösta Erikssons äldre bror Ivar var även han musiker. Här på ett urklipp
ur Piteå Tidningen den 30 juni 1962. Ivar Eriksson dog plötsligt 1972
endast 49 år gammal.

Trött-trött-trött. Har varit ovanligt trött en längre tid. Förut sov jag aldrig mitt på dagen - men nu! Kroppen liksom skriker: "SOVA-SOVA-SOVA. När jag sen har fått min obligatoriska vila, ja, då är allt frid och fröjd. För en liten stund. Sen börjar det om igen. Har följt Elisabeth till doktorn idag. Hon hade tid halv tre. Allt gick bara bra, så vi gick båda leende därifrån. Förut om åren, när vi båda var yngre, tog man det som en självklarhet att allt skulle vara bra. Det där med hälsan ja, det var nåt som skulle fungera, det fanns inga andra alternativ, det skulle bara vara så. Idag tänker man helt annorlunda, ingen självklarhet längre att man skall diagnostiseras som frisk. Ånej! Allt kan hända, det är bara klart och koncist att konstatera faktum. En granne till min mor och tillika f.d arbetskompis åt Elisabeth, dog helt plötsligt i sin bil under valborgsmässohelgen. Hon hade just precis kommit hem, ställt sin bil på parkeringen när nåt hände. Det var mitt i natten, och inte förrän på småtimmarna upptäckte man där hon satt i sin bil. Hon hade då varit död i några timmar. Hon var 61 år.
"Fånga dagen" säger ordspråket. Det är kanske det som är hemligheten med livet, att vi måste fånga nuet, att njuta av stunderna som blir oss serverade - just i detta nu. Vad som händer i morgon, nästa vecka eller nästa år, ja, det spelar väl ingen roll - vi vet ju inte ens om vi finns till då. Tänker på det ibland, speciellt när barnbarnet är på besök. Att leva och ta in den värme och positivitet som strömmar ut. Hon ryckte mig i ena byxbenet, ställde sig upp på lite vingliga ben, sen tittade hon sin farfar rakt in i ögonen, och liksom bad med blicken att få komma upp i min famn. Då finns inget utrymme för hur nästa vecka ska ta sig ut, då lever man just för den där magiska stunden när man håller henne och kramar henne hårt. Det om något kallas för att leva.

En av Piteå stads mest populära snabbmatsrestauranger sen många år
heter Sunes. Belägen vid busstationen alldeles invid Sundsgatan. 1965
var adressen Uddmansgatan. Samma år fanns denna annons införd i
Piteå Tidningen.

Tage, Norahs morfar och Jennies pappa, insjuknade hastigt i morse. Orsaken var en hjärtinfarkt. Fick telefon när vi handlade på ICA-Kvantum i förmiddags. Andreas ringde och berättade vad som hänt. Eftersom Jennie skulle iväg tillsammans med några ur den övriga familjen, åkte jag och Bettan förbi för att hämta Norah. Senare fick vi besked att Tages tillstånd var stabilt. Skönt att höra. Norah har alltså varit här hos sin farmor och farfar fram till ca halv fem. Hoppas nu bara att allt ordnar sig till det bästa, och att hans hälsotillstånd fortsätter att stabiliseras.

En stöttepelare i Tre Kronor under många år var Tord Lundström. Född i
Kiruna men flyttade senare till Gävle och hockeylaget Brynäs IF, som han
förblev trogen under hela sin ishockeykarriär. Artikeln härovan är hämtad
ur veckotidningen ALLAS, som inför VM i Prag 1972, gjorde en serie hockey-
porträtt av den tidens stjärnor. Fortsättning följer.......

En riktig klassiker visas nu i repris: "Hedebyborna" från 1978. Såg den när den visades allra första gången 1978/79, och jag tyckte omedelbart om den. Rollkaraktärerna är i det närmaste helt oförglömliga. Dan Sjögrens roll som den sprittörstige "fjärsman," som på sin vingliga cykel åker på tjänsteförättning, eller Ingvar Kjellsons fantastiske baron "Carl-Sebastian Urse eller "Mon Cousin," är två av många formidabla skådespelarinsatser som imponerat stort. Per Myrberg, Kent Andersson, Nina Gunke, Pia Rydwall, Olle Björling, Mischa Gabay, Allan Svensson, Anders Nyström, Helena Brodin, Aino Taube, Jan-Erik Lindqvist - listan kan göras lång, på dessa duktiga aktörer. Manuset skrevs förresten av författaren Sven Deblanc och Håkan Ersgård regisserade.

Två av de många medverkande i klassikern "Hedebyborna."
T.v. Ingvar Kjellson och Carl-Olof Alm.

Ur Starlet Nr.37 1972
("Polarna" kanske mer kända under namnet: "Polarna med Jörgen Edman."

Härligt väder idag också. Norah har varit hos oss idag. Ante skulle på jobb hos Jan Nordlund och Jennie hade andra saker i görningen. Så vi fick den stora äran att ta hand om henne under några timmar. Idag var för övrigt den allra första gången som jag och Bettan gick ut med Norah i hennes vagn. Vi har umgåtts och myst tillsammans, med andra ord har vi fått rätt så mycket kvalitétstid vi tre. Robert och Jannice har också hälsat på idag. Jag tror att det var vetskapen om att Norah var här, som lockade hit dem. Norah har varit väldigt fäst vid sin farfar idag. Vi har även haft en liten sångstund vi två. Medan farmor Bettan satt och stack sockar i vardagsrummet, landade jag och Norah framför datorn. På You Tube, hittade vi massor av barnvisor. Bl.a Idas sommarvisa, Blinka lilla stjärna, Imsa vimse spindel, Bä-bä, vita lamm, Björnen sover, Mors lilla Olle, Sov du lilla videung, Blåsippan ute i backarna står m.f.l. Vid något tillfälle gav Norah ifrån sig en ton, kanske det blir fler toner nästa gång?

En gång såg bensinpriserna lite annorlunda ut. Kolla in denna annons, hämtat ur Piteå Tidningen den 25 mars 1966, så förstår ni vad jag menar.

I ett urklipp från Piteå Tidningen den 16 augusti 1969 står följande att
läsa: "Norrbottensbandet "Dom Ni Vet" har under en månads tid befunnit
sig nere i Lysekil där de underhållit på Oscars. Orkestern fick mycket fin
kritik för den musikaliska kvaliteten och engagemangen är numera så
många att man har allvarliga avsikter att börja spela på heltid - som proffs
alltså. Jan Holmberg, bördig från Lysekil, är kapellmästare för orkestern,
som i vanliga fall består av sex man. I Lysekil hade man reducerat till en
kvintett. Bandet spelar inte pop och undviker helst att spela svensktopps-
musik. I stället kör man desto mer med latinamerikanskt och ren jazz. På
bilden har grabbarna ställt upp till fotografering utanför Oscars i Lysekil.
Fr.v. heter medlemmarna: Leif Westerberg, välkänd profil i musikkretsar
i Piteå, Christer Ström, Jan Holmberg, Bertil Forsman och Kent Larsson."

Saxofonisten och Hortlaxbon Leif Westerberg, har sitt föräldrahem i
Övremarken på "vår" gata. Leif bor fortfarande kvar i Piteå. Basisten
Christer Ström, född i Munksund, fortsatte senare som musiker i
Piteåbandet "Maximum" f.d. "Jannes X-tett." Christer är son till drag-
spelaren Henry Ström, och bror till trummisen Dick Ström. Trumslagaren
Janne Holmberg blev sedemera medlem i välkända dansbandet
"Polarna med Jörgen Edman." I melodifestivalen 1978 medverkade
bandet med bidraget: "Lilla stjärna." Jan Holmberg studerade vid musik-
linjen på Framnäs i Piteå, i slutet av 60 och början av 1970-talet. Trumpet-
aren Bertil Forsman har jag inga uppgifter om. Organisten och pianisten
Kent Larsson född i Malmberget, blev i början av 70-talet medlem i Yngve
Forssélls välkända orkester från Skellefteå. Kent Larsson fanns även
med på Yngves stora svensktoppshit från 1973: "Så gick det till när farfar
var ung."
Fritt ur minnet: Roger Lindqvist.

Trummisen Janne Holmberg här på bild, andra från vänster, turnerade
under många år i dansbandet "Polarna med Jörgen Edman."

Malmbergsbon Kent Larsson spelade med Yngve Forssélls orkester
under de framgångsrika åren på 1970-talet. Kent Larsson längst ner
till vänster.

Basisten Christer Ström var en av medlemmarna i Piteåorkestern:
"Maximum." F.d. "Jannes X-tett." Christer Ström till vänster i bakre raden.

Solen fortsätter att vara snäll mot oss. Ja, den ler faktiskt med ett stort vitt brett leende. Har ätit middag ute, jag och Bettan. Det gäller nämnligen att passa på. Våra två kattor myser i det varma vädret, och ibland slår de sig ner lite lojt i skuggan. Det syns att de liksom oss, njuter i fulla drag. Även humlorna har gjort sitt intåg i idyllen, även om den som alldeles nyss flög mig förbi, verkade ha uppenbara problem med sin radar. En härlig tid att leva, en härlig tid att få finnas. Så väldigt mycket tacksamhet som fyller mitt inre, när jag får vara med, att få den stora chansen att uppleva med alla sina sinnen. Inte minst vad gäller barnbarnet Norah. Som verkligen är den största av alla skatter. Hela hennes väsen är ett enda stort och kärleksfullt mirakel. Ibland gör sig inte orden rättvisa, hur än målande beskrivningar man än ger sig på. Känslomässigt är det likt en jättelik ocean, som bara växer och växer. Ja, det är en alldeles enastående typ av känsla, som jag nära nog inte kan forma i ord.

En röd Renault låg i diket inte långt från oss, när vi på förmiddagen skulle in till stan. Att döma av de svarta spår i asfalten, gick färden genom kurvan alldeles för fort. På vägen ner i det stora diket tog föraren även med sig ett trafikmärke. Vad som gör olyckan extra hemsk, är det faktum att föraren misstänkts vara rattfull. Vad driver dessa hjärndöda individer att sätta sig bakom en ratt, för att på "fyllan och villan" leka med andra människors liv? Nåt bra svar finns nog inte. Ett önsketänkande vore att man  snabbt som attan fick tag på detta avskum, och sen förpassa personen ifråga på ett lastfartyg med destination mot Franska Guyana. Sen vore 10 år i Främlingslegionen ett rätt så hyfsat straff.

Främlingslegionen - ett lämpligt straff för rattfyllerister.

Parkkväll med "monologernas mästare" Rolf "Roffe" Bengtsson (1931-1976)
Annons ur Piteå Tidningen den 15 juli 1970.

Höstterminen 1972 "pryade" - heter väl prao nu - jag på vår lokaltidning Piteå Tidningen. Det var när deras redaktion fortfarande låg på Prästgårdsgatan, långt innan flytten till Hamnplansområdet. Kände jag var nyfiken på "tidningsvärlden," så när mina kompisar valde lite mer traditionella mansområden, som t.e.x. Bil-City eller någon bilverkstad, låg mitt val litegrann åt mediahållet. September -72 fanns fortfarande många av den gamla "stammens" journalister kvar. Som t.e.x. Erik Westling, Sven Meyer, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Malcolm Boström. PT förfogade även över två heltidsanställda fotografer - om jag nu minns rätt - nämnligen; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Vid ett tillfälle fick jag följa herrana Ulf Dahlberg och Hans G. Pettersson ut på repotageresa. Upplevde detta som både spännande och intressant. Fick även prova på typografsarbete, med att montera tidningssidor med text, rubrik och fotosättning. Pryon varade i en vecka, och när det så småningom var dags för en slags sammanfattning i skolan tyckte jag att det varit en både lärdomsrik och givande tid.

En journalist som fanns med då, och finns kvar än idag är redaktören Jan Lundquist. När jag lämnar in mina manus, är det till Jan jag brukar gå. Denna mycket kunnige herre, med ett minne som en datamaskin. Imponerande och väldigt intressant man. Kan väldigt mycket om det mesta, om det vittnar hans brinnande engagemang för emigration och hembygdsforskning. Hans läsvärda artiklar är ett måste varje gång de publiceras. Jan har förresten även gett ut en bok: "Från Piteå till Piteo" - "När Amerikafebern nådde Pitebygden." Utgiven av ABF Piteåbygden 1992. En bok som är ett måste för den intresserade emigrantforskaren (d.v.s. jag) Boken är fullproppad med spännande fakta, och bygger på den artikelserie som Jan hade i PT i början av 90-talet. Jan håller även föredrag om sina resor till svenskbygderna i Minnesota, och om de många människoöden han påträffat.

Jan Lundquist. Redaktör
emigrantforskare och
föredragshållare. Kan
det mesta om emigration.
En herre med ett imponer-
ande minne.
Foto: Piteå-Tidningen.

Pryade i september -72 på PT. Fick följa med på repotage till denna man,
tillsammans med journalisten Ulf Dahlberg och fotografen Hans G. Petter-
sson. Foto: Hans G.Pettersson - PT.

Journalisten Jan Lundquists bok om emigrationen från Piteåbygden.

Arbetarnas dag. Men det är länge sen som jag gick i ett demonstrationståg. Det var jag och min far som nån gång i mitten av 70-talet, gick hela vägen från Landons kiosk i Munksund, fram till Rådhustorget i Piteå. Där hölls tal, undet arbetarröda fanor. Och jag vill minnas att vi hade (tyvärr) borgeligt styre under  Thorbjörn Fälldins ledning den gången. Det var väl detta som gjorde oss så till den grad stridslystna, att vi nog kunnat gå hela vägen mellan Ystad och Haparanda om så hade behövts. Nu idag nöjer jag mig med att enbart titta på, det passar mig bättre, åtminstone om mina fötter och ben får bestämma.

Hade besök av Ante, Jennie och Norah igår. De kom med blommor och kramar till Elisabeth på hennes födelsedag. Senare på kvällen kom Robert och Jannice hit. Vi satt ute vid brasan och åt gott och bara myste. Så det var med andra ord en riktigt lyckad dag och kväll. Daniel skulle bort på middag, så han träffade vi bara som hastigast. Solbritt och Ulla-Mai ringde också för att gratta Bettan på hennes födelsedag. Inte heller att förglömma min syster Gerd, som också var snäll och hörde av sig. Idag fortsätter mysandet. Vädret är helt enkelt underbart. Och det tycker även våra två katter Pelle och Sessan. Även om herr Pelle återigen besvärat sin husse, med att komma hem med ett nytt jaktbyte. En stor svart vattensork. Den låg här utanför imorse, halvt uppäten alldeles vid sidan av bron. USCH!