Rolf Åhmans / Janders
Cedermarks orkester - Sveg
Harri hette/heter en kompis som jag spelade rätt så mycket med förut om åren. Harri var en superduktig basist, och p.g.a. detta så lät inte anbuden vänta på sig. Monotones hette det band som blev Harris första i proffskarriären. Sedan kom Cedermarks, där han blev kvar ett tag. 1989/90 skulle Harri gå till prästen med sin sambo. Vi i Rolf Åhmans blev ombedda att stå för dansmusiken under kvällen. Med på festen fanns också hela gänget från Cedermarks. dock inte "chefen" dragspelaren Roland. Det var efter honom som orkestern en gång fick sitt namn. Men sedan Roland påbörjade sin solokarriär, så hoppade han helt enkelt av, men förblev ändå kvar som kapellmästare vad jag kan förstå. Under kvällen hoppade dragspelaren Hugo Dahl upp på scenen med sitt dragspel.Jag vill minnas att det blev en hel del "gammeltjo" typ hambo, vals, schottis, polka osv. Ja, Hugo hade ett sådant drag i bälgen, så jag tror att kapellmästaren själv - Roland - skulle blivit smått avundsjuk om han varit där. I det program som gick för cirka ett år sedan, och som handlade om dansband med bl.a. Flamingo och Streaplers, fick jag åter syn på Hugo. Han körde en del låtar med Streaplers på sitt dragspel. Och jag tror att han fortfarande håller på någonstans däruppe i de djupa Härjedalsskogarna med sitt bälgaspel.
Vad Harri beträffar så fortsatte han proffskarriär i Sivert Thurells orkester fån Hudiksvall. Senare började han med Sven-Erics, också ett Hudiksvallsband. Strax före jul ringer han. Vi har då inte pratats vid på de senaste 10- 15 åren. Harri bor numera i Borlänge med sin familj. Han spelar ibland på duo, med Sven-Eric Mörtsjö - från Sven-Erics - sen så åker han runt Europa med sin bas på olika speljobb. Harri och jag drömde en gång om att börja i ett heltidsband tillsammans. Jag fick anbud från ett gäng från Västerbotten som hette "Per-Erix". Detta var 1982/83, men p.g.a. att vi nyss fått barn så tackade jag nej. Åke Eriksson en känd musikprofil från Skellefteå hade tipsat Per-Erix om mig. Tyvärr så var det inte så bra intajmat om jag så säger. Jag kommer säkerligen att ångra mig den dagen jag sitter på Hortlaxgården med min rullator.............
CEDERMARKS från Sveg. Roland Cedermarks gamla gäng.
Längst till höger syns dragspelaren Hugo Dahl, som för-
stärkte Rolf Åhmans med sitt bälgaspel. Längst bak ses
sångaren Roffe Larsson, som numera spelar i kultbandet
Trio mé Bumba. Tillsammans med Jan "Bumba" Lindqvist
och dragspelaren Folke Lindqvist.
Vad Harri beträffar så fortsatte han proffskarriär i Sivert Thurells orkester fån Hudiksvall. Senare började han med Sven-Erics, också ett Hudiksvallsband. Strax före jul ringer han. Vi har då inte pratats vid på de senaste 10- 15 åren. Harri bor numera i Borlänge med sin familj. Han spelar ibland på duo, med Sven-Eric Mörtsjö - från Sven-Erics - sen så åker han runt Europa med sin bas på olika speljobb. Harri och jag drömde en gång om att börja i ett heltidsband tillsammans. Jag fick anbud från ett gäng från Västerbotten som hette "Per-Erix". Detta var 1982/83, men p.g.a. att vi nyss fått barn så tackade jag nej. Åke Eriksson en känd musikprofil från Skellefteå hade tipsat Per-Erix om mig. Tyvärr så var det inte så bra intajmat om jag så säger. Jag kommer säkerligen att ångra mig den dagen jag sitter på Hortlaxgården med min rullator.............
CEDERMARKS från Sveg. Roland Cedermarks gamla gäng.
Längst till höger syns dragspelaren Hugo Dahl, som för-
stärkte Rolf Åhmans med sitt bälgaspel. Längst bak ses
sångaren Roffe Larsson, som numera spelar i kultbandet
Trio mé Bumba. Tillsammans med Jan "Bumba" Lindqvist
och dragspelaren Folke Lindqvist.
Sommaren med Monika
.....I rollistan:...............
Harriet Andersson
Lars Ekborg
Dagmar Ebbesen
Åke Fridell
Naemi Briese
Åke Grönberg
Sigge Fürst
John Harryson
Gösta Prüzelius
Torsten Lilliecrona
Bengt Brunskog
Bengt Eklund
Göthe Grefbo
Artur Fischer
Catrin Westerlund
Carl-Axel Efving
Regi:
Ingmar Bergman
Manus:
Per-Anders Fogelström
Inspelad den 22 juli - 6 oktober 1952
...........................................................................................................................
SAAB - 1953
Herr och dammodet - 1968
Damen här ovan bär en gardenparty-dress från Nina Ricci. Vida ärmar
brett bälte, skorna av läder matchar hatten. Till höger om henne
visar en mannekäng en röd kappa från Patou med söt vit krage, roman-
tisk vit rosett och vita handskar till.
T.v. en klänning skräddad av Ricci, tunn färgrik med blusande ärmar.
T.h. en dräkt av Courréges, en ung och djärv modell, men dämpad
i färgerna. Romantik fanns i vår - och sommarmodet, men våren 1968
var man oense om vissa detaljer - bl. a. kjollängden.
Tvårandigt blazermode med ny knappställning och slank siluett.
Randmönstrat och svart var moderiktiga nyanser.
T.v. Ungt mode anno 1968. Figurnära kavaj med s.k. gruppränder,
midjelång ryggslits och utpressade sidosömmar. Kanariegult tillhörde
modefärgerna. Bilden t.h. Nya blå toner i sommarens blazermode.
Slips och byxa i curryfärg. Kostymen curryfärgad med extra lång
kavaj och påstickade fickor.
-------------------------------------------------------------------------------------
Källa: Aktuellt, 1968.
Robban Broberg - 1967
ROBBAN BROBERG 27 år, artist med galenskaper som
specialitet, blev utsedd i oktober 1967 - som årets
firarvärd, efter sin medverkan i radioprogrammet,
"Det ska vi fira".
Furunäsets sjukhus
"Stig Åkerlund, Kommunal, framför en av de åtta byggnader vid
Furunäsets sjukhus i Piteå som landstinget vill riva. - Låt husen
stå kvar. De är inte dyra att elektrifiera och det finns intresse för
boende i husen, hävdar han".
"-Alla fack har blivit fullkomligt överkörda i den här frågan,
säger Stig Åkerlund som sitter på ett s.k. insynsmandat för
Kommunal i landstingets tekniska nämnd.
- Hade det inte varit för mitt insynsmandat hade vi överhuv-
ud taget inte känt till rivningsplanerna, säger han.
Striden gäller åtta gamla byggnader vid Furunäset. Det är
gamla psykterapin, gamla överläkarbostaden och ett antal
bostadshus för anställda.
De nuvarande värmekulvertarna ska ersättas med elvärme.
I samband med övergången till elvärme vill landstingsled-
ningen avveckla de åtta byggnaderna, som man anser blir för
dyra att ansluta till värmesystemet.
- Vi ska använda våra pengar till att bedriva sjukvård, inte att
underhålla bostäder. Furunäset står inför stora omställningar
och de byggnader vi inte behöver ska antingen säljas eller
rivas, säger landstingsrådet K-G Holmqvist.
Men landstinget har inte gjort några försök att sälja husen.
- Nej, de hus som är möjliga att avyttra är i sådant skick att
knappast någon vill bo där. Husen ser tjusiga ut på bild men är
faktiskt i ganska så dåligt skick, hävdar Holmqvist.
Stig Åkerlund, föreståndare för yttre arbeten vid Furunäset,
har rakt motsatt uppfattning.
- Det är inte sant. Landstingsledningen vill helt enkelt inte ha
privat boende i husen, fast man lindar in det i argument som att
husen är i dåligt skick och att ingen vill bo där, säger han.
- Det finns visst ett intresse för boende i husen. Idag gick flytt-
lasset för en pensionerad intendent som ville bo kvar. En personal-
assistent som hade för avsikt att bo kvar har också tvingats flytta.
Stig Åkerlund ingår i en arbetsgrupp som diskuterat de planerade
rivningarna.
- Landstinget gav löftet om att tillsätta denna arbetsgrupp när vi fick
nys om planerna. Denna arbetsgrupp beslutade enhälligt att föreslå
en elektrifiering av sex av de åtta husen. Men landstingsledningen har
helt ignorerat arbetsgruppens förslag, man har inte brytt sig om vad
vi har sagt, säger Åkerlund.
Norrbottens museum har också arbetat hårt för ett bevarande av de
åtta byggnaderna. Museet klassar de gamla byggnaderna som kultur-
historiskt värdefulla.
Men något sådant ansvar är inte landstingsrådet K-G Holmqvist beredd
att ta.
- Nej, vi har helt enkelt inte ekonomi att ta hand om husen, säger Holm-
qvist som menar att det skulle bli för dyrt att investera i ett nytt värme-
system för de åtta byggnaderna. Även här har Stig Åkerlund en helt annan
uppfattning.
- De beräkningarna bygger på siffror från landstingets tekniska kontor.
Men befintlig personal på Furunäsets maskinavdelning har erbjudit sig
att elektrifiera husen till en kostnad av ca 3.000 - 4.000 kronor per hus.
Att påstå att det skulle kosta skjortan är inte sant, säger han.
Landstingsrådet menar vidare att markområdet behövs för den framtida
sjukvården.
- Det kan t.e.x. bli aktuellt med en vårdcentral i området, säger K-G Holm-
qvist till NSD.
Om det säger Stig Åkerlund:
- Det är möjligt att husen måste rivas på lång sikt. Men de bör stå kvar
till dess att sådant blir klart. Furunäset ska avvecklas, men att skicka hit
grävskoporna innan ens en projektorganisation för genomförandet av
strukturplanen tillsatts är helt enkelt galet".
-------------------------------------------------------------------------------------------
NSD den 29 augusti 1984.
Text: Anders Sundqvist.
Foto: Gunnar Westergren.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Intendentvillan står fortfarande kvar därute på Furunäsets område. Den såldes faktiskt
för ett tag sedan, av de gamla ägarna, för ca 2.000.000 kronor.
Vad de andra bostäderna anbelangar, så revs alla dessa för ett nytt bostadsområde.
Och än en gång vill jag be att få påpeka att Stig Åkerlund som förekommer i denna
intervju, var min slagfärdige och "tuffa" chef, som verkligen kunde konsten att ge svar på
tal, oavsett om de hette landstingsråd som: Holmqvist eller Hofslagare.
/Roger.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Serier
Jag var en riktig seriefantast när jag var barn - det är väl alla ungar? - ja, serierna förföljde mig ända upp i tonåren. Sedan tog böckerna överhanden. Nu idag händer det att jag återigen läser serier. Fast det kanske är mest i nostalgisyfte. Kalle Anka, Fantomen är två exempel på serier som jag "återupptagit". Serieläsandet började i morsans veckotidningar. "Stor-Klas och Lill-Klas" i Hemmets Veckotidning. "Lisa och Sluggo" i Året Runt, där också Kalle Anka fanns. Serieläsandet kom att bli inkörsporten till annan sorts litteratur. Som har berikat livet väldigt enormt. Böcker och litteratur överhuvudtaget är en Guds gåva till mänskligheten. Och någonstans måste allt ta sin början. Varför då inte med serier?
Det var i Hemmets Veckotidning som jag först stiftade bekantskap
med dessa två filurer. Stor-Klas och Lill-Klas.
Lisa och Sluggo, som även fanns i våran lokaltidning, var också
en klar favorit. Lisa fanns i Året Runt.
"The one and only" Kalle Anka! Han fanns i Året Runt, men
naturligtvis hade han sin egen tidning. Varje vecka (torsdagar?)
köpte jag troget Kalle Anka & Co. Kalle var min favorit bland
alla dessa serier.
Det var i Hemmets Veckotidning som jag först stiftade bekantskap
med dessa två filurer. Stor-Klas och Lill-Klas.
Lisa och Sluggo, som även fanns i våran lokaltidning, var också
en klar favorit. Lisa fanns i Året Runt.
"The one and only" Kalle Anka! Han fanns i Året Runt, men
naturligtvis hade han sin egen tidning. Varje vecka (torsdagar?)
köpte jag troget Kalle Anka & Co. Kalle var min favorit bland
alla dessa serier.
Snö, snö, snö, snö..........
........snö, snö, snö, snö, snö...........SUCK!!!
Varmkorv-boogie!
"Owe och hans Friskluftsorkester", spelade in Varmkorv-boogie, den 10 april 1959 i Metronome Studio, Stockholm. På skivkonvolutet kan man läsa om de musiker som medverkade: Benny Bailey, trumpet. Bengt-Arne Wallin, trumpet. Leppe Sundewall, trumpet. George Vernon, trombon. Rolf Bäckman, altsax. Rolf Blomqvist, tenorsax. Allan Lundström, tenorsax. Johnny Ek, barytonsax. Gunnar Svensson, piano och arr. Rune Gustafsson, gitarr. Gunnar Almstedt, bas. Egil Johansen, trummor.
Benny Bailey - trumpet.
Leppe Sundewall - trumpet.
Egil Johansen -
trummor.
Gunnar Svensson - piano och arr.
Rune Gustafsson - gitarr.
Bengt-Arne Wallin - trumpet.
Allan Lundström - tenorsax.
Bosatt i Piteå.
Benny Bailey - trumpet.
Leppe Sundewall - trumpet.
Egil Johansen -
trummor.
Gunnar Svensson - piano och arr.
Rune Gustafsson - gitarr.
Bengt-Arne Wallin - trumpet.
Allan Lundström - tenorsax.
Bosatt i Piteå.
Slagverkshuset, Framnäs musikskola i Öjebyn
Jag berättade igår i ett blogginlägg, att jag som 12/13 åring gick som "objekt" ute på Framnäs i Öjebyn. Jag nämnde också slagverkshuset, där vi höll till under trumlektionerna. Bilden som visas - härnere - är tagen just i detta hus.
Slagverkshuset på Framnäs i Öjebyn. Fr.v. syns Åke "Schunken"
Sundqvist från Boden. Gift med sångerskan Anna-Lotta Larsson. Åke
har trummat bakom de flesta stora artister i Sverige. Bl. a. ABBA, Mats
Ronander, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Py Bäckman, Jerry Williams,
Anders Glenmark, Björn Afzelius m.fl. Mannen med armbågen i sitt knä
är Örjan Fahlström, från Sandviken. Kompositör, arrangör och dirigent.
Örjan var åren 1989-96 även konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band.
Idag finns han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som professor.
Örjan skrev bl.a. musiken till Kjell Sundvalls film: "Vi hade i alla fall tur
med vädret", 1980. Längst till höger sitter fd. Skelleftebon Martin Steisner.
Martin har varit medlem i gruppen Kroumata. Idag driver han "Martin
Steisners musikproduktion" i Göteborg. Läraren som sitter och gestikulerar,
kan vara Curth Forsberg? Men säker är jag inte. /Roger.
Slagverkshuset på Framnäs i Öjebyn. Fr.v. syns Åke "Schunken"
Sundqvist från Boden. Gift med sångerskan Anna-Lotta Larsson. Åke
har trummat bakom de flesta stora artister i Sverige. Bl. a. ABBA, Mats
Ronander, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Py Bäckman, Jerry Williams,
Anders Glenmark, Björn Afzelius m.fl. Mannen med armbågen i sitt knä
är Örjan Fahlström, från Sandviken. Kompositör, arrangör och dirigent.
Örjan var åren 1989-96 även konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band.
Idag finns han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som professor.
Örjan skrev bl.a. musiken till Kjell Sundvalls film: "Vi hade i alla fall tur
med vädret", 1980. Längst till höger sitter fd. Skelleftebon Martin Steisner.
Martin har varit medlem i gruppen Kroumata. Idag driver han "Martin
Steisners musikproduktion" i Göteborg. Läraren som sitter och gestikulerar,
kan vara Curth Forsberg? Men säker är jag inte. /Roger.
Midnattsolens mästare 1964: Tom Trana
Mästarna i 1964-års Midnattssolsrally blev Tom Trana och hans
co-driver Gunnar Thermenius, i en Volvo. Andra platsen knep
Harry "Sputnik" Källström, i en BMC, på tredje plats kom Bengt
Söderström, i en Ford Cortina.
Göran Lindberg - jurist och polisman
För att sätta ord på min indignation, frustration och en allmän "varför-känsla" tar jag skriftens ord till hjälp i den här stunden:
"Akta er för falska lärare, de kommer förklädda
som oskyldiga får, men i verkligheten är de
glupska vargar som vill slita sönder er
Ni kan upptäcka dem genom deras handlingssätt
på samma sätt som man känner igen ett träd
på dess frukt. Man plockar ju inte vindruvor
på törnbuskar eller fikon på tistlar.....
Olika slags fruktträd känner man lätt igen
genom att titta på deras frukt....
Det träd som bär frukt som smakar bra,
bär aldrig oätlig frukt.
Och det träd som ger dålig frukt
kan inte samtidigt ge god frukt
De träd, som bär frukt som man inte
kan äta, hugger man ner och bränner upp
Det är alltså på frukten man känner igen
ett träd eller person"
Matteus 7:15-20
-----------------------------------------------------------------------------------
GÖRAN LINDBERG. Jurist. Rektor vid polishögskolan 1989-1997.
Länspolismästare för Polismyndigheten i Uppsala län 1997-2006.
Föreläsare om jämställdhetsarbete både i Sverige och utomlands.
28 januari 2010: Häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt
av barn, av Södertörns tingsrätt.
Göran Lindgren förnekar brott.
"Akta er för falska lärare, de kommer förklädda
som oskyldiga får, men i verkligheten är de
glupska vargar som vill slita sönder er
Ni kan upptäcka dem genom deras handlingssätt
på samma sätt som man känner igen ett träd
på dess frukt. Man plockar ju inte vindruvor
på törnbuskar eller fikon på tistlar.....
Olika slags fruktträd känner man lätt igen
genom att titta på deras frukt....
Det träd som bär frukt som smakar bra,
bär aldrig oätlig frukt.
Och det träd som ger dålig frukt
kan inte samtidigt ge god frukt
De träd, som bär frukt som man inte
kan äta, hugger man ner och bränner upp
Det är alltså på frukten man känner igen
ett träd eller person"
Matteus 7:15-20
-----------------------------------------------------------------------------------
GÖRAN LINDBERG. Jurist. Rektor vid polishögskolan 1989-1997.
Länspolismästare för Polismyndigheten i Uppsala län 1997-2006.
Föreläsare om jämställdhetsarbete både i Sverige och utomlands.
28 januari 2010: Häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt
av barn, av Södertörns tingsrätt.
Göran Lindgren förnekar brott.
Trumskola
1968 tog jag mina första stapplande steg in i trumvärlden. Jag fick lektioner en gång per vecka av trumläraren Curth Nilsson - som egentligen hade trumpet som huvudinstrument. 1970/71 gick jag som "objekt" på Framnäs i Öjebyn. Mina trumlärare var två elever vid slagverkslinjen, Olle Landsell och Ingvar Hallgren. Den senare började så småningom i slagverksgruppen "Kroumata". Jag tillbringade en kväll per vecka i det så kallade "slagverkshuset" på Framnäsområdet. Och det var en sann lycka varje gång man klev in över tröskeln. Slagverk vart helst man såg. Virveltrummor, stora konsertpukor, marimbas, cymbaler av alla de möjliga slag, hela trumuppsättningar av märket "Ludwig", ja, det var en värld fylld av mina allra bästa tänkbara drömmar. Olles och Ingvars lärare hette Stig Arnop, och var slagverkare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Så småningom flyttade musikhögskolan in till Piteå centrum, på "Berget" där det ligger än idag.
Det var så här det hela en gång började. Min första lärare hette
Curth Nilsson. Sedan kom Olle Landsell och Ingvar Hallgren in i
bilden. Slagverkshuset ute på Framnäs, var ett svar på alla mina
drömmar. Trummor vart än man såg.
Ett notpapper - en virveltrumma - och så lilla jag. Träning och
åter träning var vad som gällde.
Det var så här det hela en gång började. Min första lärare hette
Curth Nilsson. Sedan kom Olle Landsell och Ingvar Hallgren in i
bilden. Slagverkshuset ute på Framnäs, var ett svar på alla mina
drömmar. Trummor vart än man såg.
Ett notpapper - en virveltrumma - och så lilla jag. Träning och
åter träning var vad som gällde.
Trumlegender
Gene Krupa.
Louie Bellson.
Peter Erskine.
Hos mormor och morfar i Blåsmark
En bild på min syster Gerd på besök hos vår mormor och morfar
i Blåsmark. Foto från cirka 1954.
Märklin-tåg
Alla småkillars julklappsdröm. En julafton för länge sedan, hade en
av mina kusiner fått sin dröm uppfylld. Ett Märklinset! Glädjen stod
högt i tak. Men den grumlades något när alla våra pappor trängdes
för att få leka - istället för oss barn. Kanhända ett bevis på att barna-
sinnet aldrig försvinner.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Annons från Allers - FamiljeJournal den 3 oktober 1965.
Lill-Babs - 1962
Hemmets Veckotidning 20 april 1962.
Brylcreem!
Annons från 1957.
En musikerkollega till mig (ska inte nämna hans namn) åkte i
sin ungdom på skolresa till huvudstaden. När det så var dags
att gå ut, gjorde han som alla andra unga killar gjorde, han
tog sin tub med brylcreem och satte i håret. Men något var fel -
när det plötsligt började regna, så uppstod ett vitt lödder i
håret. På hotellrummet upptäckte han senare, att det var inte
brylcreem som han smetat in - det var tandkräm!
Karl-Gustav Högmodig
Sommaren 1986 gick Karl-Gustav Högmodig ur tiden. Högmodig eller "Modig" som han ibland också kallades, var patient på Furunäsets sjukhus. Men vari hans sjukdom låg, ja, det var det många som undrade. Högmodig är nog en av de allra snällaste, ödmjukaste och vänligaste person som jag mött i alla fall. Aldrig en klagan, aldrig ett ont ord, en i allra högsta grad genomtrevlig medmänniska. Sjukdomen då? Ja, jag vill nog påstå, att han var exakt lika frisk i sitt sinne som vilken annan av oss, som vandrar omkring ute på gator och torg. Mest känd bland oss anställda var han nog som "cykelreparatören". För en ynka krona kunde han laga ens trasiga cykel, och om man frågade om han ändå inte ville ha lite mer, så sa han: "Nää, det räcker med en krona!" Sådan var han, Kalixbon, cykelreparatören och Furunäsets egen hustomte, Karl-Gustav Högmodig. Socioterapeuten Joel Berglund tecknade ett porträtt av den gamle hedersmannen efter hans bortgång, i lokaltidningen Piteå Tidningen.
KARL-GUSTAV HÖGMODIG TILL MINNE:
Som vi var vana att se honom, i sin egenhändigt byggda verkstad på
Furunäsets sjukhusområde. En person som charmerade oss alla -
genom sitt ödmjuka och trevliga sätt. Ja, Högmodig hade som enda
patient, även egen nyckel till avdelningen där han låg. Karl-Gustav
Högmodig - en hjälte i det fördolda.
/Roger Lindqvist.
Så här minns socioterapeuten Joel Berglund honom efter hans bortgång
sommaren 1986:
Lill-Babs - 1972
Anders Erikssons orkester - med Sven-Eric Mörtsjö
------------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 22 april 1967.
Jan Öjlers
JAN ÖJLERS - LIMMARED.
--------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 5 januari 1973.
Parkkväll i Piteå - sommaren 1966
--------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 3 augusti 1966.
Siw Malmkvist på turné - 1955
-------------------------------------------------------------------------
Olycka på Bergsviksbron - 1961
------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 mars 1961.
Volvo PV 444 - 1956
Volvo Sport - 1956
---------------------------------------------------------------------------------------
Veckotidningen "Frihet" januari 1956.
Nöjesannonser - 1938
---------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 2 november 1938.
Monica Z. - "Du fattas oss!"
Monica Zetterlund f. 20 september 1937 i Hagfors d. 12 maj
2005 i Stockholm.
Denna text skrevs en gång av Monicas gode vän och mentor
Tage Danielsson. Ett par rader som kanske sammanfattar
personen och artisten Monica Zetterlund:
"En nattklubbsdrottning
doftande av logar
Ett lingonris som satts
i ett cocktailglas
En blond negress från
Värmlands huldraskogar"
Tage Danielsson
-"Monica - du fattas oss!"
Dansbandshistoria med Cool Candys
Idag damp en försändelse ner i min brevlåda. Det var den utlovade inspelningen från radioprogrammet "Kalas" från september 2005, som Arne Nathansohn skickade till mig. I radiointervjun berättar Arne om sina minnen som medlem i ett av Sveriges mest klassiska dansband - Cool Candys - under 1960 och 70-talet. En angenäm och i allra högsta grad intressant lyssning. Tack Arne!
Arne berättar att han började 1964 som gitarrist i Cool Candys.
1968 slutade den ordinarie sångaren och basísten Göte Johansson.
In i bandet kom då Sven-Eric Carlsson från Halmstad. Sven-Eric
bytte sedan efternamn till Gissbol. Framgångarna lät inte vänta på
sig. "Cool Candys Go´bitar" kom 1970. Sedan följde en lång rad i
"Go´bitar"- serien. 1976 slutade Arne i bandet, detta p.g.a. alla de
långa och många turnéerna runt om i landet, som han tyckte blev
alltför tröttsamma.
På omslagsbilden - härovan - ses fr. v. Håkan Ljungkvist, Arne
Nathansohn, Einar Svensson, Karl-Arne Andersson, Sven-Eric
Gissbol och Gunnar Wahlgren.
...................................................................................................................
Arne berättar att han började 1964 som gitarrist i Cool Candys.
1968 slutade den ordinarie sångaren och basísten Göte Johansson.
In i bandet kom då Sven-Eric Carlsson från Halmstad. Sven-Eric
bytte sedan efternamn till Gissbol. Framgångarna lät inte vänta på
sig. "Cool Candys Go´bitar" kom 1970. Sedan följde en lång rad i
"Go´bitar"- serien. 1976 slutade Arne i bandet, detta p.g.a. alla de
långa och många turnéerna runt om i landet, som han tyckte blev
alltför tröttsamma.
På omslagsbilden - härovan - ses fr. v. Håkan Ljungkvist, Arne
Nathansohn, Einar Svensson, Karl-Arne Andersson, Sven-Eric
Gissbol och Gunnar Wahlgren.
...................................................................................................................
Hamnen i Piteå - 1951
Den forna båthamnen i Piteå finns inte längre kvar. Där står nu istället en stor matvaruaffär sedan några år tillbaks i tiden. Hur hamnen en gång såg ut kan man kanske få en liten uppfattning om, när man ser på detta urklipp ur Piteå Tidningen från den 6 oktober 1951.
--------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 6 oktober 1951.
--------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 6 oktober 1951.
Max
Idag är Max hos sin farmor och farfar. På den här bilden sitter han
hos farmor Elisabeth.
När Max dök upp i morse så sov han så här gott i sin stol.
Tänk så skönt det är att få sova. Åtminstone för en sådan här liten
kille.
Folkets Hus jubileum i Piteå - 1991
Att återuppleva gamla "avdankade" dansband är definitivt ingen ny företeelse. I Piteå spelade vi upp till nostalgidans i Folkets Hus i mars 1991. Jag var då medlem i Kjell-Bertils för en enda kväll, när vi träffade andra kollegor i andra gamla band. 1.000 personer löste biljett denna kväll. Och som bevis på att det var en uppskattad tillställning syntes inte minst på den ringlande långa kön av danssugna människor i nästan alla åldrar, som "bara" måste få komma in. Jag blev intervjuad i Norrbottens Kuriren strax före att vi skulle in på scenen. Och vad jag sa....ja, det har jag nog förträngt. Hittade en bild som togs av Kuriren reportern i logen tillsammans med orkestern Focus 5. Det lustiga i sammanhanget är att i Focus spelade då gitarristen och sångaren Stefan Engman och även keyboardisten Erling Dahlberg. Samma sommar bildades dansbandet OPUS. Och där slog vi våra påsar ihop som regelrätta musikantkollegor för första gången. Även om jag hade spelat litegrann med de båda, dels i Kjell-Bertils där Erling vikarierade en gång på Sparta i Älvsbyn. Dels med Stefan som spelade med i Rolf Åhmans när vi gjorde en så kallad comeback i början av 90-talet. Nu är det alltså dags igen. Synd bara att Focus 5 valde att hoppa av, där skulle både Erling och Stefan ingått isåfall. Jag pratar alltså om "Dansbandskrampen" som går av stapeln lördagen den 27 mars. Nästan på dagen 19 år efter jubiléet 1991. Tiden går!! /Roger.
I väntan inför framträdandet på Folkan i Piteå i mars 1991.
I väst, svart fluga och vit skjorta sitter jag beredd med mina
trumstockar för att spela med Kjell-Bertils denna jubileums-
afton. Här ses jag omringad av bandet Focus 5.
---------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens - Kuriren den 30 mars 1991.
Text och foto: Tony Berglund.
I väntan inför framträdandet på Folkan i Piteå i mars 1991.
I väst, svart fluga och vit skjorta sitter jag beredd med mina
trumstockar för att spela med Kjell-Bertils denna jubileums-
afton. Här ses jag omringad av bandet Focus 5.
---------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens - Kuriren den 30 mars 1991.
Text och foto: Tony Berglund.
Mannen med guldfingrarna - Jimi Hendrix
Somliga väldigt begåvade människor - män och kvinnor - äger en gudagåva och en begåvning som vi andra dödliga aldrig under en livstid ens kommer i närheten av. Så var det i alla fall med gitarristen Jimi Hendrix. Redan under sin livstid nära nog en legend med en magik i sina "gyllene-fingrar" men som tyvärr gick ett tragiskt öde till mötes. Född den 27 november 1942 som Johnny Allen Hendrix. Men fick senare sitt namn ändrat av sin far p.g.a. vissa omständigheter, till James Marshall Hendrix. Men det var som Jimi Hendrix han kom att erövra världen. Nio månader in på 1970-talets första år, slutar Jimi Hendrix liv på Samarkand hotell i London. Den 18 september 1970 lämnar gitarrlegenden jordelivet efter en vild natts festande. Så kort kan livet bli - även om man heter Jimi Hendrix.
JIMI HENDRIX - EXPERIENCE.
Jimi Hendrix eller Johnny Marshall Hendrix eller
James Allen Hendrix. Kärt barn har många namn.
Jimi Hendrix (1942-1970)
Mannen med guldfingrarna - Jimi Hendrix. Som av
musiktidningen Rolling Stone framröstats som världens
genom tidernas bäste gitarrist.
JIMI HENDRIX - EXPERIENCE.
Jimi Hendrix eller Johnny Marshall Hendrix eller
James Allen Hendrix. Kärt barn har många namn.
Jimi Hendrix (1942-1970)
Mannen med guldfingrarna - Jimi Hendrix. Som av
musiktidningen Rolling Stone framröstats som världens
genom tidernas bäste gitarrist.
Ingo och Floyd
Piteå Tidningen den 21 januari 1961.
ASSI-bygget i Piteå - 1961
"Vid ASSI-bygget i Piteå är man nu ifärd med att bygga kraftcentralen
och i samband därmed har några veritabla jättepelare kommit in i bilden.
Det mesta vid ASSI är stort - för lekmannen förefaller miljoner, ton
och hektar vara det enda verkligt gångbara måtten - men de tolv bjäss-
arna som skall bära upp kraftcentralens tak tar priset hitills. Varje pelare
väger nämligen 32.400 kilo, varav två ton utgör armeringsjärn! Så myck-
et handkraft kan följaktligen inte komma till användning i samband med
deras hantering. A-Betongs mastodontkran med Ivar Högdahl vid spak-
arna har i stället huvudansvaret för att betongpelarna kommer på plats
låt vara att mycken manuell handräckning är erfoderligt i sammanhanget.
Betongpelarna görs i Långviksmon utanför Örnsköldsvik och järnvägs-
transporteras till Piteå. Bilden som togs på måndagsförmiddagen, visar
pelare nr. 2 på väg mot höjden. Ytterligare tio väntar på sin resning".
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 10 oktober 1961.
Rolf Åhmans i Rimjokk - 1979
Komplicerad olycka i Piteå
"Den parkerade personbilen på bilden var den indirekta orsaken till
den komplicerade olyckan. Fast föraren var helt oskyldig - han befann
sig inte ens i bilen då det hela hände".
"En av de mest komplicerade trafikolyckorna i Piteå på länge
inträffade på torsdagsförmiddagen på Nygatan. Tre bilar och
två bussar var inblandade och åtskillig materiell skadegörelse
vållades. Dessbättre uppstod inga personskador".
---------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 15 december 1961.
I sann Jimi Hendrix anda
Idag verkar det som om hela universum går i snövita färger. Snöfallet som dragit över oss är fortfarande kvar. Var till Öjebyn idag - trots ovädret - skall även till Öjebyn ikväll också. Gubbarna i Kjell-Bertils skall återigen gå loss på sina instrument, och vem vet, kanske att kvällen slutar i sann Jimi Hendrix anda, med att vi helt enkelt slår sönder våra saker? Kanske att det vore en lämplig grej på Folkets Hus i mars - att samtliga medverkande band, som kvällens överraskning mosar sönder gitarrer, förstärkare, trummor inför en förvånad publik. Då kanske att lokalblaskan hade något att skriva om. Från en till synes lugn och vanlig "hjärta-smärta-afton" spelar vi lite hårdrock i äkta Ozzy Osbourne-stuk. Kanske även lite Led Zeppelin, Aerosmith och gamla hederliga Pink Floyd. Nää, idén är nog inte så lyckad. Resultatet blir väl livstids portförbud på alla nöjesställen i hela fyrkantsområdet. Vi skippar det hela. Vi kör planenligt som det var tänkt.
En cowboyhjälte är död
Pernell Roberts - mer känd som Adam Cartwright - i westernserien "Bonanza", har gått ur tiden, 81 år gammal. Adam som redan 1965 lämnade den populära serien, gjorde en mängd andra olika rollfigurer i TV. I och med Roberts bortgång så är den siste Cartwrightsbrodern borta. Pappa Ben - Lorne Greene - dog 1987, Hoss - Dan Blocker - avled 1972 och Joe - Michael Landon - gick bort 1991.
Bröderna Cartwright - som serien hette här hemma.
Bonanza - var vad "kopojkarna" fick heta därborta i
hemlandet USA.
Pernell Roberts många olika skepnader. Men det var som
Adam han blev känd över en hel värld.
Adam Cartwright - tack för alla oförglömliga stunder du gav
mig, framför vår svartvita televisionsapparat hemma i
Hortlax. Adam sadlar sin häst för sista gången. Sätter sig
på hästryggen och rider bort över den välbekanta prärien.
Farväl Adam......!
Bröderna Cartwright - som serien hette här hemma.
Bonanza - var vad "kopojkarna" fick heta därborta i
hemlandet USA.
Pernell Roberts många olika skepnader. Men det var som
Adam han blev känd över en hel värld.
Adam Cartwright - tack för alla oförglömliga stunder du gav
mig, framför vår svartvita televisionsapparat hemma i
Hortlax. Adam sadlar sin häst för sista gången. Sätter sig
på hästryggen och rider bort över den välbekanta prärien.
Farväl Adam......!
Storbandstrummis - tror jag visst att jag var
Jo, det har jag varit, en gång för länge sedan. Faktiskt en härlig tid i mitt liv. Spelade, träffade härliga människor och spelkompisar, ja, de var tider de´. Tur att jag har sparat lite minnen från den här tiden i alla fall. Både trumnoter, foton, urklipp av alla de möjliga slag. Nåt som barn och barnbarn en dag får slåss om, när farsan respektive farfar har "lämnat in", och flyttat upp till himlen. Och när jag så väl kommit dit, ja, då blir det att trumma dagarna i ända. Kanhända att jag möter någon gammal spelkompis, som är på humör att spela en liten trudelutt? Mina Ludwig-trummor får jag inte ta med mig, men jag tror säkert att det finns nåt trumset uppställt och klart däruppe. Bara slå sig ner och dra ett trumsolo så det hörs i hela himlen. Och är jag riktigt duktig så når nog ljudet ända ner till jorden också?
Trumnoter från tiden som storbandstrumslagare. Den här låten framförde
Havsbandet i TV-programmet "Musikresan" som sändes i augusti 1974.
Ännu ett notpapper. Som användes i Havsbandet - Love theme från
Lady sings the blues - Kompositör, Michel Legrand.
Vi spelade en blandning av jazz och pop. Här ses Gilbert O Sullivans:
"Too much attention". Arrangerad av Havsbandets ledare Sune Wiklund,
som numera syns då och då i jazzsammanhang med sin kontrabas bl.a.
i televisionen.
Trummisen Roger Lindqvist (dvs jag i egen hög person) bilden är
hämtad ur TV-programmet "Musikresan" från 1974.
Piteå Havsband med vår förste ledare Lars Forsséll. Sune Wiklund
efterträdde Lasse så småningom. Turnérade i Stockholm 1973, i Öst-
tyskland 1974, Jugoslavien 1976. Gjorde ett framträdande i tyska
Rostock inför 80.000 människor. Gjorde direktsänd television i
Jugoslavien samt även ett specialprogram med Havsbandet. Spelade
på nattklubben "Kosmos". Var med om en nattlig jamessesion med en
del tyska musiker. Härligt!!!!!!
Gjorde ett flertal konserter, bl. a. på Christinasalen i Piteå. Var för-
band åt Pugh Rogefeldt och hans kompgrupp Nature. I bandet fanns
Mats Ronander med och även "ABBA-gitarristen Lasse Wellander.
Lasse W. fick jag kontakt med 38 år efter konserten i Piteå. Och när
jag frågade honom om han mindes den där kvällen, så sa han, -"Jovisst
Roger, kommer jag ihåg det där giget. Det var ett förbaskat bra gig".
Lasse spelade gitarr sista åren som Vikingarna spelade. Han turnerade
även med ABBA och fanns med på deras plattor. Likaså gjorde Mats
Ronander.
Trumnoter från tiden som storbandstrumslagare. Den här låten framförde
Havsbandet i TV-programmet "Musikresan" som sändes i augusti 1974.
Ännu ett notpapper. Som användes i Havsbandet - Love theme från
Lady sings the blues - Kompositör, Michel Legrand.
Vi spelade en blandning av jazz och pop. Här ses Gilbert O Sullivans:
"Too much attention". Arrangerad av Havsbandets ledare Sune Wiklund,
som numera syns då och då i jazzsammanhang med sin kontrabas bl.a.
i televisionen.
Trummisen Roger Lindqvist (dvs jag i egen hög person) bilden är
hämtad ur TV-programmet "Musikresan" från 1974.
Piteå Havsband med vår förste ledare Lars Forsséll. Sune Wiklund
efterträdde Lasse så småningom. Turnérade i Stockholm 1973, i Öst-
tyskland 1974, Jugoslavien 1976. Gjorde ett framträdande i tyska
Rostock inför 80.000 människor. Gjorde direktsänd television i
Jugoslavien samt även ett specialprogram med Havsbandet. Spelade
på nattklubben "Kosmos". Var med om en nattlig jamessesion med en
del tyska musiker. Härligt!!!!!!
Gjorde ett flertal konserter, bl. a. på Christinasalen i Piteå. Var för-
band åt Pugh Rogefeldt och hans kompgrupp Nature. I bandet fanns
Mats Ronander med och även "ABBA-gitarristen Lasse Wellander.
Lasse W. fick jag kontakt med 38 år efter konserten i Piteå. Och när
jag frågade honom om han mindes den där kvällen, så sa han, -"Jovisst
Roger, kommer jag ihåg det där giget. Det var ett förbaskat bra gig".
Lasse spelade gitarr sista åren som Vikingarna spelade. Han turnerade
även med ABBA och fanns med på deras plattor. Likaså gjorde Mats
Ronander.
Björn Skifs / Efva Attling - 1972
Hänt i Veckan den 14 april 1972.
Rolf Åhmans i Fromheden - 1976
Ett härligt ställe. Arrangören var en glad prick som hette Göran
Forsséll och hade en gång varit trummis i Skelleftebandet "Bosses".
Göran hade även Folkan i Kusmark, Logen i Missenträsk, Folkan i
Bastuträsk och även ett ställe i Malå.
ROLF ÅHMANS ORKESTER. Hasse Eriksson, Sune Andersson,
Roger Lindqvist, Gunnar Sandbladh och Sven-Åke Andersson.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Furunäsets vikarier - forts.....
- "Jag har fått trampa runt i vikariesvängen alldeles för länge....
Landstinget borde ha gjort någonting åt den här personalpoli-
tiken för länge sedan, säger Roger, som i och med det nya av-
talet hoppas på en ljusning".
Piteå Tidningen den 7 juli 1987.
Furunäsets sjukhus
"Stig Åkerlund, Kommunal, visar listan över de vikarier vid Furunäsets
sjukhus som har tjänat landstinget i minst ett år. De är 260 till antalet".
"-Det finns i runt tal 260 vikarier på Furunäsets sjukhus, varav
210 inom vården och resten i driften, som har arbetat minst tolv
månader åt landstinget och som därmed alltså har rätt till före-
träde enligt LAS.
Den informationen lämnade Stig Åkerlund, SKAF, vid måndagens mycket
välbesökta informationskväll för personalen vid Furunäsets sjukhus.
Kommunals talesman tog till orda efter det att landstingsrådet Toivo Hof-
slagare redogjort för hur han ser på Furunäsets avveckling. Och Hofslag-
are tyckte att det trots allt såg ganska ljust ut. Bland annat kommer alla
tillsvidareanställda att kunna beredas fortsatt anställning hos landstinget.
I första hand ska de erbjudas arbete i Piteå.
Dessutom pågår nu förhandlingar med facket om fast anställning av ett
antal vikarier. Detta tack vare ett visst förväntat nyrekryteringsbehov.
Hur många vikarier som kan tillsvidareanställas ville han först inte yttra
sig om.
-Vi kommer troligen att kunna åstadkomma en ganska mjuk övergång,
sammanfattade landstingsrådet. Senare återkom Hofslagare för att för-
tydliga sig angående personalens situation. Kommunalrådet Annie Pers-
son hade nämligen fått intrycket, att många missförstått landstingsrådet.
Nu berättade han att man förhandlar med Kommunal om anställning av
några "tiotal" eller möjligen "något tiotal" vikarier (det var lite svårt att
höra längst bak i Furunäsets festivitetssal).
Stig Åkerlund tyckte att Hofslagare hade talat om ett tiotal vikarier, vilket
gjorde den facklige fötroendemannen "bestört" med tanke på det stora an-
talet vikarier på Furunäset. Bara på LAS-listan finns det alltså 259 vikarier.
Av dessa finns det personer som har arbetat i upp till 17 år, och som ändå
inte har någon tillgodoräkningsbar tid nu när de riskerar att kastas ut i ar-
betslöshet, framhöll Kommunals företrädare.
Dessutom förekommer det direkt olagliga vikariat, sade Stig Åkerlund, och
fortsatte: -Bara för att förhandlingar pågår ska man inte förtiga att situationen
är bedrövlig. Landstinget bryter mot lag och avtal i sin vakanshållning, och
det kommer vi inte att acceptera.
-Om det förhåller sig som Stig säger, och jag har ingen anledning att betvivla
hans siffror, så är det naturligtvis inte bra, svarade Toivo Hofslagare. Skulle
det verkligen finnas vikarier här som arbetat i ända upp till 19 år, är det all-
deles för jäkligt. Det måste vi ta och titta på.
-Men, fortsatte Hofslagare; det vore å andra sidan inte heller särskilt lyckat
om vi - vilket är det alternativ som står till buds - tillsvidareanställde ett be-
tydligt större antal vikarier än vad vi nu förhandlar om - och fick övertalighet
längre fram. I så fall är det nästan bättre att idag hänvisa vikarierna till de åt-
gärder som länsarbetsnämnden kan erbjuda".
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 28 april 1987.
Text: Rolf Hallgren foto: Torbjörn Gustafsson.
(Stig Åkerlund var min chef på transportcentralen ute på Furu. Och även jag var inblandad
i denna "cirkus" om tillsvidareanställning. Jag och mina två kollegor hade jobbat i flera år
som vikarier på sjukhuset. I mitt fall så började jag 1976, och hade således jobbat i cirka
11 år, utan att få möjlighet till en tillsvidaretjänst. Men skam den som ger sig. Till slut så
lyckades vi behålla vårt arbete.)/Roger.
Tigerjakten del 744 - slutet!
Efter ytterligare ett våldsamt spännande djungeläventyr, har tigerjägarna Norah och hennes farfar Roger, äntligen lyckats överbemanna den sabeltandade tigern. Detta hände för några dagar sedan. På grund av den rådande miljön ute i den otillgängliga bushen, så har nyhetsrapporteringen blivit därefter. Som alla förstår så har våra mobiltelefoner varit obrukbara. Det var exakt klockan 15:43 på fredagseftermiddagen som Norah och hennes farfar äntligen kunde lokalisera den sabeltandade tigern. Efter ett visst tumult, så kunde vi bedöva den fruktade besten med ett par sömnpilar, som Norah sköt genom sitt sugrör som hon hade i ena fickan. Besten, d.v.s. den sabeltandade tigern, mår efter omständigheterna mycket väl. Och jag vill be att få påpeka, att inget ont kommer att hända honom. Han kommer nu att införlivas härhemma i Hortlax, som är tänkt att bli hans hem i framtiden. Därmed så har det sista avsnittet skrivits i detta rafflande sagoäventyr. En historia som faktiskt liknar Harrison Fords insats i filmen: "Jakten på den försvunna skatten". Demonregissören Steven Spielberg, upphovsman till filmer som bl. a. "Hajen", "Jurassic Park", "Jakten på den försvunna skatten" m.fl. kommer nu i dagarna att påbörja filmningen av Norah och farfar Rogers djungeläventyr. Filmen beräknas få sin världspremiär på Saga biografen i Piteå, under hösten 2015.
Äntligen! Den sabeltandade tigern (som syns på denna bild) är allt-
så infångad. Tigerjägarna Norah och hennes farfar Roger, har efter
sju sorger och åtta bedrövelser, lyckats med vad andra trodde var
stört omöjligt. Den sabeltandade besten, vilar för tillfället ut i den
lilla byn Hortlax, beläget vid Norrbottenskusten. Till sommaren är det
tänkt att även allmänheten skall kunna få en skymt av vilddjuret. Då
visas tigern Pelle upp under gatufestivalen "Piteå dansar och ler". Så
väl mött till sommaren 2010!
Här berättar en av de modiga jägarna, Norah, om den ibland mycket
vådliga tigerjakten...........
-"Ibland använde jag och farfar även hästar för att ta oss fram på
savannen!" berättar tigerjägaren Norah. Som här ses på en liknande
häst.
Norah berättar vidare att denna handväska fanns med hela tiden.
I den hade Norah utrustat sig med 1. st. blåsrör, 5. st. bedövnings-
pilar, som en säkerhetsåtgärd, samt 7 st. sömnpilar i den händelse
att man skulle påträffa den sabeltandade tigern. Det kom så små-
ningom till användning, när Norah sövde ner tigern.
När vi frågar Norah om hennes jaktkamrat, alltså farfar, låter hon
hälsa att farfar Roger f.n.v. vilar ut i hemmet efter den strapatsrika
tigerjakten. -"För en man i hans ålder är det ju fullt naturligt att han
måste få pusta ut en aning", säger Norah, och tillägger; -"Vi har red-
an börjat planera, jag och farfar, för nästa äventyr". Vad det blir vill
hon i nuläget inte avslöja. -"Men jag kan säga så mycket att jag och
min farfar, är inbjudna på bananmiddag hos "Trazan Apansson nu på
lördag. Där skall vi dra ut riktlinjerna över hur vi skall ha det i fram-
tiden. Trazan har ju blivit konsult i sådana här frågor på äldre dar".
Avslutar lilla Norah, mäkta stolt över sitt tigeräventyr.
THE END!
Äntligen! Den sabeltandade tigern (som syns på denna bild) är allt-
så infångad. Tigerjägarna Norah och hennes farfar Roger, har efter
sju sorger och åtta bedrövelser, lyckats med vad andra trodde var
stört omöjligt. Den sabeltandade besten, vilar för tillfället ut i den
lilla byn Hortlax, beläget vid Norrbottenskusten. Till sommaren är det
tänkt att även allmänheten skall kunna få en skymt av vilddjuret. Då
visas tigern Pelle upp under gatufestivalen "Piteå dansar och ler". Så
väl mött till sommaren 2010!
Här berättar en av de modiga jägarna, Norah, om den ibland mycket
vådliga tigerjakten...........
-"Ibland använde jag och farfar även hästar för att ta oss fram på
savannen!" berättar tigerjägaren Norah. Som här ses på en liknande
häst.
Norah berättar vidare att denna handväska fanns med hela tiden.
I den hade Norah utrustat sig med 1. st. blåsrör, 5. st. bedövnings-
pilar, som en säkerhetsåtgärd, samt 7 st. sömnpilar i den händelse
att man skulle påträffa den sabeltandade tigern. Det kom så små-
ningom till användning, när Norah sövde ner tigern.
När vi frågar Norah om hennes jaktkamrat, alltså farfar, låter hon
hälsa att farfar Roger f.n.v. vilar ut i hemmet efter den strapatsrika
tigerjakten. -"För en man i hans ålder är det ju fullt naturligt att han
måste få pusta ut en aning", säger Norah, och tillägger; -"Vi har red-
an börjat planera, jag och farfar, för nästa äventyr". Vad det blir vill
hon i nuläget inte avslöja. -"Men jag kan säga så mycket att jag och
min farfar, är inbjudna på bananmiddag hos "Trazan Apansson nu på
lördag. Där skall vi dra ut riktlinjerna över hur vi skall ha det i fram-
tiden. Trazan har ju blivit konsult i sådana här frågor på äldre dar".
Avslutar lilla Norah, mäkta stolt över sitt tigeräventyr.
THE END!
ROLF ÅHMANS jubilerar
"Här kommer dom, grabbarna i tioårsjubilerande Rolf Åhmans. Fr. v.
basisten Sven-Åke Andersson, veteranen som började i popbandet
"The Steelmen", på tidigt 60-tal och som via bl. a. dansbandet Leffes
nu anslutit sig till Rolf Åhmans. Övriga medlemmar: trumslagaren
Roger Lindqvist, gitarristen och sångaren Hasse Eriksson, organisten
och saxofonisten Gunnar Sandbladh och sologitarristen och saxofon-
isten Sune Andersson, för övrigt även bror till Sven-Åke".
"För tio år sedan bildades i Älvsbyn en dansorkester med
namnet Rolf Åhmans. Och som namnet antyder hade den
bildade trions orkesterledare just det namnet. I dag är ork-
estern en av de populäraste bland danspubliken i de två
nordligaste länen. Man har bokningar för nära två år fram-
åt. Något kuriöst i sammanhanget är att när gruppen nu firar
sitt tioårsjubileum finns ingen av pionjärerna med.
-Under de här åren har det skett en enorm utveckling vad
gäller dansmusiken, berättar dagens kapellmästare Hans
Eriksson. Då var Rolf Åhmans ganska ensam om sin stil. Nu
kör nära nog alla dansband med ganska likartad stil och rep-
ertoar. Det mesta har blivit likriktat. Dock har man fått en del-
ning av dansbanden i två grupper, en slags klassificering, näm-
ligen dansband och krogband.
-Ett kroggäng har svårt att "göra sig" på en vanlig dans och vice
versa, berättar Hans Eriksson. Under de här tio åren har det även
skett en enorm utveckling vad gäller det instrumentala. I slutet
av 60-talet tog det kanske 20 minuter att bära in och ställa i ord-
ning grejerna, som då kostade kanske 20-25.000 kronor.
-Idag tar det inte under en timme och instrumenten kostar fyrdubb-
elt. För dansbanden har den här tiden i stort sett varit en guldålder.
-Men nu ser det ut som om en förändring är på gång. Människor går
inte ut på dans i samma utsträckning. Många gamla dansställen har
redan fått slå igen.
-Här svänger det enormt snabbt, berättar Hans Eriksson. Bara över
ett par helger kan en lokal bli totalt "ute". Och för ett sådant ställe
finns i regel ingen hjälp. Inte ens ett svensktoppsband kan locka
tillbaka publiken.
Men också bland orkestrarna har konkurrensen ökat stadigt under
den senaste tiden. I länet finns minst 40 etablerade dans och krog-
band i dag. Enbart Luleå kan ställa upp med tiotalet, Piteå med fem
och lilla Älvsbyn med tre orkestrar.
-Men det hårdaste trycket kommer söderifrån. Västerbottensbanden
är exempelvis mycket populära här i Norrbotten. Och det gör natur-
ligtvis att vi tvingas söka oss bredare marknad, menar Hans Eriksson.
En väldig förändring har också danspubliken genomgått under tioårs-
perioden. -Också här sker det enormt snabba skiftningar. En lokal där
ungdomen trängs ena helgen kan vara tom efter några veckor. Här
finns färska exempel från Luleå.
Men även en orkesters popularitet måste väl ha avgörande betydelse
för vilken publik som kommer.
-Naturligtvis har det betydelse. Och ganska märkligt här är att den
stämpel bandet får vid starten behålls år ut och år in.
-Exempelvis minns jag att Rolf Åhmans snabbt blev ett omtyckt band
vid starten i slutet av 1960-talet. Och trots att vårt band under årens
lopp bytt en en hel del medlemmar hänger VDN-lappen kvar. Mycket
olyckligt kan naturligtvis den här klassificeringen vara om ett band
haft små inkörningsproblem. Kanske inte fallit publiken riktigt i smak-
en från början, men jobbat upp sig och börjat spela bra musik med
tiden. Också här finns exempel på hur svårt det är att få igen publik-
en, berättar Hans Eriksson i jubilerande Rolf Åhmans, som förresten
som egen födelsedagspresent spelat in sin första skiva på ett ny-
startat skivbolag i Skellefteå".
"För tio år sedan tog det 20 minuter att ställa upp instrumenten.
Idag behöver Rolf Åhmans orkester minst en timme för att tömma
bussen och få ordning på prylarna inför en danskväll".
-------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 6 november 1978.
Text och foto: Arnold Eklund.
Landstingets vårdhem i Öjebyn
Piteå Tidningen den 2 juni 1955.
Uno-X sänker bensinpriset - 1968
Piteå Tidningen den 14 februari 1968.
Isbron över Pitsundet
Piteå Tidningen den 7 december 1956.
Stjärnorna på slottet
I lördags sändes så det sista avsnittet av "Stjärnorna på slottet". Årets upplaga orsakade väl ingen större kalabalik, alla var så rara och gulliga mot varandra. Den enda lilla krusningen på den spegelblanka vattenytan, var när författaren Björn Ranelid tog bladet från munnen, och berättade om den mobbing som han fått utstå genom åren. Annars öste deltagarna idel lovord över sina "medstjärnor", och personligen tyckte jag att det var rätt så skönt. Inga divor så långt ögat nådde, inte ens Tommy Körberg "kom-i-gång", som han i vanliga fall brukar göra. Kanske att gubben Körberg lugnat ner sig en aning, så också bäste vännen, Kjell Bergqvist, satt där som en liten rödkindad korgosse, ibland med en liten tår i ögonvrån, när han blev alltför känslosam. Men jag klagar icke. Tycker det är bra när man visar att man är vanliga kloka vuxna människor med en stor portion av sunt förnuft. Annat var de när Gardell huserade i rutan förra gången. Snacka om småbarnsfasoner. Nästkommande deltagare av stjärnor på slottet, vet vi i nuläget inte värst mycket om. Men här kommer i alla fall ett förslag från mig:
Örjan Ramberg, Eva Röse, Mikael Persbrandt, Camilla Henemark och Torsten Flinck. De´ni! Det blir som ett stort fyrverkeri på nyårsafton. Då kan ju SVT också passa på att ändra namn på programmet: "Divorna på slottet!"
Årets upplaga är slut. Inga större skandaler att orda om.
Alla var så goa och "tuttinuttiga" mot varandra. Så det så!
Foto från: ninaruthstrom.blogg.
Colgate Shampoo - 1952
Just nu.......
-------är vi ute och grillar korv och dricker kaffe. Ante, Jennie, Norah, Sandra, Lovis, Roger och Elisabeth! Och för er som undrar, så smakar korven alldeles föträffligt! Mmmmmmm............!!!!!!!
/Roger.
/Roger.
"Från Count Basie till renodlad pop" - Piteå Havsband
"Piteå Havsband - ett lovande, ungt, storbandsgäng, som redan fått
fina erbjudanden. Bl. a. planerar Rikskonserter en turné här i länet
för Havsbandet".
"Från Count Basie till renodlad pop. Det är Piteå Havsbands repertoar
i ett nötskal. Piteå Havsband (notera det fyndiga namnet) är en rätt
nybildad orkester eller storband bestående av unga musiker ur Piteå
kommunala musikskola. Elva musikkunniga pojkar och flickor med
läraren Lars Forsséll som ledare. Trots att man är ett ganska nybildat
musikgäng har man redan fått fina erbjudanden. Bland annat från
Rikskonserter som planerar en turné för Havsbandet. Den turné som
diskuteras gäller bl. a. framträdanden på ungdomsgårdar runt om här
i länet. För övrigt ganska ovanligt att en så ung musikgrupp blir enga-
gerade av Rikskonserter. Dessutom en musikgrupp från vårt eget län.
Nämnas bör att medelåldern i Piteå Havsband endast är 14 år, den yng-
ste storbandsmedlemmen är 12, den äldste 16.
Så här ser sammansättningen ut i Piteå Havsband:
Ann Åström, altsax, Ingalill Ekendahl, altsax, Roger Lindqvist, trummor,
Göran Högberg, tenorsax, Folke Wiklund, elbas, Håkan Norberg, baryton-
sax, Knut Marklund, gitarr, Ralf Lindberg, tenorsax, Svante Myhr, trumpet,
Bo Strandberg, trumpet och Anders Nyström, trombon".
"Roger Lindqvist, rivig trummis i Piteå Havsband i aktion".
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens - Kuriren den 14 oktober 1972.
Text och foto: Tore Boström.
Rolf Åhmans - Skellefteå Folkets Park
Parken i Skellefteå. Ett underbart ställe med en alldeles fantastisk
trevlig och dansant publik. Det hände att Yngve Forsséll tog emot oss.
Han fungerade som arrangör i parken vid vissa tillfällen.
Robban Öberg
Gitarristen Robban Öberg ringde ikväll. - "Roger, vi repar på onsdag!"
-"Okej, jag kommer!" sa jag. Den 27 mars är det alltså dags för
"Dansbandskrampen", därav dessa repetitioner. Pianisten, saxofon-
isten och sångaren Thomas Åström ansluter sig till gänget i februari.
Thomas bor i Helsingborg numera, tills dess övar vi på fyra man.
Käre Tom Alandh!
Har just avnjutit ännu en dokumentär signerad Tom Alandh. Med ett fantastiskt målande bildspråk, och till detta en röst som fångar tittaren, skapas en sådan väldig dynamik som gör mig alldeles stum av beundran. Tack för alla oförglömliga berättelser du skänkt oss under årens lopp. Du är en sann konstnär i ordets rätta bemärkelse.
Tom Alandh. Ingen kan som han fånga betraktarens intresse fram-
för TV-rutan därhemma. Tack för oförglömliga ögonblick som du
åstadkommit genom åren.
Tom Alandh. Ingen kan som han fånga betraktarens intresse fram-
för TV-rutan därhemma. Tack för oförglömliga ögonblick som du
åstadkommit genom åren.
Hej Douglas........!
Om du läser detta (vilket jag hoppas) så har jag varit in på din blogg vid ett flertal tillfällen. Och när jag så skall kommentera dina intressanta saker, så händer ingenting. Du får ursäkta, att min datorkunskap är ibland inte vad den borde vara. Men du - jag jobbar på det. På återseende!
/Roger.
/Roger.
Humle och Dumle
Två figurer från min barndom var Humle och Dumle. Dessa båda gubbar bodde ju i ett skafferi, och jag vill minnas att det var bland de första barnprogram jag såg i vår TV. I tidningen Röster i Radio/TV från 1959, hittade jag Humle och Dumle som tecknade seriefigurer.
Maj 1959.
Maj 1959.
Lill-Babs - 1961
Än en gång kommer här en liten grej om Lill-Babs. Denna gång figurerar hon i en reklamannons om sin kommande medverkan i veckotidningen "Vi Damer". Årtalet är 1961.
Svensk Damtidning den 22 juni 1961.
Svensk Damtidning den 22 juni 1961.
Robert och Max
Här kommer några bilder på pappa Robert och sonen Max som togs för några dagar sedan.
Robert och Max. Matdags!
Max - nöjd och belåten i sin pappas famn.
Jag tror bestämt att lille Max ser en aning sömnig ut?
Robert och Max. Matdags!
Max - nöjd och belåten i sin pappas famn.
Jag tror bestämt att lille Max ser en aning sömnig ut?
En hälsning från Arne i Cool Candys
Igår fick jag en hälsning från gitarristen/basisten Arne Nathansohn, en gång medlem i gruppen Cool Candys. Frågade honom för ett tag sedan, om han möjligen hade några gamla foton från Cool Candys eran, samt om han också kunde berätta några minnen från de framgångsrika åren. Och till min glädje och belåtenhet, damp detta foto ner, som det även fanns en liten historia omkring.
Fick detta foto igår av Arne, föreställande Cool Candys. Arne
berättar: "Här är en bild, som säger det mesta om den konst-
ellationen som startade framgången på 70-talet. Jag tror att
kortet togs på väg till en spelning, när vi passerade Göta Kanal,
och att vi just spelat in den låten på skiva". Efter det året blev
Einar sjuk, och gick bort så småningom. Einar var med på "Go´-
bitar 1 och 2". På bilden ses, fr v Einar Svensson, trumslagare,
kompositör och skivproducent. Einar gick bort i september 1972,
i en ålder av 47 år gammal. Arne Nathansohn, gitarrist och komp-
ositör, Håkan Ljungkvist, saxofonist och gitarrist, Karl-Arne Ander-
sson, pianist, organist, Sven-Eric Carlsson (ändrade sedan namn
till Gissbol) sångare och basist, och stående, Gunnar Wahlgren,
spelade sax, trumpet, klaviaturer.
Arne Nathansohn med sin trio. Fr. v. Ingvar Hansson, Teresia
Nathansohn (Arnes dotter) och Arne själv med el-basen. Han
låter hälsa att gitarren har lagts på hyllan. Och att han på senare
tid konverterat till el-bas istället. Arne fyllde förresten år härom-
dagen, så här kommer ett försenat Grattis!
Fick detta foto igår av Arne, föreställande Cool Candys. Arne
berättar: "Här är en bild, som säger det mesta om den konst-
ellationen som startade framgången på 70-talet. Jag tror att
kortet togs på väg till en spelning, när vi passerade Göta Kanal,
och att vi just spelat in den låten på skiva". Efter det året blev
Einar sjuk, och gick bort så småningom. Einar var med på "Go´-
bitar 1 och 2". På bilden ses, fr v Einar Svensson, trumslagare,
kompositör och skivproducent. Einar gick bort i september 1972,
i en ålder av 47 år gammal. Arne Nathansohn, gitarrist och komp-
ositör, Håkan Ljungkvist, saxofonist och gitarrist, Karl-Arne Ander-
sson, pianist, organist, Sven-Eric Carlsson (ändrade sedan namn
till Gissbol) sångare och basist, och stående, Gunnar Wahlgren,
spelade sax, trumpet, klaviaturer.
Arne Nathansohn med sin trio. Fr. v. Ingvar Hansson, Teresia
Nathansohn (Arnes dotter) och Arne själv med el-basen. Han
låter hälsa att gitarren har lagts på hyllan. Och att han på senare
tid konverterat till el-bas istället. Arne fyllde förresten år härom-
dagen, så här kommer ett försenat Grattis!
Barnbarn
Barnbarn livets efterrätt! Jo, absolut, visst är det så. Idag har vi haft Max hos oss, medan hans mamma och pappa har fått tid att rå om sig själva. Igår var Norah här och hälsade på. Ja, förresten så var alla samtliga här, eftersom Daniel fyllt år så passade vi på att träffas, för att käka tårta bl a.
Max är en pigg liten kille, som växer undan för undan. Med Norah är det likadant. Hon pratar väldigt mycket, men kanske att man ibland skulle haft ett litet lexikon för att förstå alla hennes ord. Ibland pratar hon ryska, ibland snudd på italienska, men mest av allt pratar hon "sitt-eget-språk", som låter alldeles charmerande. Ja, det är en fröjd att ha dem här, och kunna umgås. Om vi som farföräldrar fick bestämma, så skulle vi gärna vilja ha mera barnbarn. Kanske dussinet fullt? Eller vad säger ni, Ante, Jennie, Robert, Jannice? Jovisst ja, jag glömde ju Danne och Hanna. Dussinet fullt - alltså!!!!!
Max är en pigg liten kille, som växer undan för undan. Med Norah är det likadant. Hon pratar väldigt mycket, men kanske att man ibland skulle haft ett litet lexikon för att förstå alla hennes ord. Ibland pratar hon ryska, ibland snudd på italienska, men mest av allt pratar hon "sitt-eget-språk", som låter alldeles charmerande. Ja, det är en fröjd att ha dem här, och kunna umgås. Om vi som farföräldrar fick bestämma, så skulle vi gärna vilja ha mera barnbarn. Kanske dussinet fullt? Eller vad säger ni, Ante, Jennie, Robert, Jannice? Jovisst ja, jag glömde ju Danne och Hanna. Dussinet fullt - alltså!!!!!
Kjell-Bertils / Rolf Åhmans - Forum Älvsbyn - 1976
DANS I AFTON! Valborgsmässoafton: Kjell-Bertils orkester,
Piteå. 1:a maj: Rolf Åhmans orkester, Älvsbyn.
--------------------------------------------------------------------------
Conny Danielsson, Ulf Degerman, Kenneth Grahn, Bertil
Granberg, Kjell Andersson och Robert Öberg.
Sune Andersson, Sune Karlsson, Gunnar Sandbladh, Roger
Lindqvist och Hasse Eriksson.
-------------------------------------------------------------------------
Shell
Mannen på bilden med Shellmärket på mössan, heter Runo Edström,
och är bror till TV-producenten och programledaren Karin Falck.
--------------------------------------------------------------------------------------
Året Runt den 9 augusti 1961.
"Stans snabbaste Folka!"
"Lennart Engman kan känna sig nöjd med sitt "hemmabygge", läcker
och snabb Formel Vee. RPB-karossen har Engman köpt av P.O. Bost-
röm, samma ytterhölje som satt på Boströms rikscups-ekipage. Skall
det bli nya segrar?".
"Inom kort kommer Piteås första Formel Vee-vagn att susa
runt på landets tävlingsarenor. I sittbrunnen återfinns Len-
nart Engman, bilmekaniker till yrket, som i ett par års tid
träget och på egen hand jobbat fram den läckra racern. Sjä-
lva höljet till kärran har Engman fått "ärva" av Skellefteför-
aren P.O. Boström och det är samma RPB-"fodral" som satt
på den bil med vilken Boström rattade hem 1967-års Rikscup.
Således ett yttre med fina tävlingsmeriter".
Lennart Engman, bördig från Hortlax, Övremarken.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 7 augusti 1968.
-"P-piller - tack!"
Hon måste ta sina piller. Och idag så var det dags igen. Jag sa till henne att hon kunde åka iväg till Apoteket i Hortlax, men hon ville inte. Så det blev jag som hämtade hennes P-piller. Vem jag pratar om? Våran katthona Sessan förstås! Vad trodde ni? Hon har haft en hel del uppvaktning den senaste veckan. Så pass mycket att hennes brorsa, Pelle, har varit i slagsmål. Jo, det var ett riktigt råkurr, ska jag säga. Morgonen därpå, fanns blodfläckar i den vita snön, samt en och annan röd hårtuss från Pelles päls. Men nu har äntligen pillren kommit. Nu kan både husse, matte och lillebror Pelle andas ut. Det blir inga fler kattungar, hur mycket än våran Sessa än vill. Så det så!
Sessan, som på bilden ses smaska i sig en god råtta, har idag fått
sitt nödvändiga p-piller.
Sessan, som på bilden ses smaska i sig en god råtta, har idag fått
sitt nödvändiga p-piller.
Dagen då Bobby Kennedy dog
Det ringer till rast i Hortlax Central Skola, denna junidag 1968. Jag går i fjärde klass, och springer liksom alla de andra ut på skolgården, för att kanske hinna "umgås" med några kompisar, innan nästa lektion tar sin början. Nästkommande timme väntar träslöjd med läraren Gottfrid Marklund, som vi nog alla tycker är en rätt så "glad prick". Plötsligt uppenbarar sig en flicka med en knallröd transistorradio allra högst upp på stentrappan. Istället för den obligatoriska popmusikens skvalande, hör vi Arne Thoréns välkända röst, som nästan låter lite falsettliknande, när han i sin iver berättar att demokraternas Robert F. Kennedy fallit offer för en attentatsman, av okänt ursprung, långt därborta i Amerika. Gripna av stundens allvar går vi sedan ner till källarvåningen där träslöjden väntar. Vår magister har tydligen också hört den hemska nyheten. Han ser mer allvarlig ut än vad han i vanliga fall brukar. En kollega till honom, öppnar dörren och slinker sedan in lite diskret. Och jag kan höra där jag står vid min hyvelbänk, att de båda herrarna är fullt upptagna med att diskutera dagens mest sensationella händelse. I nyheterna som sedan följer, både i radio och televisionen, kretsar allt om Bobby Kennedys skottskador, som enligt läkare bedöms som livshotande. I samma stund som nyhetsrapporteringen pågår som mest, väcks hos mig som tioåring, ett brinnande intresse för det som skett. Följden blir att jag under åtskilliga veckor framöver samlar på allt som finns i tidningar om mordfallet (Bobby dog dagen därpå den 6 juni). Jag har alltsedan dess haft ett brinnande intresse för de båda bröderna Kennedys tragiska öde. Och när jag tittar i mina gömmor så upptäcker jag att mina urklipp fortfarande finns kvar, från den där oroliga sommaren för så väldigt länge sedan. I april några månader före Robert Kennedys bortgång, mördas pastor Martin Luther King på en balkong i Memphis. President under den aktuella perioden, var Lyndon B. Johnson. Så småningom valdes Richard M. Nixon till Förenta Staternas President. En man - som när vi nu sitter med facit i hand - kunnat vara förutan. 1974 avgick Nixon p.g.a. sin inblandning i den s.k. "Watergate-affären".
Gamla gulnande urklipp som finns i min ägo, berättar om den ödes-
digra händelsen på Hotell Ambassador i Los Angeles den 5 juni 1968.
Uppe på sitt hotellrum satt Bobby Kennedys ena son och följde via TV:n
sin fars dödskamp.
Robert Kennedys fru Ethel, som vid tidpunkten väntade parets elfte
barn, syns här vid sin makes sida.
Ett radband syns i senator Kennedys hand. En katolsk präst försöker
ge honom sista smörjelsen i kaoset som råder.
Dagen därpå. Ett kort tillkännagivande från nyhetsbyrån TT.
"ROBERT KENNEDY HAR AVLIDIT". Robert Francis Kennedy
blev 42 år. Han efterlämnade fru och elva barn.
Pianisten Jan Johanssons död - 1968
"Den Gud älskar dör ung". Ja, vi har nog alla hört det välkända ordspråket, och visst är det så, att man ibland stäms till eftertanke, när någon går bort i reativt ung ålder. I november 1968, avled pianisten och kompositören Jan Johansson i en ålder av 37 år. Och alla, som någongång stiftat bekantskap med denne finstämde musikant, kan väl hålla med om, att förlusten efter honom blev stor. Jan Johanssons inspelningar lever vidare, tack och lov. Och så här spontant kommer jag att tänka på hans "Jazz på svenska", som utgavs 1964, där även basisten och gode vännen Georg Riedel också medverkar. Två av LP-spåren har blivit mest ihågkomna, nämligen "Visa från Utanmyr" och "Berg Kirstis Polska", den sistnämnda var för övrigt ledmotiv i TV-serien "Hem till byn". Strax innan Jan Johanssons alltför tidiga bortgång, hade han fått beställning om att komponera musik till TV-serien "Pippi Långstrump". Arbetet med att färdigställa kompositionen, gick istället till redan nämnde Georg Riedel, som sedan fortsatte i andra Astrid Lindgren produktioner, bl a med "Idas sommarvisa".
/Roger Lindqvist.
--------------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 10 november 1968.
/Roger Lindqvist.
--------------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 10 november 1968.
"Psycho-stjärnan" Vera Miles - 1961
Lasse Lönndahls okända dotter
"I Söndags-Expressen igår berättade Lasse Lönndahl om sin okända
dotter. -Lilla Malin är min ögonsten, sa pappa Lasse. Och Hasse Pers-
sons bilder talar väl för sig själva".
---------------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 4 december 1967.
Om jag inte är helt felunderrättad, så omkom lilla Malin och hennes mamma
i en jordbävning något år efter att detta repotage visades i Expressen.
/Roger Lindqvist.
Jannes X-tett - Piteå
"Grabbarna i Jannes X-tett består av nedre raden fr v Melker Öhman,
kompgitarr, elbas och sång, Lennart Nordmark, trummor, Sune Wiklund,
sologitarr, elbas och orgel, Janne Bergman, orgel, elbas och sång. I
bakre raden ses Yngve Nilsson, tenorsax, gitarr, elbas, orgel och sång
samt Jan Lundberg, altsax, orgel och sång".
"Ett jubileum med mycket sång och musik blir det säkert när Piteå-
orkestern Jannes X-tett i månadsskiftet fyller fem år. Av orkesterns
nuvarande sex medlemmar, är det dock bara två som varit med från
starten 1962, nämligen organisten och sångaren Janne Bergman samt
kompgitarristen Melker Öhman. Janne har också från starten fungerat
som orkesterns kapellmästare. I starten var Jannes en kvartett som
mest inriktade sig på att spela gammalt och modernt, men snart tog
den moderna dansmusiken överhand, och nu spelar man uteslutande
modernt. Dagens hårda konkurrens vad det gäller modern dansmusik
har emellertid gjort Janne Bergman lite fundersam och att eventuellt
försöka sig på lite dansmusikför, som det heter, mogen ungdom.
-Det har varit lite kärvt den sista tiden för oss, då marknaden tycks
vara relativt mättad, medger Janne. Men vi skall ändå inte klaga, efter-
som vi har spelningar bokade ungefärligen ett år framåt.
Verksamhetsområdet för Jannes sträcker sig från Västerbotten, särskilt
AC-länets norra delar samt inlandet, till Norrbottens nordligaste delar.
Boliden, Norsjö, Risliden och Jörn är några platser som gärna ser Jannes
som sina gäster. Repertoaren, ja, den innehåller mycket Svensktopp,
plus en del gamla evergreens i omarbetat skick. Dessutom förekommer
rätt mycket sång, framförallt är det de båda Jannarna, Bergman och
Lundberg, som står för det vocala inslaget. Både som solosångare och i
form av duettsång. Jannes dansmusik i övrigt är till stor grad influerad
av killarnas idoler på området den tyska topporkestern Hazy Osterwald
samt den svenska gruppen Telstars. Det egna arrangemangen sköts av
bandets sologitarrist Sune Wiklund.
Någon platta har Jannes ännu inte gjort, däremot skickade Sven-Olof
Walldoff en gång upp ett arrangemang som det var meningen att grabbarna
skulle banda och skicka ner. Men ingen i orkestern var speciellt tänd på
låten, varför det hela rann ut i sanden. Slutligen hoppas Janne och hans
gubbar att den moderna dansen åter skall få vind i seglen och att publi-
ken i större utsträckning skall möta upp, så skall åtminstone Jannes X-tett
göra sitt till för att publiken skall trivas".
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 28 oktober 1967.
ICA-Lundmans jubilerar 1906-1966
Året 1966 fyllde Lundmans i Hortlax 60 år. Av denna anledning gjordes ett stort repotage i Piteå Tidningen. Vilket publicerades lördagen den 1 oktober 1966.
"Lundmans Köpcentrum, Hortlax fyller 60 år i dagarna. Men Köpcen-
rum är förstås ett tillnamn av betydligt senare datum. Med anledning
av jubiléet tittade Fritjof Lundman (bilden) ett slag i gamla kredit- och
debetjournaler för år 1906. Firman har nämligen kvar all bokföring
sedan starten vilket torde vara i högsta grad unikt.
-Ett par byxor 2.40, 1 kg korv 0:95, 50 kg finsalt 1.20, ett halvt kilo
snus 0:95 öre- Detta och mycket annat finns antecknat i de högst
intressanta journalerna.
-Men även om priserna var låga, hade folk naturligtvis svårare att kun-
na klara ens de nödvändigaste inköpen på den tiden. Konjunkturen har
tidvis varit pressande både för kunderna och handelsmännen".
"Tyra Lundman, arbetar mest inom livsmedel. Här ses hon
vid prismärkning på leksaksavdelningen".
"Sigurd Lundman, håller till inom kontor och lager. Här visar han
firmans rationella förpackningar av de mindre järnvarorna".
"Bengt Lundman, kontrollerar att det finns varor i rätt mängd i hyllorna.
Livsmedel är hans specialité".
"Lundmans Köpcentrum, Hortlax fyller 60 år i dagarna. Men Köpcen-
rum är förstås ett tillnamn av betydligt senare datum. Med anledning
av jubiléet tittade Fritjof Lundman (bilden) ett slag i gamla kredit- och
debetjournaler för år 1906. Firman har nämligen kvar all bokföring
sedan starten vilket torde vara i högsta grad unikt.
-Ett par byxor 2.40, 1 kg korv 0:95, 50 kg finsalt 1.20, ett halvt kilo
snus 0:95 öre- Detta och mycket annat finns antecknat i de högst
intressanta journalerna.
-Men även om priserna var låga, hade folk naturligtvis svårare att kun-
na klara ens de nödvändigaste inköpen på den tiden. Konjunkturen har
tidvis varit pressande både för kunderna och handelsmännen".
"Tyra Lundman, arbetar mest inom livsmedel. Här ses hon
vid prismärkning på leksaksavdelningen".
"Sigurd Lundman, håller till inom kontor och lager. Här visar han
firmans rationella förpackningar av de mindre järnvarorna".
"Bengt Lundman, kontrollerar att det finns varor i rätt mängd i hyllorna.
Livsmedel är hans specialité".
Insnöad farsa med toppluva, på jakt efter Ozzy Osbourne
Har varit på stan idag. Men innan stadsbesöket, måste alla förberedelser klaffa. Den varma sköna tröjan på, motorvärmare till bilen, min gamla slitna blå toppluva - som faktiskt kräver en förklaring. Trots påtryckningar av hela familjen, envisas jag med att använda min kära luva (trots att tofsen sedan länge ramlat av). Den ligger förresten och skäms i en byrålåda, men en vacker dag skall jag sy fast den, så att min luva återfår sin forna glans. Har varit på presentjakt. Har letat som en tok efter Ozzy Osbourne i hela Piteå. Men man kan ju fråga sig varför Ozzy skulle vilja vara här, mitt i smällkalla vintern? Nu är det inte Mr. Osbourne i fysisk mening, som jag menar, utan hela Black Sabbathgänget. Personligen gick hela "Sabbath-eran" mig spårlöst förbi. Hade liksom ingen "feeling" för detta. Även om jag på senare år alltmer börjat omvärdera det hela. Kanske tack vare sönerna. Lånade faktiskt en bok av Daniel häromsistens. Den handlade om hårdrockarna "Mötley Crüe". Läste den faktiskt med behållning. Så äntligen har jag som insnöad farsa, börjat tina upp lite i kanterna.
Jo, Ozzy och hans gamla polare, fann jag till slut, på Coop Forum här i vinterstaden Piteå, med min kära gamla blå toppluva (utan tofs) på mig. Än är icke undrens tid förbi.
/So long.
Jo, Ozzy och hans gamla polare, fann jag till slut, på Coop Forum här i vinterstaden Piteå, med min kära gamla blå toppluva (utan tofs) på mig. Än är icke undrens tid förbi.
/So long.
Kjell-Bertils spelar på "Patricia"
1983.
Annonser - 1931
Norrbottens Allehanda onsdagen den 18 november 1931.
Hemma hos Elof Ahrle
"Häromdagen var vi ute och åt middag hos herrskapet Elof Ahrle och
Birgit Rosengren på Lidingön. Fotografen var med och tog bilderna som
ses här. Det berätta om en tjusig svensk sommaridyll i vilken de tre
kontrahenterna äro sällsynt lyckliga. Makan Birgit sköter förnärvarande
uteslutande hemmet, medan maken Loffe ligger i från morgon och till
kväll ute i Centrumateljéerna. För tillfället är han "Fransson, den för-
skräcklige" det vill säga bagare och snart blir han scout eller något i
den stilen i en film som förslagsvis döpts till "Alltid redo". Vad gör sed-
an dottern Anita? Hon roar sig med att gå, vilket är en nyhet för henne
så ung som hon är. Redan nu kan hon med någon möda ta sig uppför
trapporna till övre våningen i den trevliga villan. Den senare är förr-
esten ett idealboställe i dessa svåra kommunikationstider. På 17 min-
uter kommer Loffe från Stureplan ut till den egna torvan som ligger
alldeles vid en hållplats. Tar han sin A 471 går det ännu fortare. Men
var han håller till, tala vi inte om. 17 minuter är ju ingenting för 8799
autografsamlare. Och efter arbetets möda kan gärna den populäre
aktören få vila ut i det gröna".
"Bilderna här har fotografen tagit ute hos Elof Ahrle och Birgit Rosen-
gren på Lidingön. De behöva inte några närmare förklaringar. Vi se
att man har det trevligt och rart. Lilla dottern heter Anita".
------------------------------------------------------------------------------------------------
Filmskådespelaren Elof "Loffe" Ahrle var under åren 1931-39 gift med
skådespelerskan Naemi Briese. 1940 ingick Ahrle äktenskap med
skådespelerskan Birgit Rosengren f. 1912. Efter maken Elofs död 1965,
gifte hon om sig med sångaren och skådespelaren Eric Gustafsson.
Paret Ahrle/Rosengren är föräldrar till skådespelaren och konstnären
Leif Ahrle.
Repotaget är hämtat ur Filmjournalen 19 juni 1941.
------------------------------------------------------------------------------------------------
I kung Bores rike
I kung Bores kalla rike, kan t.e.x. skorstenen få en "snömössa".
När Bore omfamnar med sina kalla armar, så fryser människor och
hus.
Brrrr......säger det röda huset, när kommer sommaren?
-"Jag har stått här på samma plats, sedan 1894, så kung Bore och
jag har liksom lärt känna varandra under åren", säger det röda huset
och suckar. Medan en kall vinande vintrig vind, greppar tag om väggar
och tak.
Bilder: Roger Lindqvist.
Pastor Sandström
Vi möttes på stan idag - pastor Sandström och jag. Ja, egentligen heter han Kenneth, och är pastor i Djupvikskyrkan i Piteå. Kenneth och jag är släkt med varandra. Hans mamma Gun och jag är kusiner. Kenneth är tillika även musikant, spelar egentligen gitarr, men har de senaste åren mest spelat keyboard. Men nu har han dammat av sin gitarr. Under SM-veckan här i Piteå, är det meningen att Kenneth tillsammans med några övriga musiker, skall spela på after ski. Repertoaren då? Ja, gamla hederliga soulklassiker, blandat med evergreens från det härliga 60-talet. Bandet består av delar av Brolles kompband, där Kenneths måg spelar. Så lycka till med det musikaliska. Och Kenneth - glöm nu inte att spela, "A Whiter Shade of Pale", en klassiker som går hem på afterski!
Jag mötte pastor Sandström idag på bokhandeln. Vad vi pratade
om? Musik, förstås! På bilden syns Kenneth med hustrun Gunnel.
Pingstfestligheter i Öjebyn - 1957
Piteå Tidningen den 6 juni 1957.
Opel Rekord/Kapitän - 1957
Piteå Tidningen april 1957.
Grattis Daniel!
Grattis på din tjugotredje födelsedag! Tänk vad åren
har gått.......
.....för inte så värst länge sedan, såg du ju ut så här.
Året var 1989, och du skulle snart fylla tre......
Hoppas att du har det bra därborta i Gällivare, i din
lastbilshytt. Vi syns på fredag!
Rogers nostalgihörna
Rogers nostalgihörna stänger sina portar för ikväll - men öppnas
som vanligt imorgon. På återseende - och God Natt!
Adresser till fan-klubbarna
Norra Västerbotten 1963.
Sven Tumba - 1964
-"My name is Bond - James Bond!"
En artikel, om inspelningen av Bondfilmen, "Live and let die". Hämtad ur veckotidningen Hänt i Veckan, från den 28 december 1972. Som Bond syntes här för första gången, Roger Moore, med motspelerskan den sköna Jane Seymour.
"Vid ett stilla glas champagne smäller det värre i bakgrunden. Det är
en av busarna som flyger i luften. Bond är i säkerhet förstås".
"James Bond som han ska se ut i tre filmer framåt - det vill säga
"Helgonet" Roger Moore.
"Jane Seymour är den senaste Bondbruden. Hon är före detta
balettdansös, men en knäskada stoppade den karriären".
"Vid ett stilla glas champagne smäller det värre i bakgrunden. Det är
en av busarna som flyger i luften. Bond är i säkerhet förstås".
"James Bond som han ska se ut i tre filmer framåt - det vill säga
"Helgonet" Roger Moore.
"Jane Seymour är den senaste Bondbruden. Hon är före detta
balettdansös, men en knäskada stoppade den karriären".
Roger Lindbloms orkester
ROGER LINDBLOMS ORKESTER. Fr.v. Stefan Persson - trummor, sång,
Jens Nathansohn - gitarr, sax, sång, Stefan Borg - gitarr, elbas, sång,
Henry Nilsson - klaviatur, sång.
Bandet bildades 1998 av Stefan Borg, Jens Nathansohn, Roger Sandberg
och Kurt Lindblom. Och som den uppmärksamme kan se, så har band-
medlemmarna Roger Sandberg och Kurt Lindblom, gett sitt för respektive
efternamn till orkesternamnet "Roger Lindbloms". Under vissa perioder, har
bandet fungerat som kompband först åt Göran Lindberg (numera Matz Bladhs)
och så även till Paul Sahlin, eller "Paul Paljett" som han en gång hade som
artistnamn. Paul Sahlin har också ett förflutet som sångare i dansbanden Matz
Bladhs och Säwes.
I Jens Nathansohns fall, kan man nog konstatera, att "äpplet inte faller så långt
från trädet". Saxofonisten Jens pappa, Arne, var under åren 1964-1976, med-
lem i rikskända Cool Candys från Lidköping. Ett av gruppens stora örhängen,
var klassikern "Silvermåne över bergen". I samband med en spelning på Birka
Paradise, hösten 2009, delade Roger Lindbloms scen med icke helt obekanta
Erik Lihms orkester. Stor succé gjorde saxofonisten Jens Nathansohn, när han
tillsammans med Erik Lihm och hans mannar, spelade den gamla Cool Candys
hiten.
ROGER LINDBLOMS ORKESTER - Här tillsammans med
sångaren och låtskrivaren Paul Sahlin (stående t.v.). I en
något äldre konstellation. Övriga: Stefan Borg, Jonas For-
sséll, Kurt Lindblom och sittande, Jens Nathansohn.
ROGER LINDBLOMS - Har även haft ett nära samarbete med väl-
kände Göran Lindberg, fast då under namnet "Göran Lindbergs orkester".
--------Roger Lindqvist.--------
Lasse Lönndahl - 1961
Lill-Babs - 1979
Lasse Lönndahl, Siw Malmkvist, Lill-Babs och Svante Thuresson.
Expressen den 21 oktober 1979.
Little Gerhard - 1958
-------------------------------------------------------------------------------------
Levande Livet november 1958.
Dansannonser - 1967
-----------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 23 december 1967.
Tigerkaka - ett barndomsminne
I dagens nummer av Expressen, hittar jag idag ett recept och en bild av en tigerkaka. Detta väcker många ljuvliga barndomsminnen till liv. I mitt hem bakade min mamma bl. a. tigerkaka. Oj, vad jag älskade den nygräddade tigerkakan, och ett glas iskall mjölk. Det händer även att hustrun bakar nämnda kaka. Och eftersom jag är ett riktigt fikamonster, så blir den inte så långvarig i frysen. Den åker nästan ner i min mage medetsamma. Min pappa tyckte också väldigt mycket om kaffe och fikabröd. Det skulle allrahelst vara Wienerbröd eller mazariner. Min farbror Sven likadant. Han om någon gav verkligen fikabrödet ett ansikte. Jag tror att det rör sig om någon slags släktarv? Tyvärr så har detta med fikat börjat synas litegrann kring min mage, men vad hjälper det när det är så himmelskt gott? Idag har jag till exempel fikat en alldeles underbar blåbärsbulle. Och så här i alla hemlighet, kan jag väl också avslöja att när jag handlade på eftermiddan, kunde jag inte låta bli frestelsen att inhandla två stycken semlor också. Kalorier? Ja! Gott? Ja! Nyttigt? Nej!
Du min barndoms ljuvliga tigerkaka. På bilden syns även en kaka
med pollygodis på. Men pollygodiset kan jag gärna vara förutan.
Bild: Expressen.
Ringo Starr / Zak Starkey
Ringo Starr el. Richard Starkey, som han egentligen heter.
Född 1940. Medlem i The Beatles 1962. Började spela trummor
1957, fortfarande aktiv. Ringos son, Zak Starkey, fortsätter i
sin fars fotspår. Zak har gjort inhopp i grupperna The Who och
Oasis. Ringo var väl inte känd som världens bästa slagverkare,
men blev ändå en av de mest stilbildande under 60-talets pop-
himmel. Ringos sångkarriär, har heller inte höjts till skyarna.
Men är man en ex Beatle, så förlåter gärna publiken hans något
darriga sånginsatser. På bilden en något frusen Ringo Starr -
1966.
Bilden hämtad ur boken om Beatles. Av Tim Hill och Marie Clayton 2007.
Zak Starkey - Ringos son. Född 1965.
Zak har fortsatt i pappa Ringos spår.
Spelat med bl. a. The Who och Oasis.
Bilden från: Moderndrummer. com.
Jokkmokks Jokkes stormöten i Porsi
Piteå Tidningen den 14 juli 1990.
Crescent - 1958
En olycka kommer sällan ensam....
Ja, det är nog något som både jag och Elisabeth kan skriva under på. Knappt har hon hunnit återhämta sig från sin fyra veckor långa lasartettsvistelse, förrän olyckan är framme igen. Denna gång i form av en komplicerad handledsfraktur. Varför? tänkte jag när jag fick meddelande om det. Varför? Men trots både min och Bettans frustration, så var det bara att klart konstatera kalla fakta. Idag har hon fått inoperertat fyra stycken så kallade stift i handleden. Detta för att stabilisera det brutna. Akutläkaren på Piteå lasarett, drog leden rätt, men han sa att vi skulle invänta ortopedläkarens bedömning. Dagen därpå ringer han och säger att att gipsa räcker inte. Detta på grund av skadans art. Fyra till fem veckor ska dessa stift sitta kvar i handleden. Nästkommande vecka blir det återbesök i Sunderbyn. Livet är inte alltid en dans på rosor. Men dessemellan kan det vara ganska så bra (ibland).
Slutligen ska jag väl erkänna, att min hustru äger ett sådant tålamod, i såna här stunder, att jag önskar jag hade åtminstone hälften. Men gjort är ju gjort. Så vi får väl hoppas att det är färdigramlat nu!
Slutligen ska jag väl erkänna, att min hustru äger ett sådant tålamod, i såna här stunder, att jag önskar jag hade åtminstone hälften. Men gjort är ju gjort. Så vi får väl hoppas att det är färdigramlat nu!
Max dop i Hortlax kyrka
Söndag den 17 januari 2010. Hela släkten församlad när barnbarnet Max döps i Hortlax kyrka. Så vad väntar vi på? Här kommer bilderna - varsågod!
Släkten församlad, i spänd förväntan.
I väntan på Max......
Så äntligen står dom där framme. Dopakten kan börja.
Tillsammans med pappa, mamma och präst, sjöng Max och alla vi
andra bl.a. psalmen "Tryggare kan ingen vara......"
Sedan fick Max ett dopljus, som mamma och pappa tog hand om.
Med i församlingen satt en förväntansfull kusin - Norah. För ett år
sedan, döptes Norah på exakt samma plats, d.v.s. Hortlax kyrka.
På den här bilden ses Norah med sin pappa Andreas.
Då alla psalmer var sjungna, och prästen stänkt vatten på Max
huvud, så var det dags för småkusinerna att hälsa på varandra.
-"Är du jätteblöt i håret Max? tycks Norah tänka.
-"Max John, var det så prästen sa jag skulle heta, farsan!"
Max tillsammans med pappa Robert och mamma Jannice. Efter
avslutad dopcermoni.
Efteråt vankades smörgåstårta, kakor, bullar, té, kaffe och grädd-
tårta i Malmgården. Vid bordet sitter Elisabeth, Solbritt och Kjell.
Huvudpersonen denna dag, Max, struntade bestämt i kakorna och
bullarna. Han tog sig en välbehövlig tupplur istället.
Två sköna damer, My och Norah, satt vid ett av honnörsborden
denna speciella dag.
Att tårtorna var smaskens, tyckte vi alla.
Syskonen Ida och Erik Öhlund. Kusiner till Andreas, Robert och
Daniel. Den 30 maj är det Ida och pojkvännen Jons tur, att bli
föräldrar. Vi väntar med spänning!
Presentbordet, döljde många intressanta saker.
Robert och Jannice bland alla presenter.
Rena rama julafton!
Max piggnade plötsligt till, tack vare den där tuppluren. Sen så
satte han sig hos gammelmormor, för att bevaka paketöppningen.
Intresserat följde vi vad som hände däruppe på estraden.
Solbritt, Kjell och Erik.
Norah får avsluta denna bildkavalkad, av kusinen Max dop denna
söndag i Hortlax kyrka.
Sommarfest i Piteå - 1930
---------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda den 23 juli 1930.
Bröderna Lindqvist
Bröderna Lindqvist. Fr. v. Folke Lindqvist, Olle Sparrman, Örjan
Lindqvist och sittande Åke Lindqvist.
"Olle Sparrman, 49, gitarrist i Bröderna Lindqvist, avled hemma i
Östersund i går. Han var den enda i orkestern som varken var
"broder" eller "Lindqvist". Ändå var det han som startade "Sveriges
bästa gammeldansorkester" - sedmera husband i TV:s "Nygammalt".
Olle Sparrman hade varit sjuk en längre tid. Han upplevde kändis-
skapet som en börda, men han var ändå alltid den glade och charm-
erande spelmannen. Två "Nygammalt" - program ligger färdiginsp-
elade och väntar på sändning. Det är dock inte aktuellt att göra in-
grepp i dem med anledning av Olle Sparrmans död. Igår skaffade
orkestern vikarie för ett engagemang hemma i Östersund. Sedan
fortsätter de sin turné".
Stig Nahlbom, Expressen - 1977.
Helan & Halvan
1947 reste Stan Laurel och Oliver Hardy över till Europa. Man hälsade bland annat på i Stockholm. På vita duken i hemlandet, kallades de två humoristerna kort och gott för; "Oliver & Hardy". Inför deras besök i den svenska huvudstaden passade en veckotidning på att anordna en namntävling. Man ville helt enkelt "försvenska" originalet. Vinnaren som var en dam, kom med förslaget; "Helan och Halvan". Och alltsedan dess har alltså herrarna Stan Laurel och Oliver Hardy haft detta "svenska" artistnamn.
Stan Laurel och Oliver Hardy. Laurel & Hardy i original -
härhemma, kort och gott; Helan och Halvan.
Foto: GoneMovie.com
Oliver Hardy och Stan Laurel, på sin Europaturné 1947.
Foto: Photobucket.com
"Caltex visar vägen"
Bildtidningen SE september 1955.
Omslagsflickan Siw Malmkvist - 1961
Världens tuffaste ambulans!
Den här ambulansen, som ses under en utryckning, hittade jag bland
mina gömmor. Den tillverkades 1964 av undertecknad.
Cool Candys
Lillan Ellgren-Svensson med Cool Candys när bandet tilldelades
guldskiva 1975. Sonen Michael finns också på bild. Övriga; fr. v.
bakre raden; Arne Nathansohn, Arne Hallin, Sven-Eric Gissbol,
Håkan Ljungkvist. Främre raden; Gunnar Wahlgren, Michael Ell-
gren-Svensson och Karl-Arne Andersson.
Text: Stig "Nalle" Nahlbom, Expressen - 1975.
Lillan Ellgren våren 2009. Det var Lillans make Einar som 1950
grundade orkestern Cool Candys från Lidköping. Einar gick ur
tiden 1972 endast 47 år gammal. Sonen Michael har fört arvet vidare.
Han är idag producent och låtskrivare i det egna bolaget "Lido Music".
Precis som sin far spelar Michael också trummor.
Einar Svensson (1925-1972). Det var Einar som en gång grundade
gruppen Cool Candys. Einar var förutom trumslagare, även
bandets producent och låtskrivare. På det egna skivbolaget
"Anette" spelades Cool Candys skivor in. Men även Ingmar Nord-
ströms, Jan Öjlers och Christer Sjögren har gjort inspelningar på
skivetiketten "Anette". Bolaget köptes så småningom upp av Bert
Karlsson.
Ett tidigt foto av Cool Candys, som togs i början av karriären.
Längst t.v. syns trummisen Einar Svensson.
Dennis Hopper döende
Ännu en gammal ärrig Hollywoodstjärna är nere för räkning. Dennis Hopper ligger i sin strandvilla och röker marijuanacigaretter, alltmedan hans prostatacancer, sakta men säkert äter upp honom inifrån. Dessutom sägs det att den 73 åriga Hopper, även begärt skilsmässa från sin hustru Victoria på sin dödsbädd. Legend, är i mina ögon ett slitet uttryck. Men Hopper är i alla fall mer legend, än alla dessa uppkomlingar i skådisyrket, som gör jättesuccé, för att sedan falla platt till jorden som en pannkaka. Jag tänker då närmast på de aktörer som blir stjärnor över en natt, och sedan beter sig därefter. Dennis Hopper har mycket att blicka tillbaka på, sedan debuten 1955 i filmen "Ung Rebell", där motspelaren hette James Dean. 1969 var Hopper med i den kultförklarade "Easy Rider", där två av motspelarna var Peter Fonda och Jack Nicholson. Så i mitt tycke, kan Dennis Hopper blossa vidare på sina marijuanaciggisar, och lugnt somna in till den sista vilan, i vetskap om att han är bland de absolut sista av den gamla generationenes filmstjärnesläkte, som tyvärr (verkar det som) är i utdöende.
Dennis Hopper. Legend eller inte? Men ändå så
pass mycket att han genom sin blotta närvaro
starkt överglänser många av dagens vita-duken-
aktörer.
Dennis Hopper. Legend eller inte? Men ändå så
pass mycket att han genom sin blotta närvaro
starkt överglänser många av dagens vita-duken-
aktörer.
Dop i morgon!
Imorgon så döps den här lilla killen i Hortlax kyrka. Vad ska då
detta underverk heta? Jo, MAX JOHN HEDMAN blir det fullständiga
namnet. Max kommer från Jannices pappa, och John från Roberts
farfar. Vi ser fram mot morgondagen!
Johan af Donner: "svindlare!"
I dagens nummer av PT kan man läsa om Röda Korsets förre kommun-
ikationschef Johan af Donner, som gjort sig skyldig till ett svindleri i
mångmiljonklassen. Men en månadslön på 67.000/mån. räckte tydligen
inte för herr Donner. Enligt uppgift så gick de surt förvärvade insamlings-
pengarna istället till lyxboende, flotta bilar samt avgifter till barnens
internatskolor. Förakt är vad jag känner, inget annat än djup förakt!!!!!
Henry Åströms trio - 1962
Husbandet på Piteås populära parkkvällar sommaren 1962
var Henry Åströms trio. Fr. v. Gunnar Bergdahl trummor,
Henry Åström piano och kapellmästare och Ivar Eriksson
kontrabas. Ivar Eriksson var min pappas kusin. Dog 1972
47 år gammal.
Hospitalet i Piteå
-"Spelar dom Monia - så dör jag stående!"
"På ena sidan av det 1800 kvadratmeter stora dansgolvet stod 400
flickor, på den andra grabbarna. Det gällde att vara snabb i starten
om man skulle hinna först till den flicka man ville dansa med. Systemet
med att tinga är förlegat nu."
Artikeln hämtad ur Expressen. Text: Palle Abbing 1973.
Lördagsmorgon.....
En titt på utomhustermometern, förkunnar sju minusgrader. På med kläderna, för en snabb promenad till brevlådan, och dagens nummer av PT. Den sjugradiga kylan biter litegrann i kinderna, men inte jämförelsevis så mycket som häromdagen, när Hortlax var att jämföra med Antarktis. Mitt allra största hatobjekt så här års, är ju kylan. Jag fryser väldigt fort, det vet jag att min pappa också gjorde, kanhända det är ett släktdrag? En kul grej är att under min släktforskning i början av 90-talet, hittade jag uppgifter om min pappas morfar. Han hette Erik Anton Eriksson, och hade ett litet jordbruk i grannbyn Blåsmark. Det fanns en liten berättelse om honom, och det var att han var ovanligt "frusen". Så pass att han brukade ha vantar på sig när han gick till sängs. Nu ska man betänka, att det såg lite annorlunda ut på den här tiden. Inga värmeelement osv. som kanske förklarar varför den gode Erik Anton alltid frös. Men eftersom samma sorts gener finns i mig som i honom, så kan det tänkas att det finns en paralell oss emellan. Men jag kan garantera, att jag använder inte vantar när jag går till sängs på kvällen.
Åsa-Nisse
Piteå Tidningen den 26 juni 1954.
Åsa-Nisse.
Rune Lindstedts orkester - Boden
Norra Västerbotten den 17 juni 1967.
Siw Malmkvist i dubbel upplaga
Siw Malmkvist från "Stjärnorna på slottet", här i en dubbel upplaga.
1959.
1961.
1959.
1961.
Den 30 maj 2010!
Idag blev det klart, att Andreas, Jennie och Norah, flyttar in i sitt hus
den 30 maj. Så välkomna till Hortlax!
Husqvarna - 1961
Själasörjare vid fruktdisken
Som hastigast rusade jag i dag in på en matvaruaffär. När jag slutligen hamnade vid fruktdisken, hörde jag en röst som sa mitt namn. Det var en person som jag nån gång då och då brukar stöta ihop med. Idag kom samtalet in på hur vi mådde. I vanliga fall brukar den delen av samtalet, med människor man möter, vara ganska fort avklarad, men inte idag. Personen ifråga, tittade på mig och berättade, att en operation var på gång. Och när personen fortsatte att berätta, så uppfattade jag att det hela rörde sig om en mer komplicerad och allvarlig art. För att kanhända trösta litegrann, berättade jag om mina egna upplevelser. Att allt behöver inte vara så allvarligt som man först tror. Och gång på gång, så hörde jag hur ångestfylld personen kände sig. Vad säger man, när man står vid en fruktdisk, och plötsligt så överrumplas man av en medmänniska, som uttrycker sorg, oro och ångest? Jo, man försöker att vara just en vanlig medmänniska. Att ge av sig själv till någon annan, kan ibland "kosta på". Men om du väl har gjort det, och motparten tar emot din utsträckta hand, full med empati och ärlighet, ja, då har man nått varandra på något sätt. Man har byggt en bro, över i medförstånd till en annan, som i just denna stund kanske behöver en medmänniska att anförtro sig åt.
Jag har mött detta tidigare. När människor öppnat sitt inre för mig, och jag har verkligen försökt att ta det på fullaste allvar. För i den värld vi lever i, ska allt gå så fasansfullt fort. Så ibland måste man helt enkelt stanna upp, och lyssna till sin inre röst, och även som i detta fall, till andras också. Att vara själasörjare, brukar ju tillhöra prästens område. Men jag tror att vi alla kan kosta på oss att låna vårt öra och agera själasörjare, om vi bara ger en medmänniska lite tid kanske vid en fruktdisk, mitt i vardagen.
Jag har mött detta tidigare. När människor öppnat sitt inre för mig, och jag har verkligen försökt att ta det på fullaste allvar. För i den värld vi lever i, ska allt gå så fasansfullt fort. Så ibland måste man helt enkelt stanna upp, och lyssna till sin inre röst, och även som i detta fall, till andras också. Att vara själasörjare, brukar ju tillhöra prästens område. Men jag tror att vi alla kan kosta på oss att låna vårt öra och agera själasörjare, om vi bara ger en medmänniska lite tid kanske vid en fruktdisk, mitt i vardagen.
Gunnar Wiklund
Hemmets Veckotidning den 2 april 1962.
Renault Dauphine - 1962
Sophia Loren - 1962
Tysklandsturné sommaren 1974
Östtyskland sommaren 1974. På turné med musikskolan. Här syns
jag med min röda uniform, och med den blå baskern lätt på sned.
Spelade runt om i Östberlin, där vi gav konserter, och även med-
verkade i radio.
Vissa dagar var vi lediga, och passade på att umgås med varandra.
som man kan se på denna bild. Fr. v Margaretha, Håkan, Roger,
Anette, Anders och Agnetha.
Anette Fors och Roger Lindqvist i Östberlin 1974.
En konsert som Piteå Havsband gav i Bansin, beläget nära den
polska gränsen. Till höger om mig står basisten Janne Bergman,
som under 1960-70-talet var kapellmästare i dansbandet Jannes
X-tett från Piteå. Janne brukade också vikariera i Kjell-Bertils med-
an jag var medlem där.
Roger bakom trummorna vid konserten i Bansin.
Havsbandet spelade även i Rostock på nattklubben "Kosmos".
Roger med Havsbandet på Kosmos i Rostock, där vi hade en bejublad
afton i sällskap med en rad tyska musiker. Sent på nattkröken hade
vi "jamessesion", en natt jag aldrig glömmer.
Piteå Havsband på en spelning i Erfurt. Roger Lindqvist, trummor, Janne
Bergman, bas, Einar Jönsson, trumpet, Svante Myhr, trumpet och
Bosse Strandberg, trumpet. Bosse är numera med i Norrbotten Big Band.
Svante Myhr avled i början av 80-talet.
Närmast kameran, trombonisterna, Bertil "Beppe" Wahlgren (bor nu
i Sundsvall) och Anders Nyström (son till förre kommissarien i Piteå
Willy Nyström).
Havsbandet med ledaren Sune Wiklund. Sune bor numera i Umeå
och spelar idag mest jazz på sin kontrabas. Sune är i grunden gitarrist
och var också en av gubbarna i Jannes X-tett tillsammans med Janne
Bergman, när det en gång begav sig.
--------------------------------------------------------------------------------------
1972 engagerades Piteå Havsband av Rikskonserter, för diverse fram-
trädanden. Vi kom att spela tillsammans med bl. a. Pugh Rogefeldt och Mats Ron-
ander och kompgruppen "Nature" på Christinasalen i Piteå 1972. 1975 spelade vi
tillsammans med Hoola Bandoola Band i Norrmalmia i Piteå. 1974 medverkade
Havsbandet i TV-programmet "Musikresan". Förutom detta, reste vi runt på
bl a ungdomsgårdar för att spela storbandsjazz, men även pop och rocklåtar.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Min skämtteckning........
......om de två gubbarna som spekulerar, angående Fredrik Reinfeldts statsministerpost, blev i dagens nummer av Piteå Tidningen en aning rumphuggen. Texten fanns kvar - men vart tog de båda gubbarna vägen? Ett litet fel smög sig också in i texten, men det får den eventuelle läsaren själv komma på.
En teckning som faktiskt hörde ihop med en text. Nåja, texten publicerades,
men vart tog gubbarna vägen? Kanske de rest utomlands? För att slippa
Reinfeldts politik?
Det som fanns kvar - var detta. Men hörni PT, teckning och text hörde
faktiskt ihop!!!!
Pansarskeppet "Drottning Victoria"
Under andra världskriget låg min pappa inkallad vid svenska flottan, på pansarskeppet "Drottning Victoria", uppkallat efter den svenska drottningen, Victoria, gift med konung Gustaf V. Det hände en hel del dramatiska saker därute i Östersjöns farvatten. Min far berättade, att vid ett tillfälle kom tyskt flyg in över den svenska gränsen. Fartyget där min far låg blev gasbombat. Vilket fick till följd att många i besättningen (däribland min pappa) tillbringade några veckor ombord på ett lasarettsfartyg, pga skadorna. Pansarskeppet Victoria, tillhörde det så kallade "Sverigeskeppen" som kom att omfatta tre fartyg. "Gustaf V", "Drottning Victoria" och "Sverige". Ja, det var mycket som hände under denna oroliga tid. Ibland när fartyget låg för reparation vid Djurgårdsvarvet, passade manskapet på att gå ut och roa sig. Det var ett hektiskt nöjesliv som erbjöds i storstaden Stockholm. Min far och hans flottistkollegor brukade gå på klassiska "Nalen" och även "Sveasalen". Sommaren 1945, mönstrade så min pappa av, efter nästan tre år därute på det ibland oroliga Östersjön. Men minnena från den här tiden, skulle för alltid finnas kvar i hans inre. Det fick jag bevis för, när han brukade öppna minnets dörr för att delge mig alla de fantastiska historierna.
Norrskens Flamman den 14 augusti 1943.
Norrskens Flamman den 14 augusti 1943.
Mobil - Piteå
---------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 29 juni 1962.
Dansannonser - 1965
------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 12 mars 1965.
Barnens Dag - Parken i Skellefteå 1967
Furunäsets Sjukhus
"Den nya given inom svensk mentalvård tiilåter numera arrangemang
som för bara några år sedan skulle ha varit helt otänkbara. Vid Furu-
näsets sjukhus, där man inte minst genom skapandet av fritidsanlägg-
ningen Gläntan varit något av vägvisare, var tisdagen smått historisk.
Då togs för första gången flyget till hjälp för en nöjesresa, i vilken tio
manliga och fem kvinnliga patienter samt vårdpersonal deltar. Ja,
själva flygresan började förstås inte förrän i Luleå, där man efter buss-
resa från Piteå tog ett plan till Sundsvall. Resans mål är nämligen Sid-
sjöns sjukhus och det rör sig om en återvisit med anledning av ett säll-
skap sidsjöbors besök vid Furunäset häromsistens. Om torsdag är pite-
borna hemma igen. Patienterna motsåg givetvis flygresan med stora
förväntningar. Att ta sig fram luftvägen var överlag någonting som de
aldrig tidigare varit med om. Bilden visar hur några av de manliga del-
tagarna i resan embarkerar en av VW-bussarna framför sjukhusets
huvudentré".
-----------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 30 augusti 1961.
The Beatles i Stockholm -1963
Jo, jag vet, detta programblad har jag visat tidigare. Men som ni ser
så gör jag det igen. The Beatles konsert i Kungliga Tennishallen 1963,
var inte Beatlarna huvudattraktionen. Det var istället Joey Dee and
The Starliters. 1964 kom The Beatles igen, men då var de fyra med-
lemmarna redan världsberömda.
Till höger syns George Harrisons autograf. En bekant till mig var på
denna konsert och lyckades få Beatleslegendesn namnteckning.
Några år därefter fick jag som gåva detta "minnesdokument".
Per och Mia - Grattis!
Våra grannar, Mia och Per Johansson har fått sitt andra barn. Gustav heter sonen, som idag är två år, nu har alltså dottern kommit. Gratulerar än en gång!
En liten tjej! Född den 11 januari 2010. Vikt: 4310. Längd: 50,5.
En framtida lekkamrat till Norah.
En liten tjej! Född den 11 januari 2010. Vikt: 4310. Längd: 50,5.
En framtida lekkamrat till Norah.
Gary Cooper - 1941
Filmjournalen den 8 maj 1941.
"Så tuktas en äkta man"
Filmjournalen den 17 april 1941.
Tigerjakten del 743
Senaste nytt i tigerjakten är följande. Igår vid Norahs besök, tog hon sin farfars hand återigen för att som vanligt bege sig ut på tigerjakt. Vi gick genom snåriga stigar, mötte tre elefanter och en gepard. Men ingen sabeltandad tiger. En bit in i jakten, beslöt vi oss för att sätta oss ner för en välbehövlig paus. Det var då vi hörde ett förfärligt morrande. Blodet isade sig i våra ådror, och när vi tittade på varandra - Norah och jag - bestämde vi oss för att snabbt som katten, springa därifrån. Det blev en språngmarsch som hette duga. Alldeles genomsvettiga, kom vi äntligen hem till våra hemtrakter. Och när vi närmade oss Bergsviken, passade vi på att hälsa på hos Norahs gammelfarmor, Maj-Gerd. Och gissa om hon blev glad. Av den sabeltandade tigern syntes intet ett spår. Norah tyckte sig se honom lurpassa bakom ICA-Matmixaffären, så därför var vi tvungen att ringa Norahs pappa Ante, för säker hemtransport. Helt slut i varje del av kroppen, sjönk vi båda ner på vardagsrumssoffan, hemma hos farmor Elisabeth.
Lite senare, serverade farmor god mat till oss alla. Och Norah och hennes farfar hade som ni kan förstå, mycket att berätta om sitt djungeläventyr. Som vanligt så kammade vi åter noll. Men skam den som ger sig. Eftersom både Norah och hennes farfar, är väldigt målmedvetna personer, beslöt vi oss för att återuppta tigerjakten, vid nästa fullmåne. Trägen vinner som bekant. Så än har vi inte gett upp hoppet, om att en dag visa upp den farliga sabeltandade tigern för alla Hortlaxbor. Fortsättning följer..........
/Högaktningsfullt: Norah och Roger Lindqvist - tigerjägare!
Estella - Piteå
Piteå Tidningen den 8 februari 1950.
I ett fotoalbum....
Foto och film har alltid fascinerat mig. Så pass mycket att jag en gång drömde om att bli fotograf. Men det blev istället mest hemmavid, som jag använde både stillbild och filmkamera. I min närmaste omgivning - min familj - har de ibland tröttnat på när jag varit alltför närgången med kameran, och helt enkelt bett mig ta en paus. Ett bevis på att jag kanske varit alltför ivrig att dokumentera det som funnits runt omkring. Följden med denna hobby, är att jag själv nästan aldrig fastnat på vare sig foto eller film. Men det finns undantag. Som denna bild som jag hittade i en byrålåda. En bild som visar familjen Lindqvist, som vi tog oss ut för något år sedan, medan vår far ännu levde. Ett foto som finns kvar, och som berättar om en tid som inte längre finns.
I ett fotoalbum där står tiden stilla...så heter en populär låt, som
var en stor hit för något år sedan. Framför mitt föräldrahem, står
från vänster, Roger, mamma Maj-Gerd, pappa John och min syster
Gerd. Jag tror att Elisabeth knäppte denna bild. Och som sagt.......
i ett fotoalbum finns allt kvar, även den dagen tiden upphör att
finnas.
------------------------------------------------------------------------------------------
I ett fotoalbum där står tiden stilla...så heter en populär låt, som
var en stor hit för något år sedan. Framför mitt föräldrahem, står
från vänster, Roger, mamma Maj-Gerd, pappa John och min syster
Gerd. Jag tror att Elisabeth knäppte denna bild. Och som sagt.......
i ett fotoalbum finns allt kvar, även den dagen tiden upphör att
finnas.
------------------------------------------------------------------------------------------
"Tankar på en kyrkogård"
Många av mina släktingar - både på min fars och mors sida - har fått sitt sista vilorum på kyrkogården i Hortlax. Men där ligger även andra som jag en gång lärde känna. En skolkompis, som en tidig sommarmorgon, på väg hem från sitt jobb på flygplatsen Kallax, frontalkrockade med en mindra lastbil. Hemma väntade sambo och ett minderårigt barn. Han avled troligen omedelbart, i en ålder av 25 år. På en annan plats, vilar sedan 1983, kvarlevorna efter en kille som spelade i samma storband som mig. Vi reste på turne till Tyskland och Jugoslavien tillsammans. Vi delade musikens glädje. Sommaren 1974 gjorde vi ett TV-program, "Musikresan", där storbandets musik åkte ut över hela landet, tack vare televisionen. I början av 1980-talet. åkte han över till USA, för att bli pilot. Drömmen gick i uppfyllelse. Men den skulle sluta i nattsvart tragedi. Den ödesdigra dagen, den som skulle bli den absolut sista i hans 25 åriga liv, kraschade han sin "learjet". Han omkom i lågorna. Och den dröm som till slut besannades, kom också att leda till hans alltför tidiga död. En annan god vän, och musikant, dog plötsligt vid 42 årsålder. Hemma fanns fru och tre barn.
Efter en vandring på kyrkogården, kom denna text i mitt huvud. Texten var redan klar, och memorerad, då jag kom hem för att sätta den på papper. Dikten kom att kallas: "Tankar på en kyrkogård", och har som tidigare alster, varit publicerad i vår lokaltidning.
Tankar på en kyrkogård
Här vilar de trötta själar
som en gång befolkade vår jord
De ska uppväckas på den
yttersta dagen
enligt Skriftens egna ord
Själv vandrar jag en morgon
i tidig blomningstid
när alla knoppar brista
och allting andas frid
Så står jag framför graven
och minns en gammal vän
som fanns en gång så nära
i en tid för länge sen
Vattnar så en liten blomma
hos någon jag har så kär
Det är min mormor och morfar
som vilar under mullen här
Tänk så skönt att få vila
från hårda, tunga arbetsdar
Där den röda rosen blommar
ligger en älskad far
En gång när tiden är till ända
och jag ligger på min bår
ska även mina blommor
vattnas
av en och annan tår
Roger Lindqvist.
"Vattnar en liten blomma, hos någon jag håller kär. Det är min
mormor och morfar, som sover under mullen här........."
Foto: Roger Lindqvist.
Efter en vandring på kyrkogården, kom denna text i mitt huvud. Texten var redan klar, och memorerad, då jag kom hem för att sätta den på papper. Dikten kom att kallas: "Tankar på en kyrkogård", och har som tidigare alster, varit publicerad i vår lokaltidning.
Tankar på en kyrkogård
Här vilar de trötta själar
som en gång befolkade vår jord
De ska uppväckas på den
yttersta dagen
enligt Skriftens egna ord
Själv vandrar jag en morgon
i tidig blomningstid
när alla knoppar brista
och allting andas frid
Så står jag framför graven
och minns en gammal vän
som fanns en gång så nära
i en tid för länge sen
Vattnar så en liten blomma
hos någon jag har så kär
Det är min mormor och morfar
som vilar under mullen här
Tänk så skönt att få vila
från hårda, tunga arbetsdar
Där den röda rosen blommar
ligger en älskad far
En gång när tiden är till ända
och jag ligger på min bår
ska även mina blommor
vattnas
av en och annan tår
Roger Lindqvist.
"Vattnar en liten blomma, hos någon jag håller kär. Det är min
mormor och morfar, som sover under mullen här........."
Foto: Roger Lindqvist.
Grannen; Mikael Renberg
Han har en lång och framgångsrik hockeykarriär bakom sig. Mikael Renberg, som en gång tog sina första skridskoskär på Kvarnvallens is i hemstaden Piteå, har gjort en riktig klassresa. Renberg upptäckte för några år sedan det vackra Hortlax. Idag bor vi grannar. Han köpte ett hus, som faktiskt tillhörde min kompis Pers föräldrar. Numera syns Renberg som expertkommentator, hans "nya" karriär, kanske? Från Piteå HC, via Luleå HF, Philadelphia Flyers, Tampa Bay Lightning, Phoenix Coyotes, Toronto Maple Leafs och slutligen Skellefteå AIK, blev så småningom Micke en äkta Hortlaxbo - Välkommen hem!
Mikael Renberg, är numera Hortlaxbo. Skridskorna har han lagt på
hyllan, och fungerar istället som TV-sportens expertkommentator.
Mikael Renberg, är numera Hortlaxbo. Skridskorna har han lagt på
hyllan, och fungerar istället som TV-sportens expertkommentator.
Prärieserien med Davy Crockett
Även om det var Kalle Anka som jag allra helst läste, så brukade jag ibland även läsa det där små seriehäftena med Davy Crockett, med sin tvättbjörnsmössa på huvudet. I min samling "av-smått-och -gott" så hittade jag en sådan där raritet, som troligtvis härrör från början av 1960-talet.
Det hårdaste och fulaste ord som förekom var på sin höjd ett:
"Fördömt!".
"Kapten Miki" var en annan hjälte i serievärlden.
Det hårdaste och fulaste ord som förekom var på sin höjd ett:
"Fördömt!".
"Kapten Miki" var en annan hjälte i serievärlden.
-"Jag vill bli pensionär som farmor o farfar!"
En dag för flera år sedan, när vår son Robert var ovanligt trött och less på skolan, tittade han på oss och suckade tungt. -"Tänk om jag också fick va´pensionär som farmor och farfar!" När jag då berättade att det där med pensionslivet, inte infinner sig i vanliga fall förrän man fyller 65, så suckade han ännnu djupare. Att vara lös och ledig, att ånjuta pensionärens härliga liv, var något som Robert hade som mål just då. Idag cirka 15 år efteråt, vill inte Robban vara pensionär. Idag är det annat som gäller. Och det där med pensionärslivet, det är inte en dans på rosor alla gånger.
En gång i livet, en ovanligt grå och kulen morgon, när skolan
väntade med alla sina förpliktelser, avslöjade våran Robert sin
hemliga dröm; -"Jag vill bli pensionär som farmor och farfar!".
Idag - 15 år efteråt - råder en annan positivare inställning. På
bilden syns Robert omgiven av sin farmor och farfar, på sin
14-årsdag, den 10 juni 1998.
En gång i livet, en ovanligt grå och kulen morgon, när skolan
väntade med alla sina förpliktelser, avslöjade våran Robert sin
hemliga dröm; -"Jag vill bli pensionär som farmor och farfar!".
Idag - 15 år efteråt - råder en annan positivare inställning. På
bilden syns Robert omgiven av sin farmor och farfar, på sin
14-årsdag, den 10 juni 1998.
Lill-Babs/Simon Brehm
Orkesterledaren och musikern Simon Brehm avled hastigt den 11 februari 1967, endast 45 år gammal. Simon Brehm som mest var känd som basist, debuterade faktiskt som gitarrist och pianist redan 1938. Men det var kontrabasen som blev hans signum. Simon Brehm var också skivbolagsdirektör, på det egna bolaget "Karusell". Simon har också skrivit in sig i musikhistorien, för sin upptäckt av Järvsöflickan Barbro Svensson. Barbro eller "Lill-Babs", som blev hennes artistnamn, hade en tät kontakt med sin manager och beskyddare. Därför kom Simon Brehms hastiga och oväntade död, som en chock för den populära sångerskan. Genom deras nära förhållande, uppkom också tal om att Simon Brehm skulle vara far till Lill-Babs dotter Monica. Vilket kom att visa sig endast byggde på illvilliga och osanna rykten. För den breda allmänheten, blev "Big Simon" känd över en natt, när han 1962 var kapellmästare för husbandet i Hylands hörna. Som basist och kapellmästare, fortsatte han i TV-rutan i tre säsonger. /Roger Lindqvist.
Fr.v. Britta Svensson, Lill-Babs och Lars Berghagen vid Simon Brehms
jordfästning i Danderyds kyrka. Artikeln hämtad ur Expressen februari
1967.
"Royal Swingers" - 1946. Fr.v. Thore Swanerud, Per-Erik Sparrings,
Simon Brehm, Bertil Fryklund, Och Åke "Stan" Hasselgård.
(Om klarinettisten Hasselgård finns en hel del att berätta - men det
får bli en annan gång).
Fr.v. Britta Svensson, Lill-Babs och Lars Berghagen vid Simon Brehms
jordfästning i Danderyds kyrka. Artikeln hämtad ur Expressen februari
1967.
"Royal Swingers" - 1946. Fr.v. Thore Swanerud, Per-Erik Sparrings,
Simon Brehm, Bertil Fryklund, Och Åke "Stan" Hasselgård.
(Om klarinettisten Hasselgård finns en hel del att berätta - men det
får bli en annan gång).
Norrländers i radions "I afton dans"
"Trångt på dansgolvet när Norrländers spelade upp till dans.
Närmast orkestern Sparbankschefen Stig Bergström. Framför
honom A-designs platschef Alf Nilsson".
"Programledaren Carl-Erik Lidström sände I afton dans från
Hotell Laponia i Arvidsjaur"
--------------------------------------------------------------------------------------
Bilder: Kent Johansson. Piteå Tidningen den 29 januari 1990.
Jonny Cutz orkester - Sundsvall
"Musikern" oktober 1976.
Klädmode - 1935
Svenska Dagbladet den 31 oktober 1935.
ABBA-Benny och Lill-Babs
Piteå Tidningen den 22 juni 1971.
Ett möte med skådespelaren Carl Billquist
Sommaren 1987 befann jag mig i Stockholm. På Hötorget mötte jag skådespelaren Carl Billquist. Jag gick fram, presenterade mig, och fick en liten pratstund med honom. Han var just då livligt involverad i TV-serien "Varuhuset", med bl. a. Christina Schollin, Lars Lind, Inga Gill, Bertil Norström, Rico Rönnbäck, Leif Ahrle mfl. Som ett litet minne från vårt möte, fick jag en autograf med en personlig hälsning. Carl Billquist var född 1933 och avled 1993. Han var gift med tv-producenten, Viveca Billquist. Carl Billquists farbror, Fritiof, var på sin tid en känd och aktad aktör. Fritiof Billquist (1901-1972), var mellan åren 1926-1932, gift med sångerskan Ulla Billquist
(1907-1946). Ulla Billquist sjöng sig in i svenska folkets hjärta under beredskapsåren, med den odödliga; "Min soldat". Ulla Billquist begick självmord 1946.
På Hötorget i centrala Stockholm, mötte jag Carl Billquist. Som minne av
detta, fick jag denna hälsning.
En bild ur TV-serien "Varuhuset". Stående t.h. i bakre raden,
syns Carl Billquist. Den visades 1987--89.
Carls farbror, Fritiof Billquist, var mellan 1926-32
gift med sångerskan Ulla Billquist.
(1907-1946). Ulla Billquist sjöng sig in i svenska folkets hjärta under beredskapsåren, med den odödliga; "Min soldat". Ulla Billquist begick självmord 1946.
På Hötorget i centrala Stockholm, mötte jag Carl Billquist. Som minne av
detta, fick jag denna hälsning.
En bild ur TV-serien "Varuhuset". Stående t.h. i bakre raden,
syns Carl Billquist. Den visades 1987--89.
Carls farbror, Fritiof Billquist, var mellan 1926-32
gift med sångerskan Ulla Billquist.
Elliott
Namn: Elliot.
Ålder: 3 år. Fyller 4 år den 28 juli 2010.
Pappa: Mathias.
Mamma: Jessica.
Syskon: Sebastian och Benjamin.
Bor: Öjebyn.
Husdjur: Katt, orm och råtta.
Hobbies: Hjälper pappa och mamma med div. göromål.
Tycker om: Att vistas hos farmor Gerd.
När jag blir stor då ska jag bli: Målare (som pappa).
På fritiden gör jag: Åker moppe med farsan, hälsar på släkt o vänner.
-------------------------------------------------------------------------
- "Om jag säger Hova - vad säger du då?"
Kusinen Sune och jag håller för det mesta kontakt via telefonen. Eftersom han sitter i sin långtradare, så passar han ibland på att slå mig en signal. Så här kan det låta; -Hej Roger! Om jag säger Hova, vad säger du då?" -"Stikkan Andersson, så klart!" ger jag honom till svar. -"Helt rätt! Du har vunnit en banan!" Heller; "Körde just förbi ett ställe som heter Jularbo, vad säger du då?" "Kalle Karlsson-Jularbo - dragspelare, naturligtvis! Som ni förstår så rör sig allt detta om ett slags skämt inbördes. En slags frågesport, kanske man kan kalla det. Och naturligtvis så övergår samtalet ganska så raskt att handla om musik.
Imorse ringde han igen. Han befann sig någonstans kring Haparanda, och ville kolla hur kusin Roger mådde. Inte så långt in i samtalet, övergick pratet om väder och vind till - musik. I somras möttes vi i vårt gamla band. Mest för att prata och minnas gamla härliga tider, men även för att spela litegrann. I samma veva, så hade Sune besök av en irländsk proffsmusiker som hette Dave. Han turnerade runt med ett band, och lirade bl. a. irländskfolkmusik mm. Sune Dave och jag, spelade tillsammans under flera timmar. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Dave sällskapar med Sofie - Eivors dotter. Eivor är sambo med Sune - och nu hade de åter varit hem för att hälsa på.
Skrev i Piteå Tidningen för ett tag sedan en historik om Rolf Åhmans orkester. Detta fick till följd, att människor runt om i stugorna, blev intresserade, och ville absolut höra mer. Har faktiskt skrivit en hel del om dansbandslivet, som publicerats i PT tidigare. När jag häromdagen pratade med redaktören på tidningen, Jan Lundquist, ville han att jag skulle skriva mer om detta ämne. Folk har hört av sig, och tycker att det är roligt att läsa och minnas tillbaks, när de var ute och "svängde sina lurviga". Skönt med sån respons.
Att vi ska fortsätta att musicera tillsammans, ja, absolut. Men jag är lite tveksam om jag vill ut på mera festspelningar? Har haft problem med hälsan i några år. Och att spela trummor fyra timmar, är en sådan fysisk ansträngning, att jag vet inte om det går. Sedan tillkommer alla tunga lyft, som jag inte klarar idag. En annan sak är att träffas, och i egen takt kunna bestämma hur länge man kan sitta osv. Framtiden får väl visa? Men en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns.
Sune med sina föräldrar, Sigrid och Valter, och systrarna, Christina
och Ulla. Sigrid och min pappa John var tvillingar. Vi umgicks väldigt
mycket familjevis. I deras källarvåning hade Sune sin bas och för-
stärkare. Följden blev att vi började spela med varandra lite smått.
1974 började vi i samma band, Rolf Åhmans. 1991 spelade vi i Opus
från Piteå, fram till 1997. I somras möttes vi återigen hemma hos Sune
i Långnäs.
Imorse ringde han igen. Han befann sig någonstans kring Haparanda, och ville kolla hur kusin Roger mådde. Inte så långt in i samtalet, övergick pratet om väder och vind till - musik. I somras möttes vi i vårt gamla band. Mest för att prata och minnas gamla härliga tider, men även för att spela litegrann. I samma veva, så hade Sune besök av en irländsk proffsmusiker som hette Dave. Han turnerade runt med ett band, och lirade bl. a. irländskfolkmusik mm. Sune Dave och jag, spelade tillsammans under flera timmar. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Dave sällskapar med Sofie - Eivors dotter. Eivor är sambo med Sune - och nu hade de åter varit hem för att hälsa på.
Skrev i Piteå Tidningen för ett tag sedan en historik om Rolf Åhmans orkester. Detta fick till följd, att människor runt om i stugorna, blev intresserade, och ville absolut höra mer. Har faktiskt skrivit en hel del om dansbandslivet, som publicerats i PT tidigare. När jag häromdagen pratade med redaktören på tidningen, Jan Lundquist, ville han att jag skulle skriva mer om detta ämne. Folk har hört av sig, och tycker att det är roligt att läsa och minnas tillbaks, när de var ute och "svängde sina lurviga". Skönt med sån respons.
Att vi ska fortsätta att musicera tillsammans, ja, absolut. Men jag är lite tveksam om jag vill ut på mera festspelningar? Har haft problem med hälsan i några år. Och att spela trummor fyra timmar, är en sådan fysisk ansträngning, att jag vet inte om det går. Sedan tillkommer alla tunga lyft, som jag inte klarar idag. En annan sak är att träffas, och i egen takt kunna bestämma hur länge man kan sitta osv. Framtiden får väl visa? Men en sak vet jag på det bestämdaste; att spela, är bland det roligaste som finns.
Sune med sina föräldrar, Sigrid och Valter, och systrarna, Christina
och Ulla. Sigrid och min pappa John var tvillingar. Vi umgicks väldigt
mycket familjevis. I deras källarvåning hade Sune sin bas och för-
stärkare. Följden blev att vi började spela med varandra lite smått.
1974 började vi i samma band, Rolf Åhmans. 1991 spelade vi i Opus
från Piteå, fram till 1997. I somras möttes vi återigen hemma hos Sune
i Långnäs.
Jokkmokks Jokke m. fru önskar God Jul!
Bengt Djupbäck "Jokkmokks Jokke" med fru önskar
God Jul!
Hildur och Jokke!
Ragnar Lassinantti önskar God Jul!
Ragnar Lassinantti (1915-1985).
Landshövding i Norrbotten 1966-
1982. Socialdemokratisk riksdags-
man, Polis. Född i Neistenkangas.
Norrbottens "röst" i många viktiga
samhällsfrågor.
Svensktoppen/Tio i Topp - 1967
Våren 1967 anordnade Piteå Tidningen en tävling, där man varje vecka
kunde vinna en skivspelare eller aktuella skivor från Tio i Topp eller
Svensktoppen. Genom att kryssa för och skriva sitt namn, och sedan
skicka in den kupong - som finns här nere - deltog man i utlottningen.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 och 11 april 1967.
Hanna
Daniels tjej, Hanna, studerar musik vid folkhögskolan i Kalix. Då och då besöker någon känd musiker och artist skolan. Under december var det supergitarristen Janne Schaffer som hälsade på. Dessförinnan gjorde sångaren Magnus Carlsson en likadan påhälsning. Eleverna deltar också aktivt i bl. a. konserter och framträdanden i exempelvis radioprogram. Just för tillfället är Hanna i England, på ett privat besök. Ha det bra därborta Hanna - hälsa från Hortlax!!!
Hanna går musiklinjen vid folkhögskolan i Kalix.
Då och då gästas skolan av någon känd musiker och artist. Den
17 december hälsade Janne Schaffer på i Kalix.
"Willy Strid" (Carl-Ivar Nilsson)
Eftersom jag är en sann älskare av dokumentärfilm, kommer jag att bänka mig framför TV:n när SVT 2 ikväll visar "Hemligheten". Filmen som handlar om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson (1940-2204) är gjord av Carl-Ivars son Pontus Hjothén 2009. Trots sina många roller i olika uppmärksammade uppsättningar, är han nog mest känd som mackägaren Willy Strid i serien "Hem till byn". Vad denna hemlighet består i, ja, det får vi väl se ikväll.
Willy och Lena Strid i TV-succén - "Hem till byn" av Bengt Bratt.
Carl-Ivar Nilsson och Christina Stenius hette paret bakom roll-
figurerna. Foto: Aftonbladet.
Willy och Lena Strid i TV-succén - "Hem till byn" av Bengt Bratt.
Carl-Ivar Nilsson och Christina Stenius hette paret bakom roll-
figurerna. Foto: Aftonbladet.
Piteå IF - 1970
"Piteå IF gör idag comeback i div. II Norra A i ishockey med denna
trupp, stående fr. v. Sture "Bulla" Berglund, Denny Gabrielsson, Mats
Bergström, Håkan Berglund, Tommy Bergvall, Karl-Olov Lundgren,
Roland Olofsson, Staffan Lundberg, Mats Danielsson, Janne Bergqvist,
Kurt Nordlund.
Knästående fr. v. Kjell Jonsson, Tommy Nilsson, Stefan Persson, Ulf
Vikstén, Jan Svensson, Göte Wiklund, Tommy Clausén, Jan-Erik Sand-
berg. På bilden saknas ur A-lagstruppen Lars Lindgren (back) och
Tomas Risberg (målvakt)".
(I PIF ingick hockeyspelaren Stefan Persson. Han blev sedmera spelare
i New York Islanders, med vilka han vann Stanley Cup fyra gånger.
Stefan vann SM-guld med Brynäs IF 176-77. Uttagen till VM 1977 där
Tre Kronor blev silvermedaljörer. Även med i Canada Cup 1981.
Stefan var en av de första svenskar som kom till NHL. Stefan Persson
är född 1954.)
(I samma lag (PIF) spelade även Lasse Lindgren (f.d. Hortlaxbo). Lasse
spelade tre säsonger i MoDo. Spelade i Vancouver Canucks 1978-84.
Minnesota North Stars 1984. Luleå HF 1984-88. Silvermedaljör i VM 1977).
Paltätning, snöskottning och trumspel
Paltätning och snöskottning har varit söndagens huvudingredienser. Andreas, Norah och Daniel har varit på besök. Vi har tack och lov fått betydligt mildare väder, så av den anledningen gick vi på promenad tillsammans (inte Danne). Norah har busat på i snön, och när hon till slut började äta den glupskt, så frågade hennes farfar vilken smak snön hade. -"Vanilj!" sa barnbarnet Norah. Hade hoppats på hallonsmak, om så hade varit fallet, hade jag också käkat lite snö. Istället för att äta snö till söndagsmiddag, gjorde vi palt, inte den runda, utan s.k. "flatpalt". Med andra ord en trevlig dag med familjen, tyvärr åkte inte Jennie med, hon kände sig lite krasslig. Så Jennie - om du nu läser detta, så önskar både jag och Elisabeth att du snart ska känna dig bättre. Om jag svingar mitt trollspö, och säger en hemlig magisk ramsa, kanske att du är frisk imorgon? Vi hoppas det.
Trumspel har också förekommit denna söndag. Eftersom de nu mera är ganska lättillgängliga, uppställda i ett av rummen, så är det ju ofrånkomligt att inte lira litegrann, när det rycker i "trumnerverna". Trummor är ju alldeles fantastiskt som instrument, man sätter sig ner och "bankar" ur all denna urkraft som finns därinne. Att "spela" trummor, är en helt annan sak än att "slå" på trummor. Jag föredrar därför att kalla det "spela". Till julklapp fick jag av Robert ett par trumvispar. Kanske en liten vink om att det låter alldeles för högt när jag använder trumstockarna? Åtminstone blev min fru väldigt glad, när hon såg vad som låg i paketet. Vispar, det använde jag ofta förut när jag lirade jazz, och även när jag spelade hambo, schotts, polka och vals i John Harrys orkester. Harry brukade vända sig om på scenen, titta på mig och säga: -"Roger, använd visparna!". Snäll som jag var så lydde jag naturligtvis min kapellmästare. Personligen så föredrar jag stockarna. Och det där med att spela "gammeltjo", blev jag så småningom lite allergisk emot. Men jag var bara 15 år gammal, och tordes inte opponera mig.
Att spela trummor, äta palt och skotta snö - ja, en perfekt kombi-
nation tycker jag. Men observera - jag gör det inte samtidigt.
Trumspel har också förekommit denna söndag. Eftersom de nu mera är ganska lättillgängliga, uppställda i ett av rummen, så är det ju ofrånkomligt att inte lira litegrann, när det rycker i "trumnerverna". Trummor är ju alldeles fantastiskt som instrument, man sätter sig ner och "bankar" ur all denna urkraft som finns därinne. Att "spela" trummor, är en helt annan sak än att "slå" på trummor. Jag föredrar därför att kalla det "spela". Till julklapp fick jag av Robert ett par trumvispar. Kanske en liten vink om att det låter alldeles för högt när jag använder trumstockarna? Åtminstone blev min fru väldigt glad, när hon såg vad som låg i paketet. Vispar, det använde jag ofta förut när jag lirade jazz, och även när jag spelade hambo, schotts, polka och vals i John Harrys orkester. Harry brukade vända sig om på scenen, titta på mig och säga: -"Roger, använd visparna!". Snäll som jag var så lydde jag naturligtvis min kapellmästare. Personligen så föredrar jag stockarna. Och det där med att spela "gammeltjo", blev jag så småningom lite allergisk emot. Men jag var bara 15 år gammal, och tordes inte opponera mig.
Att spela trummor, äta palt och skotta snö - ja, en perfekt kombi-
nation tycker jag. Men observera - jag gör det inte samtidigt.
Yngve Forssélls - 1963
Yngve Forssélls - 1963. Gösta Pettersson 24 år. Spelar mestadels
trumpet, men också orgel. Arrangerar, både instrumentalmusiken och
sånggruppen Four Funnys låtar. Orkestermedlem sedan åtta år. Ingår
i sånggruppen.
Yngve Forsséll, 36 år, kapellmästare, bilförsäljare på dagarna. Spelar
bas. Bildade orkestern 1946. Nu är han mest bandets administrative
ledare. Tidigare spelade han "magorgel", dvs dragspel, som är omod-
ernt nu.
Harry Stenlund, 35 år, fabriksarbetare. Spelar elgitarr och ibland bas.
Han är "nestorn" i gänget, har varit med i hela 14 år. Han arrangerar
en del låtar, och sjunger med i kvartetten.
Lars Lindgren, 15 år, ska börja i enhetsskolans nionde klass i höst.
Spelar barytonsaxofon. Lars är orkesterns allra senaste tillskott. Han
efterträdde förutvarande barytonsaxofonisten i april.
Rolf Pettersson, 16 år, studerande. Spelar saxofon, första tenor och
ibland tvärflöjt. Fick tillstånd av barnavårdsnämnden att börja för tre
år sedan. Rolf är bror till trumpetaren Gösta. Sjunger liksom brorsan
i sångkvartetten.
Hans Burlin, 36 år, studerande vid folkhögskola. Har tidigare jobbat
som skräddare. Han är orkesterns pianist, men ofta ger han sig i kast
med hammondorgeln. Har varit medlem i orkestern i fem år.
Andrew Källmark, 38 år, och därmed äldst i orkestern. Andrew arbetar
på dagarna som affärsföreståndare. Han är trumslagare och har tjänst-
gjort troget i Yngve Forssélls orkester i inte mindre än 13 år.
Åke Nordin, 21 år, reklamman. Åke spelar tenorsaxofon och är orkesterns
saxofonsolist. Han har varit medlem i orkestern i ett och ett halvt år. Åke
Nordin spelar gärna renodlad jazzmusik, något som ofta antyds i hans solospel.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 8 augusti 1963.
Rolf Åhmans - Byske FP - 1975
Spelade väldigt mycket i Byske. Jättefin danspublik och fina trevliga arrangörer. Spelningarna i Parken, kom att pågå med jämna mellanrum från 1974, fram till orkesterns upplösning 1982. 
ROLF ÅHMANS. Fr. v. Sven-Åke Andersson, Roger Lindqvist,
Hans Eriksson, Gunnar Sandbladh, och Sune Andersson.
Seymour Österwalls - Skellefteå FP - 1958
Vid denna tidpunkt låg Seymours ute på en turné, därav spelningen i Skellefteå Folkets Park. Farsans kusin Gösta, var med på denna. För några år sedan besökte jag Göstas syster, hon hade ett album med gamla svartvita foton, föreställande Seymours orkester. Tror det var året 1958/59. Orkestern upphörde 1960.
Opel Rekord Caravan - 1964
Svensktoppen 1970 - Anita Hegerland
Vår kära svensktopp, som vi under åren både lärt oss älska, men också ibland hata. 1970 placerade sig den endast nioåriga norskan Anita Hegerland på listans förstaplats. Av de totalt 11 veckor som hon fanns med, så låg "Mitt sommarlov" i 7 veckor på första plats. Anita (född 1961) är den yngsta artist som hitintills legat på listan.
-----------------------------------------------------------------------------------
Aftonbladet den 9 augusti 1970.
------------------------------------------------------------------------------------
Anita Hegerland född 1961 i Norge. Som yngsta artist någonsin -
placerar sig den endast nioåriga Anita, på Svensktoppens första
plats i sju veckor. Inspelad på skivmärket "Karusell" 1970.
Ackompanjemanget svarade Marcus Österdahls kör och orkester för.
....................................................................................................
-----------------------------------------------------------------------------------
Aftonbladet den 9 augusti 1970.
------------------------------------------------------------------------------------
Anita Hegerland född 1961 i Norge. Som yngsta artist någonsin -
placerar sig den endast nioåriga Anita, på Svensktoppens första
plats i sju veckor. Inspelad på skivmärket "Karusell" 1970.
Ackompanjemanget svarade Marcus Österdahls kör och orkester för.
....................................................................................................
Kvällstoppen/Tio i topp - 1970
"Mitt sommarlov" sjöng den norska tjejen Anita Hegerland
(hennes namn är felstavat "Hagerland"). Simon & Garfunkels
underbara "Bridge over truble water", en sann klassiker, låg på
listans 6:e plats. Våran egen "Helylle-Lasse" sjöng "En enkel sång
om frihet", som i original hette "Simple Song Of Freedom" och vars
upphovsman hette Bobby Darin som också sjöng in den på platta.
---------------------------------------------------------------------------------
"Today I killed a man, I didn´t know", med Roger James Cooke,
blev en svensktoppshit härhemma med en annan Roger.
"Idag sköt jag ihjäl en okänd man" var den svenska versionen,
som Roger Johnsson från Skellefteå sjöng. Roger var också
vokalist i Yngve Forssélls orkester också från Skellefteå.
9:e plats på listan, Elvis Presley med "The Wonder Of You".
En annan klassiker som undertecknad spelat ute på dansbanorna
i många år.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 29 augusti 1970.
"60-tals mix"
60-talet ett årtionde
man minns
månpromenader, Kennedy-
mord
alla ingredienser finns
Carl-Eiwar spelade skivor
uti etern
även Radio Nord o Syd
var på tapeten
Elfving Svensktoppen
presentera
de lärde i Lund fick kluriga
svar leverera
Hyland med hörnan
var poppis
Gnesta-Kalle rev ibland av
en schottis
Hep Stars var stora
på popscenen
i Träna med TV ville
Bedrup att man skulle
röra på benen
Honken och Strimma fick
Tre Kronor att glimma
Av Nisse Linnman fick vi
veta vilka djur som kunde
simma
Krusse hälsa på Erlander -64
plötsligt så var goda råd dyra
För på Sveriges politiska scen
byttes Sven Wéden ut mot
Gunnar Helén
Hasse å Tage fick många att
skratta och jag tror nog
att alla människor fatta
att deras komik var folkkär
och varm
precis som en uppiggande
vitaminspruta i en arm
Visst fanns det saker
som gick riktigt galet
Det försökte man lösa
under hela 70-talet
Roger Lindqvist.
"Hyland med hörnan var poppis..................
....Gnesta-Kalle rev ibland av en
schottis"
Anna-Lena Löfgren
Jag ska så här på "på ålderns höst", avslöja en hemlighet, (förlåt Elisabeth), en gång för väldigt länge sedan, var jag störtförälskad i sångerskan Anna-Lena Löfgren. Puh - nu är det sagt! Anna-Lena sjöng "Regniga natt", året var 1962, och jag var fem år fyllda. Anna-Lena hördes ständigt och jämt i dåvarande melodiradion, som den hette. 1967 kom hennes mest kända hit; "Lyckliga gatan". Jag tror att den listplacerades i december det året, och hängde med i hela 14 veckor. Sedan så följde låtarna som på ett pärlband: "Se mig i ögonen älskling", "Kärlek på lasarett", "Det finns ingenting att hämta", "Sommaren det hände", "Plasir d´amour". Hon syntes ute i folkparkerna, bl. a. också här i Piteå. Hon sjöng in plattor med andligt innehåll, tillsammans med Artur Eriksson. Anna-Lena reste även runt på olika vårdinrättningar, hon gästade Öjeby sjukhem, under den tid jag jobbade kvar. Sedan så blev allt tyst.
Såg henne i en kort-mini-dokumentär häromsistens. Där hon berättade att hon definitivt lagt sångkarriären på hyllan. P.g.a. hennes polio, så sitter hon numera i rullstol. Anna-Lena stod med sin och sambons husbil på en camping utanför Piteå för ganska många år sedan. Grannar med Anna-Lena, var min mor och far, som hade sitt husvagn uppställt där. När hon så småningom visades sig, så gick vi fram till henne för att prata. Därav denna autograf som syns härnere.
Framsidan av den singelskiva som Anna-Lena sjöng in på skiv-
märket "Metronome" 1970.
Baksidan på samma singel.
Anna-Lenas autograf. Skrivet på baksidan av min mors medicin-
recept, en sommar på campingen i "Ladrike".
Såg henne i en kort-mini-dokumentär häromsistens. Där hon berättade att hon definitivt lagt sångkarriären på hyllan. P.g.a. hennes polio, så sitter hon numera i rullstol. Anna-Lena stod med sin och sambons husbil på en camping utanför Piteå för ganska många år sedan. Grannar med Anna-Lena, var min mor och far, som hade sitt husvagn uppställt där. När hon så småningom visades sig, så gick vi fram till henne för att prata. Därav denna autograf som syns härnere.
Framsidan av den singelskiva som Anna-Lena sjöng in på skiv-
märket "Metronome" 1970.
Baksidan på samma singel.
Anna-Lenas autograf. Skrivet på baksidan av min mors medicin-
recept, en sommar på campingen i "Ladrike".
Ola Hermanssons orkester - Sollefteå
Det var med låten "Vägen Hem", som Ola Hermanssons från Sollefteå blev rikskända sommaren 1966. Vokalisten i bandet, Mona Wessman, gjorde så småningom solokarriär, och sjöng bl. a. om "Hambostinta i kort kort", skriven av Aktuellts programledare Sven Lindahl. Mona sjöng även en annan 60-tals klassiker, Peter Himmelstrands, "Gå och göm dig Åke tråk". Ola Hermanssons bildades i Sollefteå 1963. Året därpå vann man man den "Norrländska stjärnparaden" i Kornsjöstrand. Kapellmästaren Ola Hermansson avled sedemera under tragiska omständigheter.
-------------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------
Kjell-Bertils Folkets Hus - Piteå 1984
KJELL-BERTILS på Folkets Hus scen 18 februari 1984.
(snart är vi där igen) Thomas, Kjell, Allan, Robert,
och Roger. Nostalgikvällen den 27 mars återuppstår
Kjell-Bertils för en enda kväll. Då kommer delar av
orkestern att finnas på plats: Thomas Åström - sång,
sax, piano. Robert Öberg - sång, gitarr. Kjell Andersson -
sång, bas. Roger Lindqvist - trummor. Tomas Eriksson -
keyboard. Av bandet från 1968, finna idag endast Kjell
kvar. Därefter kommer Robert som började 1969. Alla
de andra är en aning "nyare o fräschare" förmågor????
........................................................................................................
Bild-Journalen presenterar......
The Steelmen var ett popband hemmahörande i Älvsbyn. Sångaren
hette Ove Sundström. En f.d. kollega till mig, Sven-Åke Andersson,
har spelat bas i detta band.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen december 1966.
Volkswagen - 1963
En kall vinterdag 1964, skulle jag på besök på Garnisionssjukhuset i Boden.
Med i pappas blå bubbla - 58:a, följde även syrran och morsan. När vi
kom till Antnäs strejkade bilen. Den så kallade hjälpvärmaren eller
"ebesprächern" som den egentligen kallades, ville inte heller vara med.
Nu var goda råd dyra. Både jag och syrran hade tider som vi måste
passa. Farsan ringde taxi, som hämtade delarna av familjen Lindqvist.
Pappa stannade kvar för att vänta på att man skulle fixa hans ögonsten,
dvs bubblan. Efter mycket om och men, så kom vi fram i tid. Gerd gick
till sitt, medan min mor "tog hand" om mig", (jag var sju år). Sent omsider
anlände pappa med våran Volkswagen. Äventyret slutade sålunda lyckligt.
Sommarstugan 1964
En reklambild från 1964. Det där trädet väcker mina fantasier.
Kanske är det "Farbror Melkers träd ute på Saltkråkan", eller
möjligen Pippi Långstrumps "Sockerdricksträd?" Nåja, det kan
ju också vara mitt klätterträd, där jag, Per, Anders och Torgny
klättrade i som barn?
Jessicas julkort
Scrapping (heter det så?) är det fler och fler tjejer (killar också?) som har börjat hålla på med. En av dessa, Jessica, sambo med min systers son Mathias, har visat prov på detta fina hantverk. Min mor fick ett jättefint julkort som Jessica tillverkat. Se och njut!
Framsidan, prydd av tomte, julklappar och röda blommor.
Öppnar man på kortet, ja, då kommer julhälsningen!
Baksidan pryds av denna etikett, som berättar om tillverkarens namn.
I det här fallet; Jessica Johansson i Öjebyn.
Samlade dikter och funderingar
När vi nu är inne på temat dikter, så kommer här två stycken till. Uppkomna i mitt medvetande för några år sedan.
DAGEN DÅ HIMLEN GRÄT
Det regnade den dagen du dog
Himlen grät över en förlorad
själ
Ett vilset människobarn
i en ond och kall värld
Din väg blev inte lång
den slutade med en överdos
på en allmän toalett
Roger Lindqvist
"Din väg blev inte lång, den slutade med en överdos på en allmän
toalett......."
NÄR SJÄLEN LAGTS TILL RO
En dag när allt är över
då själen lagts till ro
När klockan ringer
sorgens bud
över berg och mo
En smärtans dag för alla dem
som hade dig som vän
Nu du i gravens ro
blir till mull igen
Kanhända du någon blomma
näring ger
att växa stor och stark
Då fanns det ändå mening
med livet trots allt
Roger Lindqvist
"En dag när allt är över, då själen lagts till ro. När klockan ringer
sorgens bud, över berg och mo........"
DAGEN DÅ HIMLEN GRÄT
Det regnade den dagen du dog
Himlen grät över en förlorad
själ
Ett vilset människobarn
i en ond och kall värld
Din väg blev inte lång
den slutade med en överdos
på en allmän toalett
Roger Lindqvist
"Din väg blev inte lång, den slutade med en överdos på en allmän
toalett......."
NÄR SJÄLEN LAGTS TILL RO
En dag när allt är över
då själen lagts till ro
När klockan ringer
sorgens bud
över berg och mo
En smärtans dag för alla dem
som hade dig som vän
Nu du i gravens ro
blir till mull igen
Kanhända du någon blomma
näring ger
att växa stor och stark
Då fanns det ändå mening
med livet trots allt
Roger Lindqvist
"En dag när allt är över, då själen lagts till ro. När klockan ringer
sorgens bud, över berg och mo........"
Trumslagare i det gröna
Första trumsetet köpte jag 1972. Hösten 1973 var det åter dags att besöka musikhandlaren Melker Öhman. Hans affär låg på Lillbrogatan i Piteå, och namnet var "Tangenten". Melker hade ett förflutet som gitarrist i Pitebandet "Jannes x-tett". Melker hade också tidigare jobbat i musikaffär, dvs innan han själv öppnade eget. Det var faktiskt medan han fortfarande jobbade kvar på "Ramus", som han sålde till mig, mina första trummor, som kostade 1.800 kronor. 1973 var priset betydlig högre. Ett trumset av märket "Ludwig" kostade drygt 6.000 kronor. Sedan tillkom cymbalerna´, och även alla nödvändiga trumboxar, som skyddade instrumentet när vi reste mellan ställena. Douglas Westlund hette en grym trummis, som en gång varit medlem i 60-tals gruppen "The Telstars". Douglas sågs även på Sollidens scen, i orkestern, när Clabbe af Geijerstam var programledare för "Oppåpoppa". Douglas syntes i var och vartannat TV-program på den här tiden. I "Sveriges Magasin" i mitten av 70-talet, förekom han också i husbandet. Det var där jag såg dessa genomskinliga trummor för första gången. Trummorna var gjorda av ett material som hette "Vistalite". Och jag minns när jag började använda dem ute på spelningar, hur publiken glodde. Något sådant hade de tydligen aldrig sett förut. Sedan dess har jag hunnit använda ännu fler trumset. Men det är en annan historia.
En trumslagare i det gröna. Sommaren 1974. Spelade med Rolf
Åhmans vid detta tillfälle. Orkestersläpet som syns i bakgrunden
användes före det vi skaffade vår stora inredda buss. Sålde mina
trummor 1980 till Filadelfiakyrkan i Piteå. Idag är dessa trummor
åter "inne". Och med facit i hand skulle jag nog haft dem kvar.
Cymbalerna som jag använde, hette "Zildjian", och kostade flera
tusen kronor styck. På bilden syns två cymbaler, plus hi-hatcym-
balerna, men i vanliga fall användes minst en till.
Ja, de´va´tider de´! Foto: Henning Höglund.
THE TELSTARS - hette ett gäng proffessionella musiker från
Stockholm. Deras trummis hette Douglas Westlund, och bland övriga
musikanter var; Gösta Nilsson, Rolf Bäckman (grundare av bandet)
Kjell Öhman, Marcus Österdahl och "Rock-Boris" Lindqvist. Övriga
som också varut medlemmar; Erik Lihm, keyboardist i Vikingarna,
Janne Landegren, gitarrist och sångare i Ingmar Nordströms, och
Palle Danielsson, duktig jazzbasist, som spelat med de stora.
Telstars var förband åt The Beatles på deras Sverigeturné 1963.
Man var även kompband åt diverse artister både på plattor och även
ute i parkerna.
Bilden av Telstars har jag lånat från bloggen "Farbror Sid".
En trumslagare i det gröna. Sommaren 1974. Spelade med Rolf
Åhmans vid detta tillfälle. Orkestersläpet som syns i bakgrunden
användes före det vi skaffade vår stora inredda buss. Sålde mina
trummor 1980 till Filadelfiakyrkan i Piteå. Idag är dessa trummor
åter "inne". Och med facit i hand skulle jag nog haft dem kvar.
Cymbalerna som jag använde, hette "Zildjian", och kostade flera
tusen kronor styck. På bilden syns två cymbaler, plus hi-hatcym-
balerna, men i vanliga fall användes minst en till.
Ja, de´va´tider de´! Foto: Henning Höglund.
THE TELSTARS - hette ett gäng proffessionella musiker från
Stockholm. Deras trummis hette Douglas Westlund, och bland övriga
musikanter var; Gösta Nilsson, Rolf Bäckman (grundare av bandet)
Kjell Öhman, Marcus Österdahl och "Rock-Boris" Lindqvist. Övriga
som också varut medlemmar; Erik Lihm, keyboardist i Vikingarna,
Janne Landegren, gitarrist och sångare i Ingmar Nordströms, och
Palle Danielsson, duktig jazzbasist, som spelat med de stora.
Telstars var förband åt The Beatles på deras Sverigeturné 1963.
Man var även kompband åt diverse artister både på plattor och även
ute i parkerna.
Bilden av Telstars har jag lånat från bloggen "Farbror Sid".
Tryckfels-Nisse - slår till igen!
I dagens nummer av Piteå Tidningen finns en artikel som jag författat. Den handlar om komikern Carl-Gustaf Lindstedt. Berättelsens författare, har genom Tryckfels-Nisses försorg?...fått ett helt annat namn; "Robert Lindqvist". I och för sig så är Robert inget fult namn, min son heter också så. Men det vore trevligt om rätt persons namn kom så att säga där det skall vara. Så det så - Piteå Tidningen! Och förresten, nästkommande skrift som jag ämnar delge tidningens läsekrets, skall jag underteckna med: CHE GUEVARA!
Med vänlig hälsning, ROBERT - FÖRLÅT ROGER LINDQVIST!
Enligt PT och Tryckfels-Nisse, så är jag inte författare till detta.
Istället så har namnet "ROBERT LINDQVIST" satts dit istället.
Skärpning Nisse!
Med vänlig hälsning, ROBERT - FÖRLÅT ROGER LINDQVIST!
Enligt PT och Tryckfels-Nisse, så är jag inte författare till detta.
Istället så har namnet "ROBERT LINDQVIST" satts dit istället.
Skärpning Nisse!
Farmor Hanna.....
Idag för 40 år sedan dog min farmor. Hon föddes den 6 mars 1888 i Stensjökullen i Blåsmark. Den 20 januari 1965, gick min farfar Amandus ur tiden, 78 år gammal. Fram till 1968 bodde hon kvar i sitt och farfars hus. I det Lindqvistiska huset hade farmor och farfar uppfostrat tio barn. Sju pojkar och tre flickor. Farmor flyttade till det närliggande äldreboendet Hortlaxgården. Där avled hon som sagt, den 7 januari 1970.
Johanna Alvina Lindqvist f. Eriksson den 6 mars 1888 d. 7 januari
1970. Gift 1911 med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors, Väster-
bottens län. F. 9 februari 1886 d. 20 januari 1965.
Johanna Alvina Lindqvist f. Eriksson den 6 mars 1888 d. 7 januari
1970. Gift 1911 med Knut Amandus Lindqvist från Blåfors, Väster-
bottens län. F. 9 februari 1886 d. 20 januari 1965.
"Den sista dagen"
När jag i januari 2005 blev plötsligt sjuk, så trodde jag först att det rörde sig om en vanlig influensa. Eftersom min envisa hosta aldrig tog slut, så gjordes ett besök på vår vårdcentral. Där konstaterade doktorn att det troligen rörde sig om en lunginflammation. Inför ett besök - pga andra orsaker - till reumatologen på Sunderby sjukhus, blev jag kallad till lungröntgen. På min högra lunga, syntes en okänd "knöl", som man beskrev som en förändring. I det läkarutlåtande som jag fick ta del av, så misstänkte man att förändringen var "malignmisstänkt", med andra ord; misstanke om cancer. En utredning gjordes. Jag blev inlagd på lungkliniken i Sunderbyn. En s.k. bronkoskopi gjordes. Och jag minns med en rysning, när läkaren ifråga, lutade sig över mig, där jag låg på undersökningsbritsen, och sa med sin torra stämma, och allvarliga ögon: - "Roger, du har en förändring på din lunga!". Vad det innebar, ville jag i det läget inte ens spekulera i. Men jag blev ganska så snart varse, om den brutala verklighet, som väntade mig.
In på mitt rum, kommer överläkaren Hugo Hagstad med sitt följe. -"Vi har tittat på röntgenbilderna, och det ser inte alls bra ut. Jag föreslår en omedelbar operation. Opereras, det måste du. Jag har redan ringt Thoraxkliniken i Umeå. Du får vidare instruktioner därfrån". Utan att jag hunnit öppna munnen, så hade herr överläkaren med sitt följe, redan gått bort från min säng. Kvar fanns bara en tomhet, och en uppgiven blick som jag gav till min fru. På hemresedagen, ville doktorn som utfört bronkoskopin tala med mig och min hustru. Vi satte oss ner vid ett bord i matsalen. Han tog fram sin penna, och ritade en "figur" i marginalen på en dagstidning som låg framme.
-"Om detta är din sjuka lunga, så måste vi ta bort så här mycket". -Hur menar du?", sa jag i mitt något dimmiga tillstånd. -"Ja, vi tror att det räcker, med att ta bort halva lungan". Men du måste ringa Umeå för att få lite mer "kött på benen". - "En möjlig orsak till detta", fortsatte han, "kan vara så, att du har en lungcancer". -"Är det så, då hör jag av mig!"
Fyra dagar efteråt, ringer telefonen härhemma. - "Hej Roger, det är Gadeer (min läkare) vi har ännu inte hittat nån cancer, men jag vill att du tar ett tuberkulosprov". "Och som sagt, jag ringer om vi hittar någon cancer".
Den 12 mars, ringer jag till Thorax i Umeå. - "Ja, hallå! Jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era kirurger". I den andra änden av linjen, hör jag så rösten av en kirurg, som jag har glömt namnet på, eller kanhända helt enkelt förträngt. På min fråga om min sjuka lunga får jag detta svar; -" Det räcker inte med att ta bort halva lungan. Vi måste ta bort hela. Och förresten - vad du har, är inget annat än en lungcancer, du har en elakartad tumör". Med dessa ord så avslutades samtalet. Denna mörka dag i kalla mars.
Dagen före min operation, får jag och frun ett samtal med "min" kirurg, i ett vitmålat, kliniskt och kallt rum. - " Jag och mina kollegor har studerat dina röntgenbilder. Och vi ser att det är en cancer". I samma sekund som ordet cancer så brutalt kastas mot mitt ansikte, känner jag Elisabeths hand som nuddar min. - "Imorgon tar vi bort den där knölen. Vi kan klara så många cancerfall idag, så jag tror att allt kommer att ordna sig". Samtalet är slut. Hur ska jag överleva natten? Tänker jag, och tittar på min fru. Klockan elva nästkommande förmiddag, ligger jag i min säng, på universitetssjukhuset i "Björkarnas stad". In kommer en snäll sköterska, ger mig en lugnande spruta, och sedan bär det i väg. "Ingen återvändo", tänker jag när jag hastigt rullas iväg genom oändliga korridorer, tills vi så småningom når slutdestanitionen.
Mitt huvud känns tungt och ganska så flummigt. I operationssalen sitter jag på sängkanten för att få ryggmärgsbedövning. Medan detta görs vilar jag mitt huvud mellan en sköterskas bröst. "Alltid en liten tröst i alla fall, mitt i eländet", tänker jag. Bedövningen misslyckas. En liten stund därefter, läggs bedövningsmasken över mitt ansikte. - "Roger, Roger!", hör jag en röst som säger, i mitt omtöcknande tillstånd. -"Vakna!", i dimmorna lyckas jag urskilja min frus ansikte, och jag säger genast; - "Klia min näsa!". Bredvid står en glad sköterska. Hon håller en röd pärm i sina händer. -"Hur känns det", säger hon med en honungsmjuk röst. -"Klia näsan!", upprepar jag mig igen.
Min fru lutar sig över mig. - "Roger - det var ingen cancer. Den var godartad". Och inte förrän långt därefter förstår jag innebörden, och det känns som om ett helt ton sten ramlat bort från mitt bröst. Efter cirka tio dagar, reser vi båda hemåt. Och jag kan inte med ord berätta hur lättad jag var, efter att i några månader gått med detta cancerbesked i mitt huvud. "Måste jag dö vid 47?", tänkte jag ibland i mina dystraste stunder. Och skrivandet gjorde mig både glad och förhoppningsfull, så fort inspirationen anlände. Ja, det fungerade som en bra terapi, både före som efter operationen. I dess farvatten kom texten till en av mina dikter, som fick namnet, "Den sista dagen". Handlingen kretsar om en man, som fått ett ödesdigert besked. Dikten var ett sätt att analysera både döden och livet. För tänk om..........Idag, snart fem år efteråt, sitter jag här i kretsen av de mina. Skriver som aldrig förr, och jag mår bra av detta. Livet, denna otroliga gåva, fick jag åter tll skänks, en aprildag, i en sjukhussal i Björkarnas stad.
ROGER LINDQVIST.
DEN SISTA DAGEN
I den sista morgonen
vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax
utanför.
Dess gröna bladverk
sträckte ut sina armar
som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i bersån
satt husets katt
och lät sig smekas
av den värme som solen gav
I den sista morgonen stod du
för sista gången
vid din rakspegel
dina trötta ögon
tittade sig vilset omkring
När allt var över
satt du som vanligt
med en stor kopp kaffe
och bläddrade förstrött
i morgontidningen
Ditt huvud värkte
och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din
tunna skröpliga kropp
Och i en skälvande sekund
frös allt till is
när du mindes det friska livet
från förr
Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången
på de blommor som lyste
så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla
vederfors dig
I ditt djupaste innersta
tackade du den vakande
Guden för att livet tagit sig
så skonsamma vägar för er alla
I den sista timmen smög du
din ådriga hand till din frus
varma och vänliga händer
samtidigt som du kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var
kommen
och någon ny dag skulle
aldrig mera gry
ROGER LINDQVIST
In på mitt rum, kommer överläkaren Hugo Hagstad med sitt följe. -"Vi har tittat på röntgenbilderna, och det ser inte alls bra ut. Jag föreslår en omedelbar operation. Opereras, det måste du. Jag har redan ringt Thoraxkliniken i Umeå. Du får vidare instruktioner därfrån". Utan att jag hunnit öppna munnen, så hade herr överläkaren med sitt följe, redan gått bort från min säng. Kvar fanns bara en tomhet, och en uppgiven blick som jag gav till min fru. På hemresedagen, ville doktorn som utfört bronkoskopin tala med mig och min hustru. Vi satte oss ner vid ett bord i matsalen. Han tog fram sin penna, och ritade en "figur" i marginalen på en dagstidning som låg framme.
-"Om detta är din sjuka lunga, så måste vi ta bort så här mycket". -Hur menar du?", sa jag i mitt något dimmiga tillstånd. -"Ja, vi tror att det räcker, med att ta bort halva lungan". Men du måste ringa Umeå för att få lite mer "kött på benen". - "En möjlig orsak till detta", fortsatte han, "kan vara så, att du har en lungcancer". -"Är det så, då hör jag av mig!"
Fyra dagar efteråt, ringer telefonen härhemma. - "Hej Roger, det är Gadeer (min läkare) vi har ännu inte hittat nån cancer, men jag vill att du tar ett tuberkulosprov". "Och som sagt, jag ringer om vi hittar någon cancer".
Den 12 mars, ringer jag till Thorax i Umeå. - "Ja, hallå! Jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era kirurger". I den andra änden av linjen, hör jag så rösten av en kirurg, som jag har glömt namnet på, eller kanhända helt enkelt förträngt. På min fråga om min sjuka lunga får jag detta svar; -" Det räcker inte med att ta bort halva lungan. Vi måste ta bort hela. Och förresten - vad du har, är inget annat än en lungcancer, du har en elakartad tumör". Med dessa ord så avslutades samtalet. Denna mörka dag i kalla mars.
Dagen före min operation, får jag och frun ett samtal med "min" kirurg, i ett vitmålat, kliniskt och kallt rum. - " Jag och mina kollegor har studerat dina röntgenbilder. Och vi ser att det är en cancer". I samma sekund som ordet cancer så brutalt kastas mot mitt ansikte, känner jag Elisabeths hand som nuddar min. - "Imorgon tar vi bort den där knölen. Vi kan klara så många cancerfall idag, så jag tror att allt kommer att ordna sig". Samtalet är slut. Hur ska jag överleva natten? Tänker jag, och tittar på min fru. Klockan elva nästkommande förmiddag, ligger jag i min säng, på universitetssjukhuset i "Björkarnas stad". In kommer en snäll sköterska, ger mig en lugnande spruta, och sedan bär det i väg. "Ingen återvändo", tänker jag när jag hastigt rullas iväg genom oändliga korridorer, tills vi så småningom når slutdestanitionen.
Mitt huvud känns tungt och ganska så flummigt. I operationssalen sitter jag på sängkanten för att få ryggmärgsbedövning. Medan detta görs vilar jag mitt huvud mellan en sköterskas bröst. "Alltid en liten tröst i alla fall, mitt i eländet", tänker jag. Bedövningen misslyckas. En liten stund därefter, läggs bedövningsmasken över mitt ansikte. - "Roger, Roger!", hör jag en röst som säger, i mitt omtöcknande tillstånd. -"Vakna!", i dimmorna lyckas jag urskilja min frus ansikte, och jag säger genast; - "Klia min näsa!". Bredvid står en glad sköterska. Hon håller en röd pärm i sina händer. -"Hur känns det", säger hon med en honungsmjuk röst. -"Klia näsan!", upprepar jag mig igen.
Min fru lutar sig över mig. - "Roger - det var ingen cancer. Den var godartad". Och inte förrän långt därefter förstår jag innebörden, och det känns som om ett helt ton sten ramlat bort från mitt bröst. Efter cirka tio dagar, reser vi båda hemåt. Och jag kan inte med ord berätta hur lättad jag var, efter att i några månader gått med detta cancerbesked i mitt huvud. "Måste jag dö vid 47?", tänkte jag ibland i mina dystraste stunder. Och skrivandet gjorde mig både glad och förhoppningsfull, så fort inspirationen anlände. Ja, det fungerade som en bra terapi, både före som efter operationen. I dess farvatten kom texten till en av mina dikter, som fick namnet, "Den sista dagen". Handlingen kretsar om en man, som fått ett ödesdigert besked. Dikten var ett sätt att analysera både döden och livet. För tänk om..........Idag, snart fem år efteråt, sitter jag här i kretsen av de mina. Skriver som aldrig förr, och jag mår bra av detta. Livet, denna otroliga gåva, fick jag åter tll skänks, en aprildag, i en sjukhussal i Björkarnas stad.
ROGER LINDQVIST.
DEN SISTA DAGEN
I den sista morgonen
vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax
utanför.
Dess gröna bladverk
sträckte ut sina armar
som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i bersån
satt husets katt
och lät sig smekas
av den värme som solen gav
I den sista morgonen stod du
för sista gången
vid din rakspegel
dina trötta ögon
tittade sig vilset omkring
När allt var över
satt du som vanligt
med en stor kopp kaffe
och bläddrade förstrött
i morgontidningen
Ditt huvud värkte
och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din
tunna skröpliga kropp
Och i en skälvande sekund
frös allt till is
när du mindes det friska livet
från förr
Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången
på de blommor som lyste
så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla
vederfors dig
I ditt djupaste innersta
tackade du den vakande
Guden för att livet tagit sig
så skonsamma vägar för er alla
I den sista timmen smög du
din ådriga hand till din frus
varma och vänliga händer
samtidigt som du kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var
kommen
och någon ny dag skulle
aldrig mera gry
ROGER LINDQVIST
-"Jag ska bli bonde.....!"
Där det fanns en lagård och traktor, där fanns Andreas alltid i sällskap med bästa kompisen David. Jordbruk var/är något som de båda herrarna tycker om än i dag. Och än i dag består deras vänskap. Och nu när de båda bildat varsin familj, så umgås man familjevis. Idrott, i form av mycket ishockey och mycket fotboll, var Andreas liv under tonåren. Samt redan nämnda intresse för jordbruk. En gång när Ante var i 12 årsåldern, hade han inte kommit hem på utsatt tid. Det var tack och lov sommar, men eftersom skolarbetet väntade nästkommande dag, så åkte jag runt till kompisar osv. Inte förrän sent på kvällen, lyckades jag hitta honom. I en traktor, på en stor äng i grannbyn Svensbyn, skumpade han runt tillsammans med bonden Sten Pettersson. Och när jag anmälde min närvaro, så blev Andreas väldigt sur och missnöjd. -"Förstår du inte pappa, vi är ju inte klara än, vi måste ju hinna det här färdigt först innan jag kan åka hem!" Jag påpekade att klockan var elva på kvällen och att det var skoldag morgonen därpå, men Andreas skulle minsann hjälpa Sten med åkerbruket först. Sedan Sten vänligt berättat för Andreas, att han kunde kanske komma nästa dag, så gav Ante omedelbart med sig. Och en lite sur och mycket trött blivande bonde, åkte sedan hemåt med sin pappa. En kul och rar historia som också finns samlat i den pärm, som handlar om Ante. Kanske kul för Norah att en dag få läsa om sin pappa, om vad han gjorde, och vilka intressen han hade, när han var ung.
Ishockey i Storfors AIK. Andreas trivdes som fisken i vattnet.
Fina kompisar, men även fina tränare; Lennart Bohman och
Peder Stenberg.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 12 april 1994.
Andreas och bästa kompisen David, hjälper Gösta och Majvor
Jonsson i Furulund, med slåttern, sommaren 1996.
En vårdag 1988, togs denna bild hos Andreas o Roberts dagmamma
Lotta. Fr.v Simon, Frida, Andreas, Lotta, Anja, Rickard, Gustaf och
Robert. 22 år senare, blir Andreas ny ägare till dagmamman Lottas
hus. Fast som då ägs av Lottas son Jonas. Tanken svindlar.
Ishockey i Storfors AIK. Andreas trivdes som fisken i vattnet.
Fina kompisar, men även fina tränare; Lennart Bohman och
Peder Stenberg.
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 12 april 1994.
Andreas och bästa kompisen David, hjälper Gösta och Majvor
Jonsson i Furulund, med slåttern, sommaren 1996.
En vårdag 1988, togs denna bild hos Andreas o Roberts dagmamma
Lotta. Fr.v Simon, Frida, Andreas, Lotta, Anja, Rickard, Gustaf och
Robert. 22 år senare, blir Andreas ny ägare till dagmamman Lottas
hus. Fast som då ägs av Lottas son Jonas. Tanken svindlar.
-"Jag gjorde fyra mål idag.........!"
Ett annat minne, är hämtat från yngste sonen Daniels pärm. Fotboll, musik och moppen, kan väl sammanfatta mycket av hans uppväxtår. Man blir lite varm om hjärtat, när man ser alla de här sakerna, åtminstone som pappa.
Danne i ett nötskal. Hjulet till moppen ligger bredvid en mycket
trött Daniel. Och jag minns den här tiden med oljiga handavtryck,
en ständig doft av bensin och avgaser. Samt oroliga nätter, när man
satt uppe för att invänta tonårssonen, som ibland inte kom hem i tid.
"Fyra mål idag!". En liten lapp på köksbordet, när vi kom hem från
jobbet. -"Jag är på sportis!". Sporthallen i Hortlax var nåt av hans
andra hem. Innebandy, fotboll och kompisar. (och tjejer).
Danne i ett nötskal. Hjulet till moppen ligger bredvid en mycket
trött Daniel. Och jag minns den här tiden med oljiga handavtryck,
en ständig doft av bensin och avgaser. Samt oroliga nätter, när man
satt uppe för att invänta tonårssonen, som ibland inte kom hem i tid.
"Fyra mål idag!". En liten lapp på köksbordet, när vi kom hem från
jobbet. -"Jag är på sportis!". Sporthallen i Hortlax var nåt av hans
andra hem. Innebandy, fotboll och kompisar. (och tjejer).
En kola.....
Jag har så länge jag minns, varit väldigt intresserad av gamla saker. Och med det menar jag exempelvis antikviteter, men också tidskrifter av olika slag. Ja, det finns nog ingen gräns för vad jag under alla år kommit hemsläpande med. Fråga min fru, så får ni veta sanningen. Dokumentera din nutid, som redan imorgon är historia, ungefär så är väl min filosofi. Därför har jag samlat i tre stycken pärmar saker som hör till våra barn. Teckningar, födelsedagsinbjudningar, foton, den första moppen, den första bilen osv...
Får väl hoppas att de en dag finner nöje i att bläddra i den där pärmen, som rymmer så många minnesvärda ögonblick ur deras respektive liv. I en av pärmarna fann jag den här saken, signerad av mellersta sonen Robert:
Vackert heller hur......? Undrar vilken kola det är....är det månne
en sån där "Engelskkola", heller varför inte "Marianne" min favorit?
Måste fråga Robban.
Får väl hoppas att de en dag finner nöje i att bläddra i den där pärmen, som rymmer så många minnesvärda ögonblick ur deras respektive liv. I en av pärmarna fann jag den här saken, signerad av mellersta sonen Robert:
Vackert heller hur......? Undrar vilken kola det är....är det månne
en sån där "Engelskkola", heller varför inte "Marianne" min favorit?
Måste fråga Robban.
27 minus....
Jo! Jag såg tyvärr alldeles rätt, när jag tittade litegrann yrvaket på utomhusmätaren i morse. En av våra katter ville gå ut. Men det blev en mycket snabb vända. Nu ligger de båda ihopkurade, vid varsitt värmeelement. På med varma kläder, snabbt ut till brevlådan för att hämta "världsbladet" (Piteå Tidningen naturligtvis) sen fast med motorvärmarkabeln i min stackars genomfrusna Volvo. Världen utanför verkar stå alldeles stilla. Och inte undra på.
Hortlax i all ära....men en sådan dag som denna, förflyttas tankarna till lite varmare breddgrader. Tänk om man hade en enkel liten knapp.....och vips, med ett tryck, går du på en solvarm strand... kanske i Västindien, i Santo Domingo. Vajande palmer, mot en klarblå sommarhimmel. Inga varma kläder, ingen stackars Volvo som fryser utanför köksfönstret. Ingen stackars Roger Lindqvist som sitter alldeles genomfrusen, vid köksbordet och hackar tänder. Ja, tänk om, tänk om......
I drömmen så befinner jag mig just här i denna stund.......
....i en paradisisk tillvaro.........
......i poolen, en tidig morgon. Ja, allt finns, utom "världsbladet" -
Piteå Tidningen........nåja, man kan ju inte få allt?
Ut på strövtåg i omgivningen.........
Kolla bara in vilken strandpromenad........!
Ja, här är gudagott att vara....måste bara nypa mig i armen...
aj! Som jag trodde....nu har jag vaknat, det var bara en dröm......
sitter alltså vid datorn, hemma i Hortlax. Och det är fortfarande
minus 27 grader. Jo, men det kan vara skönt att drömma sig bort
ibland.....resan blir betydligt billigare på det sättet.
Farväl Santo Domingo!
Hortlax i all ära....men en sådan dag som denna, förflyttas tankarna till lite varmare breddgrader. Tänk om man hade en enkel liten knapp.....och vips, med ett tryck, går du på en solvarm strand... kanske i Västindien, i Santo Domingo. Vajande palmer, mot en klarblå sommarhimmel. Inga varma kläder, ingen stackars Volvo som fryser utanför köksfönstret. Ingen stackars Roger Lindqvist som sitter alldeles genomfrusen, vid köksbordet och hackar tänder. Ja, tänk om, tänk om......
I drömmen så befinner jag mig just här i denna stund.......
....i en paradisisk tillvaro.........
......i poolen, en tidig morgon. Ja, allt finns, utom "världsbladet" -
Piteå Tidningen........nåja, man kan ju inte få allt?
Ut på strövtåg i omgivningen.........
Kolla bara in vilken strandpromenad........!
Ja, här är gudagott att vara....måste bara nypa mig i armen...
aj! Som jag trodde....nu har jag vaknat, det var bara en dröm......
sitter alltså vid datorn, hemma i Hortlax. Och det är fortfarande
minus 27 grader. Jo, men det kan vara skönt att drömma sig bort
ibland.....resan blir betydligt billigare på det sättet.
Farväl Santo Domingo!
Rolf Åhmans - dansannonser 1976
Forum i Luleå, numera Ebeneser. Den 2 januari 1976.
Fällfors beläget i grannlänet Västerbotten. Den 3 januari 1976.
Rolf Åhmans 1976.
Bioannonser
Norrbottens Allehanda den 11 augusti 1930.
Norrbottens Allehanda den 13 november 1931.
Norrbottens Allehanda den 15 juni 1939.
När jag mötte Humphrey Bogart och Ingrid Bergman
Sitter i min fåtölj i på Röda Kvarn och äter glupskt ur min karamellpåse. På de nötta trägolvet, har jag strategiskt ställt min Pommac. Ett förväntansfullt pirr sprider sig i kroppen. Så plötsligt händer det. Ridån halas och den vita duken visas i all sin magiska glans. Äventyret tar sin början. Som ett trollslag förflyttas jag omedelbart in i filmens handling. Helt plötsligt sitter jag på "Ricks café" i Casablanca. Framför mig, i vit kostym, tänder Humphrey Bogart sin tredje cigarett av märket Chesterfield. Och på sitt lite läspande sätt, säger han - "Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine". På min högra sida, sitter en tårögd Ilsa, spelad av Ingrid Bergman. Och vid samma bord sitter jag, "Linkan" från Hortlax, mitt i en världsberömd film: "Casablanca". Samtidigt som barpianisten, spelad av Dooley Wilson, spelar; "As Times Goes By". I filmens slutscen, när Rick tagit farväl av sin älskade Ilsa, vänder han sig mot mig, och säger ; "Roger! I think this is the beginning of a beautiful friendship". Så sant som det är sagt.Håll med om att det är något magiskt, kittlande och oerhört fascinerande att gå på bio. Och som jag tidigare sagt; film skall avnjutas på bio, och ingen annanstans.
-Jag sitter bekvämt tillbakalutad i min biofåtölj på Röda
Kvarn i Piteå. Plötsligt, som med ett trollslag, hamnar jag
på "Ricks café" i Casablanca. Mina medspelare, Bogart
och Bergman, reder ut sina kärleksbekymmer inför mig.
"Gråt inte pappa"
En dikt som jag skrev i anslutning till min pappas bortgång. Och som publicerades i Piteå Tidningen långt därefter, den 24 januari 2008. Det finns vissa personer som gärna vill att jag lägger ut denna på min blogg. Så här kommer den igen:
Gråt inte pappa
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små
Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
vi borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig tätt inpå
det gör det ganska ofta
någon gång då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd
är en önskan från oss alla
att vi en gång ska mötas
i en mycket bättre värld
ROGER LINDQVIST
Gråt inte pappa
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små
Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
vi borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig tätt inpå
det gör det ganska ofta
någon gång då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd
är en önskan från oss alla
att vi en gång ska mötas
i en mycket bättre värld
ROGER LINDQVIST
ESSO i Hortlax
Ett möte med Sune Mangs
Hösten 1978 spelade jag tillsammans med Rolf Åhmans orkester upp till dans på Pite Havsbad. Under kvällen skulle skådespelaren och sångaren Sune Mangs uppträda. I hans sällskap fanns även sångerskan Git Sköld, samt pianisten och kapellmästaren Kjell Öhman (känd fr. Allsång på Skansen). Även om mötet tillhörde det mer flyktiga, så minns jag framförallt den gode Sunes glupande aptit, när han sent omsider intog sin efterlängtade middag, alldeles i vår absoluta närhet. Med en vit servett på sin väldiga mage, rensades snabbt alla fat på sina läckerheter. Och i den stunden kunde jag inte låta bli att tänka mig tillbaks, på Sunes rolltolkning av den trinde polismannen Karlsson, i TV-succén "Söderkåkar", där han som en av sina motspelare hade Monica Zetterlund som pigan Malin. Efter allt detta digra ätande kunde jag inte förstå, hur människan strax därpå bjöd oss alla på ett cirka 45 minuters intensivt showprogram. Men som den proffessionelle aktör han var, uppträdde han med stor elegans och pondus.. Sune Mangs avled i sviterna av en hjärtinfarkt 1994.
10 november 1978 - Pite Havsbad. Underhållning av Sune Mangs,
Git Sköld och Kjell Öhman. För dansen denna afton svarade Rolf
Åhmans orkester.
10 november 1978 - Pite Havsbad. Underhållning av Sune Mangs,
Git Sköld och Kjell Öhman. För dansen denna afton svarade Rolf
Åhmans orkester.
Trettondagen
Kylan fortsätter att hålla sitt järngrepp över oss. Häromdagen samtalade min mor och jag , om hur vintrarna var förr. I hennes minnesbilder, så var vintrarna betydligt kallare och snörikare, än det vi ser nu idag. Min mor som växte upp under 30-talets senare hälft, berättar om kalla vintrar med minus 40 grader, och ibland ännu mer. Även jag har såna barndomsminnen, fast från vintrarna på 60-talet. Idag visar våran mätare minus 15. Mycket snö, berydligt mycket mer (vill jag påstå) än förra vintern. Som ni ser så är jag i ständig klagan gällande vintern och dess vedermödor. Och fastän jag är en "äkta" norrlänning, som skall tåla is, snö och extrem kyla, så vill jag på det bestämdaste dementera detta. Även en Pitebo/Hortlaxbo kan faktiskt hata all denna kyla som vintern förorsakar. Men det positiva är ju det, att vi går ju mot ljusare tider. För en stund sedan såg vi faktiskt en glimt av solen. Och det om något får mig att känna mig lite gladare inombords.
Seymour Österwalls orkester
Som jag tidigare nämnt, så spelade min fars kusin, Gösta Eriksson, piano i välkända Seymour Österwalls orkester från Stockholm. I bandet fanns även en annan norrlänning, nämligen tenorsaxofonisten Allan Lundström. När jag och Allan spelade tillsammans, brukade jag be Allan berätta om tiden som proffessionell musiker i huvudstaden. Och de gånger han "öppnade minnenas dörr", så var jag idel öra. Allan kom till Stockholm i 50-talets början. En kväll hamnade han på Nalen, där fanns även orkesterledaren Simon Brehm. Simon blev så fascinerad av Allans saxspel, att han framröstades som "kvällens fynd". Följden blev att Allan blev medlem i Simons orkester. Allan och Gösta spelade i slutet av 50-talet med i Seymours. Och när jag bad honom berätta om den tiden, så var det många minnen som "poppade fram".
Gösta Eriksson föddes 1931 i byn Hortlax utanför Piteå. Han visade tidigt stora musikaliska talanger, både på dragspel och piano. Även storebror Ivar, var musikaliskt inriktad. Ivar spelade kontrabas i olika band runt Piteorten. Tyvärr så avled han hastigt i december 1972, endast 47 år gammal. Vad Gösta anbelangar, så reste han i ganska tidig ålder till Stockholm. Han kom in som elev på Musikaliska Akademien, där pianot var huvudinstrumentet. Efter Seymour Österwalls, spelade Gösta en tid med Arne Bills orkester, och reste runt i folkparkerna. Detta gjorde han även som medlem i sångaren Chris Danes orkester. Gösta turnerade landet runt, och det hände även att festplatsen Öholma, utanför Piteå, besöktes. Gösta lämnade så småningom turnerandet, för att istället söka sig in på den andliga vägen. Gösta blev medlem i Pingstkyrkan, där han för övrigt finns kvar än i denna dag.
SEYMOUR ÖSTERWALLS ORKESTER. På National Palatset hösten
1934. Bilden togs ca 20 år före Hortlaxbon Gösta Erikssons inträde
i bandet. Ungefär samtidigt spelade tenorsaxofonisten Allan Lund-
ström också med i orkestern.
Seymour Österwall med hustrun Vanja Holm vid deras giftermål
1945. På bilden ses de nygifta paret glatt betrakta Nalenchefen
Topsy Lindbloms gåva. Seymour Österwall föddes 1908 och avled
1981. Orkestern bildades 1931 och upphörde 1960. Seymour blev
efter bandets upplösning musikchef för Folkparkernas Centralorg-
anisation. Seymour var även kapellmästare på Nalen, 1934-1956.
Gösta Eriksson föddes 1931 i byn Hortlax utanför Piteå. Han visade tidigt stora musikaliska talanger, både på dragspel och piano. Även storebror Ivar, var musikaliskt inriktad. Ivar spelade kontrabas i olika band runt Piteorten. Tyvärr så avled han hastigt i december 1972, endast 47 år gammal. Vad Gösta anbelangar, så reste han i ganska tidig ålder till Stockholm. Han kom in som elev på Musikaliska Akademien, där pianot var huvudinstrumentet. Efter Seymour Österwalls, spelade Gösta en tid med Arne Bills orkester, och reste runt i folkparkerna. Detta gjorde han även som medlem i sångaren Chris Danes orkester. Gösta turnerade landet runt, och det hände även att festplatsen Öholma, utanför Piteå, besöktes. Gösta lämnade så småningom turnerandet, för att istället söka sig in på den andliga vägen. Gösta blev medlem i Pingstkyrkan, där han för övrigt finns kvar än i denna dag.
SEYMOUR ÖSTERWALLS ORKESTER. På National Palatset hösten
1934. Bilden togs ca 20 år före Hortlaxbon Gösta Erikssons inträde
i bandet. Ungefär samtidigt spelade tenorsaxofonisten Allan Lund-
ström också med i orkestern.
Seymour Österwall med hustrun Vanja Holm vid deras giftermål
1945. På bilden ses de nygifta paret glatt betrakta Nalenchefen
Topsy Lindbloms gåva. Seymour Österwall föddes 1908 och avled
1981. Orkestern bildades 1931 och upphörde 1960. Seymour blev
efter bandets upplösning musikchef för Folkparkernas Centralorg-
anisation. Seymour var även kapellmästare på Nalen, 1934-1956.
"Dansbandskrampen" - 27 mars 2010
KJELL-BERTILS - ORKESTER - Piteå.
Volvo Amazon 1964
Nya grannar
Vi har alltid haft goda och fina grannar på vår gata. Och nu har vi fått vetskap om att nya grannar är på gång! Hoppas nu bara att dom uppfyller alla de där kraven som vi har? Och jag kan garantera att så också blir fallet. Våra nya grannar är inga mindre än Andreas, Jennie och Norah. Inflyttningsdatum, blir någon gång i juni. Grattis säger vi till dem alla tre.
Till sommaren är det tänkt, att Norah och hennes mamma och
pappa, ska flytta in i ett hus nära oss.
Till sommaren är det tänkt, att Norah och hennes mamma och
pappa, ska flytta in i ett hus nära oss.
Nornan Radiogrammofon - 1959
Nov. -59.
Renault - 1967
Gitarrförstärkare - 1960
Accordion - Journalen december 1960.
Systrarna Djup - Hagges revy 1980
För några dagar sedan så hade jag ett blogginlägg som handlade om Bröderna Djup. Och i rättvisans namn, måste jag då ta tillfället i akt, att även skriva ett par rader om "Systrarna Djup". Allt handlar givetvis om en parodi, signerad revymakaren Hagge Geigert. I Hagges revy 1980, så förekom en sketch där fyra yppiga damer levererade en text - författad av Claes Eriksson -. Att publiken hade skoj, var det inget tvivel om. De fyra revyartisterna var: Laila Westersund, Karin Bergström, Stefan Ljungkvist och Sigge Ernst. Den sistnämde, har ett förfutet som gitarrist och sångare i gruppen "Rockfolket" där också Leif "Burken" Björklund var med, och sjöng bl. a. "Hey Baberiba", som blev en stor hit omkring 1972-73.
Det var i Hagges revy 1980 som systrarna
Djup för första gången presenterades för den
breda publiken.
"Yrvädret från Trollhättan" - Laila
Westersund, som hon en gång
presenterades som, var en av de
fyra "Systrarna Djup", en annan
var............
Sångaren och trubaduren från Götet;
Stefan Ljungkvist.
Det var i Hagges revy 1980 som systrarna
Djup för första gången presenterades för den
breda publiken.
"Yrvädret från Trollhättan" - Laila
Westersund, som hon en gång
presenterades som, var en av de
fyra "Systrarna Djup", en annan
var............
Sångaren och trubaduren från Götet;
Stefan Ljungkvist.
Filmtajm!
Som tonåring besökte jag väldigt ofta vår stads biografer. Filmintresset är fortfarande ganska så stort, och bland de många TV-kanaler som jag avnjuter, så finns det en hel del "filmpärlor". Inatt sändes Alistair MacLeans "Örnnästet" från 1968. Den gick ibland upp som matinéfilm på Röda Kvarn i Piteå. Naturligtvis "fastnade" jag framför rutan, för att beskåda Richard Burton, Clint Eastwood, Mary Ure, Patrick Wymark m.fl. Filmens originaltitel är; "Where Eagles Dare". En annan film på nästan samma tema, även den signerad Alistair MacLean, är "Kanonerna på Navarone", skrevs 1957, och filmatiserades 1961. I rollistan syntes bl. a. Gregory Peck, David Niven, Anthony Quinn m.fl. Också den på sin tid en uppskattad söndagsmatinéfilm, som man tyckte var hur fräck och spännande som helst. Och även om dessa filmer idag, för mitt öga ter sig en aning föråldrade, så tycker jag att underhållningsvärdet fortfarande är rätt så skapligt.
Den brittiska thrillern "Örnnästet" från 1968 var en upp-
skattad matinéfilm i min ungdom. Inatt sändes den åter
i en av våra många filmkanaler.
Den brittiska thrillern "Örnnästet" från 1968 var en upp-
skattad matinéfilm i min ungdom. Inatt sändes den åter
i en av våra många filmkanaler.
Sista spelningen
Trettondedagsafton 1982, spelade vi vår sista spelning. Efter åtta år med grabbarna kändes det ganska vemodigt när den sista låten tonade ut. Med oss den sista kvällen var ljudteknikern Kjell Nästén från Skellefteå. Kjell som numera (tror jag) jobbar på Radio Västerbotten, hade vid denna tid en inspelningsstudio i Skellefteå, där vi gjorde en singelskiva på skivmärket "KN". Hela kvällen dokumenterades (tack vare min omsorg) och idag så finns banden härhemma, som jag tyvärr nästan aldrig lyssnar på. Kjell Nästén som spelat bas i Bosses från Skellefteå, var en duktig ljudkille, så kvalitén på det inspelade blev jättebra.
Det har gått 28 år sedan den här kvällen, som skulle bli den
sista med gubbarna i Rolf Åhmans orkester.
Hasse Eriksson - gitarr, sång kapellmästare
Gunnar Sandbladh - hammondorgel, piano, sax, sång
Roger Lindqvist - trummor, sång
Sven-Åke Andersson - bas, sång
Sune Andersson - gitarr, sång
Det har gått 28 år sedan den här kvällen, som skulle bli den
sista med gubbarna i Rolf Åhmans orkester.
Hasse Eriksson - gitarr, sång kapellmästare
Gunnar Sandbladh - hammondorgel, piano, sax, sång
Roger Lindqvist - trummor, sång
Sven-Åke Andersson - bas, sång
Sune Andersson - gitarr, sång
Yngve Forssélls med Ann-Kristin Hedmark
Orkesterfoto av Yngve Forssélls av 1965 års årgång. Vokalisten
Ann-Kristin Hedmark hade nyss börjat sitt engagemang i den
populära Skellefteåorkestern. Hon var 15 år fyllda, och skulle
under de nästkommande åtta åren fira stora triumfer på dans-
ställen runt om i landet. Vad kanske inte många vet, är att Ann-
Kristin hade en känd bror, friidrottaren Lennart Hedmark. Lennart
deltog i OS i Mexico City 1968, München 1972 och Montreal 1976.
Lennart Hedmark.
Julbilder
Julafton! Och som ni kan se på den här bilden rådde det ingen som
helst brist på allt detta vita - som jag faktiskt tror kallas för snö.
T.o.m. våran utebelysning hade kvällen till ära fått sig en mössa
för att inte frysa.
Hemma hos Robert och Jannice, stod granen "så grön och grann i
stugan".
Max allra första julafton. Finklädd i passande julfärger.
Max på sin pappas mage.
-"Hörru farsan, när kommer den där tomten?"
Elisabeth, Robert, Ove och Jannice.
Vid matbordet, d.v.s. när maten var uppäten.
Julklappsöppning - Robban och Jannice.
----------------------------------------------------------------------------------
Julklappsutdelningen fortsatte på Juldagen hemma hos oss.
-----------------------------------------------------------------------------------
Utebelysningens snövita mössa, hade vuxit betydligt när vi vaknade
upp på Juldagen.
Katten Pelle satt beredd vid matbordet för att eventuellt få sig lite
julskinka, kalvsylta, ost, julmust, grädde, prinskorv, köttbullar,
Janssons frestelser, ännu mer julskinka, ägg, lite fler köttbullar........
Så här trött blir en hankatt vid namn Pelle när han konsumerat
för mycket av det goda, en juldag anno 2009. RAP!!!!
Mätta och belåtna. Ante, Robban, Jannice och Norah.
Max föredrog att koppla av i sin sköna stol.
Norah i spänd förväntan.
Äntligen! Norah börjar julklappsöppningen tillsammans med
farbror Robert och pappa Andreas.
GOD JUL Norah!
Som avslutning, en bild på Daniel och Hanna.
Skivspelare 1960
Skivspelare för tonåringar - 1960. Kanske för att avlyssna............
Elvis.................
Bill..............
eller Tommy.............
Matpriser januari 1973
Piteå Tidningen den 30 januari 1973.
Varför måste det vara vinter?
Var in till Piteå idag i ett ärende. När jag passerar Byxtorget, tar en iskall vind (från Nordpolen?) tag i mig, och plötsligt känner jag hur mycket jag hatar vintern. Alldeles genomfrusen stapplar jag in i butiken med illröda kinder, ett par glasögon som immat igen, och med min gamla (alltför gamla) luva strategiskt nerdragen så långt som det bara går. När jag sen betalar för min vara i kassan, är det med tio iskalla stackars fingrar, som knappt kan greppa om de sedlar jag lämnar fram. Sedan återstår promenaden tillbaks till parkeringsdäcket, där den stackars kalla blå Volvon står och hackar tänder. Jo, ni hörde rätt, min bil hackar faktiskt tänder när kylan greppar tag om oss. På min väg tillbaka, slår mig tanken; -"Varför måste det vara vinter?" Ja, om det finns något bra svar på detta, så vore jag oändligt mycket tacksam om vederbörande person ville höra av sig.
Wallsténs Järnhandel - Piteå
"Den här välkända fasaden har på nytt kommit i centrum för intresset.
Bakom fasaden har omdisponeringar gjorts. Och inte bara det. Person-
alen byts ut i snabb takt på ett uppseende väckande sätt".
"Den senaste tidens personalpolitik vid vid Wallsténs Järnhandel
AB har kommit att bli ett kärt samtalsämne i Piteå. Anledningen
är att fyra långtidsanställda och tre deltids- eller extraanställda
fått avsked och att nästan lika många under ungefär samma tid
nyanställts. Enligt uppgifter till PT skulle dessutom utbildnings-
bidrag utgå till de nyanställda. Det är däremot inte sant. Direktör
Ingeborg Rudolph förnekar uppgiften i samtal med PT och läns-
arbetsnämnden bekräftar.
Sant är däremot att en av de uppsagda har arbetat i 43 år i järn-
handelsbranschen. Det är en för alla kunder mycket välkände och
omtyckte Karl-Gustav Berglund, tidigare under lång tid anställd
vid Bergströms Järnhandel, som för några år sedan förvärvades
av Wallsténs.
-En av de första kvällarna sedan avskedandet blivit känt ringde
15 personer och uttryckte medkänsla, säger Berglund.
Han har nu helt kommit över chocken och är mycket optimistisk
igen".
"Efter 43 år i järnhandelsbranschen har nu Karl-Gustav Berglund
sagts upp från sitt jobb på Wallsténs".
-------------------------------------------------------------------------------------
Text: Sven Lindblom - Foto: Nils Ögren
Piteå Tidningen den 30 januari 1973.
Alzheimer
Den 4 juni 2005 avled min pappa, 82 år gammal. Den sista tiden tillbringade han på ett äldreboende i den by som en gång sett honom födas. Den stora sorgen i sammanhanget, var när pappa något år tidigare, fick diagnosen Alzheimer. Att livet har ett slut, ja, det vet vi ju alla. Men om man fick möjligheten att själv kunna rå över sitt öde, så skulle jag hitta mig en plats, någonstans bortom tid och rum, där död och sjukdom aldrig finge sitt inträde. Men som vi alla vet, är detta blott en utopi, som aldrig går i uppfyllelse. Livets hemlighet är det många som försökt att förstå. En del av oss kanske har gjort det, medan andra inte. Själv tycker jag att livet skall levas full ut. Ta vara på de dagar som finns, förverkliga en dröm, inte imorgon - utan just nu. Andas in dofterna, njut med dina nära och kära, slösa gärna med beröm. Det finns alltför många hårda och sårande ord runt omkring. När min pappa plötsligt inte fanns så började minnena komma. De kom som på ett pärlband, så jag var tvungen att helt enkelt skriva ner dem. Detta resulterade i några artiklar i vår lokaltidning. Som handlade om vissa saker ur min fars liv, som han berättat om och om igen, men som tyvärr gick in i ena örat och ut genom det andra.
Men för att bevara allt detta, så satte jag mig ner och sammanställde bl. a. en berättelse från 2:a världskriget då min far låg inkallad vid flottan. Han tjänstgjorde på pansarskeppet "Drottning Victoria" 1943-1945. Han var även på s.k. minsvepare, plockade upp minor ur Östersjöns farvatten och desarmerade dem. Allt detta, samt en massa gamla fotografier, hjälpte mig att sammanställa historien. Om jag inte gjort det, hade troligtvis allt gått omintet. Pappas berättelser skulle dött i samma stund som han själv. På nåt sätt var jag skyldig att föra det vidare, för min fars skull, men också för min egen. Efter ett långt och händelserikt liv, fyllt med mycket vedermödor, men även med många skratt och ibland lite tårar, somnade min snälla far in, med hela sin familj runt omkring. Och jag hoppas att han äntligen funnit sin ro, kanske i en dimhöljd dal, långt bortom livets yttersta gräns. Ja, så är det nog.
Farsan vid sitt älskade husvagn. På väg med kaffepannan,
för en stund med nykokt kaffe, och kanske ett wienerbröd.
Men för att bevara allt detta, så satte jag mig ner och sammanställde bl. a. en berättelse från 2:a världskriget då min far låg inkallad vid flottan. Han tjänstgjorde på pansarskeppet "Drottning Victoria" 1943-1945. Han var även på s.k. minsvepare, plockade upp minor ur Östersjöns farvatten och desarmerade dem. Allt detta, samt en massa gamla fotografier, hjälpte mig att sammanställa historien. Om jag inte gjort det, hade troligtvis allt gått omintet. Pappas berättelser skulle dött i samma stund som han själv. På nåt sätt var jag skyldig att föra det vidare, för min fars skull, men också för min egen. Efter ett långt och händelserikt liv, fyllt med mycket vedermödor, men även med många skratt och ibland lite tårar, somnade min snälla far in, med hela sin familj runt omkring. Och jag hoppas att han äntligen funnit sin ro, kanske i en dimhöljd dal, långt bortom livets yttersta gräns. Ja, så är det nog.
Farsan vid sitt älskade husvagn. På väg med kaffepannan,
för en stund med nykokt kaffe, och kanske ett wienerbröd.
"Dream-Line minded!"
Högtalaranläggning är ju ett måste när man som musikant uppträder ute på exempelvis dansbanor av olika slag. I de orkestrar som jag spelat med, har dessa s.k. "PA-anläggningar", gått loss på rätt så mycket pengar. I denna annons, hämtat ur Accordion-Journalen" från 1950, görs reklam för en "Bäckström-anläggning", där tillverkaren Gösta Bäckström tagit hjälp av kända ansikten som; Sven Arefeldt, Putte Wickman, Thore Ehrling, Louis Armstrong och Duke Ellington.
Piteå i förvandling
Stadsbilden förändras ideligen. Ett gammalt hus med sin intressanta historia, får skatta åt förgängelsen för att ett nytt bostadsområde skall födas. Allt omkring oss är helt enkelt stadd i förvandling. Detta minirepotage fanns att läsa i Piteå Tidningen den 27 januari 1971.
Vid pianot P. Ramel
Povel har alltsedan jag var i 7-8 årsåldern, tillhört en av mina stora musikaliska idoler. Det började för min del med "Johanssons Boogie-Woogie Vals", sen så fortsatte det med baron Ramels alla andra odödliga mästerverk. Min första LP-skiva var med Povel, på skivmärket "Husbondens röst". Det var så mycket Povel, att han blev nästan till en del av mig själv. Hans ekvillibristiska och tungvrickande texter, älskade jag, och gör det än i denna dag. När jag spelar Povels låtar är det samtidigt en stor del av min barndom som jag upplever. Vid sidan av Povel, gillade jag även en annan textfantom: Owe Thörnqvist. Men det är en helt annan historia.
På denna bild, spelar Povel med Sven Olsons trio, på Djurgårdsbrunns
värdshus. Gitarristen och Göteborgaren Sven Olson (1930-2008) och
basisten Sture Åkerberg (1935-1997) ingick också i trion som kompade
Povel. Sture Åkerberg var gift med Monica Zetterlund åren 1974-1983.
Min fars kusin Gösta Eriksson från Hortlax, var proffessionell pianist i
bl. a. Seymour Östervalls orkester på 1950-talet. Gösta spelade också
i sångaren Chris Danes orkester, där bl. a. Povels gitarrist Sven Olson
var en av medlemmarna. /Roger.
-------------------------------------------------------------------------------------
Urklippet hämtat ur Piteå Tidningen den 13 februari 1971.
På denna bild, spelar Povel med Sven Olsons trio, på Djurgårdsbrunns
värdshus. Gitarristen och Göteborgaren Sven Olson (1930-2008) och
basisten Sture Åkerberg (1935-1997) ingick också i trion som kompade
Povel. Sture Åkerberg var gift med Monica Zetterlund åren 1974-1983.
Min fars kusin Gösta Eriksson från Hortlax, var proffessionell pianist i
bl. a. Seymour Östervalls orkester på 1950-talet. Gösta spelade också
i sångaren Chris Danes orkester, där bl. a. Povels gitarrist Sven Olson
var en av medlemmarna. /Roger.
-------------------------------------------------------------------------------------
Urklippet hämtat ur Piteå Tidningen den 13 februari 1971.
Buddy Rich - "The one and only!"
Storbandsjazz i ett knökfullt Luleå sporthall i mars 1977.
Bakom trummorna: världens bäste trumslagare!!!!
Mr. Bernhard "Buddy" Rich (1917-1987). Med på turnén
åkte även Buddys dotter Cathy och Beverly Getz, dotter
till Buddys gode vän Stan Getz, saxofonist med världsrykte.
De båda damerna stod för de vokala inslagen i konserten.
Och gissa om det svängde! Under konsertens gång, drabbas
Buddy plötsligt av akuta ryggsmärtor. Men efter en stunds
vila, sitter mästaren åter bakom sitt Slingerlandset, och
piskar iväg sina medmusikanter i en otrolig och färgsprak-
ande musikalisk show. Buddy var 59 år fyllda vid denna tid-
punkt, och skulle just fylla 60. Otroligt, fantastiskt, enastående!
Buddy Rich spelade på trummärket "Slingerland" i många år.
Och som sådan, användes han flitigt i olika reklamannonser.
Senare i livet övergick han dock att spela på "Ludwig", vilket
han också gjorde reklam för.
-----------------------------------------------------------------------------------
Satt i publiken vid Buddys konsert i Luleå denna magiska kväll. Och
efter det så har Buddy varit för mig den klarast lysande jazztrummisen
av alla.
---------/ROGER LINDQVIST.----------------------------------------------------
Adam Cartwright
Som barn lekte jag och mina kompisar "Bröderna Cartwright". Med pistolhölstret kring midjan, och den obligatoriska cowboyhatten, placerad lite tufft på sniskan, hade vi vårt eget Ponderosa härhemma i omgivningarna. När vi tilldelades våra speciella rollfigurer, så ville nästan alla vara Little Joe. Därefter stod Adam på tur, och ingen ville vara pappa Ben eller Hoss. Slutligen försvann Adam Cartwright ur serien, eller Pernell Roberts, som han hette i det civila. Och kvar blev Ben, Hoss och Joe. Och plötsligt så "haltade" Cartwrights en aning. I en tidningsintervju, med Pernell Roberts (Adam) för nåt år sedan, berättade han att han ångrat sitt avhopp. Och med facit i hand så skulle han stannat kvar i serien ytterligare några år. Pernell Roberts är idag en man på snart 82 år, och sitter troligtvis inte lika elegant och ledigt i hästsadeln som han gjorde, när han slogs mot vilda rödskinn, för att försvara ranchen Bonanza. Summa sumarum: cowboyhjältar blir också gamla.
-----------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 december 1964.
Pernell Roberts (Adam Cartwright)
av senare datum. Född den 18 maj
1928.
-----------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 december 1964.
Pernell Roberts (Adam Cartwright)
av senare datum. Född den 18 maj
1928.
Lill-Babs - 1986
Sophia Loren - 1980
Drutten och Jena
Drutten och Jena. Dessa två figurer blev både folkkära och omtalade.
De ingick i ett barnblock, i TV-programmet "Sveriges Magasin".
1974 var det meningen att de skulle försvinna ur tv-rutan för gott.
Men det dröjde inte länge innan det populära paret återkom. Rösterna
bakom tillhörde Agneta Bolme-Börjefors (1941-2008) och Sten Carl-
berg (1925-1998). År 1988 visades Drutten och Jena i ett special-
program som skulle bli deras allra sista. De hade då medverkat i
600-700 avsnitt.
Drutten och Jena ingick i det s.k. barnblocket i Sveriges Magasin.
---------------------------------------------------------------------------
Urklippet hämtat ur Aftonbladet den 19 april 1974.
"Monarscoot" - 1957
Lill-Strimma Svedberg
Hans liv tog slut en tidig söndagsmorgon i juli 1972. Av okänd anledning kolliderade hockeyspelaren Lennart Svedberg, mot Gävleorkestern Leif Engvalls buss, och Svedberg torde ha avlidit omedelbart. Landslaget Tre Kronors och Timrås elegante hockeyback, gick bort vid endast 28 årsålder. Som barn samlade jag - som alla ungar gör - idolbilder av populära hockey och fotbollsstjärnor. Illustrationen till denna text härnere, inköptes 1971, och i samma samlarserie, fanns också målvakten "Honken" Holmqvist, Uffe Sterner och fotbollsmålvakten Ronnie Hellström. Härliga gamla klenoder alltså, som kan vara kul att plocka fram när andan faller på.
LENNART "LILL-STRIMMA" SVEDBERG (1944-1972)
LENNART "LILL-STRIMMA" SVEDBERG (1944-1972)
Bröderna Djup
I Bosse Larssons "Nygammalt" uppträdde den 7 december 1979, de tre bröderna Djup och deras systerson. Efter det, blev inget sig riktigt likt. I rask fart knöt skivbolagsbossen, Bert Karlsson dem till sitt stall. En folkparksturné gjordes, de skivinspelningar som gruppen gjorde, på skivmärket "Mariann", sålde raskt mellan 35.000-40.000 exemplar. Bröderna Djup, från Lidköping, Gunnar, Jonas, Pelle samt deras systerson Ingemar Axelsson gjorde stor succé, vart än de framträdde. Men 1987 dog Ingemar Axelsson i en drunkningsolycka. 1993 avled Pelle Djup i cancer. Bröderna Djups historia tog då ett tvärt slut. 
Den 7 december 1979 gjorde dessa gubbar
stor succé i Bosse Larssons "Nygammalt".
Men tragedin med systersonen Ingemar Ax-
elssons tragiska död, och brodern Pelles
bortgång i cancer, gjorde att brödratrion slutade
framträda.
Gruppen sålde mellan 35.000-40.000 exemplar av sina skivor.
Inspelade och utgivna på Bert Karlssons bolag "Mariann".
--------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 29 juni 1980.
Bröderna Lindqvist - med respektive
Bröderna Andreas och Daniel Lindqvist - och deras respektive..........
......Daniels tjej - Hanna t.v. och Jennie - sambo med Ante.
Hemma hos Norah
Befinner oss just nu hemma hos Norah. Och som ni kanske vet, så har det under ett par veckor pågått en tigersafari, där Norah och hennes farfar Roger ingår i jaktlaget. Hitintills har vi inte haft nån speciell jaktlycka, utan den sabeltandade tigern fortsätter att gäcka oss. Så nu funderar vi att tillkalla det lite "tyngre" artelleriet. Eftersom det ingår erfarna jägare i bekantskapskretsen, blir nästa steg att tillkalla dessa. Och om nu inte det hjälper, ja, då återstår att ringa in någon slags kommandostyrka, sjöräddning, ambulans, brandkår, polis, kustbevakning, FBI, CIA, ja, vad återstår? Som ni förstår så tar Norah och hennes farfar sitt uppdrag på blodigt allvar. Vi är väldigt fokuserade, och vi hyser gott hopp om att bringa hem den sabeltandade tigern till Hortlax. Vi hade nämligen tänkt honom som en eventuell lekkamrat till våra katter, Pelle och Sessan. Även som råttbekämpare skulle den sabeltandade tigern vara en femetta!
Medan Norahs mamma och pappa, hejar på Luleå i kvällens derby mot Skellefteå, fortsätter vi jakten ute på savannen, efter den stora "människoslickande, bajsnödiga" sabeltandade tigern. Det är alltså ett rätt så tufft jobb vi har framför oss. Framförallt med tanke på att Norah endast är 1 år och 5 månader, och hennes farfar är en man i medelåldern, med ryggproblem mm. Så ni kan ju tänka er själva. Men envisa som vi båda är....så fortsätter jakten...............
Medan Norahs mamma och pappa, hejar på Luleå i kvällens derby mot Skellefteå, fortsätter vi jakten ute på savannen, efter den stora "människoslickande, bajsnödiga" sabeltandade tigern. Det är alltså ett rätt så tufft jobb vi har framför oss. Framförallt med tanke på att Norah endast är 1 år och 5 månader, och hennes farfar är en man i medelåldern, med ryggproblem mm. Så ni kan ju tänka er själva. Men envisa som vi båda är....så fortsätter jakten...............
Tigerjakten fortsätter........
Idag när Norah kom på besök, tittar hon sin farfar stint in i ögonen och säger: "TIER" översatt på svenska betyder det kort och gott, Tiger" Och med tiger menas förstås tigerjakten. Sen så lägger hon sin lilla varma hand i min, och styr stegen mot datorrummet. Dags alltså för ett nytt äventyr med Mora Träsk och deras tigerjakt. Idag hann vi med sex tigeräventyr. Men än lyser den sabeltandade tigern med sin frånvaro. Den stora frågan är dock, kommer Norah och hennes farfar nånsin att fånga den fruktade "tiern" eller tigern, som den egentligen heter? Ja, än en gång måste jag förkunna - att tigerjakten fortsätter, så fort Norah kommer tillbaks.
-"Tiern", säger Norah, med klar adress till sin farfar.
Tillsammans med Mora Träsk har Norah och farfar återigen
varit på tigerjakt. Tyvärr kom vi tomhänta hem.
Lill-Babs 1973
Dauphine modell -59
Norrländers - Örnsköldsvik
Douglas Söderlind är namnet på en förnämlig saxofonist från Örnsköldsvik. Douglas har ett förflutet i dansbandet Norrländers, som reste runt på heltid med dansmusik i resväskan. Douglas brukar då och då titta in på min blogg, vilket jag känner mig hedrad över. Jag vet även att Douglas en gång rest runt med sångaren Gunnar Wiklund och trummisen (min 1:a trumidol) Olle Åkerfeldt. Herr Söderlind har även spelat med det på sin tid så populära Goldfingers. Så jag förstår att han har samlat på sig enormt mycket med rutin efter alla åren ute i "dansbandssvängen". Ha de´bra Douglas, och titta gärna in fler gånger. /Roger.
Orkesterns sättning: Douglas Söderlind - sång, tenorsax,
altsax. Sven-Ove Söderlind - sång, tenorsax, altsax.
Lennart Höglund - sång, dragspel, gitarr. Bo Afvander -
hammondorgel, el-piano. Roland Nordlund - sång, bas.
Stefan Kristoffersson - sång, trummor.
Samma sättning som föregående.
Norrländers 2003: Karl-Göran, Douglas, Kenneth, Roland,
Jan.
Norrländers bildades 1968. Året 2000 lades verksamheten ner.
I hela 32 år gladde man danspubliken runt om i landet. Och som
synes så var spelplanen fulltecknad.
Önskehemmet - 1958
Från en gammal möbelkatalog utgiven av - Bra Bohag - har jag hämtat dessa bilder. Året var 1958 och televisionen hade så smått börjat att göra sitt intåg. Möblerna som visas på bilderna, fanns (naturligtvis) att inhandla hos möbelaffären Bloms i Piteå. Vars VD och grundare var den färgstarke Torsten Blom.
---------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------
Roger vid sångmikrofonen - 1996
Detta med att sjunga, har aldrig varit speciellt viktigt för mig. Även om jag jämt och ständigt går omkring och nynnar allt från Ernst Rolf till Led Zeppelin. Men när jag för ganska länge sedan - 1972 - började min "musikaliska-karriär", så kom också sången in i mitt liv. I de band som jag spelat i, är det endast i två som jag har "upplåtit" min stämma, Rolf Åhmans och OPUS. Därför var det extra pirrigt och framförallt väldigt roligt, när vi i februari 1996 gick in i en studio i Sävast i Boden, för att göra en inspelning. Även om jag varit i inspelningsstudios tidigare, så var det lite annorlunda denna gång. Förut så hade min huvudsakliga syssla varit trummandet, men nu så var det både och. Men det var en jätteskön grej att göra - och finge jag bara chansen så skulle jag absolut göra om det.
På detta lite egendomliga foto, så syns herr Lindqvist både till höger
och till vänster. På den konstiga fliken som syns, så finns en av "mina"
låtar; "But I Do". De övriga var "Rosegarden", "Börja om från början"
och "Vid din sida".
På detta lite egendomliga foto, så syns herr Lindqvist både till höger
och till vänster. På den konstiga fliken som syns, så finns en av "mina"
låtar; "But I Do". De övriga var "Rosegarden", "Börja om från början"
och "Vid din sida".
Allan Lundström
"Sveriges Radio har kommit med en intressant giv för alla
jazzälskare. En gång i månaden plockar man fram en aktiv
jazzmusiker som tillsammans gör ett jazzprogram. Progra-
mmet, - Jazzbetonat - sänds en gång i månaden. Nu på sön-
dag i P3 kl. 22:00-23:00 är det en Piteåmusiker som är bas
för basset, Allan Lundström, musiklärare vid Framnäs folk-
högskolas musiklinje.
Han har spelat saxofon och har en diger meritlista inom jazzen. Har
spelat med en rad kända musiker, t ex Lasse Gullin, Putte Wickman,
Anders Burman m fl. Sedan 1965 är han Piteåbo och musiklärare,
men är med i två orkestrar från Piteå, Kjell-Bertils och Roxy-storband
och givetvis också Piteå Jazzklubb.
-Sveriges Radios programidé är kul, säger Allan Lundström. De väljer
ut en aktiv musiker ute i landet och han får sedan plocka ut några
andra musiker.
-För min del tog jag ut Lars Sjösten, piano, Sture Nordin, bas och
Petur "Island" Östlund, trummor. Vi spelade in programmet 8-9 augusti
och det sänds alltså på söndag. Vi har samsats om tio låtar Charlie Park-
er, en jazzvals, och lite annat blandat. Spelandet varvas med intervjuer.
Och där får man ju bl a göra lite reklam för Piteå".
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 22 september 1977.
Sven "Plex" eller Willi Boskovsky?
Nyårsdagen hemma i mitt föräldrahem, följde alltid ett visst mönster. Eftersom både min mor och far var morgonpigga, så spelade det ingen som helst roll när på natten man gått till sängs. Mina morgontidiga föräldrar satt vid köksbordet i den tidiga ottan för att dricka dagens första kaffe. I vår TV, som stod i en vrå i köket, sändes inga program förrän Högmässan klockan 11:00. Fastän inte mina föräldrar gick i kyrkan, så bänkade man sig ändå framför mottagaren för att kanhända få lite "ord på vägen". Och kanske att de tyckte att det var en bra start på ett nytt år. Den obligatoriska Nyårskonserten från Wien, med dirigenten Willi Boskovsky fanns också med i tv-tablån. Men vad som tycktes allra mest spännande för min far, var varken högmässa eller nån Strauss-konsert. I det fallet fick de båda uppräknade alternativen bestämt stryka på foten.
Dagen höjdpunkt var utan tvekan backhoppstävlingen från Garmisch Partenkirchen, med kommentatorn Sven "Plex" Pettersson. Hade då min far även blivit serverad äkta hederlig köttstek, med mycket sås och mängder med potatis - och även en smarrig efterrätt ja, då var pappas nyårsdag en lyckad dag. Alltså: Sven "Plex", köttstek, efterrätt och inte att förglömma, kaffe med dopp. Ett recept som skulle följa alla mina nyårsdagar så länge som jag bodde hemma. Och idag när nyårsdagen åter är här, kan jag inte låta bli att le en liten smula, när jag tänker tillbaks på min käre far och hans "nyårsdagsrutiner". Pappa vilar sedan sommaren 2005 i sin hembygdsjord på kyrkogården i sin barndomsby Hortlax. Men minnet av min idrottstokige pappa, lyser både starkt och även mycket glatt.
GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA!
TV-tablå från nyårsdagen 1967. Istället för en Strausskonsert från
Wien, så var det backhoppning och Sven "Plex" som min pappa
föredrog.
Min käre far i gungstolen därhemma, troget läsande sitt Aftonblad.
Willi Boskovsky dirigerade den traditionella nyårskonserten från Wien
i många år. Inte nån höjdare tyckte min far..........
Vad som däremot skänkte min far lite ljus i vintermörkret, var
den här mannen, Sven "Plex" Pettersson. Han kommenterade
nämligen backhoppningen från Garmisch Partenkirchen.
