Roger Lindqvist

Idag påbörjade jag mitt textskrivande inför den kommande Pite Revyn. Ett färdigskrivet nummer ligger redan klart. Det är skönt att komma till skott. Har gått och funderat på olika infallsvinklar för de olika numren (sketcherna), men det brukar lösa sig rätt så fort. Numret jag gjorde idag tog cirka 15-20 minuter att göra. Ramen jag har är att inte göra texterna alltför långa. Men inom den tidsrymden måste de komiska poängerna klämmas in. Som ett pussel att lägga... Men det är ett uppfriskande jobb (för hjärnan) att klura ut de olika fantasihistorierna, sen så hoppas man ju att publiken skall uppskatta det.


Idag på förmiddagen gjorde jag klart det första revynumret.

--------------------------------------------------------------------
Bild: www.orebro.se

Jag har återigen fått uppdrag att skriva en och annan revytext åt Pite Reyn. Det gäller alltså att samla ihop sina grå, och att mobilisera tankekraften för att nå ett bra resultat. Jag har redan tre historier på gång, som för tillfället endast existerar i mitt huvud. Förra gången hade jag bara någon vecka på mig att hitta rätt. I dag rör det sig om betydligt längre tid. Vad revyn ska heta har jag absolut ingen som helst aning om. Men det är en kul utmaning att ta sig an den här uppgiften.

Roger.

Den 2-7 augusti samlas landets olika revysällskap i Eslöv för det årliga Revy-SM:et. I en av de tävlande klasserna - monologer - återfinns Pite-Revyn som en av två reservnummer. Det är numret "GPS" (vars författare heter Roger Lindqvist) som ev. kommer att framföras på den skånska revyscenen. Siw Öhman gjorde monologen på Christinasalens scen vid årets nyårsrevy "Det spårar ur...". Tyvärr så fick inte sångdivorna Zarah Leander & Birgit Nilsson visa upp sig från sina himmelska höjder. Men det kanske går flera tåg...?
----------------------------
Roger.

..."Himmelriket", som jag skrev till PiteRevyn, har flyttat till Värmland. Nää, jag skojar inte. Jan Grönkvist som driver bloggen www.zarahleander.se har publicerat den i sin fulla längd. Tack! Det känns verkligen hedrande.
/Roger.


ZARAH LEANDER (1907-1981) var en av huvud-
personerna i den text som jag skrev till PiteRevyn.
www.piterevyn.se
..............................................................................
Bild: www.ne.se

När PiteRevyns repetitioner var inne i sitt absoluta slutskede så ringde man till mig. Man hade önskemål om att jag skulle skriva ett nummer som handlade om det nya ridhuset i Piteå.
- Har ni möjlighet att hinna med att repetera in det då, frågade jag. Och hur lång tid har jag på mig?
Svaret blev att så värst mycket tid fanns inte att tillgå. Jag skulle skicka det redan nästkommande dag. Så jag satte mig ner samma kväll och skrev följande text som tog mig ca en timme. I sketchen skulle sju personer medverka. Längden på numret fick inte överstiga 6-7 minuter. Det andra önskemålet var att följande kända personer skulle vara med: Ernst Kirchsteiger (alla vet ju vem Ernst är), Karin Mannerstål (designer med den burriga frisyren), Willy Björkman (snickare - men även känd från Lets Dance), Lulu Carter (inredare i TV4), designerparet Simon & Thomas ( från TV3) och Marie-Louise Danielsson (Bakterieprofessor från TV4:ans Rent Hus). Tyvärr så kom detta nummer inte heller med.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

RIDHUSET - GRISBERGET I PITEÅ. / PiteRevyn: "Det spårar ur...!". Text: Roger Lindqvist.
___________________________

¤ Platsen är Christinasalen i Piteå. Genom annonser i Piteå Tidningen har allmänheten inbjudits för att ta del av den paneldiskussion angående utsmyckning och design i det nybyggda Ridhuset på Grisberget. Lommunen har för detta ändamål tagit hjälp av några av landets mest skickligaste män och kvinnor på området.
Kvällens konferencier har ordet:

- Vi hälsar er hjärtligt välkomna till den här kvällens diskussion om vårt nya Ridhus och dess utformning. Framför er på scenen sitter idel kända ansikten. Fr. v. Ernst Kirchsteiger, presentation överflödig. Karin Mannerstål, designer med många vidlyftiga idéer, och lika vidlyftig frisyr, Willy Björkman, snickare, men även deltagare i "Let´s Dance", Lulu Carter, även hon designer, Simon & Thomas, figurerar i TV3 med jämna mellanrum, med heminredning som specialitét och Marie-Louise Danielsson, "Bakterieprofessor" känd från TV:s "Rent Hus". Samtliga deltagare skall i tur och ordning få ge sin personliga syn på Ridhusets utformande. Vi låter Ernst börja:

- Ja, hörrni! Kära goa vänner! Jag vill börja med att säga hur vacker er stad är. Och den här platsen, Grisberget, det vilar som ett slags poetiskt skimmer över själva namnet. Det är nästan så att man får lust att vandra barfota ut i den vita bomullslika snön. Ja, jag känner mig nästan lite lyrisk. Inredningen jaa, jag kan för mitt inre öga både se och känna hur de kära pållarna behöver varma äkta färger. Rött, det är så jag känner i mitt hjärta just för tillfället. Det skall vara rött - kärlekens färger för pållarna!

Karin Mannerstål, varsågod:

- Jaa, Guud! Jag säger som mys-Ernst, färgsprakande, som ett fyrverkeri på nyårsnatten. De inneboende måste känna att det här liksom är deras hem. Varför då inte en "cozy-corner" myshörna, med fluffiga kuddar i varje spilta där dom kan sitta och bara umgås på kvällarna. Tillsammans med kompisar och besökare. Ja, det är bara ett måste.

Nästa talare är Willy Björkman:

- En annan e ju snickare, liksom. Fast jag dansar gärna en rumba eller två vid tillfälle. De e ju kusarna som e de viktiga, liksom i det här sammanhanget. Å jag vill gärna se att det blir stort med en massa rymd, liksom. Då tror jag att kusarna mår ball. Tack för ordet!

Lulu Carter:

- När jag kom hit till Piteå hade jag en vision. Att det här ridhuset skall bli det häftigaste i hela världen. Och med den kunskap vi samtliga besitter, tror jag stenhårt på det. Inredning e ju det viktiga. Jag har idéer om ett eget kök - kanske Ikea - där de gulliga liven kan inta sin frukost. En bra start på dagen e ju bra för lilla magen. Så mitt tips är att lägga extra energi på själva köksdelen, naturligtvis med mycket färg som tidigare talare även varit inne på.

Simon:

- Well, jag och Thomas fick en påringning häromdagen från kommunalrådskan fru Stenberg. Hon hade ett önskemål, att låta de röda färgerna dominera (socialdemokrat som hon är). Hon ville att alla spiltor skulle ha just den färgen. Vad jag kan förstå är hon ofta ute och cyklar... förlåt rider.

Thomas:

- Färgen rött, har hitills varit det genomgående temat denna afton. Både jag och Simon älskar rött. Vårt sovrum har tapetserats i kärlekens varma färger, eller hur, Simon, darling? Så varför skulle inte hästarna här i Piteå också få somna in på nätterna med den röda färgen som kramar om dem?

Simon:

- Jag har en idé om att utrusta alla spiltorna med en storbilds TV. Ni vet väl hur det är, att efter en ansträngande dag kunna sjunka ner i soffan därhemma. För det är just precis vad de ska ha. Soffor, mattor, lampor (i romantiska färger), ja, hela faderullan. De inneboende hyresgästerna kanske vill titta på sina hästkompisar därute på landets travbanor, Harry Boy exempelvis.

"Bakterieprofessor" Marie-Louise Danielsson:

- Som Bakterieforskare och tillika professor i ämnet måste jag bestämt hävda, att allehanda krimskrams som panelmedlemmarna pratar sig varmt om, endast utgör en enorm tillväxt av diverse äckliga baciller som i värsta fall kan bli ett hälsohot för de rara hästarna. Jag har så sent som i dag tagit mig en runda på platsen med mitt förstoringsglas, och hittat en rad obestämda krumelurer. Jag har även skickat in proverna för analys. Så kära publik, kära åhörare, kära pitebor och beslutsfattare; jag har sett alltför många pälsänglar, mottfjärilar och skeppsråttor i min kamp mot ohyra under de åren jag verkat i allmänhetens tjänst. Så därför ber jag er att helt enkelt tänka om. Låt inte Ridhuset i Pite bli ett tillhåll för sådana här snuskigheter.

Ernst Kirchsteiger:

- Kära rara vänner! Nu skall vi inte bli sura på varandra. Jag tycker vi skall ta varandras händer och gemensamt sjunga "We shall overcome". Om publiken sedan tänder eventuella tändare därute, så skall ni se vilken fin stämmning det blir. Under tiden skall jag baka en kladdkaka som vi alla här i lokalen skall få avnjuta. Bakterieprofessorn kan väl under tiden gå iväg för att brygga en sisådär 600 koppar kaffe?

Willy Björkman:

- Jag sa inledningsvis att en annan valsat runt i TV-apparaterna iförd endast ett par minimala trikåer. För att visa er s.a.s. live, så har jag dagen till ära samma slags trikåer på mig. Jag vill be att få ta ett eller två danssteg ute på scenen. Jag skall ta mig en dans till Ulf-Peder Olrogs "Rumba i Balders Hage".

Och lika lätt som en sommarfjäril dansar Willy ut på Christinasalens golvtiljor. Endast iförd ett par nummer för små trikåer. När dansen avslutats tar Willy åter till orda:

- Här kommer en hälsning till alla pitebor från TV4:ans Jan Scherman. Hösten 2019 har TV4 planer på att förlägga Let´s Dance till Ridhuset här i Piteå. Eftersom programmet skall få lite internationell prägel, kommer man att använda sig av namnet: "Let´s Dance from The Pig Mountain", hänsyftande Grisberget. Nu tycker jag att vi avslutar den här kvällen med att ta oss en svängom. Ernst och Bakterieprofessorn, Simon dansar med Thomas, Lulu dansar med mig och Karin, hon får dansa med sig själv.

Kvällen fortsätter i dansens tecken, med alla deltagare vilt shakande. T.o.m. Bakterieprofessorn gör små piruetter på golvet med sitt förstoringsglas. Det hela avslutas inte förrän på småtimmarna med Ernst´s hemmagjorda kladdkaka. Hur utsmyckningen blir, ja, det återstår att se. Men med sådana proffs garanteras säkerligen innevånarna i Ridhuset vid foten av "The Pig Mountain" att gnägga sig till söms av glädje varje kväll.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: Roger Lindqvist.

Av de texter som jag gjorde så fastnade Pite revyn så småningom för två stycken. Denna monolog som jag skrev är ett av dem - "Eskil & Majsan". I Revyn fick den namnet "GPS".

¤¤ Majsan sitter i sin favoritfåtölj och begrundar sin situation.
- Karl´n min har övergett mig. Ja, inte för nån trådsmal 25-årig blondin, nää konkurrenten heter kort och gott GPS. Det hela tog sin början för drygt tre månader sen. En kväll kom Eskil hem från sågverket där han jobbar. Han var ovanligt glad och uppspelt för att vara en vanlig måndagskväll. Han ville presentera mig för en "manick" som han sa.

- Nu du Majsan, detta kommer att revolutionera vårt liv. Jag har köpt en GPS! Tack gode Gud för GPS! Majsan, du kanske inte förstår, men från och med nu är det bara du, jag och GPS:n.
Och där stod han, och såg allmänt fånig ut. För att demonstrera sin manick så frågade han om jag ville följa med på en tur.
- Vart vill du åka, Majsan? Bara säg, så ska jag knappa in adressen. Och du, ta en Året Runt med dig så du kan slappa när vi åker.

- Lundmans i Hortlax, sa jag. Vi måste handla. Du kan skjutsa mig till ICA omedelbart. Eskil knappade in "Lundmans - Hortlax", och sen så bar det iväg. Men Eskil, sa jag, nog vet vi väl vart ICA ligger efter så många år? Eskil sa ingenting han såg bara så målmedveten ut. När han plötsligt svängde höger då det skulle vara vänster så sa jag till.
- Men Eskil, vart far vi egentligen, sa jag och tittade på honom.
- Lugn bara lugn! Luta dig tillbaka och läs din Året Runt så klarar GPS:n biffen.

- Då vi kört i mitt tycke alldeles för länge, och ingen ICA-butik fanns i sikte, så kom vi fram till ett för mig okänt ställe. "SOPTIPPEN KORSTRÄSK" stod att läsa på en skylt.
- Ta det nu bara lugnt lilla Majsan, alla kan vi göra ett och annat litet fel ibland. Och du, vad är det för fel att handla på ICA i Älvsbyn?

- Nu vill jag hem, sa jag. JAG VILL HEM ESKIL!!! Och den där manicken kan du väl lämna tillbaka på affären. På hemvägen yppades inte ett enda ord. Det var bara den där fördömda GPS:n som tycktes stirra på oss lite hånfullt från sin plats på instrumentbrädan. Den där natten så ville Eskil ha sin leksak med sig i sängen. Klockan ett på natten, låg Eskil och tryckte på sin älskade GPS. Ja, han t.o.m. pratade med den där löjliga prylen.

- Kvällen därpå sa Eskil att han skulle ut i vedbodan. När det gått tre timmar gick jag ut och ropade:
- ESKIIIL!!! Inget svar. Då fick jag se att Eskils Opel Rekord var puts väck. Jaja, tänkte jag, nu har han farit ut för att testa den där grejen igen. Ja, se karlar! Han kom inte tillbaka den natten. Och inte dagen därpå. Nu har det gått tre månader sedan Eskil tog sin GPS och drog iväg mot okänt mål. Jag kontaktade "Efterlyst" i TV 3. Då ringde en äldre dam som trodde sig ha sett honom på Bornholm i Danmark. Danmark av alla ställen. Jag tänkte vad gör Eskil med Opel Rekorden på Bornholm? Jo, han testade GPS:n naturligtvis. Någon påstår sig ha sett honom köra runt vid Eiffeltornet i Paris. Andra har sett honom i Klöverträsk. Ja, jag vet inte vad som är sant.

- Interpol är även dom inkopplade i "Fallet GPS - Eskil". Han är ganska lätt att känna igen; blå Opel Rekord årsmodell -66 med vitt tak och en stor rävsvans fäst på radioantennen. Men trots beskrivningen så är min lilla Eskil fortfarande borta. Och jag som längtar så mycket efter hans närhet. Jag har t.o.m. börjat längta efter den där GPS:n. Häromdagen ringde man från NASA borta i Amerika. Man hade lokaliserat ett främmande föremål på månens framsida. Ett föremål som tycktes överensstämma med Eskils blå Opel Rekord. Men det kan jag väl inte tro, att Eskil har farit ända upp till månen. Men man vet ju inte, ni såg ju vad som hände då vi skulle på ICA i Hortlax, och hamnade på soptippen i Korsträsk. De där apparaterna är absolut icke att lita på.

- Å, stackars Eskil, det är kanske kallt på månen. Och inte bara det, Opeln har så dålig värme också. Så snälla åhörare, om ni nu råkas se en 66:ans Opel med en äldre GPS tokig gentleman med kraftigt underbett vid ratten, ring då till MAJSAN!!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Text: ROGER LINDQVIST.

Under rubriken "Himmelriket" fanns det här numret med i årets upplaga av Pite-revyns: "Det spårar ur...". Handlingen kretsar kring de båda, nu avlidna sångerskorna, Zarah Leander och Birgit Nilsson. Text: ROGER LINDQVIST.


¤ I sin himmelska lyxsvit, i sitt himmelska hem sitter primadonnornas primadonna Zarah Leander och äter praliner. Från lobbyn meddelas plötsligt att en "Fru Nilsson är på ingående!" När dörrklockan ljuder svävar fru Leander över golvet mot entrédörren. Utanför står operadivan Birgit Nilsson i all sin prakt, som direkt nedstigen ur en Wagneropera.
- Men hej lilla du, vad trevligt att se dig igen! Utropar fru Nilsson, medan Zarah kliar sitt röda hår och frågar förvånat:
- Har vi två råkats förr måntro?
- O, jaa! Vi satt ju i TV med den där Swahnen i "Stjärna mot stjärna" 1977. Lennart bor förresten i våningen under mig, säger Birgit.
- Om jag får fråga, när gick ditt flyttlass då, hitupp till den himmelska sfären? säger Zarah med en viss distans i sin mörka röst.

- Jag flyttade från det jordiska 2005. Ja, jag hade liksom gjort mitt därnere. Så jag skickade in en förfrågan till den himmelska chefen om att hyra en våning häruppe, tja, nu står jag här. Fast bostadskön var ganska lång. Men änglavingarna ingick i priset. Du då Zarah?
- 1981 när jag trillade av pinnen, blev jag hänvisad till bottenvåningen. Du vet därnere där det är kallt och fuktigt. Men efter några dagar blev jag blixtinkallad till den högste. Han hade hört ryktas om att jag befann mig i det himmelska huset.
Nå, hur gick det? frågar Birgit.
- Som du ser så har jag helsvarta änglavingar. "Vingarnas färg beror på ditt samröre med den där Adolf under 2:a världskriget", sa han som bestämmer. Sen ville han höra min gamla slagdänga "Vill ni se en stjärna". Och han föll pladask. Det gjorde även Sankte Per också. Precis som dom en gång gjorde på jorden.

¤ Birgit vill inte vara sämre:
- Den högste är förtjust i min Isolde, så för mig blev det helvita vingar på direkten, säger Birgit med en viss stolthet i sin röst.
- Men kom in, vetja, säger Zarah och visar med sin hand mot takterassen.
- Kanhända fru Nilsson vill avsmaka ett gott årgångsvin, samtidigt som vi kan njuta av den underbara himmelska utsikten.

De båda prominenta damerna slår sig ner i varsin divan. De smuttar på det fina årgångsvinet under stor tystnad. Plötsligt bryter Zarah tystnaden.
- Den där uppkomlingen, Malena Ernman, vad i helskotta gör människan. Hon sjunger i en melodifestival av alla ställen. Det är ju fullkomligt skandal.
- Jaa, säger Birgit. Det hade minsann aldrig gått på vår tid. Kors i jösse namn, vad skulle folk ha trott. Vad skulle man sagt på Metropolitan?
Zarah ställer ner sitt vinglas samtidigt som hon tar till orda:
- En annan var ju omsvärmad redan året 1929 hos Ernst Rolf. Och i Tyskland - ja, där blev jag behandlad som en gudinna. Melodifestival? Nää, fy tusan! Det var bättre förr!
Birgit:
- Isolde gjorde mig känd utanför Skåne, säger Birgit och fortsätter:
- Jag ansågs av många vara 1900-talets största dramatiska sopran, de du Zarah.

¤ Zarah snörper munnen, och dräper till med följande:
- Har du sjungit med Sven-Ingvars? säger Zarah och tar sig ytterligare en rejäl vinklunk. Nänä, jag förstod väl det. Men jag och Sven-Erik har tillsammans framfört "Ack Värmeland du sköna". Jag vill också få be att påpeka att jag även blivit utsedd till hedersöverste vid ett regemente i Tyskland.
- Nu ska  vi inte sitta här och bli gramse på varandra, säger Birgit. Har du fina grannar, Zarah?
- Häromåret flyttade en herr Skogman in mittemot. Han har rött hår och glest mellan tänderna. Han är en hyvens kille. Du då Birgit?

- Det bor en herr Snoddas Nordgren på andra sidan i trapphuset. Jag ringde störningsjouren förra helgen. Han hade ett fasligt "Hadderiande" på sin balkong. På den andra sidan bor en rätt så knepig herre med basker. Det står Ingmar Bergman på dörren, säger Zarah och upptäcker till sin förtvivlan att vinglaset är tomt. Men vet du va, lilla fru primadonna säger hon med blicken fäst på Birgit.
- Jag har en strålande idé! Ikväll ska vi två göra vårt livs föreställning. Vi skall framföra "Vill ni se en stjärna" på min uteterass, med hela universum som publik.
- Tror du man kan riva av en och annan operaaria också, säger Birgit med ett stort leende.
- Det är klart att du kan. Nu ska vi minsann visa dom alla. Vi sjunger så det dånar ner på jorden, kom igen, nu kör vi...!

¤ Så går de båda divorna ut i den ljumma himmelska aftonen. Men precis när de skall ta ton så ringer det på dörrklockan.
- Öppna, öppna! Det är störningsjouren. En viss Snoddas Nordgren har ring och gjort en anmälan mot damerna. Han kan inte sova. Då lägger Zarah sina armar runt Birgits axlar och svarar lite spydigt.
- Herr´n kan hälsa den där Snoddas att om han fortsätter med sitt evinnerliga "Hadderiande", då ska vi två, minsann också låta våra mer välljudande stämmor komma till tals! Vet han förresten vilka vi är? Jo, vi är och var två av de mest kända sångfåglar som han däruppe någonsin har skapat. Det säger inte lite det! Och p.g.a. detta så väntar vi oss en viss respekt. Seså, försvinn ut ur min våning, ni stör oss under vår föreställning.

På Zarahs enorma takterass med utsikt över det stora universum står så de båda och låter sina gyllene strupar eka ut mot andra okända världar. Och på repertoaren står förstås:

"Vill ni se två stjärnor, se på oss
Ni får mycket gärna, se på oss
Tårar kan vi gjuta, blixtar kan vi skjuta
Vi är primadonnor absoluta

Inga män får göra, brud av oss
Se, men inte röra, se på oss
Vi från ord till USA, vill en värld förtjusa
Vill ni se två stjärnor, se på oss...!"
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Revytext: ROGER LINDQVIST.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"BAKÅTSTRÄVAR´N" - monolog av ROGER LINDQVIST. Skriven för PITEREVYN "Det spårar ur..." 2011.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


¤ Jo, hej! Det är jag som är "Bakåtsträvar´n". Jag döptes egentligen till Kurt Eskil Efraim Olsson. Men alla känner mig endast som en riktig Bakåtsträvare. Varför då detta minst sagt besynnerliga namn? Jo, jag har i stort sett så länge som jag trampat med mina fötter av storlek 42, på denna jord, tittat tillbaka i livets backspegel. Min hulda mor och far, har berättat att precis när jag föddes ville jag liksom krypa tillbaka in i...ja, ni vet det där varma och trygga som vi alla kommer ifrån. Redan där började mitt liv som Bakåtsträvare. Och så har det nämligen också fortsatt. I dag innehar jag titeln som legitimerad Bakåtsträvare. Det har också gått så långt, att jag enligt turistbroschyrerna numera anses utgöra ett exotiskt och pittoreskt inslag i Piteås gatubild. Fortsätter det så här, så är man inte främmande för att en dag låta mig stå staty, d.v.s. då jag "kolat-vippen". Detta haver framförts från de bestämmande i Stadshuset, med en viss Peter Roslund i spetsen.

¤ Den framtida statyn skall enligt uppgift ställas bredvid den stora scenen i Badhusparken. En minnesplakett skall också finnas med texten: "Kurt Eskil Efraim Olsson. Piteås första och största Bakåtsträvare i alla kategorier". Jag hamnar i gott sällskap. Titta bara på mina stay-kollegor; Christoffer Jacob Boström och Daniel Solander, som sedan länge förgyllt vår vackra stad.

¤ Varje 1:a maj, alltsedan jag knappt var en tvärhand hög så har jag gått sträckan från Landons kiosk i Munksund till Rådhustorget i stan. Och vareviga gång har jag med stolthet hållit mitt plakat högt med följande budskap: "Det var bättre förr! Bli även du en Bakåtsträvare!" För visst är det så, det var ju mycket bättre förr. Ta bara den här kiosken som nyss nämndes, Landons. Den var ju öppen förr och fyllde med det sitt syfte. Men nu har den stått öde i många herrans år. Och detta är - märk väl - endast en liten molekylisk krusning på Piteälvens vatten.

¤ Då jag växte upp, var jag först en liten Bakåtsträvare. Men allteftersom har Bakåtsträveriet blivit större och större. Som liten Bakåtsträvare, i vår stad, hade alla tid att umgås. Jag vill mena att det sociala livet, människor emellan, fungerade mycket bättre på alla plan. Ta bara faster Emma hon bodde tvärs över våran gata. Hon var bra på att hälsa på. Ja, hon var så in i norden duktig på detta att min mor blev less till slut. Men det var ett bevis på att hon var bra att odla den sociala kontakten. I dag hälsar vi ju knappt på varandra. Nää, det var mycket bättre förr! Ville man t.e.x. ut och dansa, då åkte man till Perudden i Svensbyn, eller till Medborgarhuset i Jävre för att svänga sina lurviga till John Harrys orkester. Astoria i Lauker var ju bara ett måste. Eller varför inte en sommarkväll ute på festplatsen Öholma. Där man kunde avnjuta Ströms trio på dansbanan. Jamen, ni hör väl att det var bättre förr?

¤ På tal om dans. Piteå Dansar Och Ler kanske ni är bekanta med? Ler, förresten, det var länge sedan man såg nån le i det sammanhanget. Nämen de var ju mycket bättre förr. Då hette jippot Nattivalen, och idel glada människor gammal som ung trängdes på Sundsgatans asfalt för en svängom. Då log dom med hela garnityret, vetja! Axel Bengtsson, hette mannen bakom succén. En rar gammal farbror med en cigarr i ena mungipan, gick omkring på området och myste som en jultomte. Han var Piteås egen Bert Karlsson, sett genom mina Bakåtsträvarögon.

¤ Han kunde konsten att presentera den ena toppartisten efter den andra för oss pitebor. "Rött hår och glest mellan tänderna", ljöd ut över festplatsen besjunget av allas vår Thore Skogman. Family Four sjöng om "Vita Vidder" ja, det kallas grejer det, hörrni! Men tänk er en ljuv kväll i juli vid stora scenen. Där står Jokkmokks Jokke och river av " Gulligullan-koko-som-en -gök". Och detta klockan 01.00 i den ljusa pitenatten, en given succé! Min största "Bakåtsträvar-upplevelse" - inträffade exakt klockan 18.00 lördagen den 16 juli 1966. Det var inte Munksunds musikkår, som gav mig ståpäls, om ni nu trodde det, för dom var också där. Det var istället Ulla Sallert i egen hög person. Denna stiliga paranta musikaldam. Gissa vem som stod och hängde hakan vid scenkanten? Rätt gissat: Kurt Eskil Efraim "Bakåtsträvar´n" Olsson.

¤ Sedan denna oförglömliga afton, är inget sig likt här i stan. Vareviga gång som jag med min gamla cykel passerar korsningen Sundsgatan/Uddmansgatan blir jag smått lyrisk. På grund av detta, så har jag uppvaktat de styrande här i stan. Jag tycker att det vore på sin plats att föreviga detta med ett minnesmärke. Kanske en vacker inskription som lyder: "Den 16 juli gick nattivalsmånen sin tysta ban - medan Ulla Sallert stod och sjöng mitt i stan". Fiffigt heller hur? Men håll nu med om att det var mycket bättre förr? Ja, jag tror att ni på den första bänkraden börjar bli litegranna Bakåtsträvare? Målsättningen är att innan ni alla går härifrån ska vi bli som en enda stor lycklig "Bakåtsträvar-familj". I foajén finns att köpa ett häfte som jag skrivit: "Förhöj din levnadsnjutning, bli även du en "Bakåtsträvare". För endast en tjuga kan ni i lugn och ro sitta därhemma och begrunda.

¤ Det stora lördagsnöjet i vår gamla svartvita televisionsapparat hette Lennart Hyland. En underhållning som än i dag saknar motstycke. "Gubben i lådan" d.v.s. Carl-Gustaf Lindstedt fanns också med på ett viktigt hörn. Vi hade en kanal - helt underbart! Inga fjärrkontroller som låg och skräpade. Idag har vissa sju stycken. SJU STYCKEN!!! I den mycket bättre tiden, så behövdes endast ett ynka pekfinger för att slå av och på. Inget bråkande och zappande mellan 512 kanaler, där alla visar reklam . Allt som behövdes för ett lördagsmys var en stycken TV-kanna med Gevalia kokkaffe, tjugo kanelbullar ett paket John Silver och Piteå Tidningens TV-tablå. Då var lyckan fullständig.

¤ När Hyland sagt godnatt, väntade ett spännande fall för John Drake. Perry Mason, Bröderna Cartwright, Manolito, Eric Öst med knätofsar och ibland även Gnesta-Kalle som hälsade på. Ja, inte i samma program, utan var för sig. Lilla Journalen med Ingrid Schrewelius var ju ett hett inslag i TV-rutan. Men allt är historia i dag. Tyvärr! Nu för tiden visas det såpor, den ena bedrövligare än den andra. Jag tror bestämt att gamle Hyland och Gubben i lådan gråter i sin himmel över detta förfall. Även den här revyn som ni tittar på - var säkerligen mycket bättre förr? Eller hur? Glöm nu inte att titta bakåt i backspegeln. Bli som jag - en glad och lycklig Bakåtsträvare. God afton!
--------------------------------------------------------------------
OBS! Numret kom tyvärr inte med.
/Roger Lindqvist - än en gång!

En text som inte kom med i årets upplaga av Piterevyn. Tyvärr kan jag inte illustrera den, som jag så gärna skulle vilja. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så fungerar inte bildfunktionen. Men för den som orkar ta sig genom texten så varsågoda här kommer den:
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
IKEA-besök med förhinder
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

En mycket tidig och trött måndagsmorgon, sitter de äkta hälfterna, Rut och Torsten vid frukostbordet. Maken Torsten, med sitt alltid lika rufsiga och okammade hår, d.v.s. de få hårtester som ännu finns kvar, bläddrar förstrött i "världsbladet" (Piteå Tidningen). Med ett stadigt grepp om kaffemuggen, märkt med texten; Världens bästa pappa, hinkar han i sig sin tredje livsnärande svarta dryck den här dagen. Makan Rut för dagen försedd med papiljotter studerar frenetiskt och högst intresserat den senaste utgåvan av familjebibeln Ikea-katalogen.

Då och då grymtar hennes Torsten till när han vänder på tidningsbladen. Samtidigt som han försöker säga något, för henne helt ohörbart. Det är nu det skall ske tänker hon. Och i samma stund som hon vänder det sista bladet, vänder hon blicken mot sin grymtande man och säger:
- Torsten mitt lilla hjärtegryn. Kan du vara så snäll att ta ner den där Berlinmuren du har framför ansiktet. Åsyftande "världsbladet" som tycks fungera som en solid mur mellan de båda.

Under ett fasligt prasslande, stånkande och stönande lyder Torsten efter mycket om och men sin hustrus uppmaning. Med ett förvånat ansiktsuttryck tittar han på sin lagvigda medan han kliar sin stinna mage, där ytterligare ett par bilringar parkerat sig de sistlidna halvåret.
- Ja, vad vill du? Är det pengar nu igen, isåfall ligger plånboken på chiffonjén i salen.
- Torsten, hör på mig. Jag vill att vi åker till Haparanda idag. Vid ordet "Haparanda", rycker Torsten liksom till, och med ett nytt obegripbart grymtande drar han snabbt upp "Berlinmuren" (Piteå Tidningen) till ansiktshöjd igen.
- Jag tänkte bara att du och jag, lilla Torsten, skulle titta förbi på Ikea. Det behövs nya gardiner härhemma, en ny hatthylla och massor med väldoftande värmeljus så vi kan ha det romantiskt när vi kryper upp i soffan om kvällarna.

Bakom tidningen hörs Torstens något buttra stämma:
- Vad är det för fel att handla på ICA? Där finns det väl också ett och annat ljus. Och förresten, inte behöver väl vi några ljus som luktar som på en turkisk bordell? Om du tycker att det känns unket, då är det ju nåt fel på den som städar?
- Jag försöker att fylla vårt vardagsliv med lite välbehövlig romantik, Torsten. Därför vill jag till Haparanda. Du sitter i din brynja vareviga morgon och muttrar. Säger Rut med en allvarlig blick.
- När blev Haparanda romantiskt? replikerar Torsten surt.
- Och du, vad är det för fel att ha brynja? Det hade minsann farsan också, och aldrig hördes ett enda gnäll från morsan.

Torsten blickar återigen fram bakom tidningen.
- Det finns hur mycket som helst att göra idag. Tidningen är i det närmaste oläst, sportbladet likaså. Och på eftermiddan är det en svensk långfilm med Thor Modéen som jag bara inte har råd att missa. Du vet väl hur mycket jag gillar gamla svenska långfilmer?
- Då verkar din dag helt inrutad, säger Rut med åtsnörpt mun, och tittar ilsket på sin oförstående oromantiske äkta man, klädd i sin favoritklädsel: Brynja!
- IKEA! Utropar Torsten plötsligt. Men kära nån, vi har ju nyss varit där?

Rut skakar så mycket på sitt huvud att en av papiljotterna trillar ner på bordet. Ilskan syns i hennes ögon, och som för att lugna ner sin upprördhet tar hon en stor klunk av de svarta och stärkande kaffebönorna.
- Hör nu på mig, din oromantiske jäkel! Det är nästan på dagen tre år sedan vi gjorde ett Ikea-besök. Dom hade precis öppnat. Det var ju då som du prompt vägrade följa med mig in. Du ville inte gynna "den där smålänningen" Kamprad, sa du. Följden blev att du satt i bilen i flera timmar.

- Fel! Helt och hållet fel, rakt igenom. Jag gjorde en runda i restaurangen, säger Torsten, som nu lagt världsbladet på frukostbordet. Men du vet väl vad som hände? Du minns hur grymt besviken jag blev, eller hur? Här utlovas exakt 15 stycken köttbullar på min tallrik. Vad händer? Jo, jag fick endast 12 sketna stycken! Tolv! Sen den dagen har det suttit som en tagg i mitt hjärta. Det har gått så pass långt, att bara jag hör namnet "Ingvar Kamprad" så får jag kväljningar och ont i magen.
- Din stackars stackare. Jag har för mig att du drömde mardrömmar i flera veckor efteråt. Men Torsten för Guds skull, du måste gå vidare trots dina traumatiska känsloupplevelser. Rut ser ömsom ilsken ut, ömsom lätt leende under sitt papiljottförsedda huvud.

Torsten tittar för första gången den här morgonen rakt in i sin hustrus blå ögon.
- Det som du säger är absolut inte sant. Jag gick med en kundvagn flera mil i affären och följde de vita pilar som den där Ingvar målat dit. Du ställde ett ultimatum, minns du?
"Om du inte shoppar med mig så blir det att käka klappgröt hela nästkommande vecka". Inför ett sådant förskräckligt hotande, var jag så illa tvungen. Klappgröt...nää, fy för den lede!
Jag gick och gick. Och ingenstans på denna nära 30.000 kvadratmeter stora yta fanns en enda ynka stol. Men som genom ett fantastiskt under, ja, som en hägring ute i den stora Shahara-öknen såg jag den stå. STOLEN! Jag sprang dit på mina stackars ömma fötter. Hela min kropp höll på att falla sönder i pyttesmå molekyler.

När jag kom fram, dämpades min glädje. För kan du tänka dig vart stolen var? Jo, i barnens lekland! Efter endast fem minuters välbehövligt vilande, så kommer en massa barn springande. När dom sedan frågar, om jag är Ikeas nya lekfarbror, då gick jag därifrån. Så vedervärdigt det kändes, nästan som ett hån, Ikeas lekfarbror?

Rut lägger sitt huvud med papiljotter på sned, och låtsas förstå sin komplicerade brynjförsedda make. Men snabb som en spottande kobra hugger hon till:
- Vi kompromissar! Följ med till Ikea. Trots dina smärtsamma minnen av de där köttbullarna. Om du kommer lovar jag, på heder och samvete, att du nästa vecka får gå på Clas Olsons så länge du vill. Ja, jag kan t.o.m. skicka en matsäck. Snälla Torsten åk med! Vi stannar i Töre på ditvägen och du kan äta hur många "Dagens" du bara kan.

- Nja, jag får tänka på saken. Säger Torsten, samtidigt som han ser på sitt armbandsur. Om nån timme ska jag avnjuta "Kyss henne" från 1940 med Tosse Modéen och Åke Söderblom. Dé du lilla gumman! Så måste jag nog för säkerhets skull även sova på saken. OM jag nu kan sova. Om nu inte den där Kamprad hemsöker mig i natt också i mardrömmen med sina vita pilar och tolv köttbullar. Du - vi måste skjuta på resan.

Rut förstår i denna stund att hennes Ikea-drömmar just i den här stunden gått om intet. Att den efterlängtade vandringen i Ingvar Kamprads-värld är bortblåst. Besvikelsen tar sig ett sådant uttryck att hon i ren och skär frustration sliter bort sina papiljotter från sitt huvud. Och som med en lätt duns hamnar på köksgolvet. Inifrån vardagsrummet roper henne man:
- Rutan! Kom och titta på "Kyss henne". Vi kan ha det sååå mysigt i soffan!

I hallen står Rut, mumlande för sig själv.
- Du kan kyssa dig själv, på nåt lämpligt ställe - gubbe!
- Vad säger du lilla hjärtat? ropar Torsten till svar.
- Jag sa att jag kilar ner på ICA och handlar.
I TV-rummet hörs Thor Modéens bullriga röst, samtidigt som Torsten ropar:
- Gumman, glöm nu inte de där doftljusen!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Text: ROGER LINDQVIST.

Årets upplaga av PITE REVYN har fått strålande recensioner i massmedia. Så här skriver Norrbottens Kurirens recensent efter en revykväll i Christinasalen i Piteå:

"Det här kommer att bli mycket svårt att övertrumfa för konkurrerande revysällskap. Väldigt svårt! Sixten Renquist brukar man se i Karlbergsteatern på somrarna och där förekommer även den hjältinna som heter Siw Öhman och som drar ett megastort lass även här. Hon utbrister regelbundet ut i verbalt dialektala utbrott (fullt förståeliga även för en utsocknes) och reder sig fint i sketcher som exempelvis den där hon har tappat bort maken (trots GPS...) och fått rapporter om att han senast varit synlig i närheten av Eiffeltornet i Paris...

Allt detta får mig att med den allra största värme och dito nöje anbefalla årets upplaga av Pite Revyn för frossande konsumtion".


Siw Öhman t. v. får beröm av Kurirens recensent, när hon bl a berättar
om sin makes försvinnande trots GPS. En sketch som jag skrev enkomt
för Siw Öhman. /Roger.
-----------------------------------------------------------------
Foto: Piteå Tidningen.

Igår hade Pite Revyn sin premiär. Och att döma av de recensioner som finns i dagens nätupplaga av Piteå Tidningen, så verkade alla nöjda och belåtna. Både publik och PT:s kulturredaktör Katarina Sundkvist gillade det som serverades på Christinasalens scen. I mitt fall så presenterades två av de fem skrivna revynumren som revyn beställt av mig. De två inslagen var dels en monolog som jag skrev för Siw Öhman. Dels ett nummer om de två avlidna sångfåglarna Zarah Leander och Birgit Nilsson. Siw ville "ha nåt" där de två legenderna medverkade. Ikväll är revygänget lediga, men imorgon kör man igen så "Det spårar ur".

PiteRevyn i startgropen inför den
nya Nyårsrevyn: "Det spårar ur!"


SIW ÖHMAN.


PETRA GRANSTRÖM.


HANNAH ÖHMAN.


SIXTEN RENQVIST.


KNUT MARKLUND.


STEFAN SVENSSON.


STEFAN ALENIUS.
----------------------------------
Foto: Maria Fäldt.


PREMIÄR - Onsdag den 5 januari 2011 klockan 19.00 i Christinasalen, Piteå.

Piterevyn har hört av sig. Man vill ha lite tokroliga sketcher till årets upplaga. Sitter som bäst och skriver. Två texter är redan levererade. Kan bli hur tokigt som helst. Faktiskt första gången som jag provar på detta. Känns väldigt stimulerande, att få fritt utlopp för fantasin. Fortsättning följer...


PITEREVYN har hört av sig. Nu låter jag fantasin flöda helt fritt, så
får vi se i slutändan vad resultatet blir. Faktiskt jättekul att sätta sig
ner för att skapa olika färgstarka karaktärer.
-------------------------------------------------------------------------------