Roger Lindqvist

När jag i januari 2005 blev plötsligt sjuk, så trodde jag först att det rörde sig om en vanlig influensa. Eftersom min envisa hosta aldrig tog slut, så gjordes ett besök på vår vårdcentral. Där konstaterade doktorn att det troligen rörde sig om en lunginflammation. Inför ett besök - pga andra orsaker - till reumatologen på Sunderby sjukhus, blev jag kallad till lungröntgen. På min högra lunga, syntes en okänd "knöl", som man beskrev som en förändring. I det läkarutlåtande som jag fick ta del av, så misstänkte man att förändringen var "malignmisstänkt", med andra ord; misstanke om cancer. En utredning gjordes. Jag blev inlagd på lungkliniken i Sunderbyn. En s.k. bronkoskopi gjordes. Och jag minns med en rysning, när läkaren ifråga, lutade sig över mig, där jag låg på undersökningsbritsen, och sa med sin torra stämma, och allvarliga ögon: - "Roger, du har en förändring på din lunga!". Vad det innebar, ville jag i det läget inte ens spekulera i. Men jag blev ganska så snart varse, om den brutala verklighet, som väntade mig.

In på mitt rum, kommer överläkaren Hugo Hagstad med sitt följe. -"Vi har tittat på röntgenbilderna, och det ser inte alls bra ut. Jag föreslår en omedelbar operation. Opereras, det måste du. Jag har redan ringt Thoraxkliniken i Umeå. Du får vidare instruktioner därfrån". Utan att jag hunnit öppna munnen, så hade herr överläkaren med sitt följe, redan gått bort från min säng. Kvar fanns bara en tomhet, och en uppgiven blick som jag gav till min fru. På hemresedagen, ville doktorn som utfört bronkoskopin tala med mig och min hustru. Vi satte oss ner vid ett bord i matsalen. Han tog fram sin penna, och ritade en "figur" i marginalen på en dagstidning som låg framme.
-"Om detta är din sjuka lunga, så måste vi ta bort så här mycket". -Hur menar du?", sa jag i mitt något dimmiga tillstånd. -"Ja, vi tror att det räcker, med att ta bort halva lungan". Men du måste ringa Umeå för att få lite mer "kött på benen". - "En möjlig orsak till detta", fortsatte han, "kan vara så, att du har en lungcancer". -"Är det så, då hör jag av mig!"

Fyra dagar efteråt, ringer telefonen härhemma. - "Hej Roger, det är Gadeer (min läkare) vi har ännu inte hittat nån cancer, men jag vill att du tar ett tuberkulosprov". "Och som sagt, jag ringer om vi hittar någon cancer".
Den 12 mars, ringer jag till Thorax i Umeå. - "Ja, hallå! Jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era kirurger". I den andra änden av linjen, hör jag så rösten av en kirurg, som jag har glömt namnet på, eller kanhända helt enkelt förträngt. På min fråga om min sjuka lunga får jag detta svar; -" Det räcker inte med att ta bort halva lungan. Vi måste ta bort hela. Och förresten - vad du har, är inget annat än en lungcancer, du har en elakartad tumör". Med dessa ord så avslutades samtalet. Denna mörka dag i kalla mars.

Dagen före min operation, får jag och frun ett samtal med "min" kirurg, i ett vitmålat, kliniskt och kallt rum. - " Jag och mina kollegor har studerat dina röntgenbilder. Och vi ser att det är en cancer". I samma sekund som ordet cancer så brutalt kastas mot mitt ansikte, känner jag Elisabeths hand som nuddar min. - "Imorgon tar vi bort den där knölen. Vi kan klara så många cancerfall idag, så jag tror att allt kommer att ordna sig". Samtalet är slut. Hur ska jag överleva natten? Tänker jag, och tittar på min fru. Klockan elva nästkommande förmiddag, ligger jag i min säng, på universitetssjukhuset i "Björkarnas stad". In kommer en snäll sköterska, ger mig en lugnande spruta, och sedan bär det i väg. "Ingen återvändo", tänker jag när jag hastigt rullas iväg genom oändliga korridorer, tills vi så småningom når slutdestanitionen.

Mitt huvud känns tungt och ganska så flummigt. I operationssalen sitter jag på sängkanten för att få ryggmärgsbedövning. Medan detta görs vilar jag mitt huvud mellan en sköterskas bröst. "Alltid en liten tröst i alla fall, mitt i eländet", tänker jag. Bedövningen misslyckas. En liten stund därefter, läggs bedövningsmasken över mitt ansikte. - "Roger, Roger!", hör jag en röst som säger, i mitt omtöcknande tillstånd. -"Vakna!", i dimmorna lyckas jag urskilja min frus ansikte, och jag säger genast; - "Klia min näsa!". Bredvid står en glad sköterska. Hon håller en röd pärm i sina händer. -"Hur känns det", säger hon med en honungsmjuk röst. -"Klia näsan!", upprepar jag mig igen.

Min fru lutar sig över mig. - "Roger - det var ingen cancer. Den var godartad". Och inte förrän långt därefter förstår jag innebörden, och det känns som om ett helt ton sten ramlat bort från mitt bröst. Efter cirka tio dagar, reser vi båda hemåt. Och jag kan inte med ord berätta hur lättad jag var, efter att i några månader gått med detta cancerbesked i mitt huvud. "Måste jag dö vid 47?", tänkte jag ibland i mina dystraste stunder. Och skrivandet gjorde mig både glad och förhoppningsfull, så fort inspirationen anlände. Ja, det fungerade som en bra terapi, både före som efter operationen. I dess farvatten kom texten till en av mina dikter, som fick namnet, "Den sista dagen". Handlingen kretsar om en man, som fått ett ödesdigert besked. Dikten var ett sätt att analysera både döden och livet. För tänk om..........Idag, snart fem år efteråt, sitter jag här i kretsen av de mina. Skriver som aldrig förr, och jag mår bra av detta. Livet, denna otroliga gåva, fick jag åter tll skänks, en aprildag, i en sjukhussal i Björkarnas stad.

ROGER LINDQVIST.


DEN SISTA DAGEN

I den sista morgonen
vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax
utanför.
Dess gröna bladverk
sträckte ut sina armar
som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i bersån
satt husets katt
och lät sig smekas
av den värme som solen gav

I den sista morgonen stod du
för sista gången
vid din rakspegel
dina trötta ögon
tittade sig vilset omkring
När allt var över
satt du som vanligt
med en stor kopp kaffe
och bläddrade förstrött
i morgontidningen
Ditt huvud värkte
och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din
tunna skröpliga kropp
Och i en skälvande sekund
frös allt till is
när du mindes det friska livet
från förr

Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången
på de blommor som lyste
så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla
vederfors dig
I ditt djupaste innersta
tackade du den vakande
Guden för att livet tagit sig
så skonsamma vägar för er alla
I den sista timmen smög du
din ådriga hand till din frus
varma och vänliga händer
samtidigt som du kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var
kommen
och någon ny dag skulle
aldrig mera gry

ROGER LINDQVIST