Roger Lindqvist

Frustrerande, är väl rätt ord att använda över alla de gamla fotografier som finns i min samling, och där personerna ifråga är för mig helt okända. En del av bilderna härrör från en syster till min mormor. Några andra är hämtade ur min farmors album. Tänk om jag haft en tidsmaskin. Den där maskinen har jag tjatat om rätt länge nu. Undrar bara hur man ska få en sådan till att fungera? Kanhända att den finns på IKEA? Heller Claes Ohlsons i Piteå? Jag har letat efter den på ICA Lundmans i Hortlax, men tyvärr dom saluför inga sådana manicker. Nåja, tids nog så kanske jag ramlar över nån på loppis? Men när den dagen kommer, då ska jag ta med mig både digital och videokamera. Sen ska jag knacka på min farmors dörr - undrar om hon blir förskräckt när jag kommer? - sen så ska hon berätta för mig, och svara på alla de tusentals frågor som jag har samlat på mig. Sen så tackar jag för mig, och beger mig till min mormors syster, där följer samma procedur. Frågor / svar. Låter det som en utopi? Ja, man ska aldrig sluta drömma, om än det låter ganska så ogenomförbart.


Frustrerande! Att inte veta vilka dessa personer är. Men lugn, när jag
åker iväg med min tidsmaskin och letar rätt på svaren - då skall alla
ni som är intresserade, få läsa det på bloggen. Bra va?

Det går med snigelfart ikväll. Nåt är tokigt, men vad? Kan tänkas att man håller på med nån form av tekniskt underhåll på Blogg.se. Jag har ingen annan förklaring. Allt är väl okej, men så fort jag kommer in på bloggsidorna, då är det slowmotion som gäller. Faktiskt väldigt retfullt. Men så fort det blir bättre så återkommer jag. /Roger.

Uddmansgatan i Piteå 1974. Wallsténs anrika järnhandel faller offer för lågornas rov. Idag är den välkända byggnaden alltså endast ett minne blott. Rudolf Wallstén den dåvarande ägaren och tillika direktören, är också borta sedan länge. Jag vill minnas att han gick ur tiden redan 1967. Rudolf Wallstén hade en okänd son - Thomas - som efter faderns död, gav sig tillkänna, och var också den som övertog faderns affärsverksamhet. Allt detta är hämtat fritt ur mitt minne. Eldsvådan då? Kan jag minnas alldeles galet? Men jag är ganska så säker på att 1974 var det år då detta hände. (Rätta mig om jag har fel).








Till vänster i bild syns Wallsténs Järnhandel, som 1974 blev offer
för en förödande eldsvåda. Foto: Almquist & Cöster Hälsingborg.

Tidigare i somras, så gjorde vi ett besök hela familjen till en röd liten stuga med vita knutar. Vad föranledde då detta besök? Jo, i den röda stugan - byggd 1950 - bodde Elisabeth de fem första åren av sitt liv. Stapeldal heter platsen, beläget i Vistbäcken, en liten bit utanför byn Vistträsk i Älvsby kommun. Familjen var; pappa Felix, mamma Ruth och syskonen, Solbritt, Ulla-Mai, Göran - och så förstås Elisabeth - 1963 byggde familjen Öhlund ett nytt hus i Vistträsk. Och det är nog från den perioden och framåt, som Bettan har sina mesta minnen. Med på trippen upp till farmors barndomstrakter, följde även lilla barnbarnet Norah. De övriga var: Andreas, Jennie, Robert, Jannice, Daniel. Även "gamla" farfar och farmor hängde också med.


Här bodde en gång familjen Öhlund. Platsen heter Stapeldal, beläget
utanför Vistträsk. Foto: Roger Lindqvist.


Byggår: 1950. Foto: Roger Lindqvist.


Även en ladugård fanns på tomten. Foto: Roger Lindqvist.


Hela familjen följde med, för att ta sig en titt på Bettans barndoms-
hem 1958-1963. Foto: Roger Lindqvist.


Vädret var vid vårt besök det bästa tänkbara. Men........det fanns
nåt som lurade i buskarna, och som med sin närvaro smått spolierade
besöket........? Getingar och mygg! Foto: Roger Lindqvist.


Norah - vårt barnbarn, var också med på den här resan. På bilden
är hon i full fart med att inspektera farmors gamla bro. Hon får
bra assistans av farbror Danne. Foto: Roger Lindqvist.


-"Skam den som ger sig!", säger Norah och fortsätter: "-Kunde
den där Göran Kropp bestiga Mount Everest, ska jag väl kunna
ta mig upp på  farmors gamla bro". Foto: Roger Lindqvist.


Elisabeth med barn och barnbarn. Robert, Elisabeth, Daniel, Andreas
och Norah. Foto: Roger Lindqvist.


Köket i barndomshemmet. Foto: Boli.


Köket sett från vardagsrummet. Foto: Boli.


Del av vardagsrummet. Foto: Boli.


Vardagsrummet ur en annan vinkel. Foto: Boli.


Vindsrummet. Foto: Boli.


Uppe på vindan. Foto: Boli.


Huset och ladugården sett från den närliggande ängen. Foto: Boli.

En idyll? Ja, om man älskar insekter av olika slag........då!

1904 emigrerade min farmors syster Hulda med sin familj till USA. 1910 åkte även farmors lillebror Viktor över. 1990 fick jag kontakt med de släktingar som fortfarande var i livet. 1991 fick jag besök av mina tremänningar. Med sig hade de två bröderna - Jerry och Richard - en massa bilder som man inte kunnat identifiera. Jag fick alla dessa foton som gåva, och har försökt att bringa klarhet i vilka personer som finns avbildade. Några har jag lyckats med, medan andra fortfarande är okända.


Gamla gulnande fotografier, som berättar om gångna tider i ett annat
land. Men vilka är det då som finns på dessa foton?


Okända  män och kvinnor. Vars öde jag inte vet ett dugg om. Foto-
grafierna behöver inte nödvändigtsvis vara tagna i Amerika. Det kan
vara kort som en gång skickades från släkten i Sverige. Men efter
att ha noggrant gått genom samtliga foton, så kan man urskilja miljöer
och byggnader, och därigenom konstatera att flertalet är från Amerika.

ASSI bjöd på stort denna dag i juli 1951.

....och jag är så blöt om både skor och strumpor......" .så hette en känd schlager som Siw Malmkvist sjöng i början av 70-talet. Idag sjunger jag detsamma. Regnet dominerar vår bygd för tillfället, och även om jag inte personligen är så blöt om både skor och strumpor, så känns det jättertist med de mörka moln som parkerat sig ovanför vårt hus. Den stora ljusglimten är istället barnbarnet Norah som just nu skall sova sin skönhetssömn. Norahs pappa  Andreas, är hos kompisen  David, där deras höpress ska få sig en översyn. Mamma Jennie jobbar också, så Norah är hos sin farmor och farfar som sagt. Blev ganska så sent inatt. Anledningen är den pocket jag köpte igår; "Ers Majestäts Olycklige Kurt", en bok författad i romanform, men som handlar om en sann historia. Kurt Haijby, hade en homosexuell relation med Gustaf V. Det är om detta denna historia handlar om. Eftersom jag är historieintresserad, så var denna bok ett klart måste. En annan pocket som också finns i min bokhylla, handlar om Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, under andra världskriget. Också där intar det svenska kungahuset en väldigt central roll, bokens titel: "Mein lieber Reichs kanzler!".

Min personliga syn på kungahuset i fråga, resulterade i en insändare häromveckan. Och fastän jag säkert trampar en och annan rojalist på tårna, så är det faktiskt oundvikligt. Läser man sin svenska historia, så kan man inte undgå alla dessa kungar och drottningar. Och min syn på allt detta har färgats vädigt mycket p.g.a. dessa skumraskhistorier kring lössläppta och krigargalna tyranner. Nog om detta. Nu skall jag ägna mig åt betydligt mycket mer angenäma saker - NORAH!

Jag har så länge jag kan minnas - åtminstone från tonåren och uppåt - varit väldigt intresserad av människan och filmskaparen Ingmar Bergman. Jag har vid snart fyllda 52, sett de flesta av hans filmer. Bergman har ju alltid haft ett rykte om sig som "svår". Vilket han också är i de flesta av hans filmproduktioner.Exempelvis "Det sjunde inseglet" från 1957, tog för mig flera år att kunna ta till mig. Bergmans kamp mot/med Gud och alla demoner, kanske inte är det allra lättaste att ta in alla gånger, sådana filmer ställer oerhörda krav på åskådaren. Det sjunde inseglet som jag nyss nämde, är en sån film. Däremot fann jag stort nöje av filmen "Fanny och Alexander" från 1982. Andra filmer som jag sett med sant nöje: "Sommaren med Monika" (1953) "Gycklarnas afton" (1953) "Sommarnattens leende" (1955) "Smultronstället" (1957) "Nattvardsgästerna" (1963) "Viskningar och rop" (1973) "Scener ur ett äktenskap" (1973) "Höstsonaten" (1978)


Ingmar Bergmans memoarbok kom 1987.


Hur det gick till bakom kulisserna, när Fanny och Alexander gjordes -
i mina ögon mycket intressant.


Jag har så länge jag kan minnas, varit nyfiken på människan och
filmskaparen Ingmar Bergman (1918-2007) En stor fråga som jag
ställt mig, hur tänker han? Och framförallt varför?

Datorn denna härliga magiska "låda", som ibland fungerar som ett - "Sesam, öppna dig!" Många är de kommentarer som jag får - och jag uppskattar dem alla. Igår fick jag en kommentar om ett inlägg jag gjorde för en tid sedan. Inlägget handlade om Lidköpingsbandet Cool Candys. Och se, vem svarar om inte en av bandets medlemmar, nämligen gitarristen  Arne Nathansohn som var med under de fantastiska framgångsrika åren. Tack snälla Arne för att du tittade in på bloggen och gav din kommentar. Arne spelade i Cool Candys åren: 1964-1976.


Cool Candys i ett tidningsurklipp från mars 1971.


Cool Candys urklipp från januari 1972.


Cool Candys 1974. Längst t.v. syns gitarristen Arne Nathansohn.
Till höger; Sven-Eric Gissbol (hette tidigare Carlsson) spelade i bandet
1968-1977. Därefter med i dansbandet Curt Haagers 1981-2003.

I tvåans "K Special" visades ikväll ett porträtt av pianisten och komikern Victor Borge. Borge som ursprungligen kom från Köpenhamn i Danmark, var av judisk härkomst, och hette egentligen Borge Rosenbaum. P.g.a. sin judiska härstammning, flydde han från sitt hemland under den nazistiska ockupationen 1940, och bosatte sig så småningom i USA. Det var också där som han fick sitt internationella genombrott.

Vad som fastnade i mina tankar, efter programmets slut, var ett liten snutt hämtad ur en intervju med Borge i slutet av hans levnad. När han försökte utveckla sina innersta tankar om livet, så sa han följande: -"Det är underbart att få uppleva livet och världen. Det allra värsta är tanken på att en dag behöva lämna den......." / Victor Borge.


Victor Borge (1909-2000) Borge skulle detta år ha fyllt
100 år. Han föddes i Köpenhamn som Borge Rosenbaum,
men det var under namnet Victor Borge som han blev känd
för en hel värld. Borge avled dagen före julafton i Greenwich,
Connecticut, USA i en ålder av 91 år.

Strax före lunch idag så hämtade vi Norah. Mamma Jennie skulle till sitt jobb, som började vid tolvsnåret, och pappa Ante han var redan i full gång med sina maskiner sedan tidigt på morgon. Robert som hade sin lediga dag, kom förbi och hälsade på, däremot så var Jannice på sitt jobb som vanligt. Vi har haft en fin dag tillsammans. Vädret har varit helt underbart, men tyvärr så hör jag på tv:n just nu, att imorgon så blir det regn. Norah hälsar på oss i morgon också är det tänkt. Och snart börjar hon på dagis, lilltjejen har plötsligt blivit en stor flicka.

Prinsessan Sibylla, mor till vår kung Carl XVI Gustaf, var av tysk härkomst. Hon föddes 1908 och var dotter till hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, och hans hustru prinsessan Viktoria Adelheid av Schleswig-Holstein-Sunderburg-Glücksburg. Sibylla växte upp i Coburg och hade fyra syskon. 1932 ingick hon äktenskap med arvprinsen av Sverige - Carl-Gustafs far - Gustaf Adolf. I januari 1947 omkommer han i en flygolycka på Kastrups flygplats i Köpenhamn. Det som är intressant, är detta urklipp ur veckotidningen Husmodern, från den 26 juni 1932. Där presenteras Sibyllas familj, och i bildtexten står följande: "Hertigen (Sibyllas far) - ivrig stahlhelmare och därpå nazist - som vi förut presenterat i hjälm.........."


Svart på vitt alltså - Sibylla (1908-1972) hade en far som var nazist. Även
drottning Victoria hustru till Gustaf V hade nazistsympatier. Victoria och
Gustaf var föräldrar till vår nuvarande kungs farfar - Gustaf VI Adolf. Det
är nästan så att man blir lite mörkrädd?

Ett gruppkorsband som berättade om det nöjesutbud, som bjöds på i Kalix midsommarhelgen 1957. Där fanns bl.a. hela Sveriges Lennart Hyland, orkesterledaren, tenorsaxofonisten och Luleåsonen Carl-Henrik Norin, samt travkungen Gösta Nordin.

ALLAN EDWALL (1924-1997) Har sett en fin dokumentär om en av mina
favoritaktörer - Allan Edwall. Bortgången i cancer vid 73 års ålder. Tänk
så många oförglömliga ögonblick du bjudit oss på. Tack!

Det låter kanske som två extrema motpoler, men saninngen att säga så ligger både gamle August och Kalle på mitt nattygsbord just nu. Serier ja, det var nåt som jag fullkomligt slukade som barn. Men så i tonåren, förändrades min läshunger, till att omfatta lite "tyngre" saker. Kalle har återvänt i mitt liv. Det gjorde han och hans kompisar för inte så värst länge sedan. Kalle var ju som sagt en trogen vän under barndomen, och på nåt sätt så längtar jag nog tillbaks, till den där bekymmersfria värld som Kalle representerar. Min och August relation, är kanhända litegrann mer sporadisk. Har alltid varit nyfiken på honom. För några år sen - när jag gjorde ett besök i Stockholm - passade jag på att besöka "Blå Tornet", på Drottninggatan i huvudstaden. Där bodde Strindberg fram till sin död 1912. Jag älskar såna saker så till den milda grad, att så fort tillfälle ges, så springer jag iväg på såna här sevärdheter. Strindberg och Kalle, kanske inte är det direkt mest perfekta paret i litteraturhistorien. Men på mitt nattygsbord, görs det inga skillnader. Så det så!


Strindberg och Kalle Anka - ligger sida vid sida på mitt nattygsbord.


Kalle var en del av min barndom. I tonåren skildes våra vägar.........
men för ett tag sedan så dök han åter upp igen.

Både hus och bil har varit föremål för städning idag. Eftersom jag varit ensam - min fru är borta för tillfället - har det väl tagit den dubbla tiden, att utföra allt detta. Vi brukar hjälpas åt vid såna här "total-rengörnings-dagar". Nåja, bilen är väl så att säga mitt revir, den brukar jag naturligtvis klara alldeles själv. Samma sak gäller de gånger vi gör palt. Mums! Då gör frugan så att säga sin del, och jag gör min. Och när den sista paltuschlingen är knådad, så - "VOILÁ!". Vädret har varit på sitt allra bästa humör idag. Jag har suttit ute på bron mellan varven, och inmundigat mitt egenhändigt gjorda kaffe, och det ja, det är en njutning som heter duga. Och i morgon ska våran lilla Norah vara hos sin farmor och farfar. Hämtar henne strax före lunch, sen så hämtar pappa Ante henne när han åker hem från jobbet. Som jag hörde i telefonen, så ska Norah gå på sitt livs första hockeymatch i morgonkväll. Det skall ju börjas i tid, och eftersom hennes pappa är en trogen beundrare av Lule Hockey, så måste också lillan fostras i samma anda. Men hemska tanke, tänk om.......jag säger bara tänk om......det skulle bli så illa, att Norah en dag väljer att heja på Skellefteå AIK? Ja, man kan ju fråga sig......hur blir det då? Fortsättning fäljer......

Den välkända gitarrgruppen från Göteborg. Här i ett urklipp från den 15 april 1964:


Under The Beatles världsturné 1964, insjuknar trummisen Ringo Starr i
en svalginflammation, och hamnar på lasarett. Ersättare blir engelsmannen
Jimmy Nicol. Som belöning för sitt inhopp, belönas Jimmy med 500 pund
och en guldklocka. Jimmy Nicol blir senare medlem i gruppen The Spotnics,
1965-67.


Jimmy Nicol vikarierade för ordinarie trumslagaren Ringo Starr, som
blev inlagd på sjukhus för att operera bort tonsillerna. På bilden är
Jimmy omgiven av Paul, John och George. Året är 1964.


Jimmy Nicol fortsatte vidare sin trumkarriär i Göteborgsbandet - The
Spotnicks, 1965-1967.

Ur "Musikern" december 1977.

Ur Norra Västerbotten den 5 september 1959.

Läste just att senator Edward "Ted" Kennedy har avlidit i cancer. Därmed är den siste i den berömda brödraskaran borta. Ted Kennedy spåddes en framtid som eventuell arvtagare i Vita Husets ovala rum, efter de tragiska morden på bröderna John och Robert. Båda offer för en mördares kulor, 1963 resp. 1968. Kennedyfamiljens olika öden och äventyr, har genom åren följts av människor världen över. Deras speciella liv och leverne, är som den vore hämtad ur en Hollywoodfilm. Har själv läst en hel del böcker om den tragik som omgärdat familjen Kennedy från Massachusetts. Ibland verkar det nästan som om en slags förbannelse vilat över den omtalade familjen.

Familjen Kennedy:

Joseph Kennedy (1888-1969). Gift med Rose Fitzgerald (1890-1995).

Barn: Joseph "Jo" jr. (1915-1944), John F. (1917-1963), Rosemary (1918-2005), Kathleen (1920-1948), Eunice (1921-2009) gift m. Sargent Shriver, dottern Maria gift m. guvenören/skådespelaren Arnold Schwarzenegger. Patricia (1924-2006) gift m. skådespelaren Peter Lawford. Robert F. (1925-1968), Jean Ann (1928- , Edward M. (1932-2009).


Kennedybröderna. Fr.v. John F. , Robert och lillebror Edward.


Skandalerna duggade ibland tätt omkring senator Ted Kennedy. Här
syns han på omslaget till veckotidningen -Hänt i Veckan - den 4 dec. 1970.

Som jag tidigare skrev, så möttes vi återigen helgen som var, hemma hos Sune för en blandning av musik, kaffe och lite prat. En i mina ögon alldeles förträfflig lyckad kombination. Jag bad att Sunes sambo Eivor, skulle föreviga oss med min medhavda kamera. Och si, vi fastnade på bild.


Sommaren 1976. Stående: Gunnar Sandbladh, sittande: fr.v. Sune
Karlsson, Sune Andersson, Roger Lindqvist, och Hasse Eriksson.
Foto: Per Pettersson.


Sommaren 2009. Fr.v. Sune Karlsson, Sune Andersson, Roger Lindqvist
och Hasse Eriksson. Gunnar Sandbladh finns inte med oss längre, tyvärr.
Men i övrigt så är det samma gubbar fast 33 år äldre. Foto: Eivor Andersson.

En alldeles underbar och vacker omgivning. Ja, så kan man lugnt kalla den natur som omger vår gamla arbetsplats, f.d. Furunäsets Sjukhus. Vi brukar ta oss en promenad där när andan faller på. Och det känns hur härligt som helst att slå sig ner på en parkbänk alldeles intill en massa färgsprakande blommor. Kameran var naturligtvis med, när jag och Bettan häromsistens gjorde en rundvandring på området. Följ med vetja!


Furunäsets sjukhus togs i bruk året 1893. Det gamla "hospitalet" är idag
en blomstrande företagsby.


Några exempel på de företag som finns inne på området.


Furunäsets pampiga fasad.


Ett av mina allra första jobb, när jag kom innanför Furus portar, den 16
augusti 1976, var att rengöra denna fontän.


Vid Furus entré är det ett hav av vackra blommor.


En oas fylld av växter av allehanda slag, gör promenaderna till en
upplevelse.


Den gamla smått pittoreska överläkarbostaden, som numera inrymmer
en restaurang; "Doktorsvillan". Under min tid var socioterapin inrymd i
denna fastighet.


Doktorsvillan - ägare Thomas Wallstén, Piteå.


Ett vackert konstverk i sig, detta röda staket som omgärdar Doktorsvillan.


En av de doktorer som bodde i detta hus, hette Nils Åderman. Pappa
till min f.d. arbetskompis Per-Olov Åderman.


En gång var detta en "värmestuga" för patienter och skötare på ute-
arbete. Idag finns här en kioskverksamhet.


Här fanns Furunäsets snickeriverkstad. Vi på transportcentralen hämtade
bl.a. virke och andra tillbehör, till verkstadens personal.


Här inrymdes vaktmästeripersonalen. Längst bort till vänster syns
de garage där vi hade våra fordon. En matbil, två traktorer, en pickup,
tre bussar samt en personbil. Vi flyttade från lokalerna 1975/76, några
meter längre bort i en nybyggd del i själva sjukhusblocket.


I samma fastighet fanns även tapetseri och måleriverkstad.


På denna plats fanns ett stort grönområde när jag jobbade. Idag finns här
Mogårdens äldreboende.


Vid detta halvt öppna fönster, avslutas denna rundvandring på det
gamla sjukhusområdet. Tack för att ni följde med!

Bilder: Roger Lindqvist.

Idag har jag fört en ojämn kamp med ett par stubbar härhemma på tomten. Det tog verkligen på krafterna, men puts väck skulle dom, hade jag bestämt. Stubbarna i fråga, är rester av ett par sälgar som jag tog bort för ett bra tag sedan. Nu är snart stubbarna borta också. Danne och Hanna är hemkomna från semestertrippen i Norge. Han börjar jobba i morgon, och Hanna börjar snart skolan i Kalix. Det är musik för hela slanten, Hanna sjunger, komponerar, spelar gitarr, medan Danne också hänger med på sin nyinköpta Fender Stratocaster. Bättre kan det ju inte bli. Ytterligare en skön sensommardag. Som jag tidigare nämnde, så har stubbarna och jag brottats med varandra. Men emellanåt har jag varit tvungen att ta mig en paus. Orkar inte lika mycket som förr. Känner verkligen min begränsning, men jag skall icke klaga, jag har ju hur mycket tid som helst till förfogande. Imorgon fortsätter kampen: "Roger  v.s.  Stubbarna". Må den bäste vinna!

Ja, jag har visat det förut, men jag tycker det är dags nu igen. Vad är det då som jag talar om? Jo, naturligtvis det programblad från den 26 oktober 1963. Plats: Kungliga Tennishallen i Stockholm. På scen denna historiska kväll, syntes "twistkungen" från USA, Joey Dee och hans kompband "The Starliters". Joey Dee var också aftonens huvudattraktion. Men förlåt Joey Dee, det är inte du som fastnat i våra minnen, utan ett helt annat band, nämligen "The Beatles" från Liverpool och England. En anhörig till mig beskådade denna konsert, hon lyckades också få George Harrisons autograf. Många år senare, kommer denna dyrgrip i min ägo. Och jag förvaltar den idag nästan på samma nivå som de engelska kronjuvelerna.


Jomenvisst, är det gamle Beatlesgitarristen George Harrisons autograf
som jag förvarar på samma sätt, som de engelska kronjuvelerna.
Bilden hämtad ur boken: "Beatles". Förf. Tim Hill och Marie Clayton. 2007.


Beatles första besök i Sverige, ägde rum i oktober 1963. Andra besöket
var året därpå, men då som världsberömda stjärnor.


På baksidan till höger, har mr. Harrison skrivit sin namnteckning.
Till vänster syns en autograf av en av medlemmarna ur Joey Dees
kompband The Starliters.


Twistkungen Joey Dee, var den egentliga  huvudattraktionen den där kvällen
i oktober 1963.


Även vår egen Jerry Williams var med på ett hörn.


Holländska sångerskan Suzie, och Jerrys kompband The Violents,
fanns också med i artistuppbådet.

Ur Norrbottens Allehanda den 6 augusti 1930.

Ur Stockholms Tidningen den 4 maj 1929.

Jeanette är gift med min kusin Robert. Dessa urklipp hittade jag för en tid sedan, av en mycket ung Jeanette Holmgren. Ja, på det första är hon endast nio år. Som parkvärdinna i "Kul iparken", var hon förstås några år äldre. Jag har ett litet kuriosa minne, från en skolkonsert på Christinasalen i Piteå. Jeanette framförde en sång, och gissa vem som satt bakom trummorna i orkestern och kompade henne?.......Jo, jag!


Ur Piteå Tidningen den 16 oktober 1969.


"Jeanette Holmgren 16 år, från Piteå finns med på två purfärska
plattor som nyligen kommit ut i skivhandeln". Foto: Erik Holmstedt.
Ur Piteå Tidningen den 22 december 1976.


I "Kul i parken" medverkade Jeanette som värdinna tillsammans med
Maria From. Parkvärd var Bosse Löfbom från Skellefteå.
Ur Piteå Tidningen den 7 juli 1976.

Rubriken kräver kanske en liten närmare förklaring. I gammeltestamentlig tid, så skickade vår Herre, ett antal plågor över Egyptens folk (rätta mig om jag har fel). En av "plågorna" var gräshoppor. I vår tid, prövas vi åter igen. Idag heter plågoriset: "Telefonförsäljare". Är ansluten till "NIX-TELEFON", vilket skall vara en garanti att denna ohyra (jag pratar fortfarande om försäljare och inget annat) inte överhuvudtaget skall ringa på mitt telefonnummer. Ändå slinker en och annan mindre nogräknad man/kvinna förbi. Och vad som gör mig så till den milda grad upprörd, är att när jag vänligt och bestämt berättar att jag absolut inte vill ha: "Markandens bästa: rakhyvlar, kalsonger, böcker, lotter, prenumerationer på bl.a. Allers, Hemmets Vecko Tidning, Året Runt, gåvor till behövande i jordens alla länder (som visserligen är en god sak, men jag kan inte försörja halva jordklotet)", när jag sen påpekar att jag inte är intresserad, då säger den anonyma rösten: -"Får man fråga varför?". NÄÄÄÄÄÄÄÄ! Det får du faktiskt inte. För vet du va? Jag svarar inte på den frågan. Det räcker med ett nej, så det så!!!!!!!!!!! För nåt år sen, så ringde en dam, hon ville berätta för mig att jag var i stort behov av rakhyvlar. Tydligen så visste hon mer än vad jag själv gjorde. När jag artigt men bestämt avböjde, så frågar människan - "VARFÖR?" Detta gjorde mig smått stridslysten, och jag sa: -"Vet du vem Beppe Wolgers var?" -"Joo," hörde jag henne säga förvånat. -"Minns du hans stora skägg?" sa jag, med en liten vass ton. Det blev alldeles tyst i telefonen, sen hör jag ett litet: "Joo".-" Precis så ser jag också ut. Jag har ett lika stort skägg, kanske litegrann längre. Så som du förstår så är det därför jag inte vill ha dina rakhyvlar". Sen hörde jag ett litet förskrämt: "Ja, adjö då!". Kanhända att jag låter lite otrevlig, men jag förväntar mig att jag skall respekteras, när jag blir uppringd i mitt eget hem. Och mitt beslut ska sannerligen inte ifrågasättas, när mitt nej är och förblir oåterkalleligt.

Det var en liten skakig inledning, dagen före julafton 2008. Jag författade mitt första inlägg, tror att jag önskade God Jul eller nåt liknande. Sen så hade jag väldiga problem med att få in den där bilden av barnbarnet Norah. Men som tur var fick jag lite "förstahjälpen" av sonen Danne. Nu har jag äntligen blivit varm i kläderna, nu skriver jag så fingrarna nästan blöder. Jojomensan! Bloggen har nästan blivit ett måste, ett skönt sätt att kunna vädra sina funderingar om olika ting. Ja, detta med att skriva, det är helt enkelt underbart. Go´natt på er alla!

-"Tänk vad åren gått fort". Konstaterar min mor, där hon sitter vid vårt köksfönster, medan hon kastar en drömmande blick ut mot vår tomt. -"Det var ju inte så länge sen, som jag och pappa bodde här. Ja, kära nån, vart tog allt egentligen vägen". Mamma är fyllda 80 år, och då och då låter hon tankarna och minnena ta sig tillbaks, till en värld när barnen var små, och allt såg så mycket annorlunda ut. Och jag ser att det brinner ett ljus av längtan blandat med ett stänk av vemod i hennes ögon.


-"Ja, kära nån, så fort allt har gått". Hon sitter vid vårt köksfönster, och
minns sig tillbaks. Jag kan se att det brinner ett ljus av uppriktig längtan
i hennes ögon. Foto: Roger Lindqvist.

Stjärnorna från filmens och musikens värld. En gång en verklig hårdvaluta,
när man stod på skolgården på rasten för att jämföra och kanhända byta
filmstjärnebilderna med varandra. Jodå, jag har dom kvar. Kanske inte alla,
men det finns en liten hög, som legat i en byrå och samlat damm. En del
av reultatet ser ni på denna bild.

Dansannons hämtat ur Piteå Tidningen den 26 mars 1970:


"Rolf Åhmans orkester spelar in våren". Orkestern hade vid denna
tid funnits i två år. Renkronan var så att säga på hemmaplan. I Vidsel
bodde Sune A. och Sune K. I Älvsbyn bodde Rolf Åhman och Mats
Pettersson.


Rolf Åhmans anno 1969. Överst t.v. Mats Pettersson, Rolf Åhman.
Nedre fr.v. Sune Andersson och Sune Karlsson.

Sunes mamma Sigrid och min pappa John, var tvillingar. Jag minns
att vi umgicks en hel del med familjen Valter Karlsson. Eftersom
både Sune och jag hade samma musikintresse, så hade vi väldigt
mycket gemensamt. Till följd av detta, så började vi också spela i
samma orkester; Rolf Åhmans åren 1974-1977, OPUS åren 1991-
1997.

Efter gårdagens musikaliska träff hos kusinen Sune, kom "baksmällan" idag. Kändes i morse som om jag avverkat ett maratonlopp, i 180 km/tim. Men det är smällar man får ta. Därför är det skönt med en vilodag, en dag som denna. Vad vädret anbelangar, så var det lite si och så i morse, men mot eftermiddagen så kom både sol och blå himmel. Andreas och Norah har hälsat på idag också. Mamma Jennie jobbar, så vi har umgåtts nästan hela dagen. Ante har slipat till knivarna under min åkgräsklippare, samt fixat till kopplingen och lite annat smått och gott. Detta gjorde att jag för en stund sedan klippte gräsmattan, så nu känner jag mig riktigt nöjd och belåten. Tack Andreas! Tack även till Robert som också hjälpte sin far för nån dag sen. Vad vore vi utan er. Och när jag nu liksom håller på med allt detta tackande, så vill jag också tacka Daniel för den hjälp du gett mig med mina trumtillbehör. Har jag glömt nån.....? Jo, det var så sant........tack Bettan för den goda mat som du lagar! (Detta liknar de tacktal som man brukar hålla på grammis/guldbaggegalorna) Nu tackar jag ingen mer........för jag skall alldeles strax titta på "Rapport". Tack..............

Ja, Järvsötjejen Barbro Svensson, verkar gå hem i våra stugor. Och inte undra på det. Hon om någon är väl den svenska folksjälen personifierad. Enkel, rak, ärlig och uppriktig. För några år sen, spelade vi på ett ställe, jag tror det var  i Västerbotten. Av någon anledning så hamnade vi hemma hos en släkting till henne. Vi blev bjudna på kaffe, och till slut så dök Lill Babs upp i vårt resonemang. -"Hade hon varit här ikväll, så hade hon säkert sjungit med er", så sa mannen i huset. Men tyvärr så lyste hon med sin frånvaro. Detta är det närmaste som jag har kommit "fenomenet" Barbro "Lill-Babs" Svensson. Men som ordspråket säger: "Nära skjuter ingen hare".


Foto från veckotidningen Året Runt, från den 16 augusti 1961.


Kaffereklam ur Allers, från den 17 oktober 1965.


Lill-Babs på en inspelning från 1968 - som jag har i min samling.


Denna EP-skiva fanns på skivettiketten; "KARUSELL". Som en gång
grundades av Lill-Babs upptäckare Simon Brehm.


Lill-Babs f.d. man, Lasse Berghagen fanns även han på samma skiv-
bolag.


Inspelningsåret på Lasses skiva är också från 1968.


Urklipp ur "Fick - Journalen" från 1954.


Ur ett repotage hämtat ur "Allers Familjejournal" den 27 december 1964.
Bildtexten lyder: -"Tänk så praktiskt, det finns sopnedkast i köket, säger
Barbro, som inte så ofta står vid spisen men lär vara mycket bra på att
laga köttbullar". Foto: Anders Svahn.


"Till julaftonskaffet, med pepparkakshus och levande ljus, har man dukat
gående bord i den trivsamma matvrån intill köket. Man har doppat i grytan
och delat ut julklapparna redan på morgonen, en vana som lever kvar
sedan barnen var små". Foto: Anders Svahn 1964.


"Stor välkomstkram får mamma av dottern Monica när hon kommer hem
till radhuset i Helenelund. Ett eget hus har hon längtat efter så länge".
Foto: Anders Svahn 1964.


"Tjejen som aldrig ställer in". Ur ett repotage hämtat ur tidningen SE:s
minnesnummer sommaren 1981. Bildtexten lyder: "I nära trettio år har
SE:s medarbetare, reportrar och fotografer, sänts ut till krogscener och
folkparksscener för att skildra fenomenet Lill-Babs. Alla har de återkommit
förälskade. I tjejen, artisten och människan Barbro Svensson. Bilden är
från småländska Svenljunga, på Lions Loppmarknad. Året var 1976. Det
ösregnade. Men show blev det. Lill-Babs ställer aldrig in. Inte publiken
heller. 1483 betalande ställde upp. Applåder. Puss och kram. Succé!
Som vanligt. Foto: Björn Larsson 1976.

Sommaren 1972 gjorde vi vår vanliga tripp till min moster Linnéa och hennes familj i Gällivare. På vägen dit, stannade vi upp i Porsi, där Jokkmokks Jokke hade ett av sina så kallade stormöten. Den från TV kände auktionisten Karl-Erik Eriksson var där och skötte om den auktion som förhoppningsvis skulle inbringa pengar till det lilla bönhus, som låg Jokke så varmt om hjärtat. På denna bildserie, kan man se Jokkes imponerande gestalt. Där finns också "linslusen" från Hortlax med. D.v.s. undertecknad, som då var en ung pojkspoling på 14 år. Kolla in mina förtjusande glasögon. Detta hände alltså en helg i juli 1972. Fotograferade ja, det gjorde min påpassliga lilla mamma.

JOKKMOKKS JOKKE PÅ STORMÖTET I PORSI 1972:


Foto: Maj-Gerd Lindqvist.

Urklipp ur Aftonbladet den 16 juli 1935.

En dag i musikens tecken. Ja, det kan man nog kalla denna augusti lördag 2009. Åter igen har vi träffats i Sunes garage, vi har återigen dammat av de där gamla låtarna, dom som vi en gång hade på vår repertoar, när vi åkte och spelade upp till dans här och var runt i Norrland. "Back to basic", var ett uttryck som kusinen Sune använde, när han och jag idag diskuterade behovet att på lite äldre dagar, återgå till det som en gång var. Med andra ord: "Tillbaks till sina rötter - där det hela en gång började". Trots att jag under årens lopp spelat med så många andra musikanter, är det gubbarna i Rolf Åhmans som jag känner mig mest hemma med. Man kan nog klart konstatera - att "cirkeln är sluten".

Framtidshopp! Det är precis det jag känner när jag ser denna bild.
Vid sitt nyinköpta hus, står en stolt far och kramar om sin nio åriga
dotter. Personerna är min far och min syster, på bron till den fastighet
som köptes 1957. Man är i full färd att reparera, att kasta ut alla de
där gamla sakerna, som inte längre passar in. Istället gör man plats
för det nya, det fräscha, ja, allt som anstår en ung familj med en son,
en dotter, en man och hans kvinna. Bilden andas en sån optimism,
så jag blir glad bara av att se den. Vid den aktuella tiden, andades
vårt land av hopp, inga kriser syntes i sikte. Hjulen rullade på i
"gamla Svedala", som aldrig förr. Framtiden såg ljus ut, det var lite
"Sörgårdsidyll" över det hela. Jag tycker att bilden är en slags symbol
över allt detta.

Musik och text: Stikkan Andersson.

För er som inte gillar dansmusikgenren, ni måste nog tyvärr titta bort ett slag. Medan övriga kan stanna kvar. Jo, det blev många år och mil ute på vägarna. Vinter, vår, sommar och höst. Från hösten 1972, via en mängd olika dansband, fram till 1999 när jag vikarierade i Kjell Andrssons orkester. Men ränderna går aldrig ur. Eller som jag sa till Bettan imorse; "Tänk den dagen, när jag trött och märkt av ålder, fortfarande sitter i mitt rum och spelar. Och när barn och barnbarn kommer på besök, och hör de välbekanta ljudet av sin pappa / farfar, som tandlös sitter ihopsjunken bakom trummorna. Och nästan knappt kan röra sig, men ändå gör så gott han kan, med sina vispar och trumstockar. Sen så kanhända, att barnbarnet säger spontant: - "Äh, du farfar, ta och riv av ett häftigt trumsolo, vetja!" Kanhända att farmor då kommer in, klappar mig på axeln och säger till barnbarnet; -"Du förstår, din farfar gjorde ett solo i förra veckan, och det räcker. Förresten är det dags för honom att ta sin medicin, och sen bums i säng!"

Härnere visar jag lite bilder på gamla goa lokala danband. Vi brukade ibland råkas, exempelvis på närliggande hamburgerrestaurang. Lennes med Bitte, spelade vi "non-stop", på Sunderby logen i början av -80-talet. Kvarnbypojkarna, mötte vi också vid olika tillfällen. Men idag är allt detta historia.


ROLF ÅHMANS av idag. Fr.v. Hasse, Sune A., Roger och Sune K.
Med många oförgömliga minnen i bagaget. Foto: Magnus Brolin.


LENNES med BITTE. Ett härligt gäng från Piteå. Som vi mötte och
även spelade tillsammans med i början av -80-talet.


KVARNBY - POJKARNA. Som idag faktiskt inte är pojkar längre. Har spelat
i 40 år om jag inte misstar mig. Imponerande! Vet inte om dom fortfarande
håller på. Men bara för nåt år sedan, kunde man se gubbarna ute på
danstillställningar.

Daniel har inhandlat en gitarrklassiker: "FENDER - STRATOCASTER".
Grattis till din goda smak! / Farsan.

Kungabesök idag. Ja, d.v.s. inte här hemma i Hortlax, utan i Pitsund. Detta med anledning av att vi i detta år haft fred i 200 år. Också att Finland och Sverige blev två länder. En annan kung och drottning som också besökt Piteå och Norrbotten, är nuvarande kungens farfar och hans gemål. Jag vill minnas att detta var under 50-talets första hälft. Jag kan väl inte påstå att jag är medlem i rojalistiska föreningen precis, har heller inget otalt med "ers majestät", men jag tycker inte att en kung hör hemma i en demokrati som våran. Punkt slut!


Drottning Louise (1889-1965) vigd 1923 med Gustaf VI Adolf (1882-1973) Vår nuvarande kungs farfar.

En av Sveriges största jazzmusiker Arne Domnérus, gästade
parken i Skellefteå pingsthelgen 1961. Chris Dane den Danmarks-
födde sångaren, som hade det mesta av sin sångkarriär förlagd till
Sverige, var också i Skellefteå i samma veva. I Chris Danes orkester
spelade min fars kusin Gösta Eriksson, piano. Vid detta tillfälle
kompades Chris Dane av George Vernons orkester.

Året 1970, gjorde Jokkmokks Jokke reklam för "Norrländskt långfil".
-"Tjosan!"

Som framgår av rubriken, så har väl "Hortlax /Piteåvädret, inte visat sig från sin allra bästa sida. Men jag klagar inte. Har nämligen tillbringat några timmar i vårt "gamla-hus", med att färdigställa trummorna. Har stämt skinnen, och gjort en riktig genomgång. Har faktiskt även torkat av "kaggarna" också, så att allt ska se så prydligt ut som möjligt. Hämtade trumskinnen på Musikservice idag. Sen raka spåret hem. Kalaset kostade en bra bit över 800 kronor. Daniel har sponsrat alla trumgrejor - tack än en gång -Daniel! Spelar på lördag hos Sune i Långnäs. Det blir som förra gången, en "garagespelning". Ser fram mot dessa möten, känns hur kul som helst, när det "gamla gardet" återförenas.


Idag har jag umgåtts med mina trummor. Har bl.a. bytt skinn och stämt
upp dom. Sen så satte jag mig ner och "plågade" dom en liten stund.
Trumstockarna är redan förbrukade. Danne slog sönder stockarna
häromkvällen. Köpte därför två nya par idag. Cymbaler kan också gå
sönder. Under mina aktiva år, slog jag sönder några stycken. Ingen
billig affär nämligen. Cymbaler - av det rätta märket - kan i vissa fall gå
loss på flera tusentals kronor. Ett par trumstockar kostar ca 155 kronor.
När jag spelade ute på danser, hade jag alltid 7-8 par i trumboxen,
utifall att.....Reservskinn var också ett måste. På Forum i Älvsbyn slog jag
en gång sönder skinnet till virvelkaggen, mitt under pågående dans.
Vad gör man då.....? Ja, man kan väl börja med att försöka se vacker ut.
Om det inte hjälper.......då är det bara fort som bara den, skynda sig på
med ett akut skinnbyte. Lyckligtvis har det inte inträffat så hemskt ofta.

Jag får nog erkänna, att jag är en klottrare. Ja, jag menar en sån där som inte kan låta bli att så fort jag ser ett papper och en penna, ja, då klottrar jag. Men ur mitt klottrande, växer det fram ansikten och personer, som har lite olika personlighetsdrag. En del är smala, andra tjocka, vissa kan ha världens största näsa, medan en annan knappt har nån näsa alls. Ska jag fortsätta?......Bra! Somliga har elefantöron, vissa gubbar - och även tanter - har pytte-pyttesmå.....öron alltså! Ja, det kanske skulle behövas en hel dag för att förklara mina figurer. Klotter som sagt. Nja, jag tar tillbaks.......jag vill nog hellre kalla det ; Teckningar! Kanhända om jag ritar ihärdigt, kanske jag på ålderns höst kan ha ett vernissage? Tänk er alla tusentals gubbar - en och annan tant får väl också plats - hängande på en stor vägg, på en egen konstutställning.Nåja, det är nog en dröm. För vem vill se en massa gubbansikten? Måste sluta.....för att få klottra vidare........Hej!


Så här kan det se ut............


........och som ni själva ser........så finns det ingen hejd på eländet.

Sean Connery, George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton, Pierce Brosnan, Daniel Craig. Alla är de välbekanta namn som vid ett eller flera tillfällen spelat den berömde 007 agenten James Bond. Idag skrivs en ny historia i den långa raden av Bondfilmer. Den nye Bondskådisen, är för den breda allmänheten ett relativt oprövat kort. Men den nya filmen som fått namnet: "Jakten på den gyllene bananen" har enligt en presstalesman för filmbolaget redan påbörjats. Hösten 2010 beräknas Bondfilmen ha sin premiär.


Den nye James Bond, som i dagarna påbörjat sin första film som
"Agent 007 - med rätt att döda". Filmen "Jakten på den gyllene bananen".
beräknas ha sin premiär hösten 2010.

Livet består som bekant av möten, människor emellan. En del av rätt så flyktig art, medan andra lämnar livslånga spår efter sig. Med sin egen och speciella unika historia, är alla individer, kända som okända, i mitt tycke både spännande och intressanta. Efter alla år ute på de norrländska vägarna i dansbandssvängen, kan jag ibland inte låta bli att förundras över alla de fantastiska möten och upplevelser som kommit mig till del. Så när jag nu blickar tillbaks, finns det gott om material ur mitt eget minnesarkiv.

I mitten av 1980-talet, när jag spelade med Kjell-Bertils från Piteå, hade vi en kväll engagerats ute på Pite Havsbad. Den aktuella kvällen skulle vi tillsammans med Kikki Danielsson och Roosarna spela upp till non-stop-dans. I orkestern ingick för övrigt Kikkis dåvarande man Kjell Roos. Det var ett gäng skojfriska och trevliga musikanter, som vi faktiskt delade loge med. Enda fadäsen var när en av kollegorna i Kjell-Bertils tappade sin välfyllda kaffemugg i den kartong där Kikki hade sina idolkort för fansen. Trots detta så skildes vi som vänner efter danskvällens slut, och med många minnen rikare. Ett minne som jag en dag får delge mina barnbarn, att deras gaggige farfar faktiskt delat omklädningsrum och visat sina kalsonger för hela Sveriges schlagerdrottning Kikki Danielsson. Om dom nu mot förmodan låter sig imponeras av sådana världsliga trivialiteter.


Ett idolfoto av Kikki Danielsson, var vad jag fick som minne, den där
kvällen när jag efter danskvällens slut visade henne mina kalsonger.
Ett minne som jag en dag får delge mina barnbarn, om dom nu låter
sig imponeras av såna världsliga trivialiteter.

När den legendariska festplatsen "Udden" fanns kvar, var Barbro "Lill-Babs" Svensson, en av många artister som stod på dess scen. Nu cirka femtio år senare, återvände Lill-Babs till Sikforsen,i helgen som var. Säga vad man vill om "fru/fröken Svensson-Berghagen-Kaspersen" men hon är nåt alldeles unikt inom svensk showbuissness. Sångröst? Nja, kanske inte den allra bästa. Men, hon har nåt som många andra av hennes kollegor inte har, nämligen: "DET". Sen har hon också genom åren arbetat sig fram till en alldeles speciell position här i landet. Hon har en scenrutin och en närvaro som tilltalar publiken. Med andra ord: hon vet vad hon gör, och ingen blir besviken. Så fortsätt i samma takt Barbro - så länge som du nu orkar givetvis - du är en helskön brud!


Lill-Babs besökte Sikfors den 15 augusti 2009. Hon är fortfarande en
helskön brud i lyxförpackning.

Urklippet ovan, kommer ur Piteå Tidningen den 17 augusti -09.

En trumkollega har gått bort. Erik Lundberg spelade trummor i dansbandet Kjell-Bertils i början av 70-talet. Och jag kan nog inte påstå, att vi kände varandra annat än att vi visste om varandras existenser. Som jag nämnde i gårdagens inlägg, angående en spelning i Norsjö, så vikarierade Erik för mig när jag fått förhinder. Men det var nog - som jag minns - enda gången. Erik var en duktig trummis, och det ryktades en gång, att han fått anbud från Skellefteåorkestern Yngve Forssélls om att börja spela. Jag vet inte om det stämde, men det var vad jag hörde. Nån gång ca 1975, slutade Erik för att ersättas av en f.d. granne till mig; Ulf Degerman. När Ulf sen valde att hoppa av, 1982, ersatte jag honom. Erik Lundberg blev 62 år.


KJELL-BERTILS ÅR 1972. Övre raden fr.v. : Bertil Granberg, Kenneth
Grahn, Erik Lundberg. Nedre fr.v. : Conny Danielsson, Robert Öberg
och Kjell Andersson.

När jag började 1982 såg sättningen ut på följande sätt: ROBERT
ÖBERG - gitarr, sång. TOMAS ÅSTRÖM - keyboard, sax, sång.
KJELL ANDERSSON -bas, sång. ALLAN LUNDSTRÖM - sax, keyboard.
ROGER LINDQVIST -trummor.

1983 kom den gamle Kjell-Bertils medlemmen Conny Danielsson tillbaks,
när Allan valde att sluta. Även Tomas Åström slutade, och istället  för honom
började Thomas Eriksson. När Folkets Hus i Piteå firade sitt 10-års jubileum
1991, gjorde Kjell-Bertils comeback för en kväll. Då medverkade även
Bertil Granberg, Kenneth Grahn, Kjell Andersson, Robert Öberg, Conny Danielsson,
Allan Lundström och Roger Lindqvist.

Året är 1975. Den 9 augusti spelar vi i Norsjö. Fast enligt mina
anteckningar, så spelade Erik Lundberg, i vanliga fall hemma-
hörande i Kjell-Bertils orkester. Detta p.g.a att jag insjuknat. Däremot
helgen därpå i Långträsk, så var jag tillbaka igen. Notera att spelningen
i Långträsk är nästan på dagen exakt för 34 år sedan. Ja, du härliga tid!

Nästan varje sommar, efter det att min pappa fick körkortet våren 1963, gjordes den obligatoriska Gällivareresan. För i Gällivare bodde min moster Linneá med familj. Med på resan var min mor och far, samt även min morfar. I pappas lilla trånga Volkswagen, satt vi alltså fyra personer. Natten innan, gjorde morfar fläskpannkaka. Den åts sedan kall, kanske på någon rastplats i närheten av Jokkmokk. Jag vill bara passa på att säga apropå pannkakan, det var min morfar som åt av den med god aptit, och ingen annan. Resan var i mina barnaögon ett spännande äventyr, och jag såg verkligen fram mot att träffa mina kusiner. Ibland så åkte vi några mil från Gällivare efter Kirunavägen till ett ställe som hette (heter) Avakko. Och där fanns deras sommarstuga, där vi bl.a. brukade både plocka bär och fiska. Jag vill också minnas att det var en fin natur där runt omkring. Enda nackdelen var alla de miljontals mygg, som gjorde sitt bästa för att spoliera vistelsen. Min karriär som fiskare tog sina första stapplande steg på det här stället. Men det var också där som fiskarkarriären fick ett abrupt slut.

Min far inköpte ett kastspö i en affär. Glad i hågen tog jag mitt fina spö, och traskade iväg runt sjön i Avakko. När jag så äntligen hittade ett i mina ögon lämpligt ställe, hände katastrofen. Rullen tjorvade så till den milda grad, att förutsättningen för att dra upp en eller annan firre, sjönk drastisk. Ja, för att tala i klartext; chanserna var helt mikroskopiska. Lägg också därtill alla de myggor som jag redan nämnt. Följden blev att jag helt sonika kastade iväg mitt spö, rakt in i skogen (kanske det ligger kvar där än?) Detta var alltså droppen, en trasslande rulle, detta kombinerat med myggplågan, gjorde att jag raskt beslutade att min fiskarkarriär var slut. Och den har sedan dess varit i det närmaste - stendöd! Men sammanfattningsvis så vill jag säga, att dessa Gällivarebesök var verkligen nåt som jag gladdes åt. Och jag kan än idag minnas dessa stunder med stor glädje.


Nästan på dagen för 51 år sedan, togs denna bild på min moster
Linneá och hennes man Olle. På baksidan av fotot står följande:
"Barnens Dag i Gällivare den 17 augusti 1958".


Ett foto från sommaren 1970. Fr.v. kusinen My, Roger och Mys
syster Åsa.


Det var en vacker natur som omfamnade sommarstugan i Avakko.
Foto från 1970.


Jag minns också att vi en gång "drog not". I båten fanns jag, min
morfar, min far samt också Åsas och Mys pappa Olle.
Foto från 1970.


I entrén vid stugan i Avakko står My, Linnéa och min mor Maj-Gerd.
Foto från 1970.


Så här kunde det se ut när vi åkte på Gällivarebesök. Morfar åt av
sin hemmagjorda (kalla) fläskpannkaka. Medan vi andra åt nåt
mer "civiliserat". Foto från 1970.


Avakko sommaren 1972. På bilden syns min mamma Maj-Gerd.


På bild: fr.v. Roger, Maj-Gerd, Linnéa, vid dörren, Åsa, längst fram
syns Olle och min morfar Sanfrid. Foto från 1972.


Min far och jag. T.h. står kusinen My. Foto från 1972.


Vid besöket 1972, så gjorde familjen Dagbro oss sällskap på hem-
vägen. Här ses vi samlade på en rastplats. Vid bordet sitter; Olle,
My, Linnéa, Roger, Sanfrid och Maj-Gerd.


När vi väl kommit hem till Hortlax, umgicks vi som syns på detta
foto. My, Åsa, Linnéa, Maj-Gerd och Roger.


I hammocken, Maj-Gerd, My och Linnéa.


Kusinernas pappa - Olle, byggde in min fars oljetank.


Jag vill genom detta inlägg, passa på att skicka mina kusiner
ÅSA och MY NONNE en hjärtlig hälsning. Har till min glädje sett att
ni båda, då och då tittar in på min blogg. Tack snälla ni för det!
MVH. ROGER.

Min kusin Gun-Britt, ringde idag och berättade att hennes far, Artur Lindqvist, avlidit. Artur var född i Övremarken i Hortlax 1921, och var min fars äldre bror. Han var således 88 år vid sin bortgång. I våras gick makan Ragnhild bort 86 år gammal. Genom Arturs död, finns idag endast "lillebror" Åke kvar i den syskonskara som en gång bestod av föräldrarna Amandus och Hanna Lindqvist. Samt barnen Ingvar, Erik, Emmy, Elsa, Gunnar, Sven, Artur, John, Sigrid och Åke.


Artur Lindqvist (1921-2009) och makan Ragnhild (1923-2009). Här på
ett foto från 2004. Foto. Roger Lindqvist.

I Morgon Tidningen (MT) den 13 juli 1957 fanns följande undran gällande det "nya fenomenet" Elvis.

Jag älskar att gräva i gamla gulnade tidningsurklipp. Det är lika spännande och fascinerande varje gång. Detta repotage om Älvsbybandet Leffes, var infört i Piteå Tidningen den 20 november 1971. Och de två bröderna Andersson; Sven-Åke och Sune har båda ett förflutet i dansbandet Rolf Åhmans. Sune har även spelat trummor, men det är väl i första hand gitarren som gäller. Sven-Åke är numera medlem i Bodenbandet Buddbys.


"Regelbundna övningskvällar, det är a och o för en orkester som vill ge
sin danspublik fina låtar, rytm och glädje. Leffes, som nu hållit på i ett
år, med engagemang över hela länet, utökar nu från en kvartett till en
kvintett. Här ses från vänster kapellmästaren Leif Öhlund, bröderna
Sune och Sven-Åke Andersson, Leif Nyberg och i bakgrunden trummisen
Jan Öqvist".

Mina första trummor, syns på denna bild. Jag köpte Jan Öqvists gamla
trummor hösten 1972. / Roger.

Vid ett besök i Storforsen gick vi "på tur", för att kolla in omgivningarna. Storforsen bjuder på ett imponerande skådespel, och det känns nästan häftigt att se alla dessa vattenmassor forsa förbi i en otrolig vattenkaskad. Min morfar jobbade i Bredsel / Storforsen, strax efter krigsslutet 1945, med att bl.a. röja upp i närheten av den väldiga forsen. Det har berättats för mig, att han lämnade ett litet avtryck efter sig, i form av en sorts inskription. Hur den såg ut, ja, det har jag aldrig sett, förrän den där dagen som vi gjorde ett besök. Vid det s.k. "Döda fallet" hittade jag så småningom den omtalade inskriptionen. I en stenhäll fann jag min morfars initialer; "S.L." vilket kort och gott betyder Sanfrid Lundgren. Detta lilla enkla avtryck, med stor möda inristat i den väldigt hårda hällen, vittnade om min morfars närvaro på denna plats,  för över 60 år sedan. Morfar avled för drygt tjugo år sedan, nära 90 år gammal. Och jag tycker så här i efterhand, att jag skulle frågat honom mer, om hans liv och leverne, men tyvärr är allt idag försent.


Under en vandring vid Storforsen och Döda fallet, hittade jag och
Daniel min morfars inskription i berghällen. På bilden syns Danne
sittande på den aktuella platsen. Foto: Roger Lindqvist.


Kanske det syns en aning dåligt, men mitt i bild finns faktiskt morfars
initialer - S.L. - Sanfrid Lundgren, ingraverat en gång för länge sen.
Foto: Roger Lindqvist.


Sanfrid Karl-Oskar Lundgren - f. 21 juli 1899  -  d. 29 mars 1989.

1976 köpte jag min första smalfilmskamera. Jag filmade allt som kom i min väg, sen så klipptes filmremsorna ihop. Idag har jag i min samling åtskilliga timmars film, från 1976-1988. Året -88 köpte jag videokamera, som blev en verklig aha-upplevelse, mycket mer praktisk än den gamla. Häromkvällen satt jag mig ner för att titta genom lite av det material som ligger i min byrå. Och där satt jag, i alla ensamhet, i mörkret och tittade på saker som jag vid det här laget nästintill glömt. Kvällen därpå visade jag för min fru, en filmsnutt från 1978 just precis när vi träffats. Det blev många glada skratt, när vi såg oss själva där på den vita duken, drygt 30 år yngre (och betydligt smalare). Idag är jag glad att jag köpte den där kameran, som bevarat så mycket av vår familjs historia åt eftervärlden.


En liten filmsnutt från en upptagning jag gjorde sommaren 1977. Den
visar min far som provar min moppe, en Puch cross -67:a. Till höger
skymtar min allra första bil, en Datsun -72:a.


Farsan på vita duken - förevigad sommaren -77.


Surströmming sommaren 1977. Fr.v. Kersti, Roger, Henning, Gerd och
Ralf.


På en flimrande skakig filmbild syns här mina föräldrar, John och
Maj-Gerd Lindqvist, samma år som föregående -77.

"Klockan 8:03 kom den första rapporten, om att en död man hittats i en konstgjord damm en bit utanför staden.Åke Öst vid Piteåpolisens mordrotel, kliade bekymrat sin skäggiga haka"......


Den här historien har under en tid legat i mitt bakhuvud, och gjort sig påmind nån gång då och då. Hur fortsättningen ser ut ja, det får inspirationen och framtiden utvisa. Handlingen finns i min fantasi, men endast i stora drag.

Vad såg man på TV:n i augusti 1967? Ja, här är svaret!

Helgen den 12/13 augusti -67 kunde man bl.a. titta på Lill Lindfors show.
Lilla Journalen som presenterades av Ingrid Schrewelius. Eller varför
inte avsluta kvällen  med lite nyheter klockan 22:45 då
tv-kvällarna i regel avslutades.

Ens rötter är väl bland det allra viktigaste som vi människor har. Ofta så går man tillbaks till barndomen, åtminstone när man blir lite äldre. Häromdagen när jag gjorde ett besök hos min mamma, tackade jag henne för att jag haft en bra och fin barndom. Detta är något som blivit mer och mer viktigt - åtminstone för mig. Barnaåren och vad som där händer, blir ju till den grund som den vuxna människan senare skall stå på (varför blev jag inte psykolog?). En författare frågade en gång en äldre kollega, hur man bär sig åt om inspirationen nån gång skulle tryta. Han fick till svar - återvänd till din barndom. Där finns en stor källa att ösa ur. Och visst är det så - jag talar bara för mig själv - i barndomen finns alla de där episoderna, äventyren, ja, allt som du som barn var så förtjust i. Så: "Återvänd till din barndoms trakter, djupt därinne. Där finns också svaren till varför du är som just du är".


Barndomshemmet. På ett flygfoto från ca 1961. På bron står min far och
syster och även jag. Min pappa håller min hand, jag var väldigt rädd
för det där stora "farliga" flygplanet som kretsade kring vårat hus, när
de skulle ta ett foto av huset.


Ytterligare en bild från hemmet. Fotograferat sommaren 1969. Vid den
högra gaveln står min syster, klädd i grönt och vitt. I höger bildkant,
finns min sandlåda där jag och kompisarna byggde vägar och körde
våra leksaksbilar dagarna i ända.


Sommaren 2009 ser samma hus ut så här. I bakgrunden, i det gula
huset fanns i min barndom "Stenbergs-speceriaffär". Där köpte vi
glass och godis. En isglass kostade 1 krona. Favoritdrycken under
varma sommardagar var "Merry". Affärsinnehavarna hette Nisse och
Ingrid Stenberg. Jag var bästa kompis med dottern Karin, som även
hade två äldre bröder; Tord och Nils-Erik. Foto: Roger Lindqvist.

...jovisst - det var ju: Bröderna CARTWRIGHT från ranchen Bonanza!

"Det nya livet" som man bestämt sig för att börja, skjuts upp vecka för vecka. Det finns alltför många godsaker som frestar. För att ta ett exempel ur mängden; hälsade på hos min mor idag. Där fanns även min moster Elly. Två smarriga wienerbröd låg på bordet och liksom ropade: "Ät upp oss!" Nåja, vi delade på ett bröd jag och morsan. Men - sen så fanns där också karameller. Och kan ni gissa vad som då hände? Jo, undertecknad åt av bara farten, precis som om det var på ackord. Kaffet hör ju liksom till, så det blev ju att smaka på det också. Glömde jag påtåren? Jo, det gjorde jag förstås. Alltså, jag drack även påtår (2 ggr.) Det är ingen hejd på eländet. Men till mitt försvar får jag väl lov att säga, att jag rör på mig ganska så mycket. Och det är faktiskt en ordination från min doktor, och har inget att göra med matonyttigheter, utan med mina fötter och ben. Igår rörde jag på mig alldeles för mycket, det kan alltså få en bakvänd effekt också. Viktigt är att hitta den rätta balansen i tillvaron.


Nyttigt!


Onyttigt!


Gott!

Foto: Roger Lindqvist.

Elisabeth har somnat, så även våran katt Sessan. Pelle vår hankatt, är däremot nånstans därute i mörkret, kanske på jakt efter det perfekta villebrådet? Själv så sitter jag vid datorn, med lite trötta ögon. Så det är väl snart dags för mig också att lägga mig. Men vänta.......nu ringer telefonen........jo, det är Danne.....han vill ha skjuts. Får nog skjuta litegrann på sömnen.

Muskus ja, för den oinvigde kanske namnet låter lite konstigt. Muskus kommer av samiskans "Moskkus", och ligger ca 6 mil uppströms Piteå älv. Muskus ligger inte så värst långt från byn Vistträsk i Älvsbyns kommun. Efter en heldags utflykt till Storforsen, med klanen Lindqvist, så styrdes kosan till Muskus där Elisabeths syster Solbritt och hennes man Kjell bor. För den som inte varit där förut, och kommer på besök för allra första gång, torde mötet bli en riktig "Aha-upplevelse". Besökaren  bjuds på en enormt vacker natur, med sjöar, berg och ett hav av vackra blommor, vilket gör att man blir nästan lika tagen varje gång man hälsar på. (Fakta om Muskus har hämtats från Norrbottens hembygdsförbund).


Solbritt och Kjell Holmbom bor sedan flera år i den natursköna byn
Muskus. Beläget inom Älvsby kommun.


Norah ville genast ut på bryggan för att plaska i vattnet. Här på bilden
syns förutom Norah, även mamma Jennie.


Vi hamnade så småningom kring bordet. Fr.v. Andreas, Elisabeth och
Jannice.


Ja, även Norah var med på ett hörn.


Och nästa gång som vi hälsar på, har vi troligtvis fått ytterligare ett nytt
tillskott i "Klanen Lindqvist".


Kjell och Andreas diskuterar jordbruk och biodling.


Robert såg märkbart trött ut, efter Storforsen-äventyret.


Även Daniel kände sig en smula tagen, och kunde inte motstå den
sköna soffan. Norah gjorde sitt allra bästa för att "liva" upp gamlingarna.


För Norah så var den här dagen ett enda stort och spännande
äventyr.


Här leker och busar hon med sin mamma Jennie.


På denna bild får Norah hjälp av sin farbror Robert.


Och vips! så hamnade hon i sin farfars famn - om än kanhända lite
motvilligt.

Foto: Roger och Daniel Lindqvist.

Strosat runt på stan idag. Besökte loppis på Noliaområdet - köpte inget - hamnade till sist på Byxtorget mitt i hjärtat av staden. Där bjöds på storbandsmusik av Roxy storband. På repertoaren fanns sköna gamla jazzgodingar, så det var nästan svårt att stå stilla. Mycket folk på gator och torg i handelsstaden Piteå och dess omgivningar.


Dagens utbud i handelsstaden Piteå. Lördagen den 15 augusti 2009.

Gubbar ja, ränderna går nog aldrig ur. Nu för tiden sker det väl mer sporadiskt - att rita gubbar - men i min ungdom ja, då ritades det ibland flera timmar varje dag.


Den här mannen, liknar mest en sån där maffiaboss som man ibland
ser på film. Kanske "Sopranos?"


Typisk kamrerstyp. Fluga, välkammad alltigenom perfekt.


Den här glasögonprydde mannen, liknar faktiskt min f.d. granne.
Ser smått lite bohemisk ut? Lärare, konstnär eller språkrör i Miljöpartiet?


Den här personen ser smått flummig ut. Kanske en avdankad hippie?
En kvarleva från "flower power rörelsen" från 60-talet?


Medelålders man med typiskt "Elvis Presley komplex". Lägg märke
till de stora polisongerna.


Hjalmar och Torsten. Presentation överflödig.

När Norah hälsade på häromsistens, så satt vi ute i det vackra
sommarvädret - Norah, farmor och farfar.


Medan farmor stickade - som vanligt - lekte Norah med sin present
som hon fick på sin 1-års dag.


-"Farfar, kom du också och sätt dig! Måste du ta kort hela tiden?"


-"Ta hit kameran, vetja!"


En helt underbar sommardag. Och innan vi visste ordet av..........


.....blev Norah så trött, att hon tog sig en liten tupplur i sitt vagn.


Efter sovstunden kom pappa Ante och farbror Daniel. Sen så åt vi god
mat som farmor gjort.


Vi satt en lång stund och lät oss njuta av maten.


Så äntligen.....släppte farfar till slut sin älskade kamera. Och titta!
Farmor kan ju också ta bilder.


Dagen till ära så kom Norah med sin nya handväska. Med sig hade
hon också mockasiner och sin fina sommarhatt.
Bilder: Roger o Elisabeth Lindqvist.

Norrbottens Allehanda den 5 september 1931.

Vi spelade tillsammans under ett par år. Först i Rolf Åhmans, när vi gjorde en liten "comeback" i slutet av 80-talet och början av 1990. Sen så blev vi medlemmar i Opus, ett dansband med mycket 60-tals låtar, som fanns 1991-97. Idag träffas vi mest sporadiskt, häromsistens ute på stan som hastigast. Stefan är ju snickare till sitt yrke, men han snickrar också till en och annan låt därhemma. "Steffe" hördes på lokalradion för ett tag sen som "veckans färsking" med låten: "Child at heart". Jodu,
Stefan, den där låten skulle varit med på kassetten som vi gjorde 1996. Men jag tror inte den fanns då? Du kanske inte ens gjorde låtar på den tiden? Hur som helst - snyggt jobbat Stefan!


Steffe, med sin gitarr. Lycka till
med låtskrivandet!

Så möttes vi då - äntligen. Sune K. Sune A. Hasse och Roger. Visst syntes det att det gått några år sen sist, lite tunnare hår, kanske en begynnande "gubbmage", men annars var allt i stort sett som det en gång var. Fast en sak fattades oss - Gunnar! Han dog 2002, så av naturliga skäl fanns han inte med. Annars var det en dag i glädjens och nostalgins tecken. Alla de välkända låtarna dammades av, och det kändes nästan som om vi fortfarande höll på, precis som för 27 år sen.

Bilder från Långnäs den 23 juli 2009:

Sune Andersson - testar sin nyinköpta Fender och Vox förstärkare.


De två "Sunarna" d.v.s. Andersson och Karlsson, påbörjade sin musikal-
iska bana redan under 60-talet hemma i Vidsel, när de två spelade i
samma popband.


Mina kära Ludwigtrummor, som inte använts på väldigt länge. Som
synes så fattades en och annan cymbal, inte så konstigt kanske efter
alla dessa år. Har sålt iväg en och annan trumpryl sen jag slutade.
Men sedan dessa bilder togs, så har jag kompletterat dom..........


......och idag ser dom ut på följande sätt. Tack Danne för sponsringen!


Efter en del spelande, blev vi kaffesugna. Sen så pratade vi idel gamla
härliga minnen. Fr.v. Hasse Eriksson gitarrist och sångare, Sune Karlsson
basist och Sune Andersson vår förnämlige sologitarrist.


PA-anläggningen - sång, mixer och högtalarlådor - fick vi låna av
Lasse Öhman. Tack Lasse!


Sune skötte ljud och inspelning.


Roger bakom sitt trumset, av årsmodell 1972.


Rolf Åhmans då - sommaren 1976. Gunnar, Sune K. Sune A. Roger
och Hasse.


Rolf Åhmans idag - sommaren 2009. Hasse, Sune A. Roger och
Sune K.


I Sunes garage fanns dessa affischer på väggen. Som minnen från
fornstora dar.


Den gamla repertoaren dammades av med besked.


Hasse kom ändå från hemmet i Vidsel denna dag. Han började i
Rolf Åhmans 1972, och jag vill minnas att första spelningen var på
hemmaplan, nämligen "Renkronan" i Vidsel.


Sune och Hasse tittar i de gamla repertoarpärmarna.


Mera kaffe!


-"Minns du de där?", tycks Sune K. säga till sin namne Sune A.

Foto: Roger Lindqvist / Magnus Brolin.

Humlegatan 6 i Älvsbyn. Adressen väcker onekligen minnen till liv. För det var här som kapellmästare Åhman en gång bodde. Såg av en händelse att huset är till salu. Kunde inte låta bli att "minnas tillbaks". Det var här som vi utgick när vi skulle på spelning. Det var också på detta ställe som liksom allting utstrålade ifrån. Rolf var fixaren, han var "The big boss" för orkestern. Rolf hade en stor portion pondus i sitt sätt att vara. Kanske en aningen tystlåten och begrundande, men i övrigt en bra kompis. Det skiljde 22 år oss emellan, så han var väl nån slags fadersfigur för oss andra, i viss mån. På adressen Humlegatan 6 i Älvsbyn, bodde han med fru och två barn. På veckorna körde han timmerbil, på helgerna spelade han i sin orkester. 1976 bestämde han sig att det fick vara nog. Han annonserade sitt beslut med att på sitt litegrann buttra sätt säga till oss: -"Jag har bestämt, att vid fyllda fyrtio, så får det banne mig vara nog!" Och som den principfaste herre han var, så höll han vad han lovade. Rolf var också klar och principfast i en annan viktig sak, alkohol. -"Det får på inga som helst villkor, drickas alkohol i min orkester!" Eftersom jag inte drack alkohol, så var det lika självklart för mig och även för de andra. Det var Rolf i ett nötskal. Mötte honom i slutet av hans levnad. Han var inlagd på lasarettet, och när jag hälsade på honom så tycktes jag se den "gamle" Rolf glimta till, trots sin sjukdom. I maj 2006 fick jag besked om att min f.d. musikerkollega och kapellmästare hade gått bort i en ålder av 70 år.


Humlegatan 6 i Älvsbyn. Denna adress väcker onekligen många
minnen till liv. Det var här som allting en gång började. Här såg Rolf
Åhmans orkester dagens ljus, 1968.


Garaget användes ibland som träningslokal. Och i ett repotage från
Norrbottens Kurien 1973, är det just i detta garage hemma hos Rolf
på Humlegatan 6 som fotografen tog sina bilder.



"Visst går det att få till ett svensktoppssound i ett garage. Det vet
Rolf Åhmans. Från vänster Rolf Åhman, Sune Karlsson, Hans Eriksson
och Mats Pettersson". (Mats P. var trummis före mig. Jag började 1974)

"Orkestern som övar i garaget". Text o Foto: Norrbottens Kuriren 1973.


1974 hade vi plötsligt blivit tecknade figurer. Jag hade nyss börjat, och
kläderna som vi köpte, ja, det finns kvar än i denna dag. Hängande i
en garderob härhemma. På bilden - affischen - syns kapellmästaren
Åhman i mitten, omgiven av sina mannar. Fr.v. Roger Lindqvist, Hasse
Eriksson och Sune Karlsson. Tecknade gjorde våran sångare och gitarrist
Hans Eriksson.


Rolf fyller år för sista gången. Drygt ett halvår efteråt går han bort. Vad
som förbryllar mig över denna korta levnadsbeskrivning, är att det inte
finns berättat någonting om Rolfs tid som musiker och kapellmästare
med eget band?


Bland de första annonserna som handlar om det relativt nystartade
Rolf Åhmans. Ur PT -januari 1969.


Släpvagnen står packad och klar i väntan på nästa spelning.
På fotots högra kant står året 1973 - det är fel, denna bild togs
sommaren 1974. Foto: Roger Lindqvist.

Den som spar han har......ja, så säger ju ett bekant ordspråk. Och det verkar bestämt som om att det är mig det handlar om. Åtminstone vad som gäller gamla dansannonser, från min aktiva tid som dansmusiker. Jag kan inte säga att jag har dem alla - men näst intill. I sida upp och sida ner, finns dom där, prydligt inklistrade dom där annonserna som berättade var vi skulle spela nånstans. Den ena mer fantastisk än den andra. Men det är ett kul tidsdokument, för mig, och kanske en dag också för barn och barnbarn.


Annonser på rad. På sina ställen finns också vissa minnesanteckningar.
De gjordes ifall det hade inträffat nåt speciellt. Efter en spelning på
parken i Skellefteå, hände det som inte fick hända. Jag somnade vid
ratten på vår Volvo orkesterbuss. Den gick av vägen mellan Jävre och
Pitsund. Jättehalkigt också, tur i oturen så gjorde ingen illa sig.


Dessa annonser är från 1975. Här har jag också antecknat det gage
som vi hade. Gaget låg vid denna tidpunkt på ca 280/man. Att jämföras
med det gage vi hade innan vi slutade, som då var ca 950/man.


Här har vi kommit fram till året 1979. Här fanns ännu Perudden kvar,
det som så tragiskt några år senare gick upp i rök. Även Folkets hus
i Luleå lades ju i ruiner så småningom.

Från Hedmans bilaffär rullade många rariteter ut under årens lopp.
T.e.x. denna Cheva av årsmodell 1957.


Direktör Viktor Hedman ägare och grundare av Hedmans-bilaffär.

Ett av Piteå stads mest kända butiker, var väl - utan överdrift - Beliva. På Beliva kunde man handla varor som; grammofoner, skivor, radioapparater, videobandspelare, kassetter, stereoanläggningar, TV-apparater, diverse tillbehör till de nyss uppräknade sakerna. Bo Lindvall hette mannen som startade verksamheten, hans son tog så småningom över. Idag finns inte - rätta mig om jag har fel - Beliva kvar.

Tandläkarbesöket är avklarat! Alltid lika skönt när tandläkaren säger: "Färdigt!" Det råder "tanddoktor-brist" här i Hortlax. Därför var det Lars Wiklund, chef för folktandvården i Piteå, som utförde behandlingen idag. Två lagningar hade släppt. Men jag hade inga problem med tandvärk eller så. Skönt i alla fall att jag är "renoverad" i munnen. Nu får jag hoppas att det dröjer till nästa besök.

Att prinsessan Madeleine och hennes Jonas Bergström förlovat sig, har väl vid det här laget inte undgått någon i vårt land. Personligen tycker jag nog att ståhejet kring "guldkalvarna" - kungahuset - ibland gränsar till hysteri. Förlovningsringen, lär enligt uppgifter i massmedia kosta en si så där 400.000/500.000 kronor. En baggis? Jo, om man är född med silversked i sin mun, lär nog det ekonomiska vara det minsta problemet. Den stora frågan är om man i en demokrati som våran, behöver ett kungahus. Snart stundar ju bröllop mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Vad jag kan förstå, så kommer vi svenska skattebetalare att få bidra med en saftig slant. Ordspråket: "Det är skillnad på lort och pannkaka" har väl aldrig varit så aktuellt som nu?


Prinsessan Madeleine har ingått förlovning med "sin" Jonas Bergström.
Men frågan är, om Madeleine är en värdig representant för män och
kvinnor i de breda folklagren?

Häromdagen uttryckte jag min glädje över alla de som hittat in på min blogg. Jag nämde då en massa namn. Till min förskräckelse så glömde jag ju "Matte" el. Mathias, som jag vet brukar kika in ibland. Så därför kommer här lite gamla bilder av min systers son, Mathias Lindquist: (stavade jag efternamnet rätt?).


Mathias sommaren 1975 med mormorsfar Sanfrid Lundgren.


Här figurerar han också tillsammans med "gammelmorfar" dock
något yngre. Möjligtvis hösten 1974?


Här badar Matte i den blå baljan, som faktiskt även jag (din morbror)
också har badat i. Och faktum är, att vårt lilla barnbarn Norah, också
använde samma balja för nån vecka sedan. Foto från 1974.


Mathias med sin morfar John, året 1975.


Matte får en puss av sin mormor Maj-Gerd, våren 1975.


Bland de första foton som jag tog av Mathias, var vid hans dop. Våren
1974. Foton: Roger Lindqvist.

Ja, jag fortsätter min vandring i minnenas arkiv. Alltsedan liten grabb, har jag älskat bilder. En gång i min ungdom ville jag bli fotograf. Men av detta blev intet. Men det har inte stoppat min kärlek till fotografier av alla de möjliga slag. Jag har i hela mitt vuxna liv varit på jakt efter bilder. Då menar jag foton som har anknytning till mig och min släkt. När man släktforskar, så behövs inte bara uppgifter om födelse, dop, giftermål, död etc. Man behöver levandegöra människan ifråga också. Och det allra bästa och fantastiska, det är när man hittar just den där bilden som visar hur människan som man forskar om såg ut.

Min moster Anny Lundqvist och hennes man Harry, - båda är idag avlidna - hade en samling gamla smalfilmer i sitt hem i Skellefteå. Dessa filmer hade Harry filmat från 50-talet och framåt. Det visar den släkt som fanns (finns) på min mammas sida. Såna här dokument är i det närmaste ovärderliga. Så min lycka var fullständig när jag blev ägare till Harry och Annys smalfilmer, efter deras död. Jag har dom i tryggt förvar härhemma, och när jag ibland tittar på dem, så förflyttas jag tillbaks till en värld som jag idag knappt kan känna igen. Där finns morföräldrar, mostrar, gamla barndomskompisar, farbröder, morbröder i en enda lång rad. Och gissa om jag tycker det är kul att ha fått dem. Svaret är naturligtvis ett rungande JA!


Ett exempel på en bild som dokumenterar en tid som inte längre finns.
Vid bordet sitter tre herrar fr.v. SUNE NILSSON (1932-2007) JOHN LIND-
QVIST (1923-2005) och GÖSTA LIDMAN (1927-2005). Dessa män är
idag borta. Men tack vare den fantastiska kameran, så är dokumentet
räddat åt eftervärlden.


Paret Harry och Anny Lundqvist från Skellefteå. Harry var inte bara en
trogen smalfilmare, han var också konstnärligt lagd, målade tavlor,
ritade karikatyrer bl.a. Anny var min mors äldsta syster. Båda var döva
från födseln. Foto från cirka 1943/44.

Kolla in prenumerationspriserna!

Jag var hos min syster i morse, som jag tidigare har nämnt.
Det här fotot hittade jag för en stund sen. Här är vi båda hemma
i Hortlax sommaren 1971, i morsans och farsans hammock.
38 år sen - det är ju inte klokt!

Åskan Oskar, som jag berättade om lite tidigare ikväll, och som gjorde ett oanmält besök, han är på väg hem nu. Han ville hem till sina nära och kära. Han berättade att han liksom orkade inte hålla på längre. Och det kan man väl förstå, tänk att hålla på och väsnas så, det om nåt måste ju ta på krafterna. Klockan är ju snart halv nio, han ville väl komma hem innan det blev alltför mörkt. Nää, du gode Oskar, åk nånstans långt bort - varför inte till Tahiti, eller yttre eller inre Mongoliet, där kan du hålla på med ditt oväsen bäst du vill - men inte här i Hortlax.

Ur Norrbottens Allehanda den 20 april 1939.

Ur tidningen "Socialdemokraten" den 21 april 1940:

Bette Davis (1908-1989)



Bette Davis - här på ett foto från
1987.

...Typiskt, jag som just nu fick en sån inspiration för att skriva.......men......jag återkommer när åskan Oskar åkt hem. Ska bara dra ut sladden......få se....okej - nu drar jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag................................

Ja, vad kan det nu vara då, kanske nån frågar sig? Jo, att man äter sin frukost på en balkong. Svårare än så var det inte. Men vems balkong, eftersom någon sån inte finns i vårt hus? Svaret är enkelt: hos syrran förstås! Bettan kommer inte hem förrän ikväll, jag är helt solokvist med andra ord. Passade på att titta in hos Gerd. Och på Gerds lilla men väldigt mysiga balkong, bjöd hon mig på frukost. Tack syster! Tänkte få undan gräsmattsklippningen, oj, vilket långt ord det nu blev, innan regnet kommer. Hämtar bara andan en liten stund, innan det är dags för fortsättningen.

Tack Gerd för frukosten! Foto: Roger Lindqvist.

1961.

18 juli 1955.

Jag har ofta funderat när man i massmedia heroiserar människor som tar onödigt stora risker. Vad jag menar, är de personer som med risk för sitt eget liv, ständigt testar nya livsfarliga gränser. För att ta ett konkret exempel: Göran Kropp (1966-2002) bergsbestigare, äventyrare av första rang. Som besteg Mount Everest 1996 utan syrgastuber, och när han sedan lyckats, och kommit helskinnad ner, ja, då sätter sig människan på sin cykel och åker hem. En annan kändis inom samma skrå, är äventyraren Ola Skinnarmo f. 1972. Tillsammans med kompisen Göran Kropp, begav sig de två herrarna mot Nordpolen 2000. Kropp avbröt p.g.a. förfrysning, medan Skinnarmo åkte mot det hägrande slutmålet. Redan 1998 var Ola Skinnarmo den 1:e svensk att ta sig till Sydpolen. Vad är det då som driver sådana män och kvinnor att ständigt utmana döden? Ja, jag tror inte att de vet de själva. Häromsistens figurerade en person i ett TV-program, där han berättade att han som äventyrare har ett behov att hävda sig i alla möjliga och omöjliga situationer. För att få svar på sitt beteende, vände han sig till en psykoterapeut för att bringa nån slags klarhet med sitt överdrivna risktagande. Vad han fick för svar - ja, det vet jag inte. Och kanhända det är så, att något riktigt tillfredställande och uttömmande svar får han aldrig.


Göran Kropp hjälte eller dumdristig?


Ola Skinnarmo hjälte eller dumdristig?

Av en händelse hamnade jag helt oförhappandes på en hemsida, där gamle Rol Åhmans medlemmen Sven-Åke Andersson fanns med. "Buddbys", ett gäng bestående av gamla som unga musiker, som spelar bl.a. country, och som är hemmahörande i Bodenområdet, och där "Svenne" sen en tid både sjunger och spelar bas. Kanhända var det därför som jag inatt drömde att vi som vanligt befann oss ute på en spelning - på ett för mig okänt ställe. Vi hade några fina år tillsammans i Rolf Åhmans, där Sven-Åke kom med 1978, fram till slutet 1982. Sven-Åke har också haft en inspelningsstudio i Älvsbyn i början av 80-talet, "Älvstudio". Där spelade han in olika sorters musik. Där har också jag suttit i ett trumbås och spelat så svetten lackat. På den tiden utgavs allt på gamla hederliga vinylskivor. Gjorde en LP med bl.a. Folke Antonsson 1983, kompade Susanne Lundqvist vid nån inspelning också - vill jag minnas. Ja, allt är ju historia idag, men det känns skoj när Svenne ibland ringer, så vi får tillfälle att prata gamla minnen från förr.


Sven-Åke Andersson, bördig från Älvsbyn.
Med ett förflutet som basist i dansbanden
Leffes och Rolf Åhmans. Numera spelar
min gamle kollega i bandet "Buddys" från
Boden. Svenne är nästan på dagen 10 år
äldre än mig. Så det var alltid lätt att komma
ihåg varandras födelsedagar, på den tiden
vi "låg ute" på de norrländska vägarna.
----------------------------------------------------------


Hela gänget i dansbandet Buddbys hemmahörande i Boden. Och där
Sven-Åke Andersson f.d. basist i Rolf Åhmans, syns längst t.v.
------------------------------------------------------------------------------------

Foto: Roger Lindqvist.


På mammas gata

Jag går på mammas gata
det händer så ibland
men allting har förändrats
och nötts av tidens tand

Här sprang vi barn på
somrarna
i vår gröna skog
cyklade på slingrande stigar
och av lekar fick vi aldrig nog

Hos bonden med den
röda lagårn
där stod vi glatt i kö
för att ge hjälp i slåttertider
på ängar av doftande hö

När man sen blev lite sugen
på glass eller nåt sånt där
inhandlades allt det goda
i Stenbergs speceriaffär

På planen spelades fotboll
bland surrande humlor
och bin
kanhända att man i drömmen
ville bli lika bra som
Kurre Hamrin

Det var dagar av skratt och
tårar
där endast minnena
nu finns kvar
men med ett litet leende
jag minns mina barndomsdar

ROGER LINDQVIST

En reklamannons från 1964. Racerföraren Joakim Bonnier ger goda
råd angående vinterkörning. Jocke Bonnier (1930-1972) omkom den
11 juni -72 under 24 timmars loppet på Le Mans i Frankrike. Han gjorde
under sin karriär från starten 1956 fram till sin död, 108 lopp. Bonnier
tillhörde stallet: McLaren/Ford. Porsche, Ferrari, Chaparral, Lola, var
några av de bilmärken han körde. Jocke Bonnier var släkt med bok-
förläggarsläkten Bonnier. Mitt personliga minne av Joakim Bonnier,
inskränker sig till den sommaren som han avled. Jag var tillsammans
med min f.d. svåger, Henning Höglund, på väg i den ASG-bil han körde
ner till Småland. När vi på radionyheterna hör rapporteringen om
olyckan på Le Mans banan. Ödets ironi var att Bonnier var en av de Formel-1
chaufförer som febrilt jobbade för en ökad säkerhet på racingbanorna.
Men så kom döden i vägen. Joakim Bonnier blev 42 år gammal.

Ur Piteå Tidningen den 24 juni 1964.

+28 grader i skuggan med andra ord ett riktigt kanonväder. Men alldeles innan jag sätter mig vid datorn - vad tror ni händer? Jo, alldeles oförhappandes, kommer en riktig störtskur som snabbt får mig att i ilfart  hämta parasoll, dynor och allt annat som vi "spritt ut" idag runt grillplatsen. Norah har hälsat på oss idag också. Andreas hade lite jobb hos Janne som skulle göras. Så under några timmar har vi "rått om henne". I morgon börjar en ny vecka. Dagarna skyndar på rätt så fort, och snart är augusti ett minne blott. Nätterna har blivit mörka - känns litegrann sorgligt - så igår kväll, tände jag faktiskt ljuset på bron, fastän väldigt motvilligt. Att måste tända ljus på kvällarna, är ju faktiskt det yttersta beviset att hösten snart är i stundande. O, hemska tanke! För är det nåt som jag på de senaste 10-15 åren blivit allergisk mot, så är det vinter, kyla och snö. Men just nu så känns det långt dit.

Norah.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,


Norah, farmor och farfar har njutit av det vackra sommarvädret.

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,


Norah har varit en "pysslig" liten tjej idag. Hon har haft fullt sjå med
att flytta på de stenar som ligger på marken. Foto: Roger Lindqvist.

Ur Piteå Tidningen den 21 april 1958. Tog mitt körkort på Åkes 1975.
Den övningsbil som jag rattade, var en Opel Ascona. Min far tog sitt
körkort på samma körskola fast 1963, då var det Opel Rekord som
stod till buds.

Midsommarhelgen 1963 bjöd Byske Folkets Park på bl.a. den då så populäre norske sångaren Ray Adams. Även Skellefteås stoltheter, på dansbandsfronten; Yngve Forssélls orkester bjöd upp till midsommardans.



Ur Norra Västerbotten den 20 juni 1963.

Piteå Tidningen den 28 juni 1962.

Piteå Tidningen den 28 juni 1962.

Igår fick jag ett Meccano. Ni vet en sån där låda som innehåller en massa skruvar och metallplattor, som gör att man bygga sig en egen lyftkran, jeep eller exempelvis ett flygplan. Historien bakom är följande;  sonen och hans sambo skulle kasta bort lite saker som den föregående husägaren lämnat kvar. Där fanns detta Meccano. Så vid 51 år fyllda, blev jag glad nästan som ett barn på julafton, över gåvan. Jag har ett sedan tidigare, fast i lite mindre skala som jag fick julen 1966. Mitt motto är följande: "Den som spar han har". Meccanot som jag fick, var tillverkat 1973. Det fattas visserligen någon bit, men det struntar jag nämligen blankt i. Huvudsaken är att jag räddade Meccanot från containern.

Meccanot som jag räddade till eftervärlden, var tillverkat 1973.

Här visas de olika delar som följer med.........

.....tyvärr var det inte riktigt komplett - med det kvittar.

Julen 1966 fick jag denna tekniklåda.........

....och i bruksanvisningen, visades de olika konstruktioner som man
kunde göra..........

...bl.a. dessa fantastiska skapelser.... flygplan, bärgningsbil och en
lyftkran.

Har varit på loppis. Det är länge sen sist, men idag så var det dags. Årets upplaga är förlagd till Noliaområdet. Badhusparken får därmed lite välbehövlig vila. Ingen "Aha-upplevelse", hittade ingen pryl som tilltalade mig. Sedan gick jag till Rådhustorget, där "Pitemoppers" visade upp sina gamla rariteter. Och visst är det skönt att få vila ögonen på en gammal go´ Puchmoppe från tidigt 70-tal. Eller en moped av märket Monark, från mitten av 50-talet. Hela torget andades nostalgi, och när man såg på de besökare som hitat dit, ja, så var det såna som mig själv i min ålder och uppåt.

Kjell Andersson stod för underhållningen. Vi spelade tillsammans 1982-86, i Kjell-Bertils. -"Varför inte anordna en nostalgikväll, med Kjell-Bertils och Rolf ¨Åhmans", sa Kjell och tittade på mig. Ja, rent praktiskt vore det väl okej, jag har ju spelat i de båda banden, så på det sättet "sparar" man ju in en trummis. Jag får väl isåfall trumma med dom båda, fast inte samtidigt. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Norah och Andreas kom hit i morse. Just nu så ligger lillan ute i sitt vagn och sover sin skönhetssömn. Pappa Ante är hos Jan och jobbar några timmar. Jennie - Norahs mamma - är och firar sin morfar som fyller 80 år. Förresten - Grattis Ivan! Ja, han fyller inte förrän den 22:a, men eftersom det skulle passa bra för alla gratulantter just i denna dag, så gör man liksom bort kalaset. Man är ute på en liten bussresa med honom, runt om i bygderna. Nu har lillan vaknat och pockar på uppmärksamhet - så på återseende.

En varm sommarkväll, gör jag ett besök vid din grav. Medan solen gör sitt bästa, för att värma både mig och omgivningen, så känns det som om tiden stod stilla. Där bakom mig på höjden, står den för mig så välbekanta vitmålade kyrkan. Och som i ett trollslag börjar klockorna slå, och det mäktiga ljudet sveper fram i den stilla bris, som känns som en lätt smekning mot min kind. Så tänker jag på dig. Och hur mycket du älskade ljudet av din hembygds kyrka, när du nån tidig vårdag, satt därhemma med en nykokt kopp kaffe i din hand. Häromnatten drömde jag faktiskt om dig, pappa. Och när du tittade mot mig, blev du så ofattbart levande, ja, det var nästan precis som i det verkliga livet. Men besvikelsen var stor, i samma stund som jag blev medveten om att allt bara var en dröm. Fyra år har gått, och livet fortsätter sin gilla gång. Din sista viloplats ligger inte så långt från dina föräldrar och bröder. Om du i denna stund tittar ner från din himmel, lär du nog le en smula. Kanske därför att "din lilla grabb" också har blivit farfar, som du en gång också blev. Tänk det där ordet, som jag en gång i ungdomsåren tyckte lät så mossigt och gammalt, men som jag idag tycker känns så äkta och levande. Ha det gott i din himmel, pappa - kanske att vi möts en dag. Till dess sov så gott!


-"Om du tittar ner från din himmel, lär du nog le en smula. Kanske
för att din "lilla grabb" också har blivit farfar - precis som du också
blev en gång". Foto: Roger Lindqvist.

Året 1959 kunde man se denna reklamannons, med Barbro "Lill-Babs"
Svensson och rockkungen "Little Gerhard".

Sommaren 1975 hände ute i Pite skärgård en tragedi av stora mått. Klockan halv elva, en regning och blåsig fredagskväll, bestämmer sig Alfons Nordmark  med familj, att åka ut till sin sommarstuga. Färden går från Svartnäsudden, mot målet; stugan ute på Vargön. Båten med de åtta familjemedlemmarna, når inte sitt mål. Någonstans ute vid Vargödraget händer olyckan. Båten kapsejsar, och samtliga hamnar i vattnet. Alfons och hans hustru Maria, döttrarna Gudrun och Gunilla, sonen Staffan, mågen Sven-Erik Öberg samt de två barnbarnen - Sven-Erik och Gudruns barn - Elena och Jörgen Öberg, alla samtliga förolyckas i en av de värsta drunkningsolyckor, som inträffat i Piteås historia. Det kan också nämnas att ingen ombord använde sig av flytväst.

De förolyckade familjerna: Nordmark / Öberg. Hämtat ur Piteå Tidningen
den 16 juni 1975. Foto: Privat.

Jag sitter med gamla tidningsurklipp som jag sparat, sen tiden i kommunala musikskolan. Sommaren 1975 medverkade vi i öppnandet av kyrkmarknaden i Öjebyn. Liksom vid en konsert i Badhusparken, där hela manskapet trängdes på den mimimala scenen. Kan nästan inte fatta, att det gått hela 34 år sen den sommaren. Året före - 1974 - gjorde vi en turne´till det forna Östtyskland. 1976 åkte vi till Jugoslavien - långt före att det vackra landet slets sönder i bitar - där gjordes både TV och radio. Samt en massa konserter, som jag alltid skall minnas.

Här i en medverkan i "Kul i parken" från Badhusparkens scen.
Ur Piteå Tidningen den 9 juni 1975. Foto: Gunnar Westergren.


Kommunala Musikskolan vid invigningen av kyrkmarknaden i Öjebyn.
Ur Piteå Tidningen den 28 juni 1975. Foto: Jackie Bortz.

Annons ur Piteå Tidningen den 28 juni 1962.

1960 gästade sånggruppen "Swe-Danes" Perudden i Svensbyn.
I gruppen ingick Svend Asmussen, Alice Babs och Ulric Neumann.
Bengt Hallbergs trio stod för ackompanjemanget. Tänk om man hade
varit där - skulle fylla tre år i september - så det var ju helt otänkbart.
Såvida jag inte uppfinner en tidsmaskin, ställer in önskat år - och sen,
ja, då landar jag kanske (i bästa fall) utanför entrédörrarna på Perudden
denna aktuella afton i augusti 1960. Måste ut i snickarbodan, för att börja
bygga min tidsmaskin - jag hör av mig när den är färdig - kanske nån
vill hänga med?

Njut av det vackra vädret - ja, det är en uppmaning! Trots värmen, så har vi varit till soptippen en sväng. Vi åkte med Robban och Jannice. Och nu sitter vi ute vid grillplatsen, Bettan hon stickar som vanligt, medan jag just har slängt i mig lite mat. Värmen ja, den fortsätter än ett tag, kanske t.o.m. ändå in i nästkommande vecka. Tack för det!

Nåja, så värst vacker tog jag mig inte ut på denna bild. Men det bjuder
jag på. Så här ser jag faktiskt ut när jag sitter och frossar ute vid grill-
platsen. Om det nu är någon (mot förmodan) som är intresserad. Som ni
kanske ser, så går jag faktiskt in för min uppgift, åtminstone att döma
efter ansiktsuttrycket. Vad jag äter? Jag skall be att få berätta att på detta
foto, så inmundigar jag något så enkelt som filmjölk och cornflakes. Till
detta också en smarrig smörgås, ev. med lite patronskinka (kokt) samt
lite grönsaker därovanpå. Gott!

Varför inte en "Sputnik" i sommarvärmen? Annons från 1959.

Sonen har dränerat sitt och sambons hus. Välbehövligt? Jovisst! Sandigt? Jo, rena rama Saharaöknen. Men nu är det i alla fall gjort. Nästa del - efterspelet, följer nästkommande sommar, då är det tänkt att det ska bli en grön och saftig gräsmatta.

Robban och Jannice har dränerat huset.

Välbehövligt, men ganska mycket jobb.

Rena rama Saharaöknen.

Jord och sandmassor i - massor!

Bron såg först ut att hänga lite löst, nästan ut i tomma luften. Men allt
gick efter planerna.

Samtidigt med dräneringen, drogs även fjärrvärmen in.

Robert tar sig en paus mitt i grävandet.

Det drogs även in vatten till garaget.

Rensbrunn ett måste.

Huset skymdes nästan av all jord.

Också på denna bild verkar huset nära nog ha försvunnit.

Storebrorsan Andreas kom så småningom med traktorn, för att på-
börja markarbetet.

Grovplanering.

Nästa sommar blir det matjord och ny gräsmatta.
Foto: Roger Lindqvist.

Vart åker vi - Italien, Paris eller kanske Mallorca?

"....Vi ska visst träffas du å jag - är det tänkt, redan till veckan. Du är väl.....hur ska man säga det här......ja, jag menar du är väl liksom lätt på handen, om du förstår? Ska du böka på länge.......eller går det fort? Jag hoppas att du vet vad du gör. Å framför allt, du tar väl för Guds skull rätt tand?"


-"Jodu, tandläkar´n......du tar väl rätt tand......? Har du liksom pejl
på läget.....?"

Ja, det låter väl inte så där värst gott kanske. Men är man katt, och lystrar till namnet Sessan, ja, då kan man faktiskt slänga i sig lite vegetariskt till frukosten. Vi har två fastigheter på vår tomt, och så fort som jag har nåt ärende in till vårt "gamla" hus, ja, då kommer Sessan springande som en raket. Hon fullkomligt älskar huset och igår när jag råkade ha dörren på glänt, ja, vad tror ni händer? Jo, Sessan springer in och trippar sedan med lätta steg, upp till övervåningen. Och där blev hon kvar tills imorse. Så vår katt har det lyxigt värre, ett eget hus på 85 kvadrat, de´ni! En av anledningarna (tror jag) är att en av hennes ungar - Flisan - bodde där ett tag med sonen och hans tjej. Det verkar som om Sessan inte glömt detta, och av den anledningen springer in i tid och otid till huset, kanske för att kolla om hennes dotter fortfarande bor kvar? Nja, kanhända att detta lät lite långsökt......men huset verkar ha en sorts speciell dragningskraft på henne. Hon är i alla fulla fall den enda katt här i grannskapet som kan skryta med ett alldeles eget boende - i det s.k. "Sessan-huset". Hon väljer sina sovplatser minituöst, men hon överraskade mig när jag för en tid sedan fann henne sött sovande i bastrumman, till det trumset som jag har uppställt i det "gamla-huset". Men jag kan garantera, att så fort det kommer det allra minsta ljud från trummorna, då springer hon nästan vettskrämd iväg.

Det är här hon trivs - i sitt eget rödmålade hus på 85 kvadrat...........

....i det s.k. "Sessan-huset". Huset har en märklig dragningskraft, kanske
för att här bodde en gång Sessans dotter "Flisan"......eller kan tänkas
att det är för att slippa umgås med sin brorsa Pelle, som hon söker sin
tillflykt till ensamheten. Foto: Roger Lindqvist.

På en suddig och svartvit bild, från sommaren 1963 syns jag tillsammans
med kusinen Åsa Dagbro. Vi befinner oss hos våran mormor och morfar
alldeles i närheten av Hortlaxvägen. Tyvärr så träffas vi inte så ofta numer,
men annat var det förr, som denna bild visar. Ett glatt minne från en tid som
inte längre finns.

Annons ur Dagens Nyheter den 11 maj 1939.

Två annonser hämtat ur Piteå Tidningen året 1957. ICA -Lundmans hade som synes ett litet annat sortiment än vad vi idag är vana vid. Här köpte man spik, målarfärg, kläder, ja, t.o.m. TV-apparater. Naturligtvis handlade man även sina matvaror där också.

Annons ur Norrbottens Allehanda den 9 maj 1939.

Annons ur veckotidningen "Brokiga Blad" den 27 februari 1916.

Sångaren Jörgen Edman spelade in plattor, bl.a. med inte helt
okända Agnetha Fältskog. Han var under 70-talet medlem i
dansbandet "Polarna med Jörgen Edman". Sen blev det plötsligt
tyst om honom. Undrar vad han gör idag? I bandet Beatmakers
ingick bl.a. trombonisten Olle Holmqvist, som f.ö. också var bandets
kapellmästare. Olle Holmqvist syntes så sent som igår i "Allsång från
Skansen", där han ingick i blåssektionen, som för kvällen förstärkte
Kjell Öhmans orkester. Holmqvist är född i Skellefteå, och var under
60-talet gift med skådespelerskan Anna Sundkvist.

Ja, det är väl bara att tacka och vackert ta emot - så länge som det varma vädret fortsätter. En relativt tidigt stadsbesök, har vi hunnit med. Jodå, vi har handlat. Den här gången på COOP i Piteå. När jag kom till kyldiskarna, önskade jag att jag hade haft en vargskinnspäls på mig......så kallt var det. Så det blev till att snabbt  plocka ner mjölk, fil o.s.v. i kundvagnen. Ja, annars hade det varit risk för frostskador, mitt i sommarhettan. Vad gör jag då just nu? Jo, som ni ser så sitter jag framför dataskärmen, och "plockar" ihop lämpliga bokstäver till detta inlägg. Men nu gott folk - har jag plockat färdigt.... så Go´morron på er därute! Ha en bra dag!

Undrar om man skall beställa?

Min chef hette under många år Christer Hammarsten. Vi jobbade tillsammans både på Furunäsets Sjukhus samt även också i Öjebyn på sjukhemmet. Chrille var chef över den transportcentral, som öppnades 1983. När jag häromsistens bläddrade i några gamla personaltidningar - som jag givetvis sparat - så upptäckte jag Christer på en bild. Han åkte ett tag runt som informatör, inom Piteå sjukvårdsdistrikt för att sprida information om källsortering. Det är inte ofta vi möts nuför tiden - vi sågs som hastigast på kyrkmarknaden - mer blir det inte. Som chef var Christer en klippa, med ett stort och ödmjukt hjärta - så därför Christer tack för alla dessa år, jag har dem i minnet glatt bevarade.


Hämtat ut personaltidningen "Journalen" utgiven av Piteå Sjukvårdsdistrikt
1996.

I Ellos katalogen kunde man sommaren 1961 beställa detta blå gula tält
för det fashionabla priset av 112 kr. och 50 öre. Hemma på vår tomt satte
min far upp ett likadant varje sommar. Och när tältet väl stod på plats, ja,
då visste man att det var sommar - verklig sommar. Det hände även att
vi tältade nere på Tingsholmsudden, men mest fanns det uppsatt där-
hemma vid den stora björken, som kastade sin skugga över det blå taket.

Annons från den 22 juni 1939.

Återigen läser vi med bestörtning, hur en oskyldig människa fått sätta livet till, i en tragisk olycka. En 49 årig man, hemmahörande i Blåsmark, trafikdödades då en man - rattfull - mejade ner honom i byn Lundfors när han kom gående efter vägen i sällskap med en god vän. Denna typ av olycka, när alkohol är inblandat, fortsätter tyvärr att skörda offer. När skall vi lära oss att alkohol och bilkörning inte hör ihop? Jag ryser vid tanken av att veta att några av de bilister jag dagligen möter, faktiskt är påverkade av alkohol eller andra slags droger. Denna gång var det Ulf Hylander som föll offer för en vettvilling - vem blir nästa?

Alltsedan en sommarkväll 1968, har idolen hetat Humphrey Bogart. Då kanske nån frågar sig, vad i all världen var det då som hände denna kväll för över 40 år sedan? Jo, jag skulle fylla elva i september. Den här speciella sommaren, visade Sveriges Television en serie Bogartfilmer. Om jag inte minns fel, var det ett urval av hans mest kända inspelningar. På den tiden presenterades filmkrönikan i TV av herrarna Gunnar Oldin och Torsten Jungstedt. Och inför starten av Bogartkavalkaden, så introducerade nån av herrarna - jag minns inte vem - den första filmen. Sen dess var jag fast. Bogart har med åren blivit till en myt. Ibland vet man inte vad som är den egentliga sanningen. Jag vet i alla fall, att han föddes den 25 december 1899 som Humphrey De Forest Bogart. Födelseplatsen var New York City. 1945 gifte han sig med aktrisen Lauren Bacall, och fick med henne två barn; Steven och Leslie. Bogart dog i cancer den 14 januari 1957. Året innan, 1956, medverkade han i filmen "Storstadsdjungel" som också skulle bli hans sista produktion. Bogart har alltså "förföljt" mig genom åren. Och varje gång det ges tillfälle framför TV-apparaten, så njuter jag i fulla drag när min idol syns i rutan.


Humphrey Bogart i en scen ur filmen - "Riddarfalken från Malta",
inspelad 1941.

ÖVRIGA FILMER I URVAL:

"Den förstenade skogen" - Humphrey Bogart, Leslie Howard, Bette Davis.
Insp. 1936.

"De färdas om natten" - Humphrey Bogart, George Raft, Anne Sheriden,
Ida Lupino.
Insp. 1940.

"Sierra" - Humphrey Bogart, Ida Lupino, Arthur Kennedy.
Insp. 1941.

"Casablanca" - Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid,
Claude Rains, Peter Lorre.
Insp. 1942.

"Att ha och inte ha" - Humphrey Bogart, Walter Brennan, Lauren Bacall,
Hoagy Carmichael.
Insp. 1944.

"Sierra Madres skatt" - Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt.
Insp. 1948.

"Stormvarning utfärdad" - Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Edward G.
Robinson.
Insp. 1948.

"Afrikas Drottning" - Humphrey Bogart, Katharine Hepburn.
Insp. 1951. (Bogart belönades med en Oscar)

"Sabrina" - Humphrey Bogart, William Holden, Audrey Hepburn.
Insp. 1954.

"Storstadsdjungel" - Humphrey Bogart, Rod Steiger, Mike Lane.
Insp. 1956. (Bogarts sista film)

Den 1 juni 1959.

19 juli 1955.

Jag måste bara berätta hur överväldigad och varm i hjärtat jag känner mig, när jag ser denna respons på min blogg. För utan er, så vore ju allt tomt och ganska så innehållslöst. Att få kommentarer om nåt som man skrivit om, är ju alldeles förträffligt roligt. Nu senast har en vänlig dam, Vanja Granberg-Lindlöf, skickat en kommentar till det inlägg som jag gjorde igår om släktforskning. Tack snälla rara du! Och till alla ni andra också, som haft den stora vänligheten att besöka min blogg, både en två och kanske flera gånger, och som genom er närvaro förgyllt tillvaron. Tack till: Kusinen Robert Nilsson, Björn Jakobsson som skrivit såna fina kommentarer, Karin Olofsson, Siw-Marie Andersson, Nanna Nilsson, Solbritt Holmbom (tack för senast!) Lennart Öhman tänk såna kloka ord du gav på vägen, Jennie och Norah (tycker om er) Mats Åström tack för telefonsamtalet Mats, Ilone Lidström denna kloka dam som skriver helt underbart, Emmy Goodwin, Anna Sjösten, My Nonne Isbro också kusin, Signaturerna: Reagen, Lasse, Camilla, Nathalie, Anja, Rondine, Deniese´, Begonia, Sofia, Kristina, Isa, Lisa, Bea, Amanda, Junitjejen, Eleonore, Linneá, Cecilia, Amanda, Anne, samt alla ni Anonyma, Yemma och Erika. Säkert har jag glömt nån, isåfall Förlåt! Ni finns alla i mitt medvetande. Tack också till alla de som stannar av mig på gator och torg, för att säga några vänliga ord. Nu senast Britt R. som undrade när boken kommer. Vilken bok? frågade jag. -"Ja, det förstår du väl att du måste skriva en bok", sa hon. Har inga som helst planer på några böcker. Jag är nöjd med det som är just nu. Så det så! Inte heller att förglömma alla uppmuntrande och jättefina telefonsamtal. Kända som okända ringer, vill gärna prata om nåt jag skrivit - och tänk, det får ni så gärna. Ett stort tack till Piteå Tidningens förnäme och genomduktige Jan Lundquist på redaktionen. Jan tar emot mina inlämnade manus, och vi brukar för det mesta ha hur mycket som helst att prata om. Ja, jag tror bestämt att vi befinner oss på samma våglängd han och jag. Tusen tack åter igen till er alla underbara människor. Vare sig ni ger er tillkänna med namn, eller föredrar att vara anonyma. Som slutkläm vill jag också tacka min gamle rektor, Torsten Hedman, som stannade av mig på gatan häromveckan, för att berätta för sin f.d. elev, att han tyckte om att läsa det jag skrev. Tusen tack till lärarinnan Siv Lundkvist och hennes man Åke, som jag hade ett trevligt samtal med, i början utav sommaren. En annan sorts hälsning går till den rätt så nyligen bortgångne musikern Allan Lundström från Piteå. Allan var en gudabenådad tenorsaxofonist, men som på äldre dagar, skolade om sig till journalist. Vid vårt sista möte, utspann sig ett samtal om skrivandets konst. Allan tittade mig djupt in i ögonen och sa: -"Roger, en sak ska du veta, du har utvecklats i ditt skrivande". Och de orden var för mig det bästa betyg som jag kunnat få av Allan. Tack Allan för åren tillsammans ute på dansbanorna, jag ska aldrig glömma det. Så tack ni alla för att ni finns därute. /Roger.

Förra sommaren hade jag besök av f.d. lärarinnan Christina Segergren från Stockholm. Vi har samma rötter på våra respektive mormödrars sida. Vi härstammar båda från släkten Nordling från Öjebyn. Christina stannade i Piteå i en hel vecka, så det fanns gott om utrymme till att gemensamt bl.a. titta på gamla foton, och att även besöka Pitebygdens Forskarförening i Öjebyn. En av släkten Nordling, Seth Nordling, emigrerade till USA 1902. där blev han känd som "politisk radikal", och arresterades 1922 under uppmärksammade former. Om detta, tipsade jag redaktören på Piteå Tidningen, Jan Lundquist, som skrev en artikel om händelsen. Det gav senare eko i de Nordlingska släktleden, både härhemma samt även borta i USA. Seth Nordlings brott var hans politiska åskådning. Han kämpade för arbetarklassens värderingar, gjorde man sådant, ja, då blev man med största sannolikhet stämplad som kommunist. Ett spännande levnadsöde med andra ord.


Christina Segergren hälsade på hemma hos mig.
Foto: Roger Lindqvist.


Hon har liksom jag, ett brinnande intresse för släktforskning.
Vi härstammar båda från släkten Nordling i Öjebyn. Foto: Roger Lindqvist.


Den 27 augusti 2008, publicerades denna artikel i Piteå Tidningen.
Efter ett tips av mig till redaktör Jan Lundquist. Artikeln handlade om
Öjebybon Seth Nordling, 3:a fr.v. längst fram.


Historien om den politiskt radikale Seth Nordling - väckte uppmärksamhet
och intresse på båda sidor om Atlanten. På bild syns Vilma Hedström
född i Svensbyn. Hon var gift med ovannämde Seth Nordling. Tillsammans
fick de en son; Filip. Publicerat den 3 september 2008 i Piteå Tidningen.


Under den vecka som Christina var här, hann hon även med att
restaurera den gravsten på kyrkogården i Hortlax, där hennes mormorsmor
ligger begravd. Foto: Roger Lindqvist.


Många spännande människoöden fanns med, i Christina Segergrens
medhavda fotoalbum. Foto: Roger Lindqvist.


Christinas mormors syskon, som hette Lundberg i efternamn, och var
bosatta i Storfors. Foto: Roger Lindqvist.


Christina Segergrens mormor och morfar; Aron och Frida. Bosatta i
Storfors. Ur Christinas album. Foto: Roger Lindqvist.


Maria Augusta Jonsson född Nordling (1864-1930) mor till min mormor
Beda Lundgren född Jonsson (1895-1964)


Augusta var gift med mjölnaren Jonas Jonsson (1865-1938) Jonas var
alltså far till min mormor. Jonas har tyskt blod i sina ådror. Han härstammar
på sin fars sida från släkterna Reismann och Wiehweg från Eibenstock i
Sachsen.


Min mormor Beda Karolina Lundgren, på hennes 60-årsdag den
20 maj 1955. På den övre bilden syns en tavla, den är målad av
Bedas måg, Harry Lundqvist från Skellefteå, och föreställer huset
där min mormor och morfar en gång bodde i Blåsmark.


Maria Lovisa Henrietta Sundlöf (1887-1963) min mormors syster, som
endast kallades för "Lova".


Lova - här tillsammans med maken Bernhard. Paret var bosatta
i Luleå.


Karl-Gustaf (1899-1978) och Tycko Valdemar (1893-1959) med
efternamnet Jonsson. Bröder till min mormor Beda Lundgren.
Kalle bodde i Hortlax, Tycko bodde dels i Blåsmark, men flyttade
så småningom till Vittjärv i Boden.


Systrarna Jonsson t.v. Märta Karlsson (1897-1968) bosatt 1:a giftet i
Mellanboda, 2:a giftet i Linköping. T.h. mormor Beda som dog den 8
oktober 1964, i sviterna av en gallstensoperation på Piteå Lasarett. Hon
blev 69 år.


Signe Viktoria Grahn född Jonsson (1890-1960) syster till min
mormor. Bosatt i Hortlax.


Gideon Jonsson (1901-1957) yngste bror till min mormor. Här om-
given med hustrun Göta, samt barnen Lars, Birger, Östen, Harry och
Gudrun. Familjen var bosatta i Svensbyn.

Notblad till Siw Malmkvists "Augustin". 1:a pris i Sveriges Radios
meloditävling 1958-59. Musik och text: Bo Harry Sandin och Åke
Gerhard.

Fransk tillverkad, hette tidigare "Panhard et Levassor", försvann som
bilmärke 1967.

Annons ur Norra Västerbotten den 26 september 1957.

Våran katt, den alltid så oförliknelige PELLE, vägrar på det bestämdaste
att stiga upp från sin sovplats. Han hävdar sin rätt att sova, denna
vilodag som heter söndag. Foto: Roger Lindqvist.


Sommarmorgnar - en glädje att få uppleva. Foto: Roger Lindqvist.


Vi återvänder till Pelle igen, bara för att konstatera att han fortfarande
befinner sig i drömmens värld. Foto: Roger Lindqvist.


Pelles storasyster Sessan, är på språng medan brorsan latar sig.
Hon har fullt sjå med att syna av våran tomt, så inga inkräktare slipper
in. Foto: Roger Lindqvist.


Vinden leker lite lätt i björkarnas kronor. Foto: Roger Lindqvist.


Sommarvinden ger även luft åt flaggan som tronar så majestätiskt
däruppe på flaggstångens gyllene knopp. Foto: Roger Lindqvist.


Men vänta.....nu händer det otroliga. Pelle reser sig mödosamt upp
från sin bädd.......kanske lite "sömndrucken?" Foto: Roger Lindqvist.


-"Men va´nu då?" Säger Pelle. -"Ta inga kort - Rogge. Jag har ju inte
hunnit göra morrontoalett än. Seså, lägg bort kameran"!
Foto: Roger Lindqvist.


-"Ja, jag tittar ner i golvet, så länge som du står med den där idiotiska
saken i handen. Inga foton just nu........snällaaaaaaaaa!"
Foto: (förlåt Pelle) Roger Lindqvist.


-"Okej då! Ett foto kan du väl få ta. Men vänta.....jag måste ju få va´till min
fördel......eller hur. Nåå, blir det bra så här?" Foto: Roger Lindqvist.

Känns han igen? Jomenvisst är det kapellmästaren och pianisten
Kjell Öhman från Allsång på Skansen. Som 12-åring reste han som
ackompanjatör, till USA. Sen har mycket vatten hunnit rinna under
broarna. Kjell är en ofta anlitad studiomusiker, piano, dragspel,
hammondorgel, ja, inget är främmande för honom. Hade den stora
äran att få träffa honom på Pite Havsbad 1978, i samband med en
spelning. Han reste då runt med Sune Mangs och Git Sköld.
Artikeln hämtad ur "Accordion Journalen" från 1956.


Kjell Öhman som vi är vana att se
honom.

Ur "Accordion Journalen" från 1954.

Nästan på dagen för 28 år sedan, berättade Hänt i Veckan om sago-
bröllopet mellan Charles och Diana.

Ingen falsk blygsamhet här inte. Hämtat ur Piteå Tidningens
semesterbilaga sommaren 1983.

Idag har vi umgåtts under flertalet timmar i Storforsen. Grillat, promenerat, pratat, druckit kaffe, myst med Norah, ja, med andra ord - vi har haft en skön och avkopplande dag tillsammans. På hemvägen åkte vi förbi Stapeldal utanför Vistträsk. Elisabeth är född där, och bodde där sina fem första år. Huset är idag helt obebott, sedan väldigt länge. Faktum är att det också är till salu. Sen for vi till Solbritt och Kjell, där blev det varm korv, mera kaffe, samt dagen till ära även en tårta, tillägnad Norah. I Storforsen gick vi på strövtåg, jag, Danne och Jennie. Jag hittade min morfars namninskrift i en klippa vid "Döda fallet". Efter kriget jobbade morfar med att bl.a. rusta upp Storforsen, därav hans initialer: "S.L." vilket betyder Sanfrid Lundgren. Jag har tidigare hört berättas om detta, men tyvärr aldrig hittat det. Men så idag upptäckte jag hans inskrift, av en ren slump. Så tack alla för en trevlig gemenskap (detta måste vi göra om) Ante, Jennie, Norah, Danne, Robban, Jannice, Elisabeth och naturligtvis även mig själv - tack! PS. Tack även till Holmboms i Muskus.

Hittade ett litet kärt minne efter min morfar, när jag idag vandrade vid
Storforsen. En inskription daterat från slutet av 1940-talet.