"BAKÅTSTRÄVAR´N" - en monolog som blev över...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"BAKÅTSTRÄVAR´N" - monolog av ROGER LINDQVIST. Skriven för PITEREVYN "Det spårar ur..." 2011.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Jo, hej! Det är jag som är "Bakåtsträvar´n". Jag döptes egentligen till Kurt Eskil Efraim Olsson. Men alla känner mig endast som en riktig Bakåtsträvare. Varför då detta minst sagt besynnerliga namn? Jo, jag har i stort sett så länge som jag trampat med mina fötter av storlek 42, på denna jord, tittat tillbaka i livets backspegel. Min hulda mor och far, har berättat att precis när jag föddes ville jag liksom krypa tillbaka in i...ja, ni vet det där varma och trygga som vi alla kommer ifrån. Redan där började mitt liv som Bakåtsträvare. Och så har det nämligen också fortsatt. I dag innehar jag titeln som legitimerad Bakåtsträvare. Det har också gått så långt, att jag enligt turistbroschyrerna numera anses utgöra ett exotiskt och pittoreskt inslag i Piteås gatubild. Fortsätter det så här, så är man inte främmande för att en dag låta mig stå staty, d.v.s. då jag "kolat-vippen". Detta haver framförts från de bestämmande i Stadshuset, med en viss Peter Roslund i spetsen.
¤ Den framtida statyn skall enligt uppgift ställas bredvid den stora scenen i Badhusparken. En minnesplakett skall också finnas med texten: "Kurt Eskil Efraim Olsson. Piteås första och största Bakåtsträvare i alla kategorier". Jag hamnar i gott sällskap. Titta bara på mina stay-kollegor; Christoffer Jacob Boström och Daniel Solander, som sedan länge förgyllt vår vackra stad.
¤ Varje 1:a maj, alltsedan jag knappt var en tvärhand hög så har jag gått sträckan från Landons kiosk i Munksund till Rådhustorget i stan. Och vareviga gång har jag med stolthet hållit mitt plakat högt med följande budskap: "Det var bättre förr! Bli även du en Bakåtsträvare!" För visst är det så, det var ju mycket bättre förr. Ta bara den här kiosken som nyss nämndes, Landons. Den var ju öppen förr och fyllde med det sitt syfte. Men nu har den stått öde i många herrans år. Och detta är - märk väl - endast en liten molekylisk krusning på Piteälvens vatten.
¤ Då jag växte upp, var jag först en liten Bakåtsträvare. Men allteftersom har Bakåtsträveriet blivit större och större. Som liten Bakåtsträvare, i vår stad, hade alla tid att umgås. Jag vill mena att det sociala livet, människor emellan, fungerade mycket bättre på alla plan. Ta bara faster Emma hon bodde tvärs över våran gata. Hon var bra på att hälsa på. Ja, hon var så in i norden duktig på detta att min mor blev less till slut. Men det var ett bevis på att hon var bra att odla den sociala kontakten. I dag hälsar vi ju knappt på varandra. Nää, det var mycket bättre förr! Ville man t.e.x. ut och dansa, då åkte man till Perudden i Svensbyn, eller till Medborgarhuset i Jävre för att svänga sina lurviga till John Harrys orkester. Astoria i Lauker var ju bara ett måste. Eller varför inte en sommarkväll ute på festplatsen Öholma. Där man kunde avnjuta Ströms trio på dansbanan. Jamen, ni hör väl att det var bättre förr?
¤ På tal om dans. Piteå Dansar Och Ler kanske ni är bekanta med? Ler, förresten, det var länge sedan man såg nån le i det sammanhanget. Nämen de var ju mycket bättre förr. Då hette jippot Nattivalen, och idel glada människor gammal som ung trängdes på Sundsgatans asfalt för en svängom. Då log dom med hela garnityret, vetja! Axel Bengtsson, hette mannen bakom succén. En rar gammal farbror med en cigarr i ena mungipan, gick omkring på området och myste som en jultomte. Han var Piteås egen Bert Karlsson, sett genom mina Bakåtsträvarögon.
¤ Han kunde konsten att presentera den ena toppartisten efter den andra för oss pitebor. "Rött hår och glest mellan tänderna", ljöd ut över festplatsen besjunget av allas vår Thore Skogman. Family Four sjöng om "Vita Vidder" ja, det kallas grejer det, hörrni! Men tänk er en ljuv kväll i juli vid stora scenen. Där står Jokkmokks Jokke och river av " Gulligullan-koko-som-en -gök". Och detta klockan 01.00 i den ljusa pitenatten, en given succé! Min största "Bakåtsträvar-upplevelse" - inträffade exakt klockan 18.00 lördagen den 16 juli 1966. Det var inte Munksunds musikkår, som gav mig ståpäls, om ni nu trodde det, för dom var också där. Det var istället Ulla Sallert i egen hög person. Denna stiliga paranta musikaldam. Gissa vem som stod och hängde hakan vid scenkanten? Rätt gissat: Kurt Eskil Efraim "Bakåtsträvar´n" Olsson.
¤ Sedan denna oförglömliga afton, är inget sig likt här i stan. Vareviga gång som jag med min gamla cykel passerar korsningen Sundsgatan/Uddmansgatan blir jag smått lyrisk. På grund av detta, så har jag uppvaktat de styrande här i stan. Jag tycker att det vore på sin plats att föreviga detta med ett minnesmärke. Kanske en vacker inskription som lyder: "Den 16 juli gick nattivalsmånen sin tysta ban - medan Ulla Sallert stod och sjöng mitt i stan". Fiffigt heller hur? Men håll nu med om att det var mycket bättre förr? Ja, jag tror att ni på den första bänkraden börjar bli litegranna Bakåtsträvare? Målsättningen är att innan ni alla går härifrån ska vi bli som en enda stor lycklig "Bakåtsträvar-familj". I foajén finns att köpa ett häfte som jag skrivit: "Förhöj din levnadsnjutning, bli även du en "Bakåtsträvare". För endast en tjuga kan ni i lugn och ro sitta därhemma och begrunda.
¤ Det stora lördagsnöjet i vår gamla svartvita televisionsapparat hette Lennart Hyland. En underhållning som än i dag saknar motstycke. "Gubben i lådan" d.v.s. Carl-Gustaf Lindstedt fanns också med på ett viktigt hörn. Vi hade en kanal - helt underbart! Inga fjärrkontroller som låg och skräpade. Idag har vissa sju stycken. SJU STYCKEN!!! I den mycket bättre tiden, så behövdes endast ett ynka pekfinger för att slå av och på. Inget bråkande och zappande mellan 512 kanaler, där alla visar reklam . Allt som behövdes för ett lördagsmys var en stycken TV-kanna med Gevalia kokkaffe, tjugo kanelbullar ett paket John Silver och Piteå Tidningens TV-tablå. Då var lyckan fullständig.
¤ När Hyland sagt godnatt, väntade ett spännande fall för John Drake. Perry Mason, Bröderna Cartwright, Manolito, Eric Öst med knätofsar och ibland även Gnesta-Kalle som hälsade på. Ja, inte i samma program, utan var för sig. Lilla Journalen med Ingrid Schrewelius var ju ett hett inslag i TV-rutan. Men allt är historia i dag. Tyvärr! Nu för tiden visas det såpor, den ena bedrövligare än den andra. Jag tror bestämt att gamle Hyland och Gubben i lådan gråter i sin himmel över detta förfall. Även den här revyn som ni tittar på - var säkerligen mycket bättre förr? Eller hur? Glöm nu inte att titta bakåt i backspegeln. Bli som jag - en glad och lycklig Bakåtsträvare. God afton!
--------------------------------------------------------------------
OBS! Numret kom tyvärr inte med.
/Roger Lindqvist - än en gång!
"BAKÅTSTRÄVAR´N" - monolog av ROGER LINDQVIST. Skriven för PITEREVYN "Det spårar ur..." 2011.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Jo, hej! Det är jag som är "Bakåtsträvar´n". Jag döptes egentligen till Kurt Eskil Efraim Olsson. Men alla känner mig endast som en riktig Bakåtsträvare. Varför då detta minst sagt besynnerliga namn? Jo, jag har i stort sett så länge som jag trampat med mina fötter av storlek 42, på denna jord, tittat tillbaka i livets backspegel. Min hulda mor och far, har berättat att precis när jag föddes ville jag liksom krypa tillbaka in i...ja, ni vet det där varma och trygga som vi alla kommer ifrån. Redan där började mitt liv som Bakåtsträvare. Och så har det nämligen också fortsatt. I dag innehar jag titeln som legitimerad Bakåtsträvare. Det har också gått så långt, att jag enligt turistbroschyrerna numera anses utgöra ett exotiskt och pittoreskt inslag i Piteås gatubild. Fortsätter det så här, så är man inte främmande för att en dag låta mig stå staty, d.v.s. då jag "kolat-vippen". Detta haver framförts från de bestämmande i Stadshuset, med en viss Peter Roslund i spetsen.
¤ Den framtida statyn skall enligt uppgift ställas bredvid den stora scenen i Badhusparken. En minnesplakett skall också finnas med texten: "Kurt Eskil Efraim Olsson. Piteås första och största Bakåtsträvare i alla kategorier". Jag hamnar i gott sällskap. Titta bara på mina stay-kollegor; Christoffer Jacob Boström och Daniel Solander, som sedan länge förgyllt vår vackra stad.
¤ Varje 1:a maj, alltsedan jag knappt var en tvärhand hög så har jag gått sträckan från Landons kiosk i Munksund till Rådhustorget i stan. Och vareviga gång har jag med stolthet hållit mitt plakat högt med följande budskap: "Det var bättre förr! Bli även du en Bakåtsträvare!" För visst är det så, det var ju mycket bättre förr. Ta bara den här kiosken som nyss nämndes, Landons. Den var ju öppen förr och fyllde med det sitt syfte. Men nu har den stått öde i många herrans år. Och detta är - märk väl - endast en liten molekylisk krusning på Piteälvens vatten.
¤ Då jag växte upp, var jag först en liten Bakåtsträvare. Men allteftersom har Bakåtsträveriet blivit större och större. Som liten Bakåtsträvare, i vår stad, hade alla tid att umgås. Jag vill mena att det sociala livet, människor emellan, fungerade mycket bättre på alla plan. Ta bara faster Emma hon bodde tvärs över våran gata. Hon var bra på att hälsa på. Ja, hon var så in i norden duktig på detta att min mor blev less till slut. Men det var ett bevis på att hon var bra att odla den sociala kontakten. I dag hälsar vi ju knappt på varandra. Nää, det var mycket bättre förr! Ville man t.e.x. ut och dansa, då åkte man till Perudden i Svensbyn, eller till Medborgarhuset i Jävre för att svänga sina lurviga till John Harrys orkester. Astoria i Lauker var ju bara ett måste. Eller varför inte en sommarkväll ute på festplatsen Öholma. Där man kunde avnjuta Ströms trio på dansbanan. Jamen, ni hör väl att det var bättre förr?
¤ På tal om dans. Piteå Dansar Och Ler kanske ni är bekanta med? Ler, förresten, det var länge sedan man såg nån le i det sammanhanget. Nämen de var ju mycket bättre förr. Då hette jippot Nattivalen, och idel glada människor gammal som ung trängdes på Sundsgatans asfalt för en svängom. Då log dom med hela garnityret, vetja! Axel Bengtsson, hette mannen bakom succén. En rar gammal farbror med en cigarr i ena mungipan, gick omkring på området och myste som en jultomte. Han var Piteås egen Bert Karlsson, sett genom mina Bakåtsträvarögon.
¤ Han kunde konsten att presentera den ena toppartisten efter den andra för oss pitebor. "Rött hår och glest mellan tänderna", ljöd ut över festplatsen besjunget av allas vår Thore Skogman. Family Four sjöng om "Vita Vidder" ja, det kallas grejer det, hörrni! Men tänk er en ljuv kväll i juli vid stora scenen. Där står Jokkmokks Jokke och river av " Gulligullan-koko-som-en -gök". Och detta klockan 01.00 i den ljusa pitenatten, en given succé! Min största "Bakåtsträvar-upplevelse" - inträffade exakt klockan 18.00 lördagen den 16 juli 1966. Det var inte Munksunds musikkår, som gav mig ståpäls, om ni nu trodde det, för dom var också där. Det var istället Ulla Sallert i egen hög person. Denna stiliga paranta musikaldam. Gissa vem som stod och hängde hakan vid scenkanten? Rätt gissat: Kurt Eskil Efraim "Bakåtsträvar´n" Olsson.
¤ Sedan denna oförglömliga afton, är inget sig likt här i stan. Vareviga gång som jag med min gamla cykel passerar korsningen Sundsgatan/Uddmansgatan blir jag smått lyrisk. På grund av detta, så har jag uppvaktat de styrande här i stan. Jag tycker att det vore på sin plats att föreviga detta med ett minnesmärke. Kanske en vacker inskription som lyder: "Den 16 juli gick nattivalsmånen sin tysta ban - medan Ulla Sallert stod och sjöng mitt i stan". Fiffigt heller hur? Men håll nu med om att det var mycket bättre förr? Ja, jag tror att ni på den första bänkraden börjar bli litegranna Bakåtsträvare? Målsättningen är att innan ni alla går härifrån ska vi bli som en enda stor lycklig "Bakåtsträvar-familj". I foajén finns att köpa ett häfte som jag skrivit: "Förhöj din levnadsnjutning, bli även du en "Bakåtsträvare". För endast en tjuga kan ni i lugn och ro sitta därhemma och begrunda.
¤ Det stora lördagsnöjet i vår gamla svartvita televisionsapparat hette Lennart Hyland. En underhållning som än i dag saknar motstycke. "Gubben i lådan" d.v.s. Carl-Gustaf Lindstedt fanns också med på ett viktigt hörn. Vi hade en kanal - helt underbart! Inga fjärrkontroller som låg och skräpade. Idag har vissa sju stycken. SJU STYCKEN!!! I den mycket bättre tiden, så behövdes endast ett ynka pekfinger för att slå av och på. Inget bråkande och zappande mellan 512 kanaler, där alla visar reklam . Allt som behövdes för ett lördagsmys var en stycken TV-kanna med Gevalia kokkaffe, tjugo kanelbullar ett paket John Silver och Piteå Tidningens TV-tablå. Då var lyckan fullständig.
¤ När Hyland sagt godnatt, väntade ett spännande fall för John Drake. Perry Mason, Bröderna Cartwright, Manolito, Eric Öst med knätofsar och ibland även Gnesta-Kalle som hälsade på. Ja, inte i samma program, utan var för sig. Lilla Journalen med Ingrid Schrewelius var ju ett hett inslag i TV-rutan. Men allt är historia i dag. Tyvärr! Nu för tiden visas det såpor, den ena bedrövligare än den andra. Jag tror bestämt att gamle Hyland och Gubben i lådan gråter i sin himmel över detta förfall. Även den här revyn som ni tittar på - var säkerligen mycket bättre förr? Eller hur? Glöm nu inte att titta bakåt i backspegeln. Bli som jag - en glad och lycklig Bakåtsträvare. God afton!
--------------------------------------------------------------------
OBS! Numret kom tyvärr inte med.
/Roger Lindqvist - än en gång!
Kommentarer
Trackback
