Roger Lindqvist

Det haltar sig fram med mitt bloggande. Jag har fortfarande min dator hos sonen som i mån av tid hjälper sin far. Elisabeths laptop har varit som en räddare i nöden, men den har också vissa sjukdomssymtomer, som hämmar bloggandet. Så än har jag inte kommit igång, med de där 100 procenten som jag så gärna vill. Nu på fredag så åker jag och Robert till Gran Canaria på en vecka. Jag har fortfarande smärta i min arm, och när jag ringde dr. Blom igår, så ville han ge mig ännu en omgång av inflammationshämmande piller. Jag fick en injektion för ca tre veckor sen, den har inte hjälpt till fullo. Det gör så pass ont, att jag har vissa problem med att klä mig. Medicinförrådet växer undan för undan. Häromdagen var det återigen dags att hämta ut mera piller. Sedan många år så har jag haft problem med mina fötter. Det har gjort...

 

Nää, nu stoppar jag min hälsohistoria mitt i en mening. Det ger ändå ingenting. Hoppas att ni alla mår bra därute. Terrorn verkar ju krypa oss allt närmare, och jag ber till högre makter, att vi så småningom ska få ett slut på våldet och det meningslösa mördandet. Mina barnbarn ska ju växa upp i den här världen, och jag får ångest när jag ser hur illa det verkar.

 

Roger.

Idag när jag och hustrun tog oss en promenad, rullade den här lilla historien upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om varifrån den kom, kanhända direkt ur fantasins stora djupa källa.

 

- God dag, är detta möjligtvis byns Pastorsexpedition?

- Jo, det stämmer!

- Är möjligen pastorn eller pastorskan anträffbar?

- Tyvärr inte. Pastorskan är strängt upptagen med pastoratet.

- Säg mig, när har pastorskan pastorerat klart för dagen?

- Det är svårt att säga. Vi har ett stort pastorat, lika stort som tre fotbollsplaner, så det tar tid.

- Spelar pastorskan fotboll?

- Givetvis inte. Nu har ni nog missuppfattat min förklaring.

- Pastorn då, är han ledig?

- Pastorn är tyvärr inte längre i tjänst. Det blev en könskvotering om pastorsjobbet, och i dessa tider så ska det ju vara varannan. Om ni förstår det jag menar.

- Men vart tog Pastorn vägen? Åt vilket håll har han pastoriserat sig?

- Han gick en omskolningskurs på ABF, och jobbar nu som svetsare i Karungi.

- Ja, då får jag väl lov att tacka så mycket för mig. Men när kan det finnas tid för ett sammanträffande?

- Kom till högmässan på söndag, så kanske ni hinner få ett ord med Pastorskan.

- Adjö!

- Adjö!

 

Roger Lindqvist.

I takt med stigande ålder, så har januari och februari börjat bli för mig två månader som jag definitivt kunde vara förutan. Jag har varit omringad av snö, mörker och kyla. I bland upplever jag detta som en ofrivillig fängelsevistelse. Fredagen den 20 februari åker jag och en av skäkatönerna till Las Palmas. Jag längtar efter ljus och värme.

 

Min dator är fortfarande på sjukhus. Sonen har tagit den under sitt beskydd, och även räddat alla mina foton, tack och lov. I nuläget använder jag Elisabeths laptop, som inte heller är så värst kurant. Jag finns ju även på facebook, där jag tycker till då och då om världsläget. Kan för tillfället inte ladda ner några bilder som jag är van att göra. Dessa sex år med bloggen, har gjort att jag får abstinens och nära nog klättrar på väggarna när jag inte har möjlighet att skriva. Att uttrycka sig har alltid legat mig varmt om hjärtat.

 

Min onda vänstra arm ställer fortfarande till problem. Det känns ändå som om smärtan har lättat en lite pytteaning. I dag har Ante och Danne ätit pitepalt hemma hos oss. Gott som alltid!

 

Meningen var att jag skulle skriva en liten biografi över skådespelerskan Signe Hasso. Men mitt i skrivandet hände så detta med armen och datorn. Vi får väl se var vi landar.

 

Roger.