Roger Lindqvist

Norra Västerbotten den 26 september 1957.

Tidningen Land damp ner i vår brevlåda häromdagen. Jag blev förvånad, Elisabeth blev lika förvånad - och vi frågade oss hur kan detta komma sig? Nästa vecka upprepades proceduren - tidningen låg där återigen utan någon som helst förklaring. Så ringde Elisabeths syster Ulla-Mai. -"Jo, jag undrar bara - har ni möjligtvis fått Land?" Det visade sig vara Ulla-Mai som beställt och betalt en tids prenumeration på denna läsvärda tidning. Så än en gång - Tack snälla Ulla-Mai!


Tack Ulla-Mai för prenumerationen!
Foto:Roger Lindqvist.

MATS SUNDIN. Mats Sundin har vid en presskonferens meddelat
att hans hockeykarriär nu är definitivt över. Så tack "Sudden" för
alla oförglömliga ögonblick som du gett oss framför tv-apparaten.

Inte var det mycket, men i alla fall litegrann! Vad är det jag pratar om - jo, dansbandet Kjell-Bertils omnämndes för ett bra tag sedan på DN:s kultursida. Artikelförfattaren Nils Hansson skrev om fenomenet dansband. Och mitt ibland allt detta, så plockades alltså Kjell-Bertils från Piteå fram. Det är väl nog både första och sista gången som jag och mina kollegor får vara med i sådana sammanhang. Uppgifterna hade han hämtat från "Den stora dansbandsboken" som utgavs 2003. Där hade jag gjort en del research beträffande några av de norrländska banden som funnits och verkat häruppe. Och se, där fanns även gamla goa Kjelles också med. DN:s kultursida - jojo!


Under rubriken: "De första ljuva åren" fanns en artikel på
DN:s kultursida signerad Nils Hansson. På bilden syns några
betydligt mer kända band än Kjell-Bertils; Sten&Stanley,
Cool Candys, Streaplers, Gert-Johnnys, Flamingokvintetten.
Fotocollage: DN.

"ALLT FLER PITEBOR BEROENDE AV FÖRSÖRJNINGSSTÖD" - står det att läsa i dagens nummer av Piteå Tidningen. Enligt PT så finns idag 725 hushåll inom kommunen som uppbär denna form av stöd. Så man kan väl lugnt påstå "att den ljusare framtid inte är vår". I alla fall inte om man som den nuvarande regeringen Reinfeldt fortsätter att konsekvent strunta i de grupper av människor som av någon anledning inte längre klarar av att vara ute i den så kallade produktionen. Framtiden ser med andra ord väldigt mörk ut. Och vad framtiden anbelangar så kommer vi väl att på nytt få se ännu mer av social utslagning, såvida inte herr Reinfeldt drar öronen till sig och åtgärdar detta allvarliga problem som växer sig starkare och starkare för var dag som går. Och om inte.....ja, då blir det på kommun och landsting att påbörja byggnationer av fattighus där de sjuka och arbetslösa kan få tillträde.


Regeringen Reinfeldts politik tvingar vissa utsatta grupper
i vårt samhälle att inom en snar framtid bo i fattighus.
Foto: Aftonbladet.

Om det nu var någon som inte visste, så har även jag en gång för väldigt väldigt länge sedan varit liten. Jag kom till världen en tidig torsdagsmorgon den 26 september 1957 på BB-avdelningen på Piteå lasarett. Historien om vad som hände på ditvägen kan vara värd att berätta. Dåtidens syn på barnafödande och pappans medverkan vid själva förlossning skiljer sig radikalt mot den vi har idag.Så när det så blev dags för min mor att åka så beställdes en Taxi. Min far skulle jobba samma kväll så han åkte med en bit på vägen. När så Taxin stannade vid pappas jobb, hoppade han helt sonika ut - tittade på min mor och utbrast -"Ja, lycka till då Maj-Gerd!". När så taxichauffören åker därifrån säger han till min mor (på pitemål): -Ja, om i ha hatt nanting hart, så skulli ha schlått´n i skåll´n!" Översättning: -"Om jag har haft någonting hårt, så skulle jag ha slagit honom i skallen!". (Sagt på skämt givetvis). Så var alltså den tidens "pappa-medverkan".


Häromdagen kom Uffe förbi. Hans fru Vanja är född två dagar efter mig. Sålunda låg min mor Maj-Gerd och Vanjas mor Ellen på BB vid samma tidpunkt. Ja, jag tror t.o.m. att de två damerna låg i samma sal, med sängarna bredvid varandra. På den här tiden kunde det nyfödda barnet även bli döpt under lasarettsvistelsen. (Den möjligheten finns kanhända än idag) Jag döptes i alla fall den 1 oktober av Pastor P-G Lindström på BB-avdelningen - vilket jag vet även hände med Vanja. Jag har nämligen sett bilderna som Uffe visade. Så världen kan vara otroligt liten ibland. Nu har 52 år passerat och numera ser verkligheten helt annorlunda ut. Borta är förlossningsavdelningen på Piteå lasarett. Nu är det Sunderbyn som gäller. Kanske bra - kanske inte? Härnere visar jag i alla fall tre bilder som det en gång såg ut, närmare bestämt sept./okt. 1957.



Dopet den 1 oktober 1957. Pastor P-G Lindström med Roger - t.h.
står min mormor Beda.


Pastor Lindström, min mor med mig i famnen och min farmor
Hanna sittande t.h.


Här en gruppbild på alla de småttingar som döptes denna dag i
oktober -57. Längst bak t.v. står min mormor med lille Roger i
sin famn. Längst fram sitter min farmor i mitten och håller en för
mig okänd bebis.

Här kommer lite bilder på barnbarnet NORAH!


Norah är en liten tjej som ständigt upptäcker saker. Eller
kanske att hon likt Pippi Långstrump är en "sakletare".


Här har hon tydligen fått syn på nåt intressant - det syns på
den målmedvetna blicken.


-"Nu ska vi se!", säger Norah, -"vad som döljer sig i denna
spännande skåp!".


Flera intressanta utrymmen att utforska för Norah. Och jag
vet att samma ritual följer när Norah brukar hälsa på hos
sin mormor och morfar också.


Att vara sakletare är en i allra högsta grad en stimulerande
syssla - låter Norah hälsa. Här ses hon i farmor och farfars
kök.


-"Kan du tänka dig farfar vilket spännande jobb det är att
vara sakletare".

Bilder: Farfar.

Piteå Tidningen februari 1957.

Dröm eller mardröm? Inatt drömde jag en besynnerlig dröm, där fanns både mårdhundar, Anna och Paul Anka samt min kusin Sune med. Efter den senaste tidens uppmärksamhet om Anna Anka, kanske det inte var så värst konstigt att hon plötsligt kom in i mina drömmar. Men frågan är....vad i hela friden gjorde jag därborta i deras lyxvilla i Hollywood? Kanske att jag sökte jobb som......trädgårdsmästare......eller poolskötare....ja, nån sådan där rimlig förklaring hittar jag inte. Får väl lov att återkomma när jag fått svaret. Mårdhundar ja! Det känns litegrann verklighetsfrämmande att just jag skulle umgås med dessa eventuella rabiessmittade djur. Men plötsligt så fanns dom i den skog jag vandrade i....och det värsta av allt....dom var ju flera stycken. Sen så träffade jag min kusin Sune. Tydligen så skulle vi ut och spela någonstans...vart det vet jag inte. Får väl återkomma i den frågan också. Sedan kan man ju fråga sig, vad som var dröm eller mardröm i denna besynnerliga historia. Ja, kusin Sune är definitivt ingen mardröm..tvärtom. Däremot kanhända att både Anna Anka med make, samt ett okänt antal mårdhundar, är den verkliga nattsvarta mardrömmen....? Jo, det är just precis så det är! Så snälla Ankor och mårdhundar...kom inte in i mina drömmar inatt - jag ber er!/Roger.


Snälla Ankor.....kom inte in i min dröm inatt - jag ber er!

Plötsligt nås jag av nyheten att skådespelaren Uffe Larsson
är död. Ulf var ju en uppskattad komediaktör - och program-
ledare. Hans plötsliga viktras för några år sedan gav upphov
till olika rykten om hans hälsotillstånd. Själv så hävdade han
att det var en nödvändig åtgärd för hälsans skull. Nu är han
alltså borta - endast 53 år gammal. Ulf Larsson har tidigare
i olika tidningsintervjuer berättat om de personliga problem
som han en gång i början av sin karriär brottades med. Hans
alkoholberoende höll en gång på att kosta honom livet - men
som han senare lyckades bli fri ifrån. Mest minns jag honom
som programledare för "Söndagsöppet" för en del år sedan.
Där han på sitt speciella och spirituella sätt intervjuade kända
personer i varje program. Han var också en uttalad beundrare
av komikern Thor Modéen - och besökte med jämna mellanrum
hans grav på Adolf Fredriks kyrkogård där han sågs lägga en
blomma vid den store komikerns gravvård.

FOTO: AFTONBLADET.

Jag stod på busstationen i Piteå och väntade på en buss som skulle ta mig ut till mitt jobb. Då får jag i förbifarten höra att det hänt någon typ av olycka i "Östersund". Väl framme på jobbet uppdagas den obehagliga sanningen när det står klart att "olyckan i Östersund" i verkligheten är en färjkatastrof ute på Östersjöns farvatten. I takt med rapporteringen i TV:n står det snart klart att 850 personer mist sina liv, i den värsta katastrof i fredstid. 850 människor - helt ohyggligt. Idag är det alltså 15 år sedan den ödesdigra natten - glöm inte Estonia!

Piteå Tidningen  den 24 juli 1969.

Den 5 december 1969 påbörjades ett nytt kapitel i televisionens historia. Det var just exakt denna dag som den nya kanalen TV-2 hade sin premiär. Och det allra första programmet - som gick av stapeln klockan 18:30 - var från den franska televisionen, och handlade om elefanten Babar. Dessförinnan invigdes TV-2 kanalen av radiochefen Olof Rydbeck.


Piteå Tidningen den 19 september 1969.

Tio i topp listan - som den såg ut  den 27 september 1969.

Såja, nu är maten uppäten och det roliga är slut. Korv och potatis - vanlig svensk husmanskost när den är som allra bäst. Låter det tråkigt? Nä, absolut inte. Med korv och potatis kan man komma långt här i livet. Jag och Elisabeth brukar intresserat följa vissa matlagningsprogram i teve rutan. Eftersom Bettan är väldigt matintresserad, så har jag liksom "hängt med". En del av de tillagade läckerheterna, är att jämföra med riktiga konstverk. Och mat är väl konst eller hur? En världsberömd kock och TV-stjärna inom matkonsten - Keith Floyd - avled häromveckan efter en brakmiddag. Snacka om att dö på sin post. Vi brukade följa Floyds "härjningar" i rutan, och jag minns speciellt en gång, när Floyd gästade Australien och han skulle laga mat på inhemskt sätt. Vad gjorde karl´n? Jo, han tog fram sina berömda grytor, hällde upp lite vin, och lagade till en rätt på - KÄNGURUSVANS! Där går gränsen för min del. Inga kängurusvansar i våra grytor, ånej, korv och potatis ska det va´.

MOR och FAR. Den här bilden togs en sommardag för några år
sedan. Mamma och pappa var på besök. De där besöken tog jag
alldeles för givna - det skulle bara vara så. När deras grå Nissan
Stanza kom in på våran infart, så dröjde det inte länge förrän deras
välbekanta röster och fotsteg hördes i farstun. Och jag såg en uppriktig
glädje sprida sig i deras ansikten när de så småningom satte sig vid
vårt bord i väntan på kaffe och Bettans nygjorda "pensionärskaka" som
min far tyckte så mycket om. Men så  en dag fanns han inte längre.
Och hans närvaro som jag alltid tog för given - upphörde för gott. Inga
fler besök vid kaffebordet. Inte heller någon välbekant grå bil som
parkerade på vår infart. Inga välbekanta steg i farstun. Inga fler skogs-
promenader som vi gjorde för att låta oss njuta av dofter och ljud, en
sommareftermiddag efter den obligatoriska kaffetåren. Nu har det gått
fyra år sedan han gick bort. Men hans avtryck finns fortfarande kvar -
och skall så göra för alltid. Foto: Roger Lindqvist.

Piteå Tidningen den 10 juni 1955.

SVT visar ikväll åter en dokumentär signerad Tom Alandh. Ikvällens program presenteras skådespelaren och författaren Erland Josephson f. 1923. Tom Alandhs styrka som filmberättare är hans lågmälda framtoning - där bilden av den porträtterade står i centrum. Alltför många gånger har jag sett prov på där den eventuelle filmaren/programledaren varit alltför kär i sin egen röst och person. Istället för att fokusera på intervjuoffret ifråga, har man istället lekt "linslus" framför och bakom kameran. Som åskådare har man då känt sig lurad på "konfekten".

I Tom Alandhs fall är det precis tvärt om. Hans berättarteknik skapar istället ett intresse för huvudpersonen ifråga. Därför skall det bli mig ett sant nöje att få avnjuta kvällens dokumentär i tv 2 med start klockan 20:00. Erland Josephson - kvällens huvudperson - är sannerligen en i mina ögon spännande person. Inte minst genom sitt samarbete med Ingmar Bergman, som resulterat i ett antal filmer och tv-serier genom årens lopp. Det jag spontant kommer att tänka på i samarbetet mellan Bergman/Josephson, är den omtalade "Scener ur ett äktenskap" inspelat på Fårö 1973. Det sägs också att det var denna Bergman produktion som gav idén till upphovsmännen av den amerikanska serien "Dallas".

Några av Tom Alandhs tidigare dokumentationer som kan nämnas: "Underbart är kort"- Monica Zetterlund 1989. "Cornelis"- Cornelis Vreeswijk 1997. "Martina och jag" - om en förståndshandikappad flicka, och hennes liv. 2008.


Erland Josephson och Tom Alandh under filmarbetet av
dokumentären "Scener ur ett vardagsliv", som sänds i
SVT ikväll med start klockan 20:00.
Foto: Björn Henriksson.


Erland Josephson och Liv Ullman i Ingmar Bergmans "Scener ur ett
äktenskap" från 1973.

Andra dagen i min 52-åriga värld. Och den verkar se ut ungefär som den gjorde tidigare. Förutom en rejäl förkylning så är allt bara bra. 52 ja, jag som nyss fyllde 40. Men där ser man hur fort åren rinner iväg. Måste avrunda, med att sända en snorig hälsning från Hortlax.

Norra Västerbotten den 16 september 1955.

Norra Västerbotten den 16 november 1964.

Trots handsprit, och andra diverse försiktighetsåtgärder, så trillade även jag dit. -"ATJOOOO!!-PROSIT!!" Jooo, jag tillhör också jag de förkyldas skara. Nu gäller det bara ha koll, så inte min näsa förvandlas till ett gristryne - det är nämligen ett tecken på att jag fått den omtalade svininfluensan. Men jag har tittat mig i spegeln, och som det ser ut just nu, så finns inga tecken på detta. Nåja, en förkylning hit eller dit, är väl inte hela världen. Men jag vill passa på att instämma med en viss herr Kalle Anka - "Åh, vad det är synd om mig!"


Min vän Kalle uttrycker precis vad jag känner i denna stund.

Till alla kända som okända därute i den mörka natten - GO´NATT! /Roger.

Matpriser ja, en aldrig sinande källa för diskussioner. Så
här såg det i alla fall ut 1968 på ICA Fyren i Piteå.

Piteå Tidningen den 14 mars 1968.

För den som var sugen på nöjen den första veckan i maj
1929 - kunde kanske slinka in på biografen "Olympia" på
Birger Jarlsgatan i Stockholm, för att njuta av Clara Bow i
"Lördagskvällar". Skådespelerskan Clara Bow (1905-1965)
medverkade 1927 i filmen "Vingarna" som 1928 tilldelades
en Oscar för bästa film. För övrigt den allra första Oscar som
utdelades. Priset instiftades nämligen samma år.

STOCKHOLMS TIDNINGEN DEN 4 MAJ 1929.

Snåla höstvindar har svept omkring vårt hus idag. Så pass kalla och snåla, att jag sitter här med lite frossa i kroppen. Tänkte ta en sväng med åkgräsklipparen, men jag ändrade mig rätt så fort när höstvindarna gjorde sig påminda. En trevlig start blev det på morgonen. Robert och Jannice hälsade på, och med sig hade dom - tro det eller ej - KRÄMBULLAR! Kaffe med krämbulle, kan det bli bättre? Tack Robban och Jannice! Tack också till Uffe Lindlöf som tittade förbi med en CD-skiva.

Har ägnat dagen åt att städa i vårt gamla hus. Å, ni skulle bara se, så mycket som finns sparat. Även om jag hatar det, så måste man faktiskt ibland kasta bort saker. Detta får mig osökt att tänka på den gången jag ringde John Eriksson i "Smällgården" i Hortlax. John som bodde i sitt gamla föräldrahem tillsammans med sin syster Judith, var känd för att ha rätt så gamla prylar i sitt hus. Min fråga gällde gamla tidningar - men tyvärr hade det mesta gått till återvinningen. John och Judith Erikssons saker finns idag att beskåda på Piteå Museum.

"Berg, höga byggnader och annat utgör som bekant hinder
för TV-signalernas framträngande. Det omöjliggör att dra upp
exakta gränser för de olika stationernas räckvidd. Ungefär
som på skissen tänker sig dock telestyrelsen att signalerna
från sändarna i Älvsbyn (största cirkeln). Arvidsjaur (mellan-
stora cirkeln) och Storuman kommer att "täcka". I området
närmast sändaren (närzon) klarar man sig ofta med enkla
antenntyper. Vid mottagning i ytterområdena (fjärrzon -
prickad på skissen) är det i regel nödvändigt med takantenn.
Som synes kommer vissa orter i södra länsdelen att ligga i
gränszonen mellan två sändare. Vilken sändare man bör ut-
nyttja kan avgöras först sedan sändarna kommit i drift.
Arjeplog ligger som synes illa till och tycks tills vidare bli utan
mottagningsmöjligheter".




Piteå Tidningen den 23 november 1961.

Norah är lite småkrasslig. Därför är hon hemma från dagis idag, mormor Monica har hand om henne hemma i Långnäs. Vi har just kommit därifrån, eftersom Norahs "flyttbara" säng fanns hos oss sedan i lördags. Jo, visst var det en krasslig liten gumma som mötte oss. Hon håller på att få flera tänder, så det är väl det också som spökar. På lördag kommer hon hit, är det planerat. För nu när hockeysäsongen har börjat så har pappa Andreas fullt upp med sitt kära Luleå Hockey. Ante har ett sådant intresse att t.o.m. på Norahs napp finns Luleå hockeys logotype ingraverat. Jag ställde då frågan, att tänk om din dotter en dag börjar heja på Skellefteå AIK? Nåt bra svar på min fråga fick jag inte. Men vi får väl hoppas för husfriden att Norah också blir ett Luleå fans.

Den stora frågan är - hejar Norah på Luleå Hockey, heller hemska
tanke på Skellefteå AIK? Just för tillfället är lillgumman lite smått
krasslig. Hon håller på att få fler tänder. Idag har vi hälsat på henne
hos mormor Monica i Långnäs. Så svaret på den stora frågan dröjer
nog än ett tag.

MAX FENDERS - UMEÅ. Max Fenders hemadress var egentligen
Hörnefors. Dessa gubbar tillhörde den svenska dansbandseliten
under sin karriär. Tre band var under 70-talet de mest tongivande
häruppe i Norrland: Yngve Forssélls, Max Fenders och Alexander.

Annons ur Piteå Tidningen fredagen den 13 april 1973.

"13 av team Rolf Nordströms förare samlade framför sina
bilar. I bakre raden fr.v. Runar Bergström, Ove Vikström,
Claes Lundkvist, Anders Nordberg, Imant Pogulis, Lennart
Engman, Kennet Bergkvist. Främre raden fr.v. Rolf Nordström,
Björn Burman, Bo Vikgren, Jan Fossum,Tor Viklund, Lennart
Bergström, Roland Fjellström. Då bilden togs befann sig Thomas
Wirén och Per Karlsson på SM-resa. Saknas dessutom gör
Per-Åke Westin, Patrik Eriksson, Pelle Sandlund m fl"

Ur Piteå Tidningen den 14 mars 1970.

En av svensk films största aktörer hette Åke Söderblom. Han var född i Göteborg 1910, och kom under åren fram till sin död att medverka både på teaterscenen och på den vita duken. Men Söderblom var också en duktig kompositör och textförfattare. "Kan du vissla Johanna?", "Två små fåglar på en gren", "Vi har så mycket att säga varandra", "Jag kommer ikväll under balkongen", är några exempel på melodier som Åke Söderblom var pappa till. En lördagskväll i maj 1965, på Lisebergsteatern i Göteborg. Åke Söderblom har just genomfört den första akten av teaterpjäsen "Himmelssängen". I sin loge i pausen, i sin väntan på den andra aktens början avlider Åke Söderblom plötsligt. Trots att han körs i ilfart med ambulans till Sahlgrenska, går hans liv inte att rädda. Åke Söderblom var far till skådespelerskan Lena Söderblom. Söderblom blev 55 år gammal.


ÅKE SÖDERBLOM.


Expressen den 22 maj 1965.

Annonser ur Piteå Tidningen den 13 september 1944.

Hade tänkt "besikta" Sessan när vi får tag i henne. Hon hade ju som jag skrev igår, en fästing fastklamrad på sin hals. Idag hörde jag att min mors granne, Malin, också haft problem med sin katt som hade 4-5 stycken i sin päls härförleden. Så nu väntar vi bara på att huvudrollsinnehavarinnan (lång ord) ska komma in så att vi får undersöka henne lite närmare.

Daniel har varit hem på mat. Enligt uppgift så kände han sig inte så fräsch i sin hals. Ett problem som han delar med sin storebror Andreas. Nu hör jag ett välbekant mjauande - just precis. Sessan! Operation undersökning!

Ungefär så tänkte vi när vi såg ett okänt föremål sitta fast vid Sessans hals. Det visade sig vara en fästing. Plockade bort den med en pinsett, och jag hoppas att jag fick med allt. Om det är någon annan med erfarenhet av dessa äckliga kryp, så hör gärna av er. Vi har haft katt i många år, men detta är absolut första gången som vi varit med om detta.


Du äckliga lilla kryp! Foto från Wikipedia.

1970 drabbades stora delar av befolkningen av den så kallade "Hongkong-influensan". Alltså långt före den nu så omtalade svininfluensan. Urklippet här nedan, fanns i Piteå Tidningen lördagen den 3 januari 1970.

Författarinnan Selma Lagerlöf torde väl vid det här laget vara bekant för de allra flesta. Sommaren 2003 åkte vi på semester till Värmland. Och om man nu råkar vara i det Värmländska landskapet, är det ju nästan ett måste att göra ett besök på Selmas Mårbacka. Med oss hem hade vi många fina intryck av den rundvandring vi gjorde i Selmas "allra heligaste". Som minne köpte jag den här boken, som faktiskt är att rekommendera med sina fina interiörbilder från författarinnans berömda hem.




Selma Lagerlöf (1858-1940) En bok att rekommendera för
den som är intresserad av en av våra största författarinnor.




.......................................................

Häromkvällen när jag satt framför tv:n och slötittade, dök plötsligt Charlie Chaplin upp i bildrutan. Och som den Chaplinälskare jag är, satte jag mig skönt tillbakalutad i finsoffan för att på allvar kolla in vad det var. Det visade sig vara en av Chaplins mest kända filmer som visades; "Diktatorn" inspelad 1940. En film som driver hejdlöst med diktatorn Adolf Hitler och hans tredje rike. Det sägs att Adolf själv satt i sin ensamhet och tittade på filmen. Men vad han tyckte ja, det är det nog ingen som vet. Man kan väl i alla fall gissa att den  i hans ögon inte var så speciellt uppskattad.

En annan kuriosa sak, är att Chaplin vid ett tillfälle såg våran egen Nils Poppe på vita duken. Det lär ha varit i filmen "Pengar" från 1946. Den store mästaren - Charlie - lär ha yttrat sig i mycket positiva ordalag om vår svenske komiker. Chaplin är utan tvekan en av filmhistoriens största genier. Hans kunnande sträckte sig vida omkring, som bl.a. aktör, regissör, producent och kompositör, snacka om begåvning. Chaplins klassresa är också värd några ord. Från slummens bakgator i 1890-talets London, till ära och världsberömmelse i Hollywood på 1910-talet. Chaplin slutade sina dagar i Schweitz 1977, kanske lite trött efter så många år på jorden. Men i hans bakfölje finns än de många klassikerna kvar, allt från stumfilmseran, fram till ljudfilmspremiär och den allra sista filmen som mästaren gjorde: "Grevinnan från Hong-Kong" inspelad 1967 med Sophia Loren och Marlon Brando.


"Diktatorn" från 1940. Här driver
Chaplin hejdlöst med den mustasch-
prydde lille Führern från Tyskland.


I filmen spelar Chaplin två roller - dels som den judiske
barberaren - här tillsammans med motspelerskan Paulette
Goddard (1910-1990) - dels som Tomanias diktator Adenoid
Hynkel.


Om den store Chaplin, har det författats många böcker.
Här är en av dem.

JAMES "JIMMY" STEWART (1908-1997) Amerikansk film-
skådespelare. Roller i urval: "Mr. Smith i Washington"
1939. "En skön historia" 1940. "Livet är underbart" 1946.
"Moonlight Serenade" 1953. "Fönstret åt gården" 1954.
"Studie i brott" 1958. "Mannen som sköt Liberty Valance"
1962. Fakta om Jimmy hämtat från Wikipeda.

Annonser ur Boulevard tidningen: "Figaro" 14 januari 1899.

Min fars syster Emmy var gift med John Risberg från Öjebyn. John var skomakare i Hortlax under många år. Några år före pensioneringen sadlade han om och blev snickare på Hortlaxhus fabriken i Hortlax. Hittade en annons häromdagen, i PT från den 13 september 1944, under rubriken "Diverse". Där gör John lite PR för sitt nystartade skomakeri. Som barn minns jag hans lilla krypin hemma på tomten efter Hortlaxvägen, där han satt och lagade skor. Men som denna annons berättar, så hade han den allra första tiden, hyrt in sig hemma hos min farfar Amandus i Övremarken.


Ur Piteå Tidningen den 13 september 1944.


John var en duktig snickare. Tillsammans med svågern Ivan Lundmark
byggde han en motorbåt. Där kunde man någon tidig sommarmorgon
"tuffa" ut från bryggan nere i Tingsholmen, ibland med stora delar av
den Lindqvistiska släkten. På bilden ovan, syns John på sitt arbete
vid Hortlaxhus fabriken. Foto: Nils Ögren PT - den 12 december 1970.


Emmy Risberg f. Lindqvist (1914-1998) med maken John Risberg
(1912-1987).

Per-Albin Hansson (1885-1946). Socialdemokraternas
partiledare 1925-1946. Ur Piteå Tidningen den 8 sept. 1944.


Per-Albins grav på Norra Begravnings-
platsen i Stockholm. Foto från Wikipeda.

Ena dagen möts jag av ljuvlig sommarvärme, medan nästa dag bjuder på kalla snåla vindar. Frågan jag ställer mig är, är det sommar eller vinter, höst eller vår. Kan det vara så att moder natur är satt ur sina normala gängor? Är detta effekten av vår omilda hantering av miljön? Sommar i september är ju en frestande tanke, men om man skall vara ärlig så är det nåt som inte stämmer.

Ur Piteå Tidningen den 13 april 1974.

Sommaren 1972 åkte jag och mina föräldrar på semester. Färden gick norrut, och vi hamnade så småningom i finska Kemi. Ett minne som jag har med mig därifrån, var när vi besökte den gamla kyrkan där den lutherske prästen Nikolaus Rungius kropp fanns till beskådan.

I Piteå Tidningen onsdagen den 20 september samma år, fanns en artikel som behandlade fenomenet med den välbevarade kroppen.



"Lutherske prästen Nikolaus Rungius ligger alltjämt på lit de parade
under en glasruta i locket till en under senare tid förfärdigad kista.
Nu har han fått en plats ovan jord bredvid altaret. Nuvarande prosten
Arvo Turakka visar och berättar".

"Prästen Nikolaus Rungius som sedan sin död 1629 slitit ut
ett flertal kistor utan att själv förmultna har gjort Kemi lands-
församlings gamla kyrka världsberömd. Kistorna har förmult-
nat och åtminstone 1704 gjordes en ny och minst två gånger
därefter. Men den gamla kroppen har i enlighet med prästens
ord inte ruttnat. Både ben och muskulatur finns kvar och kropp-
en är alltjämt mjuk. Vetenskapliga analyser har gjorts men
någon slutgiltig förklaring till varför kroppen bevarats har inte
kunnat göras. Rungius har gjort kyrkan till ett av norra Finlands
största turistmål med ca 20.000 besökare per år".

(Enligt sägnen lär Nikolaus Rungius en gång i en predikan yttrat: - Om
mina ord inte är sanna kommer min döda kropp att ruttna, men om de
är sanna skall liket inte ruttna - ) /Roger Lindqvist.

Thomas Wallstén gifter sig med Eva Lindholm. Thomas var den s.k.
"okände" sonen, till direktör Rudolf Wallstén, ägare till Wallsténs
järnhandel i Piteå. Urklipp ur Piteå Tidningen den 18 december 1972.

En gång gick vi skola tillsammans. Idag är vi utspridda över nästan hela landet. Fast dom flesta har väl ändå varit sin hembygd trogen. Vissa stöter jag på någon gång ibland, medan somliga nästan har blivit osynliga.


Övre raden fr.v. Lars Lundberg, Ulf Öhman, Folke Wiklund,
Rolf Wikström, Leif Lundgren, Bernt Lindberg, Roger Lindqvist,
Svante Asplund, Tommy Nordsvahn, Rikard Lundström. Mellan
raden fr.v. Ingela Granberg, Margaretha Fahlman, Ingrid Hed-
lund, Göran Fransson, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Jörgen
Nordsvahn, Jan Bäckman. Främre raden fr.v. Eva Hedenström,
Carina Wiklund, Ingrid Hedman, Inga-Maj Häggkvist, Ulla Dahl-
bäck, Monika Lundström, Monika Nilsson, Monika Sjöberg,
Eleonor Fjällström och Iréne Brännström. Lärare var Gunnar
Sundén.

"Mor ror - Far är rar". Ja, den där frasen grunnade jag mycket på.
Tyckte att den stämde inte riktigt in. För visst var det väl så, att det
var väl farsan som skulle ro - och morsan skulle väl vara rar?

Ja, ungefär så lät det i min telefon för en stund sedan. En tuggummituggande ung dam, ringde på uppdrag från OK/Q8, och sa på sin allra bredaste skånska dialekt: -" Råouger - detta äur en chans döu inte bör missa!" Smaskandet från hennes tuggummi gjorde det nästintill stört omöjligt att uppfatta vad hon sa. Lägg också därtill hennes dialekt, som liknade mer ett danskt tungomål än vårt svenska. Mitt svar blev kort och gott: Nej tack! Behöver jag säga, att denna dam inte gjorde något större positivt intryck på mig?

Ja, jag vet inte riktigt vad som hänt. Men ytterligare en gammal musikerkollega "är på gång". Nu trillar dom in som på ett pärlband. Den senaste "förlorade sonen" heter Thomas Åström. Vi har ett förflutet som musikanter, dels i kommunala musikskolan, men även från dansbandet Kjell-Bertils. Jag "tappade" bort Thomas för rätt så många år sedan. Men nu är han återfunnen. Han är vid god hälsa därborta i Ängelholm i Helsingborg. Thomas utbildade sig till musiklärare på musikhögskolan 1985. Han spelade en tid med i dansbandet "Alexander" från Umeå, han var även medlem i "Bosses" från Skellefteå. Det sista jag minns av Thomas, var när han ringde mig för en massa år sedan, och ville ha mig att vikariera med Bosses, på en danstillställning i Ånäset. Tyvärr kom det med så kort varsel, så jag kunde inte.

Thomas jobbar idag som musikpedagog, och leder olika körer. Han är en förträfflig pianist, sångare och även saxofonist, men det är pianot som är huvudinstrumentet. Han fungerar också som låtarrangör, bl.a. till Lotta Engberg, och även ackompanjatör till Sanna Nielsen och Jessica Andersson. Så "Åströms-pojken" verkar trivas som fisken i vattnet. Som sagt - ännu en gammal kollega återfunnen. Frågan är - vem blir det nästa gång?


Thomas Åström - f.d. Pitebo, numera
bosatt i Ängelholm.

Norah sover hos oss inatt. Ante och Jennie skulle på middag på Golden Dragon. Jennies morfar fyllde 80 för en tid sedan, så ikväll skall han firas på allvar, av de närmaste. Men som den snälla lilla tjej Norah är, så är det en fröjd att ha henne. Hon ligger sedan en stund tillbaks, i sin säng och sover.

Igår ringde en gammal kompis från förr - Harri. Ikväll ringde en annan - Robban. Vi spelade i Kjell-Bertils 1982-1986. Nu står dom visst i kö alla de där gamla vännerna från förr, åtminstone verkar det så. Robban hade en idé. Vad det är, kan jag tyvärr inte yppa ett endaste ord om - än! Den som lever får se.

En liten kort uppdatering. Harri ingår också i det relativt nystartade: SVEN-ERIC MÖRTSJÖS ORKESTER. På repertoaren finns enligt uppgift gamla "Sven-Erics hits" från förr. Kör hårt Harri!


Harri Karlsson - 2009.

Ikväll ringde Harri. Han är en gammal god vän från länge sedan. Vi har inte träffats på ca tjugo år. Harri är född i Vidsel/Älvsby trakten, men bor sedan många år i den södra landsändan. Harri flyttade så småningom till Hudiksvall, men under samtalets gång berättade han att Borlänge är den nya hemadressen. Harri var en baddare på bas, han åkte med oss i orkestern, och ibland när tillfälle gavs så hoppade han upp på scen och spelade, istället för våran ordinarie. Han blev heltidsmusiker i Cedermarks från Sveg - Roland Cedermarks gamla band - sedan gick turen till Hudiksvallsorkestern Sivert Thurells. Den musikaliska banan fortsatte i välkända Sven-Erics dansorkester, också från det "glada Hudik". Sedan några år, så jobbar han som musiklärare, men gör också diverse inhopp i olika band. Harri har också varit medlem i Göran Lindbergs orkester, under en period. Göran Lindberg sjunger numera i Matz Bladhs från Falkenberg. Jo, visst var det skoj, att höra hans röst. En röst som idag låter lite annorlunda från det jag en gång var van. En annan sorts dialekt hade han - konstigt vi som jämt pratade på klingande pitemål - men sånt är livet. Kul att du lever Harri, kanske att vi någon gång kan träffas för att spela tillsammans igen. Vem vet?


SVEN-ERICS från Hudiksvall. Harri står längst bak till vänster.
I mitten sångaren Sven-Eric Mörtsjö, som tillsammans med
Harri, fortfarande åker ut på olika spelningar - fast på duo.

"Rött hår och glest mellan tänderna" - Thore Skogmans beskrivning av sig själv? Ja, så heter i alla fall en av hans många kompositioner. 1.031 låtar, signerade Thore Skogman finns registrerade hos STIM. Trots en hel del oförtjänt ironi, och tummen ner - av vissa kritiker - så fortsatte Thore att vara den där glade underhållaren, som ständigt hade nya låtar på gång. Att han var en produktiv och begåvad låtskrivare, råder inget tvivel om. Då får hans kritiker säga vad de vill. Hans klämtjäcka melodier tyckte jag väldigt mycket om som barn. Och jag vet att Thore gladde många med sin sång. Personliga motgångar och hälsoproblem, fördunklade hans sista år. Den alltid så glade Thore, tappade livsglädjen när hustrun Britt hastigt gick bort. Han avled den 9 december 2007, i en ålder av 76 år.


THORE SKOGMAN. Glade Thore - som ibland fick oförtjänt kritik.
Här på Året Runts första sida, den 26 oktober 1964.

Om det är nåt jag bestämt ogillar, så är det sådana här gråmulna regnvädersdagar, då allt är ett enda grått töcken. Att väderleken påverkar oss människor, är ju klart bevisat. Och jag vet att i tyska tidningar, brukar man förklara för sina läsare just detta, inför ett kommande oväder och lågtryck. Men nu befinner vi oss ju inte i Tyskland, utan i gamla Svea rike. Så det enda som gäller är väl att hålla ut, tills de grå molnen lättar därborta någonstans i fjärran.

GLENN FORD (1916-2006) Amerikansk filmskådespelare. Fick
sitt genombrott i filmen "Gilda" mot Rita Hayworth 1946. Bland
hans övriga filmer kan även nämnas: "Polishämnarna" - 1953.
"Vänd dem inte ryggen" - 1957 (Billy Haley sjöng här sin klassiker
Rock Around the Clock). "Tehuset Augustimånen" - 1957 med
bl.a. Marlon Brando som motspelare. "3:10 till Yuma" - 1957.

Jan/feb. -74 såg Kvällstoppslistan ut på detta sätt.


Flamingokvintetten från Partille i Göteborg - låg på listans
första plats. Foto från CDON.

Bioannonser ur Piteå Tidningen fredagen den 17 februari 1956.

MERRY! En favoritdryck jag hade som barn. Var gång tillfället
yppades - jo, då blev det en flaska Merry!


Som den här gången. Sommaren 1964, på bilutflykt med mor och far.
Samt pappas brorsa Åke och hans Dagmar. Här sitter vi i Långträsk
vid kiosken - som inte längre finns kvar - och vad skådar mitt öga?
Jo, killen på höger sida är jag. Och vad håller jag i handen - om inte
en flaska Merry! Foto: Dagmar Lamberth-Karlén.

När jag första gången hörde namnet Anna Anka nämnas, slog mig tanken -"Aha! det måste vara Kajsa Ankas lillasyster!". Men ack vad jag bedrog mig. Det visade sig vara sångarlegenden Paul Ankas fru, född i Skåneland i gamla hederliga Svedala. Sedan när jag gjort ytterligare efterforskningar, fick jag se att hon medverkar i en TV-serie, "Hollywoodfruar". Efter en snabb koll på Aftonbladets hemsida, fick jag också se en liten filmsnutt, med den här människan. Och det....ja, det gav mig faktiskt en smula besk smak i min mun. Vem hittar på sånt här elände? Jag menar TV-producenter och andra inblandade. Är detta underhållning? Svar Nej! Då sitter jag hellre, en hel kväll och lyssnar på gamla upptagningar av när Snoddas sjöng "Flottarkärlek", från tidigt 50-tal. Heller varför inte alla 19 långfilmer med Åsa-Nisse och Klabbarparn, med Eulalia och Kristin. Detta är mer underhållning än det här skräpet. Och jag tror nästan, vid närmare eftertanke, att Anna Anka faktiskt är Kajsas okända syster?


Kajsa Anka har fått en syster........?


Anna Anka......nybliven medborgare i staden
Ankeborg.

Tjocka släkten. Ett försök till en gruppbild på mina nära och kära -
troligen hösten 1984. Vi hade alla samlats för att hjälpa till med mor-
fars flyttning - från en lägenhet till en annan i samma hus - när vi så
småningom kände för att ta en liten välbehövlig paus. Fotografen
(jag) skulle just höja kameran, då plötsligt Andreas med ett elegant
språng bestämmer sig för att hälsa på sin far, som står och tar kort.
Resultatet syns på denna bild. Fr.v. Malin Lidman, Lennart Lundgren,
Lars-Erik Lidman, Elsy Lundgren, Elisabeth Lindqvist med lille Robert
i famnen, Helmy Lidman, Sune och Elly Nilsson, Sanfrid Lundgren,
Gösta Lidman med barnbarnet Johan och Maj-Gerd Lindqvist. Och som
sagt på språng och med mycket spring i sina ben; Andreas Lindqvist.
Fotografen som tog denna bild, och som också fick en bamsekram,
av gossen med spring i benen, hette Roger Lindqvist.

Vi möttes på stan i somras, av en händelse. Det är inte så ofta som vi "springer" på varandra Kenneth och jag. Kenneth ja, han är pastor i Djupvikskyrkan i Piteå, och heter Sandström i efternamn.  Hans mor Gun och jag är kusiner. Kenneth är jämngammal med mig, och det hände att vi lekte tillsammans när vi var små. En annan sak som förenar oss, är att vi spelar båda två. Kenneths mamma, har också både spelat och sjungit, samt även varit körledare i dåvarande Filadelfiakyrkan på Persgatan mitt i centrala stan. -"Minns du?", säger jag till Kenneth, där vi sitter inne i bankens lokaler i stan och väntar. -"Minns du, när vi var däruppe hos oss på vindan och spelade och sjöng?" säger jag, medan Kenneth spricker upp i ett soligt leende. -"Ja, det måste ha varit vintern 1970", fortsätter jag. Och sedan är samtalet i full gång. Det mesta handlar givetvis om musik, av förståeliga  skäl. Kenneths söner och dotter, spelar också och sjunger. Samtalet fortsätter en bra stund också därute på gatan, tills vi så småningom skils åt. Ja, tänker jag där jag går, Kenneth är både farfar och morfar, själv är jag farfar,och vi har båda passerat de femtio. Tanken svindlar.


Kenneth Sandström - pastor i Djupvikskyrkan här i Piteå.
Bilden är hämtad ur Piteå Tidningen under PDOL i somras.
Kenneth var där i egenskap av pastor och medmänniska.
Foto: Sofia Wellborg. PT den 25 juli 2009.


Kenneth och Roger i lite yngre dagar. Midsommarafton 1991,
var jag med och arrangerade en släktträff för 160 personer
i Hemmingsmark. På denna bild verkar det som om jag försöker
berätta någonting, för släktingen Sandström.

För att ge signaturen "Valle" ett direkt svar, på förfrågan om Yngve Forssélls trumslagaren Svante Bergman, så har jag letat i mitt digra arkiv. Och se, där fanns ett litet urklipp ur Norra Västebotten från den 23 maj 1970. Och där berättas om det "Forsséllska" trumbytet. Varsågod Valle!


Svante Bergman - trumslagare i Skellefteåorkestern Yngve
Forssélls 1970-1974.

Igår - en härlig sommardag. Idag - kalla vindar som får mig att rysa (och frysa). Därmed är det bestämt, sommaren är över! Skulle dricka vårt eftermiddagskaffe jag och frun, ute på bron, när vi båda så brutalt omsveptes av kalla höstvindar. Den kollossalt härligt varma dagen igår, får vi väl ta som en sorts bonus som vi fick så här i sommarens slutskede. Nu är det andra regler som gäller.

Ante ringde. Han och Norah hade tänkt hälsa på hos oss lite senare. Andreas är hemma med Norah idag. Hon var lite snuvig igår, men ingen feber. Ante och Jennie bestämde att hon inte skulle åka till dagis, för säkerhets skull. Robban och Jannice ska snart bli föräldrar - i början av november - så vi väntar självklart med stor spänning på vad som komma skall. Farmor och farfar, för andra gången om, det är ju inte klokt vad åren har sprungit fort fram. Nyss var ju killarna pyttesmå, nu är dom fullvuxna karlar med egna familjer. Jag kommer ibland att tänka på hur det själv var. Varje gång jag går in i vårt gamla hus - mitt föräldrahem -  slår det mig, att det inte var så värst länge sen, som jag stod i farstun nån tidig morgon på väg till skolan.

Häromdagen när vi satt härhemma och pratade, Bettan, jag, Ante och Daniel, så kom vi in på detta hur man uppfattar sig själv som t.e.x. 20-åring, 25-åring, 30-åring eller 50-åring. Då sa någon; -"Ja, i mitt sinne så är jag fortfarande 18, fastän åldern säger nåt annat". Och det är väl detta som är det centrala och viktiga. Fastän man fyllt 50+ så betyder det ju inte att man inte kan ha sitt barnasinne kvar. Jag tror man måste lyfta blicken litegrann högre, för att inte fastna fast i hur gammal man är. Risken finns att man då blir garanterat nojig.

Nu är jag nödd och tvungen att avsluta detta långa inlägg. Därför att katten Pelle håller på att skrika sig hes vid dörren. Han skriker: JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL UT-JAG VILL-UT!!!!!


Nyss var ju killarna små. Nu är dom stora fullvuxna karlar med
egna familjer och barn. På bilden; Andreas, Robert, Daniel och
Elisabeth. Sommaren 1992, vid Elisabeths morfars barndomshem i
Lillpite. Foto: Roger Lindqvist.

PATRIC SWAYZE. Efter en lång kamp mot sin cancer, så avled
skådespelaren Patric Swayze i sitt hem inatt. Genombrottet kom
i TV-serien "Nord och syd" från 1985. Swayze blev "kult" genom
sin medverkan i filmen "Dirty dancing" inspelad 1987. Swayze blev
57 år gammal.

Ja, suck - tänk om den här stod på infarten i morgonbitti, när man
vaknade!

Yngve Forssélls orkester hade en duktig sångerska. Hennes namn var Ann-Kristin eller "Anki" som hon också kallades, med efternamnet Hedmark. Hemstaden hette Skellefteå, där hon föddes 1949. Efter dansbandskarriärens slut, fortsatte Anki som soloartist. 1973 deltog hon i den svenska melodifestivalen med låten "I våran värld", som placerade sig på en andra plats. Sedan följde ett samarbete med den amerikanske countrysångaren Lee Hazlewood (1929-2007). Hon övergick sedmera till att sjunga en blandning av jazz och visor. Redan 1970 gjorde hon skivdebut, och har sedan dess gjort ett antal inspelningar på skiva. 2003 tilldelades hon Jan Johansson stipendiet, tre år därpå, 2006, belönades Ann-Kristin med Monica Zetterlund stipendiet.


Artikel hämtad ur Hänt i Veckan den 9 juni 1972. Anki var
vid denna tid ännu medlem i Yngve Forssélls orkester från
Skellefteå. 1973 låg Anki med Yngves 22 veckor på Svensk-
toppen med landsplågan: "Så gick det till när farfar var ung".
Samma år hamnade hon på en hedrande andra plats i melodi-
festivalen med låten "I våran värld".

Fakta om Ann-Kristin - är hämtad från Wikipeda.

Jag har förunnats av att ha Kjell som svåger. En jordnära och ödmjuk person, med sådan mycket visdom och klokskap i sitt bagage. Därför, är det nästan oförlåtligt av mig - och Bettan - när vi inte sa ett endaste Grattis, när du hälsade på oss sist. Så därför Kjell - GRATTIS! på din födelsedag, vi gillar dig helskarpt./Roger och Bettan.


Att göra ett besök hos Kjell och Solbritt är som att kliva rakt
in i ett grönt paradis. Det finns ett ro och ett lugn, som gör
att man njuter i fulla drag. Naturen som omfamnar deras hus,
är idyllisk och en lisa för själen. Sedan blir det ju inte sämre
av att få sitta tillsammans vid deras köksbord, med en kopp
kaffe, och föra ett upplyftande samtal om både små och stora
saker. Tur att ni finns! Foto: Roger Lindqvist.

Det råder sommarvärme här i Hortlax med omnejd idag. Enda molnet på min himmel är att jag håller på att - tror jag - bli litegrann förkyld. Har därför ätit både apelsiner och smakat på den underbara honung, som vi köpte av Solbritt och Kjell. Kanhända att det hjälper? Hörde att barnbarnet Norah också blivit lite krasslig, och även mamma Jennie. Nåja, det lär nog gå om vad det lider.

Annons ur Svenska Dagbladet den 31 oktober 1935.




Margit Rosengren.


Thor Modéen.

Amandus och Hanna var min farfar och farmor. Giftermålet stod 1911, och fram till 1924 föddes tio barn. Amandus - som föddes 1886 i Blåfors i Byske församling - talade livet genom på en klingande västerbottensdialekt. Farmor Hanna föddes i Stensjökullen i Blåsmark 1888. Amandus och Hanna bodde i en stuga alldeles invid Hortlaxvägen. Huset är numera rivet, och ett annat nyare hus står på samma plats. Av de tio barnen är alla borta utom den yngste sonen Åke. Amandus och Hanna följde varandra troget genom livet. Amandus dog vid 78 års ålder i januari 1965. Hanna kom att överleva sin man nästan på dagen fem år. Hanna dog i januari 1970, 82 år gammal. Makarna Lindqvist ligger begravda på kyrkogården i Hortlax.


Farmor och farfar - Hanna och Amandus.


Amandus och Hanna - en sommardag 1963.


Två av de tio barnen Lindqvist: Erik och Emmy.


Familjen Lindqvist ca 1935/36. Två i barnaskaran fattas på denna
bild.


Farmor Hanna med två av sina tre döttrar. Emmy t.v. och Elsa t.h.


Amandus och Hanna med yngste sonen Åke i mitten.


Med åren så fick Amandus och Hanna många barnbarn. Här på denna
bild - som för övrigt togs på farfars 70 års dag den 9 februari 1956,
syns en del av skaran: Anita, Gun-Britt, Karin, Rigmor, Gerd och Bosse.


Mina föräldrar och min syster, John, Maj-Gerd och Gerd. På Amandus
födelsedag 1956. Men kära nån - vart hade Roger tagit vägen? Jo,
han hade faktiskt inte kommit till denna världen än.


Knut AMANDUS Lindqvist f. 9 februari 1886 d. 20 januari 1965.
JOHANNA Alvina f. Eriksson 6 mars 1888 d. 7 januari 1970.

Överraskad - ja, det är väl det minsta man kan säga. Utanför dörren står kusinen Nonne och hennes man Thomas. I handen håller hon en undebart vacker blomma - som är till mig. Tack än en gång snälla ni!

Thomas! Hälsa till Yngve Forsséll nästa gång du träffar honom. Mötte Yngve när jag spelade i Rolf Åhmans på "Tuböle" på Skelleftetravet i februari 1981. Yngve var dansarrangör, och under kvällen i pausen berättade han om sin orkesters historia. Han berättade om den period när Jerry Williams och Emile Ford sjöng i hans orkester. Jag spelade under några år tillsammans med tenorsaxofonisten Allan Lundström från Piteå. Allan var medlem i Yngves 1967-1970. Det var en gammal pojkdröm att en dag få spela med Yngves - tyvärr så besannades aldrig drömmen. Men härhemma har jag samlat på mig en massa urklipp, som handlar om kapellmästare Forsséll och hans en gång så välkända orkester.


Thomas och Nonne.

I MARKS-katalogen från 1940, presenterades denna arbetsoverall
för herrar.

Tidigt i morse, gick vi ut på en långpromenad. Och fastän solen fortfarande gör sitt allra bästa för att liksom "hålla kvar" sommaren, så känns det att den klara rena höstluften gjort sin  entré. Ett annat bevis för att hösten närmar sig med stormsteg, är alla de tusen och åter tusentals fåglar som sitter i trädkronorna och väntar på den obligatoriska flytten söderut. Lite vemodigt kanske, men ack så oundvikligt. Bara att konstatera; sommaren lider mot sitt slut. Enligt almanackan så är ju hösten redan kommen.

-"Det ligger en råtta på bron!". Min hustru tycktes inte uppskatta mitt ärliga och spontana utrop, när jag meddelade vad jag sett. Jo, visst var det så. Under en stol ute på våran bro, låg en råtta - modell mindre - och sov? Den kanske var en smula överansträngd, och liksom ville ta igen sig en stund. Men nåt var fel. Rysligt mycket fel. Råttan var nämligen totalt stendöd! Men vid en första anblick, såg den väldans fridfull och harmonisk ut. Ack så fel jag hade. Katten Pelle visade sig vara den stackars råttans baneman. Men varför då i hela friden lägga den under stolen på vår bro. Svaret är enkelt; Pelle ville väl troligtvis skänka sin husse och matte en lite extra god köttstek, till söndagsmiddan. Det är åtminstone vad jag tror. Pelle är nämligen en väldigt omtänksam kisse. Så tack Pelle för din välvilja - det skall bli gott att få smörja kråset. Mums!


-"Det skall bli en synnerligen ovanlig, kulinarisk och gastronomisk
slags upplevelse, att anrätta och smaka denna delikatess, som katten
Pelle så vänligt har gett oss. Undrar bara, vad vi skall ha till efterrätt?".
Råttfotograf: Roger Lindqvist.

Annons ur Svenska Dagbladet den 15 juli 1957. Nypremiär på
filmen "Casablanca" inspelad 1942. Huvudrollsinnehavaren
Humphrey Bogart, avled i cancer, den 14 januari 1957. Mot-
spelerskan Ingrid Bergman, lämnade jordelivet 1982 också
p.g.a. cancer.

Ur Teknikens Värld april 1953.

En långpromenad har vi kostat på oss idag, tillsammans med barnbarnet Norah. Ja, d.v.s. hon låg naturligtvis i sitt barnvagn och sov, medan hennes farmor och farfar vackert fick springa bredvid. Nåja, springa, är väl kanske att ta i. Hur som helst har dagen varit till sin fördel. Vädret har visat sig från sin bästa sida - undrar hur länge det fortsätter? - så man kan väl inte direkt klaga. Norahs pappa Andreas, har tillsammans med kompisen David, tillbringat större delen av dagen i ett potatisland. Som tack för "barnvaktningen" så fick vi en hel del stora och granna potatisknölar. Tack Ante!

....vem då? Jo, NORAH förstås!


NORAH - Fotograferad på sin 1-årsdag den 28 juli.

Det har idag gått sex år sedan de tragiska mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. När den första rapporten kom, så tyddes det att överfallet inte orsakat någon större skada. Men desto längre tiden led, började vi alla förstå att så inte var fallet. Det var en märkbart djupt rörd statsminister, som tillkännagav dödsbudet morgonen därpå. Och vi var nog många med honom, som fällde en och annan tår, där vi satt bänkade vid våra TV-apparater. En ung framgångsrik kvinna, mitt i karriären, men också en älskad hustru och avhållen mor. Tragedin förde med sig, att inga ord var lämpliga nog, att understryka den sorg, vanmakt och djup indignation som vi alla i den stunden kände. Av många utpekades Anna Lindh som Göran Perssons efterträdare. Och jag tror personligen, att detta skulle varit en betydligt bättre lösning, även om min speciella favorit var/är Margot Wallström. Ursäkta Mona Sahlin, men du har för mycket av "snaskiga" historier i ditt bagage, för att ha fullt förtroende från dina väljare.



Sveriges utrikesminister som knivhöggs på
"Filippa K" under en shoppingrunda i centrala
Stockholm den 10 september. Och som avled
av sina skador nästkommande dag. Anna Lindh
efterlämnade make och två barn. Frid över ditt
minne Anna!

Reklambroschyr om Ludwig Vistalite från 1975. Köpte mina trummor
1973 på RAMUS i Piteå. Prislappen var då 6.000 kronor. Sålde dom
1980 (tyvärr).


Trummorna fanns givetvis att få i olika färger - som syns på den här
bilden. Hämtat ur samma broschyr som ovan.


En bild från den turné jag gjorde sommaren 1974 i Östtyskland, med
storbandet "Piteå Havsband". De trummor jag spelar på här tillhörde
musikskolan. Mina privata "vilade" därhemma.


Genom årens lopp har jag avverkat flera par trummor. På den
nedersta bilden, från 1980, spelar jag på mina då nyinköpta TAMA
trummor. Inköpta hos Melker Öhman på "Tangenten" i Piteå.


Idag heter trummorna åter - LUDWIG - tillverkningsår: 1972.
Kom i min ägo 1974.

Hörde att det kan bli problem med landningen inatt, p.g.a. en massa otäckt oväder därborta i staterna. Men.....jag har ett förslag. Härhemma på tomten så finns ett litet potatisland - har faktiskt tagit upp lite knölar idag - jo, om nu NASA tillåter, så är ni välkomna att landa erat rymdskepp i vårt potatisland. Men en sak bara.....landa för guds skull inte till höger, där finns oupplockad potatis ännu kvar. Så hör nu.......ni landar litegrann till vänster om knölarna. Jag kommer naturligtvis att vara er behjälplig vid landningen. (Jag ställer väckarklockan på 23:45) om det är okej för er? När ni då passerat kyrktornet i Hortlax kyrka, så är det ca 3 kilometer till nedslagsplatsen. Om ni då tittar neråt - ja, vars ska man annars se?) så ser ni en gubbe med en ficklampa (det är jag) sen så följer ni bara mina "vinkningar". Så ses vi? Jo, jag bjuder naturligtvis på kaffe med dopp till hela besättningen efteråt. Men bra - då ses vi inatt ......eller?

Jo du Fuglesang! Landa gärna i mitt potatisland. Men akta potatisen!

.....Är ju ett av livets många måsten. Och denna torsdag var just en sådan dag. Sagt och gjort. Ut med mattor....dammsugning....bla bla bla bla.....! Och sen, när allt detta var gjort, då la jag mig på sängen......och vet ni va? Jo, jag somnade. Jag vill bara påpeka - att jag har kommit till en punkt i livet, där städningens vedermödor, nästan känns som om jag sprungit ett maratonlopp - sju gånger om! Men nu är det gjort, tack och lov. Hade jag en förmögenhet som självast Joakim von Anka, med kassavalv fullproppade med pengar, ja, då skulle jag anställa tjänstefolk. Och jag skulle sitta med en liten klocka i handen, och "pingla" vareviga gång jag behövde nåt. Jomen, det kanske vore lite tråkigt.....? Nä, jag får nog lov att hitta på nåt bättre. Tills dess........Ajö!

Annons ur Piteå Tidningen den 16 augusti 1966.

Danny Kaye (1913-1987) Föddes som; David Daniel
Kaminski. Sångare, skådespelare, komiker. Påstås enligt
vissa källor ha haft ett förhållande med Sir Laurence Olivier.
Danny Kaye spelade bl.a. den danske sagoberättaren H.C.
Andersen, i filmen med samma namn från 1952. 1954 med-
verkade han tillsammans med Bing Crosby, Vera-Ellen och
Rosemary Clooney, i filmen; "White Christmas". Sången
"White Christmas", som skrevs av kompositören Irving Berlin,
blev en av alla tiders låtsuccéer. Motspelerskan Rosemary
Clooney, var en tid gift med skådespelaren José Ferrer. De
fick bl.a. sonen Miguel Ferrer, som också har en berömd kusin,
George Clooney, också berömd Hollywoodaktör.

-"Får det lov att vara en liten sur.....ja, mycket sur strömming - herr Lindqvist?" -"Nää! faktiskt inte!".
Jag vet inte hur mång gånger som folk undrat varför jag inte äter denna delikatess. Om man nu kan kalla denna sura fisk för delikatess? Jag har sannerligen gjort ett och annat försök genom åren......men, näää! Jag har försökt, tro mig, men hela min kropp signalerar att detta ska du inte ha. Så när andra sitter med stor och glupsk "surströmmingsaptit", då brottas jag istället med några stackars små sillar på min tallrik. Har nyss suttit till bords med Bettan, Robert och Jannice. Vad tror ni att dom åt? Jo, surströmming! Men man är väl inte sämre än att man kan sitta med i alla fall. Det finns ju vissa som inte ens kan vistas i samma rum, p.g.a. doften. Men så extrem är jag inte. Vid nästa års 1:a maj demnostration, kommer jag att medverka med ett plakat med detta angelägna budskap: "FRAM FÖR ETT SURSTRÖMMINGSFRITT SAMHÄLLE - ÄT SILL!"

Barnens Dag 1973. På plats i Skellefteå Folkets Park, fanns bl.a.
syskonen Anna och Carl Öst. Ur den berömda spelmanssläkten Öst.
Anna var mor till Berndt Öst medlem i Family Four. Bröderna Lindqvist
- kultisgänget från Östersund - medverkade också.( Jag har faktiskt
lite släkttrådar med Lindqvistarna. Så nu fick jag det sagt också!)

Judy Garland (1922-1969) Skådespelerska/sångerska. Med-
verkade i en av filmhistoriens största klassiker: "Trollkarlen från OZ".
Avled 1969 i en ålder av 47 år, efter mångårigt alkohol och tablett-
missbruk. Mor till Liza Minelli.


Judy Garland och Mickey Rooney. Medverkade 1940 i filmen
"Vi jazzkungar". Judy och Mickey spelade tillsammans i en rad "Andy
Hardy" filmer från 1938 och framåt.

Ur katalogen "Karles" året 1962.

Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorgdramat hösten 1973, har gett ut sina memoarer. Han var gäst i Lotta Bromérs program där hon intervjuade honom. Janne Olsson är idag "rehabiliterad", och bor med fru och en son i Thailand. Roligt att höra att det gått bra för honom, att acklimatisera sig till ett vanligt Svenssonliv. Syftet med hela bankgrejen, var att ta loss Clark Olofsson. Sex dagar höll Olsson flera av bankens anställda som gisslan, men också hela Sveriges befolkning, som andlöst följde varje nyhetsrapportering i tidningar, radio och Tv. I samma veva låg gamle kungen på Helsingborgs lasarett och kämpade för sitt liv. Mitt i allt detta pågick även en valrörelse, så massmedia hade ett rätt så hektiskt jobb, med att hinna bevaka all det som hände.


Expressens kulturredaktör Per Svensson har i samarbete med
regissören Håkan Lindhé författat denna bok om "Dramat på Norr-
malmstorg".


F.d. bankrånaren på Norrmalmstorg, Janne Olsson, har skrivit sina
memoarer. I augusti 1973 höll han hela Sveriges befolkning i spänning,
sedan han tagit fyra bankanställda som gisslan. Det hela slutade
emellertid lyckligt. Olsson blev dömd till tio års fängelse, men blev en
fri man efter åtta år. Sedan dess har Janne Olsson levt ett hederligt liv.
Han bor numera i Thailand med fru och en son.

Efter Göstas bortgång 2005, fick jag reda på av Malin, att Gösta också varit sjöman och rest "på de sju haven". Han var också en utomordentlig kock, och varje jul som tjocka släkten träffades, så hade Gösta bakat smarriga tårtor och andra läckerheter. Jag minns också de härligt upplyftande diskussioner som Gösta och min morfar hade. Inga ämnen var främmande; religion, samhällsföreteelser, djupa livsfrågor mm mm Ja, det var en skön atmosfär som rådde, och jag insöp varje sekund, och jag tror att det var bl.a. detta som väckte mitt livslånga intresse för böcker, diskussioner, filmintresse, samhällsdebatter samt livsfrågor. Gösta och jag låg faktiskt samtidigt på lasarettet i Umeå 2005. Han älskade nämligen karameller, och Marianne var hans favorit. När jag var nyopererad, kom Gösta och Malin på besök. Och det första Gösta gjorde, var att plocka upp en Marianne ur byxfickan för att bjuda mig. Och det är något som jag aldrig skall glömma.


Gösta Lidman (1927-2005). Ett urklipp hämtat ur Piteå Tidningen
året 1969.

Tidningar i stora buntar. Ja, det är en vanlig syn här hemma. Här på
bilden syns förstasidan på Piteå Tidningen - lördagen den 23 november
1963.


Norra Västerbotten berättar precis som PT, nyheten om Kennedy-
mordet.


Norra Västerbotten tisdagen den 26 november 1963. Förstasidan
berättar om president Kennedys begravning, på Arlingtonkyrkogården.


Den 5 juni 1968 sköts Robert Kennedy till döds i Los Angeles.
Också det en förstasidesnyhet.


Två stora politiker - sida vid sida. Bobby Kennedy mördad 1968,
Winston Churchill dog en naturlig död 1965.


Tidningen NSD utropar nyheten om landsfadern Per-Albin Hansons
död 1946.


Sommaren 1975 hände båtkatastrofen i Piteå skärgård. PT berättade
om den förfärliga tragedin.


September 1973. Gustaf VI Adolf dör, och vårt land får en ny kung.
Svenska Dagbladets första sida den aktuella dagen.


Piteå Tidningens semesterbilagor sommaren 1970.


Ytterligare några exempel på några av PT:s specialbilagor.


Sommaren 1966-67 utkom dessa.


Lite annat smått och gott.


Och mitt i allt - dyker denna ABBA-affisch upp. Hämtat ur Expressen
1977.


En bunt med Norrbottens Allehanda från 1930-talet, lyckades jag
komma över för ett antal år sedan.


Sen så finns också "drivor" av gamla välbevarade veckotidningar.


Sen så finns det naturligtvis mycket mycket mer i tidningsväg.

..........................................



.......................................

Den 9 september 1960 avled operasångaren Jussi Björling. En hjärtattack ändade hans 49 åriga liv, ute på familjens sommarställe på Siarö, beläget i Stockholms skärgård. Johan Jonatan "Jussi" Björling, föddes den 2 februari 1911 i Borlänge. Fadern David Björling (1873-1926), och modern Ester f. Sund (1882-1917) hade förutom Jussi, även sönerna Olle och Gösta. När modern avled, åkte fadern tillsammans med sina söner i den s.k. "Björlingkvartetten", ut på turné till bl.a. svenskbygderna i Nord-Amerika. Vad som sedan hände, är idag ett stycke klassisk musikhistoria. Jussi kom så småningom in på de stora operascenerna, och turnerade världen över.

Han ingick äktenskap 1935 med Anna-Lisa Berg (1910-2006) och fick med henne tre barn. Björling hade även två barn utom äktenskapet, bl.a. sonen Rolf Björling (1928-1993), som liksom sin berömde far också blev operasångare. Sångararvet har även gått vidare till Raymond Björling, son till Rolf och sonson till Jussi. Än idag lever Jussis minne. I Borlänge finns "Jussi Björling museet", där folk från när och fjärran vallfärdar för att få en glimt av alla de minnessaker som finns bevarade, från Björlings karriär.




"Jussi Björling avled i natt på sitt sommarställe på Siarö i
Stockholms skärgård. Han vistades där ute tillsammans med
sin hustru Anna-Lisa. Dödsorsaken var en hjärtattack som
drabbade honom under sömnen. Han har vid flera tidigare
tillfällen haft hjärtbesvär och också vårdats på sjukhus för
dem. Hustrun som väcktes av hans stönanden förstod att han
var svårt sjuk. Hon larmade Räddningskåren som skickade ut
en helikopter. I den var vännen-läkaren professor Sander
Izikowitz och makarnas dotter Ann-Charlotte. Professor Izikowitz
hade endast att konstatera dödsfallet. Upplivningsförsök var
förgäves. Den döde Jussi Björling flögs hem till Stockholm".

(EXPRESSEN fredagen den 9 september 1960)

Så här skulle det se ut i våra hem 1958. Allt enligt den katalog som
Bloms i Piteå gav till sina kunder.

Regntunga skyar. Denna söndag har verkligen  gått i lathetens tecken. Kanske att man får skylla litegrann på det rådande vädret? Hur som helst så har vi inte åstadkommit någonting av glädje till mänskligheten denna dag. Jo, vi har faktiskt varit och handlat, på ICA Kvantum i storstan Piteå. Om det då räknas som någon större ynnest, det ska jag låta vara osagt. Ja, ack du trista regniga söndag!


Våra två katter Sessan och Pelle...............


.......får stå som symbol för denna lata trötta och regniga söndag.

En bit från den väg som binder Blåsmark och Svensbyn samman, ligger ett gammalt öde hus som en gång i förfluten tid tillhörde min morfar, Karl-Oskar Sanfrid Lundgren (1899-1989). Inbäddat i den täta Blåsmarksskogen med sina ståtligt åldersstigna vajande furur, har det rödmålade huset stått obebott i över ett halvt sekel. Huset kom in i den Lundgrenska släkten dagen före julafton 1924. Då undertecknades köpekontraktet av den då 25-årige Sanfrid Lundgren. Säljaren Axel V. Berglund med makan Hanna erhöll då den överenskomna köpesumman av 2.300 kronor. Köpekontraktet bevittnades av Ferdinand Viklund och J.A. Karlsson, båda hemmahörande i Blåsmark. Huset stod inflyttningsklart den första februari 1925. Fastigheten Blåsmark 3:28 hade därmed fått sin nya ägare, och med tiden skulle huset fyllas av både fru och sju barn. I nära trettio år huserade familjen Lundgren på det ställe som i folkmun kom att kallas "Norrimyran".

Efter flytten till Pitholm, i början av 1950-talet, kom huset att bli till en slags träffpunkt för nära och kära, under några hektiska somriga dagar varje år. Där odlade morfar under kärleksfull behandling sin potatis i sitt lilla land. Och när de nyplockade mandelknölarna sen låg på tallrikarna, avnjöts de till läckerheternas läckerhet, surströmmingen. Kusiner, mostrar, morbröder och farbröder, hundar och ibland en eller annan katt, trängdes omvartannat på den plats där min morfar en kylslagen decemberdag 1927, flyttade in med sin nyblivna hustru, min mormor, Beda Karolina född Jonsson hemmahörande i grannbyn Bodsjön. Den Lundgrenska barnaskaran kom som sagt att omfattas av sju barn: ANNY (1920-1992) gift Lundkvist. Bedas dotter före äktenskapet med Sanfrid. LENNART f. 1928. MAJ-GERD f. 1929 gift Lindqvist. MALIN f. 1930 gift Lidman. LINNÉA (1932-2004) gift Dagbro. TAGE (1934-1947). ELLY f. 1935 gift Nilsson.


När jag som barn tillsammans med nån av mina kusiner besökte morfars obebodda hus, gick vandringen från den stora vägen, på snåriga stigar inramat av böljande fält, för att så småningom nå målet, det röda huset. Med skräckblandad förtjusning, och massa pirr imagen gjorde vi så entré, för i min morfars hus väntade äventyret. Utmaningen för oss barn, var att varje gång gå de tio knarrande trappstegen upp till "de kalla kårarnas vind". För det mesta så hade man sina två knallpulverpistoler skjutklara, kanske att någonstans i skuggorna, som vilade tungt i rummet, fanns det otäcka spöken och läskiga demoner. Det hände att jag under 1960-talets sista somrar gjorde min morfar sällskap, när vi med cykel besökte hans gamla ställe. Färden gick genom mörka skogar och platser som jag inte ens visste fanns.

En viktig sak lärde morfar mig. Att alla vägar på något underligt sätt alltid ledde till Blåsmark. Kanhända att byn Blåsmark låg i universums mitt i mina tidiga barnaår. Åtminstone tror jag att morfar Sanfrid ville ha det så. Att alla vägar bär till Rom, så förtäljer ju ordspråket. Men vad är påvens Rom jämfört med mitt barndoms Blåsmark?


Morfar och mormors hus i Blåsmark. Morfar köpte stugan
1924. Med tiden skulle huset fyllas av fru och många barn.



Familjen Lundgren. Linnéa, Sanfrid, Beda, Elly, Lennart,
Malin, Tage och Maj-Gerd. Anny som var döv sedan födseln,
bodde i Härnösand där hon gick på dövstumsskolan.


Mormor och morfars stora sorg i livet, var när sonen
Tage dog 1947 på Tallhedsskolan i Råneå. Tage vistades
där p.g.a. sitt handikapp. Han blev endast 13 år gammal.



I morfars Lutherska postilla, har han noga antecknat
de olika familjemedlemmarnas födelseår.




Var det nåt som morfar gillade, var det diskussioner om det
"bibliska ordet". Hans anteckningar fanns överallt, i böcker,
anteckningsblock ja, på allt som man kunde skriva på.            




Fr.v. Maj-Gerd, Linnéa med Gerd på sitt knä, mormor Beda,   
kusinen Karin Lundmark samt morfar Sanfrid.


Längst fram i mitten, sitter morfar på ett klasskort från 1907.

Mormor Beda var född i Nyfors i Ävsbyn 1895. Hon avled den i oktober
1964. Morfar Sanfrid föddes 1899 i Blåsmark. Han avled i mars 1989.

När barnbarnet Norah hälsade på sin farmor och farfar häromdagen, så utbrast hon plötsligt till allas vår förvåning: -"Hej kisse!" Vad kissen tyckte och sa, ja, det vet jag faktiskt inte, men Norahs pappa, farmor och farfar, blev både jätteglada och en aning förvånade.


-"Hej kisse!". Var Norahs hälsning till en av våra katter, när hon
hälsade på häromdagen. Foto: Roger Lindqvist.

Ur Piteå Tidningen den 3 september 1943.

Reklamannons ur Året Runt - november 1951.

Jag och Bettan, har ätit middag med Robert, Jannice och Daniel. Maten då? Jo, spagetti med köttfärssås, var vad som serverades. Inte illa! Danne är solokvist sedan Hanna åkte till Kalix, för att börja på musiklinjen. Hon är en begåvad tjej, som är mycket lätt att tycka om. Och jag hoppas att det går bra för henne därborta i Kalix. Vädret har väl inte varit så värst pjåkigt. Blåser litegrann, men annars så känns det rätt så varmt i luften. Bettan stickar som vanligt, det är både mössor, sockar, vantar och halsdukar. Så man behöver inte vara rädd för att frysa i vinter. Vintern ja, o du hemska tanke. Låt oss få en snöfattig och mild vinter(förlåt alla snöskoterägare). Men vinter det är sannerligen inte min grej. Tack och lov, så är vi inte där än så länge.......men den kommer med stormsteg allt närmare........!

Håkan Ljungkvist. F.d. medlem i Cool Candys från
Lidköping. Spelar sedan 2002 i trion "Kenneths" från
Falköping.


Tillbjörn Persson. F.d. medlem i Cool Candys från
Lidköping. Tillbjörn har även spelat i Säwes. Han
började i "Kenneths" 2008. Tredje medlemmen heter
Kenneth Pettersson.


COOL CANDYS 1974. Fr.v. bak: Tillbjörn Persson, Gunnar
Wahlgren, Arne Hallin och Håkan Ljungkvist. Främre:
Arne Nathansohn och Sven-Eric Carlsson (numer Gissbol).


Dessa autografer skrevs i juli 1974 på Byske Havsbad.
Cool Candys spelade även i Logen Långträsk under sin
norrlandsturné.

Skådespelaren Douglas Håge (1898-1959) gjorde många tunga rollprestationer, under sin långa karriär. Men en enda figur, i det mera lättsamma facket gjorde honom för alltid känd. Nämligen toffelhjälten Fridolf Olsson, gift med den mer bestämda fru Selma. Med andra ord: Lille Fridolf. I denna reklamannons i Året Runt från 1953, gör han reklam för sin stora passion; mattknytning!


Douglas Håge - komediaktör, men även förekommande i
betydligt tyngre roller. Men mest känd är han nog som
toffelhjälten Fridolf i ett antal filmer som kom på 50-talet.
Som motspelerska hade han Hjördis Pettersson, som
spelade hans buttra och bestämda hustru Selma.

Behöver jag säga att jag har en viss förkärlek till almanackor?


Almanackor i parti och minut.

Jag har då och då nämnt i skämtsamma ordalag, att drömmen vore en tidsmaskin (som fungerar) som kunde ta mig till olika platser och ställen. Så till dess att någon behagar uppfinna en sådan, OBS! icke alltför dyr mackapär, får väl denna min egen blogg vara ett slags substitut för densamma. Så gott folk, välkomna in i Rogers ihopsnickrade maskin. Det kanske blir en aning dragit? Spänn fast era säkerhetsbälten, och för guds skull tugga på ett tuggummi, så slipper ni få lock för era öron. Är alla beredda? -"Stäng dörrar och grindar, nu åker vi!" Ni vet väl om att det är jag som kör? -"Detta är er kapten som talar. Vi befinner oss just nu ute i det okända. Men koppla av, jag har både lastbil och busskort, och som om inte det vore nog, så har jag också körkort på motorcykel. Vi passerar just i denna stund Vintergatan, snett till höger. Orions bälte skymtar också här framme. Stora och lilla björn beräknas dyka upp inom loppet av 15 minuter.........Vi går nu in för landning......seså....spotta nu ut era tuggummin.....för nu är vi framme i det forna 1950 och 60 talet....varsågoda - Hortlax som det en gång såg ut:


Foto från omkring 1950-talets mitt. Huset till vänster är det gamla
pensionärshemmet, där min morfar en gång bodde. Det vita huset
på samma sida lite kängre bort på gatan, fanns vid den här tiden
Konsumbutiken. Den lades ner omkring 69-70? Idag finns där
lägenheter. På tomten som finns mellan dessa två fastigheter,
byggdes så småningom folktandvården, omkring 1955-56. Och fanns
där tills att den nya vårdcentralen togs i bruk 1980.


Samma gata - Hortlaxvägen - sett ur en lite annorlunda vinkel. På
denna bild ser vi litegrann av bebyggelsen. Även kyrkan syns i
höger bildkant. Det enda som förändrats, är att det hus som finns
närmast till vänster, är numera rivet. Annars så finns de övriga
husen kvar än i denna dag. Samma årtal som på föregående,
trol. mitten av -50-talet.


Prästgården i Hortlax, som numera är borta. Här bodde som namnet
antyder byns kyrkoherde. Under min barndom så hette han Elof
Wiklund. Hans fru - Annie - hade jag som lärarinna i Sörbyskolan.
I prästgården vigdes faktiskt min mor och far 1948. Och jag vill även
minnas att min mors syster Linnéa och hennes man Olle, också gifte
sig här 1957. Även min konfrimationspräst Curt Carlsson bodde här
med hustrun Signe. Signe hette Lundberg som ogift, och bodde granne
som barn, med min mor i Blåsmark.


"Hortlax-city". 1950-tal.


Hortlax centralskola. Här "svettades" man under ett flertal av år. Gick
mina tre första år i Sörbyskolan 1964-67. Därefter blev det sex år
fram till "den stora frihetens dag" den 8 juni 1973. Skolan stod klar
1958.


Som det står på vykortet, så är detta utsikten från kyrktornet.


Denna bild visar också utsikten från Hortlaxkyrkans torn.


Den magnifika kyrkan i Hortlax. Bygget påbörjades 1913, och i juli
1917 invigdes den under stor pompa och ståt.


Ålderdomshemmet i Hortlax (Hortlaxgården). Byggdes - tror jag -
i början av 1960-talet. Sedan dess så har byggnaderna expanderat,
men detta är själva "ursprungskroppen".


En vy mot Hortlaxvägen. Till höger finns idag bl.a. hyreshusen på
Bindarvägen. Rätta mig om jag har fel?


Gamla församlingshemmet i Hortlax. Idag tronar på samma ställe
Malmgården. Byggdes 1975-76?


Konvalecenthemmet i Maran - Hortlax. Det togs så småningom ur
bruk. 1988-89 bodde här hockeyspelaren Lasse Lindgren med
familj.


Även på denna bild står fotografen i Hortlaxkyrkans torn.


Ja, gott folk, så var resan slut för denna gång. Nu måste vi skynda
oss hem, så hoppa in så åker vi tillbaks, till fredagen den 4 september
2009! På återseende!

Vädret! Detta sönderdiskuterade ämne, som vi människor emellan talar om, i tid och otid. Inte så att det stör mig, tvärt om. Jag har nämligen upptäckt - och det får mig att le åt mig själv - att ju äldre jag blivit desto mer ägnar jag åt att - ja, just det, kolla in hur morgondagens väder blir. Kanske att det är ett "åldersfenomen?". Min pappa och mamma följde noggrant väderleksrapporterna i radio och television. Kanhända att det är just detta som får mig att le, lite igenkännande? Ja, hur blir då vädret? Idag har vi haft ett förskräckligt regnväder. Men, i denna stund så tittar faktiskt solen fram......därav rubriken på detta inlägg.

Nu till en helt annan sak. Tack snälla Åsa, för kommentaren igår på bloggen. Det är alltid lika kul att se när du och "lillsyrran" Nonne varit in och läst och lämnat en kommentar. Det är såna saker som ger mig sådan glädje och inspiration. Hälsningar till era respektive familjer. / Roger.


En underbar och rar liten bild, som jag har i mina gömmor.
Kusinerna Åsa och My Nonne hemma i Gällivare ca 1968?

Den tredje september 1959. Femtio år därefter, sitter jag vid min dator
och skriver. Jag skulle fylla två år om några veckor. Robert - kusinen -
som jag skrev om i ett tidigare inlägg, han var inte ens född detta datum.
Han tittade ut först dagen därpå, den fjärde. Min syrra var elva, och vi
bodde tillsammans med morsan och farsan i vårt röda hus med vita knutar,
alldeles i närheten av Hortlaxvägen. Vem kunde fatta, att jag femtio år
senare, satt här på samma plats i egenskap av både pappa och farfar?
Världen - den är bra liten.

Vi spelade rätt så mycket i Sunderbylogen - nuvarande Danspalatset - under de gyllene åren. Bert Sandberg hette den nöjesarrangör som först hade hand om stället. Senare kom Håkan Wiklund in i bilden, och döpte raskt om logen till "HåWeT". Håkan som hade ett förflutet som proffessionell musiker (dragspelare) i Stockholm, hade flyttat till Luleå, och där öppnat "Forum", som idag är omdöpt till "Ebeneser". Håkan var även arrangör på den s.k. "Spiltan" på Torpgärdans travrestaurang i Boden. Under sommarhalvåret, hade Håkan och hans fru, hand om campingen i "Rimjokk", i närheten av Voullerim. Där spelade vi också ganska så mycket, i mitt fall både med Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. En lördagskväll på HåWeT någon gång i slutet av 1979-början på-80, spelade vi som vanligt upp till dans. Det var då som Håkan kom fram till mig och sa: -Säwes spelade här förra lördan. Deras trummis blev sjuk, så jag kom att tänka på dig. Jag visste att du var spelledig, så jag sa till killarna i bandet, jag ringer Roger! Men trummisen kvicknade så småningom till, så det blev inget inhopp i Säwes. Tyvärr! Men som jag tidigare sagt i ett annat inlägg - nära skjuter aldrig någon hare.


Det blev inget "trumvick" i Säwes, tyvärr.

I Starbiografen i Roknäs, bodde äventyret. Ja, åtminstone tyckte jag det när jag som barn åkte i sällskap med min kusin Robert för att se på alla hjältars hjältar: "Tarzan - apornas son". För Robbans farfar Ragnar, var den som hade hand om skötsel och filmförevisning, i den lilla bion alldeles invid vägen. Före filmens början, gjorde vi ett besök i den röda stuga där farfar Ragnar bodde. Roberts farfar var skomakaremästare. Han hade gått den långa vägen, och tillhörde den gamla skomakaredynastin Nilsson i Roknäs. Ragnars pappa hette Claes, och var född i Linköping. Historien förtäljer, att han en gång vandrade sträckan Linköping-Stockholm barfota, och att han i mitten av 1800-talet flyttade sina bopålar till Roknäs, långt upp i norr. Där öppnade han sedan "Nilssons finskomakeri" på Hantverksgatan i Roknäs. Och i folkmun kallades Claes Nilsson endast för "Sko-Nisse". Ragnar och brodern Valdemar, övertog senare faderns skomakeri. Roberts farfar dog plötsligt en morgon vid köksbordet 1973, han blev 69 år.

Vad Starbiografen i Roknäs anbelangar, så står den öde sedan några år. Skamfläck, har den kallats av vissa, medan andra gärna skulle se att den bevarades åt eftervärlden. Men kanske går den gamla bion en ny vår till mötes. Fredrik Hedelin som äger missionshuset i Långnäs, har anmält sitt intresse. Men än så fattas vissa viktiga detaljer för att bion åter skall öppna sina dörrar. -"Det behövs flera intressenter för att planerna skall gå i lås", säger Hedelin i ett uttalande i Piteå Tidningen. Kanske att bion isåfall åter tar upp "Tarzan - apornas son", på programmet. Den som lever får väl se?


Starbiografen i Roknäs. Äventyrets boning, under min barndom.
Tarzan - apornas son, Åsa-Nisse, 91:an Karlsson var några av de
filmer som fanns på programmet. Foto: Roger Lindqvist.


Med spänd förväntan trädde man in genom porten. För därinne
hände det magiska saker. Foto: Roger Lindqvist.


Skamfläck säger många. Medan andra gärna vill se en fortsatt
verksamhet i den idag så nedslitna lokalen. Foto: Roger Lindqvist.


Ragnar Nilsson. Farfar till min kusin Robert.
Ragnar var skomakaremästare. Ett yrke som
han "ärvt" efter sin far Claes Nilsson, en gång
född i Linköping, men som vid 1800-talets mitt
flyttade till Roknäs. Ragnar skötte också om
biografen i hembyn Roknäs.

Kära kusin, välkommen in i "femtio-klubben". Jag har själv varit medlem sedan hösten 2007, och går snart in på mitt femtioandra. Suck! Men kära kusin, det är inget att vara rädd för, även om vemodet ibland kommer krypande, och man blir införstådd med åldrandets problem. Nää, skämt åsido Robban! Vi står ju på "livets middagshöjd" eller hur man nu säger? Förhoppningsvis så har du liksom jag, barnasinnet kvar. Det är ju inte så länge sedan, som vi åkte i din mor och fars Simca, till våran morfars gamla hus i Blåsmark. Och minns du Robban, så kul vi hade när vi vareviga gång gav oss den på att utforska den där spökvindan? Ja, vi har många roliga gemensamma minnen du och jag. Hoppas att du får en fin födelsedag, när du med dina nära och kära åker till Paris. Ha det så gott - kusin vitamin! / Roger.


Robert Nilsson. Kära kusin vitamin - ha en bra födelsedag. Och
om du nån gång faller i någon slags "åldersnoja", ring mig, så kan
din äldre kusin - undertecknad - hjälpa dig att reda ut begreppen.
Foto: Roger Lindqvist.

Roger och Robert. Ja, det var då det. En gång när vi båda var små,
och det bästa i livet var ett glas hallonsaft och mammas nybakade
bullar. Samt en cowboyhatt med tillhörande pistolhölster, och så lekte
vi indianer och cowboys. Minns du Robban?
Foto: Sune Nilsson.

Redan tidigt på morgonen, innan jag ännu inte ätit min frukost, satt han där. Hans utforskande obehagliga blick liksom genomborrade hela mitt väsen. Det var i den stunden idén föddes. -"Den här stan, är inte stor för oss båda!" sa jag, och blängde ilsket tillbaks på hans i mina ögon äckliga uppenbarelse. Innan han riktigt visste ordet av, hämtade jag den röda flugsmällan, som jag strategiskt hängt på väggen i tvättstugan. "Pang!" äsch, han flög sin väg. Men när han sedan landade lite väl nonchalant på mitt huvud, för att liksom demonstrera sin överlägsenhet, då brast nåt inom mig. -"Hörrudu, din fluguschling, kom och slåss på vanligt hederligt sätt, vetja!", skrek jag så det ekade i hela huset. Då hände det otroliga. Han satte sig ner på byrån som stod i hallen. "-Perfekt!", tänkte jag, nu eller aldrig. Och i samma stund lät jag den röda flugsmällan dansa på hans svarta rygg och genomskinliga vingar. -"Där satt den. Nu kan du flyga bort över evighetens ängar, bort till de sälla jaktmarkerna". Och där stod jag, med adrenalinet ännnu pumpande i mina ådror. I den stunden gick mina tankar till Gary Cooper i filmen "Sheriffen". Jo, på nåt underligt sätt så föll associationen åt det hållet. Gary Cooper rensade ju upp staden från skumma element. Nu stod jag här hemma, i vårt hus och gjorde detsamma. Ni ser väl likheten? Nåja, sen satt jag mig vid bordet för att ta i tu med min frukost. Jojo, det kostar på att hålla huset borta från hemska husflugor.


-"Jag förstod ganska så fort, att det skulle bli en kamp på liv och död.
Men efter en hård batalj, gick jag så småningom segrande ut ur striden".


-"Den här stan är inte nog stor för
oss båda!". Sa jag, och tittade in i
hans utforskande stirrande ögon.
Men som likt en kollega - Gary
Cooper en gång gjorde i filmen
"Sheriffen" - så rensades de farliga
elementet bort. Cooper hade sin
Smith&Wesson, jag hade den röda
flugsmällan".

Året Runt - november 1951.

Våren 1964 publicerades detta repotage i Piteå Tidningen:

"BILLY BERGSTRÖM 17 år, Strömnäs, är bandets ledare. Han
spelar kompgitarr och sjunger också en hel del. På dagarna jobbar
Billy i lagret på Domus varuhus".

"De två som lade grunden till The Flames var Billy Bergström,
Strömnäs, och Kjell Dahlberg, Pitholm. Ungefär ett år har gått
sedan dess. Arne Johansson, Pitholm, inlemmades i gänget för
åtta månader sedan. Den fjärde platsen har ofta varit vakant.
Den förste "trummisen" värvades av ett annat popgäng och
den andre föll för ålderssträcket. För att få spela på offentliga
danstillställningar bör man lämpligen ha fyllt 15 år. Som tredje
man bakom trummorna sitter nu Tommy Jonsson, Pitholm. Han
är förvisso ingen åldring han heller men dock fyllda 15.

De stora engagemangen har lyst med sin frånvaro, men det
skall väl slå någon gång. Det har mest varit IOGT och mindre
tillställningar som anlitat grabbarna. -Perudden är väl som för
alla andra poporkestrar först på önskelistan, eller hur Billy Berg-
ström? -Visst skulle det vara "fräsigt" att få spela en helkväll för
peruddenpubliken, men riktigt på toppen ligger Perudden inte.
-Nej målet vi utstakat är att till sommaren få åka på en turné.
Eventuellt till Danmark, om nu ödet står oss bi. Förresten så har
vi redan varit på Perudden, fast det var bara ett gästuppträdande.
-Orsaken till att vi liksom inte har kommit igång på riktigt förrän nu,
är att allt vi byggt upp har spolierats gång efter annan.

Enda räddningen för de här unga pojkarna är att fortast möjligt
göra sig ett välkänt namn, som ger stora pengar. Om de inte lyckas
med detta, så är det nog så dyra instrument att lägga på hyllan".


"ARNE JOHANSSON, 17 ÅR, Pitholm, drar sitt strå till stacken
genom att spela elbas. Arne är brevbärare i vardagslag".


"KJELL DAHLBERG, 17 ÅR, Pitholm, spelar sologitarr. Sin ut-
komst har Kjell på SCA, där han arbetar som laboratoriebiträde".


"TOMMY JONSSON, 15 ÅR, Strömnäs, sitter bakom batteriet.
Han studerar fortfarande, närmare bestämt i Pitholms central-
skola".

Text och foto: Piteå Tidningen 1964.

1956.

Den 12 september 1957.

1961.

Sångarparet Lönndahl /Carson, turnerade flitigt tillsammans under 1960-70-talet. Lars Lönndahl - född 1928 - en gång,  "Hela  Sveriges tonårsidol", utkom redan 1949 på skiva (stenkaka). Låten hette för övrigt "Tangokavaljeren". Sen dess har "den evigt unge" herr Lönndahl, haft otaliga skivframgångar, och med oräkneliga låtar placerade på Svensktoppen. Några i raden av hits: "Kärleksbrev i sanden" - 1957, "Midnattstango" - 1962, "Visa mig hur man går hem" - 1964 (duett med Towa Carson), "Tusen och en natt" - 1966, "Kvällens sista dans" - 1967 m.fl. Towa Carson eg. Birgit Anlert, föddes 1936. Hon medverkade så sent som 2004 i Melodifestivalen tillsammans med artistkollegorna Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist, och sjöng Thomas G:sons: "C´est la vie". Towa Carson har genom åren haft 25 låtar på Svensktoppen.


Lasse Lönndahl och Towa Carson turnerade flitigt tillsammans
under 1960-70-talet.


Sommaren 1971 gästade Lönndahl / Carson Norrstrandsbadet
i Piteå. Foto: Roger Lindqvist.


Lasse Lönndahl gästade Piteå även 1973, när Haraholmshamnen
invigdes. På bilden syns Lasse tillsammans med Towa Carson,
vid besöket i Piteå 1971. Foto: Roger Lindqvist.

Artikeln hämtad ur "Min Värld" den 19 januari 1965.

1939.

Att spränga sina musikaliska gränser. Detta är nåt som jag under några år arbetat på. Hela tiden söker man sig tillbaks till sina rötter - även det som omfattar det rent musikaliska. Men ibland kan det kanske vara nyttigt att låna sitt öra till annan slags musik också, till en annan genre. Jag och en kompis var fullt på det klara med detta, när vi en gång i mitten av 70-talet, bestämde oss för att gå på konsert i Christinasalen i Piteå. Den aftonen lyssnade vi med stor inlevelse på Jerusalems symfoniorkester. Och efter konsertens slut, var vi båda överens om att det var en liten annorlunda upplevelse - sett ur två 17 åringars perspektiv. Men det var med en stark känsla av upprymdhet, som senare följde oss på hemvägen. Norrfjärdens kyrka i mitten av 1970-talet. Samma kompis (Anders) och jag, tillsammans med ett större sällskap, njöt av trion; Svend Assmussen violin, Putte Wickman klarinett och Ivan Renliden på piano. Gränslös musik i en underbar sommarkväll, med tre av landets förnämsta musiker.

Sommarhagen på Frösön. Det var musikkritikern och kompositören Wilhelm Peterson-Bergers hem. Hans kompositioner bl.a. "Intåg i sommarhagen" "Vid Frösö kyrka" "Gratulation" och "Lawn Tennis", är också sån musik som jag "upptäckt" det senare åren. Klassisk musik behöver inte alltid vara så tråkig. Man måste bara vänja sitt musikaliska öra. Povel Ramel är en annan favorit, liksom pianisten Jan Johansson. Hans inspelning av "Jazz på svenska" är helt underbar. Arne Domnérus sax hör också till "det gudomliga" musikaliska upplevelserna. Så finstämt, så underbart ljuvligt, att man nästan rörs till tårar. Så är musik, när den är som allra bäst.


Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942)


Svend Assmussen dansk violinist, f.1916.


Putte Wickman klarinettist i världsklass (1924-2006).


Ivan Renliden piano, f.1936. Trion Assmussen-Wickman-Renliden,
spelade i Norrfjärdens kyrka en ljuvlig sommarkväll i mitten av
70-talet.

Försöker att så fort inspiration finnes, sätta mig ner för att spela trummor. En gång i min ungdom, var den stora drömmen att bli proffessionell, att kunna ha det som levebröd. När jag så fick chansen - då tackade jag nej! Tanken slår mig när jag sitter där i min ensamhet bakom trumkaggarna. Musikskolans rektor ville ha mig som trumlärare - då tackade jag också - nej! Det finns på min väg genom livet en massa oförklarliga nej. Sånt slår mig nu idag. Inte för att jag sitter på min kammare och grämer mig. Men man kanske skulle greppat tag i de där chanserna när de en gång erbjöds? I mina tonår var Yngve Forssélls orkester, ett av de mest tongivande norrländska banden. Drömmen var att spela i en sån orkester. Men tyvärr yppades aldrig den möjligheten. Ett erbjudande per telefon, att spela lite jazzinfluerade låtar i ett sexmannaband här i Piteå - vad tror ni hände - jo, jag tackade naturligtvis - nej! Så  när eftertänksamhetens kranka blekhet greppar tag i mig nu i denna stund, skulle jag  - om det fanns möjlighet - ha en önskan, att få sudda ut alla dessa  "nejen". Men suddandet går inte att utföra retroaktivt, om ni nu förstår hur jag menar? Ja, i alla fulla fall, så fortsätter jag och "slår" på mina trummor. Tills den dagen grannarna kommer och bär ut mig på gräsmattan, och säger med enad röst "SLUTA!".


Yngve Forssélls orkester. En gång var drömmen att spela med
exempelvis Yngves från Skellefteå. Längst bak till höger syns
Paul "Palle" Lindberg från Piteå. Som under flera år spelade trumpet
i bandet. Även Allan Lundström - också pitebo - spelade där.


Trumpojken Roger.

Var ut på min vanliga cykeltur idag. Hortlax-Bergsviken-Hortlax. På cykelvägen inte så långt från oss blev det stopp. "OBS! Filminspelning", stod det på en kona, som var utställd på min ordinarie färdväg. Jag fick vackert vända om. Men tanken fanns....tänk om filmteamet varit i behov av en medelålders man i keps, och  med en cykel  av märket Crescent, då hade undertecknad varit som klippt och skuren för uppgiften. Men istället för en eventuell filmkarriär, så skyndade jag mig fort därifrån. Därmed så kanske jag spolierade en framtid i stjärnglans? Och när jag tänker efter......så vill jag nog inte bli filmstjärna..........? "Jag trivs bättre under min korkek, där jag kan lukta på blommor".....sa tjuren Ferdinand. Och vet ni vad? Jag håller med.


"-Jag trivs bättre här, under min korkek där jag kan
lukta på blommor". Sa tjuren Ferdinand. Och vet ni vad?
Jo, jag håller med. -"Seså, maka på dig Ferdinand, så
jag också får plats!"