Strands Glass
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 2 maj 1958
Bilaktiebolaget ¤ Bröderna Olsson ¤ Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 2 maj 1958
Öjebybo omkom i lastbilsolycka
Rickard Jonsson
29-årige chauffören Rickard Jonsson, Öjebyn, omkom på onsdagsmorgonen vid en trafikolycka strax söder om Hudiksvall. Jonsson körde en långtradare och var på väg hem med last från Söderhamn. På en raksträcka mötte han en annan lastbil lastad med virke. Den fördes av en Söderhamnsbo i 60-årsåldern som bromsade upp för en älg som sprang över vägen. Han försökte väja för älgen med fick då sladd på bilen. Långtradaren från Piteå körde in i virkeslasten och hytten blev fullständigt söndertrasad. Föraren Rickard Jonsson omkom omedelbart.
Föraren av den andra lastbilen ligger på Hudiksvalls lasarett mycket svårt skadad.
- Det var en fruktansvärd kollision, säger polisen i Hudiksvall. Efter krocken hamnade långtradaren från Piteå i vänstra diket och lastbilen i det högra. De hamnade långt ifrån varandra. Rickard Jonsson var på väg hem med last från Söderhamn. Han hade bara kört cirka tre mil när olyckan inträffade. Långtradaren var försedd med släp. Den andra bilen var fullastad med virke. Den älg som indirekt var orsak till olyckan sprang till skogs, oskadd. Olyckan inträffade vid 6-tiden på morgonen och det var dåligt väglag. Flera andra olyckor inträffade i området under onsdagen.
Virkeslastbilen fick en sladd när föraren väjde undan för en älg. Bilen
kom på fel sida av vägbanan och Piteålastbilen rände rakt in i virkes-
lastbilens sida.
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 november 1979.
Tragisk drunkningsolycka / 1988
Bengt Otto Norlund hittades drunknad på lördagsmorgonen.
34-årige Bengt Otto Norlund från Piteå drunknade natten mot lördagen under en fisketur på Haraholmsfjärden. Norlund, som under veckoslutet vistades i sin sommarstuga i närheten, begav sig i nattens mörker ut i en öppen kanot med utombordsmotor för att lägga ut nät. Strax före klockan 03.00 larmades polis om försvinnandet. Troligen har näten trasslat in sig i utombordsmotorns propeller, varvid kanoten kapsejsat. Norlund, som enligt uppgift inte var simkunnig och som saknade flytväst, torde ha varit chanslös sedan han hamnat i det kalla vattnet.
¤ Polisbåt från Luleå
Olyckan inträffade någonstans mellan Degerberget och Degerbergsfjärden. Polisbåten från Luleå, som råkade befinna sig vid Haraholmen, och brandkårens båt deltog i sökandet efter den försvunne pitebon. Ganska snart påträffades kanoten, i närheten av sommarstugan. Någon timme därefter hittade man också den drunknade 34-åringen.
-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 oktober 1988.
PS. Bengt Norlund jobbade som mentalskötare på Furunäsets sjukhus.
Det innebar att jag då och då träffade honom när han skulle åka in med
nån av sina patienter på Piteå lasarett. Bengt var en trevlig och sympatisk
kille, som tyvärr dog alldeles på tok för ung.
Roger.
Cornelis platta "Dödsskallemärkt"? / 1970
Cornelis´nya LP med "oskyldiga" Taube-melodier har blivit en stor
försäljningssuccé. Men hans nyaste, blir den "dödsskallemärkt" av
Sveriges Radio?
Cornelis Vreeswijks senaste låt blir en typisk dödsskalle i Sveriges Radios arkiv när den kommer på skiva, spås det. Det handlar om att mor har köpt en massageapparat, därför att far är lat. Är det samma Cornelis som så framgångsrikt spelat in Taube-melodier som synes vara "förargeliga"? Ja, visst. För Cornelis är det inte första gången som hans skivor hotas att dödsskallemärkas. När skivan med "Hönan Agda" skulle passera "censurgubbarna" på radion tvekade man länge hurvida man skulle "märka" skivan eller ej. Nu är det alltså dags igen.
Cornelis har många sidor. För inte så länge sedan visades ett TV-program från Cornelis och Östen "med rösten" Warnerbrings turné i parkerna i somras. Både parkprogrammet och programmet i TV fick fina pressrosor. Cornelis har kuskat mycket i det här avlånga landet. Han har flera gånger besökt Norrbotten och sommaren 1968 när det var dags för Älvsby-mässan i Älvsbyn, så krönte han "Sommarflickan 1968".
Före TV-programmet med Östen syntes han ofta i TV. Han "nattade" med bland annat Beppe där de bytte så att säga roller. Hans husbåt sjönk. Det var i samband med lanseringen av hans låt "Jag hade en gång en båt..."Var det möjligen en PR-grej eller ren olycka? Fred Åkerström, trubaduren slår sig ihop med förra Hyland-värdinnan Berith Anserud för en turné som börjar på valborgsmässoafton och skall pågå åtminstone fem veckor framåt, kanske längre om det slår. I showen ingår även Anders Pedu från den numera nedlagda popgruppen Friends.
Fred sjunger Bellman och Taube, och Berith Mary-Hopkins-melodier och Anders Pedu låtar i Dylanstil. Fred Åkerström har varit "tyst" ett tag. Han har haft trassel med skatteministern Sträng, legat på sjukhus och elaka tungor talade om att trubaduren skulle vara slut som trubadur. Men envis har alltid Fred varit och har kommit igen. Han har spelat in en LP med bland annat Bellmanmelodier som gått bra.
-----------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 17 januari 1970.
Ann Blyth / LUX TOALETTVÅL
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HEMMETS VECKOTIDNING ¤ 1949
Från 60-talets Larry Dean, till artisten Staffan von Ego 2011
Det började hemma i Älvsbyn. Fortsatte via de lokala scenerna till de mer större engagemangen. Staffan Sundin har gått den långa och lärorika vägen inom svensk underhållning. Idag 2011 hänger den forne norrbottningen ännu kvar, nu som producent och songwriter. Att ränderna aldrig går ur är ett ordsspråk som passar bra in på Staffan Sundin. En gång blev han känd som popsångaren Larry Dean. Hans framfart lär höra om sig i spalterna, när han som gatumusikant syntes både här och där med gitarr, munspel och trumma. Det har blivit en hel del grammofonplattor genom åren. 1963 gick han in i studion med The Balubas från Örnsköldsvik. Inspelningen som gjordes i Columbias studio, anses av många förståsigpåare som en av de bästa som gjort här i landet. Bara en sån sak!
När jag först kom i kontakt med Staffan, så visste jag väldigt lite. Jo, jag visste att han var nån sorts popidol under 60-talet, men inte så värst mycket mer. Så när bad jag honom skicka lite "saker" från sin karriär, så blev jag rätt så imponerad. Sida upp och sida ner läste jag om "den där popsnubben från Älvsbyn" som hette Staffan, men kallades för Larry, och som gjort sig ett respekterat namn. Jag fortsatte att läsa, och det var synnerligen väldigt intressant. Plötsligt slog det mig att rakt framör mig serverades jag svensk pophistoria berättat av en som varit med; Staffan "Larry Dean" Sundin. Och inte nog med det. Karl´n var ju fortfarande i allra högsta grad verksam därborta i huvudstaden. Staffan var ingen kille som vilade på gamla lagrar. Ånej, han både sjunger, skriver, komponerar och producerar fortfarande.
Idag 2011 är ett av Staffan verk i final på Eurohit 40 i Europa med låten "All the way", framförd av sångerskan Anneli Forss från Falköping. Även andra låtar kommen ur Staffan och Annelis kreativa skaparhänder har hörts på Sveriges Popradio denna vår och sommar. Det är alltså bara gratulera och buga åt framgångarna.
---------------
ROGER LINDQVIST.
STAFFAN SUNDIN, en gång med artistnamnet LARRY DEAN.
Idag har Staffan bytt namn till STAFFAN von EGO. Så här lät
det när CD:n Egotrippad mansgris" släpptes i januari 2011.
Hej!
Jag har alltid skitkul i min egen lilla värld och är spektakulärt
positiv. Plötsligt kom jag på en kul idé genom att skriva och
sjunga in en låt - där min självupptagna egopersonlighet är
beskriven och har fått huvudrollen. Titeln blev naturligtvis
Egotrippad Mansgris.
Hoppas att ni som fått ta del av mitt egenkära mail - kommer
att skaka loss - dansa och sjunga till min av hjärtat skrivna
låten Egotrippad Mansgris under hela vintern och våren 2011 -
då ska den finnas tillgänglig på marknaden och nätet.
Egotrippad Mansgris kommer även att finnas i en engelsk ver-
sion med en sångerska från Stockholm på samma CD.
Håll alltså musikörat öppet under januari och hör gärna av er.
Mvh Staffan von Ego
--------------------------------------------------------------
Forts. följer...
När jag först kom i kontakt med Staffan, så visste jag väldigt lite. Jo, jag visste att han var nån sorts popidol under 60-talet, men inte så värst mycket mer. Så när bad jag honom skicka lite "saker" från sin karriär, så blev jag rätt så imponerad. Sida upp och sida ner läste jag om "den där popsnubben från Älvsbyn" som hette Staffan, men kallades för Larry, och som gjort sig ett respekterat namn. Jag fortsatte att läsa, och det var synnerligen väldigt intressant. Plötsligt slog det mig att rakt framör mig serverades jag svensk pophistoria berättat av en som varit med; Staffan "Larry Dean" Sundin. Och inte nog med det. Karl´n var ju fortfarande i allra högsta grad verksam därborta i huvudstaden. Staffan var ingen kille som vilade på gamla lagrar. Ånej, han både sjunger, skriver, komponerar och producerar fortfarande.
Idag 2011 är ett av Staffan verk i final på Eurohit 40 i Europa med låten "All the way", framförd av sångerskan Anneli Forss från Falköping. Även andra låtar kommen ur Staffan och Annelis kreativa skaparhänder har hörts på Sveriges Popradio denna vår och sommar. Det är alltså bara gratulera och buga åt framgångarna.
---------------
ROGER LINDQVIST.
STAFFAN SUNDIN, en gång med artistnamnet LARRY DEAN.
Idag har Staffan bytt namn till STAFFAN von EGO. Så här lät
det när CD:n Egotrippad mansgris" släpptes i januari 2011.
Hej!
Jag har alltid skitkul i min egen lilla värld och är spektakulärt
positiv. Plötsligt kom jag på en kul idé genom att skriva och
sjunga in en låt - där min självupptagna egopersonlighet är
beskriven och har fått huvudrollen. Titeln blev naturligtvis
Egotrippad Mansgris.
Hoppas att ni som fått ta del av mitt egenkära mail - kommer
att skaka loss - dansa och sjunga till min av hjärtat skrivna
låten Egotrippad Mansgris under hela vintern och våren 2011 -
då ska den finnas tillgänglig på marknaden och nätet.
Egotrippad Mansgris kommer även att finnas i en engelsk ver-
sion med en sångerska från Stockholm på samma CD.
Håll alltså musikörat öppet under januari och hör gärna av er.
Mvh Staffan von Ego
--------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Rosfors
Det blev vackert ute idag också, fastän jag liksom anade ugglor i mossen tidigt i morse. Men än en gång har min frukost intagits ute i det fria. Häromdagen kom idén på att åka upp till Rosfors. Idag blev det av. Vacker natur, i den gamla bruksmiljön däruppe i Sjulsmarksskogarna. Här regerade ju Piteås starke man, patron Hedqvist en gång. Ja, Rosfors bär på en sannerligen spännade historia. Naturligtvis togs det ganska mycket bilder, men just nu så bjuder jag endast på två stycken. De andra kommer kanske senare.
Rosfors bruk med anor från 1830-talet. Omkring 1895 övertogs
ägandet av patron C. A. Hedqvist.
Rosfors Herrgård. Idag finns här restaurang där en gång de stora
brukspatronerna skötte sina sysslor.
----------Flera bilder publiceras senare-------
Rosfors bruk med anor från 1830-talet. Omkring 1895 övertogs
ägandet av patron C. A. Hedqvist.
Rosfors Herrgård. Idag finns här restaurang där en gång de stora
brukspatronerna skötte sina sysslor.
----------Flera bilder publiceras senare-------
Uppskakande barndomsminnen
Visst kan livet ibland tyckas konstigt. Man upphör aldrig att förvånas. Människor föds, människor dör...och däremellan så gifter vi oss, skaffar barn kanske skiljer oss. Barn kommer till världen, kanske utan att veta så mycket om sin pappa. Nyss såg jag ett program där barn var på jakt efter sina "pusselbitar" som de tappat bort på vägen. Med pusselbitar, menar jag alltså en förälder, en bror, en syster en mamma som på något sätt "kommit bort". Att ha en fungerande barndom är inte alla förunnat. För några år sedan då vi skulle fira julafton, så berättade en av sönerna om ett möte han haft med en jämnårig kille.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
När Andreas och de andra berättade att de skulle hem till morsan och farsan, syskon och goda vänner på julmiddag, så skakade en av killarna på sitt huvud. Han var inte van att fira en traditionsenlig julhelg med de sina. Han hade upplevt så mycken kaos i sin familj med sprit, slagsmål och dramatiska scener att hans minnen var enbart svarta av sorg. Händelserna i barndomen hade fått tragiska följder. Kontakten med de nära anhöriga hade gått helt förlorad. I hans värld fanns inget utryme av adventsstjärnor som hängde i fönstren. Inte heller julskinka på middagsbordet, inga glada skratt och gemenskap. Ingen Kalle Anka klockan tre på julaftonens eftermiddag.
Barndomen hade format honom till en person vars bakgrund gjort att julens tid endast bestod av smärtsamma minnen. Inga minnen av spännande paket under granen, som far i huset hämtat någon kall vintermorgon i en skog. Allt som han hade var vetskapen om julhögtider av fylla, misshandel och tjutande polissiréner. Ja, så snett kan det också gå. Alla har vi ett ansvar. Alla vi levande som har barn och familjer. Det känns deprimerande att behöva lyssna till en sån här berättelse direkt ur levande livet. De flesta utav oss har våra viktiga pusselbitar kvar - eller har haft. Föräldrar som man minns i ett ljust skimmer. Ju äldre jag blivit desto mer har tankarna börjat kretsa just om dessa människor som aldrig fick chansen till en stabil grund. Jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men nu är det som det är.
Roger.
Amazing Grace
AMAZING GRACE är namnet på bandet på den här singeln som kom 1969, på skivmärket "Round Up". Orkestern har jag aldrig hört talas om. Vet ingenting om dem. Så är det någon som vet, så berätta gärna...
------------------------------------------
Jag - en upptäckare...
Man behöver inte gå så värst långt i omgivningen, för att hitta saker som bara ligger och väntar på att få upptäckas. Men det beror ju alldeles på hur pass granskande ögon man har. Pippi Långstrump var en sakletare. Detsamma gäller också mig. Jag tycker om att "gå-på-tur" på olika ställen och spännande platser. Jag gillar helt enkelt att upptäcka. Idag har jag också "upptäckt". Inga revolutionerande saker, utan mest vardagliga ting. Men det är inte heller fy skam.
Bakom vårt vindsfönster i vår gamla stuga, hade jag mitt pojkrum.
Det var däruppe jag satt bakom trummorna och drömde drömmar om
framtiden. I bland så hördes dunket från trummorna ut över hela kvar-
teret. Det hände att jag satt upp emot 8 timmar i sträck och bankade
och slog.
Idag står min gamla D-drums kvar som ett minne över åren med
dansbandet OPUS. De här trummorna använde jag i studion när vi
kompade Kjell Andersson på en av hans inspelningar. Men jag gillade
aldrig de digitala trummorna, akustiska ska det va´.
Vad är nu det här då, kanske någon frågar. Jo, en vanlig svensk-
tillverkad trapp. Mitt personbästa i att ta sig från rummet på vindan
och ner till köksbordet, låg på några ynka sekunder. Det gick så fort
att min far brukade säga till mig att ta det lugnt.
- De låter som om de kommer en elefant nerför trappen brukade
han säga, när jag rusade på som allra mest. Den höga farten berodde
ibland på att morsan hade ropat att det var matdags och när matdoften
letade sig upp till mitt rum då var det bara att fort som bara den "ta
trappen" i tre steg. Å vips, så satt jag där vid de välluktande grytorna. Det
var då som pappa fällde kommentaren.
Våran katt Sessan fullkomligt älskar det gamla huset. Hon brukar smita
in ibland, och kan spendera hela nätter i en skön madrass på vinden.
Häromdagen när hon kom nertrippande från vindsrummet, frågade hon
om hotellfrukosten var serverad. Jovisst, sa jag. Gå bara in i köket så
kan fröken Sessan ta del av vår fräscha frukostbuffé. Hon är just nu vår
enda hotellgäst, och kommer nog också så att förbli. Sveriges enda katt
med eget hus på vischan. Jo, hon ligger rejält efter med hyran, men vi
har inte hjärta att kräva henne på pengar. Hon har varit arbetslös sedan
sommaren 2003.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad i det vackra vädret. Men
jag blir en smula eftertänksam när jag hela tiden blir påmind om att
jag fyllt de femtio plus. Säg mig, vad har jag gjort för ont när väg-
verket hela tiden bankar in i min skalle hur gammal jag är?
På motsatta sidan av vägen, brukade man stå och vänta på bussen.
Det var 60-tal, det var grusväg och mina farföräldrar bodde till vänster
alldeles i hörnet. Farmor brukade be de väntande att komma in i stugan
när det var kallt ute. Då bjöd hon på kaffe och bullar medan farfar satt
vid bordet och läste Piteå-Tidningen.
Till höger om hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Där lämnade
traktens bönder sina mjölkkrus som mjölkbilen sedan kom och hämtade.
På mjölkbordet satt vi barn, Per, Anders, Roger N. Roger L. Kurt, Ingrid,
Agneta, Elisabet, Torgny m. fl. och drack vår "Sunkist" med sugrör, eller
en flaska "Merry" som vi köpte i den närliggande butiken. En av de bön-
der som kom med mjölk, var Viktor Nilsson. Han hade i regel ett krus
som han balanserade rätt så tjusigt på cykelstången.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST legitimerad sakletare, upptäckare & filosof.
Bakom vårt vindsfönster i vår gamla stuga, hade jag mitt pojkrum.
Det var däruppe jag satt bakom trummorna och drömde drömmar om
framtiden. I bland så hördes dunket från trummorna ut över hela kvar-
teret. Det hände att jag satt upp emot 8 timmar i sträck och bankade
och slog.
Idag står min gamla D-drums kvar som ett minne över åren med
dansbandet OPUS. De här trummorna använde jag i studion när vi
kompade Kjell Andersson på en av hans inspelningar. Men jag gillade
aldrig de digitala trummorna, akustiska ska det va´.
Vad är nu det här då, kanske någon frågar. Jo, en vanlig svensk-
tillverkad trapp. Mitt personbästa i att ta sig från rummet på vindan
och ner till köksbordet, låg på några ynka sekunder. Det gick så fort
att min far brukade säga till mig att ta det lugnt.
- De låter som om de kommer en elefant nerför trappen brukade
han säga, när jag rusade på som allra mest. Den höga farten berodde
ibland på att morsan hade ropat att det var matdags och när matdoften
letade sig upp till mitt rum då var det bara att fort som bara den "ta
trappen" i tre steg. Å vips, så satt jag där vid de välluktande grytorna. Det
var då som pappa fällde kommentaren.
Våran katt Sessan fullkomligt älskar det gamla huset. Hon brukar smita
in ibland, och kan spendera hela nätter i en skön madrass på vinden.
Häromdagen när hon kom nertrippande från vindsrummet, frågade hon
om hotellfrukosten var serverad. Jovisst, sa jag. Gå bara in i köket så
kan fröken Sessan ta del av vår fräscha frukostbuffé. Hon är just nu vår
enda hotellgäst, och kommer nog också så att förbli. Sveriges enda katt
med eget hus på vischan. Jo, hon ligger rejält efter med hyran, men vi
har inte hjärta att kräva henne på pengar. Hon har varit arbetslös sedan
sommaren 2003.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad i det vackra vädret. Men
jag blir en smula eftertänksam när jag hela tiden blir påmind om att
jag fyllt de femtio plus. Säg mig, vad har jag gjort för ont när väg-
verket hela tiden bankar in i min skalle hur gammal jag är?
På motsatta sidan av vägen, brukade man stå och vänta på bussen.
Det var 60-tal, det var grusväg och mina farföräldrar bodde till vänster
alldeles i hörnet. Farmor brukade be de väntande att komma in i stugan
när det var kallt ute. Då bjöd hon på kaffe och bullar medan farfar satt
vid bordet och läste Piteå-Tidningen.
Till höger om hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Där lämnade
traktens bönder sina mjölkkrus som mjölkbilen sedan kom och hämtade.
På mjölkbordet satt vi barn, Per, Anders, Roger N. Roger L. Kurt, Ingrid,
Agneta, Elisabet, Torgny m. fl. och drack vår "Sunkist" med sugrör, eller
en flaska "Merry" som vi köpte i den närliggande butiken. En av de bön-
der som kom med mjölk, var Viktor Nilsson. Han hade i regel ett krus
som han balanserade rätt så tjusigt på cykelstången.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST legitimerad sakletare, upptäckare & filosof.
Kungliga Dramatiska Teatern
År 1988 fyllde Dramaten 200 år. Lagom till jubiléet så utgavs boken "Kungliga Dramatiska Teatern 1788-1988". Författarna till jubileumsboken var Elisabeth Sörenson och Erik Näslund. Som jag nämnt i tidigare inlägg, så fastnade jag för teaterns uttryckssätt redan i tidig ålder. Så även med filmen. Min mor bär skulden till allt detta, vilket jag ältat om vid ett flertal tillfällen. Nu kanske någon tror, att den där Lindqvist, springer på teater så fort han bara hinner. Inget är mer fel än så. Jag går tyvärr aldrig på teater. Jag önskar att det vore så, men nej. Jag sitter istället framför TV:n när det drar ihop sig, och om föreställningen är av intresse förstås.
Jag önskar också att jag vid något tillfälle kunde ta del av det som erbjuds på Dramaten. Jag har varit i huvudstaden flera gånger, jag har suttit på trappan till Dramaten, jag har promenerat förbi sommaren 1987, och höll nästan på att kollidera med advokaten Henning Sjöström. Om nu det skall vara något att skryta om? Ja, jag har faktiskt mött Carl Billquist på Hötorget, och fick mig en pytteliten pratstund med honom. Och när jag kom tillbaka till hustrun och barnen, så sa Elisabeth: - Hur tordes du prata med honom?
Hemma i bokhyllan står jubileumsboken. Jag har läst den några gånger. Tycker att sånt är intressant. Jag gillar kultur, har nästan alltid gjort så, och kommer förmodligen att gilla det till min död. Vad är då teater? Ja, kanske att Lars Forssells text passar in som en förklaring:
"Lyssna, tungus därborta
som ändå inte tror på fantasin och Sagan:
jag är diktad!
Ser du, tungus, det är teaterns väsen
att skaka liv i drömmarna som sover i ett skådespel,
de börjar röra sig som dimman över kärret,
de lösgör sig från pappret...ser du, tungus...
nu fick de ansikten, där fick de armar,
hjärta som klappar...hopp! där fick de känslor!
Nu kom passionen till! Nu kom besvikelsen!
Och där kom skrattet! Där kom sorgen! Där...
konflikten, hatet, kärleken och döden!
Ja, de där drömmarna
som dansar omkring pennan eller skrivmaskinen
som dimman dansar över kärret,
här står de, gråter, skrattar de
och precis som vi, tungus, precis som vi!
Det är teatern".
---------------------------------------
Lars Forssell.
Jubileumsåret 1988. Dramaten fyller 200 år. På bokens omslag ses
några av vår tids mest hyllade aktörer. Bl. a Jarl Kulle, Anita Björk,
Jan Malmsjö, Sif Ruud, Ingvar Kjellsson, Jan-Olof Strandberg, Sven
Lindberg, Birgitta Vahlberg, Ulf Johansson.
----------------------------------------------------------
Jag önskar också att jag vid något tillfälle kunde ta del av det som erbjuds på Dramaten. Jag har varit i huvudstaden flera gånger, jag har suttit på trappan till Dramaten, jag har promenerat förbi sommaren 1987, och höll nästan på att kollidera med advokaten Henning Sjöström. Om nu det skall vara något att skryta om? Ja, jag har faktiskt mött Carl Billquist på Hötorget, och fick mig en pytteliten pratstund med honom. Och när jag kom tillbaka till hustrun och barnen, så sa Elisabeth: - Hur tordes du prata med honom?
Hemma i bokhyllan står jubileumsboken. Jag har läst den några gånger. Tycker att sånt är intressant. Jag gillar kultur, har nästan alltid gjort så, och kommer förmodligen att gilla det till min död. Vad är då teater? Ja, kanske att Lars Forssells text passar in som en förklaring:
"Lyssna, tungus därborta
som ändå inte tror på fantasin och Sagan:
jag är diktad!
Ser du, tungus, det är teaterns väsen
att skaka liv i drömmarna som sover i ett skådespel,
de börjar röra sig som dimman över kärret,
de lösgör sig från pappret...ser du, tungus...
nu fick de ansikten, där fick de armar,
hjärta som klappar...hopp! där fick de känslor!
Nu kom passionen till! Nu kom besvikelsen!
Och där kom skrattet! Där kom sorgen! Där...
konflikten, hatet, kärleken och döden!
Ja, de där drömmarna
som dansar omkring pennan eller skrivmaskinen
som dimman dansar över kärret,
här står de, gråter, skrattar de
och precis som vi, tungus, precis som vi!
Det är teatern".
---------------------------------------
Lars Forssell.
Jubileumsåret 1988. Dramaten fyller 200 år. På bokens omslag ses
några av vår tids mest hyllade aktörer. Bl. a Jarl Kulle, Anita Björk,
Jan Malmsjö, Sif Ruud, Ingvar Kjellsson, Jan-Olof Strandberg, Sven
Lindberg, Birgitta Vahlberg, Ulf Johansson.
----------------------------------------------------------
Dansbandet ZENITS - Växjö
ZENITS - Växjö.
¤ Bengt Samuelsson - tenor o. altsax, sång
¤ Karl-Eric Ericsson - bas
¤ Bo Johansson - gitarr, mandolin, sång
¤ Tommy Thörnqvist - trummor
¤ Christer Alldén - orgel, piano
¤ Ronny Persson - sång
-----------------------------------------------------------------------
En resa i nostalgins tecken
Igår hamnade jag återigen på ett loppis. Den här gången i Böle, strax utanför Piteå. Där bjöds den intresserade på olika sorts saker och manicker som fanns till beskådande. Men den stora behållningen den här söndagen var när jag bjöds in på en rundvandring i ett "nostalgi-garage". Paret Ewa och Peter från Svensbyn har ett stort intresse av gamla veteranare samt prylar från de svunna 1950- och 60-talet. Naturligtvis hade jag kameran med (bilderna kommer senare). När jag befann mig en meter innanför dörrarna sköljde den första varma nostalgivågen brutalt över mig. Jag var nästan tvungen att hämta andan. Vart än jag såg så dök kära gamla minnen upp i mitt bakhuvud. Och vilka minnen sen...!
För att göra allt en smula rättvisa, måste nog bilderna också komma till tals. Då först så kanske läsaren förstår hur mycket tid och arbete som de båda lagt ner för att få detta till stånd. När jag frågade Peter hur länge det tagit att samla ihop detta, så sa han ungefär tre år. Men som sagt - det kommer bilder så småningom.
/Roger.
För att göra allt en smula rättvisa, måste nog bilderna också komma till tals. Då först så kanske läsaren förstår hur mycket tid och arbete som de båda lagt ner för att få detta till stånd. När jag frågade Peter hur länge det tagit att samla ihop detta, så sa han ungefär tre år. Men som sagt - det kommer bilder så småningom.
/Roger.
Larry Dean / 1968
Återigen ett nedslag i Staffan Sundins musikaliska karriär. Den här gången har jag stannat upp vid årtalet 1968. På själva dopparedan det här året så fanns ett repotage om Staffan Sundin i Norra Västerbotten. Därifrån har jag hämtat den här artikeln:
Så här såg Staffan Sundin (alias Larry Dean) ut då han för några
veckor sedan var på grammofoninspelning i Stockholm som sångare
i Enköpingsbandet De Bästa. Nu går Staffan hemma i Boliden och vän-
tar på engagemang i någon av traktens orkestrar.
Staffan Sundin heter en sångare, som för sisådär två år sedan lämnade Skellefteå och åkte ner till Enköping. Han var kanske mer känd under sitt artistnamn, Larry Dean, vilket han använde sig av då han sjöng i The Balubas och Utmanarna. Men nu har Larry blivit Staffan igen och häromdagen kom han tillbaka till Skellefteå. Eller rättare sagt till Boliden. Han bor nämligen hos sina föräldrar i guldsamhället.
Tro nu bara inte att Staffan Sundin har legat på latsidan under de två år han varit borta. Efter ungefär ett halvt år i Enköping bildade han tillsammans med några andra grabbar ett gäng som kallade sig för De Bästa. Gänget gjorde sig ett relativt gott namn i södra Sverige - mycket kanske tack vare att man gjorde en hel massa välgörenhetsspelningar gratis på sjukhus, vårdhem etc. Under de senaste halvåret har spelningarna duggat tätt och antalet uppträdanden var inte mindre än 207.
Men så helt plötsligt, för några veckor sedan, upplöstes gruppen, den sista spelningen man gjorde var i EMI:s skivstudio i Stockholm. Den skivinspelningen var den andra för De Bästas del och det kanske kan tyckas vara en underlig ambition för ett band att sluta då man lyckats tränga sig in på den hårda grammofonmarknaden.
- Vi matchades för hårt, säger Staffan, vi hade massor med spelningar och fick in en hel del pengar men vi satsade på tok för mycket på reklam och PR. Till sist bar det sig helt enkelt inte.
Om nu De Bästas senaste skiva, "Förlåt, förlåt mig", går upp på någon lista kommer grabbarna ändå inte att börja om igen. De finns nu på var sitt håll. Hemma i Boliden går sångaren Staffan och hoppas få börja spela med något av traktens band - eller rättare sagt sjunga för det är ju det som är hans specialitet - även om han också kan hantera en del stränginstrument.
- Får jag inte engagemang i något redan befintligt gäng här uppe kommer jag själv att starta en orkester med namnet De Bästa - det namnet är nämligen ganska inkört, åtminstone i södra Sverige.
----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 24 december 1968.
Forts. följer...
Så här såg Staffan Sundin (alias Larry Dean) ut då han för några
veckor sedan var på grammofoninspelning i Stockholm som sångare
i Enköpingsbandet De Bästa. Nu går Staffan hemma i Boliden och vän-
tar på engagemang i någon av traktens orkestrar.
Staffan Sundin heter en sångare, som för sisådär två år sedan lämnade Skellefteå och åkte ner till Enköping. Han var kanske mer känd under sitt artistnamn, Larry Dean, vilket han använde sig av då han sjöng i The Balubas och Utmanarna. Men nu har Larry blivit Staffan igen och häromdagen kom han tillbaka till Skellefteå. Eller rättare sagt till Boliden. Han bor nämligen hos sina föräldrar i guldsamhället.
Tro nu bara inte att Staffan Sundin har legat på latsidan under de två år han varit borta. Efter ungefär ett halvt år i Enköping bildade han tillsammans med några andra grabbar ett gäng som kallade sig för De Bästa. Gänget gjorde sig ett relativt gott namn i södra Sverige - mycket kanske tack vare att man gjorde en hel massa välgörenhetsspelningar gratis på sjukhus, vårdhem etc. Under de senaste halvåret har spelningarna duggat tätt och antalet uppträdanden var inte mindre än 207.
Men så helt plötsligt, för några veckor sedan, upplöstes gruppen, den sista spelningen man gjorde var i EMI:s skivstudio i Stockholm. Den skivinspelningen var den andra för De Bästas del och det kanske kan tyckas vara en underlig ambition för ett band att sluta då man lyckats tränga sig in på den hårda grammofonmarknaden.
- Vi matchades för hårt, säger Staffan, vi hade massor med spelningar och fick in en hel del pengar men vi satsade på tok för mycket på reklam och PR. Till sist bar det sig helt enkelt inte.
Om nu De Bästas senaste skiva, "Förlåt, förlåt mig", går upp på någon lista kommer grabbarna ändå inte att börja om igen. De finns nu på var sitt håll. Hemma i Boliden går sångaren Staffan och hoppas få börja spela med något av traktens band - eller rättare sagt sjunga för det är ju det som är hans specialitet - även om han också kan hantera en del stränginstrument.
- Får jag inte engagemang i något redan befintligt gäng här uppe kommer jag själv att starta en orkester med namnet De Bästa - det namnet är nämligen ganska inkört, åtminstone i södra Sverige.
----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 24 december 1968.
Forts. följer...
Sol idag också...
22 grader i skuggan. Så visade temperaturmätaren på min mors balkong på eftermiddagen. Lite blåsigt kanske, men ännu finns sommaren kvar. Inget att klaga på alltså. Tvärtom!
Andreas ringde och ville ha skjuts till Långnäs. Men först fick traktorn
en dusch.
I Långnäs stod dessa två hästar och tuggade lugnt sitt hö.
En lada, en häst, en sjö, vackert eller hur?
Måndag den 29 augusti i Långnäs, Piteå, Norrbotten.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kvinnor, hur i allsin dar tänker ni? Tänker ni överhuvudtaget?
Enligt Aftonbladets nätupplaga, så har massmördaren Anders Behring Breivik börjat få kärleksbrev av kärlekskranka kvinnor. Det hela verkar hur absurt som helst. Men Behring är inte den förste som genom ett avskyvärt brott fått kvinnor att tända. Åmselemördaren Juha Valjakkala tillhör också den grupp av brottslingar som enligt många (vilseledda) damer är utrustad med vad vi i dagligt tal kallar "DET". Samma fenomen drabbade Knutby-pastorn Helge Fossmo, som blev nerlusad med brev från det motsatta könet. Fossmo gifte sig så småningom med en beundrarrinna. Samtidigt som dessa rysliga sjuka hjärnor sitter inspärrade, finns säkerligen en och annan mansperson som gärna skulle vilja ha kontakt med det motsatta könet. Det är bara ett fel, mannen ifråga är helt enkelt inte intressant i damernas ögon kanske p.g.a. att han helt enkelt är alldeles för vanlig.
Han "bara" sköter sitt jobb mellan 07.00-16.00. Tycker om att vistas ute i naturen, klär sig inte i de allra senaste modeplaggen, men är hur snäll, trevlig och hjälpsam som helst. Tycker om att se hemmalagets matcher, tar sig en öl ibland, god ekonomi samt en begynnade gubbmage - MEN...har inte "DET" i kvinnors ögon. Som man förstår jag inte ett endaste dugg. Om min fru eller sambo vore en avskyvärd brutal mördare, ja, då skulle jag springa min väg. Ja, springa var rätta ordet, jag skulle absolut inte ens vistas i hennes närhet.
Kanske är det så funtat, att de kvinnliga hjärnorna ser annorlunda ut än våra manliga? Kanske det måste till en vetenskaplig undersökning för att få lite mer konkreta svar. Men tills dess, så fortsätter jag mitt grubblande hur i allsin dar detta ens kan förekomma?
Anders Behring Breivik, en sjuk men
leende massmördare som nu börjat
få kärleksbrev i fängelset. Hur kan
det vara möjligt??????
---------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
Han "bara" sköter sitt jobb mellan 07.00-16.00. Tycker om att vistas ute i naturen, klär sig inte i de allra senaste modeplaggen, men är hur snäll, trevlig och hjälpsam som helst. Tycker om att se hemmalagets matcher, tar sig en öl ibland, god ekonomi samt en begynnade gubbmage - MEN...har inte "DET" i kvinnors ögon. Som man förstår jag inte ett endaste dugg. Om min fru eller sambo vore en avskyvärd brutal mördare, ja, då skulle jag springa min väg. Ja, springa var rätta ordet, jag skulle absolut inte ens vistas i hennes närhet.
Kanske är det så funtat, att de kvinnliga hjärnorna ser annorlunda ut än våra manliga? Kanske det måste till en vetenskaplig undersökning för att få lite mer konkreta svar. Men tills dess, så fortsätter jag mitt grubblande hur i allsin dar detta ens kan förekomma?
Anders Behring Breivik, en sjuk men
leende massmördare som nu börjat
få kärleksbrev i fängelset. Hur kan
det vara möjligt??????
---------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
Överläkaren Robert Ivarsson - Piteå lasarett
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 17 april 1939.
HANS FOLKE ALFREDSON: Ett litet tal (i efterskott) på din födelsedag
Den 28 juni fyllde Hasse Alfredson 80 år! Och skäms på mig, för att jag inte hyllade honom den dagen. Men hyllningen kommer nu istället, fastän två månader har förflutit. Förlåt mig Hasse! Jag är ingen direkt talare, åtminstone inte inför publik, men bakom dataskärmen och tangentbordet kan jag väl så här lite sent på söndagskvällen ge dig ett eller annat uppskattande ord.
Du var en glädjespridare under en period av mitt liv när jag satt hemma i morsans och farsans kök och lekte med mina leksaksbilar. Rätt så ofta hördes både din och Tages stämma strömma ut ur vår svarta transistor på arbetsbänken. På den tiden - när radio verkligen var radio för hela svenska folket och kallades för Melodiradion - så gjorde du tillsammans med Tage de "Lindemännare" som med åren skulle komma att kallas klassiska.
Resten är historia som man så vackert brukar säga. Tyvärr så gick din vapendragare Tage bort i blomman av sin ålder, och jag tror att du efter detta aldrig riktigt mer blev densamme. Efter Tages död tonade en betydligt mer allvarligare Hasse fram. Visserligen gjorde du revy med Povel, där skrattet stod högt i tak, men ingenting var som förr. Bakom clownens glada mask, finns ju också ett allvarligt ansikte - har jag lärt mig. Så också med dig, Hasse.
Jag balanserar just nu på gränsen till det långrandiga. Jag skall alltså avsluta mitt födelsedagstal med att lyfta mitt glas, för att önska dig en god fortsättning på ditt liv. Och samtidigt tacka dig för alla muntrationer och galna tokigheter som du gett oss alla till livs. Grattis!
//Roger.
Det är sommaren 1962. Ute på Gröna Lund bjuder herrarna Hasse
Alfredson & Tage Danielsson på revyn "Gröna Hund". Bland de med-
verkande finns även profilen till vänster; Lasse O´Månsson.
I revyn föddes en klassiker; Ringaren! Jag vet inte hur många gånger
under åren (så länge som Melodiradion fanns) jag hörde denna mono-
log. Sedan följde också andra "revy-hundar" Gula Hund och Svea Hund
bl. a.
--------------------------------------------------------------------
Du var en glädjespridare under en period av mitt liv när jag satt hemma i morsans och farsans kök och lekte med mina leksaksbilar. Rätt så ofta hördes både din och Tages stämma strömma ut ur vår svarta transistor på arbetsbänken. På den tiden - när radio verkligen var radio för hela svenska folket och kallades för Melodiradion - så gjorde du tillsammans med Tage de "Lindemännare" som med åren skulle komma att kallas klassiska.
Resten är historia som man så vackert brukar säga. Tyvärr så gick din vapendragare Tage bort i blomman av sin ålder, och jag tror att du efter detta aldrig riktigt mer blev densamme. Efter Tages död tonade en betydligt mer allvarligare Hasse fram. Visserligen gjorde du revy med Povel, där skrattet stod högt i tak, men ingenting var som förr. Bakom clownens glada mask, finns ju också ett allvarligt ansikte - har jag lärt mig. Så också med dig, Hasse.
Jag balanserar just nu på gränsen till det långrandiga. Jag skall alltså avsluta mitt födelsedagstal med att lyfta mitt glas, för att önska dig en god fortsättning på ditt liv. Och samtidigt tacka dig för alla muntrationer och galna tokigheter som du gett oss alla till livs. Grattis!
//Roger.
Det är sommaren 1962. Ute på Gröna Lund bjuder herrarna Hasse
Alfredson & Tage Danielsson på revyn "Gröna Hund". Bland de med-
verkande finns även profilen till vänster; Lasse O´Månsson.
I revyn föddes en klassiker; Ringaren! Jag vet inte hur många gånger
under åren (så länge som Melodiradion fanns) jag hörde denna mono-
log. Sedan följde också andra "revy-hundar" Gula Hund och Svea Hund
bl. a.
--------------------------------------------------------------------
Danssalongen ASTORIA i Lauker
Astoria i Lauker.
Förnämliga artister och välkända orkestrar måste man ha för att få folk till en nöjestillställning. Och sedan en slående reklam för dessa, framhåller ägaren av Astoria, Lauker, Erik Eriksson. Astoria byggdes 1946 under den tid då byggnadsrestriktionerna var som strängast. Trots att byggnadsförbud utfärdades med 60.000 kronors böter då skalet var uppfört, lyckades Eriksson utverka tillstånd att färdigställa byggnaden. Sedan dess har Astoria i Lauker undan för undan gjort sig känd som en av inlandets attraktivaste danssalonger.
- Vi hade ingen samlingslokal på platsen, berättar Eriksson. Vi var ett par stycken, som kom överrens om att bygga lokalen. Min kollega drog sig emellertid ur. Jag fortsatte att utveckla planerna och så blev bygget av. Nu anordnar vi dans varje eller varannan helg under hela vintersäsongen.
Charles Helmers satte publikrekord
- Det var varken Snoddas eller Sonja Hedenbratt som lockade största publiken till Astoria. Charles Helmers dansorkester har varit bästa dragplåstret genom tiderna. Den spelade annandag jul i fjol. Då hade vi så mycket folk att det inte gick in en enda människa till. Flera busslaster var tvungna att vända för att de ej kom in.
Norrlandspremiär för Snoddas
Snoddas gjorde sitt första framträdande i övre Norrland just i Lauker. Det var Erik Eriksson, som ordnat så att han kom upp. Vid en omröstning om bästa kuplettsångerskan i Sverige segrade Alice Babs med knapp marginal över Sonja Hedenbratt. Den sistnämnda har en enda gång uppträtt i övre Norrland de senaste åren. Det var på Astoria i fjol höstas. Är det någon som hört berättas om refrängsångerskan Britt-Inger Dreilick? Hon skall uppträda på Astoria till nyår tillsammans med Åke Gerhards orkester.
Varifrån kommer publiken?
Erik Eriksson kan berätta undan för undan hur stjärnorkestrar besökt Lauker och gjort succé. Men varifrån kommer folket? Eriksson ordnar så att ungdom från andra platser kan komma till danserna i Lauker billigt. Han träffade uppgörelser med flera bussägare om att de skulle köra extraturer till danstillställningarna.
Mot en garantisumma började bussägarna köra. Någon enstaka gång från början var Eriksson tvungen att lägga mellanskillnaden till garantisumman, men nu är som regel alla bussar fullsatta. Ända från Piteåtrakten, Älvsbyn, Arvidsjaur, Moskosel, Gråträsk och Pjesker kommer busslasterna. Man trivs och har roligt. Bussresan blir naturligtvis mycket billigare än om man skulle leja droskbilar.
Inga bidrag
Det gick inte att göra danssalongen fullt klar på en gång. Eriksson har inte fått några som helst anslag varken från stat eller kommun. Allt har gjorts av egna medel. I sommar har salongen uppsnyggats ordentligt. Nu fattas bara uppmontering av ridå. Den kommer att drivas med motor och blir tip top på alla vis. Serveringslokalen är rymlig. Chokladbutiken är permanent och välfylld. Nästa sommar skall danssalongen piffas upp på utsidan och först då, åtta år efter starten, kan man tala om att Astoria är fullt färdig.
Hur har det gått i dag, frågar Erik Eriksson sin fru, kassörskan.
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 1 december 1953.
"Du å jag farfar"
Livets mystik har ännu ingen på ett hundraprocentigt sätt ännu lyckats lösa. Även om många kända och okända briljanta hjärnor försökt sig på detta genom århundrandens lopp. Att hitta livets fullständiga mening, har man också gjort seriösa ansträngningar att försöka lösa. Jag följer intressant med i det här sammanhanget, och debatten. Det är jag den förste att bekänna. För vem vet vad som kommer efteråt. D.v.s den dagen då vi skall påbörja vår resa ifrån denna världen. Religioner finns det gott om, det är bara att välja och vraka. Jag har läst böcker om människor som befunnit sig nära den gräns som vi kallar för död. Jag har tagit del av andra berättelser som handlar om vistelsen i dödsriket, och där man på intet sätt velat komma igen. För många år sedan läste jag en bok med namnet "Min glimt av evigheten", där personen ifråga varit kliniskt död flera minuter, men som lämnat sin kropp och mötts av det mest fridfullaste och bedårande som hon aldrig varit förunnad på jorden.
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
"Stjärnklart"
Några av 1940-talets mest lysande stjärnor, i en karikatyr av signaturen "Berglöw".
Överst fr. v. Sigurd Wallén, Olof Widgren, Ingrid Bergman.
Nederst fr. v. Marianne Aminoff, Hasse Ekman, Gunnar Sjöberg,
Marianne Löfgren.
------------------------------------------------------------
SOCIALDEMOKRATEN ¤ Den 11 april 1940.
Överst fr. v. Sigurd Wallén, Olof Widgren, Ingrid Bergman.
Nederst fr. v. Marianne Aminoff, Hasse Ekman, Gunnar Sjöberg,
Marianne Löfgren.
------------------------------------------------------------
SOCIALDEMOKRATEN ¤ Den 11 april 1940.
Frisksport / 1945
"LILLE FRIDOLF" i nedbantad filmversion
Dialogen i "Lilla Fridolf" diskuteras av fr. v. Elof Ahrle, Douglas Håge,
Hjördis Pettersson, Torgny Anderberg och Sigge Fürst.
- Var har du fått tag i den där skräcködlan? säger Sigge Fürst till Douglas Håge och pekar till Sif Ruud.
- Hjälp hon är ju levande, ropar Sigge och kastar sig i armarna på Elof Ahrle.
Det är ett par repliker i practical joke-avsnittet av "Lille Fridolf och jag"-filmen, som just håller på och spelas in av Nordisk Tonefilm. Mycket nattfilmning har varit förknippad med filmens producerande, då många av de medverkande skådespelarna har svårt att komma ifrån sitt ordinarie teaterjobb. Selma - Hjördis Pettersson revyar t. ex. på Folkan och Lars Ekborg har så många järn i elden att som han själv säger:
- Jag vet inte hur jag skall orka hänga ihop med nattfilmning, repetition av Peter Ustinovs pjäs där jag spelar mot Ulla Sjöblom, filmning i Stig Olins "Gäst i eget hus" och i en amerikanska gangsterfilm m.m.
Radions "Lille Fridolf" uppträder nedbantad i filmversionen. Kräftskivan är naturligtvis med liksom middagen hos chefen. En populär trio på vita duken blir säkert paret Ahrle-Fürst, som spelar Blom och Öster samt Douglas Håges Fridolf. Rune Moberg har svarat för manuset. Torgny Anderberg regisserar och Max Wilén sköter kameran. Och så hoppas man naturligtvis att filmversionen blir lika stor succé som radioversionen.
----------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 21 september 1956.
Åke Söderblom - en mångsidig artist när det begav sig...
ÅKE SÖDERBLOM är en mångsidig artist och flitigt i farten. Efter en
fin insats i Stockholms Stadsteaters "På vift i Wien" for han till Göteborg
för en månads gästspel. Där gjorde han tillsammans med Jules Sylvain
melodirevyn "Säg det i toner". Nu har han hoppat in i Nya Scalas musi-
kaliska komedi "Alltsedan Adam och Eva" som Anna-Lisa Ericsons part-
ner. Det är inte första gången de båda spelar tillsammans. De har mån-
ga och hållbara scenäktenskap bakom sig, om man då räknar med alla
filmer, revyer och operetter i vilka de spelat mot varandra. För övrigt
sågs paret nyligen i TV i "Hans majestät får vänta". Ett gammalt sträv-
samt par således.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 16 november 1961.
"Å så kommer det en gosse..." / Karl-Gerhard jubilerar - 1961
"Å så kommer det en gosse..." brukar som bekant Karl-Gerhard
sjunga. Det passar även in på honom själv trots sina 70 år som han
fyller på fredag den 14 april.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ April 1961.
ANITA LINDBLOM / 1958
ANITA med efternamnet Lindblom påstår stockholms-recensenterna
vara vår nya revyprimadonna. Hon uppträder på Scala med den nya
revyn "Skratta gärna åt oss". Och hon ser ju rätt behändig ut, eller hur?
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 3 november 1958.
Gör som Ingrid och Stig Järrel...
...pigga upp Er med Premiär-kaffe
Fru Järrel är känd för att laga gott kaffe. Hon har sina speciella
"kaffeknep" och så använder hon ett bra märkeskaffe: Premiär.
Premiär innehåller de ädlaste kaffesorter, blandade och rostade för
att tillfredsställa Er. Gör som Ingrid och Stig Järrel: Köp Premiär nästa
gång.
---------------------------------------------------------------------------
SVENSK DAMTIDNING ¤ Den 23 juni 1955.
PS. Ingrid Backlin f. 1920 var åren 1948-1960 gift med Stig Järrel (1910-1998).
I äktenskapet föddes barnen Henrik S. Järrel och Helena Åberg f. Järrel.
Ingrid Backlin hade också skådespeleriet som yrke.
/Roger.
Loppisbesök
Än så hänger den varma luften kvar, men frågan är hur länge? Besökte Badhusparken idag. Där var det Loppis som brukligt är alla lördagar under sommaren. Vid ett bord stod en man som sålde kuriosa prylar, två stycken vinyler blev resultatet. Hep Stars och Hasse Alfredsson. Mannen ifråga, som jag kom i samtal med, berättade att han varit god vän med boxningspromotorn- och Ingemar Johanssons manager Edwin Ahlqvist från Göteborg. Edwin Ahlqvist (1898-1984), var även mannen bakom Rekord Magasinet och All Sport. Mannen bakom bordet, berättade också att han hade en del bilder i sitt hem, bilder som vid nåt tillfälle publicerats i Rekord Magasinet. Det var ett arv efter vännen Edwin. Några av bilderna sålde han på loppiset.
Som ett resultat av mitt loppisbesök hamnade denna singel i min ägo.
De två låtarna som finns på plattan är "Det finns en stad" och "Sagan
om lilla Sofi".
------------------------------------------------------------------
Som ett resultat av mitt loppisbesök hamnade denna singel i min ägo.
De två låtarna som finns på plattan är "Det finns en stad" och "Sagan
om lilla Sofi".
------------------------------------------------------------------
Bloggandet inställt resten av aftonen!
Mvh R. Lindqvist. Bloggredaktör!
Nya Bergsviksbron påbörjas 1967
¤ Den här riskabla kurvan kommer bort när den nya Bergsviksbron
blir klar. Enligt planerna från Väg- och vatten ska arbetet på nya bron
sättas igång redan nästa år. Byggkostnad: Tio miljoner.
¤ Väg- och vattenbyggsstyrelsen har till kmt överlämnat förslag till flerårsplan för byggande av storbroar under perioden 1967-71. Den sammanlagda byggnadskostnaden uppgåt till 293 miljoner kronor. Det i särklass största projektet är Ölandsbron, som beräknas kosta 100 miljoner kronor och vara klar för trafik 1971. Arbetet föreslås igångsatt nästa år med en medeltilldelning av 15 miljoner kronor för det första byggåret.
Planen upptar tre broar som redan håller på att byggas, nämligen Stäketbron, som blir färdig nästa år, bron över Indalsälven vid Krokom (1968) och bron över Nordre älv (1969). Bron över Mälaren vid Nockeby och Drottningholm, kostnadsberäknad till 37 miljoner kronor och bron över Magelungen vid Ågesta (6 milj.) finns också med i flerårsplanen. Båda broarna beräknas färdiga för trafik 1970.
Övriga broar som tagits med i flerårplanen är bron över Mälaren vid Kvicksund, kostnadsberäknad till 12 miljoner kronor, färdig 1970, bron över Österdalälven vid Morastrand (6 milj. - 1969), bron över Vindelälven vid Spöland (7 milj. - 1968), bron över Pite älv vid Bergsviken (10 miljoner - 1969), bron Frösön - Östersund (20 milj. - 1971) och bron Smögen - fastlandet (6 milj. - 1971).
Fem storbroprojekt som avses bli färdiga först efter ifrågavarande femårsperiod har tagits med i planen. Det är bron över Dalälven vid Avesta (12 milj.), bron över järnvägen vid Älmhult (6 milj.), bron över Indalsälven vid Lit (10 milj.), broar inom Öckerö skärgård (20 milj.) och bron över Indalsälven vid Skeppsholmen (15 milj.).
¤ TIDIGARELÄGGNING
Att Bergsviksbron beräknas bli färdig redan 1969 betyder en tidigareläggning. Enligt vad vägdirektör Börje Åström i Luleå upplyser har man i yttrande från länsstyrelsen framhållit att med hänsyn till att Bergsviksbron ligger på E 4 och därmed begränsar denna vägs användning, så borde brobygget få mycket hög prioritet. Det förefaller som om Väg- och Vatten resonerat på samma sätt, eftersom man medgett medelstilldelning redan 1967, ett år tidigare än vad man beräknat.
Vägdirektören omtalar vidare att planeringen för bron ännu inte är helt färdig, men att man nu kommer att forcera arbetet för att så snart som möjligt kunna lägga fram en fullständig plan.
- När vi nu fått en tidigareläggning av brobygget måste vi se till att denna utnyttjas, säger vägdirektören...
¤ OFULLSTÄNDIG
Beträffande planeringen av bron över Pitsundet har Väg- och Vatten ansett att denna är allt för ofullständig för att denna bro skall kunna tagas med i planeringen. Frågan bör anstå till kommande revidering av planen, och utredningsarbetet i avvaktan härpå slutföres. Pitebygdens vägnämnd har i remiss inför den nya strobroplanen yrkat att även Pitsundsbron skulle tagas med, på grund av den stora betydelse som en bro över Pitsundet måste komma att få både ur trafik- och lokaliseringssynpunkt. Länsstyrelsen har i sitt yttrande sagt att en utredning i detta fall är mycket komplicerad och beräknas ta minst tre år, varför man inte kunnat räkna med att Pitsundsbron skulle kunna komma att påbörjas inom denna femårsplan. Med anledning av detta har man ansett att Bergsviksbron måsre anses vara den som skall prioriteras.
Bergsviksbron stod klar 1936.
Bergsviksbron 1968. / Foto: Henning Höglund.
------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 9 juli 1967.
Sångfågeln Catrin från Nybyn
Catrin Berglund 4 år.
Lilla Catrin Berglund från Nybyn tillhörde en av de agerande när husmodersföreningen i byn på söndagskvällen inför en fullsatt lokal höll julfest. Catrin som bara är 4 år gjorde succé med de visor hon framförde ackompanjerad av pappa Harry på dragspel. Applåderna ville bara inte ta slut efter hennes framträdande. Men det var inte bara Catrin som gjorde bra ifrån sig. Hela ensemblen, bestående av damer ur husmodersföreningen framförde sångnummer och sketcher med förvånansvärd säkerhet. Efter föreställningen bjöds på kaffe med dopp och barnen kunde bl. a. roa sig med att meta i fiskdamm.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 december 1967.
PS. Catrin var/är dotter till dragspelaren Harry Berglund i Nybyn. Harry hade eget band under namnet John Harrys. //Roger.
Ron Henders orkester - Luleå
BINGON "DRÄPTE" MÅNGA DANSORKESTRAR
RON HENDERS började när andra "dog"
RON HENDERS består av från vänster: Roland Henriksson, Thure
Hartman, Ronald Zerpe, Sven-Olof Andersson och Roger Hartman.
Bilden är tagen i september 1969 av fotografen Rune Höglund, Piteå.
För cirka ett och ett halvt år sedan spreds den så kallade bingo-flugan som en farsot över vårt avlånga land. Alla danslokaler och många övriga allmänna platser fylldes snabbt av bingospelande människor. Följden blev naturligtvis den, att kärva tider uppstod för så gott som alla orkestrar. Många band lade av med spelandet på grund av få arrangemang. I samma veva som bingon växte till sig och orkestrarna dog opererade en trio i pitetrakten. Det var Roland Henriksson, Thure Hartman och Ronald Zerpe som lockade bröllopsgäster och personer på hippor att ta sig en svängom på dansgolvet. Plötsligt såg trion sin stora chans att bilda en riktig orkester. Sagt och gjort. Sättningen utökades med två man Sven-Olof Andersson och Roger Hartman. Bandet döptes till Ron Henders.
Man ansåg att chansen till jobb var relativt stor, då så många andra band hade lagt av. Någon arrangör ordnade ju i varje fall allmän dans. Snabbt skrev Ron Henders in sig i musikförmedlingen. Jobb började strömma in och bandet hade fullt upp. En av medlemmarna, Ronald Zerpe i Ron Henders berättar för Piteå-Tidningen:
- Alla i gänget har förvärvsarbete, så spelandet sysslar vi med som hobbyverksamhet. Vår publik består till största delen av mogen ungdom och repertoaren rättar vi därefter. Ett visst urval av svensktopp, evergreens och en del sydamerikanskt tror vi går bäst hem hos publiken.
NORR OM PITEÅ
Ron Henders håller mest till i områdena i övre Norrbotten. Endast en gång har de varit söder om Piteå. Då bar det av till Umeå. Annars är Ron Henders mer kända på platser som Kiruna, Gällivare, Hakkas och många andra ställen norr om Piteå. Sättningen i Ron Henders är följande:
¤ Roland Henriksson - är kapellmästare samtidigt som han sköter trummorna.
¤ Ronald Zerpe - spelar saxofon.
¤ Sven-Olof Andersson - spelar saxofon.
¤ Thure Hartman - hammondorgel.
¤ Roger Hartman - tar hand om basen. Han är förresten son till Thure Hartman.
MYCKET SÅNG
Femtio procent av Ron Henders repertoar utgörs av sång. Fyra av bandets medlemmar har nämligen begåvats med sångröst. Många gånger har orkestern diskuterat möjligheten att utöka sättningen med ytterligare en medlem. Tills vidare ligger beslutet på is då det medför för stora kostnader för gruppen. Bilen som man nu har är tillräcklig för fem personer men inte för sex. Kostnaderna för anskaffande av ny bil kan bli rätt så stora. Bandets arvode för en spelkväll ligger i dagens läge på 750 kronor. Utökar Ron Henders tvingas man höja arvodet. Detta är till nackdel för arrangörerna.
SÖKER VOKALIST
- Men får vi tag i någon vokalist som intresserar oss är det klart att vi kan tänka på saken, säger Ronald Zerpe. På Ron Henders omfattande repertoar finns inga egna låtar. Detta förklarar orkestern med att "vi har ingen avsikt att sikta in oss på Svensktoppen". Funderingar på att spela in någon skiva existerar inte heller.
SPELAR MEST PÅ SKOJ
- Skall man göra det måste man bli proffs. För att bli det återigen, måste vi helt inrikta oss på musiken, och för detta är marknaden för trång. Då är det också väsentligt att alla medlemmar i bandet kan betraktas som stjärnor inom sitt yrke, förklarar Ronald Zerpe.
- När en orkester, som vår, spelar mest för skojs skull är det viktigaste att sammanhållningen är kraftig och kamratskapen god.
INSTRUMENT FÖR 30.000
Ron Henders har satsat friskt på sin instrumentuppsättning. Nu är den värd drygt 30.000 kronor. Bara en saxofon, en liten altsax, kostar omkring 2.200 spänn. Kanske pitepubliken någon gång får bekanta sig med Ron Henders på piteåregionens dansbanor.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 24 januari 1970.
PS. Trummisen Roland Henriksson samt saxofonisten Sven-Olof "SOA" Andersson blev medlemmar i John Harrys orkester omkring 1977. Fyra år efter att jag slutat i bandet.
Resonemanget om att man måste bli proffs om man skall spela in en skiva, håller jag lite konstigt. Vi spelade in två plattor, aldrig var vi heltidsmusiker för det. Rikskändisarna Cool Candys spelade in plattor i parti och minut genom åren, de levde aldrig på musiken. Att det skulle varit dåligt med speljobb 1969-70 håller jag också lite märkligt. Den stora dansbandsvågen startade runt omkring de här åren. Rolf Åhmans startades 1967-68. I början av 1970-talet hade vi inbokade speljobb nära tre år framåt. Jag var aldrig ledig de två första åren någon helg - utom om jag blev akut sjuk.
//Roger.
RON HENDERS började när andra "dog"
RON HENDERS består av från vänster: Roland Henriksson, Thure
Hartman, Ronald Zerpe, Sven-Olof Andersson och Roger Hartman.
Bilden är tagen i september 1969 av fotografen Rune Höglund, Piteå.
För cirka ett och ett halvt år sedan spreds den så kallade bingo-flugan som en farsot över vårt avlånga land. Alla danslokaler och många övriga allmänna platser fylldes snabbt av bingospelande människor. Följden blev naturligtvis den, att kärva tider uppstod för så gott som alla orkestrar. Många band lade av med spelandet på grund av få arrangemang. I samma veva som bingon växte till sig och orkestrarna dog opererade en trio i pitetrakten. Det var Roland Henriksson, Thure Hartman och Ronald Zerpe som lockade bröllopsgäster och personer på hippor att ta sig en svängom på dansgolvet. Plötsligt såg trion sin stora chans att bilda en riktig orkester. Sagt och gjort. Sättningen utökades med två man Sven-Olof Andersson och Roger Hartman. Bandet döptes till Ron Henders.
Man ansåg att chansen till jobb var relativt stor, då så många andra band hade lagt av. Någon arrangör ordnade ju i varje fall allmän dans. Snabbt skrev Ron Henders in sig i musikförmedlingen. Jobb började strömma in och bandet hade fullt upp. En av medlemmarna, Ronald Zerpe i Ron Henders berättar för Piteå-Tidningen:
- Alla i gänget har förvärvsarbete, så spelandet sysslar vi med som hobbyverksamhet. Vår publik består till största delen av mogen ungdom och repertoaren rättar vi därefter. Ett visst urval av svensktopp, evergreens och en del sydamerikanskt tror vi går bäst hem hos publiken.
NORR OM PITEÅ
Ron Henders håller mest till i områdena i övre Norrbotten. Endast en gång har de varit söder om Piteå. Då bar det av till Umeå. Annars är Ron Henders mer kända på platser som Kiruna, Gällivare, Hakkas och många andra ställen norr om Piteå. Sättningen i Ron Henders är följande:
¤ Roland Henriksson - är kapellmästare samtidigt som han sköter trummorna.
¤ Ronald Zerpe - spelar saxofon.
¤ Sven-Olof Andersson - spelar saxofon.
¤ Thure Hartman - hammondorgel.
¤ Roger Hartman - tar hand om basen. Han är förresten son till Thure Hartman.
MYCKET SÅNG
Femtio procent av Ron Henders repertoar utgörs av sång. Fyra av bandets medlemmar har nämligen begåvats med sångröst. Många gånger har orkestern diskuterat möjligheten att utöka sättningen med ytterligare en medlem. Tills vidare ligger beslutet på is då det medför för stora kostnader för gruppen. Bilen som man nu har är tillräcklig för fem personer men inte för sex. Kostnaderna för anskaffande av ny bil kan bli rätt så stora. Bandets arvode för en spelkväll ligger i dagens läge på 750 kronor. Utökar Ron Henders tvingas man höja arvodet. Detta är till nackdel för arrangörerna.
SÖKER VOKALIST
- Men får vi tag i någon vokalist som intresserar oss är det klart att vi kan tänka på saken, säger Ronald Zerpe. På Ron Henders omfattande repertoar finns inga egna låtar. Detta förklarar orkestern med att "vi har ingen avsikt att sikta in oss på Svensktoppen". Funderingar på att spela in någon skiva existerar inte heller.
SPELAR MEST PÅ SKOJ
- Skall man göra det måste man bli proffs. För att bli det återigen, måste vi helt inrikta oss på musiken, och för detta är marknaden för trång. Då är det också väsentligt att alla medlemmar i bandet kan betraktas som stjärnor inom sitt yrke, förklarar Ronald Zerpe.
- När en orkester, som vår, spelar mest för skojs skull är det viktigaste att sammanhållningen är kraftig och kamratskapen god.
INSTRUMENT FÖR 30.000
Ron Henders har satsat friskt på sin instrumentuppsättning. Nu är den värd drygt 30.000 kronor. Bara en saxofon, en liten altsax, kostar omkring 2.200 spänn. Kanske pitepubliken någon gång får bekanta sig med Ron Henders på piteåregionens dansbanor.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 24 januari 1970.
PS. Trummisen Roland Henriksson samt saxofonisten Sven-Olof "SOA" Andersson blev medlemmar i John Harrys orkester omkring 1977. Fyra år efter att jag slutat i bandet.
Resonemanget om att man måste bli proffs om man skall spela in en skiva, håller jag lite konstigt. Vi spelade in två plattor, aldrig var vi heltidsmusiker för det. Rikskändisarna Cool Candys spelade in plattor i parti och minut genom åren, de levde aldrig på musiken. Att det skulle varit dåligt med speljobb 1969-70 håller jag också lite märkligt. Den stora dansbandsvågen startade runt omkring de här åren. Rolf Åhmans startades 1967-68. I början av 1970-talet hade vi inbokade speljobb nära tre år framåt. Jag var aldrig ledig de två första åren någon helg - utom om jag blev akut sjuk.
//Roger.
"Abborna" Benny & Frida går skilda vägar / 1981
¤ Har Abborna Benny, 35, och Frida, 36, ångrat sitt beslut att skiljas?
Senaste veckorna har det förekommit flera antydningar i den vägen. I skrivande stund har de i alla fall inte lämnat in någon skilsmässoansökan till tingsrätten. Och det har gått två månader sedan deras separation blev offentligt känd genom ett TT-telegram.
För att få klart besked ringde HÄNT upp Görel Hanser, vice VD på ABBA:s bolag Polar, en flicka som brukar ha vettiga svar på det mesta. Medlemmarna i gruppen ABBA svarar numera inte direkt på pressens frågor.
- Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Jag tror att man ännu inte hunnit med formaliteterna även om man i princip är helt överens. Pappersexercisen är inte det viktigaste. Å andra sidan hade dom ju inte så brått när dom skulle gifta sig heller...
- Men jag vet att både Anni-Frid och Benny varit mycket upptagna den senaste tiden. Inte minst med jobbet på en ny och ännu odöpt singel som kommer ut om någon månad.
------------------------------
NY KVINNA
------------------------------
TT-meddelandet i början på februari om att paret beslutat sig för att skiljas "efter moget övervägande och i bästa samförstånd", slog ner som en bomb i vida kretsar. Då hade Benny ändå redan i flera månader varit tillsammans med sin nya förälskelse, TV-scriptan Mona Nörklit, 37. För några veckor sedan flyttade paret in i en ny våning på Östermalm i Stockholm, strax intill Karlaplan. Det sägs att Benny betalade 1,3 miljoner kronor för våningen.
Benny och Anni-Frid träffades redan 1969. I oktober 1978 gifte dom sig vid ett hemligt bröllop i Lidingö kyrka. I somras gjorde paret boskillnad. D.v.s. man delade upp vem som ägde vad. Det var i samband härmed som de första skilsmässoryktena kom i svang.
Frida & Benny går skilda vägar...
------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 8 april 1981.
Ernst Rolf på China-Teatern / 1929
DAGENS NYHETER ¤ Den 4 maj 1929.
Likfynd vid Jävre-Sandön / 1943
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Onsdagen den 22 december 1943.
ARNE LAMBERTH - mannen med den gyllene trumpeten
ARNE LAMBERTH föddes den 13 oktober 1926 och avled i cancer den 21 november 1977, endast 51 år gammal. Arne Lamberth verkade under en stor del av sin karriär i Danmark. Men flyttade senare "över pölen" hem till Skåne, där han avled i en cancersjukdom 1977. Arne Lamberth kom under åren att presentera en rad instrumental-hits, bl. a. "Russian Folk Song" för vilken han 1960 tilldelades en guldskiva för över 100.000 sålda exemplar.
Idag handlade jag några vinyler. I vinylhögen som följde med mig hem, fanns Arne Lamberths EP från 1960. Med på inspelningen, förutom Arne Lamberth, fanns även "Saaby"-kören. Även ett idolkort med Lamberths autograf fanns med.
Idag handlade jag några vinyler. I vinylhögen som följde med mig hem, fanns Arne Lamberths EP från 1960. Med på inspelningen, förutom Arne Lamberth, fanns även "Saaby"-kören. Även ett idolkort med Lamberths autograf fanns med.
Sagan om den blinkerslösa staden Piteå
En gång för väldigt länge sedan, fanns en stad vid Bottenviken som hette Piteå. I Piteå var nästan alla nöjda och belåtna, nåja, vädret gjorde kanhända någon sur och tvär ibland, men bara ibland. I Piteå fanns det både små och stora vägar. Vägar som hette E 4 och mindre vägar som hette Markvägen t. ex. Över Piteå stads befolkning härskade en man vid namn Peter Roslund. Han satt i ett stort hus av tegel och bestämde. Ibland när han blev less på att bestämma, tog han sin bil och åkte till piteälven för att fiska.
Allt var ganska bra i Piteå. Varje julafton kom t.ex Jultomten på besök. Och trots sin enorma arbetsbörda, så kröp han ner i varje skorsten som fanns runt om i Pitebygden och delade ut klappar till alla som varit snälla. Piteborna levde sina liv i full harmoni, och varje sommar så åkte all Pitebor ut till Piteå Havsbad för att bada. Så som ni ser så var staden Piteå en smått idyllisk liten småstad där livet gick sin gilla gång.
MEN...bakom den fina fasaden gömde sig saker som utomstående inte trodde fanns i idyllen. I Piteå vägrade alla bilister att använda sina blinkersljus. Varje sann Pitebo använde - av gammal hävd - aldrig den där spaken som skulle visa höger repektive vänstersväng. Detta gjorde att det ibland blev kaos ute på gator och torg. Om man åkte på semester till andra städer, kanske till Växjö, Motala, Norrköping eller Haparanda såg man hur livligt de nyttjade sina blinkersljus. Ja, det blinkade så mycket så man ibland inte trodde det var sant.
Men om man då mitt i blinkandet upptäckte en bil som INTE använde sina färdriktningsljus, ja, då visste man med en gång att det var en sann Pitebo som satt bakom ratten.
När jag häromdagen åkte in till sta´n så hamnade jag bakom en drös med bilar. Det var Renault, Simca, Peugot, Volvo, Saab, Volkswagen m. fl. Och tänk, ingen använde sin blinkers. Eftersom jag är en sann Hortlaxbo, så använder jag naturligtvis min blinkers. För tänk om jag inte skulle göra det? Ja, då kanske det skulle sluta väldigt illa för mig och min stackars Volvo.
När jag kom hem satte jag mig vid mitt bord och började tänka! När jag hade tänkt i 13 minuter så fick jag en strålande idé. Jag kommer att ringa Peter Roslund (han som bestämmer i sitt tegelhus) och framföra följande förslag: Skicka ALLA Pitebor på blinkerskurs i sex veckor. Ja, okej, jag kan också följa med så ingen får för sig att jag tillhör "Besserwisser-släktet" (vilket jag absolut icke gör). Tänk, då kanske det äntligen blir lite ordning på våra vägar i den idylliska staden Piteå. Då kanske vi får samma trafikkultur som i andra städer.
-----------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST - med blinkers...
BLINKERS!!!
------------------------------------------------------
Blinkersbild: www.lastbilsgrossisten.se
Allt var ganska bra i Piteå. Varje julafton kom t.ex Jultomten på besök. Och trots sin enorma arbetsbörda, så kröp han ner i varje skorsten som fanns runt om i Pitebygden och delade ut klappar till alla som varit snälla. Piteborna levde sina liv i full harmoni, och varje sommar så åkte all Pitebor ut till Piteå Havsbad för att bada. Så som ni ser så var staden Piteå en smått idyllisk liten småstad där livet gick sin gilla gång.
MEN...bakom den fina fasaden gömde sig saker som utomstående inte trodde fanns i idyllen. I Piteå vägrade alla bilister att använda sina blinkersljus. Varje sann Pitebo använde - av gammal hävd - aldrig den där spaken som skulle visa höger repektive vänstersväng. Detta gjorde att det ibland blev kaos ute på gator och torg. Om man åkte på semester till andra städer, kanske till Växjö, Motala, Norrköping eller Haparanda såg man hur livligt de nyttjade sina blinkersljus. Ja, det blinkade så mycket så man ibland inte trodde det var sant.
Men om man då mitt i blinkandet upptäckte en bil som INTE använde sina färdriktningsljus, ja, då visste man med en gång att det var en sann Pitebo som satt bakom ratten.
När jag häromdagen åkte in till sta´n så hamnade jag bakom en drös med bilar. Det var Renault, Simca, Peugot, Volvo, Saab, Volkswagen m. fl. Och tänk, ingen använde sin blinkers. Eftersom jag är en sann Hortlaxbo, så använder jag naturligtvis min blinkers. För tänk om jag inte skulle göra det? Ja, då kanske det skulle sluta väldigt illa för mig och min stackars Volvo.
När jag kom hem satte jag mig vid mitt bord och började tänka! När jag hade tänkt i 13 minuter så fick jag en strålande idé. Jag kommer att ringa Peter Roslund (han som bestämmer i sitt tegelhus) och framföra följande förslag: Skicka ALLA Pitebor på blinkerskurs i sex veckor. Ja, okej, jag kan också följa med så ingen får för sig att jag tillhör "Besserwisser-släktet" (vilket jag absolut icke gör). Tänk, då kanske det äntligen blir lite ordning på våra vägar i den idylliska staden Piteå. Då kanske vi får samma trafikkultur som i andra städer.
-----------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST - med blinkers...
BLINKERS!!!
------------------------------------------------------
Blinkersbild: www.lastbilsgrossisten.se
"Bro-frukost med utsikt..."
Eftersom jag är en stor älskare av sommar, så brukar jag ta varje tillfälle i akt att njuta av densamma. Det innebär följande, att så länge det finns någorlunda uns av värme kvar, så njuter jag av frukosten ute på bron. Just detta gjorde jag i morse. Vädret har varit alldeles underbart, precis som jag vill ha det. Ja, jag är benägen att vidhålla att jag: John Roger Lindqvist, absolut skulle kunna tänka mig att ha sommar hela året om. Förlåt mig alla inbitna skoterägare, men tyvärr så önskar jag snön åt fanders. Och jag bävar nu inför det som komma skall. Hur skall jag överleva denna vinter?
Jo, jag har en mycket god vän som är brunbjörn. Av honom har jag blivit lovad ett ide alldeles i närheten av där jag bor. Det hör till saken att jag inte kommer att vistas där allena, ånej, min vän, brunbjörnen ni vet, skall också sova där. Kanske det blir trångt, men vad gör väl det, vi skall ju sova fram till den sista april. Då väntar korvgrillning på valborgsmässoafton. Vad bloggningen beträffar så blir det ett långt uppehåll under tiden i mitt och björnens ide.. Men lugn, bara lugn, datorn står och väntar tills jag återkommer, den 1:a maj 2012.
Frukosten denna morgon den 24 augusti 2011 avnjöts på bron. Så
länge som sommarvärmen är här, så föredrar jag att inta min frukost
ute i det fria. Som sällskap hade jag: 1 st. kaffekopp, 1 st. tallrik med
flingor och fil, 1 st. kaffetermos med kokkaffe samt en halv-vissen
blomma. Utsikten är inte som i Provence, men nära på.
Den här vackra fjärilen, som faktiskt heter Gabriella, gjorde mig också
den äran. Tyvärr så var Gabriella alltför blyg för att inleda någon slags
vettig konversation, men bara hennes blotta närvaro fyllde mig med
harmoni.
Efter intagandet av frukost, så åkte jag med min cykel till barnbarnet
Max och hans pappa Robert. Vi beslutade att åka ut på en liten cykeltur
tillsammans. Men allra först var Robert tvungen att fixa till Max´cykel-
kärra.
Innan det bar iväg så var Max tvungen att checka hjälmen. Jodå,
den var till full belåtenhet.
När allt var iordning, så bar det iväg mot farmor Bettan. Senare på
dagen så kom Norah på besök. Då gick vi ut på en skogspromenad.
Under tiden vi gick så underhöll Norah med sång hämtat från sin dagis-
repertoar. "Denna dagen ett liv" - brukade farbror Melker på Saltkråkan
säga. "Denna dagen ett liv - och med bra innehåll" - brukar farbror Roger
säga...
-----------------------------------------------------------
Foto: Farbror Melker...nja.. nu blev det fel. Roger Lindqvist (ska de´ va´).
Jo, jag har en mycket god vän som är brunbjörn. Av honom har jag blivit lovad ett ide alldeles i närheten av där jag bor. Det hör till saken att jag inte kommer att vistas där allena, ånej, min vän, brunbjörnen ni vet, skall också sova där. Kanske det blir trångt, men vad gör väl det, vi skall ju sova fram till den sista april. Då väntar korvgrillning på valborgsmässoafton. Vad bloggningen beträffar så blir det ett långt uppehåll under tiden i mitt och björnens ide.. Men lugn, bara lugn, datorn står och väntar tills jag återkommer, den 1:a maj 2012.
Frukosten denna morgon den 24 augusti 2011 avnjöts på bron. Så
länge som sommarvärmen är här, så föredrar jag att inta min frukost
ute i det fria. Som sällskap hade jag: 1 st. kaffekopp, 1 st. tallrik med
flingor och fil, 1 st. kaffetermos med kokkaffe samt en halv-vissen
blomma. Utsikten är inte som i Provence, men nära på.
Den här vackra fjärilen, som faktiskt heter Gabriella, gjorde mig också
den äran. Tyvärr så var Gabriella alltför blyg för att inleda någon slags
vettig konversation, men bara hennes blotta närvaro fyllde mig med
harmoni.
Efter intagandet av frukost, så åkte jag med min cykel till barnbarnet
Max och hans pappa Robert. Vi beslutade att åka ut på en liten cykeltur
tillsammans. Men allra först var Robert tvungen att fixa till Max´cykel-
kärra.
Innan det bar iväg så var Max tvungen att checka hjälmen. Jodå,
den var till full belåtenhet.
När allt var iordning, så bar det iväg mot farmor Bettan. Senare på
dagen så kom Norah på besök. Då gick vi ut på en skogspromenad.
Under tiden vi gick så underhöll Norah med sång hämtat från sin dagis-
repertoar. "Denna dagen ett liv" - brukade farbror Melker på Saltkråkan
säga. "Denna dagen ett liv - och med bra innehåll" - brukar farbror Roger
säga...
-----------------------------------------------------------
Foto: Farbror Melker...nja.. nu blev det fel. Roger Lindqvist (ska de´ va´).
Bilvurpa vid Bergsviksbron / 1961
Som framgår av bilden hamnade bilen i ett videsnår med nosen in-
tryckt, sedan de rensat undan räcket till bryggan ut mot kiosken, och
gjort ett hopp på några meter. Som genom ett under klarade sig för-
are och passagerare från äventyret utan skador.
En våldsam bilvurpa som dock slutade relativt lyckligt inträffade vid 16.30-tiden på söndagen på riks-13 intill Bergsviksbron, på norra sidan av älven. En personbil, förd av en yngre man från Öjebyn, råkade av någon anledning i sladd, girade till höger över vägen mot bryggan ut till kiosken vid broändan, bröt genom räckena och gjorde ett hopp på några meter ner i ett videsnår där bilen blev liggande med nosen intryckt mot marken. Såväl föraren som en passagerare klarade sig från det vådliga äventyret utan egentliga skador. Bilen blev däremot rätt illa tilltygad.
--------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 maj 1961.
"Den 29 september 1986 - 3 gr. varmt..."
Så börjar texten till en tankefundering som min pappa lämnade efter sig i sitt nattygsbord. Stilen började bli alltmer darrig, allteftersom åren gick. Så en dag när han var borta så fanns den här lappen tillsammans med många fler nedskrivna funderingar i hans efterlämnade saker.
John, den 3 september 1986.
Farsan våren 1975.
-------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
John, den 3 september 1986.
Farsan våren 1975.
-------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Harrys gubbar
Min moster Annys man hette Harry. Han jobbade på Åsells möbler i Skellefteå. Harry var en duktig konstnär som både målade och teckande. Jag minns att i deras lägenhet i Skellefteå, hängde flera tavlor som Harry gjort. Däribland en tavla föreställande Byske kyrka, som han gjort i blyerts. När Harry och Anny hälsade på oss vid ett tillfälle, fick han se mina ritblock som jag jämt hade framme på köksbordet. Han såg att jag ritade och tecknade i massor. Då bad jag honom göra en gubbe i mitt ritblock, vilket han gjorde. Han t.o.m. gjorde två gubbar som jag har kvar än i dag. Harry var född 1914 och dog 1981.
Gubbar, tecknade av Harry Lundqvist 1969. Harry både målade och
tecknade. Harry hade ytterligare en passion; att filma.
--------------------------------------------------------------
Gubbar, tecknade av Harry Lundqvist 1969. Harry både målade och
tecknade. Harry hade ytterligare en passion; att filma.
--------------------------------------------------------------
Badvädret sommaren 1960
Jodå, det fanns väder även 1960, om nu nån inte trodde det. Lika beroende av vackert sommarväder var vi då - som nu i våra dagar. Jag minns när min pappa började få fyra veckors semester. I hans ögon var det rena rama paradiset, att kunna vara hemma med familjen i flera sommarveckor och dessutom få betalt. Pappa jobbde vid denna tidpunkt på Wallboardfabriken i Piteå. Han gick skift, och gjorde så nästan fram till pensioneringen. De sista året blev han omplacerad p.g.a. dålig rygg armar och ben. Ett släktdrag kan hända, eftersom jag lider av samma sak. Somrarna i början av 1960-talet har jag inga direkta minnesbilder av. Jag var tre år gammal, alldeles för liten för att komma ihåg, men minnet har hjälpts på traven av foton och filmbilder.
Urklippet som följer, kommer från sommaren 1960. Piteå-Tidningens reporter och fotograf hade varit ute på Norrstrandsbadet i sta´n för att föreviga både badväder- och badgäster. Att döma av artikeln så verkade alla vara nöjda och belåtna. //Roger.
Norrstrandsbadet i Piteå med nöjda badgäster.
Det blev badväder igen efter en tid av mindre vrångheter från vädermakternas sida. På torsdag var det som bekant över 26 grader medan fredagen var sämre med "bara" 22,4. Folk passade på att söka sig ner till badplatserna. Cirka 3000 personer på torsdag och 2000 på fredag besökte Pite havsbad under de här 2 dagarna enligt vad innehavaren Elof Söderberg uppger. Och det är ju inte dåligt för att vara vardagar. Även om det varit bättre, säger herr Söderberg.
Även på Norrstrandsbadet i Piteå varifrån bilden är hämtad var det full rush på fredagen. Där gjorde sig det internationella inslaget sig bemärkt. Norrmännen dominerade givetvis i ganska stor utsträckning men även andra nationaliteter, t. ex. finländare, lade man märke till.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 juli 1960.
Urklippet som följer, kommer från sommaren 1960. Piteå-Tidningens reporter och fotograf hade varit ute på Norrstrandsbadet i sta´n för att föreviga både badväder- och badgäster. Att döma av artikeln så verkade alla vara nöjda och belåtna. //Roger.
Norrstrandsbadet i Piteå med nöjda badgäster.
Det blev badväder igen efter en tid av mindre vrångheter från vädermakternas sida. På torsdag var det som bekant över 26 grader medan fredagen var sämre med "bara" 22,4. Folk passade på att söka sig ner till badplatserna. Cirka 3000 personer på torsdag och 2000 på fredag besökte Pite havsbad under de här 2 dagarna enligt vad innehavaren Elof Söderberg uppger. Och det är ju inte dåligt för att vara vardagar. Även om det varit bättre, säger herr Söderberg.
Även på Norrstrandsbadet i Piteå varifrån bilden är hämtad var det full rush på fredagen. Där gjorde sig det internationella inslaget sig bemärkt. Norrmännen dominerade givetvis i ganska stor utsträckning men även andra nationaliteter, t. ex. finländare, lade man märke till.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 juli 1960.
The Balubas med Larry Dean på turné i Tyskland
Jag blickar återigen tillbaka på popbandet The Balubas och sångaren Larry Dean. Att bandet hade satt sig själva på den svenska popkartan, var nu ett faktum. Några pressröster om Balubas:
¤ Nya Norrland: "Sveriges fulaste popband hör hemma i Ö-vik".
¤ Bild-Journalen: "Skägg till tusen, Sveriges hemskaste pop-band
kommer från Örnsköldsvik".
¤ Västerbottens Folkblad: "Eldrivna popare spar in rakning".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Ö-viks pop-band nr 1 går in för
vildvuxet".
¤ Stockholms-Tidningen: "Stor pop-förvirring: Searchers utan jobb,
men på Nalen spelar The Balubas i ny style".
¤ Västernorrlands Allehanda: "Balubas hemma igen efter succé på
Nalen".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Tummen upp för Balubas för deras
succé på Nalen".
Pressröster om The Balubas i våra medier under popens årtionde. Att Balubas gjorde intryck på sin publik är väl känt. Balubas gjorde också avtryck åt eftervärlden. Bokförlaget Premium Publishing gav häromåret ut en dokumentation över artister och grupper, från 60-talet. Däribland The Balubas från Örnsköldsvik och med sångaren Larry Dean som frontfigur. Texten till presentationerna har skrivíts av inte helt okände Börje Lundberg, journalist på bl. a. Expressen. Och med stort kunnande vad gäller rock musik.
Balubas var i ganska gott sällskap på de fyra CD-plattorna. Eller vad sägs om följande medverkande:
¤ Burken Björklund ¤ Towa Carson ¤ Anita Lindblom ¤ The Vikings ¤ Sven-Ingvars ¤ Gunnar Wiklund ¤ Rock Ragge ¤ Rock Olga ¤ Little Gerhard ¤ Siw Malmkvist ¤ Sten & Stanley ¤ Lasse Holm och många många fler...
Börje Lundbergs presentation över The Balubas "Baluba Twist" låter följande:
"Gruppen från Örnsköldsvik tog sitt namn efter en av parterna i Kongokrisen 1962.
Genombrottet kom året efter med seger i Norrländska Stjärnparaden. Därpå följde
skivinspelning i en "studio" som bestod av två mikrofoner och en rullbandspelare.
Resultatet blev en EP som endast pressades i ett fåtal exemplar och därför är het
på samlarmarknaden. Låten är en omskrivning av Jerry Lee Lewis "Whole Lotta
Shakin´Goin ´On", trea på USA-listan sommaren 1957. Larry Deans rätta namn:
Staffan Sundin".
Här är medlemmarna i Balubas på väg till "mat" efter några timmars
hårt jobb i inspelningsstudion - 1964.
Under sommarturnén 1964 april - september hade Balubas endast måndagar ledigt, alltså sex engagemang i veckan, så någon ledighet i stor skala var det inte tal om. Under vintern får de ta mera lätt med jobb, en av medlemmarna har sina studier att tänka på, men i mars 1965 blir Balubas helt professionella. I december 1964 gjorde orkestern ytterligare ett besök på Nalen där de endast iförda potatissäckar gjorde sina uppträdande. Publikreaktionen blev enorm: SUCCÉ!! Återigen blev tidningarna intresserade.
Balubas drabbade Stockholm och Nalen i bara potatissäckar. Idén
blev till succé. Året var 1965.
Under detta Stockholms-besök gjorde de sin andra skiva för Columbia med två egna komponerade låtar: "Oh, how i wish" samt "Can´t you see I´m crying", som enligt expertisen är något som kommer att slå på den svenska POP-publiken. Skivan skulle komma ut i januari, men på grund av den nu rådande STIM-strejken kan det dröja till maj månad. I mitten av december fick The Balubas erbjudande från Stuttgart i Tyskland om spelning samt TV-program, vilket Balubas tackade ja till. Tidningsskriverier angående det kommande Tysklandsbesöket blev det.
Här syns Balubas i Stuttgart, Tyskland, utanför ett av de ställen de
gästspelade i januari-turnén 1965.
I januari blev det alltså Tyskland för Ö-viksgrabbarna. Det kunde inte ha gått bättre därnere för Balubas (succé). Erbjudanden haglade över dem, arrangörer från USA erbjöd dem feta summor för en månad i Amerika, Tyskland erbjöd jobb varje dag i sex månader och bra ersättning. Men som tidigare nämnts blir inte Balubas professionella förrän i mars men vet ändå inte hur de skall göra. Men medge att det är frestande, eller hur?
Glada men slutkörda vid tyska tullen på väg till gamla Sverige igen.
Snart är det dags att åka tillbaka till Tyskland igen.
------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
/Roger Lindqvist.
¤ Nya Norrland: "Sveriges fulaste popband hör hemma i Ö-vik".
¤ Bild-Journalen: "Skägg till tusen, Sveriges hemskaste pop-band
kommer från Örnsköldsvik".
¤ Västerbottens Folkblad: "Eldrivna popare spar in rakning".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Ö-viks pop-band nr 1 går in för
vildvuxet".
¤ Stockholms-Tidningen: "Stor pop-förvirring: Searchers utan jobb,
men på Nalen spelar The Balubas i ny style".
¤ Västernorrlands Allehanda: "Balubas hemma igen efter succé på
Nalen".
¤ Örnsköldsviks Allehanda: "Tummen upp för Balubas för deras
succé på Nalen".
Pressröster om The Balubas i våra medier under popens årtionde. Att Balubas gjorde intryck på sin publik är väl känt. Balubas gjorde också avtryck åt eftervärlden. Bokförlaget Premium Publishing gav häromåret ut en dokumentation över artister och grupper, från 60-talet. Däribland The Balubas från Örnsköldsvik och med sångaren Larry Dean som frontfigur. Texten till presentationerna har skrivíts av inte helt okände Börje Lundberg, journalist på bl. a. Expressen. Och med stort kunnande vad gäller rock musik.
Balubas var i ganska gott sällskap på de fyra CD-plattorna. Eller vad sägs om följande medverkande:
¤ Burken Björklund ¤ Towa Carson ¤ Anita Lindblom ¤ The Vikings ¤ Sven-Ingvars ¤ Gunnar Wiklund ¤ Rock Ragge ¤ Rock Olga ¤ Little Gerhard ¤ Siw Malmkvist ¤ Sten & Stanley ¤ Lasse Holm och många många fler...
Börje Lundbergs presentation över The Balubas "Baluba Twist" låter följande:
"Gruppen från Örnsköldsvik tog sitt namn efter en av parterna i Kongokrisen 1962.
Genombrottet kom året efter med seger i Norrländska Stjärnparaden. Därpå följde
skivinspelning i en "studio" som bestod av två mikrofoner och en rullbandspelare.
Resultatet blev en EP som endast pressades i ett fåtal exemplar och därför är het
på samlarmarknaden. Låten är en omskrivning av Jerry Lee Lewis "Whole Lotta
Shakin´Goin ´On", trea på USA-listan sommaren 1957. Larry Deans rätta namn:
Staffan Sundin".
Här är medlemmarna i Balubas på väg till "mat" efter några timmars
hårt jobb i inspelningsstudion - 1964.
Under sommarturnén 1964 april - september hade Balubas endast måndagar ledigt, alltså sex engagemang i veckan, så någon ledighet i stor skala var det inte tal om. Under vintern får de ta mera lätt med jobb, en av medlemmarna har sina studier att tänka på, men i mars 1965 blir Balubas helt professionella. I december 1964 gjorde orkestern ytterligare ett besök på Nalen där de endast iförda potatissäckar gjorde sina uppträdande. Publikreaktionen blev enorm: SUCCÉ!! Återigen blev tidningarna intresserade.
Balubas drabbade Stockholm och Nalen i bara potatissäckar. Idén
blev till succé. Året var 1965.
Under detta Stockholms-besök gjorde de sin andra skiva för Columbia med två egna komponerade låtar: "Oh, how i wish" samt "Can´t you see I´m crying", som enligt expertisen är något som kommer att slå på den svenska POP-publiken. Skivan skulle komma ut i januari, men på grund av den nu rådande STIM-strejken kan det dröja till maj månad. I mitten av december fick The Balubas erbjudande från Stuttgart i Tyskland om spelning samt TV-program, vilket Balubas tackade ja till. Tidningsskriverier angående det kommande Tysklandsbesöket blev det.
Här syns Balubas i Stuttgart, Tyskland, utanför ett av de ställen de
gästspelade i januari-turnén 1965.
I januari blev det alltså Tyskland för Ö-viksgrabbarna. Det kunde inte ha gått bättre därnere för Balubas (succé). Erbjudanden haglade över dem, arrangörer från USA erbjöd dem feta summor för en månad i Amerika, Tyskland erbjöd jobb varje dag i sex månader och bra ersättning. Men som tidigare nämnts blir inte Balubas professionella förrän i mars men vet ändå inte hur de skall göra. Men medge att det är frestande, eller hur?
Glada men slutkörda vid tyska tullen på väg till gamla Sverige igen.
Snart är det dags att åka tillbaka till Tyskland igen.
------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
/Roger Lindqvist.
Skorsten som föll åt fel håll...
Storforsskorstenen som föll åt ett galet håll...
Den nedlagda Storforssågens skorsten, 38 meter hög, enligt uppgift, fälldes i går, sedan det konstaterats att stenar börjat lossna från skorstenens översta del med den rsik för olyckor detta innebär. Gamla storforsare uppger att skorstenen uppfördes för cirka 70 år sedan men den har troligtvis sedan påbyggts. Fällningen kom att sluta en smula överraskande. Man hade huggit upp ett ordentligt hål i ena sidan av skorstenen och en man stod med släggan i högsta hugg då plötsligt jättepelaren liksom satte sig och sedan brakade omkull och hamnade på såghuset och även skadade maskinhuset, som nu användes som arkiv.
Ingen människa kom till skada - alla som stod i närheten hann sätta sig i säkerhet men skorstenens fallriktning blev inte den avsedda. En wire var fäst i skorstenens översta del och det var meningen att man med en lastbils hjälp skulle kunna dirigera skorstenens fall. Nu hann man aldrig detta utan kolossen fann för gott att välja egen fallriktning. Bilderna visar dels det ögonblick då skorstenen börjat falla och dels de skadade byggnaderna.
Skorstenen på 38 meter, föll både på såghuset, men även på det f.d.
maskinhuset som numera används som arkiv.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 10 september 1955.
PS. Både såghuset och det f.d. maskinhuset står kvar än i dag.
På den här platsen började min far som 13-14 åring att arbeta
som märkpojke. Året var 1936.
//Roger.
Filmen om Gazell Club - recension av Simon Brehm / 1953
GAZELL CLUB FILMAD -
Två av musikerna i Leif Kronlunds band som filmats i Gazell Clubs
lokaler.
Jag vill gärna passa på tillfället att rekommendera er en jazzkortfilm, som faktiskt är av god klass. Märkligast i sammanhanget kanske är att filmen är svensk. Fotograf-regissören Sten Dahlgren har gjort den, och medverkande är bl. a. Leif Kronlunds orkester, "Cacka" Israelsson, Ingrid Almkvist och Lasse Resberg.
Filmen heter Gazell Club, och har gjorts i en mycket pittoresk källarlokal i Gamla Sta´n i Stockholm. Dahlgren har lyckats fånga den ganska specielle atmosfär, som onekligen finns kvar där, och Gösta Theselius har med ett par melodier, bl. a. "Old Town Blues", lyckats falla exakt in i ramen. Dessutom förekommer en av de tre delarna i Theselius "Three without a key". Även Lasse Resberg har komponerat ett par melodier, av vilka "Six Swedes in Paris" är alldels utmärkt.
Leif Kronlunds orkester sköter sig med den äran. Lediga och trevliga i uppträdandet och musikaliskt utmärkta. Trumpetaren Arne Ryskog skall ha en eloge för sitt fina spel. Vår nye sångidol "Cacka" Israelsson sjunger alldeles förträffligt, inte bara för att vara längd- och häckskuttare. Han kommer att bli ett namn i sin genre. Musikaliskt och smakfullt utför han här en visa, som han själv gjort en helt vettig text till. Det är roligt att det finns folk som vågar sig på att försöka spela in film med jazzmusik i.
Kanske kan man få avsättning för sådana utomlands, och den reklam svensk musik härigenom får är ju ovärderlig. Sten Dahlgren skall ha tack för lovvärda initiativ i den vägen - särskilt om han även i fortsättningen (de lär komma flera liknande) kan hålla samma höga standard.
Simon Brehm.
-----------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 9 januari 1953.
Två av musikerna i Leif Kronlunds band som filmats i Gazell Clubs
lokaler.
Jag vill gärna passa på tillfället att rekommendera er en jazzkortfilm, som faktiskt är av god klass. Märkligast i sammanhanget kanske är att filmen är svensk. Fotograf-regissören Sten Dahlgren har gjort den, och medverkande är bl. a. Leif Kronlunds orkester, "Cacka" Israelsson, Ingrid Almkvist och Lasse Resberg.
Filmen heter Gazell Club, och har gjorts i en mycket pittoresk källarlokal i Gamla Sta´n i Stockholm. Dahlgren har lyckats fånga den ganska specielle atmosfär, som onekligen finns kvar där, och Gösta Theselius har med ett par melodier, bl. a. "Old Town Blues", lyckats falla exakt in i ramen. Dessutom förekommer en av de tre delarna i Theselius "Three without a key". Även Lasse Resberg har komponerat ett par melodier, av vilka "Six Swedes in Paris" är alldels utmärkt.
Leif Kronlunds orkester sköter sig med den äran. Lediga och trevliga i uppträdandet och musikaliskt utmärkta. Trumpetaren Arne Ryskog skall ha en eloge för sitt fina spel. Vår nye sångidol "Cacka" Israelsson sjunger alldeles förträffligt, inte bara för att vara längd- och häckskuttare. Han kommer att bli ett namn i sin genre. Musikaliskt och smakfullt utför han här en visa, som han själv gjort en helt vettig text till. Det är roligt att det finns folk som vågar sig på att försöka spela in film med jazzmusik i.
Kanske kan man få avsättning för sådana utomlands, och den reklam svensk musik härigenom får är ju ovärderlig. Sten Dahlgren skall ha tack för lovvärda initiativ i den vägen - särskilt om han även i fortsättningen (de lär komma flera liknande) kan hålla samma höga standard.
Simon Brehm.
-----------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 9 januari 1953.
I närbild: PER OSCARSSON / 1957
Överspänd och reklamtokig. Det var hårda ord. Men Per Oscarsson tar dem inte så allvarligt längre. Han har börjat finna sin stil och känner sig glad och harmonisk tillsammans med sin hustru Gerd i deras hem på Hisingen.
Per Oscarsson.
I fru Thalias gård fanns en gosse som ville gå sina egna vägar. Nu går jag bort, sa lille Per, och så gick han lugnt sin väg för att söka efter det som han inte kunde sträcka ut händerna efter i sin omgivning. Han är överspänd och galen, sade folk. Reklamtokig, menade tidningarna, som dock slog upp den unge mannens bravader på första sidan. För nyhetsmässig var han onekligen.
Men Per Oscarsson är varken galen eller reklamtokig, han råkar bara vara en sådan där människa som vill något med sitt liv. Det är inte tillräckligt med en karriär på scenen, menar han, man måste göra karriär som människa också. Finna sig själv för att använda ett väl begagnat uttryck.
Det där "att finna sig själv" har blivit något av en femtiotalistisk modefluga. Man måste ha komplex för att ha något inombords, man måste villa bort sig riktigt grundligt för att få uppleva triumfen av att finna sig själv. Ett uppförstorat och förfinat jag, gärna ifört islandströja - det senare för att understryka själfullheten. Men det finns som bekant undantag som bekräftar regeln. En del vill verkligen uppriktigt och ärligt få någon rätsida på problemen.
Per Oscarsson var en känslig tonåring som tog allting fruktansvärt allvarligt. Gick han in för en sak gjorde han det hundraprocentigt och reservationslöst. Så var det t.ex. med religionen, hans övertygelse fick honom som bekant att bli vapenvägrare. Men idealen ramlade. Han upptäckte det enkelriktade inom sekten, det som dömde och förkastade. Per Oscarsson sökte in på en ny linje. Han prövade ensamheten, men grubblerierna hjälpte honom inte. Av en slump kom skådespelaren att höra några kinesiska tänkespråk. Intresset var väckt och han började läsa kinesisk livsfilosofi. Detta fick honom att se på tillvaron på ett helt annat sätt, proportionerna blev rimligare, färgerna ljusare. Han började så smått resonera "vad gör det om hundra år".
Delad börda är halv börda, tycker Gerd och Per. Två skall man vara
även när man pluggar engelska.
Per Oscarssons "omvändelse" om vi får använda ett sådant uttryck började väl egentligen för fyra år sedan då han kom till Göteborgs stadsteater. Där träffade han nämligen en människa som betytt och betyder oerhört mycket för honom - mer än all världens livsfilosofi. Hon var grön teaterelev på den tiden, nu heter hon Gerd Oscarsson sedan tre år tillbaka. Gerd Oscarsson är en mycket intagande liten person. Hon har mjukhet och kvinnlig charm, de kopparröda lockarna sprakar som ett fyrverkeri. Men det finns allvar bakom den vackra fasaden. Gerd är mycket musikalisk och väl bevandrad på litteraturens område. Hon är ambitiös och begåvad i sitt yrke och så har hon fått det där till skänks av naturen som vi brukar kalla sunt förnuft. Hon är harmonisk och lojal och vill inget hellre än att hjälpa och förstå.
Gerd och Per Oscarsson bor i en trivsam vrå på Hisingen i Göteborg. Paret är mycket borta, föreställningar och repetitioner tar sin rundliga tid, men båda är rörande ense om att lägenheten skall vara ett riktigt hem och inte bara en plats där man mellanlandar emellanåt då och då. Problembarnet Per smälter förvånansvärt väl in i den ljusa, vänliga hematmosfären. Mycket av det spända och knutna i hans väsen har försvunnit och lämnat plats för en nästan blyg humor.
Han kan berätta lugnt och sakligt om sina s.k. "perioder".
- Det är väl så, menar han, att man inte får se så rysligt allvarligt på allting. Man gör gärna så när man är ung, det hör väl ungdomen till, och man har så lätt att måla allt i svart. Man gör en massa dumheter och lär sig väl litet av misstagen. Så småningom lär man sig att ta dagen litet mer som den kommer, för den skull behöver man visst inte stanna av i utvecklingen eller slöa till. Tvärtom, jag tror man skall ta vara på det goda när man har det inom räckhåll, tidsnog får man ta i tu med tråkigheterna.
- Just nu tycker jag allt är ganska skönt, fortsätter Per Oscarsson. Jag trivs bra med jobbet, känner mig mera vital och vetgirig än på mycket länge.
Vetgirigheten har bl. a. tagit sig uttryck i att skådespelaren börjat plugga engelska och fototeknik på varje ledig stund. Bådadera bör komma väl till pass då Per och hans fru tänker ta ledigt från teatern en tid och göra en långresa. Om allt går planenligt skall kosan styras till Egypten, Grekland och Italien.
----------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 15 juni 1957.
PS. Per och Gerd Oscarssons äktenskap varade mellan 1954-60.
Per Oscarsson föddes 1927 och omkom nyårshelgen 2010 i en
eldsvåda i hemmet.
Gerd Oscarsson föddes 1935 och bär nu idag efternamnet Hegnell.
Hon kan än idag vid något tillfälle ses i både TV o teatersammanhang.
//Roger.
En stund vid havet...
Max blev akut febrig i dag på sitt dagis, så efter telefonsamtal från Jannice så åkte jag och hämtade honom. Någon större fara var det inte. När jag kom så satt han på en stol och läste en saga. Han kändes varm, samt hade också en besvärande rethosta. Men det var inte värre än att han avfyrade ett stort vackert leende mot sin farfar. I dag var också första gången som Max sa: Fajfaj (Farfar!) En historisk dag alltså. Men att säga Roger, kan nog bli betydligt svårare. När Norah gav sig på ett försök att uttala mitt namn, så blev det Jågjej. Elisabeth blir mycket lättare om man säger Bettan. Vilket Norah också gjorde. Ett besök på Gläntan nere vid havet gjorde vi också, Max, farmor och farfar. Och av detta blev det några bilder.
Under åren på Furunäset så brukade vi ofta åka ner med busslaster
med patienter och skötare till Gläntan. Då ägdes Gläntan av lands-
tinget, men senare så övergick det i kommunens ägo.
Det var socioterapeuten Acke Norberg som fick idén till en plats där
patienterna kunde få en plats av lite ro och avkoppling. Gläntan blev
till verklighet 1960/61. Acke Norberg var gift med Onny Norberg f.
Lundqvist från Storfors. Onnys mor var syster till min farmor. Onny
var alltså kusin till min pappa. Acke var förutom socioterapeut, också
musiker. Han spelade trumpet i olika konstellationer. Däribland var han
med i en blåsorkester i Spanien. Eftersom paret Norberg bodde halva
året på spanska solkusten efter att de gått i pension.
Vid Gläntan finns en underbar sandstrand dit många pitebor vallfärdar
varje sommar.
De pulserande vågornas rytm, utgör ett slags magiskt inverkan på mig.
Jag stormtrivs vid havets närvaro. Jag skulle absolut kunna tänka mig
bo vid havet, om jag bara fick den möjligheten, vill säga.
Bakom molnen döljde sig en värmande sol. Dagen har med andra ord
varit väldigt skön och behaglig.
En ung kille kämpade tappert med att försöka fånga in vindarna i
sitt röda segel.
Så småningom fångades vinden upp, även om han fick kämpa därnere
i vattnet en ganska bra stund.
Och ser man på, denna man såg jag i en spegel - konstigt, han verk-
ade väldigt bekant...
I dag, måndagen den 22 augusti 2011, sa Max ordet "farfar" för allra
första gången. Som tack för detta, så bjöd vi honom på en åktur ner
till Gläntan.
Max, är en stor utforskare och nyfiken upptäckare av sin nya värld.
Han tycker om att berätta för sin omgivning om alla de fantastiska
saker som finns runt omkring. Det var nog också därför som Max bes-
tämde sig för att pilla på farfars kameralins just i fotoögonblicket. Inget
undgår honom. Han skall bli en ny Christoffer Columbus när han blir stor.
Även om Amerika redan är upptäckt, så finns det kanhända andra delar
av vår värld som bara ligger där och väntar på att upptäckas - av MAX!
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Under åren på Furunäset så brukade vi ofta åka ner med busslaster
med patienter och skötare till Gläntan. Då ägdes Gläntan av lands-
tinget, men senare så övergick det i kommunens ägo.
Det var socioterapeuten Acke Norberg som fick idén till en plats där
patienterna kunde få en plats av lite ro och avkoppling. Gläntan blev
till verklighet 1960/61. Acke Norberg var gift med Onny Norberg f.
Lundqvist från Storfors. Onnys mor var syster till min farmor. Onny
var alltså kusin till min pappa. Acke var förutom socioterapeut, också
musiker. Han spelade trumpet i olika konstellationer. Däribland var han
med i en blåsorkester i Spanien. Eftersom paret Norberg bodde halva
året på spanska solkusten efter att de gått i pension.
Vid Gläntan finns en underbar sandstrand dit många pitebor vallfärdar
varje sommar.
De pulserande vågornas rytm, utgör ett slags magiskt inverkan på mig.
Jag stormtrivs vid havets närvaro. Jag skulle absolut kunna tänka mig
bo vid havet, om jag bara fick den möjligheten, vill säga.
Bakom molnen döljde sig en värmande sol. Dagen har med andra ord
varit väldigt skön och behaglig.
En ung kille kämpade tappert med att försöka fånga in vindarna i
sitt röda segel.
Så småningom fångades vinden upp, även om han fick kämpa därnere
i vattnet en ganska bra stund.
Och ser man på, denna man såg jag i en spegel - konstigt, han verk-
ade väldigt bekant...
I dag, måndagen den 22 augusti 2011, sa Max ordet "farfar" för allra
första gången. Som tack för detta, så bjöd vi honom på en åktur ner
till Gläntan.
Max, är en stor utforskare och nyfiken upptäckare av sin nya värld.
Han tycker om att berätta för sin omgivning om alla de fantastiska
saker som finns runt omkring. Det var nog också därför som Max bes-
tämde sig för att pilla på farfars kameralins just i fotoögonblicket. Inget
undgår honom. Han skall bli en ny Christoffer Columbus när han blir stor.
Även om Amerika redan är upptäckt, så finns det kanhända andra delar
av vår värld som bara ligger där och väntar på att upptäckas - av MAX!
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bioannonser / 1944
STOCKHOLMS-TIDNINGEN ¤ Söndagen den 27 februari 1944.
Ingo & Floyd / 1959
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 25 juni 1959.
Pite-Swingers spelar upp till fettisdagsdans / 1954
Här ser vi kvartetten. De är fr. v. Rolf Hall, Gunnar Bergdahl, Henry
Åström och Arne Andersson.
Pite-Swingers, delar av gamla Roxy samt en man ur älvsby-orkestern Cupol hade på fettisdagskvällen sammanstrålat i Munksunds Folkets Hus, där de spelade på fettisdagsdansen. Nio man stark var orkestern, som förutom komp med elgitarr hade trumpet, trombone, klarinett samt två saxar - en sättning alltså som det har alla förutsättningar att kunna "låta om". Flera av orkestermedlemmarna har dock på lång tid inte suttit med i något gäng, och därför är det förklarligt att det inte allt klingade som det skulle. Men de ibland ganska svåra arrangemangen klarades överraskande fint, och särskilt de första låtarna under kvällens lopp genomfördes perfekt. Sedan blev det dock en del fel, mycket beroende på at de blåsare som inte spelat på lång tid har svårt med "ambisen".
Dessutom kan det också efter så lång tids uppehåll också vara svårt med notläsningen. Det var i alla fall ett bra försök som gjordes, och från många håll hörs också önskemål om en liknande stor orkester inom piteorten. Och varför inte? Det finns många fina grabbar som är villiga att gå med, och var finns den ledarkraft som samlar ihop dessa? Spelningar skulle det säkert bli.
En stor del av kvällen spelade endast kvartetten, d.v.s. piano, elgitarr, bas och trummor. Det lät fint om den sättningen och svängde ordentligt, vilket ju är förklarligt när Wilson-influerade Henry Åström sitter vid pianot. Gunnar Bergdahl vid trummorna drev på bra med sitt goda visparbete, men den kanske bäste i kvartetten var basisten Arne Andersson. Elgitarren Rolf Hall spelade några goda solon, men håller sig nästan för mycket i det lägre registret. Om inte upptagningen är perfekt, kan man inte urskilja mycket. Ivan Öström spelade tenorsax under några låtar, då det dock inte jumpade lika gott om orkestern. Men han verkade älska Lester Young, om man skall döma av de fraser man fick höra i hans solon.
I denna blåsorkester saknas en man - klarinettisten Birger Norberg.
Fr. v. ser vi Ivan Öström, tenorsax, Arne Lundholm, altsax, Axel Strand-
berg, trumpet och (delvis skymd av trumpeten) Bengt Wärn, trombone.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 mars 1954.
PS. Klarinettisten som omnämns i artikeln, Birger Norberg, var gift
med min fars kusin Greta f. Lundqvist från Storfors. Greta var dotter
till min farmor Hannas syster Vilma Lundqvist f. Eriksson.
Roger.
Dagen har varit god...
Vår nattgäst Max vaknade klockan 9.45! Otroligt! Så det blev en sovmorgon för farmor och farfar, tack för det Max. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag att det regnade. Men regnet förbyttes senare i strålande solsken, och en blå himmel. Gräsmattan har därför utsatts för frisering, av frisörmästare Lindqvist. Det blev stubb! Norah har också hälsat på dagen till ära. Norah och Max har busat på gräset så det stod härliga till. Dagen har alltså varit god, med andra ord.
Roger.
Roger.
Vinylgodingar
TAGES...
HEP STARS...
JERRY WILLIAMS!
-----------------------------------------
Sammanställt av vinylredaktör R. Lindqvist - Bild Journalen
Trettiosju år har förflutit, sedan...
...den där sommardagen 1974. Hemska svindlande tanke. 16 år gammal satt jag där, när svågern Henning tog den där bilden av mig bakom mitt trumset. Trummorna var så gott som nya. Dom hade jag köpt hösten 1973 medan jag ännu var med i John Harrys orkester. Mina nya efterlängtade fina Vistalite trummor av märket Ludwig. På en av mina allra första spelningar jag gjorde med Rolf Åhmans, på Spiltan i Boden. Hände det som bara INTE fick hända. Basisten i bandet trampade sönder bastrumman. Visserligen blev det bara en spricka - men oj vad det kändes i hjärtat...Hade det inte varit för skams skull så hade jag nog gett honom en riktig pärla med trumstockarna.
Bakom mina Ludwig-trummor hemma på gräsmattan 1974. 37 år
har förflutit sedan den där dagen.
Tillbaka på platsen för brottet. Då satt jag bakom trummorna, i dag
har jag bara min trumstol och trumstockar. Trummorna står inomhus.
De genomskinliga Ludwig-trummorna, sålde jag 1980.
--------------------------------------------------------------
Bakom mina Ludwig-trummor hemma på gräsmattan 1974. 37 år
har förflutit sedan den där dagen.
Tillbaka på platsen för brottet. Då satt jag bakom trummorna, i dag
har jag bara min trumstol och trumstockar. Trummorna står inomhus.
De genomskinliga Ludwig-trummorna, sålde jag 1980.
--------------------------------------------------------------
Nöjesannonser / 1954
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 3 september 1954.
The Boots & The Balubas med Larry Dean
1960-talet var popbandens årtionde. Som svampar ur jorden växte de upp, både kända som okända. Två popband som blev uppmärksammade och populära, var THE BOOTS & THE BALUBAS med LARRY DEAN, båda från Örnsköldsvik. Båda banden fick så småningom skivkontrakt, vilket vittnade om deras respektive popularitet. Två band som gick hem hos sin ungdomliga publik. De plattor som gjordes är i dag åtråvärda samlarobjekt för alla vinylälskare. I det material som Staffan Sundin skickat till mig, finns också en kopia hämtad ut Örnsköldsviks Allehanda. Artikeln handlar om de båda Ö-viksbanden, och berättar om hur skivsamlare slåss för att förhoppningsvis kunna komma över ett exemplar av dyrgriparna. //Roger.
THE BALUBAS. 3:e fr. v. Larry Dean (Staffan Sundin) som började i
bandet 1962. Staffan som ursprungligen är infödd älvsbybo, började
redan som 14-åring med sång och musik. Staffan har gått den långa
vägen inom showbusiness, och musiken, ja, den håller han på med än
i denna dag.
The Boots är dyrast, men The Balubas är bäst. I alla fall om man får tro samlarna av svensk instrumentalrock - många rankar faktiskt Gärdebylåten som en av de tio bästa inspelningarna som någonsin gjorts i landet. Bo Hörnfeldt, The Balubas gitarrist, arbetar idag som lärare i Östersund. Han har svårt att dölja sin förtjusning när han får vate att gruppens 28 år gamla single fortfarande håller. Dagarna före inspelningen fick gruppen nämligen ändra planer i all hast och resultatet blev inte alls vad som var tänkt från början.
- Dagen före skivinspelningen minns jag väl, det var på våren - 64 och vi var på plats i Columbias skivstudio i Stockholm tidigt på morgonen. Något villrådiga plockade vi upp instrumenten. En artiststrejk, som förbjöd artister att spela in musik med sång hade just brutit ut i landet, och de sånglåtar vi repat in var bara att glömma.
SNOPET
Istället bestämdes att The Balubas skulle koncentrera sig på den tänkta B-sidan, Gärdebylåten. Något snopet för sångaren Larry Dean, alias Staffan Sundin, som pluggat sångtexter förgäves och fick nöja sig med att agera påhejare. Efter fem omtagningar, som alla gjordes live i studion, godkändes resultatet och det blev lunchpaus. Gruppen hade en spelning på NK klockan 17.00, så den nya B-sidan "Rosenkyssar" spelades in i superfart.
Omslagsbilden till singeln togs förresten på NK-spelningen av en utsänd fotograf från Columbia.
- När vi sedan fick den färdiga skivan hemma i Örnsköldsvik gillade vi den inte alls. Den lät tamt och jag tror inte den sålde särskilt mycket heller. Det ramlade ju inte precis in royalties, säger Bosse.
TVÅA EFTER ZETTLERS
På hösten 1961 gjorde The Balubas sitt första framträdande på en skoldans på läroverket (Nolaskolan) i Örnsköldsvik. Kort därefter deltog bandet i en talangtävling och kvalade in på en andra plats efter umegänget The Zettlers. Året därpå hittades norrbottningen Staffan Sundin i Bjästa som blev fast sångare. Slumpen gjorde att den nyfunne medlemmen släpptes iväg till tryckeriet för att ordna med affischer. Någonstans på vägen föddes den geniala idén att lägga till några extra bokstäver, och när de färdiga affischerna vecklades ut hoppade resten av bandet till. Nu löd texten "The Balubas med popsångaren Larry Dean".
- Jag tror atta han var bra för bandet. Inte för den musikaliska utvecklingen kanske, men då det gällde att ordna spelningar. Larry, eller Staffan, var något av PR-man.
TILL TYSKLAND
En tysk som ett tag bodde i Örnsköldsvik hade lovat att ordna spelningar så fort han återvände til Stuttgart under hösten -64. De utlovade kontrakten på spelningarna dök aldrig upp, men The Balubas hade bestämt sig. Iväg skulle de, till vilket pris som helst. I samma veva kom Lasse Norberg från Överhörnäs med på orgel. Självklart ville också han lira i Tyskland, men han var yngst och hans mamma ville inte släppa iväg honom.
- En dag samlade vi ihop hela bandet och åkte ut till hans oroliga föräldrar för att försöka övertala dom. Men efter ett tag ställde jag mig nästan på deras sida, jag tyckte faktiskt synd om morsan, säger Erling.
Till sist kom de i alla fall iväg, inpackade i turnébilen, en Ford Customline -55. Väl framme i Stuttgart upptäcktes snart skälet till de uteblivna kontrakten.
- Ingen jäkel kände till The Balubas. Inga affischer var uppsatta, ingenting. Efter många om och men fick vi tag i killen som lurat dit oss. Det var nästan så att vi filéade honom, för vi hade bara pengar till ditresan. Ordnade han inte spelningar skulle vi inte kunna ta oss därifrån.
Det ordnade upp sig till slut och öviksgruppen uppträdde på krogar, klubbar och till och med en amerikansk armébas. På en dryg vecka hade ekonomin löst sig och färden gick åter hemåt. En perfekt hemresa om det inte varit för en sak - i Ullånger, nästan hemma, blev det punktering.
-----------------------------------------------------------------------
The Balubas - våren 1964 i Columbias skivstudio i Stockholm.
På grund av den artiststrejk som rådde, kunde man endast spela
in två instrumentala låtar: Gärdebylåten & Rosenkyssar.
En inspelning som av många bedömare tillhör bland de bästa som
gjorts i landet.
-------------------------------------------------------------------------
Artikeltext: Örnsköldsviks Allehanda den 8 augusti 1992.
Bildtext: Roger Lindqvist. EP-skivans bild, har jag lånat av
Douglas Söderlind i Ö-vik. Douglas, som är min bloggkompis,
var medlem i The Boots 1962-65. Douglas var saxofonist o
sångare. Douglas Söderlind har även spelat i Goldfingers från
Ö-vik. Turnerat med Little Gerhard, Cacka Israelsson o Anna-
Lena Löfgren. Douglas spelar sax i Norrländers samt i Ö-viks
storband.
//Roger.
Forts. följer...
THE BALUBAS. 3:e fr. v. Larry Dean (Staffan Sundin) som började i
bandet 1962. Staffan som ursprungligen är infödd älvsbybo, började
redan som 14-åring med sång och musik. Staffan har gått den långa
vägen inom showbusiness, och musiken, ja, den håller han på med än
i denna dag.
The Boots är dyrast, men The Balubas är bäst. I alla fall om man får tro samlarna av svensk instrumentalrock - många rankar faktiskt Gärdebylåten som en av de tio bästa inspelningarna som någonsin gjorts i landet. Bo Hörnfeldt, The Balubas gitarrist, arbetar idag som lärare i Östersund. Han har svårt att dölja sin förtjusning när han får vate att gruppens 28 år gamla single fortfarande håller. Dagarna före inspelningen fick gruppen nämligen ändra planer i all hast och resultatet blev inte alls vad som var tänkt från början.
- Dagen före skivinspelningen minns jag väl, det var på våren - 64 och vi var på plats i Columbias skivstudio i Stockholm tidigt på morgonen. Något villrådiga plockade vi upp instrumenten. En artiststrejk, som förbjöd artister att spela in musik med sång hade just brutit ut i landet, och de sånglåtar vi repat in var bara att glömma.
SNOPET
Istället bestämdes att The Balubas skulle koncentrera sig på den tänkta B-sidan, Gärdebylåten. Något snopet för sångaren Larry Dean, alias Staffan Sundin, som pluggat sångtexter förgäves och fick nöja sig med att agera påhejare. Efter fem omtagningar, som alla gjordes live i studion, godkändes resultatet och det blev lunchpaus. Gruppen hade en spelning på NK klockan 17.00, så den nya B-sidan "Rosenkyssar" spelades in i superfart.
Omslagsbilden till singeln togs förresten på NK-spelningen av en utsänd fotograf från Columbia.
- När vi sedan fick den färdiga skivan hemma i Örnsköldsvik gillade vi den inte alls. Den lät tamt och jag tror inte den sålde särskilt mycket heller. Det ramlade ju inte precis in royalties, säger Bosse.
TVÅA EFTER ZETTLERS
På hösten 1961 gjorde The Balubas sitt första framträdande på en skoldans på läroverket (Nolaskolan) i Örnsköldsvik. Kort därefter deltog bandet i en talangtävling och kvalade in på en andra plats efter umegänget The Zettlers. Året därpå hittades norrbottningen Staffan Sundin i Bjästa som blev fast sångare. Slumpen gjorde att den nyfunne medlemmen släpptes iväg till tryckeriet för att ordna med affischer. Någonstans på vägen föddes den geniala idén att lägga till några extra bokstäver, och när de färdiga affischerna vecklades ut hoppade resten av bandet till. Nu löd texten "The Balubas med popsångaren Larry Dean".
- Jag tror atta han var bra för bandet. Inte för den musikaliska utvecklingen kanske, men då det gällde att ordna spelningar. Larry, eller Staffan, var något av PR-man.
TILL TYSKLAND
En tysk som ett tag bodde i Örnsköldsvik hade lovat att ordna spelningar så fort han återvände til Stuttgart under hösten -64. De utlovade kontrakten på spelningarna dök aldrig upp, men The Balubas hade bestämt sig. Iväg skulle de, till vilket pris som helst. I samma veva kom Lasse Norberg från Överhörnäs med på orgel. Självklart ville också han lira i Tyskland, men han var yngst och hans mamma ville inte släppa iväg honom.
- En dag samlade vi ihop hela bandet och åkte ut till hans oroliga föräldrar för att försöka övertala dom. Men efter ett tag ställde jag mig nästan på deras sida, jag tyckte faktiskt synd om morsan, säger Erling.
Till sist kom de i alla fall iväg, inpackade i turnébilen, en Ford Customline -55. Väl framme i Stuttgart upptäcktes snart skälet till de uteblivna kontrakten.
- Ingen jäkel kände till The Balubas. Inga affischer var uppsatta, ingenting. Efter många om och men fick vi tag i killen som lurat dit oss. Det var nästan så att vi filéade honom, för vi hade bara pengar till ditresan. Ordnade han inte spelningar skulle vi inte kunna ta oss därifrån.
Det ordnade upp sig till slut och öviksgruppen uppträdde på krogar, klubbar och till och med en amerikansk armébas. På en dryg vecka hade ekonomin löst sig och färden gick åter hemåt. En perfekt hemresa om det inte varit för en sak - i Ullånger, nästan hemma, blev det punktering.
-----------------------------------------------------------------------
The Balubas - våren 1964 i Columbias skivstudio i Stockholm.
På grund av den artiststrejk som rådde, kunde man endast spela
in två instrumentala låtar: Gärdebylåten & Rosenkyssar.
En inspelning som av många bedömare tillhör bland de bästa som
gjorts i landet.
-------------------------------------------------------------------------
Artikeltext: Örnsköldsviks Allehanda den 8 augusti 1992.
Bildtext: Roger Lindqvist. EP-skivans bild, har jag lånat av
Douglas Söderlind i Ö-vik. Douglas, som är min bloggkompis,
var medlem i The Boots 1962-65. Douglas var saxofonist o
sångare. Douglas Söderlind har även spelat i Goldfingers från
Ö-vik. Turnerat med Little Gerhard, Cacka Israelsson o Anna-
Lena Löfgren. Douglas spelar sax i Norrländers samt i Ö-viks
storband.
//Roger.
Forts. följer...
Surströmming & Jimi Hendrix
När den sura fisken och sillen simmat vidare ner i magen, blev det musik till efterrätt. Den bestod i en stycken "Bold As Love", en låt som Jimi Hendrix en gång framförde både på platta och i konsertsammanhang med gruppen Experience. Dagen till ära i en version av Daniel & Roger Lindqvist. Nu väntar vi bara på att de feta anbuden skall trilla in. Sedan blir det resa i parkerna och på krogarna landet över. Självförtroende måsta ju varje musiker ha. Det hade i alla fall både Jimi Hendrix och Buddy Rich på sin tid. Fastän de två representerade olika genrer.
Efter surströmmingsdoften, kändes det skönt att jamma litegrann.
Bold As Love stod på repertoaren. Den nya duon som snart skall ut
på turné heter kort och gott: LINDQVIST & LINDQVIST.
-----------------------------------------------------
Foto: ELISABETH LINDQVIST - Manager.
Efter surströmmingsdoften, kändes det skönt att jamma litegrann.
Bold As Love stod på repertoaren. Den nya duon som snart skall ut
på turné heter kort och gott: LINDQVIST & LINDQVIST.
-----------------------------------------------------
Foto: ELISABETH LINDQVIST - Manager.
På jakt efter klädnypor...
Konstig rubrik, heller hur? Nu kanske någon undrar, ska den där Lindqvistpojken/gubben (välj vad ni tycker låter bäst) ut och hänga kläder under regnsvarta moln? Svaret är NEJ! Men i dag vankas det surströmming på vårt bord. Och äkta mandelpotatis direkt upptagen från landet. Den sura fisken har alltså simmat hit på Markvägen, och vill så gärna bli uppäten. Inte av mig, men av hustrun och yngste sonen, Daniel. Sonen älskar den hemska surströmmingen. Alltså gick nåt väldigt fel i min uppfostran av Danne. Han följde inte sin pappas väg, han gick åt rakt motsatt håll: Surströmmingsvägen!
Men ett bevis på att jag ändå lyckats litegrann, är att Andreas INTE eller gillar fisken, jo, jag har berättat om det tidigare, men jag ÄLSKAR att älta samma saker om-och-om-igen...
Klädnyporna ligger på plats vid köksbordet, färdiga att sätt för näsan. Det kanske blir lite svårt att andas när jag samtidigt skall äta sill och mandelpotatis, men det får jag stå ut med. Allt ska nog gå bra, bara jag inte pratar samtidigt.
Många sill-hälsningar från mej!
Roger.
Men ett bevis på att jag ändå lyckats litegrann, är att Andreas INTE eller gillar fisken, jo, jag har berättat om det tidigare, men jag ÄLSKAR att älta samma saker om-och-om-igen...
Klädnyporna ligger på plats vid köksbordet, färdiga att sätt för näsan. Det kanske blir lite svårt att andas när jag samtidigt skall äta sill och mandelpotatis, men det får jag stå ut med. Allt ska nog gå bra, bara jag inte pratar samtidigt.
Många sill-hälsningar från mej!
Roger.
John Blunds nya GPS
För ett par dagar sedan så berättade jag om missödet med John Blunds GPS. När jag så väl behövde honom och hans sömnpulver, så visade sig att på vägen till Hortlax pajade hans GPS. Och inte bara den utan även hans Trabant. Efter att ha ringt hans akutnummer: 007, jo, jag vet, men han ville ha nåt som liknade James Bonds, så gick allting åt skogen. Han blev stående i Granträskmark, av alla ställen. Och när han ville att jag skulle komma med bil och bogserlina, så backade jag ut. Jag gick och la mig i sängen istället, och si, mina ögonlock kunde inte hålla sig uppe, med resultat att jag somnade. Utan Johns sömnpulver.
Ikväll när han ringde och gjorde en liten förfrågan, så sa jag bestämt nej till ett nattligt besök. "Skit samma, sa han, jag skall ända bort till Kungliga slottet för att strö lite pulver i monarkens ögon". Han ringde nämligen på mitt nummer i afton. "Så du, Roggan, jag hade nog ändå inte hunnit förbi dej ändå".
Ja, jag kan ju förstå att konungen har lite sömnbesvär efter allt ståhej kring hans person, så hälsa honom från mej å säj att han kan ta mitt pulver också, sa jag. Förresten så räcker det nog till Silvia också. Då la John på luren! Jojo, kunglig hovleverantör av sömnpulver, jo, jag tackar jag! Kanske John Blund kan byta bort sin Trabant nu istället, och köpa sig en lite lyxigare kärra.
Go´natt!
/Roger.
Ikväll när han ringde och gjorde en liten förfrågan, så sa jag bestämt nej till ett nattligt besök. "Skit samma, sa han, jag skall ända bort till Kungliga slottet för att strö lite pulver i monarkens ögon". Han ringde nämligen på mitt nummer i afton. "Så du, Roggan, jag hade nog ändå inte hunnit förbi dej ändå".
Ja, jag kan ju förstå att konungen har lite sömnbesvär efter allt ståhej kring hans person, så hälsa honom från mej å säj att han kan ta mitt pulver också, sa jag. Förresten så räcker det nog till Silvia också. Då la John på luren! Jojo, kunglig hovleverantör av sömnpulver, jo, jag tackar jag! Kanske John Blund kan byta bort sin Trabant nu istället, och köpa sig en lite lyxigare kärra.
Go´natt!
/Roger.
Volvo-Paraden / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 19 september 1958.
Lennart Lindbloms orkester - Folkan Norrfjärden / 1965
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 13 mars 1965.
PS. Lennart Lindbloms var ett av de band som Gunnar Wiklund brukade sjunga med
innan han fick sitt genombrott. Lennart Lindbloms kom från Boden.
/Roger.
Tom Jones till Sverige / 1971
TOM JONES (Thomas Jones Woodward) såg dagens ljus den 7 juni 1940 i South-Wales. Enligt gammak Walsk tradition sjöng han i kyrkokören under sin skolgång. Det var alltså där Tom Jones fick sin första inblick i konsten att sjunga. Tillsammans med sin far och farbror, som också sjöng, kunde man sent på nätterna höra Tom Jones i unga år sjungande walska folkvisor och folksånger.
Efter att ha prövat på mängder av olika arbeten började han spela trummor. Han blev medlem i flera grupper för att slutligen bilda en egen grupp kallad The Playboys, i vilken han även började sjunga. Nu började Tom Jones personlighet att utvecklas och efter att ha framträtt på en bal blev han erbjuden att uppträda i en BBC show kallad "Donald Press Presents". Hans framträdande gick så bra att han blev erbjuden att uppträda igen. Tom Jones ambitioner att nå längre drev honom till London och där fick han sin chans.
Han upptäcktes av kompositören Gordon Mills. Kontrakt skrevs och hans första offentliga framträdande som Tom Jones i sin nuvarande form var i Swansea. Sedan dess har Tom Jones gjort framträdanden runt om i världen. TV-shower, Radio-shower, London Palladium, Ed Sullivan Show, Las Vegas - listan är lång.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 13 mars 1971.
Gyllene tider för LARRY DEAN
Så fortsätter jag min vandring i LARRY DEANS fotspår. En musikalisk resa som tycks mig spännande och uppiggande. Staffan Sundin som har haft vänligheten att skicka mig diverse material, är än still going strong. Han komponerar och producerar plattor. I dag har Staffan lämnat "Larry-Dean-tiden" för att söka sig in på lite andra spår. Staffan har precis släppt en ny CD, på skivmärket "Secret Records"under namnet: Staffan von Ego, - EGOTRIPPAD MANSGRIS. En låt som Staffan både gjort musik och text till.
Men jag för min del trampar vidare i 60- och 70-tals myllan. Vi har nu kommit fram till året 1974. Staffan Sundin (Larry Dean) uppmärksammas i medier för sin musikaliska talang, när han startar sin egen enmansorkester. Och inte nog med det. I mars 1974 görs en live-inspelning från restaurang Musikhörnan i Stockholm. På LP:n medverkar Larry Dean och Lasse Haldenberg, spexare och imitatör. Lasse Haldenberg är skådespelare som synts i några av Lasse Åbergs filmer. Han har också medverkat i "Magnetisörens femte vinter" med Rolf Lassgård. 1993 spelade han mot Gösta Ekman i Beck-filmen "Mannen på balkongen", samt i den uppmärksammde TV-serien "Mäklarna" med Kjell Bergqvist. 
Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.
Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från trakterna av Boden, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill!
Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr och kazoo eller munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek. Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en singel tillsammans med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
- Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry Dean.
LP:n "Garva loss" med Larry Dean & Lasse Haldenberg spelades in
Live på Musikhörnan i Stockholm den 1 mars 1974. Baksidetexten på
plattan låter så här:
"En kille som spelar gitarr, sjunger, spelar trumma, kazoo, tamburin och munspel, skulle det vara något märkvärdigt det? Njaa, kanske inte, men om man hittar en kille som gör allt detta samtidigt, då blir det lite mer sällsynt. Sveriges Don Partridge har han kallats, Larry Dean, hur som helst, en rolig och annorlunda platta är det, och lägger man till Lasse Haldenbergs förträffliga imitationer så är det en platta som kommer Er att "Garva loss" ordentligt".
-----------------------------------------------------------------------------
Urklippen är hämtade från: Expressen, Året Runt o GT under hösten 1974.
Även ett tack till Sladden Hultgren i Norrköping, som varit mig behjälplig
med att skicka bild på LP-konvolutet, samt även sänt mig låtarna från skivan.
TACK!
/Roger Lindqvist.
Forts. följer...
2001 - en sommar att minnas...
Sommaren 2001 var en sommar med många utflykter. Ibland åkte vi ut till olika ställen bara för att ta till vara på det vackra väder som rådde. Vissa dagar åkte mina föräldrar med på en tripp. Det var den här sommaren som vi en dag beslöt oss för att åka över mot Västerbotten. En resa som min farsa alltid tyckte lika mycket om. Om detta har jag tidigare berättat. Jag tror att han var väldigt nyfiken på hur det en gång sett ut, på dessa ställen. Då bl a i Blåfors där min farfar föddes den 9 februari 1886. Och fastän min far var född i Hortlax, så var trakterna kring Byske och Blåfors "hans" på något vis. Så en solvarm morgon packade vi in oss i pappas bil - ni vet den där kärran som hade en massa underliga ljud för sig. Det har jag också berättat om. Bilen var pappas ögonsten. Precis som alla de andra fordonen som han hade under de fyrtio år han åkte runt på vägarna.
Naturligtvis så fanns det med massa mackor, fikabröd, kaffe, saft och framförallt Röda Lacket, som var pappas snus. Utan snus, ja, då var dagen helt förstörd, enligt farsan. Färden gick mot Blåfors. Och ju närmare länsgränsen vi kom, desto mer uppsluppen blev pappa. När vi var framme, och parkerat farsans Nissan Stanza, så dröjde det inte alltför länge innan termosen var öppnad och första kaffetåren i färd att drickas. Det luktade grönt av den saftiga ängen som låg utbredd framför våra ögon.
- Där! ropade jag till min far.
- Där låg farfars hus!
Så kom pappa gående mot mig på ängen, och log sitt bredaste leende.
- Jaså, ja, det var här som han föddes då, heller hur Roger?
- Jo, han bodde ju här fram till 14-årsåldern när han fick jobb som dräng på bondgårdarna häromkring.
- Åsså körde han postdiligensen också. Han blev ju rånad på vägen mot Piteå, nångång kring 1900-talets början.
Samtalet pågick medan vi sökte oss upp mot grusvägen, och myggorna gjorde sig påminda. Sedan så tog vi oss en ny slurk kaffe och en kanelbulle som Elisabeth bakat dagen före. Barnbarnet Daniel satt med sitt saftglas och tittade på oss. Min mor och Elisabeth lyssande, och begrundade.
- De är fint här i Blåfors, sa min far, och tittade på morsan.
- Kanske vi skulle ta å flytta hit? Nåå, va säger du, Maj-Gerd?
-Jadu, John, jag tror nog att vi bor kvar hemma i Bergsviken.
Det där med att flytta, var ett skämt från hans sida. Ibland kunde han säga till oss att han och mamma skulle bosätta sig i Byske, eftersom han tyckte att det var så fint där. Men vi visste allihop att det var pappas sätt att skoja, både med oss och sig själv. Sommaren 2001, vandrade farsan återigen på de sommargröna ängarna i farfar Amandus by, Blåfors, och jag vet att han njöt av varje sekund.
Midsommarafton 2001. Mamma och pappa sitter hemma hos oss vid
ett blomsterfyllt matbord. Samma sommar vandrade pappa på de gröna
Blåfors-ängarna...en plats dit han ofta sökte sig. Där fanns livets rötter -
där hans far, Amandus, en gång såg dagens ljus, en februaridag 1886.
Pappa på den plats där farfars föräldrahem en gång låg. Ett rött litet
torp där Kalle och Lena Lindqvist bodde med sina barn: Johan, Carl-
Gustaf, Olivia, Hilda, Viktor, Amandus och Emma.
Inte så långt från Blåfors, ligger Lundfors. Där står den kvarn som
min mormorsfar, Jonas, en gång brukade.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST den 6 augusti 2001.
Naturligtvis så fanns det med massa mackor, fikabröd, kaffe, saft och framförallt Röda Lacket, som var pappas snus. Utan snus, ja, då var dagen helt förstörd, enligt farsan. Färden gick mot Blåfors. Och ju närmare länsgränsen vi kom, desto mer uppsluppen blev pappa. När vi var framme, och parkerat farsans Nissan Stanza, så dröjde det inte alltför länge innan termosen var öppnad och första kaffetåren i färd att drickas. Det luktade grönt av den saftiga ängen som låg utbredd framför våra ögon.
- Där! ropade jag till min far.
- Där låg farfars hus!
Så kom pappa gående mot mig på ängen, och log sitt bredaste leende.
- Jaså, ja, det var här som han föddes då, heller hur Roger?
- Jo, han bodde ju här fram till 14-årsåldern när han fick jobb som dräng på bondgårdarna häromkring.
- Åsså körde han postdiligensen också. Han blev ju rånad på vägen mot Piteå, nångång kring 1900-talets början.
Samtalet pågick medan vi sökte oss upp mot grusvägen, och myggorna gjorde sig påminda. Sedan så tog vi oss en ny slurk kaffe och en kanelbulle som Elisabeth bakat dagen före. Barnbarnet Daniel satt med sitt saftglas och tittade på oss. Min mor och Elisabeth lyssande, och begrundade.
- De är fint här i Blåfors, sa min far, och tittade på morsan.
- Kanske vi skulle ta å flytta hit? Nåå, va säger du, Maj-Gerd?
-Jadu, John, jag tror nog att vi bor kvar hemma i Bergsviken.
Det där med att flytta, var ett skämt från hans sida. Ibland kunde han säga till oss att han och mamma skulle bosätta sig i Byske, eftersom han tyckte att det var så fint där. Men vi visste allihop att det var pappas sätt att skoja, både med oss och sig själv. Sommaren 2001, vandrade farsan återigen på de sommargröna ängarna i farfar Amandus by, Blåfors, och jag vet att han njöt av varje sekund.
Midsommarafton 2001. Mamma och pappa sitter hemma hos oss vid
ett blomsterfyllt matbord. Samma sommar vandrade pappa på de gröna
Blåfors-ängarna...en plats dit han ofta sökte sig. Där fanns livets rötter -
där hans far, Amandus, en gång såg dagens ljus, en februaridag 1886.
Pappa på den plats där farfars föräldrahem en gång låg. Ett rött litet
torp där Kalle och Lena Lindqvist bodde med sina barn: Johan, Carl-
Gustaf, Olivia, Hilda, Viktor, Amandus och Emma.
Inte så långt från Blåfors, ligger Lundfors. Där står den kvarn som
min mormorsfar, Jonas, en gång brukade.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST den 6 augusti 2001.
"Mr Aktuellt" - OLLE BJÖRKLUND
DUBBELFIRANDE MED TÅRTKALAS I GÅR...
Det skall vi fira, min frus födelsedag, sa Olle Björklund och delade
ut tårta till fru Ylva och barnen Ralf, 18, Cay, 22, Ulf, 21 och Tony, 26.
Olle Björklund, 49, vet bättre än de flesta hur en idol har det, både fram och bak. Så han skrattar när någon av hans fyra ungar rufsar till hans hår inför fotografen.
- Ser jag verkligen ut som Sven Lindahl nu?
Skämt eller bittert allvar? Bara Olle Björklund själv vet väl svaret, mannen som ännu för fyra år sedan var "Mr Aktuellt" själv, den förste av alla TV-medarbetarna som drabbades av svenska folkets idolsjuka.
I dag sitter Olle Björklund på familjens gård i djupaste Kolmården - saknad av en del TV-tittare, nästan bortglömd av många - och skall börja vägen tillbaka.
- Charmknutte - jag? Å nej, aldrig på tiden. Det handlar hela tiden om att göra ett bra jobb, framför eller bakom TV-kameran kvittar lika. Det var likadant förr när TV var riktigt ungt. All publicitet och popularitet på den tiden berodde väl på att vi framför kameran hade så mycket till skänks på den tiden: det var rent märkvärdigt att man kunde få in bilden av en främmande människa i sin egen stuga...
¤ TACKSAM
På den tiden charmade Olle Björklund åtminstone halva svenska folket, när han kunde presentera ett inslag i "Aktuellt" genom att lägga huvudet litet på sned och se utstuderat "klurig" ut. I dag är Olle Björklund tacksam över att ha fått chansen att ta första steget till Sveriges Radio.
- Men jag är samtidigt litet rädd, säger han. Den gamla bilden av en gubbe som kunde läsa innantill har kanske fått ett farligt skimmer med åren. Kanske är det en och annan TV-tittare som vill minnas att den där gubben bestämt kunde gå på slak lina också.
¤ SOM TIDIGARE
När Olle Björklund i går kväll visade sig i TV-rutan och "puffade" för sitt eget comeback-program (Radiohjälpens stora TV-program söndagen den 10 oktober) kunde man se att "Mr Aktuellt" är sig lik: matchvikten är oförändrad, klädseln lika perfekt som vanligt, kostym i grå flanell med Niclasrandning, fast smalare ränder - mustaschen lika välstubbad och det sträva håret inte gråare än förut.
¤ KALAS HEMMA
Låt oss säga rent ut att den här måndagen var en riktigt lyckad dag för familjen Björklund - bortsett från att sonen Ulf höll på att inte komma in i radions lokaler på Vallhallavägen i Stockholm för att hämta pappa Olle:
- Vilken tidning är ni ifrån? undrade den nitiske vaktmästaren som sorterade in folk till Olles presskonferens.
Bekräftelsen på Olle Björklunds TV- och radiojobb (en söndag i TV och tre i radio under oktober för radiohjälpen plus en berättarroll i en ny TV-version av Jules Vernes "Jorden runt på 80 dagar" är allt som är klart) kom samma dag som fru Ylva rustade till egen födelsedag där hemma på gården i Kolmården. Det blev visserligen inte tid till födelsedagstårtan förrän vid 23-tiden på kvällen, men det spelade mindre roll den här dagen.
¤ SKREV BREV
Själv säger Olle Björklund att han under de här fyra "bannlysta" åren har lärt sig en hel del:
- Nu vet jag hur det är att gå utanför de gröna betesängarna...
Det har blivit alltmer ont om vettiga jobb fför den gamle TV-idolen. I somras skrev Björklund därför ett brev till radiochefen:
- Jag frågade helt enkelt om jag kunde vara till någon nytta, säger Björklund, och påminner om att han i alla fall har 17 års jobb vid Sveriges Radio bakom sig. Och hela den här tiden har han gärna velat komma tillbaka dit.
- De många åren klipper man inte bara bort ur sitt liv.
¤ OPRAKTISK
I sommar har Olle Björklund haft tid att vara en trägnare gäst än vanligt på familjegården tre mil norr om Norrköping.
- Men min hustru Ylva sköter huset, flickorna Cay och Tony sköter de tolv hästarna så det är väl inte så mycket nytta jag har kunnat göra - jag är så hopplöst opraktisk. Och mina grabbar Ulf och Ralf vill inte ens lära mig köra traktorn...
- Jag har ju visat dej två gånger hur man gör, säger sonen Ulf, 21, men du fattar inte...
- Jaha, inte är det så lätt att spela TV-hjälte i det här huset.
Och så söker han tröst hos en av familjens fem hundar, en beskedlig rottweiler på 50 stabila kilo.
- Du har ju i alla fall hunnit rensa upp hela potatiskällaren i sommar, pappa!
FOTNOT: Bakgrunden till Olle Björklunds avsked från TV: Han tog ett "extraknäck" under sin semestermånad i juli 1961. Han turnerade i folkparkerna på västkusten. I hans framträdande ingick att göra reklam för öl och cigaretter. Arrangörena hade lovat att Björklunds namn inte skulle förekomma i reklamsammanhang. Men då detta ändå förekom bröt Björklund turnén. Då hade TV-chefen Nils Erik Baehrendtz redan ilsknat till. "Olle Björklund far runt i folkparkerna och larvar sig", sade han. Den 5 juli fick Björklund sitt avskedsbrev från TV. Sörjd och saknad av ett otal tittare lämnade han rutan.
--------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ September 1965.
Det skall vi fira, min frus födelsedag, sa Olle Björklund och delade
ut tårta till fru Ylva och barnen Ralf, 18, Cay, 22, Ulf, 21 och Tony, 26.
Olle Björklund, 49, vet bättre än de flesta hur en idol har det, både fram och bak. Så han skrattar när någon av hans fyra ungar rufsar till hans hår inför fotografen.
- Ser jag verkligen ut som Sven Lindahl nu?
Skämt eller bittert allvar? Bara Olle Björklund själv vet väl svaret, mannen som ännu för fyra år sedan var "Mr Aktuellt" själv, den förste av alla TV-medarbetarna som drabbades av svenska folkets idolsjuka.
I dag sitter Olle Björklund på familjens gård i djupaste Kolmården - saknad av en del TV-tittare, nästan bortglömd av många - och skall börja vägen tillbaka.
- Charmknutte - jag? Å nej, aldrig på tiden. Det handlar hela tiden om att göra ett bra jobb, framför eller bakom TV-kameran kvittar lika. Det var likadant förr när TV var riktigt ungt. All publicitet och popularitet på den tiden berodde väl på att vi framför kameran hade så mycket till skänks på den tiden: det var rent märkvärdigt att man kunde få in bilden av en främmande människa i sin egen stuga...
¤ TACKSAM
På den tiden charmade Olle Björklund åtminstone halva svenska folket, när han kunde presentera ett inslag i "Aktuellt" genom att lägga huvudet litet på sned och se utstuderat "klurig" ut. I dag är Olle Björklund tacksam över att ha fått chansen att ta första steget till Sveriges Radio.
- Men jag är samtidigt litet rädd, säger han. Den gamla bilden av en gubbe som kunde läsa innantill har kanske fått ett farligt skimmer med åren. Kanske är det en och annan TV-tittare som vill minnas att den där gubben bestämt kunde gå på slak lina också.
¤ SOM TIDIGARE
När Olle Björklund i går kväll visade sig i TV-rutan och "puffade" för sitt eget comeback-program (Radiohjälpens stora TV-program söndagen den 10 oktober) kunde man se att "Mr Aktuellt" är sig lik: matchvikten är oförändrad, klädseln lika perfekt som vanligt, kostym i grå flanell med Niclasrandning, fast smalare ränder - mustaschen lika välstubbad och det sträva håret inte gråare än förut.
¤ KALAS HEMMA
Låt oss säga rent ut att den här måndagen var en riktigt lyckad dag för familjen Björklund - bortsett från att sonen Ulf höll på att inte komma in i radions lokaler på Vallhallavägen i Stockholm för att hämta pappa Olle:
- Vilken tidning är ni ifrån? undrade den nitiske vaktmästaren som sorterade in folk till Olles presskonferens.
Bekräftelsen på Olle Björklunds TV- och radiojobb (en söndag i TV och tre i radio under oktober för radiohjälpen plus en berättarroll i en ny TV-version av Jules Vernes "Jorden runt på 80 dagar" är allt som är klart) kom samma dag som fru Ylva rustade till egen födelsedag där hemma på gården i Kolmården. Det blev visserligen inte tid till födelsedagstårtan förrän vid 23-tiden på kvällen, men det spelade mindre roll den här dagen.
¤ SKREV BREV
Själv säger Olle Björklund att han under de här fyra "bannlysta" åren har lärt sig en hel del:
- Nu vet jag hur det är att gå utanför de gröna betesängarna...
Det har blivit alltmer ont om vettiga jobb fför den gamle TV-idolen. I somras skrev Björklund därför ett brev till radiochefen:
- Jag frågade helt enkelt om jag kunde vara till någon nytta, säger Björklund, och påminner om att han i alla fall har 17 års jobb vid Sveriges Radio bakom sig. Och hela den här tiden har han gärna velat komma tillbaka dit.
- De många åren klipper man inte bara bort ur sitt liv.
¤ OPRAKTISK
I sommar har Olle Björklund haft tid att vara en trägnare gäst än vanligt på familjegården tre mil norr om Norrköping.
- Men min hustru Ylva sköter huset, flickorna Cay och Tony sköter de tolv hästarna så det är väl inte så mycket nytta jag har kunnat göra - jag är så hopplöst opraktisk. Och mina grabbar Ulf och Ralf vill inte ens lära mig köra traktorn...
- Jag har ju visat dej två gånger hur man gör, säger sonen Ulf, 21, men du fattar inte...
- Jaha, inte är det så lätt att spela TV-hjälte i det här huset.
Och så söker han tröst hos en av familjens fem hundar, en beskedlig rottweiler på 50 stabila kilo.
- Du har ju i alla fall hunnit rensa upp hela potatiskällaren i sommar, pappa!
FOTNOT: Bakgrunden till Olle Björklunds avsked från TV: Han tog ett "extraknäck" under sin semestermånad i juli 1961. Han turnerade i folkparkerna på västkusten. I hans framträdande ingick att göra reklam för öl och cigaretter. Arrangörena hade lovat att Björklunds namn inte skulle förekomma i reklamsammanhang. Men då detta ändå förekom bröt Björklund turnén. Då hade TV-chefen Nils Erik Baehrendtz redan ilsknat till. "Olle Björklund far runt i folkparkerna och larvar sig", sade han. Den 5 juli fick Björklund sitt avskedsbrev från TV. Sörjd och saknad av ett otal tittare lämnade han rutan.
--------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ September 1965.
Den mystiske europén DALU AXELLA...
Många är de artister och underhållare som gästat vår bygd. Men frågan är om inte DALU AXELLA och den joddlande dragspelaren Edvin Westrell tillhör de mera udda figurerna? Hur som helst, dessa två turnérade i bygden hösten 1943, mitt under brinnande krig. Folkets Hus i Arnemark och tillika Munksunds Folkets Hus fick äran att ta emot dessa två. Eftersom det utlovas skratt i annonsen, får man förmoda att det var en typ av lättsammare underhållning publiken bjöds på.
Skrattsuccé! Utlovades när Dalu Axella och dragspelaren Edvin West-
rell kom på besök.
Den 10 november 1938 invigdes Munksunds Folkets Hus. Foto togs på
sommaren samma år. Härinne uppträdde Dalu Axella och Edvin West-
rell med sin show.
--------------------------------------------------------------------
Annons: PITEÅ-TIDNINGEN ¤ DEN 3 september 1943.
Bild ur boken: 100 års facklig verksamhet vid sågverket i Munksund 1907-2007.
Författare: Lennart Lundquist.
Popgruppen PALMES
¤ Statsrådet Palme fick medaljong om halsen när han på måndagen
blev hedersmedlem i Popgruppen PALMES.
Nu har det hänt!
Sverige har fått sin första POPMINISTER! Olof Palme, heter han. Blivande kommunikationsminister. På måndagen blev Olof Palme hedersmedlem i popgruppen PALMES från Göteborg. Fick två palmer och medaljong om halsen. Passande utmärkelse inte sant - radio och TV sorterar nämligen under kommunikationsdepartementet. Sen är det en annan sak om det blir mera pop i radio och TV för det...
Blir POPEN OLOF PALMES HEMLIGA VAPEN vid nästa val?
- Nej då - det här är inte alls nåt led i min personliga PR, förklarade statsrådet när han tog emot de fyra poparna i kanslihuset i Stockholm.
- Dom skrev till mej bara och frågade om dom fick utse mej till hedersmedlem och om jag kunde ta emot dom när dom kom till Stockholm. Och det kunde jag ju inte säga nej till...
De fyra företagssamma och PR-medvetna Göteborgspojkarna heter Jan-Olof Ek, trummor, Björn Linder, sologitarr, Kenneth Nilsson, bas och Mic Linder sång. I väntan på audiens kramade de fyra hårt två krukor med palmer och en medaljong att bäras om halsen dock inte i blågult band. Statsrådet tog emot och förklarade sig ärad samt underhöll sig med de fyra om vad som händer i popvärlden just nu.
I sinom tid fick vi veta det verkliga intresset för detta - lite senare på dagen flög Olof Palme till England, Manchester och Liverpool. Och fick som sagt några tips med på vägen. Om han nu hinner slinka in på Cavern förstås...
Annars tycker Palmes att bästa popbandet just nu heter Manfred Man. Men dem hade inte statsrådet hört talas om. Beatles däremot gillade han skarpt. Precis som Labourledaren Mr Wilson som farbroderligt hållit Beatles om ryggen länge. PR? TV bevakade evenemanget förstås. Men Olof Palme lät sig inte intervjuas förrän han snyggat till sig lite.
- Jag måste ju vara lika välkammad som alla andra här...
Palme rodnade...
En liten parentes - statsminister Erlander skyndade förbi i korridoren undrade:
- Vad står på här då?
Vi undrar nu bara - när blir han hedersmedlem i Tages? Dessutom lär det finnas en popgrupp i Göteborg som kallar sig El-Anders...
------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Augusti 1965.
Passion för katter
Härhemma har vi alltid haft en passion för katter. Åtminstone Elisabeth och jag. Barnen är uppväxta med katter från tidiga år, vilket gjorde att när Robert fyllde sju, så önskade han sig en alldeles egen katt. Det var en kattpojke som Robert ganska snabbt döpte till Kurre. Katten Kurre stannade hos oss i åtta år. Under hösten 1999 upptäckte vi att Kurre inte mådde bra. Han var jämt väldigt törstig, och det hela tog sig i uttryck att han ständigt var på jakt efter vatten. Såg han den minsta lilla våta fläck, ja, då var Kurre där och lapade i sig. Ibland skrapade han badkaret rent med sin lilla raspiga rosa tunga. Kurre fick så småningom diagnosen diabetes. Efter noga övervägande beslutade vi oss för att avliva honom. Datum var utsatt till den 1 februari 2000. Dagen därpå så gick jag in med honom hos veterinären i Öjebyn. Han fick sin "dödsspruta" och det dröjde inte länge innan han var borta för alltid. Efter Kurre så gjorde vi "Kattuppehåll" fram till 2002. Det var då som Petter kom in i bilden. Men Petter, en svart katthane, blev överkörd på Hortlaxvägen den 10 augusti 2002. Några dagar efteråt, flyttade Sessan och Pelle in hos oss på Markvägen. Och här bor de än. Och som jag kan förstå så mår de två som en prins och prinsessa i en kunglig lyxsvit.
Kurre - var det namn som Robert döpte honom till när han flyttade in
1991. På bilden ligger Kurre i soffan, omedveten om att det är hans allra
sista kväll i livet.
Diabetes var diagnosen som han fick som till slut ledde till avlivning.
Elisabeth tar ett ömt farväl av en älskad kisse.
-------------------------------------------------------------------------------
Kurre - var det namn som Robert döpte honom till när han flyttade in
1991. På bilden ligger Kurre i soffan, omedveten om att det är hans allra
sista kväll i livet.
Diabetes var diagnosen som han fick som till slut ledde till avlivning.
Elisabeth tar ett ömt farväl av en älskad kisse.
-------------------------------------------------------------------------------
Udden i Sikfors / 1969
Festplatsen Udden i Sikfors midsommar 1969. Den här kvällen
stod Sylvia Vrethammar med Rune Öfvermans orkester på stora scenen.
---------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST 11 år.
Det skall börjas i tid...
Året är 1985. Uppe i sitt lekrum sitter Andreas bakom pappas TAMA-trummor. Som varje sann trumslagare så hänger tungan ut lika lång som en slips, under det han trummar fram exotiska bultande rytmer. TAMA-trummorna köptes 1980 på "Tangenten" hos Melcer Öhman i Piteå. Trummorna använde jag både i Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Men när de digitala trummorna - D-drums - kom ut på marknaden så köpte jag ett par sådana (Tyvärr). D-drums använde jag i dansbandet OPUS. Jag är uppfödd på akustiska trummor, och tycker att det är det mest gångbara.
Nu blev det ingen trummis av Andreas. Men han spelade härhemma, samt en gång offentligt på en skolavslutning i Hortlax kyrka. Det var jordbruk som skulle bli Antes grej här i livet. Och tillsammans med bästa kompisen David, smiddes planer redan i 12-13 årsåldern, om att en dag ha något alldeles eget. I dag har drömmarna besannats. I dag består deras liv av mycket arbete ute på gröna ängar - sommartid - och andra saker som tillhör odling och jordbruk. Men vill det sig, så kan Andreas än i dag spela trummor - när tiden räcker till, förstås.
Andreas spelar trummor i sitt lekrum 1985.
Nu blev det ingen trummis av Andreas. Men han spelade härhemma, samt en gång offentligt på en skolavslutning i Hortlax kyrka. Det var jordbruk som skulle bli Antes grej här i livet. Och tillsammans med bästa kompisen David, smiddes planer redan i 12-13 årsåldern, om att en dag ha något alldeles eget. I dag har drömmarna besannats. I dag består deras liv av mycket arbete ute på gröna ängar - sommartid - och andra saker som tillhör odling och jordbruk. Men vill det sig, så kan Andreas än i dag spela trummor - när tiden räcker till, förstås.
Andreas spelar trummor i sitt lekrum 1985.
Transistor på Beliva AB / 1963
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963.
SNABB ekiperingen - Sundsgatan 55 Piteå / 1962
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 13 september 1962.
TV-program / 1962
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 13 september 1962.
Ingo & Birgit i New York / 1959
Ingo - dvs. Ingemar Johansson - är ett aktuellt namn i idrottssamman-
hang den närmaste månaden inför VM-matchen mot Floyd Patterson i
New York. Här ses titelutmanaren tillsammans med fästmön Birgit Lund-
gren vid ett besök ombord på Gripsholm i New Yorks hamn.
-----------------------------------------------------------------------
ÖSTGÖTEN ¤ Lördagen den 23 maj 1959.
Midsommarfesten 1939
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 23 juni 1939.
Sommarbilder
Snart är det dags att börja avrunda sommaren 2011. Vad minns man då allra mest av denna fantastiska varma sommar? Alla sköna soldagar ute i den fria naturen, kanhända. Sommaren har jag försökt fånga genom kameran. Här kommer en knippe bilder som togs under flera varma sommarveckor.
Mitt uppe på Pitsundsbron. Det är inte att rekommendera att ta sig en
promenad hitupp. Bilarna kom obehagligt nära...
Pitsundet som det såg ut en dag i slutet av juli...
Vid det gamla färjstället syntes badande människor...
...och givetvis på Norrlands Riviera, Piteå Havsbad...
...badande människor också på Hamnviken i Öjebyn. Ett eldorado när
jag var i 10-11-årsåldern.
En farmor med sitt barnbarn under ett blommigt parasoll. En bild av
den svenska sommaren 2011.
En dag fick vi besök! "Kåggamojet" Axel flög plötsligt in och parkerade
sig på väggen. Vad han ville? Ja, han sa att han bara hade vägarna förbi,
och ville in för att säga ett HEJ!
- Va gör du däruppe, farfar, sa Norah till mig när jag en dag stod
uppe på uthusets tak.
- Jag fotograferar världens vackraste tjej! sa jag och tog denna bild.
På Svensbylijda träffade jag dessa två kossor. Mina morföräldrar i
Blåsmark hade en vit ko. Hennes namn var Norma.
Streaplers gästade Kanislogen i Älvsbyn den 6 juli.
Återigen en bild från Svensbylijda.
Å så alla dessa fagra blommor...
...som skänker sommaren en alldeles extra dynamik.
Ett av naturens många konstigheter.
Kolla däruppåt...! Ja, denna handske har skapat lite tankeverksamhet
hos mig. Hela våren, hela sommaren har den på nåt sätt velat förmedla
ett sorts budskap...?
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Mitt uppe på Pitsundsbron. Det är inte att rekommendera att ta sig en
promenad hitupp. Bilarna kom obehagligt nära...
Pitsundet som det såg ut en dag i slutet av juli...
Vid det gamla färjstället syntes badande människor...
...och givetvis på Norrlands Riviera, Piteå Havsbad...
...badande människor också på Hamnviken i Öjebyn. Ett eldorado när
jag var i 10-11-årsåldern.
En farmor med sitt barnbarn under ett blommigt parasoll. En bild av
den svenska sommaren 2011.
En dag fick vi besök! "Kåggamojet" Axel flög plötsligt in och parkerade
sig på väggen. Vad han ville? Ja, han sa att han bara hade vägarna förbi,
och ville in för att säga ett HEJ!
- Va gör du däruppe, farfar, sa Norah till mig när jag en dag stod
uppe på uthusets tak.
- Jag fotograferar världens vackraste tjej! sa jag och tog denna bild.
På Svensbylijda träffade jag dessa två kossor. Mina morföräldrar i
Blåsmark hade en vit ko. Hennes namn var Norma.
Streaplers gästade Kanislogen i Älvsbyn den 6 juli.
Återigen en bild från Svensbylijda.
Å så alla dessa fagra blommor...
...som skänker sommaren en alldeles extra dynamik.
Ett av naturens många konstigheter.
Kolla däruppåt...! Ja, denna handske har skapat lite tankeverksamhet
hos mig. Hela våren, hela sommaren har den på nåt sätt velat förmedla
ett sorts budskap...?
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bölebron var för "smal" / 1971
Vid mötet med personbilen höll lastbilen för nära skyddsräcket och
fastnade med flaket mellan brospannen. Fordonet välte och blev ligg-
ande på sidan. Det dröjde närmare en timme innan lastbilen kommit
på rätt köl och bron kunde öppnas för trafiken.
¤¤ En mindre lastbil och en personbil kolliderade vid 15-tiden på tisdagen på Bölebron. Lastbilen, en möbelbil från Piteå, körde ut från garveriet och upp på bron. Samtidigt kom en personbil från motsatt håll. Inför mötet höll lastbilen för nära skyddsräcket och fastnade mellan brospannen, varvid fordonet välte över på sidan och tuschade personbilens högra sida.
Passageraren i lastbilen kastades mot vindrutan och ådrog sig skärsår i ansiktet. Inga övriga personer skadades. Bron är mycket smal, 4.20 meter bred, och båda fordonen höll låg hastighet. Trafikolyckan medförde cirka en timmes tid trafikstopp innan lastbilen kommit på rätt köl och bärgats från platsen.
Vid den ovanliga krocken på Bölebron på tisdagen välte lastbilen över
på sidan, sedan flaket hakat fast i broräcket och tuschade mot en per-
sonbil som fick högra sidan av fronten intryckt. Olyckan medförde tra-
fikstopp i cirka en timme.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 1 september 1971.
"Sex-laxar-i-en-laxask"
När Sven, min farbror, flyttade till ett äldreboende, kunde man ibland se handskrivna lappar på hans bord. Det handlade både om det ena och det andra. Efter hans bortgång 2004, när vi skulle städa ur alla hans saker, hittade jag ytterligare en lapp signerad "farbror Sven". I normala fall skulle den ha hamnat i soporna, men någonting sa mig att behålla den. Vilket jag gjorde. På lappen hade Sven roat sig med en liten välkänd ordlek vars stavning inte var helt perfekt: "Sex-Laxar i En-Lax-Ax". Den där asken var inte riktigt rätt, men vad gör väl det.
En annan gång hade han i sin ensamhet suttit och skrivit ner namnen på alla sina syskon. Men han visste inte säkert födelse- och dödsdatum. Detta gjorde att han gärna ville ha min hjälp. Så jag fyllde i det som fattades. Vid ett annat av mina många besök, satt han med ett foto i handen när jag kom. Då jag satte mig ner, såg jag i hans blick att han ville något. Det var då som han sa:
- Roger, jag sitter och tittar på det här familjekortet. Det är ju jag och alla mina syskon, å så mamma.
- Skulle du kunna ta det här å åka in till stan å förstora det. Jag vill så gärna ha det i bokhyllan.
Jag tog fotot och lovade att nästa gång jag hade ett ärende in till Piteå, skulle jag gå in på en fotoaffär och betälla en förstoring. Men Sven hann aldrig få sin familjebild uppförstorad. Han dog en kort tid därefter.
Sven (1919-2004).
Den här lappen hittade jag när vi städade ur Svens lägenhet. Jag
tänkte först kasta den - men ångrade mig...
Ett papper där Sven skrivit ner namnen på sina syskon. Men vissa
datum hade han glömt. Han ville därför att jag skulle fylla i det som
fattades. Till vänster i rutan ses Svens anteckningar, det övriga är mitt klot-
ter. Torsdagen den 7 augusti 2008, publicerades i Piteå-Tidningen
artikeln: Farbror Sven - Öholmas Fred Astaire. En berättelse som
jag skrev, som en slags hyllning till min farbror Sven och hans Elma.
------------------------------------------------------------------------
En annan gång hade han i sin ensamhet suttit och skrivit ner namnen på alla sina syskon. Men han visste inte säkert födelse- och dödsdatum. Detta gjorde att han gärna ville ha min hjälp. Så jag fyllde i det som fattades. Vid ett annat av mina många besök, satt han med ett foto i handen när jag kom. Då jag satte mig ner, såg jag i hans blick att han ville något. Det var då som han sa:
- Roger, jag sitter och tittar på det här familjekortet. Det är ju jag och alla mina syskon, å så mamma.
- Skulle du kunna ta det här å åka in till stan å förstora det. Jag vill så gärna ha det i bokhyllan.
Jag tog fotot och lovade att nästa gång jag hade ett ärende in till Piteå, skulle jag gå in på en fotoaffär och betälla en förstoring. Men Sven hann aldrig få sin familjebild uppförstorad. Han dog en kort tid därefter.
Sven (1919-2004).
Den här lappen hittade jag när vi städade ur Svens lägenhet. Jag
tänkte först kasta den - men ångrade mig...
Ett papper där Sven skrivit ner namnen på sina syskon. Men vissa
datum hade han glömt. Han ville därför att jag skulle fylla i det som
fattades. Till vänster i rutan ses Svens anteckningar, det övriga är mitt klot-
ter. Torsdagen den 7 augusti 2008, publicerades i Piteå-Tidningen
artikeln: Farbror Sven - Öholmas Fred Astaire. En berättelse som
jag skrev, som en slags hyllning till min farbror Sven och hans Elma.
------------------------------------------------------------------------
Badbrudar / 1980
Hemma på tomten, sommaren 1980, fanns dessa två badbrudar. Vad de hette? Jo, Gerd & Elisabeth.
Badbrud nr. 1: GERD!
Badbrud nr. 2: ELISABETH!
----------------------------------------------------------
Badbrudsfotograf: ROGER LINDQVIST.
Elisabeth - 1980. Modet växlar...
Att modet och stilen på våra kläder och heminredning har ändrats, det ser man ganska tydligt på gamla bilder. En bild från 1980 visar en tapet som vi idag inte skulle vilja ta i ens med tång. Men då var det helt okej. Gardinerna likaså, bruna, och alltför mörka i min smak. 31 år har gått, och det vore ju konstigt om vi inte skulle märka alla de förändringar som sker. Ta bara detta med glasögonmodet. Idag ser man på var och varannan, stora pilotglasögon. Den modellen hade jag 1974. Och jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin mer köpa nåt liknande. Detta har jag heller inte gjort. Men man ska aldrig säga aldrig.
ELISABETH hemma i vår lägenhet på Furuberget i Munksund. Året är
1980. Kolla in tapeterna, likaså gardinerna...
-------------------------------------------------------------------------------
ELISABETH hemma i vår lägenhet på Furuberget i Munksund. Året är
1980. Kolla in tapeterna, likaså gardinerna...
-------------------------------------------------------------------------------
Utflykt sommaren 1998
Rätt ofta så åkte vi tillsammans med mina föräldrar ut på utflykt med matsäckskorg m.m. Bilden som visas är ett typexempel hur det kunde se ut. Pappa John var alltid lika lycklig varje gång det bar ut i naturen. Även min mamma Maj-Gerd hängde med på utflykterna med glädje.
- Vi sticker ut, Maj-Gerd. Vi tar kaffetermosen och lite fika med oss. Så kunde det låta hemma när farsan fick sin inspiration.
Så bar det iväg mot okända/kända mål. Min pappa åkte gärna över länsgränsen till Byske. Han älskade att vistas i Byske, Blåfors, Åbyn, Gagsmark, Brännfors m.m. Farsan hade sina rötter från det lilla Blåfors. Knappt cirka tre mil från hemadressen. Min farfar var född där 1886. Och varje sommar skulle vi dit för att "kolla läget". När jag var barn fanns en bit av husgrunden kvar där farfar Amandus en gång bott. Någon liten bräda kanske också som låg där och skräpade. I tio årsåldern ca. blev jag mer och mer fascinerad av gamla saker. Ja, redan då drömde jag om att en dag bli arkeolog. En av våra grannar hade det yrket, och jag minns att jag avundades honom.
Arkeologintresset gick så långt att vid ett av besöken vid farfar Amandus barndomshem, tog jag i ivern en bit av en halvrutten bräda hem och lade i bodan. När pappa frågade vad jag skulle göra med den så sa jag: SPARA!
Det var ungefär då som samlarivern tog sin början. Om arkeologer använder samma strategi som jag gjorde, att plocka på sig gamla ruttna brädstumpar för att lägga i en boda ja, den frågan låter jag bli obesvarad.
ROSFORS BRUK, sommaren 1998. Vi sitter tillsammans med mina
föräldrar. Pappa vurmade för att vistas ute i den somriga naturen. Han
(liksom jag) var en stor älskare av vår o sommar). Ibland så trängdes
vi i farsans Nissan Stanza GPX 686. Och innan det bar iväg så kom han
med sina bilnycklar, gav dem till mig och sa: - Hööru, du får köra!
Och fastän bilen gav ifrån sig knarrande konstiga ljud, så sträckte farsan
på sig och sa: - Hördu Roger, visst har jag en riktig bil? Du förstår att
de där ljuden de är ingen fara, det är bara att köra! Men visst är han
mjuk och behändig? Ja, kära pappa i din himmel, visst hade du en fin
och präktig kärra, fastän jag ibland trodde att den skulle braka ihop mitt
på vägen. Bilen liksom farsan, är borta sedan flera år.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
- Vi sticker ut, Maj-Gerd. Vi tar kaffetermosen och lite fika med oss. Så kunde det låta hemma när farsan fick sin inspiration.
Så bar det iväg mot okända/kända mål. Min pappa åkte gärna över länsgränsen till Byske. Han älskade att vistas i Byske, Blåfors, Åbyn, Gagsmark, Brännfors m.m. Farsan hade sina rötter från det lilla Blåfors. Knappt cirka tre mil från hemadressen. Min farfar var född där 1886. Och varje sommar skulle vi dit för att "kolla läget". När jag var barn fanns en bit av husgrunden kvar där farfar Amandus en gång bott. Någon liten bräda kanske också som låg där och skräpade. I tio årsåldern ca. blev jag mer och mer fascinerad av gamla saker. Ja, redan då drömde jag om att en dag bli arkeolog. En av våra grannar hade det yrket, och jag minns att jag avundades honom.
Arkeologintresset gick så långt att vid ett av besöken vid farfar Amandus barndomshem, tog jag i ivern en bit av en halvrutten bräda hem och lade i bodan. När pappa frågade vad jag skulle göra med den så sa jag: SPARA!
Det var ungefär då som samlarivern tog sin början. Om arkeologer använder samma strategi som jag gjorde, att plocka på sig gamla ruttna brädstumpar för att lägga i en boda ja, den frågan låter jag bli obesvarad.
ROSFORS BRUK, sommaren 1998. Vi sitter tillsammans med mina
föräldrar. Pappa vurmade för att vistas ute i den somriga naturen. Han
(liksom jag) var en stor älskare av vår o sommar). Ibland så trängdes
vi i farsans Nissan Stanza GPX 686. Och innan det bar iväg så kom han
med sina bilnycklar, gav dem till mig och sa: - Hööru, du får köra!
Och fastän bilen gav ifrån sig knarrande konstiga ljud, så sträckte farsan
på sig och sa: - Hördu Roger, visst har jag en riktig bil? Du förstår att
de där ljuden de är ingen fara, det är bara att köra! Men visst är han
mjuk och behändig? Ja, kära pappa i din himmel, visst hade du en fin
och präktig kärra, fastän jag ibland trodde att den skulle braka ihop mitt
på vägen. Bilen liksom farsan, är borta sedan flera år.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bröderna LINDQVIST i Hortlax
Visst är det kul med bilder. Inte kanske på sig själv som berättar att man åldrats, men på ens barn. Detta foto kräver en liten förklaring. Elisabeth jobbade tillsammans med en rar och trevlig dam på sitt jobb, Majne. Hennes man hade tillsammans med sin bror ett åkeri, "Bröderna Lindqvists Åkeri". En rätt så välkänd firma inom åkeribranschen här i Piteå med omnejd. En dag kom Bettan hem med tre overaller. En till storebror Andreas, en till mellanbrodern Robert och en till lillebror Daniel. Bak på ryggen fanns åkeriets namn, dvs "Bröderna Lindqvist".
Grabbarna tyckte det var kul att få sig en arbetsoverall. Det byggdes en koja på tomten i samma veva, så det passade bra. Idag så är grabbarna stora karlar. Därför så känns det härligt med dessa bilder. Fotot togs 1993.
BRÖDERNA LINDQVIST. Fr. v. Daniel, Robert och Andreas. Alla med
blå overaller inför kojbygget. Overallerna köpte Elisabeth av en kollega
vars man var en av ägarna till Bröderna Lindqvist Åkeri.
------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST (som inte fick nån overall).
Grabbarna tyckte det var kul att få sig en arbetsoverall. Det byggdes en koja på tomten i samma veva, så det passade bra. Idag så är grabbarna stora karlar. Därför så känns det härligt med dessa bilder. Fotot togs 1993.
BRÖDERNA LINDQVIST. Fr. v. Daniel, Robert och Andreas. Alla med
blå overaller inför kojbygget. Overallerna köpte Elisabeth av en kollega
vars man var en av ägarna till Bröderna Lindqvist Åkeri.
------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST (som inte fick nån overall).
Sommaren 1992
Sommaren 1992 åkte vi med barnen till Stockholm. Vi hyrde bl a en stuga på Ängby camping på vägen mot Vällingby. På området fanns gott om igelkottar. Roberts katt "Kurre" ville också ha lite semester, därför så fick han hänga med. Men det där med igelkottar var en ny bekantskap för Kurre. Eftersom han blev lite osäker hur han skulle bemöta dem, så tog han det säkra för det osäkra. Han flydde upp i campingens största träd. Och där satt han och begrundade tillvaron i fågelperspektiv. Ett tag trodde vi att han skulle smita sin väg, och stanna där och bli Stockholmare. Men till slut kom han ned, dvs då igelkottarna behagat gå hem. Hittade några foton som sonen Robert tog med sin engångskamera.
Robert avlöste sin far med fotograferingen. Han köpte sig en engångs-
kamera och plåtade, plåtade, plåtade och plåtade. Här sitter delar av
familjen Lindqvist på en rastplats nånstans kring Uppsala. Andreas,
Roger, Elisabeth och Daniel.
I Gamla Uppsala Andreas, Daniel och Roger.
Kurre vilar i Elisabeths famn, bredvid står Andreas.
Säters camping i Dalarna. Jag och Elisabeth på bron till den stuga
som vi hyrt. Jag tror att jag sitter och tittar i en kartbok.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROBERT LINDQVIST - med engångskameran.
Robert avlöste sin far med fotograferingen. Han köpte sig en engångs-
kamera och plåtade, plåtade, plåtade och plåtade. Här sitter delar av
familjen Lindqvist på en rastplats nånstans kring Uppsala. Andreas,
Roger, Elisabeth och Daniel.
I Gamla Uppsala Andreas, Daniel och Roger.
Kurre vilar i Elisabeths famn, bredvid står Andreas.
Säters camping i Dalarna. Jag och Elisabeth på bron till den stuga
som vi hyrt. Jag tror att jag sitter och tittar i en kartbok.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROBERT LINDQVIST - med engångskameran.
Den varma hösten 1951
Den varma hösten har animerat många båtägare att ha sina far-
koster i båtarnas naturliga element så länge som möjligt och alltjämt
företer de bägge båthamnarna en anblick, som inte precis skvallrar om
att oktober lackar mot sitt slut. Det ligger faktiskt flera båtar i vattnet än
som lagts upp för säsongen. PT-fotografen tog denna bild på fredagen
under en promenad nedåt norra hamnen.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 20 oktober 1951.
SIF RUUD död
Sif Ruud - en av den gamla stammens aktriser, har avlidit 95 år gammal. Hon föddes 1916 och tog redan som 17-åring klivet in i Fru Thalias värld. Många är de roller som hon satte liv i under åren på Dramaten, men även också på vita duken. I några filmer skymtade hon förbi i förbifarten, som "vass" gumma och slängd i käften. Det vilade samma typ av sken över Sif Ruud som det gjorde över en av våra andra stora: Julia Caesar.
På Dramaten såg Sif inte enbart som skådespelerska. Hon var även lärare i talteknik. Dvs hon lärde blivande aktörer att tala på ett rätt sätt. Så kom rollen som Madame Flood i Hemsöborna 1966. TV-serien premiärvisades den 19 februari 1966. Hon blev både minnesvärd och folkkär, då hon kämpade med sin Carlsson (Allan Edwall) på sitt Hemsö. Sven Wollter spelde sonen Gusten, med drag i repliken redan då. Nu är hon borta, denna fantastiska Sif Ruud som gladde alla inbitna Thalia & Filmia-fans genom åren. Beundrarna var många. Jag var en av dem. /ROGER LINDQVIST.
SIF RUUD har lämnat jordelivet, 95 år gammal.
Efter ett rikt liv i fru Thalias tjänst.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.sjostugan.wordpress.com
På Dramaten såg Sif inte enbart som skådespelerska. Hon var även lärare i talteknik. Dvs hon lärde blivande aktörer att tala på ett rätt sätt. Så kom rollen som Madame Flood i Hemsöborna 1966. TV-serien premiärvisades den 19 februari 1966. Hon blev både minnesvärd och folkkär, då hon kämpade med sin Carlsson (Allan Edwall) på sitt Hemsö. Sven Wollter spelde sonen Gusten, med drag i repliken redan då. Nu är hon borta, denna fantastiska Sif Ruud som gladde alla inbitna Thalia & Filmia-fans genom åren. Beundrarna var många. Jag var en av dem. /ROGER LINDQVIST.
SIF RUUD har lämnat jordelivet, 95 år gammal.
Efter ett rikt liv i fru Thalias tjänst.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.sjostugan.wordpress.com
EDVIN ADOLPHSONS 80-årsdag / 1973
GRATTIS I DAG:
EDVIN ADOLPHSON, 80
EDVIN ADOLPHSON , 80 ÅR I DAG.
Han började födelsedagen med tio armhävningar. Så putsade han glasögonen och förstorningsglaset för att läsa rubrikerna i morgontidningen.
- Sen läser Ulla texterna för mig. Tänk, det gör hon varje dag, tre tidningar om dagen, säger han varmt.
Det var för några år sedan, strax efter TV-succén med Markurells i Wadköping, som Edvin Adolphson fick starr på båda ögonen. Efter operationen blev ögonen inflammerade, nu är han helt blind på ena ögat, ser bara svagt på det andra. Läkarna räknar med att synen ska försvinna helt och hållet på det ögat också, men ingen vågar lova något. Edvin har inrättat sig för ett liv i mörker. Hans hustru sedan snart 25 år, danska Ulla, är hans stöd. Hon läser alla texter han själv inte kan läsa. Det är också hon som hjälpt honom att fullfölja arbetet med memoarerna som kom ut för drygt en månad sedan.
- Jag har talat in minnena på band, berättar Edvin. Så har hon skrivit ut dem och hjälpt mig att redigera.
- Under den här tiden har vi kommit ännu närmare varandra. Vi har arbetet tillsammans, Ulla har stött mig och uppmuntrat. Det är hennes förtjänst att memoarerna överhuvudtaget blivit klara!
NAMN: Edvin Adolphson. FÖDD: 25 februari 1893, 80 år i dag. GIFT MED: 1) franska skådespelerskan Margot de Chergé, 2) skådespelerskan Harriet Bosse - tidigare gift med August Strindberg, 3) norska Mildred Folkestad, 4) danska Ulla Balle-Jensen. BARN: Fem stycken, mest kända: trubaduren Olle och skådespelerskan Kristina. BOR: I tvåfamiljs stenhus i Stocksunds torp, strax utanför Stockholm. SOMMARSTÄLLE: Harstena, älskad sommarö i Norrköpings skärgård, samt lånad stuga på Kanarieöarna. BIL/BÅT: Kan inte själv köra bil längre. Men en liten plastbåt klarar han fortfarande. "Känner alla grynnor och skär vid Harstena". RÖKER: Commerce utan filter. DRICKER: Måttligt. LÄSER: Med hjälp av hustru Ulla bland annat en morgontidning och två kvällstidningar dagligen.
Memoarerna har blivit starten till ett helt nytt avsnitt i Edvin Adolphsons liv. Spela teater och film kan han inte längre när ögonen sviker. Men tala kan han. Han är en berättare av den gamla stammen, trollbinder lyssnaren, fascinerar med levande beskrivningar av teaternamn han mött genom åren.
- Jag har ett jäkla fantastiskt minne, utbrister han plötsligt. Jag har många meter filmmanuskript däruppe i mina bokhyllor, och jag minns ju allt! I dag på 80-årsdagen, kommer andra upplagan av Edvins memoarer. Första upplagan som trycktes i 52.000 exemplar har sålts slut på en och en halv månad. Filmskådespelaren Edvin Adolphson har alltid fått mängder med brev. Efter TV-succéerna med Hamlet (i TV:s barndom), Hemsöborna och Markurells på senare år fick han en ny publik. TV-publiken som inte räknas i antal utsålda föreställningar, utan i miljoner.
Nu har han, 80 år gammal, breddat sin publik ytterligare - bokläsarna har kommit till. Breven strömmar in på nytt.
- Jag fick just i dag brev från två läkare. Liksom alla andra som skriver nu har de fastnat för något speciellt.
- Till och med några recensenter har hört av sig privat, det har jag aldrig tidigare varit med om, berättar han förtjust.
När arbetet med att redigera memoarerna startade hade Edvin läst in material till 700 maskinskrivna A4-ark. Boken är på 300 sidor.
Edvin Adolphsons memoarer kom ut i slutet av 1972.
HAR MATERIAL TILL ÄNNU EN BOK
Han är uppriktigt ledsen att inte allt kommit med. Saknar den möjligheten att dela med sig, berätta om allt för en ny grupp människor.
- Jag skulle vilja fortsätta, redigera ut det material som blev över till en ny bok.
- Men det är så många omständigheter som spelar in. Jag kan inte lova något, säger han avvärjande och rättar till glasögonen. Tar ny sats, säger:
- Fast det är klart, det är så mycket som inte är skrivet...
Edvin Adolphson är glad att boken tagits emot seriöst. Erkänner till hälften skamset att han skrivit det mest för att tillfredsställa sig själv, men gläds ändå åt det positiva mottagandet.. Det ger honom möjlighet att fortsätta. Skrivandet har gett honom meningsfull sysselsättning när ögonen inte orkar med. Han säger själv att han fogat sig. Men ändå talar han med saknad om det arbete han nu inte längre kan göra på grund av synskadan.
För en gångs skull har han bestämt sig för att fira födelsedagen hemma,
inte på Kanarieöarna. - Det är faktiskt mina fem barn som övertalat mig,
ler han. Hustru Ulla håller i trådarna, det blir ungefär samma arrange-
mang som vid 60-årsfirandet. Sonen Per Bernhard födelsedagsbilden.
I "Sången om den eldröda blomman" i regi av Per-Axel Branner, spelar
Edvin Adolphson kraftkarlen Olof Koskela. Filmen hade sin premiär 1934.
I filmen har Edvin Adolphson Birgit Tengroth som motspelerska.
1942 hade Edvin Adolphson titelrollen i Olof Molanders "General von
Döbeln".
- DET HÄNDER ATT
JAG BLIR FÖRTVIVLAD
- Jag som ändå är rätt händig kan inte slå i en spik längre. Jag kan inte göra något åt bilen eller båten, det är så mycket som har blivit förändrat.
- Det händer att jag blir förtvivlad. Jag har t ex lagt undan en hel del böcker om den venetianska renässansen som jag är mycket intresserad av. Dem hade jag tänkt njuta av nu när jag slutat som skådespelare, men det går inte.
Trots allt är det inte något stillsamt pensionärsliv Edvin lever. Han håller föredrag, berättar om hur boken kommit till - och om vad som inte fick plats. I dag har han stor födelsedagsmottagning i hemmet i Stocksunds torp strax utanför Stockholm. Alla gamla kollegor, vänner och arbetskamrater kommer för att uppvakta.
- Jag satt ju med i tolv olika styrelser som mest, suckar Edvin. Nu har jag skurit ner det, det blev för mycket.
I kväll firar familjen en privat fest. Fem barn med svärdöttrar och svärsöner, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn..
- Det var faktiskt mina barn som övertalade mig att stanna hemma på födelsedagen i år, ler Edvin.
- Det började när jag fyllde 40, blev ännu värre vid 50. Sen stod jag ut med det vid 60. Men då bestämde jag mig - aldrig mer.
- Därför var jag på Kanarieöarna både över 70 och 75-årsdagen. Där har jag också utfört det mesta av arbetet på min bok. Långt borta från människor och telefoner.
Familjen Adolphson vid sekelskiftet (1900). Stämningen var inte den
bästa sedan min mor upptäckt att jag glömt eller tappat min färdig-
knutna halsduk. "Det har ingen betydelse, sa min far, ta bilden bara".
När vi kom hem hittade jag halsduken i fickan. Det har jag aldrig kom-
mit över. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
En unik bild från de första proffsåren. Skådebanans sommarsällskap
gav Geijerstams "Per Olsson och hans käring" med bl a Karl Gerhard
(fjärde från vänster), Mary Johnson och Nisse Lundell (sittande på
brunnen) och mig själv (längst till höger). (Ur Edvins Adolphsons memo-
arer).
Från det krävande men roliga förarbetet kring Djurgårdsmässan, där
min dröm att bli cirkusdirektör äntligen blev verklighet. På bilden disk-
uterar Karl Gerhard, Arne Wirén och jag en festaffisch.
På bröllopsresa i norska fjällen med nyblivna frun Harriet Bosse.
(Ur Edvin Adolphsons memoarer).
Harriet Bosse (1878-1961). Gift med August Strindberg 1901-04.
Gift med Edvin Adolphson 1927-32. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
Den första kyss jag fick av Ingrid Bergman var i hennes debutfilm
"Munkbrogreven" 1935. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
- Sen tycker jag att det är mycket begärt att tvinga folk hit ut mitt i det här tråkiga februari.
Han är släktkär, Edvin Adolphson. Barnbarnen har eget rum i villan i Stocksunds torp. När de var mindre slängde deras föräldrar bara in dem när de behövde barnvakt.
- Men nu håller de på att bli så stora, de behöver inte pottstolen som står kvar därinne.
Edvin Adolphson kan i dag se tillbaka på 132 filmer. Hur många teaterroller vet han inte. Åtskilliga hundra i alla fall. Under den mest aktiva Dramaten-tiden repeterade han två föreställningar varje dag, spelade skolteater på eftermiddagarna och hade ordinarie föreställning på kvällarna.
- Visst har det varit värt slitet, säger han nu och sjunker tillbaka i den milt gröna fåtöljen. Och så hade jag ju så stora underhåll till alla min fruar att man var tvungen.
Men sedan 25 år tillbaka är Ulla den enda kvinnan i hans liv. Hon uppmuntrar honom när besvikelsen över de dåliga ögonen kommer.
- Tack vare henne så kan jag till och med följa med vad som händer inom teatern säger Edvin varmt. Jag lär känna de yngre skådespelarnas röster, och kan tolka deras minspel också efter att ha sett dem några gånger.
- Trots allt är jag tacksam över mitt liv, summerar han. Det är väl meningen med livet när man ser att man lyckats i stället för att misslyckats. Det är nog den skillnaden människan lever på.
Edvin Adolphsons sista insats blev i TV-succén "Markurells i Wadköping"
från 1968. Här gjorde den unge Ulf Brunnberg en av sina första upp-
märksammade roller. Eva Dahlbeck gjorde Harald Hilding Markurells
hustru. Här fanns även Jan-Olof Strandberg, Olof Thunberg, Tor Isedal
och Arne Källerud också med. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
AFTONBLADET ¤ Den 25 februari 1973.
En del av materialet är hämtat från boken; Edvin Adolphsons berättar-
om sitt liv med fru Thalia fru Filmia och andra fruar. /Bonniers.
Här finns också material som kommer ur min egen samling.
/Roger.
EDVIN ADOLPHSON, 80
EDVIN ADOLPHSON , 80 ÅR I DAG.
Han började födelsedagen med tio armhävningar. Så putsade han glasögonen och förstorningsglaset för att läsa rubrikerna i morgontidningen.
- Sen läser Ulla texterna för mig. Tänk, det gör hon varje dag, tre tidningar om dagen, säger han varmt.
Det var för några år sedan, strax efter TV-succén med Markurells i Wadköping, som Edvin Adolphson fick starr på båda ögonen. Efter operationen blev ögonen inflammerade, nu är han helt blind på ena ögat, ser bara svagt på det andra. Läkarna räknar med att synen ska försvinna helt och hållet på det ögat också, men ingen vågar lova något. Edvin har inrättat sig för ett liv i mörker. Hans hustru sedan snart 25 år, danska Ulla, är hans stöd. Hon läser alla texter han själv inte kan läsa. Det är också hon som hjälpt honom att fullfölja arbetet med memoarerna som kom ut för drygt en månad sedan.
- Jag har talat in minnena på band, berättar Edvin. Så har hon skrivit ut dem och hjälpt mig att redigera.
- Under den här tiden har vi kommit ännu närmare varandra. Vi har arbetet tillsammans, Ulla har stött mig och uppmuntrat. Det är hennes förtjänst att memoarerna överhuvudtaget blivit klara!
NAMN: Edvin Adolphson. FÖDD: 25 februari 1893, 80 år i dag. GIFT MED: 1) franska skådespelerskan Margot de Chergé, 2) skådespelerskan Harriet Bosse - tidigare gift med August Strindberg, 3) norska Mildred Folkestad, 4) danska Ulla Balle-Jensen. BARN: Fem stycken, mest kända: trubaduren Olle och skådespelerskan Kristina. BOR: I tvåfamiljs stenhus i Stocksunds torp, strax utanför Stockholm. SOMMARSTÄLLE: Harstena, älskad sommarö i Norrköpings skärgård, samt lånad stuga på Kanarieöarna. BIL/BÅT: Kan inte själv köra bil längre. Men en liten plastbåt klarar han fortfarande. "Känner alla grynnor och skär vid Harstena". RÖKER: Commerce utan filter. DRICKER: Måttligt. LÄSER: Med hjälp av hustru Ulla bland annat en morgontidning och två kvällstidningar dagligen.
Memoarerna har blivit starten till ett helt nytt avsnitt i Edvin Adolphsons liv. Spela teater och film kan han inte längre när ögonen sviker. Men tala kan han. Han är en berättare av den gamla stammen, trollbinder lyssnaren, fascinerar med levande beskrivningar av teaternamn han mött genom åren.
- Jag har ett jäkla fantastiskt minne, utbrister han plötsligt. Jag har många meter filmmanuskript däruppe i mina bokhyllor, och jag minns ju allt! I dag på 80-årsdagen, kommer andra upplagan av Edvins memoarer. Första upplagan som trycktes i 52.000 exemplar har sålts slut på en och en halv månad. Filmskådespelaren Edvin Adolphson har alltid fått mängder med brev. Efter TV-succéerna med Hamlet (i TV:s barndom), Hemsöborna och Markurells på senare år fick han en ny publik. TV-publiken som inte räknas i antal utsålda föreställningar, utan i miljoner.
Nu har han, 80 år gammal, breddat sin publik ytterligare - bokläsarna har kommit till. Breven strömmar in på nytt.
- Jag fick just i dag brev från två läkare. Liksom alla andra som skriver nu har de fastnat för något speciellt.
- Till och med några recensenter har hört av sig privat, det har jag aldrig tidigare varit med om, berättar han förtjust.
När arbetet med att redigera memoarerna startade hade Edvin läst in material till 700 maskinskrivna A4-ark. Boken är på 300 sidor.
Edvin Adolphsons memoarer kom ut i slutet av 1972.
HAR MATERIAL TILL ÄNNU EN BOK
Han är uppriktigt ledsen att inte allt kommit med. Saknar den möjligheten att dela med sig, berätta om allt för en ny grupp människor.
- Jag skulle vilja fortsätta, redigera ut det material som blev över till en ny bok.
- Men det är så många omständigheter som spelar in. Jag kan inte lova något, säger han avvärjande och rättar till glasögonen. Tar ny sats, säger:
- Fast det är klart, det är så mycket som inte är skrivet...
Edvin Adolphson är glad att boken tagits emot seriöst. Erkänner till hälften skamset att han skrivit det mest för att tillfredsställa sig själv, men gläds ändå åt det positiva mottagandet.. Det ger honom möjlighet att fortsätta. Skrivandet har gett honom meningsfull sysselsättning när ögonen inte orkar med. Han säger själv att han fogat sig. Men ändå talar han med saknad om det arbete han nu inte längre kan göra på grund av synskadan.
För en gångs skull har han bestämt sig för att fira födelsedagen hemma,
inte på Kanarieöarna. - Det är faktiskt mina fem barn som övertalat mig,
ler han. Hustru Ulla håller i trådarna, det blir ungefär samma arrange-
mang som vid 60-årsfirandet. Sonen Per Bernhard födelsedagsbilden.
I "Sången om den eldröda blomman" i regi av Per-Axel Branner, spelar
Edvin Adolphson kraftkarlen Olof Koskela. Filmen hade sin premiär 1934.
I filmen har Edvin Adolphson Birgit Tengroth som motspelerska.
1942 hade Edvin Adolphson titelrollen i Olof Molanders "General von
Döbeln".
- DET HÄNDER ATT
JAG BLIR FÖRTVIVLAD
- Jag som ändå är rätt händig kan inte slå i en spik längre. Jag kan inte göra något åt bilen eller båten, det är så mycket som har blivit förändrat.
- Det händer att jag blir förtvivlad. Jag har t ex lagt undan en hel del böcker om den venetianska renässansen som jag är mycket intresserad av. Dem hade jag tänkt njuta av nu när jag slutat som skådespelare, men det går inte.
Trots allt är det inte något stillsamt pensionärsliv Edvin lever. Han håller föredrag, berättar om hur boken kommit till - och om vad som inte fick plats. I dag har han stor födelsedagsmottagning i hemmet i Stocksunds torp strax utanför Stockholm. Alla gamla kollegor, vänner och arbetskamrater kommer för att uppvakta.
- Jag satt ju med i tolv olika styrelser som mest, suckar Edvin. Nu har jag skurit ner det, det blev för mycket.
I kväll firar familjen en privat fest. Fem barn med svärdöttrar och svärsöner, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn..
- Det var faktiskt mina barn som övertalade mig att stanna hemma på födelsedagen i år, ler Edvin.
- Det började när jag fyllde 40, blev ännu värre vid 50. Sen stod jag ut med det vid 60. Men då bestämde jag mig - aldrig mer.
- Därför var jag på Kanarieöarna både över 70 och 75-årsdagen. Där har jag också utfört det mesta av arbetet på min bok. Långt borta från människor och telefoner.
Familjen Adolphson vid sekelskiftet (1900). Stämningen var inte den
bästa sedan min mor upptäckt att jag glömt eller tappat min färdig-
knutna halsduk. "Det har ingen betydelse, sa min far, ta bilden bara".
När vi kom hem hittade jag halsduken i fickan. Det har jag aldrig kom-
mit över. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
En unik bild från de första proffsåren. Skådebanans sommarsällskap
gav Geijerstams "Per Olsson och hans käring" med bl a Karl Gerhard
(fjärde från vänster), Mary Johnson och Nisse Lundell (sittande på
brunnen) och mig själv (längst till höger). (Ur Edvins Adolphsons memo-
arer).
Från det krävande men roliga förarbetet kring Djurgårdsmässan, där
min dröm att bli cirkusdirektör äntligen blev verklighet. På bilden disk-
uterar Karl Gerhard, Arne Wirén och jag en festaffisch.
På bröllopsresa i norska fjällen med nyblivna frun Harriet Bosse.
(Ur Edvin Adolphsons memoarer).
Harriet Bosse (1878-1961). Gift med August Strindberg 1901-04.
Gift med Edvin Adolphson 1927-32. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
Den första kyss jag fick av Ingrid Bergman var i hennes debutfilm
"Munkbrogreven" 1935. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
- Sen tycker jag att det är mycket begärt att tvinga folk hit ut mitt i det här tråkiga februari.
Han är släktkär, Edvin Adolphson. Barnbarnen har eget rum i villan i Stocksunds torp. När de var mindre slängde deras föräldrar bara in dem när de behövde barnvakt.
- Men nu håller de på att bli så stora, de behöver inte pottstolen som står kvar därinne.
Edvin Adolphson kan i dag se tillbaka på 132 filmer. Hur många teaterroller vet han inte. Åtskilliga hundra i alla fall. Under den mest aktiva Dramaten-tiden repeterade han två föreställningar varje dag, spelade skolteater på eftermiddagarna och hade ordinarie föreställning på kvällarna.
- Visst har det varit värt slitet, säger han nu och sjunker tillbaka i den milt gröna fåtöljen. Och så hade jag ju så stora underhåll till alla min fruar att man var tvungen.
Men sedan 25 år tillbaka är Ulla den enda kvinnan i hans liv. Hon uppmuntrar honom när besvikelsen över de dåliga ögonen kommer.
- Tack vare henne så kan jag till och med följa med vad som händer inom teatern säger Edvin varmt. Jag lär känna de yngre skådespelarnas röster, och kan tolka deras minspel också efter att ha sett dem några gånger.
- Trots allt är jag tacksam över mitt liv, summerar han. Det är väl meningen med livet när man ser att man lyckats i stället för att misslyckats. Det är nog den skillnaden människan lever på.
Edvin Adolphsons sista insats blev i TV-succén "Markurells i Wadköping"
från 1968. Här gjorde den unge Ulf Brunnberg en av sina första upp-
märksammade roller. Eva Dahlbeck gjorde Harald Hilding Markurells
hustru. Här fanns även Jan-Olof Strandberg, Olof Thunberg, Tor Isedal
och Arne Källerud också med. (Ur Edvin Adolphsons memoarer).
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
AFTONBLADET ¤ Den 25 februari 1973.
En del av materialet är hämtat från boken; Edvin Adolphsons berättar-
om sitt liv med fru Thalia fru Filmia och andra fruar. /Bonniers.
Här finns också material som kommer ur min egen samling.
/Roger.
Lars "Tjadden" Hällström (1923-2000)
För de flesta var han känd som en otroligt driven och proffsig revymakare. Hans "Ludolf" kommer jag ihåg från min barndom. Det var på den tiden när man då och då kunde höra monologer i melodiradion. I dag tillhör det undantagen, tyvärr. Under 1980-talet framträdde en betydligt allvarligare Tjadden Hällström. Clownen hade kastat sin komiska mask, och istället för revy, visade Tjadden att han med bravur kunde axla lite tyngre roller. Han kom med andra ord att visa sin bredd som aktör. 1989 kunde vi se och avnjuta Tjadden i filmen "Täcknamn Coq Rouge". En film baserad på Jan Guillous roman med samma namn. Tjaddens rollkaraktär hette Ljungdahl och jobbade på SÄPO. Tjaddens medspelare var bland andra Stellan Skarsgård, Krister Henriksson och Philiph Zandén. Tunga kunniga aktörer där Tjadden bevisade att också han var ett namn att räkna med.
Jag roade mig med att titta i ett Filmlexikon som kom ut 1973. Där återfinns Tjadden och en information om hans då inspelade fem långfilmer. Mest rörde det sig om komiska rollfigurer, precis det typ av fack som hans publik hade för vana att se honom i. Men så kom de allvarligare karaktärerna. Och tänk så skönt att även kunna titta på en skådis som även behärskar den "andra sidan" av sin personlighet. Allvaret. Hemma i Tjaddens stad, Norrköping, och även i det övriga landet gladde vi oss åt hans tokroliga figurer. Sådana där färgstarka gubbar som fick oss att skratta, bara genom att se hans anlete. Det är en stor konst att kunna locka människor till skratt. Ja, det kan ibland vara en hel vetenskap. En svår konst att behärska. En som kunde den fina konsten, och som hade den unika gåvan var alltså allas vår Lars Gustaf "Tjadden" Hällström.
Tjadden Hällström (1923-2000).
Mannen som fick oss att skratta.
-----------------------------------------------------------
Jag roade mig med att titta i ett Filmlexikon som kom ut 1973. Där återfinns Tjadden och en information om hans då inspelade fem långfilmer. Mest rörde det sig om komiska rollfigurer, precis det typ av fack som hans publik hade för vana att se honom i. Men så kom de allvarligare karaktärerna. Och tänk så skönt att även kunna titta på en skådis som även behärskar den "andra sidan" av sin personlighet. Allvaret. Hemma i Tjaddens stad, Norrköping, och även i det övriga landet gladde vi oss åt hans tokroliga figurer. Sådana där färgstarka gubbar som fick oss att skratta, bara genom att se hans anlete. Det är en stor konst att kunna locka människor till skratt. Ja, det kan ibland vara en hel vetenskap. En svår konst att behärska. En som kunde den fina konsten, och som hade den unika gåvan var alltså allas vår Lars Gustaf "Tjadden" Hällström.
Tjadden Hällström (1923-2000).
Mannen som fick oss att skratta.
-----------------------------------------------------------
Yngve Stoors Hawaiorkester / 1954
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 20 augusti 1954.
Konstverk eller skräp?
Jag och hustrun brukar ibland diskutera var gränsen går mellan ett
fint samlarobjekt eller skräp. Jag vet inte vad jag skall kalla det som
syns på bilden - men ett vet jag, det röda sugröret använde jag som
barn. Det fanns en samling av olikfärgade sugrör, detta är det enda
som återstår. Men frågan är...skräp eller en kul grej att ha kvar?
Stämpel med tillhörande stämpeldyna. Detta tilhörde en gång min
farfar. Texten lyder: "A. Lindqvist Hortlax". Här är jag ganska så
säker på min sak: icke skräp! Kuriosa!
John Silver! Gamla plåtburkar tycker jag faktiskt mycket om. Den här
har funnits härhemma hur länge som helst. Skräp eller samlarobjekt?
Definitivt det senare. Sånt här kan man väl inte kasta bort?
Gamla mobiltelefoner av stenålders-modell. Här kan jag hålla med om
att dessa två egentligen borde kasserats för länge sedan. Barnbarnen
brukar leka med dem när de kommer.
Cykellysen. Min farmor Hanna hade en svart lampa som hon hade i
handen när hon var ute mörka vinterkvällar. Jag minns att när hon kom
och hälsade på så hade hon alltid sin svarta lampa med sig. Inte skräp,
definitivt inte nåt för soptunnan.
Nu till ett betydligt svårare fall. Detta kuriosa objekt, av årgång -57
kanske av någon anses som förlegat skräp. Men enligt en välrenommerad
antikhandlare så kan en sådan (som ses på bilden ovan) inbringa mellan
15.000-20.000 kronor. MEN då måste objektet vara i gott skick. På Tradera
har ett liknande föremål slumpats bort för 1.200 kronor.
www.rogerlindqvist.blogg.se har varit i kontakt med Antikrundans Knut
Knutsson. Knut Knutsson berättade då att objektet ifråga har ett namn:
"Gubbe med keps". En ungefär liknande gick bort på Bukowskis förra
våren för 580.000 kronor. En äldre dam på Östermalm betalde glatt för
det något udda exemplaret.
------------------------------------------------------------------
Larry Dean på turné i Norge
I augusti / september 1971 åker Scandinavian show på turné till Norge. I gruppen ingår sångaren Larry Dean, trollerikonstnären Öivind Haraldsen med artistnamnet Aston från Oslo och en flicka vid namn Ewa Ridderfors. Turnén väcker en smula indignation på den norska landsbygden. Detta p.g.a. det vågade innehållet som trion bjuder publiken på. I en liten notis i en svensk kvällstidning står följande att läsa:
EWA chockade norrmännen...
Ewa Ridderfors heter en flicka från Stockholm som skapat stor indignation på den norska landsbygden.
Anledningen är den show som Ewa turnerar med. Ewa dansar i något som heter Scandinavian show. Övriga medverkande är en svensk sångare, Larry Dean, alias Staffan Sundin och den norske "tryllekunstneren"Aston, alias Öivind Haraldsen fra Oslo. Denna trio lockar med en oskyldig show med dans och tryllekunster, skriver de norska tidningarna. Men sen kommer då "Miss Ewa" och chockerar med en nakendans.
"Miss Ewa" kastar av sig alla kläderna i cirkustältet, bortsett från en liten "truse". Den norska tidningen "Nybrott" hör till de mest indignerade. Ewa och de andra är glada för PR:n.
--------------------------------------------------------------------------
Scandinavian show. Fr. v. Larry Dean, alias Staffan Sundin, Ewa
Ridderfors och Aston, alias Öivind Haraldsen, mannen med gitarr t.h.
med efternamnet Hill.
- Det er synd på de folka. De har opptrådt mange steder og alt har gått bra, men her i Larvik har de fått forbud mot å opptre. De kommer i ekonomiske vanskeligheter og er skuffet over den behandlingen de har fått her. Tivolieier Solveig Flaskerud sier dette til Nybrott, etter at styret for Vestfoldmessen har aksjonert mot de svenske artistene. Hun legger ikke skjul på at hun synes man her gikk fram på en måte som rammer hardt dem det går utover, men samtidig sier hun at man må boye seg for det messestyret har bestemt. Hun sier videre: - Jeg har ikke sett dette striptease-nummeret selv og tror heller ikke at messestyrets medlemmer har gjort det.
Men jeg mener at de måtte kunne få opptre i Larvik når det gikk greit andre steder i Norge. De har hatt oppvisninger i Honefoss, Skien, Tonsberg og Karmoy på Vestlandet uten at noen reagerte slik som det er gjort her i Larvik.
- Det hevdes at aerbarheten krenkes?
- Jeg tror det ikke det som her er vist er verre eller sterkere enn det som man i dag kan se på film - f.eks. "Ole Hoiland"-filmen - og de blader man finner utlagt i forretningene. Men som sagt så har ikke jeg sett dette striptease-nummeret og kan derfor ikke uttale meg.
- Har det vaert mye folk på showet?
- Ja, disse artistene har hatt bra besok. Sondag var det ganske mange mennesker inne i teltet deres, ikke så mange mandag, men likevel tror jeg de har hatt såpass mange menesker at de har hatt et visst ekonomisk utbytte her.
- Det er klart at når det blir forbud mot at Ewa opptrer, så faller hele programmet for ovrigt og det er jo ikke lett å komme med et nytt program over natten. Sikkert er det - sier Solveig Flaskerud - det er mye som er blitt odelagt for dem med den beslutningen som messestyret har tatt. Jeg mener nå at forestillingen måtte kunne ha gått sin gang, bare med den endring at Ewa ikke kledde mer av seg enn hun har anledning til etter norsk lov.
- Hva sier de svenske artistene når de nå må avvikle?
- De synes jo at de har stott på så vanskelige forhold her i byen. De kan ikke forstå det når det har gått så fint andre steder i Norge der de har opptrådt. Det er tydelig at dette var et ganske hardt slag for dem - det er jo levebrodet deres dette.
- Men det må jo også sies, sier Solveig Flaskerud, at vi ikke visste noe om dette nummeret for de kom - hadde vi ant at det skulle vaere et striptease-nummeret ville vi ha sagt nei. Messestyret er derfor i sin fulle rett til å handle som det har gjort - men jeg kan ikke for det - jeg synes synd på de folka.
- Nå har politiet vaert og sett forestillingen og politi-fullmektig Hagen har kommet til at striptease-nummeret - det han så - ikke krenker aerbarheten?
- Det var godt å hore. Såvidt jeg forsto på messestyret var det betenkt over om politiet ville gripe inn. De svenske artistene visste jo at en politimann var til stede - og jeg vet det gikk visst bra. Når nå politiet er kommet til at forestillingen ikke kommer i konflikt med loven - da er det kanskje grunnlag for at messestyret kan ta saken opp til ny overveiielse, sier Solveig Flaskerud til slutt.
-----------------------------------------------------------------
Vi förflyttar oss till året 1972. Larry Dean är nu medlem i popbandet "High Notes". 1972 innebär för Larry Dean bl. a. en turné till Grönland (maj-juni) för att där spela för amerikanska soldater på de amerikanska baser som finns där. I Kristiansand i Norge, underhåller Larry Dean den norska publiken tillsammans med sin orkester High Notes. Larry Dean (Staffan Sundin) uppmärksammas också i norska medier.
VERDENSREKORDHOLDER I KRISTIANSAND
LARRY DEAN - verdensrekordholder!
Visste De at vi for tiden hae en verdensrekordholder i Kristiansand?
Nå er det riktignok ikke skoyter eller noen annen norsk toppgren det er snakk om, men i noe vi kan kalle for "langmannen svensk og opptrer for tiden på Markens Grode sammen med orkesteret "High Notes".
- Det var sommeren 1970 jeg satte rekorden, forteller Larry Dean i en samtale. Jeg sang i ett strekk i 19 timer og såvidt jeg vet er det ingen som har slått rekorden.
Larry Dean har ikke spilt med "High Notes" i mer enn et par måneder, men det er meningen at samarbeidet skal fortsette. Etter engasjementet i Kristiansand går turen til Gronland der orkesteret skal underholde amerikanske soldater i to måneder. For riktig å pigge opp gutta vil orkesteret da ta med seg en dansk go-go-danserinne. Forovrig er både orkesteret og Larry Dean kjent for flere plateinnspilninger i Sverige, og de har også vaert innom den eksklusive Svensktoppen flere ganger.
Orkesteret har holdt sammen i 12 år, og i 1964 ble de nr. 2 i Sveriges Radios landsomfattende konkurranse for tvist-band. Reportoiret har forandret seg siden den gangen, og nå spiller orkesteret det publikum vil ha, nemlig de siste slagerne. Orkester-medlemmene er selg svaert begistret for jazz, men det nytter det ikke å spille på restaurantene i dag.
- Folk vil ha pop - og da må vi spille det, sier orkesterets leder, Staffan Sundin.
Staffan Sundin f.d. älvsbygrabben, som gav sig ut i
världen med sin sång och musik i bagaget.
1972 står Larry Dean med kompbandet High Notes på de norska
underhållningsscenerna. Bilden ovan är hämtad från Larry Deans
spelning i norska Kristiansand
I Norge berättar Larry Dean om sitt världsrekord i långsjungning.
1970 stod Larry på scen i 19 timmar i sträck, och sjöng...
Larry Dean in action!
------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Timmarna med MAX
Den blå kepsen sitter lite på sniskan på hans blonda hår. Dagen till ära, denna underbara sensommardag, har vi överskjölts av varma augustivindar. På Max´lilla näsa sitter ett par solglasögon som jag hittade i en byrålåda för någon dag sedan. Den en gång så lilla krabaten har vuxit, och är inte längre den där sköra nyfödda bebis som han en gång var, när vi såg honom för allra första gången. Max är i dag en kille med skarp medvetenhet om sin omvärld. Det finns inget som han missar. När vi häromdagen satt vid köksbordet för en bit mat, gjorde jag det som jag alltid gjort. Jag trummade med händerna. Gissa vem som snabbt tog in och gjorde detsamma? Jo, Max!
Norah är precis likadan. En tjej som ser på sin värld med intelligenta blå ögon. Och jag är helt övertygad, ja, jag vet, att det som vi vuxna i dag "presenterar" för de små, är något som de alltid kommer att bära med sig. Jag kan inte påstå att jag är någon pedagog, men jag försöker att förklara både det ena och det andra både för Norah och Max. Norah som vid fyllda 3 är just i den ålder då hon formas av sin omgivning, tar emot sin farfars försök till förklaring. I somras gick vi på den obligatoriska skogspromenaden. Då försökte jag (vet inte om jag lyckades) förklara detta med dofter. Att öppna sina sinnen, ta in sin omgivning, ta in allt det som är så fantastiskt. Kanske att jag sådde ett litet frö som så småningom kommer att gro längst inne i Norahs medvetande.
Max och jag gick på en lite längre promenad i dag på förmiddan. Vi gjorde ett besök vid piteälvens strand. Gissa om han blev glad när han råkade få syn på en skoter. Man brukar nämligen köra skoter på älven nere vid Tingsholmen. Ibland hörs de höga ljuden ända upp på vår väg. Så har alltså timmarna med Max förflutit denna måndag den 15 augusti 2011. Norah och hennes mamma Jennie kom över på besök. Då ville barnbarnen springa under vattenspridaren. Resultatet blev många höga glada skratt. Och de blöta små busungarna fick så småningom en glass på vår bro. Timmarna med Max - timmarna med Norah, viktiga timmar minuter och sekunder. Viktiga stunder även för de små, som insuper allt och mer därtill. En bra grund från småbarnsåren, ökar chanserna för den lilla människan att som stor känna sig trygg och harmonisk och tillfreds med sin värld.
Max sitter redo i sin limo. Klar att gå på långpromenad med farfar.
Solen ger sig tillkänna med sina stickande strålar...nu är vi på G!
Max biter på sin tumme.
- Hmmm, undrar vad farfar nu ska hitta på?
Max kör med gymnastiska övningar precis när vi befinner oss mitt i
"våran" skog.
- Jodu förstår farfar, jag bara MÅSTE peta min näsa. Jag tror be-
stämt att det flög in en liten fluga långt därinne.
- Nu är flugan puts väck! Kör så det ryker farfar!
- Farfar! Jag såg en isbjörn i skogen...
- Njaa, det var nog ingen tocken där isig björn, det var visst Pelle
som var ute på råttjakt...
På vår upptäcksfärd passerar vi denna bro. E4:an gående i nordlig
riktning...
Europaväg 4 i sydlig riktning.
Vid piteälvens strand hade Sjörövar Fabbe slagit upp sitt läger.
Max var full av beundran över Sjörövar Fabbes skoter.
Kring denna brukar Sjörövar skeppet lägga till.
Sjörövar Fabbe har lämnat sjörövarlivet ute på de sju haven.
I dag jobbar han på fabriken inne i stan.
Sjörövarskeppen har i dag bytts ut mot vanliga båtar. Vid den här
platsen ligger bl. a. Kapten Krooks båt, så även havets fasa; Svarta
Malin.
Max och farfar fick en sådan inspiration av att vistas vid vattnet,
så tillsammans framförde de "Till Havs". Efteråt skränande måsarna,
och kråkorna kraxade. Ett tecken på att sången gick hem.
OBS! Max sjöng 1:a stämman, jag tog den 2:a som brukligt i sådana
här operasammanhang.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Norah är precis likadan. En tjej som ser på sin värld med intelligenta blå ögon. Och jag är helt övertygad, ja, jag vet, att det som vi vuxna i dag "presenterar" för de små, är något som de alltid kommer att bära med sig. Jag kan inte påstå att jag är någon pedagog, men jag försöker att förklara både det ena och det andra både för Norah och Max. Norah som vid fyllda 3 är just i den ålder då hon formas av sin omgivning, tar emot sin farfars försök till förklaring. I somras gick vi på den obligatoriska skogspromenaden. Då försökte jag (vet inte om jag lyckades) förklara detta med dofter. Att öppna sina sinnen, ta in sin omgivning, ta in allt det som är så fantastiskt. Kanske att jag sådde ett litet frö som så småningom kommer att gro längst inne i Norahs medvetande.
Max och jag gick på en lite längre promenad i dag på förmiddan. Vi gjorde ett besök vid piteälvens strand. Gissa om han blev glad när han råkade få syn på en skoter. Man brukar nämligen köra skoter på älven nere vid Tingsholmen. Ibland hörs de höga ljuden ända upp på vår väg. Så har alltså timmarna med Max förflutit denna måndag den 15 augusti 2011. Norah och hennes mamma Jennie kom över på besök. Då ville barnbarnen springa under vattenspridaren. Resultatet blev många höga glada skratt. Och de blöta små busungarna fick så småningom en glass på vår bro. Timmarna med Max - timmarna med Norah, viktiga timmar minuter och sekunder. Viktiga stunder även för de små, som insuper allt och mer därtill. En bra grund från småbarnsåren, ökar chanserna för den lilla människan att som stor känna sig trygg och harmonisk och tillfreds med sin värld.
Max sitter redo i sin limo. Klar att gå på långpromenad med farfar.
Solen ger sig tillkänna med sina stickande strålar...nu är vi på G!
Max biter på sin tumme.
- Hmmm, undrar vad farfar nu ska hitta på?
Max kör med gymnastiska övningar precis när vi befinner oss mitt i
"våran" skog.
- Jodu förstår farfar, jag bara MÅSTE peta min näsa. Jag tror be-
stämt att det flög in en liten fluga långt därinne.
- Nu är flugan puts väck! Kör så det ryker farfar!
- Farfar! Jag såg en isbjörn i skogen...
- Njaa, det var nog ingen tocken där isig björn, det var visst Pelle
som var ute på råttjakt...
På vår upptäcksfärd passerar vi denna bro. E4:an gående i nordlig
riktning...
Europaväg 4 i sydlig riktning.
Vid piteälvens strand hade Sjörövar Fabbe slagit upp sitt läger.
Max var full av beundran över Sjörövar Fabbes skoter.
Kring denna brukar Sjörövar skeppet lägga till.
Sjörövar Fabbe har lämnat sjörövarlivet ute på de sju haven.
I dag jobbar han på fabriken inne i stan.
Sjörövarskeppen har i dag bytts ut mot vanliga båtar. Vid den här
platsen ligger bl. a. Kapten Krooks båt, så även havets fasa; Svarta
Malin.
Max och farfar fick en sådan inspiration av att vistas vid vattnet,
så tillsammans framförde de "Till Havs". Efteråt skränande måsarna,
och kråkorna kraxade. Ett tecken på att sången gick hem.
OBS! Max sjöng 1:a stämman, jag tog den 2:a som brukligt i sådana
här operasammanhang.
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Aj, sicken otur John Blund...
Den uppmärksamme läsaren av min blogg, kanske kliar sig i huvudet och undrar varför den där Lindqvistaren bloggar mitt i natten. Jo, det kan jag svara på - om ni nu är så nyfikna. Sanningen är den att jag HAR försökt att sova, MEN av nån konstig anledning så funkar det inte. Jag har legat på höger sida, MEN då fick jag ännu ondare i min högra arm som är nog skraltig sedan tidigare. Jag HAR försökt ligga på vänster sida, men ack och nej, och hoppsansa! Jag HAR lyssnat på musik. Jag HAR läst. Jag HAR försökt allt utom att stå på händer. Jag har t.o.m. räknat får. Men när jag var framme vid 8.390 så bestämde jag mig för att sluta. Tänk er 8.390 bräkande ulliga får som skall hoppa var och en över ett staket, jamen det fattar ni väl, det går bara inte...
Nåt var alltså väldans fel! Så jag ringde min vän, John Efraim Blund. På midsommarens afton, avbeställde jag honom för resten av sommaren. Han skulle ju dra på semester i alla fall. Och jag tänkte att det är ju klart som korvspad att han måste få sig en vecka eller två med frugan och barnen. MEN...så händer detta! Jag ringer honom på hans mobil, men det tutar upptaget. Jag ringer igen. Så efter en 10-12 minuter svarar han: "Blunds sov-i-ro-hela-natten AB".
- Jo, hej, de´e´ja! Roger!
- Jamen tjena Roggan! Hur står det till?
- Du, John, visserligen så avbeställde jag ju dej, men tror du att du kan skynda dej hit till Markvägen?
- Då ska vi se...jaa, avbeställningen gjordes i midsommarafton klockan 21.23. Ska vi alltså upphäva?
- Joo! Stryk ett svart tjockt streck å så kommer du...
- Jag kommer som en skållad råtta!
Efter en låååååång stund ringer min telefon.
- Tjenixen! Du Roggan, det har uppstått ett litet problem. Var det i Blåsmark du bodde? Ja har lite vajsing på min GPS vetu...
- John! Du borde väl veta, du har ju skött om min sömn sedan torsdagen den 26 september 1957.
- Jo, det var så sant. Rött hus, eller...?
- Rött hus! Markvägen!
Ytterligare en halvtimme passerar. Då ringer telefonen återigen.
- Äre Roggan? Joo, bilen e paj. Kan du komma å hämta mig i Granträskmark.
- Granträskmark? Men du visste ju var jag bodde?
- Hetsa inte upp dej, vetja. Min GPS e lite småtokig. Släng dej nu i kärran å så kommer du.
- Och du...ta bogserlinan med dej!
Nu kände jag att måttet var rågat. Jag tog helt enkelt och avbeställde besöket. Därför sitter jag här just nu. Och tro det heller ej, men mina ögonlock känns nästan lika tunga som en fullproppad cementblandare.
Men sicken otur John hade ikväll. Får väl ringa honom i morr´n istället.
GO´NATT...!
John Blund i sin kärra. Det var väl otur att GPS:en krånglade?
Jag hade så väl behövt Johns sömnpulver i natt.
Jag har en idé! Detta är lösningen på det eventuella sömnute-
blivandet. Jag skall åka till stan i morr´n. Inhandla ett par dockor,
odla helskägg, samt köpa vitt nattlinne och som pricken över iet,
en nattmössa. Kunde Beppe, så kan väl jag.
---------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.svt.se / www.miamivice.blogg.se /
PS. Om ni undrar vilket bilmärke John Blund har, så kan jag upplysa att
det är en TRABANT tillverkad i forna Östtyskland 1970.
/Roger-trött-i-ögonen-Lindqvist.
Nåt var alltså väldans fel! Så jag ringde min vän, John Efraim Blund. På midsommarens afton, avbeställde jag honom för resten av sommaren. Han skulle ju dra på semester i alla fall. Och jag tänkte att det är ju klart som korvspad att han måste få sig en vecka eller två med frugan och barnen. MEN...så händer detta! Jag ringer honom på hans mobil, men det tutar upptaget. Jag ringer igen. Så efter en 10-12 minuter svarar han: "Blunds sov-i-ro-hela-natten AB".
- Jo, hej, de´e´ja! Roger!
- Jamen tjena Roggan! Hur står det till?
- Du, John, visserligen så avbeställde jag ju dej, men tror du att du kan skynda dej hit till Markvägen?
- Då ska vi se...jaa, avbeställningen gjordes i midsommarafton klockan 21.23. Ska vi alltså upphäva?
- Joo! Stryk ett svart tjockt streck å så kommer du...
- Jag kommer som en skållad råtta!
Efter en låååååång stund ringer min telefon.
- Tjenixen! Du Roggan, det har uppstått ett litet problem. Var det i Blåsmark du bodde? Ja har lite vajsing på min GPS vetu...
- John! Du borde väl veta, du har ju skött om min sömn sedan torsdagen den 26 september 1957.
- Jo, det var så sant. Rött hus, eller...?
- Rött hus! Markvägen!
Ytterligare en halvtimme passerar. Då ringer telefonen återigen.
- Äre Roggan? Joo, bilen e paj. Kan du komma å hämta mig i Granträskmark.
- Granträskmark? Men du visste ju var jag bodde?
- Hetsa inte upp dej, vetja. Min GPS e lite småtokig. Släng dej nu i kärran å så kommer du.
- Och du...ta bogserlinan med dej!
Nu kände jag att måttet var rågat. Jag tog helt enkelt och avbeställde besöket. Därför sitter jag här just nu. Och tro det heller ej, men mina ögonlock känns nästan lika tunga som en fullproppad cementblandare.
Men sicken otur John hade ikväll. Får väl ringa honom i morr´n istället.
GO´NATT...!
John Blund i sin kärra. Det var väl otur att GPS:en krånglade?
Jag hade så väl behövt Johns sömnpulver i natt.
Jag har en idé! Detta är lösningen på det eventuella sömnute-
blivandet. Jag skall åka till stan i morr´n. Inhandla ett par dockor,
odla helskägg, samt köpa vitt nattlinne och som pricken över iet,
en nattmössa. Kunde Beppe, så kan väl jag.
---------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.svt.se / www.miamivice.blogg.se /
PS. Om ni undrar vilket bilmärke John Blund har, så kan jag upplysa att
det är en TRABANT tillverkad i forna Östtyskland 1970.
/Roger-trött-i-ögonen-Lindqvist.
GÖSTA EKMAN d.ä. får postumt pris / 1939
Filmen, världens största konstindustri, börjar få det klart med sin
museala existens i Stockholm. Svenska Filmsamfundets historiska sam-
lingar och arkiv har fått sin hemvist ute i Tekniska muséet. Tillsvidare
har man ordnat en tillfällig utställning "Den vita dukens teknik", som på
onsdagen invigdes i samband med plakettutdelning för 1937 och 1938.
Gösta Ekmans plakett överlämnades till Hans Ekman (här ovan) av dr.
Idestam-Almquist, samfundets preses.
------------------------------------------------------------------
STOCKHOLMS-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 5 maj 1939.
Nu vet jag varför vissa motorcyklister...
...dör som flugor! Ska jag berätta? Okej, lyssna då! Jo, så här enkelt är det, när man framför sin "leksak" i 150 km./tim på 50-väg, alldeles oskyddad på sin sadel, då måste man drivas av nån slags dödslängtan. Åtminstone är det vad jag har kommit fram till. Jag har inga vetenskapliga bevis, utan det hela handlar om sunt tänkande. Och jag tror inte man behöver vara professor i psykologi för att fatta det.
Jag bor vid en väg vars maxfart är femtio kilometer i timmen. Och bakom detta finns en tanke. Man har alltså inte bara på måfå satt upp hastighetsskylten en vacker sommardag med ena kaffekoppen i sin hand för att man "bara" kände för det. Ånej! Ändå rusar det fram den ena "dödsryttaren" efter den andra. Och jag har även sett dem som kommit med sina monstermaskiner och framfört dem på bara bakhjulet. Ska man då skratta eller gråta? Ja, fortsätter dessa dödslekar kommer så småningom någon att gråta över en omkommen motorcyklist som gick in i evigheten alldeles i onödan.
För en kort stund sedan körde en för mig okänd motorcyklist förbi på hortlaxvägen i en sådan fart att skulle han åkt av vägen skulle han inte längre funnits mitt ibland oss. Kör gärna era fräcka tuffa hojar på gator och torg, glid gärna fram genom landskapet. Men kör för Guds skull inte så fort att ni riskerar både ert liv och andras.
/Roger.
Jag bor vid en väg vars maxfart är femtio kilometer i timmen. Och bakom detta finns en tanke. Man har alltså inte bara på måfå satt upp hastighetsskylten en vacker sommardag med ena kaffekoppen i sin hand för att man "bara" kände för det. Ånej! Ändå rusar det fram den ena "dödsryttaren" efter den andra. Och jag har även sett dem som kommit med sina monstermaskiner och framfört dem på bara bakhjulet. Ska man då skratta eller gråta? Ja, fortsätter dessa dödslekar kommer så småningom någon att gråta över en omkommen motorcyklist som gick in i evigheten alldeles i onödan.
För en kort stund sedan körde en för mig okänd motorcyklist förbi på hortlaxvägen i en sådan fart att skulle han åkt av vägen skulle han inte längre funnits mitt ibland oss. Kör gärna era fräcka tuffa hojar på gator och torg, glid gärna fram genom landskapet. Men kör för Guds skull inte så fort att ni riskerar både ert liv och andras.
/Roger.
Luleå Hockey briljerade
Sköna sommarvindar har vi bjudits på i dag. En perfekt sensommardag i solens tecken. Söndagen har bl. a. ägnats åt ett besök i COOP-Arena, Luleå Hockeys hemadress. Där mötte hemmalaget Sparta Prag, i European Trophy. Luleå - som faktiskt var det mest pådrivande laget matchen igenom - vann så småningom med rättvisa 2-1. Nu sitter jag alltså här framför datorskärmen återigen, med vetskap att vi även i morgon skall välsignas av ljuv sensommarsol.
COOP-ARENA söndagseftermiddag den 14 augusti klockan 17.00.
Luleå Hockey mot gästande Sparta Prag.
Den här något märkliga bilden får symbolisera hur jag kände mig
över den - i mitt tycke - alltför höga ljudvolymen i hallen. Man blev
nästan smått vimsig i bollen. Frågan är hur mycket decibel som man
får kasta ut över en hockey-publik? Kan tänka mig att ljudet var i
samma nivå som på den värsta rockgala med Rolling Stones.
Luleå Hockey var det lag som var mest på hugget. Som kuriosa
kan jag berätta, att i målet stod en 18-årig yngling vid namn Joel
Lassinantti, som skötte sig med bravur. Lassinantti är ett rätt så väl-
känt namn för oss norrbottningar. I mitten av 60-talet hade vi en
färgstark landshövding i Luleå med namnet Ragnar Lassinantti. Kan
det möjligen vara så att...?
-------------------------------------------------------
Hockeyfotograf: ROGER LINDQVIST. (Fortfarande med lite yrsel i bollen).
COOP-ARENA söndagseftermiddag den 14 augusti klockan 17.00.
Luleå Hockey mot gästande Sparta Prag.
Den här något märkliga bilden får symbolisera hur jag kände mig
över den - i mitt tycke - alltför höga ljudvolymen i hallen. Man blev
nästan smått vimsig i bollen. Frågan är hur mycket decibel som man
får kasta ut över en hockey-publik? Kan tänka mig att ljudet var i
samma nivå som på den värsta rockgala med Rolling Stones.
Luleå Hockey var det lag som var mest på hugget. Som kuriosa
kan jag berätta, att i målet stod en 18-årig yngling vid namn Joel
Lassinantti, som skötte sig med bravur. Lassinantti är ett rätt så väl-
känt namn för oss norrbottningar. I mitten av 60-talet hade vi en
färgstark landshövding i Luleå med namnet Ragnar Lassinantti. Kan
det möjligen vara så att...?
-------------------------------------------------------
Hockeyfotograf: ROGER LINDQVIST. (Fortfarande med lite yrsel i bollen).
Radioprogrammet "Besökstid" / 1967
DE FLESTA VILL LÅTA THORE SKOGMAN
FRAMFÖRA RADIOHÄLSNINGAR TILL SJUKA
ARNE ERICSSON i Malmö gläder patienterna på sjukhusen.
Besökstid, skivor för sjukskrivna, ett av radions önskeprogram går mot avslutningen av säsongen. Programmet som oftast tar en längre eller kortare paus över sommaren, har sedan hösten 1957 letts av Arne Ericsson i Malmö. Han har nu förmedlat hälsningar i mer än 300 program och har hunnit uppmana mer än 15.000 sjuklingar i landet att krya på sig. Programmet har alltid gått på fredags-eftermiddan, men eftersom den tiden kommer att vikas för Bilradion blir det till hösten ändrad tid. Det har diskuterats, om programmet skall sändas i P 2, men frågan är hur många sjukhus ger sina patienter möjlighet att lyssna på den kanalen.
Överhuvudtaget har Arne Ericsson en känsla av att möjligheterna att lyssna inte är så goda på alla sjukhus. Här är plats för en upprustning, eftersom sjukhuspatienterna mer än andra har möjlighet och behov av att lyssna till radio. Det gäller också att hitta en sändningstid för Besökstid, då det är lugnt på sjukhusen men då man inte kolliderar med sjukhusens ordinarie besökstid, sovtimmar o. dyl.
Antalet brev till Besökstid sjönk, när Melodiradion kom till, men har sedan visat stigande tendens, särskilt under den senaste säsongen. Ungefär 1.000 brev i veckan kan det bli, framförallt under hösten och senvintern. Arne Ericsson har gjort en del statistik om programmet och önskebreven. Det visar sig att 62 procent av dem som skriver är kvinnor. Damerna är alltså flitigare att tänka på sina sjuka vänner och anhöriga.
Åldersfördelningen tycks vara tämligen jämn, möjligen med en viss övervikt för de äldre årsklasserna, som ju också är mest drabbade av sjukdom. Hälsningar till barn är inte så vanligt förekommande som man kanske skulle vänta sig.
Hallänningar flitiga
Den geografiska spridningen över landet tycks följa befolkningstätheten. Dock har Arne Ericsson en känsla av att hallänningarna är ovanligt flitiga, när det gäller att skriva brev till Besökstid, Sveriges Radio, Malmö C. Vilka skivor önskas? Kanske litet lugnare skivor än i önskeprogram i allmänhet, menar Arne Ericsson, som också har erfarenhet av "Det ska vi fira", där han varit värd under tre sommarmånader. När man vet att skivorna i många fall avlyssnas i ofta dåliga hörlurar är det naturligt att alltför högljudd musik undviks. Annars är nog skivönskningarna desamma som till andra önskeprogram i radion. Så här ser en sammanfattande lista över olika favoriter ut.
Skogman populärast
I särklass mest önskad artist genom tiderna: Thore Skogman. De låtar man helst vill höra är just nu: "Ensam jag är" och "Jämtgubben". Några andra som finns med i brevskörden varje vecka: Göingeflickorna, Calle Jularbo och Anna-Lena Löfgren. Av Göingeflickorna vill man mest höra: "Kära mor" förstås, och "Livet i Finnskogarna" tycks vara nästan den enda Jularbo-låt, som svenska folket känner till. Men även "Lyckobringaren" begärs av många. Att Anna-Lena Löfgren kommer med varje gång beror antagligen på hennes "Kärlek på lasarett".
I varje fall är Anna-Lena Löfgren mer önskad än Siw, Anita och Lill-Babs och alla de övriga, som går upp i topp då och då, när de har en aktuell melodi som slår. Popartist som står sig genom tiderna: Elvis Presley. Naturligtvis har Beatles-önskningarna varit flera på sistone, men Elvis är i alla fall alltid med på ett hörn. Populäraste svenska popband just nu: Sven-Ingvars förstås! Helt särklassigt. Långt efter kommer flera i klump, Cool Candys, Sten & Stanley och Hootenanny Singers. Bland sångarna leder just nu Gunnar Wiklund.
Äldre artister som alltid finns på önskelistan: Harry Brandelius, Ingeborg Nyberg och Jussi Björling. Även Evert Taube rätt ofta. Melodier svenska folket aldrig tröttnar på: "Hjärtats saga", "Aftonklockor", "Säterjäntans söndag", "Tonerna". Mest önskade operettmelodier: "Farfarssången" ur Fågelhandlaren, "Två mörka ögon" och "Volgasången". Populäraste barnvisor: "Sudda sudda" med Gullan Bornemark och hennes barn samt Alice Tegnér-visor med Alice och Titti.
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 28 maj 1967.
PS. I artikeln kallas Sven-Ingvars för "popband". Vilket är helt galet.
Ordet "dansband" kom inte att användas i egentlig mening förrän under
den stora dansbandsvåg som sköljde över oss under 1970-talet. Dess-
förinnan kallades ett band som spelade dansmusik för "dansorkester",
eller "danskapell" men då har vi förflyttat oss en bra bit tillbaka i tiden.
Roger.
FRAMFÖRA RADIOHÄLSNINGAR TILL SJUKA
ARNE ERICSSON i Malmö gläder patienterna på sjukhusen.
Besökstid, skivor för sjukskrivna, ett av radions önskeprogram går mot avslutningen av säsongen. Programmet som oftast tar en längre eller kortare paus över sommaren, har sedan hösten 1957 letts av Arne Ericsson i Malmö. Han har nu förmedlat hälsningar i mer än 300 program och har hunnit uppmana mer än 15.000 sjuklingar i landet att krya på sig. Programmet har alltid gått på fredags-eftermiddan, men eftersom den tiden kommer att vikas för Bilradion blir det till hösten ändrad tid. Det har diskuterats, om programmet skall sändas i P 2, men frågan är hur många sjukhus ger sina patienter möjlighet att lyssna på den kanalen.
Överhuvudtaget har Arne Ericsson en känsla av att möjligheterna att lyssna inte är så goda på alla sjukhus. Här är plats för en upprustning, eftersom sjukhuspatienterna mer än andra har möjlighet och behov av att lyssna till radio. Det gäller också att hitta en sändningstid för Besökstid, då det är lugnt på sjukhusen men då man inte kolliderar med sjukhusens ordinarie besökstid, sovtimmar o. dyl.
Antalet brev till Besökstid sjönk, när Melodiradion kom till, men har sedan visat stigande tendens, särskilt under den senaste säsongen. Ungefär 1.000 brev i veckan kan det bli, framförallt under hösten och senvintern. Arne Ericsson har gjort en del statistik om programmet och önskebreven. Det visar sig att 62 procent av dem som skriver är kvinnor. Damerna är alltså flitigare att tänka på sina sjuka vänner och anhöriga.
Åldersfördelningen tycks vara tämligen jämn, möjligen med en viss övervikt för de äldre årsklasserna, som ju också är mest drabbade av sjukdom. Hälsningar till barn är inte så vanligt förekommande som man kanske skulle vänta sig.
Hallänningar flitiga
Den geografiska spridningen över landet tycks följa befolkningstätheten. Dock har Arne Ericsson en känsla av att hallänningarna är ovanligt flitiga, när det gäller att skriva brev till Besökstid, Sveriges Radio, Malmö C. Vilka skivor önskas? Kanske litet lugnare skivor än i önskeprogram i allmänhet, menar Arne Ericsson, som också har erfarenhet av "Det ska vi fira", där han varit värd under tre sommarmånader. När man vet att skivorna i många fall avlyssnas i ofta dåliga hörlurar är det naturligt att alltför högljudd musik undviks. Annars är nog skivönskningarna desamma som till andra önskeprogram i radion. Så här ser en sammanfattande lista över olika favoriter ut.
Skogman populärast
I särklass mest önskad artist genom tiderna: Thore Skogman. De låtar man helst vill höra är just nu: "Ensam jag är" och "Jämtgubben". Några andra som finns med i brevskörden varje vecka: Göingeflickorna, Calle Jularbo och Anna-Lena Löfgren. Av Göingeflickorna vill man mest höra: "Kära mor" förstås, och "Livet i Finnskogarna" tycks vara nästan den enda Jularbo-låt, som svenska folket känner till. Men även "Lyckobringaren" begärs av många. Att Anna-Lena Löfgren kommer med varje gång beror antagligen på hennes "Kärlek på lasarett".
I varje fall är Anna-Lena Löfgren mer önskad än Siw, Anita och Lill-Babs och alla de övriga, som går upp i topp då och då, när de har en aktuell melodi som slår. Popartist som står sig genom tiderna: Elvis Presley. Naturligtvis har Beatles-önskningarna varit flera på sistone, men Elvis är i alla fall alltid med på ett hörn. Populäraste svenska popband just nu: Sven-Ingvars förstås! Helt särklassigt. Långt efter kommer flera i klump, Cool Candys, Sten & Stanley och Hootenanny Singers. Bland sångarna leder just nu Gunnar Wiklund.
Äldre artister som alltid finns på önskelistan: Harry Brandelius, Ingeborg Nyberg och Jussi Björling. Även Evert Taube rätt ofta. Melodier svenska folket aldrig tröttnar på: "Hjärtats saga", "Aftonklockor", "Säterjäntans söndag", "Tonerna". Mest önskade operettmelodier: "Farfarssången" ur Fågelhandlaren, "Två mörka ögon" och "Volgasången". Populäraste barnvisor: "Sudda sudda" med Gullan Bornemark och hennes barn samt Alice Tegnér-visor med Alice och Titti.
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 28 maj 1967.
PS. I artikeln kallas Sven-Ingvars för "popband". Vilket är helt galet.
Ordet "dansband" kom inte att användas i egentlig mening förrän under
den stora dansbandsvåg som sköljde över oss under 1970-talet. Dess-
förinnan kallades ett band som spelade dansmusik för "dansorkester",
eller "danskapell" men då har vi förflyttat oss en bra bit tillbaka i tiden.
Roger.
Dans i Risliden - BARACUDAZ
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 24 april 1970.
Dans i Bureå FH - Ola Håkansson & Cave Brass
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 24 april 1970.
Georg Rydeberg fyller år...
EXPRESSEN ¤ Den 21 juli 1981.
Svensktoppen - 1987
AFTONBLADET ¤ Den 20 december 1987.
Keith Richards - "Det levande gitarriffet"
¤¤ Här är han: 1900-talets i särklass mest formidabla man: Keith
"det levande gitarriffet" Richards. Naturligtvis sysselsatt med att be
fotografen dra åt...
På 70-talet roade sig somlig musikpress med att ranka stjärnor efter
sannolikheten att de skulle gå en snar död till mötes. Keith låg på topp.
- Jag är ett levande laboratorium, har han sagt.
- Det går inte att knarka längre, det finns inget kvar, Keith har tagit
allt, har andra sagt.
Men Keith är, vid 52 års ålder, fortfarande motor i världens bästa rock´n
roll-band: The Rolling Stones. Kolla in hans ansikte, det är inte rynkor,
det är fartränder.
------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Söndagen den 13 oktober 1996.
Östen Warnerbrings comeback / 1986
- Jag tänker bara jobba hälften så mycket som jag gjort tidigare,
säger Östen Warnerbring som är tillbaka på scenen efter sin svåra
sjukdom. Han hyllade författaren Artur Lundkvist på dennes 80-års-
dag i Oderljunga församlingshem.
¤ I går gjorde Östen Warnerbring comeback efter sin svåra sjukdom. Det gjorde han genom att hylla författaren och akademiledamoten Artur Lundkvist på hans 80-årsdag på hans födelseort.
Huvudpersonen var själv inte där i Oderljunga församlingshem. Arrangörerna - vuxenskolan och kulturnämnden - sänder en videoupptagning av hyllningarna till 80-åringen i Stockholm. Det var fullsatt när cirka 125 åhörare bänkat sig för att höra Östen Warnerbrings egen tonsättning av Artur Lundkvists "Har du sett landet om sommaren".
Hjärtattack
Det är drygt två månader sedan Östen fick en svår hjärtattack och tappade både rösten och musikminnet. Detta var den första trevande uppmjukningen.
- Rösten slirade lite i början, men sedan hittade jag rätt, säger Östen. Jag har avsiktligt valt detta tillfälle som mitt första efter hjärtattacken, eftersom det är inför en liten publik och därför att jag inte är huvudpersonen. Jag hoppas Artur Lundkvist tycker speciellt mycket om sin hembygds hyllning.
Östen är sjukskriven till mitten av april. Och i fortsättningen kommer han inte att jobba lika hårt som förr om åren. Men han har redan börjat förbereda två LP-skivor. Den ena ska handla om Malmö och den ska han själv sjunga in. Den andra ska han producera och den ska handla om Chopin.
Trött på vintern
Annars åker Östen och hans fru till Mallorca i slutet av veckan.
- Jag är trött på den skånska vintern så nu sticker jag iväg ett par veckor och kommer hem lagom till våren. På Mallorca ska jag skriva och planera inför vår och sommar. Man är som en häst som vill i selen så fort som möjligt, säger Östen.
------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Tisdagen den 4 mars 1986.
Jan Johansson "Jazz på svenska"
Ytterligare en ny vinyl i skivhögen. Den här gången Jan Johanssons fantastiska inspelning av svenska folkvisor: Jazz på svenska. Hans känsliga anslag på tangenterna gör att melodiernas karaktär känns som en magisk omfamning. En av visorna, Visa från Utanmyra, inspelad den 28 februari 1962, är en kär bekant som jag hörde redan som barn. Jag var väl i tio-årsåldern, och jag vet att varje gång den spelades vederfors jag av en behaglig känsla i kroppen. Det är väl så det ska vara, kan jag tänka mig, när musik är som allra bäst. Beröringen känns än i denna dag. Men så sitter ju också ett av vårt lands mest gudabenådade musikanter bakom flygeln. Mästaren själv, Jan Johansson, gick bort en kylig novemberkväll 1968 på väg till en spelning. På plattan finns ytterligare elva stycken njutbara visor, som också tål att avlyssnas. Basisten Georg Riedel medverkar också på plattan.
/Roger.
Jazz på svenska - tolv mästerligt utförda visor av pianisten Jan Jo-
hansson. Basisten Georg Riedel medverkar också på den här plattan.
--------------------------------------------------------------------------------
/Roger.
Jazz på svenska - tolv mästerligt utförda visor av pianisten Jan Jo-
hansson. Basisten Georg Riedel medverkar också på den här plattan.
--------------------------------------------------------------------------------
Luxor Nya Skivväxlare / 1944
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 september 1944.
Åke Hallgren - mannen bakom "Gråt inga tårar"
"Pippis dansbandet från Hedeviken i Härjedalen repade i en lokal inför en skivinspelning. Men det fattades en låt på B-sidan. När de övriga i gänget åkte till Hede för att fika stannade Åke kvar hemma i Hedeviken. Han tog fram en trubbig timmerpenna, nynnade in melodin och låten var klar. Singeln släpptes 1974. Gråt inga tårar fanns även med på bandets LP - Ordning på torpet - som släpptes 1975."
Så långt Östersundsposten som förra hösten hade en artikel som handlade om Åke Hallgren, mannen bakom Gråt inga tårar. Låten har också blivit utsedd till 1900-talets största dansbandslåt i en omröstning.
Fr. v. Bengt, Svenne, Åke, Bosse och Gillis.
Åke Hallgren - mannen bakom 1900-talets största danslåt.
-----------------------------------------------------------------------------
Bild på Åke Hallgren: www.op.se
Så långt Östersundsposten som förra hösten hade en artikel som handlade om Åke Hallgren, mannen bakom Gråt inga tårar. Låten har också blivit utsedd till 1900-talets största dansbandslåt i en omröstning.
Fr. v. Bengt, Svenne, Åke, Bosse och Gillis.
Åke Hallgren - mannen bakom 1900-talets största danslåt.
-----------------------------------------------------------------------------
Bild på Åke Hallgren: www.op.se
Minnenas Television med LAILA WESTERSUND
I kväll visas "Två och en flygel" i Minnenas Television med Laila Westersund som gäst. Laila Westersund avled den 22 februari detta år, 68 år gammal. Till hennes ära, och till hennes minne hyllar alltså SVT denna minnesvärd artist, sångerska och komiker med att blicka tillbaka till 1987 då programmet sändes för första gången. Min gode vän, skådespelaren Kaj Lärka i Norrköping, gav mig detta tips när han hörde av sig igår. Kaj som spelat teater sedan barnsben, var för övrigt god vän med Laila. Kaj har spelat i revyer hemma i Norrköping, och 2003 belönades han med Parnevik-stipendiet. En fin utmärkelse som bär Bosse Parneviks namn. Kaj har också jobbat tillsammans med en annan gigant, Tjadden Hällström. 
Laila Westersund syns i kvällens Minnenas Television från 1987.
Laila avled den 22 februari det här året, 68 år gammal.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.sydsvenskan.se
En blues hemma hos Danne...
I vår släkt finns en hel del musiker. I vår familj är det endast Daniel som anammat att föra det musikaliska arvet vidare. Det började med trummor nångång i lågstadiet, för att senare fortsätta med gitarr. I dag så är han och gitarren oskiljaktiga, precis som det en gång var när hans liv bestod av moppe, moppe, moppe och återigen moppe! Sist vi hälsade på så ville han att jag skulle lyssna på en grej - som han sa - som han gjort. Det visade sig vara en egenhändigt komponerad blues.
- Har du gjort den här? frågade jag.
- Japp, svarade han.
Så blev jag stående ett bra tag och lyssnade in det som kom ut ur högtalarna. Ett klart bevis på att det svängde, var att mina händer började trumma. I samma rum hängde Dannes husgud, Jimi Hendrix på väggen. Och jag tror att - om jag inte såg alldeles fel - att Jimi svängde på sitt huvud inte bara en gång, utan flera gånger. Samtidigt tyckte jag mig se att han rörde på sina läppar. Så jag gick närmare, la mitt ena öra mot tavlan och då hörde jag detta:
- It´s okey, man! Play it again!
Fast jag sa ingenting till sonen. Han skulle bara tyckt att jag pratat i nattmössan. Men JAG vet att han sa det! Inget snack om den saken.
- Kom och lyssna på en grej som jag gjort, sa Daniel senast vi var
på besök. Ur högtalarna strömmade en gungande svängig blues.
På väggen bakom hängde Jimi Hendrix och iakttog oss. När Jimis huvud
började svänga, och jag såg vissa munrörelser, gick jag dit och la mitt
öra emot.
- It´s okey, man! Play it again!
Inget dåligt omdöme av en av de största gitarrlegenderna...
Fast för säkerhetsskull sa jag inget till sonen. Fär tänk, vad skulle han ha
trott om sin farsa...?
------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Soldat 93 Lagerspets berättar...
I en blåmålad liten stuga i närheten av Kyrkbyn i Piteå landsförsamling, i unga vitstammiga björkars hägn och skyddad för himmelens alla väder och vindar av storskogen runt omkring, bor förre indelte soldaten vid Norrbottens Fältjägarekår vars första förläggningsplats var Pitholmsheden och sedan via Notviken kom att införlivas med Kungliga Norrbottens regemente i Boden, nr 93 Lagerspets, som häromdagen fyllde sina modiga 85 år.
93 Lagerspets.
Lagerspets med Oskar i förnamn, är en av de mest vitala 85-åringar man kan tänka sig och ändå har han aldrig marscherat i bara utförsbackar, eller seglat i medvind under sina dagar, som vi strax skola varda påminta om lite var. Oskar Lagerspets är vital, han är rak som en fura i skogen och han kan ännu - på sin 85-årsdag - ståta med en marschhastighet av 112 steg i minuten och vad det betyder vet bara den som själv har gjort sin värnplikt. Han ser bra och hör ännu bättre, han har tankeskärpa, iakttagelseförmåga och ett minne som många avundas honom. Om man skall karakterisera förre indelte soldaten 93 Lagerspets, så kan man väl icke göra det på annat sätt än genom att säga att han äger en envis beslutsamhet och en beslutsamhet som endast döden kan frånkänna honom.
Som ett bevis för hans fasta karaktär kan nämnas att han, som i mer än sin halva levnad varit en inbiten rökare och som haft pipan hängande i munnen dag för dag och om nätterna vaknat av begär att få suga till sig nikotingiftet, en dag för många år sedan helt enkelt bestämde sig för att icke offra ett öre till på "rökelsealtaret" slängde pipan och hela rasket på elden och sade: "Det var väl också sjutton om man skall vara herre över sig själv..." andra säger att det går inte...jag har försökt, men det går inte. Men jag säger att det måste gå! Och det gick också. I dag är han arg på alla rökelsekar här i världen. Så talade en gammal soldat!
Så har Oskar Lagerspets med åren blivit Kyrkbyns vördade hövding, som alla ser upp till och djupt skola sakna när han en dag är borta. Står han inför ett av livets många problem och beslutar sig för att lösa det, så blir det löst. Hans levnads farkost har kastats mot många skär och bankar, men alltid har han kommit välbehållen i land. Vägen har varit lång och svår under den 85-åriga fotvandringen och oöverskådliga hinder och barrikader ha understundom rest sig på vägen han gått, men alltid har han tagit sig fram till målet. Det är afton...
Barn och barnbarn, släktingar, vänner och grannar ha bringat 85-åringen sin hyllning under dagen, han har hållit gästabud tillsammans med dem alla och mottagit deras hyllningspresenter och nu sitter han ensam i sitt lugna och fridfulla tjäll. Då knackar undertecknad på och stiger in. Det blir ett glatt sammanträffande ty 1914 tillhörde vi båda två samma kompani på I 19. Lagerspets tog avsked från militärtjänsten år 1915.
Hans vagga stod i Pite-Långnäs och vid 10-årsåldern tog han plats som drängpojke hos en bonde i byn och hade sedan anställning hos än den ene, än den andre intill sitt 19:e år då han blev "egen herre" och drog iväg upp till de stora timmerskogarna. Där arbetade han om vintern och om sommaren var han sysselsatt vid sågverken. Han högg och drog timmer i Gäddträskån, Abraur, Moskosel och Jokkmokk. Tungt var arbetet, urusla voro bostäderna och dagsförtjänsten mycket ringa, 1:75 per dag när det var som lyckosammast. En vinter lastade han dragstöttingen hemma i Långnäs med säng- och arbetskläder och verktyg och proviant för mer än sju veckors bortovaro och en kall och bitande vintermorgon lade han och hans kamrater repet på axeln och började vandringen mot - Jokkmokk.
Stöttingen var tungt lastad vid avfärden från hemmet och de hårda strapatserna började redan andra dagens morgon då en rykande snöstorm uppstod. När de kommo fram till Skomanstjälen var det inte mycket kvar av krafterna, varför de underhandlade med en bonde där om ett inköp av hans häst. Hästen - en ytterst gammal och utmärglad krake - betingade ett pris av 30 kronor, men 30 kronor var mycket pengar på den tiden och då de därjämte ansågo att hästen icke skulle orka dra deras lastade stöttingar upp till Jokkmokk, beslöto de sig till sist för att draga dem själva vadan hästköpet fick vara.
Återigen repet på axeln, återigen tramp i metersdjupa snödrivor och efter åtta dygns slit och släp anlände de så äntligen till arbetsplatsen långt in i Jokkmokks snöhöljda skogar och voro då "mera döda än levande". När de kommo fram till målet fingo de ligga under bar himmel första natten och så fort de dagades började de att hugga virke till kojan som de skulle bo i under vintern, allt medan stormen piskade trädens kronor och snön yrde i vilt raseri runt omkring dem. Arbetet började småningom. De höggo och drogo timmer åt bolagen, men förtjänsten var mer än usel och därtill var det hart när omöjligt att få ut några pengar av bolagets inspektor. En dag stegade Lagerspets iväg in till inspektorn och bad om "nytt löneavtal", men inspektorn bad deputationen, Lagerspets och alla de andra att "försvinna och fara åt fanders". Dit hittar jag icke, sade Lagerspets, kanske inspektorn vill visa mig vägen dit?
Inspektorn var dålig vägvisare och förtjänsten ännu sämre, så när de kommo hem på våren var deras förtjänst under den vintern en ren förlust! Men det var att fatta nya tag, säger 85-åringen som sitter framför mig. När jag var 23 år ingick jag äktenskap och bosatte mig i Långnäs. Efter 27 års lyckligt äktenskap, eller år 1909 då hustrun dog, blev jag ensam, denna gång med 10 barn att försörja. Nåja, det gick det också barnen växte upp och kommo ut i livet åt var sitt håll. 8 barn har jag nu vid livet, 5 av dem äro bosatta i Luleå, 1 i Amerika, 1 i Norge och en son har jag här i Långnäs, säger Lagerspets.
- När blev Lagerspets soldat då?
- 1882 på hösten inskrevs jag som soldat vid Norrbottens Fältjägarekår, som då var förlagd på Pitholmsheden. Soldat var jag i 30 år och då jag tog avsked från tjänsten på hösten 1915 hade jag avancerat till furir och vid avskedet erhöll jag svärdsmedaljen. Från Pitholmsheden bar det i väg till Notviken och från Notviken slutligen till Boden. Det var mest besvärligt när vi hade förläggningen i Notviken och det hände då ofta att jag blev inkallad till tjänstgöring flera gånger under sommaren.
- En sommar fick jag gå sju gånger från Långnäs till Notviken och lika många gånger tillbaka igen, så nog har jag lärt mig gå alltid.
- Lagerspets har väl en hel del minnen från lägerlivet?
- Jojomensan, det må du veta! Men jag vet inte precis om det är någonting särskilt jag kan tala om, jo, vänta skall du få höra på vad jag lät narra mig till en gång när jag hade hand om förråden vid kompaniet i Boden. Den vintern voro vi 63 soldater inne samtidigt. Det var Pitebor, Lulebor, Rånebor, Kalixbor och finnar och det vete tusan varifrån alla soldaterna voro, men några helgon voro de då åtminstone inte.
- Du ska få höra förresten. De kommo överens att de skulle inköpa en liter brännvin per man, 100 pilsner och 40 porter och det bar i väg för några av dem till Luleå för att köpa denna sprit och jag blev utsedd till förvaltare, det var jag som skulle ha hand om alla denna smörja.
- Jag var mot detta och ville icke alls åtaga mig uppdraget, men då de voro så envisa och bestämt skulle ha mig till detta, så sade jag en dag:
- Ja, för all del, nog kan jag ta hand om spriten för jag har stort förtroende här på regementet och jag har nycklar till flera förråd och en nyckelknippa som är tung som en paltrensel, så nog ska det bli någon råd att låsa in spriten, om ni missköter er så får ni ingenting mer av hela kalaset, då låser jag igen för alltid och spriten är min. De lovade att sköta sig och gick ned till Boden där jag visste att det pågick en auktion, där inropade jag en stor kista med järnbeslag och låsanordning. Jag kånkade hem kistan till kompaniet och ställde in den i rustkammaren och på kvällen stuvade jag ned 63 liter brännvin, 100 pilsner och 40 porter i kistan. Fanjunkaren var flera gånger in i rustkammaren och jag var bara rädd att han skulle fråga vad jag hade i kistan, men det gjorde han aldrig. Nåja, det gick bra en tid. Men en dag när jag kom hem från Degerberget - jag hade lämnat ut ganska mycket sprit på kvällen innan jag reste dit upp - så lågo gubbarna redlöst berusade i sina logement, en del i sängarna, en del på golvet och en del tvärs över sängarna. Då blev jag arg och sparka och svor och levde vilt därinne, men det gick inte få någon reda med dem den dagen.
- På morgonen ställde jag upp dem allihop och skällde ner dem riktigt och sade för dem att kompanichefen frågat mej om jag visste varifrån gubbarna fått spriten och är det inte så att ni lovar bot och bättring nu på stående fot, så tar jag mitt straff, det kan bli ett par månaders fängelse för att jag inhyst er sprit i kompaniförrådet, och talar om för kapten hur det hänger ihop. De gjorde bättring och jag sänkte deras ranson från och med den stunden och alltsammans avlöpte lyckligt och väl.
- En gång flög den lede i mig och jag tog bondpermission och reste ned till Piteå för att supa. På kvällen när jag satt och söp som argast i sta´n kom det telefon till mig. Jag gick och svarade i telefon och sade: "Det här är Lagerspets, vad vill ni?
- Jo, detta är från tredje bataljonens expedition, det är major Genberg som talar. Lagerspets skall omdelbart inställa sig på bataljonsexpeditionen!
- Nej, håll an goherrar, jag kommer då jag blir till reds att komma och därmed basta, och så ringde jag av och fortsatte att supa. Dagen efter inställde jag mig och kom så till sist på förhör inför major Genberg. Jag erkände allt och medgav att jag handlat dumt, men jag sade också att jag var beredd att taga mitt straff som en hel karl, ty jag hade gjort mig förtjänt av den strängaste bestraffning. Då klappade majoren mig på axeln och sade:
- Lagerspets har skött sig så bra i tjänsten tidigare att det blir ingen bestraffning denna gång. Men gör icke om detta en gång till Lagerspets, för då klämmer vi till mycket hårt. Lagerspets kan gå nu.
- Tack, major, sade jag och slog ihop klackarna så att det ekade i hela bataljonsexpeditionen.
- Men Lagerspets var ju furir och fick svärdsmedaljen?
- Jo, medaljen fick jag vid avskedet och furirgraden skulle de prompt ha på mig fast jag icke ville ha den. Jag fick påstötningar flera gånger för att jag icke låtit sy fast gradbeteckningen och en dag tog fanjunkare Rudolf Wahlberg, som nu är boende i Piteå och gick upp till skräddarverkstaden med min rock och lät sy fast gradbeteckningen på den. Men då skämdes jag riktigt och jag sade åt fanjunkaren: "Jag skäms riktigt, det är ju jag som är här på handräckning och nu går fanjunkaren ärenden åt mej". "Ja, jag måste ju, då Lagerspets är så envis så. Men nu kan väl Lagerspets gå dit själv och låta sy fast beteckningen på de övriga rockarna?"
Det lovade jag förstås och jag gick också med detsamma.
- Vad är Lagerspets åsikter om den nyare tiden, den som vi nu leva i?
- Mina åsikter om den saken är helt enkelt den att vi har det mycket, mycket bra på alla sätt och vis. Jag var med som barn och såg och hörde när man auktionerade bort fattigmans barn och gamla orkeslösa män och kvinnor, precis som man nu auktionerar bort kreatur och skrot. Nu ger man dem pension och försörjningsmöjligheter och ingen enda behöver lida nöd i våra dagar. År 1869 fingo jag och mina föräldrar leva på barkgröt och ingenting annat, så nog vet jag hur det var på den tiden.
- Nu har vi bara paradiset allihop och ingen som lider nöd. Man talar om högfärden i våra dagar och den fanns nog i min ungdom också, fast den kanske tog sig uttryck på annat sätt än nu. Vad var det annat än högfärd som var grunden till alla de stora hus som bönderna byggde? Byggde en bonde sig en mangårdsbyggnad, ja, genast var den andra färdig att bygga en ännu större. Därför lydde ordspråket också på den tiden så här:
"Stora hus, lite ljus. Stora fat, lite mat".
- Vi har paradiset mitt ibland oss nu, bara vi förstodo det och ville sätta värde på det.
Så talade en gammal soldat. / Linder.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 september 1944.
En riktig pärla!
Man kan nog lugnt påstå att jag inte är en fanatiker vad gäller bilar och motorer. Men, när det gäller gamla veteraner så klappar faktiskt mitt hjärta litegrann fortare. De gamla veteranbilarna är som rena konstverk där de rullar fram på vägarna. En riktig grann pärla såg jag när jag för ett tag sedan var på vär mot Piteå Havsbad. Den såg så pass läcker ut att jag faktiskt var tvungen ta fram kameran. Resultatet blev detta:
Trots att jag inte äger nåt direkt motorintresse, så skulle jag inte vara
främmande för att ha en liknade kärra. Tänk att åka Sundsgatan fram
en ljummen sommarkväll med nedvevade rutor och med Elvis´"Hound
Dog" dunkande ut ur högtalarna.
Kanhända att det bor en liten raggare i mig också?
Ford Fairlane...vacker som en nyponros...
Som pricken över i:et sitter ett Caltex-märke.
Härmed får jag be att presentera min egen veteranare:
Den enda leksaksbil som jag har kvar av alla de som jag en gång hade.
De övriga har försvunnit en efter en genom åren.
-----------------------------------------------------------
Trots att jag inte äger nåt direkt motorintresse, så skulle jag inte vara
främmande för att ha en liknade kärra. Tänk att åka Sundsgatan fram
en ljummen sommarkväll med nedvevade rutor och med Elvis´"Hound
Dog" dunkande ut ur högtalarna.
Kanhända att det bor en liten raggare i mig också?
Ford Fairlane...vacker som en nyponros...
Som pricken över i:et sitter ett Caltex-märke.
Härmed får jag be att presentera min egen veteranare:
Den enda leksaksbil som jag har kvar av alla de som jag en gång hade.
De övriga har försvunnit en efter en genom åren.
-----------------------------------------------------------
Ford Taunus på Odeparks Bil AB / Piteå
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ 1961.
Bioannonser / 1928
VÄSTERNORRLANDS ALLEHANDA ¤ Torsdagen den 22 mars 1928.
/IVAN HEDQVIST (1880-1935) skådespelare samt regissör, en av svensk films pionjärer.
MARY JOHNSON (1896-1975) även hon en av den svenska filmens första "idoler" på vita duken.
Hon var åren 1913-1920 gift med Karl-Gerhard./ Roger.
Hos glasmästar´n...
Ett av de första jobb jag hade, var på Karlssons glasmästeri på Hamngatan i vår stad. Där lagade jag trasiga fönsterrutor, lade kitt runt omkring och åkte ibland ut med de andra gubbarna på nåt jobb. Men detta med att vara glasmästare var inget för mig. I dag hämtade jag en fönsterruta på Karlssons glas, som numera ligger på en helt annan adress. Men som sagt, annat var det då, året 1974. Jag hade däremot förmånen att få jobba med Thord Sandberg, från Hortlax. Om inte Thord hade funnits så vet jag inte. Vi hade trevligt tillsammans, och jag minns att vi vid nåt tillfälle åkte till Boden på ett jobb, Thord och jag. Han bodde inte så långt från mig, så varje morgon (vintertid) hämtade han mig i sin lilla VW. Detta var innan jag fick körkort. Tyvärr så finns inte Thord längre, jag tror han gick bort 2005. Men jag minns att han var en trevlig och ödmjuk arbetskompis, som jag tyckte väldigt bra om.
Hos glasmästaren träffade jag Robert Öberg. Min f.d. kollega i Kjell-Bertils. Det finns en ljudupptagning från spelningen vi gjorde på Folkan i Piteå våren 2010. Jag ville bestämt ta del av detta. Thomas, vår pianist och saxofonist i Kjelles, skulle ordna den saken. Så Robban lovade höra av sig så fort materialet kommer. Thomas är numera bosatt i Helsingborg, en Pitebo i försingringen alltså.
/Roger.
Dans: PERUDDEN & KVARNVALLEN / 1944
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 augusti 1944.
Anna-Lena Löfgren & Finn Alberth i Hakkas, Gällivare / 1975
NORRSKENS-FLAMMAN ¤ Måndagen den 14 juli 1975.
Båt till Drottningholm - 1929
STOCKHOLMS-TIDNINGEN ¤ Den 4 maj 1929.
Zarah Leander & Gösta Ekman d.ä. i 30-talets nöjesliv
Gamla nöjesannonser som berättar om en tid då de stora elefanterna ZARAH LEANDER & GÖSTA EKMAN d.ä. roade sin samtid i 30-talets Stockholm. Hösten 1934 stod Zarah Leander på Oscars i föreställningen "En kvinna". Samtidigt bjöd "den store" Gösta Ekman d.ä. på "Nästan gifta" på Vasan. Ja, tänk om man hade fått vara med. Bara slinka in för att sjunka ner i en bekväm fåtölj på första raden, luta sig tillbaka för att avnjuta Zarah och Gösta. Tyvärr kan det bli problem med att förverkliga det hela. Därför är det snart dags att avtäcka min tidsmaskin som jag hållit på att meka med sedan några år tillbaka. Än så finns en hel del jobb att göra. Det som jag mest gruvar mig för är när jag skall in på besiktningen i Öjebyn. Tänk om maskinuschlingen inte blir godkänd? Då blir det ingen resa tillbaka till 1934, för att kolla in Zarah och Gösta...Nåja, jag tror det löser sig på nåt vis. Under tiden så kan vi ju titta på de annonser som en gång fanns i Dagens Nyheter. Se och njut...
DAGENS NYHETER ¤ Den 15 oktober 1934.
DAGENS NYHETER ¤ Den 15 oktober 1934.
Dinah Washington & Josh White - GRÖNA LUND
DAGENS NYHETER ¤ Den 23 juli 1959.
När Anna-Lena Löfgren blev stjärna / 1961
TV-debuterande Anna-Lena tippas bli nästa stora stjärnskott.
Hur känns det att för första gången stå framför en TV-kamera, och framförallt hur känns det sedan när man dagen efter slår upp tidningarna och läser att "i går föddes en ny stjärna i TV". Ja, den tillfrågade bara strålar med ögonen och det är inte att ta miste på den äkta glädjen, när hon säger: "Nervöst men underbart". Den som säger detta heter Anna-Lena Löfgren - 17 år - som för några dagar sedan debuterade i Putte Wickmans "Onsdagsträff" i TV. Hon har den heta viljan, som gjort att hon kämpat för genombrott i flera år för att få den stora chansen och slutligen att Anna-Lena har publiktycke i allra högsta grad.
Anna-Lena har varit med i branschen ett par år utan att göra allt för stort väsen av sig. Till vardagslag går hon i skolan, närmare bestämt Nya Elementar i Bromma, Stockholm. Hon har under senaste året vunnit inte mindre än fem sångtävlingar. Den första på Nalen och den senaste i den stora norrländska stjärnparaden i Kornsjöstrand utanför Örnsköldsvik. Om Anna-Lena kan tilläggas att hon i första hand tänker ta studenten, men att, om det går bra med sången, så tänker hon helt ge sig in i showbusiness´hårda men omväxlande liv. Hennes inspelning av "Iwan Iwanowitsch" har redan blivit en schlager, men frågan är om inte den norska melodin "Regniga Natt" är henns bästa insjungning.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 december 1961.
PS. Vid tiden för Anna-Lenas bortgång, blev jag kontaktad av Thor G. Norås
från Norge. Thor G. Norås är mannen bakom texten "Gråtende Sky" som på
svenska blev "Regniga Natt", Anna-Lenas genombrottslåt.
Roger.
Ola Håkansson & Monica Ekman / 1967
Popens och tiljans Romeo och Julia - Monica Ekman och Ola Håkans-
son i Janne Halldoffs senaste film; Ola & Julia om kärlek på turné.
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 7 juni 1967.
Owe Thörnqvist på turné / 1961
Ja, nu börjar snart den "jäktiga säsongen" för våra artister. Det "härliga avkopplande" vinterhalvåret är slut, och turné-bilarna lastas med instrument, bandspelare och övrig rekvisita. Det vinkas adjö till hem och vänner samtidigt som artisterna skänker bilverkstäderna en tyst tanke, och hoppas att de gjort ett grundligt arbete för nu ligger många dammiga mil och många trista hotellrums-kvällar framför dem.
(1) - Va, har ni väntat...shshsh, jag har ju 10 minuter på mig. Är du
bussig och tar hand om bilen så länge...
(2) ...så där ja, lite putsning, man måste sno sig och sko sig...
¤ Vi har tittat på en av våra populäraste artisters, Owe Thörnqvist, kommande turné-program. Redan den 29 april börjar den stora sommardansen för Owe, som har premiär i Köping och Arboga, och som sedan är i elden fram till den 9 september, då han avslutar i Loffstrand. Vissa veckor bokad med minst ett framträdande per kväll. Vad sägs om ett veckoprogram av följande utseende: måndag - Hälsingborg; tisdag - Malmö; onsdag - Halmstad; torsdag - Karlskrona; fredag - Kalmar; lördag - Norrköping; söndag - Edssvära och Trädet. Säkerligen hinner det bli ytterligare ett par dubbleringar innan han är framme i juli. Hur orkar han?
NYA VISOR
- Ja, säger Owe, man får en viss träning under den lugna tiden. I år har jag trimmat upp mig ordentligt för sommaren och kommer att märka mycket lite av övergången. Har hunnit med lite av varje i vinter som till exempel Radio- och TV-framträdanden, har ordnat med lägenhetsbyte - flyttar snart till en specialinredd och ljudisolerad drömvåning på Lidingö - textförfattandet till nya visor, TV-manus, komponerat nya schlagers - hoppas jag - skrivit och gnuggat vidare på min filmidé, planerat, komponerat och repeterat det mesta av sommarens program, komponerat, planerat och repeterat för två restauranggästspel och dessutom har min - snart premiärklara - grillbar tagit en hel del av min tid.
- Det där med restaurangcabaré var en helt ny upplevelse för mig, och jag strök och skrev om manuset både en och två gånger innan jag vågade mig in på scen. Nåja, det gick ju bra, så av bara farten, fortsatte jag från Hamburger Börs - december - till Trägår´n i Göteborg, där jag stannar februari ut. De första dagarna här nere var dock de jäktigaste i vinter. Så här såg programmet ut en vecka: Lördag - Jönköpings Folkets Hus; söndag - Göteborg repetition och resa till Stockholm; tisdag - Stockholm; tisdag - Stockholm TV-repetition och resa till Göteborg; onsdag - Göteborg repetition och sedan på kvällen generalrep inför publik; torsdag - Resa till Stockholm TV-inspelning, flygförbud fram till klockan 22.00 - skulle stå på scen i Göteborg klockan 21.30 - stod på scen klockan 23.00; fredag - Premiär i Göteborg.
(3) Få se hur var nu den där nya texten jag skrev innan jag åkte hit...
(4) Aj som...smink i ögat, får inte stå och blinka när jag kommer in,
det kan missuppfattas av någon äkta man...
SER INGO - FLOYD
- Nu fördriver jag dagarna med att skriva nya texter och nya melodier, nya texter och nya melodier, nya texter...tidningsrepotage, välgörenhetsframträdanden, utmanar folk till boxningsmatcher - har utmanat gamle proffsboxaren George Ullmer, som jag skall möta natten till den första mars i Göteborg i en spex-match för välgörande ändamål, går genom kontrakt och turné-planer för sommaren och sist men inte minst planerar för min USA-resa den 8 mars, dit jag åker dels för att se Ingo slå Floyd, men även för att få ännu färskare idéer till sommarens folkparks-show.
Så med andra ord den lugna säsongen är inte så latitud-lat, som folk tror. Nej, knappast, vi följde Owe med kameran en kväll - se bilderna - innan han ilade in på sin restaurangscen, och kan bara förundra oss över en sak - hur kan människan se så lugn och avslappnad ut, när han sitter inför publiken...
(5) Är det nåt jag glömt? Visst ja, jag skrev ju en rolig historia på
lunchen. Här är manuset, ha ha ha, den var ju riktigt rolig, den tar vi
i kväll.
(6) Äntligen på scen. Ja, kära publik om Ni bara visste hur avkopplande
och skönt det är att sitta här framför Er...
--------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 2 mars 1961.
Infarten till Furunäsets sjukhus
INFARTEN TILL FURUNÄSET ÄR TRAFIKFÄLLA?
Vägen gör en ordentlig sväng, som inte syns annat än på nära håll.
Men det gäller att inte köra för fort, säger vägsakkunniga.
¤ Vägskälet till Furunäset och Munksund har omlagts och asfalterats. Vägen in till Furunäset har lagts i en sväng och när man kommer från Klubbgärdet är det många som menar att kurvan blivit en trafikfälla. På kort tid har nämligen tre bilar kört rakt fram, i stället för att svänga och givetvis har man hamnat vid sidan av vägen. Onekligen ser det också en smula farligt ut och kanske skulle det sättas ut en varningsskylt. Vägmästaren i Öjebyn, som inte haft något att göra med omläggningen, omtalar att vägförvaltningen i fortsättningen skall sköta underhållet. Han vill emellertid inte hålla med om att det är fråga om någon vägfälla. Här råder nämligen fartbegränsning. Bilister får inte köra fortare än 50 km och håller man inte högre fart, bör man ha mycket goda utsikter att undvika missöden. Men nu är det tyvärr så att många inte håller denna begränsade hastighet, utan kör betydligt fortare, säger vägmästaren.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 augusti 1960.
Vägen gör en ordentlig sväng, som inte syns annat än på nära håll.
Men det gäller att inte köra för fort, säger vägsakkunniga.
¤ Vägskälet till Furunäset och Munksund har omlagts och asfalterats. Vägen in till Furunäset har lagts i en sväng och när man kommer från Klubbgärdet är det många som menar att kurvan blivit en trafikfälla. På kort tid har nämligen tre bilar kört rakt fram, i stället för att svänga och givetvis har man hamnat vid sidan av vägen. Onekligen ser det också en smula farligt ut och kanske skulle det sättas ut en varningsskylt. Vägmästaren i Öjebyn, som inte haft något att göra med omläggningen, omtalar att vägförvaltningen i fortsättningen skall sköta underhållet. Han vill emellertid inte hålla med om att det är fråga om någon vägfälla. Här råder nämligen fartbegränsning. Bilister får inte köra fortare än 50 km och håller man inte högre fart, bör man ha mycket goda utsikter att undvika missöden. Men nu är det tyvärr så att många inte håller denna begränsade hastighet, utan kör betydligt fortare, säger vägmästaren.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 augusti 1960.
På konsult-uppdrag
I dag såg jag mig illa tvungen att ta på mig min vinterjacka. När jag stod i hallen så utbrast hustrun: - Va, ska du ha den där på dej nu? Japp, är man frusen så är man!
Andreas, Norah och jag, har varit till Norrbottens Pärla Älvsbyn, för att hämta en stycken sandsskopa. Skopan är sonens och hans kompanjons. Jag följde med som - låt oss säga: Konsult - det lät väl bra? Medan sonen skötte det affärsmässiga, så tog konsulten hand om barnpassningen. När affären var avslutad så åkte Ante, Norah och konsulten hemåt mot det sköna Hortlax. När jag kom hem så satt Ulla-Mai och Roger vid vårt köksbord.
Konsulten är nu lite varmare i kläderna. Strax skall vi äta lasagne tillsammans med Andreas, Jennie och Norah. Efter det har jag (dvs konsulten) lovat barnbarnet en glass. Det konsultuppdrag som jag åtog mig i dag, kommer att kosta skjortan av sonen. Cirka 1.000 tim. vill jag ha. Jag har inte sagt det än, men tids nog...
(Allvarligt talat så vet jag inte ett endaste dugg nåt om sandskopor. Men det törs jag inte nämna för sonen).
Mvh Roger Lindqvist, Sandskopekonsult.
Andreas, Norah och jag, har varit till Norrbottens Pärla Älvsbyn, för att hämta en stycken sandsskopa. Skopan är sonens och hans kompanjons. Jag följde med som - låt oss säga: Konsult - det lät väl bra? Medan sonen skötte det affärsmässiga, så tog konsulten hand om barnpassningen. När affären var avslutad så åkte Ante, Norah och konsulten hemåt mot det sköna Hortlax. När jag kom hem så satt Ulla-Mai och Roger vid vårt köksbord.
Konsulten är nu lite varmare i kläderna. Strax skall vi äta lasagne tillsammans med Andreas, Jennie och Norah. Efter det har jag (dvs konsulten) lovat barnbarnet en glass. Det konsultuppdrag som jag åtog mig i dag, kommer att kosta skjortan av sonen. Cirka 1.000 tim. vill jag ha. Jag har inte sagt det än, men tids nog...
(Allvarligt talat så vet jag inte ett endaste dugg nåt om sandskopor. Men det törs jag inte nämna för sonen).
Mvh Roger Lindqvist, Sandskopekonsult.
En gång för länge sen...
...stod ett vitmålat äldre hus bredvid en grusad landsväg. Det var min pappas föräldrahem. Det är borta nu, och på tomten står idag en annan fastighet byggd 1980. Platsen där min pappa en gång föddes, och där han en gång sprang omkring i sina barnaskor, ligger endast ett stenkast från mitt eget hus. Varje gång vi går på gångvägen upp till byn så passerar vi stället där mina farföräldrar levde sina liv, och uppfostrade sina 10 barn.
¤ INGVAR ¤ ERIK ¤ EMMY ¤ ELSA ¤ GUNNAR ¤ SVEN ¤ ARTUR ¤ JOHN ¤ SIGRID ¤ ÅKE ¤
På samma plats där mina farföräldrars hus en gång stod. I för-
grunden ses pappas föräldrahem. I bakgrunden skymtar den fastig-
het som finns där idag.
Barnen Lindqvist fr. v. Elsa (1916-2002), Emmy (1914-1998),
John (1923-2005), Åke (1924-2010) och Sven (1919-2004). Gården
på andra sidan vägen finns fortfarande kvar. En idyll kan man tycka...
men var det så?
Farmor Hanna (1888-1970). På trappan till sitt och farfar Amandus
gemensamma hus.
--------------------------------------------------------------------
¤ INGVAR ¤ ERIK ¤ EMMY ¤ ELSA ¤ GUNNAR ¤ SVEN ¤ ARTUR ¤ JOHN ¤ SIGRID ¤ ÅKE ¤
På samma plats där mina farföräldrars hus en gång stod. I för-
grunden ses pappas föräldrahem. I bakgrunden skymtar den fastig-
het som finns där idag.
Barnen Lindqvist fr. v. Elsa (1916-2002), Emmy (1914-1998),
John (1923-2005), Åke (1924-2010) och Sven (1919-2004). Gården
på andra sidan vägen finns fortfarande kvar. En idyll kan man tycka...
men var det så?
Farmor Hanna (1888-1970). På trappan till sitt och farfar Amandus
gemensamma hus.
--------------------------------------------------------------------
VOLVO DUETT årsmodell 1955
Granne med oss i Övremarken, fanns en liten lanthandel: Stenbergs Speceriaffär. I familjen fanns tre barn, två killar och en tjej. Det var med den där tjejen som jag brukade leka när vi var i tio-årsåldern. Hennes far, Nisse, hade en Volvo Duett, och det hände ibland när Nisse skulle hämta varor i stan på busstation, att jag och Karin fick göra honom sällskap. Dessa mina minnesbilder sitter så djupt rotade att varje gång jag råkar se en gammal Duett, så rullas allt upp som på en film.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 9 mars 1955.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 9 mars 1955.
DKW HUMLAN / 1958
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 30 maj 1958.
En minnenas-promenad på Furunäset
Så vandrar vi vidare på det gamla sjukhusets område - Furunäset.
Som jag tidigare nämnt, så hade jag, repektive Elisabeth, en anställ-
ning på 15 år bakom oss när våra arbetsplatser flyttades ut till andra
ställen. I mitt fall blev Öjeby sjukhem min nya adress, medan Bettan
jobbade vidare, till att börja med, på Piteå Älvdals Sjukhus.
I den här byggnaden huserade dels en Tapetserar verkstad, med in-
gång på långsidan, dels Transport Centralens garage t.v.
Bakom den vita entrédörren fanns sjukhusets måleriverkstad. Sixten
Öhman hette måleribasen.
I en del av det röda huset fanns snickeriet. Härinne bestämde Börje
Jonsson. Jag minns att Börje hade en liknade bil som min far. En röd
Datsun. I snicken jobbade även Kjell Holmgren. En man som jämt
hade ett leende att bjuda på. Både Börje och Kjell är borta i dag.
Kvar i de gamla lokalerna finns i dag endast Christer Pettersson. Chrille
var min jobbarkompis i cirka 10 år. Christer jobbade då tillsammans med
postmästaren Olle Lindgren. En tjänst som jag senare övertog, då Olle
valde att gå i pension. Jodå, vi hann prata lite gamla minnen jag och
Christer. Vi har många gemensamma på lager. Chrille går i pension nästa
år. Omöjligt! Unga pojken!
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Larry Dean & Tobbes / 1970-71
Sångaren och melodimakaren Staffan Sundin bördig från Älvsbyn, blev 1970-71 engagerad av dansbandet Tobbes från Karlskrona. Jag fortsätter härmed att följa Staffans musikaliska resa sett genom de material som han skickade mig för ett tag sedan.
TOBBES med nyförvärv och ny stil
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karlskronaorkestern TOBBES har vidtagit förändringar i bandet, och med hjälp av ett par nyförvärv från Umeå och Göteborg har det skapats en ny stil. Svensktoppslåtar har tidigare dominerat Tobbes repertoar, men i och med att sångaren Larry Dean och organisten Anders Alexandersson knutits till orkestern har en markant stilförändring skett. Tobbes har de senaste två åren turnerat på olika håll i landet och har nyligen återkommit hem efter en längre Norrlandsturné. Efter nära två års bortovaro från hemmapubliken spelar Tobbes i kväll torsdag på hemmaplan. På bilden ses fr. v. i bakre raden: Kaj Fromark, Larry Dean och Anders Alexandersson samt i främre raden fr. v. Berne Andersson, Magni Almqvist och Conny Färm.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Spelklart till juni 1973 kan Tobbes från Karlskrona rapportera, så långt fram sträcker sig nämligen deras bokningar. Orkestern är kanske okänd för många, men under förra året hann man med 200 platser runt om i landet och på Svensktoppen har de varit med "Diana" och "Drömmar av guld". Sju år har gått sedan starten för bl. a. i övre raden: Staffan Sundin, sångare och tidigare känd som rock-kungen Larry Dean och världsrekordhållare i långsjungning, 19 timmar, Kaj Fromark, gitarr, Magni Almqvist, kapellmästare, saxofon, Anders Alexandersson, organist, nedre raden fr. v. Berne Andersson, trummor och Conny Färm, bas.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
ÄLVSBYBON LARRY DEAN GÖR NY GRAMMOFONSKIVA
MED YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER
Staffan Sundin med artistnamnet Larry Dean gör en ny platta.
Staffan Sundin, son till Hubert Sundin, före detta taxi och åkeriägare i Älvsbyn, har kommit ut med en ny skiva. Sitt liv inom showbusiness började han som 14-åring i Älvsbyn med en s.k. "rock-grupp" vid namn "The Boogie Boys". De andra pojkarna från The Boogie Boys fortsatte utan Staffan (Larry) och bytte namn till "The Steelmens" som under den intensiva poptiden blev ett populärt och efterfrågat namn i Norrbotten.
Under tiden började Larry som enbart sångare i den mycket kända pop-gruppen "The Balubas med Larry Dean". Sedan dess har Larry Dean hunnit med 5 skivor och den sjätte har i dagarna kommit ut på skivmarknaden. Han har också hunnit slå världsrekord i s.k. maraton-sång, då han sjöng i 19,5 timmar i ett kör. På skivan som nu kommit ut har han den populära orkestern Yngve Forssélls från Skellefteå till hjälp och en liten flicka från Vindeln i Västerbotten som heter Gunnel Lundberg. På baksidan av skivfodralet finns följande text:
- NI SOM LYSSNAT PÅ SKIVAN KANSKE VILL SKJUTA PÅ ARTISTEN -
Sedan finns en måltavla med Larry Deans huvud i 10:an dessutom står det:
- PLÅGA ERA OVÄNNER, MEN LYSSNA INTE OCH FÖRSTÖR ERT GODA HUMÖR SJÄLV -
Enligt Cupol Grammofon AB Stockholm, var skivan beställd i hundratals exemplar innan den släpptes.
Larry förlovade sig i december 1969 med Skellefteå-flickan Ann-Britt Lundqvist, någon dag senare fick han besked från sin f.d fru i Uppsala att deras skilsmässa var hävd och i och med detta var de gifta igen. Med andra ord är Larry fnv förlovad och gift, men underhandlingar pågår.
YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER - Skellefteå. I mitten kapellmästaren
Yngve Forsséll. Till höger om honom, P.O. Johansson som efter tiden
med Yngves startade dansbandet "Alexander" från Umeå. T.h. om P.O.
ses Tommy Forsséll, Yngves son. I bakre raden, 2:a från vänster, blås-
aren Paul Lindberg från Piteå. T.h. om honom trumslagaren Svante Berg-
man, fd trummis i Tötas från Skara. Längst fram t.v. Liz Lundberg, Phil
Minton och Ann-Kristin Hedmark. Längst t.h. saxofonisten Sten-Olof Gran-
berg.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Materialet om Tobbes orkester kommer från Staffan Sundins privata samling.
Det övriga materialet kommer från min egen klippsamling.
ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
TOBBES med nyförvärv och ny stil
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karlskronaorkestern TOBBES har vidtagit förändringar i bandet, och med hjälp av ett par nyförvärv från Umeå och Göteborg har det skapats en ny stil. Svensktoppslåtar har tidigare dominerat Tobbes repertoar, men i och med att sångaren Larry Dean och organisten Anders Alexandersson knutits till orkestern har en markant stilförändring skett. Tobbes har de senaste två åren turnerat på olika håll i landet och har nyligen återkommit hem efter en längre Norrlandsturné. Efter nära två års bortovaro från hemmapubliken spelar Tobbes i kväll torsdag på hemmaplan. På bilden ses fr. v. i bakre raden: Kaj Fromark, Larry Dean och Anders Alexandersson samt i främre raden fr. v. Berne Andersson, Magni Almqvist och Conny Färm.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Spelklart till juni 1973 kan Tobbes från Karlskrona rapportera, så långt fram sträcker sig nämligen deras bokningar. Orkestern är kanske okänd för många, men under förra året hann man med 200 platser runt om i landet och på Svensktoppen har de varit med "Diana" och "Drömmar av guld". Sju år har gått sedan starten för bl. a. i övre raden: Staffan Sundin, sångare och tidigare känd som rock-kungen Larry Dean och världsrekordhållare i långsjungning, 19 timmar, Kaj Fromark, gitarr, Magni Almqvist, kapellmästare, saxofon, Anders Alexandersson, organist, nedre raden fr. v. Berne Andersson, trummor och Conny Färm, bas.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
ÄLVSBYBON LARRY DEAN GÖR NY GRAMMOFONSKIVA
MED YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER
Staffan Sundin med artistnamnet Larry Dean gör en ny platta.
Staffan Sundin, son till Hubert Sundin, före detta taxi och åkeriägare i Älvsbyn, har kommit ut med en ny skiva. Sitt liv inom showbusiness började han som 14-åring i Älvsbyn med en s.k. "rock-grupp" vid namn "The Boogie Boys". De andra pojkarna från The Boogie Boys fortsatte utan Staffan (Larry) och bytte namn till "The Steelmens" som under den intensiva poptiden blev ett populärt och efterfrågat namn i Norrbotten.
Under tiden började Larry som enbart sångare i den mycket kända pop-gruppen "The Balubas med Larry Dean". Sedan dess har Larry Dean hunnit med 5 skivor och den sjätte har i dagarna kommit ut på skivmarknaden. Han har också hunnit slå världsrekord i s.k. maraton-sång, då han sjöng i 19,5 timmar i ett kör. På skivan som nu kommit ut har han den populära orkestern Yngve Forssélls från Skellefteå till hjälp och en liten flicka från Vindeln i Västerbotten som heter Gunnel Lundberg. På baksidan av skivfodralet finns följande text:
- NI SOM LYSSNAT PÅ SKIVAN KANSKE VILL SKJUTA PÅ ARTISTEN -
Sedan finns en måltavla med Larry Deans huvud i 10:an dessutom står det:
- PLÅGA ERA OVÄNNER, MEN LYSSNA INTE OCH FÖRSTÖR ERT GODA HUMÖR SJÄLV -
Enligt Cupol Grammofon AB Stockholm, var skivan beställd i hundratals exemplar innan den släpptes.
Larry förlovade sig i december 1969 med Skellefteå-flickan Ann-Britt Lundqvist, någon dag senare fick han besked från sin f.d fru i Uppsala att deras skilsmässa var hävd och i och med detta var de gifta igen. Med andra ord är Larry fnv förlovad och gift, men underhandlingar pågår.
YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER - Skellefteå. I mitten kapellmästaren
Yngve Forsséll. Till höger om honom, P.O. Johansson som efter tiden
med Yngves startade dansbandet "Alexander" från Umeå. T.h. om P.O.
ses Tommy Forsséll, Yngves son. I bakre raden, 2:a från vänster, blås-
aren Paul Lindberg från Piteå. T.h. om honom trumslagaren Svante Berg-
man, fd trummis i Tötas från Skara. Längst fram t.v. Liz Lundberg, Phil
Minton och Ann-Kristin Hedmark. Längst t.h. saxofonisten Sten-Olof Gran-
berg.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Materialet om Tobbes orkester kommer från Staffan Sundins privata samling.
Det övriga materialet kommer från min egen klippsamling.
ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
Regn, Pippi Långstrump och ICA-Kvantum
Regnet står som spön i backen just nu. Ingen behaglig syn när man tittar ut genom fönstret. Allt är bara så in i norden blött...enligt väderkartan så verkar det få sin fortsättning också i morgon. Norah har varit hos oss några timmar medan Andreas har jobbat. Ante har semester från sitt vanliga jobb, men tiden upptar en hel del med klippning, leveranser m.m. kring hans och Davids firma.
Idag fick Norah följa med på ICA-Kvantum i Piteå. Hon var på sitt mest strålande humör, och visade detta genom att sjunga sig genom affären. Hon bjöd friskt på sig själv till alla som ville lyssna. Hon sjöng Pippi Långstrump-sången, men även Bä-bä vita lamm så det nästan ekade i ICA-butiken. Sången fortsatte sedan i baksätet när vi åkte hemåt. Trots alla mörka moln, så gjorde Norah färden till en solig stund genom sin sång.
/Roger.
Sonny & Cher - Kärlek 1967
Sonny & Cher : Kära tillsammans.
Detta är året 1967. Sångarparet Sonny & Cher, romantiska - förälskade i varandra. När Cher sjunger om sin Sonny: med mycket känsla blir det till en låt man ryser till.
Han: egentligen ganska ful. Liten, med stor näsa, fulsnygg om man skall vara riktigt snäll.
Hon: spröd, vek klädd i galna kläder.
Tillsammans bildar de ett festligt par. Med ringar på händerna med sin partners namn. Med blickar i de sorgsna ögonen som skvallrar om kärlek.
Med ringar på händerna med sin partners namn. Sonny & Cher!
---------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Fredagen den 3 mars 1967.
Vikingarna i "Café Norrköping" / 1988
HÄNT i VECKAN ¤ Mars 1988.
Humorlegenden THOR MODÉEN (1898-1950)
THOR ODERT FOLKE MODÉEN föddes den 22 januari 1898 i Kungsör som son till stinsen Alfred Modéen och hans maka Anna. Thor "Tosse" Modéen gjorde sin filmdebut 1923 i "Glada gatans karneval", men det skulle dröja ännu några år innan det definitiva genombrottet kom. Om man tar del av den svenska filmens historia, så visar det sig rätt så snart vilka avtryck som Thor Modéen verkligen gjorde. Under två decennium, 1930- och under 40-talet så medverkade Modéen i 76 filmer. Totalt under karriären fanns han med i 87 stycken.
Jag har har varit en inbiten filmälskare sedan unga år. Och en av de färgstarkaste aktörerna var utan tvekan Tosse Modéen. Hans "Grosshandlar-figurer" är obetalbara. Hans bullriga stil med en fet cigarr i mungipan blev också Thor Modéens signum. När jag sommaren 1997 besökte Stockholm gjorde jag ett besök på Adolf Fredriks kyrkogård där komikerlegenden vilar sedan 1950. Flera år efteråt så skrev jag en artikel: "Pilsnerfilmens okrönte kung" som publicerades i Piteå-Tidningen den 21 augusti 2006.
Hemma i mina klippböcker finns en artikel, författad av Gunnar Oldin, som handlar om Thor Modéen. Den publicerades i en veckotidning i början av 70-talet, under rubriken: "THOR MODÉEN gjorde oss alla glada - men hans liv slutade i tragedi":
¤ Om det inte varit för en ask häftstift skulle vi kanske gått miste om en av de festligaste och frodigaste komiker vi haft: Thor Modéen. Thor Modéens filmer slår tittarrekord i TV, hans monologer snurrar runt på grammofontallrikar land och rike runt. Nu, mer än 20 år efter sin död, är Thor Modéen populärare än någonsin. Alltsammans började med en ask häftstift.
FEL PÅ VÄXLAR
Den inköptes en dag i slutet av 10-talet av den mer unge än lovande banktjänstemannen Thor Odert Folke Modéen. Han gjorde det i ett bestämt syfte. Tjänsteman Modéen hade skrivit fel datum på några växlar och ställt till med kaos i bankens böcker. Det hade kamrern skällt ut honom för. Thor Modéen tyckte att det inte var någonting att bråka om. Han beslöt sig för att utkräva hämnd. Han placerade häftstiften på kamrerns stol. Thor Modéen tyckte att det var roligt. Det gjorde inte kamrern.
Thor Modéen fick sparken från banken. Det innebar slutet på en kort och katastrofal tjänstemannabana. Men också början på en skådespelarkarriär som skulle bli till glädje för miljoner svenskar. Thor Modéen är på många sätt unik i svenskt nöjesliv. Han spelade sällan huvudroller, åtminstone inte enligt manuskripten. Men det blev honom man mindes - och minns. Hans geniala solonummer i filmer som "Pensionat Paradiset", hans monologer som "Strålande tider, härliga tider...". De är oförglömliga och ouppnådda.
ETT LYCKLIGT BARN
"Härliga tider, strålande tider" kan sättas som motto för Thor Modéens hela skådespelarbana. Han var det bullriga, lyckliga barnet som delade med sig av sin egen glädje till publiken. Thor Modéen föddes i Kungsör och tillbringade en stor del av sin barndom på IOGT-logen. Det kom inte att påverka hans senare dryckesvanor, men väl hans yrkesval. Skälet att han älskade att hålla till på nykterhetslogen var att det spelades teater där. Och teater var någonting som trollband den unge Thor.
Det trollband inte hans far, stinsen. Den unge Thor tvingades in på läroverket, tragglade sig igenom det och hamnade på en tjänstemannastol. Som han på grund av häftstiften på en annan stol - bankkamrerns - tvingades lämna. Thor Modéen måste välja en annan bana.
Ruth Holm var en annan av våra firade stjärnor från den här tiden.
Här spelar hon tillsammans med Thor Modéen i "Augustas lilla felsteg".
Om sin motspelare har hon berättat: - Det var snudd på livsfarligt att
vistas i hans närhet. Man kunde t. ex. få en elektrisk stöt när man tog
honom i hand. Stöten kom från en liten elektrisk manick som han köpt
just för det ändamålet.
DÅLIG FILMDEBUT
Han tvekade inte. Det var till teatern han ville. Dit kom han också - som stepdansör. Debuten ägde rum i Göteborg, men snart flyttade Thor Modéen över till Stockholm. Det glada 20-talet började och därmed också Thor Modéens glansperiod. Hans lättsinne passade in i en lättsinnig epok; han fick fler och större roller, både i revyer och operetter. År 1926 kom filmdebuten, överraskande nog i seriöst sammanhang: Thor Modéen spelade rollen som Sandels i en filmversion av "Fänrik Ståls sägner". Uppriktigt sagt var Thor Modéen mer övertygande när han åt frukost i allsköns ro i Pardala by när han senare kom till sin här i galopp. Det skulle också dröja några år innan han blev filmaktör på allvar.
Men då skedde det med besked. Thor Modéen dök upp i var och varannan svensk film under 30-talet. Hur många filmer han var med i visste han själv allenast. Eller rättare sagt: det visste han inte. Han tappade räkningen på dem. Thor Modéen utstrålade fryntlighet, antingen han skålade i pilsner eller champagne - det enda svenska folket drack under 30-talet, om man får tro farserna. Samtidigt firade Thor Modéen triumfer på scenen, framför allt i Kar de Mummas revyer på Södran. "Tosse" blev en omistlighet i svenskt nöjesliv.
Också privat levde Thor Modéen upp till rollen som glädjespridare. Han var lyckligt gift, men hans hustru måste haft en ängels tålamod. Thor Modéen hade sina nycker - till de dyrbarare hörde att köpa villor. Han köpte hus i Ålsten, villa i Limhamn, gård i Dunkers socken. Gården köpte han, när han beslutat sig för att bli lantbrukare i resten av sitt liv. Han stod ut med lantlivet i tre månader.
Thor Modéen debuterade som filmskådespelare 1926. Innan hade
han gjort succé på scenen. Men filmdebuten gick inte så bra. Det dröjde
några år innan han slog igenom på allvar. Då gjorde han det med be-
sked i stället. På 30-talet dök han upp i var och varannan svensk film-
fars. Han hade sällan några huvudroller - enligt manuskripten - men det
blev honom man kom ihåg. Här är en scen ur "Annonsera".
Det var inte bara på scenen som Thor Modéen levde upp till rollen
som glädjespridare - han gjorde det privat också. Han var lyckligt gift,
men hans hustru Margareta måste haft en ängels tålamod. Herr Modéen
hade sina nycker - till det dyrbarare hörde att köpa hus och gårdar som
han ganska snart tröttnade på! T.h. en sommarbild från 1939. Pappa
Thor tillsammans med barnen Lasse och Margareta.
ORM PÅ TOALETTEN
Thor Modéen älskade handgripliga skämt. Ruth Holm - en annan av våra stora glädjespridare - har berättat att det var snudd-på-livsfarligt att vistas i närheten av Thor Modéen. Tog man honom i hand, kunde man få en elektrisk chock. Den kom från en manick han köpt för ändamålet. Gick man på toaletten kunde det hända att en konstgjord orm kom utfarande ur pappershållaren. Ormen hade Thor köpt på Buttericks. Ibland kunde skämten gå ut över Thor själv också. En kväll hade han monterat upp en burk full med vatten ovanför Nils Poppes loge. Poppe blev genomblöt. Men han beslöt sig för att hämnas.
I revyn hade Thor Modéen ett nummer där han talade i telefon. Nästa kväll hade Poppe fyllt telefonluren med nyspulver. Thor Modéen började nysa. Orkestern började nysa. Publiken började nysa. Det lär varit enda gången någon sett Thor Modéen redigt arg.
Thor Modéen i "Landstormens lilla Lotta" från 1939.
SJÖNG MED FLYGLARMET
Annars levde han som han lärde på teatern. När det blev flyglarm under kriget, gick han inte ned i skyddsrummet. I stället steg han ut på en balkong och började - med grogglas i hand - sjunga "Din klara sol går åter upp".
Men bakom de vilda lekarna fanns det en skugga av allvar. Enligt flera av Thor Modéens vänner talade han ofta under tidigare år om att han aldrig skulle komma att bli gammal. Han passade inte för det.
Men så småningom slutade han tala om döden - kanske för att han anade att det smugit sig in allvar bakom orden. Han började bli sjuk och trött. Ett glatt liv hade tagit ut sitt pris. Rollerna blev färre och färre. Till slut fick han sparken från Södran, den teater som levt på honom i många år.
PUBLIKEN KOM IHÅG
Thor Modéen trodde att han var glömd. Att han många år senare skulle finna ny publik kunde han inte ana. Än mindre att han skulle bli också kritikernas gunstling - filmexperten Jürgen Schild har i sin bok om den svenska 30-tals-farsen, "Det pensionerade paradiset" kallat Thor Modéen "en komisk oersättlighet". Filmfacktidningen "Chaplin" har utnämnt Modéen till "en av de stora".
Det var som den bullrige grosshandlaren med en cigarr i munnen, vi
skall minnas Thor Modéen.
Sommaren 1997 gjorde jag ett besök på Thor Modéens grav på
Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. 2006 skrev jag en artikel om
humorlegenden i vår lokaltidning, med rubriken: "Pilsnerfilmens
okrönte kung".
---------------------------------------------------------------------------
Annonser ur "Söndags-Nisse" - 1895
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
SÖNDAGS-NISSE ¤ Söndagen den 3 mars 1895.
Staffan Sundin / Larry Dean / 1967-68
Den musikaliska resan med Staffan Sundin i huvudrollen, fortsätter i Enköping 1967/68. Staffan Sundin - med artistnamnet - Larry Dean - lämnade så småningom Skellefteåbandet "Utmanarna" för att resa längre söderut. Nya adressen blev Enköping. Där bildade han Hootenanny-gruppen "De Bästa". Urklippet som följer, berättar resten om bandets historia, året är 1967.
ENKÖPINGSBANDET "DE BÄSTA"
BÖRJAR GÖRA SKÄL FÖR NAMNET
"DE BÄSTA" presenterar i sin debutplatta en skönt svängande mjuk
melodi, "Min lilla flicke-vän Marina". Fr. v. bandets ledare Staffan Sun-
din, Håkan Eriksson, Leif Jonsson, purfärsk i bandet och Kent Pettersson.
¤ Sommarferierna har börjat som alla känner till, men detta gäller dock inte bara skolbarnen, utan också i hög grad våra pop-musiker. Vi är inne i säsongens elfte timme då spelningarna inte är så många och skivutsläppen minskar betydligt. Dock har en mycket stor del av Enköpingsungdomen den sista tiden gått och väntat på ett skivutsläpp med spänning och iver. Som säkert alla förstår vid det här laget gäller det Hootenanny-gruppen "De Bästas" debutplatta. Den beräknas vara färdig nu på måndag, och släpps ut i handeln omkring onsdag. A-sidan har komponerats av gruppens ledare Staffan Sundin och heter Min lilla flickevän Marina. På B-sidan ligger När lillan kom till jorden i ett skönt arrangemang även detta gjort av Staffan.
¤ "De Bästa" har bara hållit på att "lira" tillsammans i tre månader, men under denna tid har man hunnit med ett flertal framträdanden. Man har spelat på ett flertal sjuk- och vårdhem, men även på restauranger, och rönt en mycket stor uppskattning från publik i alla åldrar. "Fansen" är från 5 och upp till 75 år. I dagarna har man tagit in ytterligare en medlem. Han heter Leif Jonsson, 24, och skall spela kombinerat 6- och 12-strängad gitarr. Han är f.d. medlem i det kända dansbandet Bosse Reiners från Enköping.
HOOTENANNY
På repertoaren står förstås hootenanny och Country and Western-låtar. Man hämtar inte materialet från någon bestämd artist utan försöker blanda med de mest kända låtarna. Dessutom har Staffan knåpat ihop ett 30-tal egna låtar. Plattan kommer som sagt att släppas på onsdag, och man väntar naturligtvis med spänning och undrar hur den kommer att gå. Fem timmars studiojobb ligger bakom. Man har även använt en studiomusiker för trumpetpålägg. Producent för inspelningen har varit Björn Norén från EMI-studios, medan Staffan Sundin arrangerade.
Hur kom det sig nu att det blev skivinspelning så snabbt? Jo, säger Staffan, vi spelade helt enkelt in ett band, skickade det till skivbolaget och frågade om de var intresserade. Det var man, och två veckor därefter kunde inspelningarna börja.
SKRYTSAMT
Namnet "De Bästa" kanske vid en första anblick kan verka skrytsamt och anstötligt men att väcka uppmärksamhet är bra säger Staffan, som är helt öppenhjärtlig och säger direkt på sak vad han tycker. Att man sedan lägger ned allt för att verkligen göra skäl för namnet och bli de bästa märker man bara genom att lyssna på plattan. Få debutskivor har en klass som motsvarar denna. Man har lagt ned mycket arbete i studion, men detta hade inte gett samma resultat om kvaliten på gruppen varit en annan, "Marina" är en skönt svängande men samtidigt mjuk melodi, och bakgrundsstämmorna sitter som gjutna. Även på B-sidan måste man ge både sång och gitarrkomp ett högt betyg. Dock förstörs helhetsintrycket av en tamburin, som fått en allt för framträdande roll. Men kort sagt alltså: ett klart godkännande för "De Bästa".
Man började som de flesta andra dvs mer eller mindre av en slump. Staffan flyttade till Enköping för ett och ett halvt år sedan. Han hade redan då provat på popmarknaden genom att spela med Larry Dean & The Balubas. Efter en tid här i staden träffade han Kent Pettersson, gruppens 20-åriga basist. Han berättade då att han brukade "jamma" på kvällarna tillsammans med sin jämnårige kompis Håkan Eriksson. Man träffades alla tre, provspelade och hörde att det inte lät så illa. Staffan kom på namnet "De Bästa", och så var det bara att gå ut och bli berömda. Nåja, så lätt var det kanske inte. Det ligger mycket jobb bakom varje låt, och även om konkurrensen ännu inte är lika hård som i den direkta popbranschen så tvingas man till det yttersta.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Helt plötsligt kom det hit en hootenannygrupp -
"De Bästa" - som spelade gratis och bara för att glädja
sjuka människor. Så nog finns det fin ungdom i dag,
trots allt prat om motsatsen.
----------------------------------------------
Alla avd på Ulleråkers sjukhus.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
ROGER LINDQVIST. Forts. följer...
ENKÖPINGSBANDET "DE BÄSTA"
BÖRJAR GÖRA SKÄL FÖR NAMNET
"DE BÄSTA" presenterar i sin debutplatta en skönt svängande mjuk
melodi, "Min lilla flicke-vän Marina". Fr. v. bandets ledare Staffan Sun-
din, Håkan Eriksson, Leif Jonsson, purfärsk i bandet och Kent Pettersson.
¤ Sommarferierna har börjat som alla känner till, men detta gäller dock inte bara skolbarnen, utan också i hög grad våra pop-musiker. Vi är inne i säsongens elfte timme då spelningarna inte är så många och skivutsläppen minskar betydligt. Dock har en mycket stor del av Enköpingsungdomen den sista tiden gått och väntat på ett skivutsläpp med spänning och iver. Som säkert alla förstår vid det här laget gäller det Hootenanny-gruppen "De Bästas" debutplatta. Den beräknas vara färdig nu på måndag, och släpps ut i handeln omkring onsdag. A-sidan har komponerats av gruppens ledare Staffan Sundin och heter Min lilla flickevän Marina. På B-sidan ligger När lillan kom till jorden i ett skönt arrangemang även detta gjort av Staffan.
¤ "De Bästa" har bara hållit på att "lira" tillsammans i tre månader, men under denna tid har man hunnit med ett flertal framträdanden. Man har spelat på ett flertal sjuk- och vårdhem, men även på restauranger, och rönt en mycket stor uppskattning från publik i alla åldrar. "Fansen" är från 5 och upp till 75 år. I dagarna har man tagit in ytterligare en medlem. Han heter Leif Jonsson, 24, och skall spela kombinerat 6- och 12-strängad gitarr. Han är f.d. medlem i det kända dansbandet Bosse Reiners från Enköping.
HOOTENANNY
På repertoaren står förstås hootenanny och Country and Western-låtar. Man hämtar inte materialet från någon bestämd artist utan försöker blanda med de mest kända låtarna. Dessutom har Staffan knåpat ihop ett 30-tal egna låtar. Plattan kommer som sagt att släppas på onsdag, och man väntar naturligtvis med spänning och undrar hur den kommer att gå. Fem timmars studiojobb ligger bakom. Man har även använt en studiomusiker för trumpetpålägg. Producent för inspelningen har varit Björn Norén från EMI-studios, medan Staffan Sundin arrangerade.
Hur kom det sig nu att det blev skivinspelning så snabbt? Jo, säger Staffan, vi spelade helt enkelt in ett band, skickade det till skivbolaget och frågade om de var intresserade. Det var man, och två veckor därefter kunde inspelningarna börja.
SKRYTSAMT
Namnet "De Bästa" kanske vid en första anblick kan verka skrytsamt och anstötligt men att väcka uppmärksamhet är bra säger Staffan, som är helt öppenhjärtlig och säger direkt på sak vad han tycker. Att man sedan lägger ned allt för att verkligen göra skäl för namnet och bli de bästa märker man bara genom att lyssna på plattan. Få debutskivor har en klass som motsvarar denna. Man har lagt ned mycket arbete i studion, men detta hade inte gett samma resultat om kvaliten på gruppen varit en annan, "Marina" är en skönt svängande men samtidigt mjuk melodi, och bakgrundsstämmorna sitter som gjutna. Även på B-sidan måste man ge både sång och gitarrkomp ett högt betyg. Dock förstörs helhetsintrycket av en tamburin, som fått en allt för framträdande roll. Men kort sagt alltså: ett klart godkännande för "De Bästa".
Man började som de flesta andra dvs mer eller mindre av en slump. Staffan flyttade till Enköping för ett och ett halvt år sedan. Han hade redan då provat på popmarknaden genom att spela med Larry Dean & The Balubas. Efter en tid här i staden träffade han Kent Pettersson, gruppens 20-åriga basist. Han berättade då att han brukade "jamma" på kvällarna tillsammans med sin jämnårige kompis Håkan Eriksson. Man träffades alla tre, provspelade och hörde att det inte lät så illa. Staffan kom på namnet "De Bästa", och så var det bara att gå ut och bli berömda. Nåja, så lätt var det kanske inte. Det ligger mycket jobb bakom varje låt, och även om konkurrensen ännu inte är lika hård som i den direkta popbranschen så tvingas man till det yttersta.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Helt plötsligt kom det hit en hootenannygrupp -
"De Bästa" - som spelade gratis och bara för att glädja
sjuka människor. Så nog finns det fin ungdom i dag,
trots allt prat om motsatsen.
----------------------------------------------
Alla avd på Ulleråkers sjukhus.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
ROGER LINDQVIST. Forts. följer...
Regn!
I dag lyser sommaren med sin frånvaro. Ja, det känns nästan som om den lämnat oss i sticket. Regn så långt ögat kan nå, och på den tidigare blå himlen ses endast tunga svarta moln. Sinnet blir en aning tungt när man blickar ut på den genomblöta gräsmattan, och regnets våta droppar strilar nerför fönsterrutan. Max är hos oss i dag några timmar. Och när jag i morse skulle göra "Operation-rädda-grillen", dvs ställa grillen under tak, så kom Max ut på gräset iförd endast sina sockar. Men eftersom Max är en riktig viking, så tyckte han att den blöta upplevelsen var en kul grej. Han skrattade när vi kom in i hallen, och tyckte nog att det var en häftig upplevelse. Just nu så ligger farfars- och Max´sockar på tork i tvättstugan.
Jag är ingen vän av höst och vinter, men jag måste erkänna att regnet som nu kommit är välbehövligt. Det finns stora torrsprickor på gräsmattan, ett bevis om något att naturen skriker efter regnets välgörande våta droppar. Även potatisen behöver sig en väta. Potatisen verkar stor och grann. Åtminstone om man ska döma av de knölar som jag tog upp häromsistens. Man kan med andra ord säga, att de var riktigt trevliga Horlaxknölar. Alla vet väl också att Hortlaxbor är trevliga små och stora knölar. Så nu vet ni det också!
Ha en bra dag!
Roger.
Jag är ingen vän av höst och vinter, men jag måste erkänna att regnet som nu kommit är välbehövligt. Det finns stora torrsprickor på gräsmattan, ett bevis om något att naturen skriker efter regnets välgörande våta droppar. Även potatisen behöver sig en väta. Potatisen verkar stor och grann. Åtminstone om man ska döma av de knölar som jag tog upp häromsistens. Man kan med andra ord säga, att de var riktigt trevliga Horlaxknölar. Alla vet väl också att Hortlaxbor är trevliga små och stora knölar. Så nu vet ni det också!
Ha en bra dag!
Roger.
Familjealbumet berättar del. 2
Ja, det var en lugn och avstressande miljö i husvagnet i Ladrike. Pappa satt ute och samtalade med gubbarna, medan mamma hade påhälsning av nån väninna. Livet flöt på i en human takt, och glädjen var alltid stor när vi kom, då vankades bl. a. våfflor med hjortronsylt, kaffe, en hamburgare i restaurangen m.m. Pappa som vid det här laget var pensionär, liksom mamma, levde ett bra och innehållsrikt liv. Det var väl en slags tröst den dagen när farsan lämnade oss för alltid. Denna bild får väl tala sitt eget språk:
Farsan i sitt och morsans Solifer. Här sitter han och läser om Bensin-
priserna som skall höjas i Aftonbladet sommaren 1997.
---------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Farsan i sitt och morsans Solifer. Här sitter han och läser om Bensin-
priserna som skall höjas i Aftonbladet sommaren 1997.
---------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ur familjealbumet: "En sommardag i Ladrike"
Ytterligare en bild hämtat ur familjealbumet. Det är sommar det är sol! Året är 1992. Vi befinner oss på Ladrike-camping i Norrfjärden utanför Piteå. Där fanns min mor och far med sitt husvagn i flera år. Där umgicks man med de andra långliggarna och skapade på så sätt nya kontaktband som förgyllde deras liv i åtskilliga år. Sommaren 1992 var den nionde sommaren i sträck som husvagnet stod parkerad på sin plats inte så långt från Receptionen. Både morsan och farsan trivdes som fisken i vattnet, vilket vi som besökte dem märkte väldigt tydligt. Ungarna älskade att åka hos sin farmor och farfar. Det behövdes aldrig tjat från vår sida för att få dem att följa med. Däremot blev det ibland tjat för att få hem dem. 
Ladrike camping. Ett av många besök som vi gjorde under årens
lopp. Här sitter vi inför fotografen Robert Lindqvist. Elisabeth, Andreas,
Roger, farmor Maj-Gerd, Daniel och farfar John med sin "Café Luleå"
tröja på sig. Inom parantes; När caféprogrammen sändes från Luleå,
blev mina föräldrar inbjudna tillsammans med Malin och Gösta Lidman
att sitta i publiken. Samma kväll medverkade Grynet Mollvig, och Saida
Andersson, fjärrskåderskan. Som minne fick min pappa en tröja med
caféprogrammets logo på.
----------------------------------------------------
Foto: ROBERT LINDQVIST, 8 år.
Kalle Grönstedts död 1983
Han var en sann dragspelskung, Ångermanlänningen Kalle Grönstedt. Hans komposition Månsken över Ångermanälven är en av de finaste dragspelslåtar som jag hört. Den är finstämd och väldigt berörande. Kalle hade också en bror, Erling Grönstedt som fortfarande är vid liv, idag 88 år gammal. 1983 gick han bort den gode spelemannen Kalle, 71 år gammal. Detta urklipp berättar nyheten om dödsfallet.
/Roger.
Ingen förläggare trodde på "Månsken över Ångermanälven". Kalle
Grönstedt fick 25 kronor för sin mest älskade melodi.
En dragspelskung har gått ur tiden. Kalle Grönstedt avled igår 71 år gammal. Han växte upp i Ådalen vid Ångermanälven, detta dragspelets Mississippi. Det är för sin vemodiga hyllning till denna älv, Månsken över Ångermanälven, han är mest känd.
Denna vackra valsmelodi visslade han fram en ljuvligt vacker månskensnatt när han rodde över älven. Den ingår numera i den klassiska dragspelsrepertoaren. 20.000 nothäften är sålda. Men den gången när Kalle var ung och fattig och försökte sälja sin komposition var det ingen musikförläggare som trodde på den. 25 kronor var allt han fick.
TURNERADE 28 SÄSONGER
Många är de svenskar som nött dansbanornas tiljor till hans dragspelsmusik. I 28 år turnerade han landet runt med eget musikkapell. Kalle själv trakterade förstås dragspelet. Han var flerfaldig svensk och nordisk mästare. I vintras speglades hans livsgärning i TV-programmet En kung och hans musik . Under senare år drev han musikförlag och musikhandel i Stockholm. Så sent som i våras gav han ut en ny egen komposition, På Calles tid. Det var en hyllning till hans äldre kollega Calle Jularbo.
---------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 17 juni 1983.
/Roger.
Ingen förläggare trodde på "Månsken över Ångermanälven". Kalle
Grönstedt fick 25 kronor för sin mest älskade melodi.
En dragspelskung har gått ur tiden. Kalle Grönstedt avled igår 71 år gammal. Han växte upp i Ådalen vid Ångermanälven, detta dragspelets Mississippi. Det är för sin vemodiga hyllning till denna älv, Månsken över Ångermanälven, han är mest känd.
Denna vackra valsmelodi visslade han fram en ljuvligt vacker månskensnatt när han rodde över älven. Den ingår numera i den klassiska dragspelsrepertoaren. 20.000 nothäften är sålda. Men den gången när Kalle var ung och fattig och försökte sälja sin komposition var det ingen musikförläggare som trodde på den. 25 kronor var allt han fick.
TURNERADE 28 SÄSONGER
Många är de svenskar som nött dansbanornas tiljor till hans dragspelsmusik. I 28 år turnerade han landet runt med eget musikkapell. Kalle själv trakterade förstås dragspelet. Han var flerfaldig svensk och nordisk mästare. I vintras speglades hans livsgärning i TV-programmet En kung och hans musik . Under senare år drev han musikförlag och musikhandel i Stockholm. Så sent som i våras gav han ut en ny egen komposition, På Calles tid. Det var en hyllning till hans äldre kollega Calle Jularbo.
---------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 17 juni 1983.
Thore Skogman & Bröderna Lindqvist gör LP tillsammans
Bröderna Lindqvist och Thore Skogman gör en LP tillsammans.
Vi hade nöjet att se dem tillsammans i TV 2-programmet "Nygammalt" där Bröderna Lindqvist är husband. Thore fick idén att göra en skiva tillsammans med de populära Lindqvistarna från Östersund. Sagt och gjort! Snart får vi även nöjet att höra dem tillsammans på en LP-skiva som kommer att heta - Dans på Skogmans loge - Thore Skogman sjunger, Bröderna Lindqvist spelar. Bland melodierna återfinns givetvis "Wiggen", "Livet i Finnskogarna", "Säkkijärvenpolka", "Hälsingehambo", "Horgalåten" m. fl. En skiva för alla gammeldansvänner!
--------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 november 1971.
Kiruna FP / GDV i Arvidsjaur
Två kvitton från 1973 på utbetalt gage samt inbetald artistskatt. Jag spelade
i Älvsbyorkestern John Harrys vars spelningar för det mesta låg uppe i Malm-
fälten. Bruttogaget låg på 225 kr. av detta drogs sedan en s.k. artistskatt på
90 kr. I Arvidsjaur var skatten betydligt lägre, 50 kr. Inte mycket kvar i plån-
boken vid hemkomsten. Men man var ung, och väldigt intresserad av musik.
--------------------------------------------------------------------
Allsång på Skansen sommaren 1994
Bakom Berghagen Sånggruppen Avec (Lili Öst-Lundkvist, Lena Nils-
son, Maria Sköld och Pernilla Söderström) körar på Allsångskvällarna
från Skansen.
Tjejerna i sånggruppen "Avec" drar ett tungt lass i sommarens musikunderhållning "Allsång på Skansen". Inte nog med att de framför egna sånger och körar bakom Lasse Berghagen - de måste dessutom lära sig komplicerade körstämmor till alla allsånger. Men så är de också närmast veteraner i sammanhanget.
Lasse Berghagen, som i år tagit över som programledare efter Bosse Larsson, har fyra rutinerade tjejer i bakgrunden att luta sig mot. Avec, det vill säga Pernilla Söderström (1:a sopran), Lena Nilsson, (2:a sopran), Maria Sköld, (1:a alt) och Lili Öst-Lundkvist (2:a alt), gör i år sin tredje sommar på Skansen. Avec var från början en sånggrupp som uppträdde mest på fester (sjöng till avecen, därav namnet), men de senaste fyra åren har tjejerna spelat revy på Stadsteatern i Falkenberg. Och till hösten väntar en ny säsong som revyartister, denna gång Malmö.
TRADITION PÅ SKANSEN
Allsång på Skansen har nästan blivit en tradition för dem: för tre år sedan var de med som gästartister, förra året körade de bakom Bosse Larsson och i år är det Lasse Berghagen som får deras hjälp. De säger diplomatiskt att både Bosse Larsson och Lasse Berghagen är bäst som programledare på sitt sätt, men att de i år fått en välkommen chans att upptäcka många av Lasse Berghagens egna sånger.
GILLAR LASSES ALLSÅNGER
- De är underbart folkliga och vackra. Och även om inte texterna är så lätta, så sätter de sig ändå, säger Lili Öst-Lundkvist. Det finns en tanke bakom dem.
- Det är kanske mer vår generations allsånger, säger Maria Sköld. Lasse kan säkert locka en del unga också - det här inbjuder till en ny era av "Allsång på Skansen". Och kanske en ny sommar på Skansen nästa år för Avec.
--------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Tisdagen den 19 juli 1994.
En promenad på Furunäset
Elisabeth och jag har båda cirka 15-års anställning var ute på Furu-
näsets sjukhus. På somrarn återvänder vi, för att gå den så kallade
Kärleksstigen.
Här fanns en gång mureriet. Inne i lokalerna huserade muraren
Gunnar Andersson, bror till förre landshövdingen- och statsrådet
Georg Andersson. Idag inryms här en glashytta. Bakom den röda
dörren till höger brukade socioterapins mercabuss stå. Bussen an-
vändes både av socio och transportcentralen.
En detalj som jag glömde var denna inskription som finns efter
kärleksstigen. Årtalet som finns väl synligt än i denna dag är 1909.
Inristat av nån okänd skötare eller patient från sjukhuset.
Här finns också en båthamn.
Från båthamnen på Furu, ses ASSI i Piteå. Jo, jag har tidigare sagt att
ASSI heter något helt annat idag - men jag kommer aldrig ihåg det.
Därför får ASSI också heta ASSI även i fortsättningen.
Till vänster i bild - där kullen nu ligger - fanns en gång kolgården. På
min tid fungerade den mest som en avstjälpningsplats för diverse saker.
Röda ladan - där avdelning 55 en gång inrymdes. Idag ett äldrebo-
ende. Nedre plan fanns Centralförrådet. Där hämtades förrådssaker till
sjukhusets avdelningar.
På denna plats stod den dansbana där patienter och personal brukade
dansa. Här har jag själv spelat tillsammans med dragspelaren Herbert
Westerlund och basisten Thomas Grahn. Dansbanan flyttades sedan till
Pitsund, tror jag tralalala...
Överläkarbostaden sedermera socioterapins lokaler. Idag en flott
restaurang: "Doktorsvillan". Ägare; en av Piteås mest kända företagare,
Thomas Wallstén.
Doktorsvillan sett ur en annan vinkel.
--------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST - Fler bilder kommer senare...
Max på utflykt med farmor & farfar
En dag när Max var på besök, fick han åka med i farfars Volvo - okej,
det är farmors Volvo också. Färden gick mot Blåsmark och Stensjökullen.
Naturligtvis gjorde vi många stopp efter vägen. Varför nu det då? Jo,
saken är ganska enkel, kameran var med så jag var BARA tvungen att
stanna upp då och då.
Den här spången blev jag intresserad av. Inom parantes, kan jag säga
att jag är intresserad av det mesta runt omkring mig. Tror att jag upp-
täckt att jag blivit väldigt lik farfar Amandus på äldre dagar. Han var
ofta pigg på att tala med människor var än han var och i vilka än situ-
ationer han befann sig i. Nog om detta!
Vid spångens slut (heter det spång? så låg dessa båtar förtöjda.
Vacker natur som alltid!
Men så hände nåt som fick Max´totala uppmärksamhet...
...ja, han bjöd på ett av världens vackraste leenden, som Brad Pitt
skulle bli väldigt avundsjuk på...
...Titta! Max kan inte dölja sin förtjusning...
...hästar! - Seså grabbar, Max e´här, sa jag. Kan ni ställa upp er på
rad?
- Jamen du kan väl inte stå med bakdelen mot mig när Roggan
ska fota oss, sa hästen Torvald till vänster. De övriga två lystrar till
namnen Billy och Zeke.
- Blir det bra så här Roger? Eller ska vi stå på bakbenen och gnägga
Blinka lilla stjärna? - Det är helt okej, grabbar.
Fr. v. Billy, Torvald och Zeke.
- Zeke! Titta in i kameran...
- Förlåt, det var en fluga som distraherade mig.
- Attans också, nu måste jag vifta bort den där fluguschlingen med
svansen, förlåt Roggan.
- Titta nu in i min kamera, och säg "cheese". Sen så vill jag att ni
säger ett rungande Hej, till Max som sitter i bilen och tittar.
- HEEEEEEJ.....MAX!
Torvald, som tydligen var den mest pratsamme av de tre, tog till orda:
- Du, Roger, det är väl gratis detta med fotograferingen? Vi har ju inte
så mycket stålar. Det enda som vi kan betala med är lite hö.
- Roger, vill du ha lite hö?
- Nej tack! Det är okej, fotograferingen är gratis.
Och med det så lämnade vi våra tre vänner i Blåsmark. Innan vi for så
ropade de tre: - Hejdå Max, kom snart tillbaka!
-------------------------------------------------------------------
Utflykts- och hästfotograf: ROGER LINDQVIST.
Gunnar Wiklund, bilmekanikern från Luleå som blev sångare
Gunnar Wiklund.
Wiklundsgrabben från residensstaden Luleå, var en äkta och gedigen norrlänning. Han såg dagens ljus den 17 augusti året 1935. Gunnar jobbade under veckorna som bilmekaniker. Men när helgen kom åkte han runt med sin sång i bagaget tillsmmans med olika lokala dansorkestrar på orten. 1959 fick Gunnar sitt stora genombrott på folkparkernas artistforum. Det var då som han framförde Per-Martin Hambergs Nu Tändas Åter Ljusen I Min Lilla Stad. Succén var ett faktum för den gänglige mekanikern från Luleå.
Gunnar Wiklund kom att bli en av Sveriges mest älskade schlagersångare. Inte bara härhemma, utan även i våra andra grannländer. Populariten förde honom ut genom landet på otaliga parkturnéer, där bl. a. Piteå fick besök flera gånger. Gunnar hade förresten Piteåpåbrå, hans far var infödd "Pitepalt", och detta gjorde att Gunnar även kunde behärska vår dialekt (Pitemål) med stor bravur.
I slutet av september 1989 fick historien om Gunnar Wiklund sitt tragiska slut. Endast 54 år gammal somnade han in efter ett par år av ständig ohälsa. Cancern vann så småningom kampen.
I dag vid mitt besök på Loppiset i Badhusparken, så hittade jag en gammal vinyl med Gunnar. Det var en LP där han sjunger Jim Reeves-sånger, inspelad på skivmärket "Columbia" 1970. Tankarna förflyttades raskt tillbaka till en parkkväll (samma plats som där jag stod i dag) sommaren 1969. Det var då som Gunnar gjorde stor succé tillsammans med Ewa Roos. Sommarkvällen var varm. 5.000 människor gjorde att hela parkområdet fullkomligt kokade. Det var fest och underhållning, och det var "den där" Gunnar som "ägde" kvällen.
--------------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Carl-Erik Thörn & Elisabeth Lord på turné / 1970
Nytt showpaket: Mr Thörn och Elisabeth Lord
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Carl-Erik Thörn och Elisabeth Lord åker ut på parkturné!
Den 30 april, stundar valborgsmässoafton. Carl-Erik Thörn stuvar in Elisabeth Lord och fyra musiker i sin stora amerikanska bil, kopplar till släpvagnen med instrument och lämnar hemmet i Sollentuna. En ny folkparkssommar inleds. 1970 blir det i Simrishamn, och framför sig har Thörn och hans sällskap hundratals mil, ja, till och med tusentals. Det här gänget kommer nämligen att åka runt i hela Sverige ända till i mitten av september månad.
Sommaren 1970 blir den sjätte för Carl-Erik Thörns del i de svenska folkparkerna. Nytt för denna gång är både vokalissan Elisabeth Lord, och den kvartett som står för den instrumentala bakgrunden. I fjol var första året som Thörn hade en sångerska med sig på turné. Det uppskattades mycket av folkparksarrangörerna, och än mer uppmärksammat blir det när Carl-Erik Thörn kommer att ha Elisabeth Lord vid sin sida på scen.
Elisabeth Lord har tidigare både arbetat i grupp och på egen hand. 23-åringen började på allvar ägna sig åt sång i 15-årsåldern, tillsammans med Göran Fredrixons orkester från hemstaden Nyköping. Hösten 1968 flyttade Elisabeth Lord till Bollnäs, där hon sjöng tillsammans med Bäckmora Show under en tid. I början av 1969 blev namnet Elisabeth Lord allmänt bekant genom TV- och radioframträdanden. "Chanstoppen" banade väg för Taube melodin "Tamborito i Panama" som låg på Svensktoppen under sex veckors tid. Den följdes av "Nånting Att Tänka På", och efter den kom långliggaren "Huset På Höjden". Under sommaren 1969 turnérade hon i folkparkerna med Rolf Christers orkester från Söderhamn.
Carl-Erik Thörn började sin artistbana 1962, genom att delta i en del vokalisttävlingar i övre Norrland där han då bodde. Ganska snart bosatte han sig i Stockholm, och har sedan dess skapat sig ett välrenommerat namn i underhållningsbranschen. Ett ständigt återkommande namn på topplistan Svensktoppen, likaväl som på försäljningslistan Kvällstoppen. Vad Carl-Erik Thörn och Elisabeth Lord kommer att bjuda folkparkspubliken på är ganska klart - sina mest välbekanta nummer, plus en hel del av de egna favoritmelodierna. Allt för att prestera ett så varierat program som möjligt.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 maj 1970.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Carl-Erik Thörn och Elisabeth Lord åker ut på parkturné!
Den 30 april, stundar valborgsmässoafton. Carl-Erik Thörn stuvar in Elisabeth Lord och fyra musiker i sin stora amerikanska bil, kopplar till släpvagnen med instrument och lämnar hemmet i Sollentuna. En ny folkparkssommar inleds. 1970 blir det i Simrishamn, och framför sig har Thörn och hans sällskap hundratals mil, ja, till och med tusentals. Det här gänget kommer nämligen att åka runt i hela Sverige ända till i mitten av september månad.
Sommaren 1970 blir den sjätte för Carl-Erik Thörns del i de svenska folkparkerna. Nytt för denna gång är både vokalissan Elisabeth Lord, och den kvartett som står för den instrumentala bakgrunden. I fjol var första året som Thörn hade en sångerska med sig på turné. Det uppskattades mycket av folkparksarrangörerna, och än mer uppmärksammat blir det när Carl-Erik Thörn kommer att ha Elisabeth Lord vid sin sida på scen.
Elisabeth Lord har tidigare både arbetat i grupp och på egen hand. 23-åringen började på allvar ägna sig åt sång i 15-årsåldern, tillsammans med Göran Fredrixons orkester från hemstaden Nyköping. Hösten 1968 flyttade Elisabeth Lord till Bollnäs, där hon sjöng tillsammans med Bäckmora Show under en tid. I början av 1969 blev namnet Elisabeth Lord allmänt bekant genom TV- och radioframträdanden. "Chanstoppen" banade väg för Taube melodin "Tamborito i Panama" som låg på Svensktoppen under sex veckors tid. Den följdes av "Nånting Att Tänka På", och efter den kom långliggaren "Huset På Höjden". Under sommaren 1969 turnérade hon i folkparkerna med Rolf Christers orkester från Söderhamn.
Carl-Erik Thörn började sin artistbana 1962, genom att delta i en del vokalisttävlingar i övre Norrland där han då bodde. Ganska snart bosatte han sig i Stockholm, och har sedan dess skapat sig ett välrenommerat namn i underhållningsbranschen. Ett ständigt återkommande namn på topplistan Svensktoppen, likaväl som på försäljningslistan Kvällstoppen. Vad Carl-Erik Thörn och Elisabeth Lord kommer att bjuda folkparkspubliken på är ganska klart - sina mest välbekanta nummer, plus en hel del av de egna favoritmelodierna. Allt för att prestera ett så varierat program som möjligt.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 maj 1970.
Rolling Stones - inför Sverigebesöket 1965
ALDRIG MED ETT LEENDE -
ROLLING STONES SIGNUM
Snart i Sverige, The Rolling Stones, fr. v. Brian Jones, Mick Jagger -
gruppens ledande sångare - Keith Richard, Charlie Watts och Bill Wyman.
¤ När The Beatles gästade Sverige i fjol rådde sommarstiltje och inga upplopp följde i konserternas spår. När The Rolling Stones kommer till Sverige vid månadsskiftet är säsongen i full gång och upplopp har det blivit i Göteborg redan vid biljettförsäljningen. Ett upplopp som för övrigt noterades med stor förvåning i engelska poptidningar.
Medan alltså Beatles-pojkarna under en rad veckor spelar in film i paradiset Bahamas sliter Rolling Stones som djur på estraderna världen runt för att knapra in på avståndet till kungarna. Nyligen kom gruppen hem från Australien sedan blir det Skandinavien och i april skall man göra USA och Kanada. Det har i sanning gått fort för ett gäng, som för tre år sedan var totalt okänt.
Det började sommaren 1962. Musikerna Brian Jones, Mick Jagger och Keith Richards träffades i Ealing. Framgångarna lät vänta på sig och kom först sedan trummisen Charlie Watts och basgitarristen Bill Wyman juldagen 1963 slutit sig till trion. Tillsammans hyrde man en danslokal och se - plötsligt började framgångarna komma.
HANDTAG AV BEATLES
Ryktet om kvintetten spred sig och självaste Beatles kom för att lyssna, när de uppträdde i Richmond. I maj 1963 spelade The Rolling Stones in Chuck Berrys "Come On" som blev en fullträff. Därmed fick de allt fler fina anbud och de beslöts att de skulle ge sig ut på turné. Enda haken var att man nu inte hade en sån där riktig hit att komma med. Nödropen nådde The Beatles´öron och dessa vårdat långhåriga - The Rolling Stones är som bekant ännu mera "maniska" och inte välvårdade - erbjöd sin låt "I wanna be your man", vilken blev en ännu större framgång än "Come On". Sedan dess har de oavbrutet stigit mot stjärnorna och utsågs nyligen till Englands sånggrupp nr. 1.
Vad är det då som gjort The Rolling Stones så otroligt populära på så kort tid? Faktum är väl att gruppen träffar den moderna tonårsungdomens smak med sin tuffa, nästan råa stil. Och så är det mycket fina musiker. Deras scenuppträdande är också av det tändande slaget. Medan t. ex. The Beatles låter sång och musik tala för sig själva så säljer The Rolling Stones sina nummer mera direkt utmanande. Medvetet kör man med att aldrig visa ett leende. Nej, tufft skall det vara. Bäst går de fram i små intima lokaler, varför det skall bli spännande se hur det går i Kungliga hallen i Stockholm och på Cirkus i Göteborg.
STÄNG IN ER!
Innan jag går över till en kort presentation av de fem skall nämnas två viktiga herrar. Nämligen Andrew Oldham och Eric Easton, männen bakom kvintetten, vilken för övrigt kan avnjutas på en i Sverige nyligen utsläppt LP, "The Rolling Stones nr 2". Det är deras hitills bästa skiva. Men stäng in er när ni drar på för fullt. Vuxna har vådligt svårt förstå sig på de nya långhåriga herrarna.
¤ MICK JAGGER: Född 1944 och gruppens ledande sångare. Spelar även munspel. Är mycket Chuck-Berry-inspirerad.
¤ BRIAN JONES: Född 1944. Spelar både munspel och gitarr samt sjunger ibland.
¤ CHARLIE WATTS: Född 1942 och spelar trummor.
¤ KEITH RICHARD: Född 1942 och spelar gitarr. Han skriver en del av gängets låtar.
¤ BILL WYMAN: Född 1941, spelar basgitarr och sjunger ibland. Är den ende gifte av de fem. Han har dessutom en tvåårig son.
----------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 22 mars 1965.
ROLLING STONES SIGNUM
Snart i Sverige, The Rolling Stones, fr. v. Brian Jones, Mick Jagger -
gruppens ledande sångare - Keith Richard, Charlie Watts och Bill Wyman.
¤ När The Beatles gästade Sverige i fjol rådde sommarstiltje och inga upplopp följde i konserternas spår. När The Rolling Stones kommer till Sverige vid månadsskiftet är säsongen i full gång och upplopp har det blivit i Göteborg redan vid biljettförsäljningen. Ett upplopp som för övrigt noterades med stor förvåning i engelska poptidningar.
Medan alltså Beatles-pojkarna under en rad veckor spelar in film i paradiset Bahamas sliter Rolling Stones som djur på estraderna världen runt för att knapra in på avståndet till kungarna. Nyligen kom gruppen hem från Australien sedan blir det Skandinavien och i april skall man göra USA och Kanada. Det har i sanning gått fort för ett gäng, som för tre år sedan var totalt okänt.
Det började sommaren 1962. Musikerna Brian Jones, Mick Jagger och Keith Richards träffades i Ealing. Framgångarna lät vänta på sig och kom först sedan trummisen Charlie Watts och basgitarristen Bill Wyman juldagen 1963 slutit sig till trion. Tillsammans hyrde man en danslokal och se - plötsligt började framgångarna komma.
HANDTAG AV BEATLES
Ryktet om kvintetten spred sig och självaste Beatles kom för att lyssna, när de uppträdde i Richmond. I maj 1963 spelade The Rolling Stones in Chuck Berrys "Come On" som blev en fullträff. Därmed fick de allt fler fina anbud och de beslöts att de skulle ge sig ut på turné. Enda haken var att man nu inte hade en sån där riktig hit att komma med. Nödropen nådde The Beatles´öron och dessa vårdat långhåriga - The Rolling Stones är som bekant ännu mera "maniska" och inte välvårdade - erbjöd sin låt "I wanna be your man", vilken blev en ännu större framgång än "Come On". Sedan dess har de oavbrutet stigit mot stjärnorna och utsågs nyligen till Englands sånggrupp nr. 1.
Vad är det då som gjort The Rolling Stones så otroligt populära på så kort tid? Faktum är väl att gruppen träffar den moderna tonårsungdomens smak med sin tuffa, nästan råa stil. Och så är det mycket fina musiker. Deras scenuppträdande är också av det tändande slaget. Medan t. ex. The Beatles låter sång och musik tala för sig själva så säljer The Rolling Stones sina nummer mera direkt utmanande. Medvetet kör man med att aldrig visa ett leende. Nej, tufft skall det vara. Bäst går de fram i små intima lokaler, varför det skall bli spännande se hur det går i Kungliga hallen i Stockholm och på Cirkus i Göteborg.
STÄNG IN ER!
Innan jag går över till en kort presentation av de fem skall nämnas två viktiga herrar. Nämligen Andrew Oldham och Eric Easton, männen bakom kvintetten, vilken för övrigt kan avnjutas på en i Sverige nyligen utsläppt LP, "The Rolling Stones nr 2". Det är deras hitills bästa skiva. Men stäng in er när ni drar på för fullt. Vuxna har vådligt svårt förstå sig på de nya långhåriga herrarna.
¤ MICK JAGGER: Född 1944 och gruppens ledande sångare. Spelar även munspel. Är mycket Chuck-Berry-inspirerad.
¤ BRIAN JONES: Född 1944. Spelar både munspel och gitarr samt sjunger ibland.
¤ CHARLIE WATTS: Född 1942 och spelar trummor.
¤ KEITH RICHARD: Född 1942 och spelar gitarr. Han skriver en del av gängets låtar.
¤ BILL WYMAN: Född 1941, spelar basgitarr och sjunger ibland. Är den ende gifte av de fem. Han har dessutom en tvåårig son.
----------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 22 mars 1965.
Guldbröllop för Oskar & Anna
Oskar och Anna Lundmark i Höglandsnäs.
"VI BYTTE HEM FYRA GÅNGER"
Guldbröllopspar berättar
Den 26 oktober har Anna och Oskar Lundmark i Höglandsnäs varit gifta i 50 år. Ett så långt äktenskap ger naturligtvis många gemensamma minnen. Makarna Lundmark är båda 72 år gamla och där saknas inte ens minnena av de där små händelserna som inträffar under ett så långt äktenskap. Nej, inte ens den där dagen för femtio år sedan då giftermålet stod eller ens den där midsommaraftonen då Oskar bjöd upp Anna till dans vid den allmänna midsommarfesten i Höglandsnäs 1909.
Fru Anna Lundmark bevisade under vår pratstund att hon hade minnena i huvudet kronologiskt ordnade, med datum och årtal, och kunde med dess hjälp bygga upp sin berättelse om de femtio åren tillsammans med Oskar. Men hur det är, kvinnor ligger ju mer åt det hållet att arkivera minnen! Hur är det, kommer Oskar ihåg upprinnelsen till det långa äktenskapet med Anna? Jo, han kunde redogöra gott för sig. Ja, han mindes till och med hur vädret var den där midsommaraftonen 1909, då Anna och Oskar träffades på allvar. Det var strålande, sade han, och Anna intygade.
Men många vindar har blåst sedan dess. Åt olika håll. Ibland har makarna Lundmark följt med, ibland har man stått emot. Anna Evelina Lundmark, född Vesterlund, såg dagens ljus för första gången i Piteå. Men redan vid två årsålder dog pappan, och flickan Anna kom till fosterhem i Klockarträsk ovanför Lillpite. Här kom hon att växa upp och få sitt första arbete som piga, den vanliga sysselsättningen för unga flickor på den tiden. Som 17-åring fick hon en liknande anställning i Hortlax, men avancerade året efter till den betydligt mera förnäma titeln som jungfru hos inspektor Ram på herrgården i Munksund.
Oskar Lundmark föddes och växte upp i Hemmingsmark hos föräldrarna. Vid 14-årsålder började han en anställning vid sågverket i Skuthamn, en arbetsplats, som han skulle bli trogen, tills han efter uppbyggnaden av sin egen gård i Höglandsnäs startade egen snickerirörelse. I början av 1900-talet byggde brodern egen gård i Höglandsnäs och då flyttade Oskar dit men fortsatte sitt arbete vid sågverket, och rodde varje morgon till och från arbetet i Skuthamn.
GOTT UTGÅNGSLÄGE
Det var under den här tiden han började snegla på Anna, och från den tidigare omtalade midsommardansen i Höglandsnäs 1909 gick det fort fram till 1913, då makarna satte bo och Oskar övertog Annas fosterföräldrars gård i Grundvik. Under de nio år makarna odlade den jord, som hörde till gården på Grundvik, hann familjen utökas med sju barn. Två hade, när familjen bröt upp från Grundvik för att söka bättre jord och bostad i Mellanboda, börjat skolan. Det var äldsta barnet Nancy, 50 år nu och hennes bror Ivan 48 år.
I Mellanboda var det inte lika lätt för barnen att få någon undervisning. Platsen var vid denna tid, 1922, mycket glest befolkad, ja, familjen Lundmark var faktiskt nybyggare i ordets rätta bemärkelse. Oskar byggde en ladugård som han till en början inredde till bostad och bröt mark, som, säger Oskar var bra mycket sämre än den vi hade på Grundvik.
Nancy Adela, Oskar och Annas förstfödda, gifte sig den 10 februari
1935 med Knut Ingvar Lindqvist från Övremarken i Hortlax.
Nancy föddes den 21 mars 1914 och gick ur tiden den 16 december
2009. Maken Ingvar var född den 22 maj 1911 och avled den 7 augusti
1976. Nancy och Ingvar hade dottern Gun, född den 21 mars 1935.
Oskar Ivan Lundmark, Oskar och Annas son, gifte sig den 10 okto-
ber 1937, med Elsa Margareta Lindqvist från Övremarken i Hortlax.
Ivan var född den 18 augusti 1915, och avled den 14 juni 2002. Makan
Elsa föddes den 4 augusti 1916 och dog den 10 mars 2002.
Barn: Britta, Roland och Karin. På bilden ovan, ses makarna Lundmark
med dottern Karin. Ingvar Lindqvist var syskon med Elsa Lindqvist. De
båda var i sin tur syskon med min far, John Lindqvist.
MELLANBODA - ETT SORGLIGT MINNE
Mellanboda är verkligen inget direkt roligt minne, om man undantar att Sonja och Börje föddes där, säger fru Lundmark. Vi levde ett verkligt nybyggarliv under ganska besvärliga förhållanden. Inget elektriskt lyse, vilket vi hade vant oss vid på Grundvik, och mycket annat utav redan då alldagliga bekvämligheter saknade vi. I början var vi ju också ensamma däruppe. Visserligen fick vi med tiden förutom ladugården även bostadshus, men det var två år för länge vi bodde där.
Besvärligheterna med barnens skolgång redde upp sig efter ett år. Då hade det kommit fler nybyggare till Mellanboda, och detta föranledde myndigheterna att se till att barnen fick undervisning i vanlig ordning. Skollokal ställdes till förfogande av nybyggarna, som hade ett rum att hyra ut men så småningom fick barnen en speciell skolbyggnad. Misstrivseln i Mellanboda drev Oskar Lundmark att söka sig åt något annat håll, och den här gången började han bygga ett nytt hem i Höglandsnäs. Det blev till en början ett ganska enkelt men respektabelt hem, som den nu 12 personer stora familjen flyttade in i till julen 1927. Oskar hade använt all sin fritid för att uppföra den lilla stugliknande byggnaden, som fortfarande står kvar på tomten i Höglandsnäs. På dagarna arbetade han nämligen som byggnadssnickare i Munksund och Skuthamn. Att det var en arbetsam tid förstår man.
ETT FJÄRDE HEM
När mangårdsbyggnaden stod klar 1934 flyttade 12 familjemedlemmar in och under loppet av ett år skulle barnaskaran ha ökat till 13 då minstingen Hjördis, 28 år, kom till världen. Det var ett stort och stabilt hus men de äldsta i barnaskaran var så gamla att de började flyga ur boet. Nancy var först. Hon gifte sig och bor för närvarande på Strömnäs. Och sedan dess har de flyttat iväg en efter en.
De yngsta stannade kvar och hjälpte pappa Oskar bygga den snickerifabrik, som han innehade och arbetade i från slutet av trettiotalet och till 1953 då den såldes. Men sedan dess har alla utom en son ur den stora barnaskaran sökt sig arbeten och bostäder på annat håll.
- Visst kommer de och hälsar på, säger makarna Lundmark, men det är långt till hemmet för dem som bor i Dalarna och Uppland. Det är fortfarande ovisst om alla kan komma hem till den stora guldbröllopsdagen, som skall firas på Missionshuset i Höglandsnäs. Men de flesta lär väl sitta vid pappas och mammas bord den stora dagen, och ett är säkert, de kommer nog att bli trångt runt de jubilerande ändå med tanke på alla uppvaktande vänner runt om i bygden.
-------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1963.
Ted Gärdestad i mini-intervju / 1997
AFTONBLADET ¤ Söndagen den 16 februari 1997.
/TED GÄRDESTAD föddes den 18 februari 1956 och avled den 22 juni 1997.
Nästan exakt 4 månader efter att denna intervju publicerats i tidningen./
Roger.
Dagens gubbe
Lite nonchalant och en aning högdragen, verkar han till sitt sätt.
Dagens gubbe är kanhända en väldigt konstnärlig person. Jag skulle
kunna tänka mig att detta är en gubbe som sysslar med klassisk musik
på heltid. Kompositör av stora monumentala symfonier och körverk, kanske?
Men vad i jösse namn heter då människan? Jo, något säger mig att han
lystrar till namnet Gerhard.
----------------------------------------------------------
Teckning: ROGER LINDQVIST.
Under min korkek, fast utan Ferdinand
Under min korkek! Fast utan bäste kompisen Ferdinand. Han var i
Skellefteå den här dagen. Ja, här sitter alltså jag. Lutar min rygg mot
den knottriga stammen och bara finns till...
En liten pyttebit därifrån, i samma park, sitter hustrun och avnjuter
blomsterprakten.
I den fina prakten av blommor har bina bråda arbetsdagar.
Här jobbar herr Ture Humla på accord...
Det röda staket som en gång omgav den gamla överläkarbostaden på
Furunäsets sjukhus. Staketet och bostaden finns fortfarande kvar, fast
i en annan skepnad. Det röda huset inrymmer i dag "Doktorsvillan" en
förnämlig restaurang i det hus där bl. a. överläkare Dr. Åderman en
gång bodde med sin familj.
-----"En promenad på Furunäset - fortsätter senare..."
Foto: ROGER LINDQVIST.
Hortlaxyngling i dödskrasch / 1963
MALTE VIKLUND, 19 år.
Vid en trafikolycka mellan Gäddvik och Bergnäset tidigt på torsdagsmorgonen skadades 19-årige Malte Viklund, Trollbäcken, Pitsund, till döds. Han körde med sin personbil på en lastbil snett bakifrån och fick i medvetslöst tillstånd bändas loss av ambulanspersonalen. Han avled senare på Luleå lasarett.
Viklund arbetade i Luleå och färdades morgon och kväll mellan hemmet och arbetsplatsen och åter. Sedan i juli gjorde han den ganska långa resan i en ny personbil, som vid olyckan hade gått 750 mil. Hur den tragiska olyckan i detalj gått till har inte kunnat utredas. Kollisionen med lastbilen skedde några minuter före klockan sju. Lastbilen hade då kommit in på Bodenvägen från höger och kört ett 75-tal meter i samma riktning som Viklund. I själva kollisionsögonblicket hade lastbilen möte med en annan bil.
Polisen har två olika teorier för själva händelseförloppet. Antingen blev Viklund bländad av den ganska låga solen och såg inte lastbilen eller också var han på väg att köra om lastbilen då han fick se den mötande bilen. I det senare fallet skedde kollisionen då han försökte återta sin plats bakom lastbilen. Vid sammanstötningen blev frampartiet på Viklunds bil svårt ramponerat. Föraren, som var ensam, hamnade i baksätet med benen fastklämda mellan framsätets stolar. Han satt så hårt fast att ambulanspersonalen fick bända loss honom. Viklund fördes till Luleå lasarett men skadorna var av den omfattningen att hans liv inte stod att rädda.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 september 1963.
"THE BOOGIE BOYS" - Älvsbyn
För den som brukar läsa min blogg, så har ni kanske inte undgått historien om Älvsbysonen Staffan Sundins musikaliska resa. Han sände mig - som jag också nämnt - va´tjatig jag låter - en massa urklipp. När jag tittade lite närmare i min egen klippsamling, från året 1962, upptäckte jag att jag också hade en liten grej om "THE BOOGIE BOYS" där Staffan Sundin en gång började. Varsågod:
"THE BOOGIE BOYS". En ny kvartett Älvsbypojkar har ombildat sin
orkester och poserar i "en taktfast melodi" för fotografen. I kvartetten
ingår "rock-kungen" Staffan Sundin, som även spelar sologitarr, Bengt
Öhman, komp-gitarr, Rune Jonsson, elbas, och Roland Lindberg, batteri.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 januari 1962.
"THE BOOGIE BOYS". En ny kvartett Älvsbypojkar har ombildat sin
orkester och poserar i "en taktfast melodi" för fotografen. I kvartetten
ingår "rock-kungen" Staffan Sundin, som även spelar sologitarr, Bengt
Öhman, komp-gitarr, Rune Jonsson, elbas, och Roland Lindberg, batteri.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 januari 1962.
Bilder man blir glad av...
Jag trivs bäst i öppna landskap - precis som en viss Ulf Lundell
sjunger om. Jag är en stor vän av ett öppet landskap. Det får mig
att må bra. Naturen har blivt allt viktigare för mig på senare år.
Dimman håller på att lägga sig som ett täcke över den öppna sommar-
ängen.
Ensam herre på sin sommaräng. Klockan är nästan halv tio. Vi kör
vägen mellan Svensbyn och Blåsmark. Plötsligt dyker den här vackra
hästen upp. Jag går ut ut ur bilen, den står där och bara iakttar mig,
så ståtlig och så grann.
En skål full av nyplockade hallon. Häromdagen gick jag över hos
sonen. På deras tomt växer de mest rödaste- och godaste hallon.
Två hallon på sitt hänge - ett av naturens många underverk.
Därute finns tusentals ännu inte tagna foton, så vad väntar vi på...?
-----Foto: ROGER LINDQVIST-----------
Jonas Jonsson, mjölnare i Svensbyn
Ytterligare en viktig och intressant pusselbit har lagts till Jonas Jonssons historia. Som tidigare nämnts så var min mormorsfar mjölnare på Vallen i Svensbyn. Ett av hans barnbarn, Lars Jonsson, berättade för mig att han för en del år sedan fick ett fotografi som visade hur Jonas kvarn såg ut. Det var en bild som togs i mitten av 1930-talet, bildens innehavare, Anny Lundqvist f. Jonsson/Lundgren, gav bort bilden efter att Lars gjort ett besök hos Anny i Skellefteå. Anny var min moster och syster till min mor Maj-Gerd.
Maja-Stina Bylund, som jag kommit i kontakt med har skickat information om Jonas tre systrar: Tekla Fredrika Sundberg, f. Jonsson 1859-07-22 d. 1914-03-22. Samt Hulda Lovisa Landström, f. Jonsson 1873-03-29 d. 1956-04-04. Och Maria Konkordia Jonsson, f. 1876-02-18 d. 1963-09-09.
Tekla Fredrika Sundberg. Gift med Fredrik Robert Sundberg f. 1862 d. 1914-03-02.
Barn:
Maria Teresia Sundberg f. 1885 d.
Johan Robert Sundberg f. 1887-02-09 d. 1937-02-01.
Hulda Fredrika Sundberg f. 1889 d.
Hilda Maria Sundberg f. 1892 d.
Tyra Josefina Sundberg f. 1896 d.
Sanny Kristina Sundberg f. 1899 d.
----------------------------------------------
Hulda Lovisa Landström. Gift med: Erik Adolf Landström f. 1874-06-06 d. 1949-11-20 i Gällivare.
Barn:
Hildegard Fredrika Landström f. 1891-06-06 d. 1981-01-21 i Kåge.
Skilsmässa mellan Hulda och Erik Landström: 1928-11-16.
----------------------------------------------
Jonas bror, Karl-Oskar Jonsson f. 1855-08-20 emigrerade till Amerika 1891-01-01.
-----------------------------------------------
Hulda Landström (1873-1956) med maken Erik Landström
(1874-1949). Hulda var alltså syster till kvarnägaren tillika mjölnaren
Jonas Jonsson i Svensbyn.
Maria Konkordia Jonsson (1876-1963) också en syster till Jonas.
Jonas Jonssons kvarn på "Vallen" i Svensbyn på en bild från mitten
av 30-talet.
Piteå-Tidningen hade denna notis införd den 3 december 1926, som handlade om Jonas Jonssons kvarnbyggnad:
SVENSBY NYBYGGDA KVARN
En kvarn, som alltmer och detta med rätta, synes tillkämpa sig allmänhetens
förtroende är Svensby kvarn å Vallen vid vägen Svensbyn-Blåsmark. Kvarnen
ifråga är ju en mycket gammal inrättning, det var först en s.k. kallkvarn, som
under krisåren ombyggdes till turbinkvarn. Sedan mjölnaren Jonas Jonsson
övertagit densamma och ytterligare vidtagit en del praktiska anordningar i kvar-
nen blev den i stånd att motsvara de högsta anspråk man kan ställa på en in-
rättning av denna typ. Den drivs med vattenkraft, en turbin, och vid gott väder
och god vattentillgång kan den förmala omkring 25 tunnor spannmål per dygn.
Utom god kvalité på varan får man vid kvarnen erlägga de billigaste avgifter.
Jonas Jonsson (1865-1938).
Jonas Jonssons grav på kyrkogården i Öjebyn.
Maria Augusta Jonsson f. Nordling 1864-03-24 d. 1930-05-03
Jonas hustru, vilar på samma kyrkogård.
--------------------------------------------------------------------
Maja-Stina Bylund, som jag kommit i kontakt med har skickat information om Jonas tre systrar: Tekla Fredrika Sundberg, f. Jonsson 1859-07-22 d. 1914-03-22. Samt Hulda Lovisa Landström, f. Jonsson 1873-03-29 d. 1956-04-04. Och Maria Konkordia Jonsson, f. 1876-02-18 d. 1963-09-09.
Tekla Fredrika Sundberg. Gift med Fredrik Robert Sundberg f. 1862 d. 1914-03-02.
Barn:
Maria Teresia Sundberg f. 1885 d.
Johan Robert Sundberg f. 1887-02-09 d. 1937-02-01.
Hulda Fredrika Sundberg f. 1889 d.
Hilda Maria Sundberg f. 1892 d.
Tyra Josefina Sundberg f. 1896 d.
Sanny Kristina Sundberg f. 1899 d.
----------------------------------------------
Hulda Lovisa Landström. Gift med: Erik Adolf Landström f. 1874-06-06 d. 1949-11-20 i Gällivare.
Barn:
Hildegard Fredrika Landström f. 1891-06-06 d. 1981-01-21 i Kåge.
Skilsmässa mellan Hulda och Erik Landström: 1928-11-16.
----------------------------------------------
Jonas bror, Karl-Oskar Jonsson f. 1855-08-20 emigrerade till Amerika 1891-01-01.
-----------------------------------------------
Hulda Landström (1873-1956) med maken Erik Landström
(1874-1949). Hulda var alltså syster till kvarnägaren tillika mjölnaren
Jonas Jonsson i Svensbyn.
Maria Konkordia Jonsson (1876-1963) också en syster till Jonas.
Jonas Jonssons kvarn på "Vallen" i Svensbyn på en bild från mitten
av 30-talet.
Piteå-Tidningen hade denna notis införd den 3 december 1926, som handlade om Jonas Jonssons kvarnbyggnad:
SVENSBY NYBYGGDA KVARN
En kvarn, som alltmer och detta med rätta, synes tillkämpa sig allmänhetens
förtroende är Svensby kvarn å Vallen vid vägen Svensbyn-Blåsmark. Kvarnen
ifråga är ju en mycket gammal inrättning, det var först en s.k. kallkvarn, som
under krisåren ombyggdes till turbinkvarn. Sedan mjölnaren Jonas Jonsson
övertagit densamma och ytterligare vidtagit en del praktiska anordningar i kvar-
nen blev den i stånd att motsvara de högsta anspråk man kan ställa på en in-
rättning av denna typ. Den drivs med vattenkraft, en turbin, och vid gott väder
och god vattentillgång kan den förmala omkring 25 tunnor spannmål per dygn.
Utom god kvalité på varan får man vid kvarnen erlägga de billigaste avgifter.
Jonas Jonsson (1865-1938).
Jonas Jonssons grav på kyrkogården i Öjebyn.
Maria Augusta Jonsson f. Nordling 1864-03-24 d. 1930-05-03
Jonas hustru, vilar på samma kyrkogård.
--------------------------------------------------------------------
Surströmming!
Idag väntar surströmmingen på att få komma hit på besök. Jag är, som jag tidigare sagt, ingen älskare av denna maträtt som många ser som en av årets höjdpunkter. Jag har kommit så pass långt att jag ändå sitter vid samma bord som de andra. Men steget till att äta denna hemskhet, den gränsen kommer ALDRIG Roger Lindqvist att ta. Nåja, för mig blir det väl en sillbit med färskpotatis till. Inte illa det eller. Som gäster vid middagsbordet ses i denna afton Robert och Max. Robban är en stor surströmmings-gourmé, även Bettan. Annat är det med stackars lilla mig. I ett hörn av bordet sitter jag alldeles allena med min sill, och genomlider de mest fasansfulla saker. D.v.s. när den stickande doften av sur äcklig strömming letar sig in i min näsa. (Nu tar jag i). Ha en bra dag!
/Roger.
/Roger.
Dagens gubbe
Teckning: ROGER LINDQVIST.
Mor & Far
Min pappa med anteckningsblock vid köksbordet. Han ser koncentrerad
ut. Man kan undra vad han gör. Troligen håller han på med att göra
räkningarna färdiga. Det vilade jämt ett stort allvar när farsan satt med
sitt block och penna. När han inte gjorde våra räkningar, kunde han
dikta ihop nån liten galen vers så man fick skratta. Han var mycket för
att rimma på ord. Efter hans död så hittade vi en mängd nerskrivna
tankar av de mest djupa saker.
Morsan vid diskbänken december 1977. Ännu en vardagsbild som togs
för mitt höga nöjes skull. Och se, 34 år senare sitter jag här och kollar
in resultatet.
--------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
På farstubron med trumstockarna i händerna
En bild som togs sommaren 1972 på farstubron hemma. Morsan tog bilden på mig strax innan jag skulle ila iväg på en spelning med Havsbandet. Bakom mig skymtar den orangeafärgade hammocken, inköpt på ICA-Lundmans omkring 1969. Jag hade ytterligare ett år kvar av grundskolan, och därute väntade den stora världen. Yrkesvalet var redan bestämt. Jag skulle bli yrkesmusiker. Men ödet ville något helt annat.
I dag har jag passerat 50-strecket, och man känner hur livet kör förbi i 180 km/tim. Så sent som idag träffade jag en f.d. jobbarkompis, Christer, som sa att han bara har ett år kvar till pension. I mina ögon är han bara i 40-årsåldern än i denna dag. Tänka sig unga grabben, gå i ålderspension?
Det är sommar och året är 1972. På farstubron härhemma sitter jag
med mina trumstockar i händerna. Jag är ivrig att komma iväg. Men
allra först, innan farsan ska skjutsa in mig med sin helröda Datsun
Nissan -73:a, så vill morsan ta en bild där jag sitter med den svarta
tröjan med PITEÅ HAVSBAND på. Jag går i åttan och nästa sommar -
i juni 1973, är skolan ÄNTLIGEN färdig. Ute väntar den stora världen
på mig. Yrket var redan förutbestämt: Musiker eller kanske fotograf!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: Morsan.
I dag har jag passerat 50-strecket, och man känner hur livet kör förbi i 180 km/tim. Så sent som idag träffade jag en f.d. jobbarkompis, Christer, som sa att han bara har ett år kvar till pension. I mina ögon är han bara i 40-årsåldern än i denna dag. Tänka sig unga grabben, gå i ålderspension?
Det är sommar och året är 1972. På farstubron härhemma sitter jag
med mina trumstockar i händerna. Jag är ivrig att komma iväg. Men
allra först, innan farsan ska skjutsa in mig med sin helröda Datsun
Nissan -73:a, så vill morsan ta en bild där jag sitter med den svarta
tröjan med PITEÅ HAVSBAND på. Jag går i åttan och nästa sommar -
i juni 1973, är skolan ÄNTLIGEN färdig. Ute väntar den stora världen
på mig. Yrket var redan förutbestämt: Musiker eller kanske fotograf!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: Morsan.
Bettan på jobbet
Ganska ofta hade jag kameran med på mitt jobb. Kameran är ingen sak som skall ligga bortglömd i en byrålåda hemma och samla damm. Den skall följa med i alla skeenden - även på jobbet. Bilden som publiceras tog jag i mars 2003 på Elisabeths arbete. Kul att titta på ännu en sån där "vardagsbild" som långt senare blir någonting mer är så.
Elisabeth fotograferad på sitt jobb. Det värsta hon vet är faktiskt att
bli fotograferad. Men här gjorde hon ett unikt undantag. Så då passade
jag på.
----------------------------------------------------------
Elisabeth fotograferad på sitt jobb. Det värsta hon vet är faktiskt att
bli fotograferad. Men här gjorde hon ett unikt undantag. Så då passade
jag på.
----------------------------------------------------------
Ny scen i Badhusparken
Den nya scenen som den kommer att se ut i Badhusparken i Piteå.
Vid midsommar då parkkvällarna kör igång i Piteå skall man ha en splitterny scen att tillgå. I dagarna sätter byggmästare Bertil Lundberg igång med byggnationerna. Scenen får ett djup på sex meter och blir nio meter bred. Byggnaden blir 12-kantig. Bakom scenen får man förråd, omklädningsrum och givetvis toaletter. Alltsammans får en yta på 100 kvadratmeter. Ett sju meter fribärande tak kommer att täcka scenen. I samband med att man bygger den nya scenen skall platsen också förses med tre nya kiosker. För ritningarna till alltsammans, som kostar i runt tal 100.000 kronor, har arkitekterna Märta Sjöberg och Tord Pettersson svarat. Liksom tidigare skall parkkvällarna hållas i Badhusparken, där man också skall bereda ett betydligt utökat antal sittplatser.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Maj 1966.
Turistström på gång / 1968
Under helgen räknade man in 8.000 bilar. Intervjuarna byter väg-
halva var tionde minut för att få in både söder- och norrgående trafik.
¤ Nu är turistströmmen på gång. Det visar den trafikräkning, som Vägförvaltningen haft från lördag t.o.m. tisdag vid Pitsundet och Bergsviksbron. Under lördag-söndag räknades 8.000 bilar in men de slutgiltiga resultaten dröjer ett tag. Intervjuarna har frågat bilisterna var de kommer ifrån och vart de är på väg. Svaren skall stansas på en hålremsa och sedan bearbetas på vägverkets dataanläggning i Stockholm. I datamaskinen sker en sortering så att trafikmängder mellan ett stort antal start- och målområden kan avläsas från resultattabellerna. Trafikmängden beskriver dagens resmönster och bildar sedan grundval för den trafikprognos och de trafikekonomiska beräkningar, som vägförvaltningen vill få fram.
---------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 juni 1968.
Succé för Moonlighters i Mexico
Moonlighters, svenska pop-ambassadörer i Mexico.
Succén i Mexico bara fortsätter för den svenska gruppen Moonlighters, som sedan en dryg månad tillbaka befunnit sig där. I förra veckan ställde gruppen upp på en välgörenhetsgala i Alameda Park i Mexico City och hade 8.000 åskådare.
- Det var verkligen kul, säger trumslagaren Tord Jonsby. Här fick vi spela för alla kategorier av männsiskor, inte bara för de rika som vi underhåller på Alameda Hotell varje kväll.
- Alameda Hotell är ett av landets mest fascionabla ställen, och det kostar massor av klöver att gå dit. Ändå har vi fördubblat besöksfrekvensen sedan vi kom.
Under spelningen i parken körde basisten Billy Gustafsson upp en enmansteater. Han slog kullerbyttor, pratade spanska och fick hela publiken att gapskratta. Efteråt fick Moonlighters skriva autografer som aldrig förr.
- Jag glömmer aldrig en liten flicka, hon kunde ha varit nio år som absolut skulle kyssa oss alla på kinden. Efteråt kom hennes mamma med autografblocket.
När Moonlighters sedan skulle till Alameda Hotell som ligger mitt emot parken måste de ha poliseskort. De fick inte vara ifred en sekund och dagen efter skrev tidningarna att de gott och väl kunde ge Beatles en fight vad gäller populariteten. Talangscouter från USA har varit nere och lyssnat och kommit med frestande anbud. Bl. a. var en producent från Monkees skivbolag nere för att se om Moonlighters kunde vara en bra uppföljning till den succén, och en man från Ed Sullivan TV-show var också på plats. I veckan gjorde Moonlighters ett alldeles eget 30 minuters långt TV-program. De skrev själva manus och producerade.
- Jättekul, tyckte allihopa.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1967.
Gamla handlingar som berättar sin historia...
Det som nu följer, borde egentligen aldrig kunnat visats eller berättats. Gamla gulnade papper som resolut skulle gå direkt ner i en sopcontainer. MEN...då hade de inte räknat med den där Lindqvist från Hortlax. Jag tog ömt hand om "skräpet" som ingen ville ha. Och ser man på, i denna stund kommer det att offentligöras här och nu...
Det handlar om en bit av Furunäsets historia, om dess Idrotts- och Skidklubb. Under de blomstrande åren hade nämligen Furunäsets sjukhus en aktiv Idrottsklubb vars idrottsliga utövande bestod i bl. a. fotboll, skidor, friidrott m.m. De gamla gulnande arken berättar sin egen historia, om en tid långt före dunkande disckoljud, 511 TV-kanaler, parabolantenner, datorer och mycket mycket mera. Det berättas om när dragspelaren Herbert Westerlund spelade upp till dans med sitt dragspel som enda instrument, och i gage fick den otroliga summan av 3 kronor och femtio öre. Idag kostar ett etablerat välkänt dansband (ex. Thorleifs) omkring 100.000 i gage för en spelkväll. Då - 1938 skötte Herbert om en danskväll alldeles mol allena.
Herbert Westerlund hette en av vår bygds duktigare spelemän.
Jag har själv spelat upp till dans på en utedansbana på Furunäset
sommaren 1980 med honom. Herbert jobbade på maskinavdelningen
på Furu. Den 20 februari 1938 utbetalades till honom en summa av
tre kronor och femtio öre för att han spelat dansmusik under en fest
som Furunäsets Skidvänner anordnat.
Herbert - återigen. Här har gaget ökat en del. Från 3:50 till hela
27:50. Kanske att spelkvällen var längre denna gång.
Källans Vattenfabrik - som en gång fanns i Munksund - men vars
verksamhet numera är nedlagd. På pappret står att läsa:
¤ 17 st. Pommac - 4.25
¤ 15 st. Sockerdricka - 2.70
--------------------------------
Kronor: 6.95
(Mars 1938).
-------------------------------------------------------------------------
Uno Johanssons Bageri & Café i Skuthamn.
¤ Serverat kaffe: 128.80
(Den 8 mars 1936).
-------------------------------------------------------------------
¤ 1/2 paket klarmedel: 15 öre
¤ 5 st. Läkerol: 1.75
¤ 2 st. Figaro Tabletter: 20 öre
¤ 4 st. Tenor: 40 öre
¤ 1 st. Pix: 25 öre
¤ 1 st. Judo: 35 öre
¤ 3 st. P.K. : 30 öre
¤ 6 st. Toy Tuggummi: 30 öre
------------------------------------
S:a 3.70:- - 74 öre = 2.96
¤ 3 kg. 1 1/2 hg. socker: 1.57
¤ 2 kg. 1 1/2 hg. Kaffe: 6.61
----------------------------------
Kronor: 11.14
Kvitterat den 28 mars 1939.
-----------------------------------------
¤ 200 st. Wienerbröd: 20:-
¤ 200 st. Kanapéer: 10:-
¤ 200 st. Lisa-kakor: 6:-
¤ 200 st. Pepparkakor: 4:-
¤ 8 st. Rulltårtor: 11:20
--------------------------------
Kronor 51.20
Rabatt = 9.22
Summa 41.98
Kvitteras 28 mars 1939.
---------------------------------
Idrottsklubbens logo på ett kuvert.
Munksunds Byggnadsförening - Stadgar.
--------------------------------------------------------------
Det handlar om en bit av Furunäsets historia, om dess Idrotts- och Skidklubb. Under de blomstrande åren hade nämligen Furunäsets sjukhus en aktiv Idrottsklubb vars idrottsliga utövande bestod i bl. a. fotboll, skidor, friidrott m.m. De gamla gulnande arken berättar sin egen historia, om en tid långt före dunkande disckoljud, 511 TV-kanaler, parabolantenner, datorer och mycket mycket mera. Det berättas om när dragspelaren Herbert Westerlund spelade upp till dans med sitt dragspel som enda instrument, och i gage fick den otroliga summan av 3 kronor och femtio öre. Idag kostar ett etablerat välkänt dansband (ex. Thorleifs) omkring 100.000 i gage för en spelkväll. Då - 1938 skötte Herbert om en danskväll alldeles mol allena.
Herbert Westerlund hette en av vår bygds duktigare spelemän.
Jag har själv spelat upp till dans på en utedansbana på Furunäset
sommaren 1980 med honom. Herbert jobbade på maskinavdelningen
på Furu. Den 20 februari 1938 utbetalades till honom en summa av
tre kronor och femtio öre för att han spelat dansmusik under en fest
som Furunäsets Skidvänner anordnat.
Herbert - återigen. Här har gaget ökat en del. Från 3:50 till hela
27:50. Kanske att spelkvällen var längre denna gång.
Källans Vattenfabrik - som en gång fanns i Munksund - men vars
verksamhet numera är nedlagd. På pappret står att läsa:
¤ 17 st. Pommac - 4.25
¤ 15 st. Sockerdricka - 2.70
--------------------------------
Kronor: 6.95
(Mars 1938).
-------------------------------------------------------------------------
Uno Johanssons Bageri & Café i Skuthamn.
¤ Serverat kaffe: 128.80
(Den 8 mars 1936).
-------------------------------------------------------------------
¤ 1/2 paket klarmedel: 15 öre
¤ 5 st. Läkerol: 1.75
¤ 2 st. Figaro Tabletter: 20 öre
¤ 4 st. Tenor: 40 öre
¤ 1 st. Pix: 25 öre
¤ 1 st. Judo: 35 öre
¤ 3 st. P.K. : 30 öre
¤ 6 st. Toy Tuggummi: 30 öre
------------------------------------
S:a 3.70:- - 74 öre = 2.96
¤ 3 kg. 1 1/2 hg. socker: 1.57
¤ 2 kg. 1 1/2 hg. Kaffe: 6.61
----------------------------------
Kronor: 11.14
Kvitterat den 28 mars 1939.
-----------------------------------------
¤ 200 st. Wienerbröd: 20:-
¤ 200 st. Kanapéer: 10:-
¤ 200 st. Lisa-kakor: 6:-
¤ 200 st. Pepparkakor: 4:-
¤ 8 st. Rulltårtor: 11:20
--------------------------------
Kronor 51.20
Rabatt = 9.22
Summa 41.98
Kvitteras 28 mars 1939.
---------------------------------
Idrottsklubbens logo på ett kuvert.
Munksunds Byggnadsförening - Stadgar.
--------------------------------------------------------------
Nasse & Tiger från Sjumilaskogen hälsar på...
Två väldigt långväga gäster, Nasse Och Tiger, bosatta i Sjumilaskogen, var också med på Norahs kalas. När festen var över så var de två figurerna väldans trötta efter den långa resan till Hortlax. Eftersom Norah redan hasde sina dockor i sängen, fanns det inget utrymme för Nasse och Tiger där. Problemet löstes av att de två övernattade hemma hos Norahs farmor och farfar. På morgonen åt vi gemensam frukost ute i det fria, det var då som Norahs groda kom över.
- Go´morron, go´morron! sa grodan käckt och vänligt.
- Joo, jag vill så gärna träffa mina idoler, Nasse och Tiger. Kan man möjligtvis få sitta ner en stund?
- Javisst, sa jag. Vill du ha en kopp kaffe, kanske?
- Nja, en liten slurk kan man väl ta.
Jag serverade koppen med nykokt kaffe. Men det var inte kaffetåren som grodan mest suktade över. Nää, han vred på sig, och hade ett sånt där fånigt flin på sina läppar. Jag såg att det var nåt han ville säga.
- Roggan, skulle du vilja ha vänligheten att presentera mig för de prominenta gästern?
Naturligtvis, sa jag. Nasse och Tiger satt med varsin macka i handen, bredvid stod ett glas mjölk.
- Ursäkta mig! Mina kära VIP -gäster, får jag be att presentera: Grodan - Nasse, Grodan - Tiger!
- Angenämnt, sa grodan, som nu log med hela sitt gröna ansikte.
- En sån ära att se två sådana världsberömda figurer hos Norahs farföräldrar. Det är ett stort ögonblick att få träffa er.
- Detsamma, sa Nasse. Som sedan tittade på Tiger som satt helt försjunken i en korvmacka med en gurkskiva på.
- Hmmm, sa Nasse, och boxade till Tiger med ena armbågen.
- Tiger, ska inte du också säga nåt till vår vän grodan, seså!
- Jo, en ära som sagt att träffa oss två, nää, jag menar en ära att få träffa dej, grodan.
Sammankomsten slutade med att grodan viskade i mitt öra att jag skulla hämta kameran fort som bara den.
- Det måste du väl förstå, Roggan, att du måste föreviga oss. Sen så kan du väl vara vänlig och lägga in bilderna på din blogg...vad den nu heter...?
Sagt och gjort. Bilder blev det. Dessa kommer här...
P.g.a. utrymmesskäl så övernattade dessa prominenta gäster från
Sjumilaskogen hemma hos oss. Nasse låg i soffan medan Tiger låg
i den extrasäng som fanns i ett av rummen.
Vid fukosten dagen efter Norah kalas, kom Norahs groda gående över
till oss. Han ville bestämt träffa Nasse och Tiger. Därför så togs det här
fotot som minne av mötet. Fr. v. Nasse, Grodan och Tiger. Kolla leendet
på Grodan.
Norahs tiara kom till användning när Nasse prompt ville prova den.
Grodan bara myser där han sitter inkämd mellan två av sagohistoriens
största berömdheter. Tyvärr kunde inte Nalle Puh deltaga. Men han
skickade en grattishälsning till Norah som lät: "Grattis Norah! Tyvärr
kunde jag inte komma. Håller på som bäst (och mest) med "hånings-
insamlingen". Kanhända att jag dyker upp nästa år när du fyller 4:a.
Hälsningar från Nalle Puh i Sjumilaskogen".
- Jag vill ju också prova. Ge hit! sa Tiger och satte tiaran på sitt
tigerhuvud, medan Grodan artigt tittade på.
- Tiger, vår vän Grodan måste också prova Norahs tiara.
- Självklart, sa Tiger och hjälpte Grodan att sätta fast den på huvudet.
Samtidigt fick Nasse syn på ytterligare en grej; Norahs spira.
- Den ska jag ocksp prova! Måste kännas hur det känns, sa Nasse med
belåten min.
- Du ser ut precis som den däringa drottningen i England, Nasse, sa
Tiger med ett flin på läpparna. Grodan såg mest ut att vara i någon slags
trance, så lycklig var han.
Norahs kvarlämnade foppa-tofflor blev genast intressanta när Nasse
såg dem i farstun.
- Dem vill jag också prova, utbrast han helt överlycklig.
- Jo, är det sant att när man har de här magiska dojjorna på sig,
blir man vips en berömd hockey-miljonär?
- Det har du nog fått om bakfoten, sa jag till Nasse.
- Vicken bakfot?
- Det är bara nåt man säger. Men hockeymiljonär...nää!
Nasse vill att jag skulle ta ett foto av honom med skor, öronclips och
tiara.
- Kolla in mej då, sa Tiger och visade upp sitt clipsförsedda tiger-
öra. Senare på dagen åkte vi till Luleå med Nasse och Tiger. Klockan
15.03 tog vi farväl på tågperrongen.
Norah fick ett telefonsamtal dagen efter. Det var Christoffer Robin som
ringde.
- Vi är många som hälsar till dig, Norah. Det är Uggla, Kanin, Kängu,
ru och Ior. Ha en bra sommar däruppe i midnattssolens land. Vi ses!
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST - Kändisfotograf.
- Go´morron, go´morron! sa grodan käckt och vänligt.
- Joo, jag vill så gärna träffa mina idoler, Nasse och Tiger. Kan man möjligtvis få sitta ner en stund?
- Javisst, sa jag. Vill du ha en kopp kaffe, kanske?
- Nja, en liten slurk kan man väl ta.
Jag serverade koppen med nykokt kaffe. Men det var inte kaffetåren som grodan mest suktade över. Nää, han vred på sig, och hade ett sånt där fånigt flin på sina läppar. Jag såg att det var nåt han ville säga.
- Roggan, skulle du vilja ha vänligheten att presentera mig för de prominenta gästern?
Naturligtvis, sa jag. Nasse och Tiger satt med varsin macka i handen, bredvid stod ett glas mjölk.
- Ursäkta mig! Mina kära VIP -gäster, får jag be att presentera: Grodan - Nasse, Grodan - Tiger!
- Angenämnt, sa grodan, som nu log med hela sitt gröna ansikte.
- En sån ära att se två sådana världsberömda figurer hos Norahs farföräldrar. Det är ett stort ögonblick att få träffa er.
- Detsamma, sa Nasse. Som sedan tittade på Tiger som satt helt försjunken i en korvmacka med en gurkskiva på.
- Hmmm, sa Nasse, och boxade till Tiger med ena armbågen.
- Tiger, ska inte du också säga nåt till vår vän grodan, seså!
- Jo, en ära som sagt att träffa oss två, nää, jag menar en ära att få träffa dej, grodan.
Sammankomsten slutade med att grodan viskade i mitt öra att jag skulla hämta kameran fort som bara den.
- Det måste du väl förstå, Roggan, att du måste föreviga oss. Sen så kan du väl vara vänlig och lägga in bilderna på din blogg...vad den nu heter...?
Sagt och gjort. Bilder blev det. Dessa kommer här...
P.g.a. utrymmesskäl så övernattade dessa prominenta gäster från
Sjumilaskogen hemma hos oss. Nasse låg i soffan medan Tiger låg
i den extrasäng som fanns i ett av rummen.
Vid fukosten dagen efter Norah kalas, kom Norahs groda gående över
till oss. Han ville bestämt träffa Nasse och Tiger. Därför så togs det här
fotot som minne av mötet. Fr. v. Nasse, Grodan och Tiger. Kolla leendet
på Grodan.
Norahs tiara kom till användning när Nasse prompt ville prova den.
Grodan bara myser där han sitter inkämd mellan två av sagohistoriens
största berömdheter. Tyvärr kunde inte Nalle Puh deltaga. Men han
skickade en grattishälsning till Norah som lät: "Grattis Norah! Tyvärr
kunde jag inte komma. Håller på som bäst (och mest) med "hånings-
insamlingen". Kanhända att jag dyker upp nästa år när du fyller 4:a.
Hälsningar från Nalle Puh i Sjumilaskogen".
- Jag vill ju också prova. Ge hit! sa Tiger och satte tiaran på sitt
tigerhuvud, medan Grodan artigt tittade på.
- Tiger, vår vän Grodan måste också prova Norahs tiara.
- Självklart, sa Tiger och hjälpte Grodan att sätta fast den på huvudet.
Samtidigt fick Nasse syn på ytterligare en grej; Norahs spira.
- Den ska jag ocksp prova! Måste kännas hur det känns, sa Nasse med
belåten min.
- Du ser ut precis som den däringa drottningen i England, Nasse, sa
Tiger med ett flin på läpparna. Grodan såg mest ut att vara i någon slags
trance, så lycklig var han.
Norahs kvarlämnade foppa-tofflor blev genast intressanta när Nasse
såg dem i farstun.
- Dem vill jag också prova, utbrast han helt överlycklig.
- Jo, är det sant att när man har de här magiska dojjorna på sig,
blir man vips en berömd hockey-miljonär?
- Det har du nog fått om bakfoten, sa jag till Nasse.
- Vicken bakfot?
- Det är bara nåt man säger. Men hockeymiljonär...nää!
Nasse vill att jag skulle ta ett foto av honom med skor, öronclips och
tiara.
- Kolla in mej då, sa Tiger och visade upp sitt clipsförsedda tiger-
öra. Senare på dagen åkte vi till Luleå med Nasse och Tiger. Klockan
15.03 tog vi farväl på tågperrongen.
Norah fick ett telefonsamtal dagen efter. Det var Christoffer Robin som
ringde.
- Vi är många som hälsar till dig, Norah. Det är Uggla, Kanin, Kängu,
ru och Ior. Ha en bra sommar däruppe i midnattssolens land. Vi ses!
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST - Kändisfotograf.
Mångsidige PER MYRBERG
Häromveckan köpte jag en vinylplatta, (det skall helst vara vinyl, har jag bestämt). På vinylen så sjöng Per Myrberg bl. a. "Minns i november" (Try To Remeember). Per Myrberg är en sån där snubbe som har många konstnärliga sidor. En kreativ artist som genom åren synts - och hörts - i de mest skilda sammanhang. Jag har stor beundran för sådana personer. Jag glömmer aldrig hans roll som baron Urse i Hedebyborna. En fantastisk berättelse som jag älskar än i denna dag. Ingvar Kjelsson var oslagbar i sin roll som Mon Cousin.
Per Myrbergs Trettiofyran låg hela 39 veckor på Svensktoppslistan åren 1964-65. Den 26 juni 1964 kom den in på listan, och låg där i 26 veckor. Den låg de resterande 13 veckorna året därpå, 1965. Succé! Per Myrbergs "Mac Fie" i TV-serien Saltön är väl det som ligger allra färskast i mitt minne. Men nu till min vinyl. På plattan finns ännu en Svensktoppslåt: Hela kvällen är vår (Gonna Raise A Rukus To-Night). Den listplacerades den 26 maj 1963, och stannade kvar i hela 9 veckor.
LP:n "Minns i november" ligger alltså numera i min skivback i mitt datarum. Där den har sällskap med en massa andra goa vinyler. Plattan inspelades på Anders Burmans "Metronome". Anders Burman, f.d trummis, står också som plattans producent.
PER MYRBERG f. 1933. En mångsidig artist, skådis sångare och "röst"
i tecknade filmer. Jag minns honom i den tecknade "Aristocats" från
1970. Där gav han röst åt den sköna kattsnubben Thomas O´Malley.
-----------------------------------------
Per Myrbergs Trettiofyran låg hela 39 veckor på Svensktoppslistan åren 1964-65. Den 26 juni 1964 kom den in på listan, och låg där i 26 veckor. Den låg de resterande 13 veckorna året därpå, 1965. Succé! Per Myrbergs "Mac Fie" i TV-serien Saltön är väl det som ligger allra färskast i mitt minne. Men nu till min vinyl. På plattan finns ännu en Svensktoppslåt: Hela kvällen är vår (Gonna Raise A Rukus To-Night). Den listplacerades den 26 maj 1963, och stannade kvar i hela 9 veckor.
LP:n "Minns i november" ligger alltså numera i min skivback i mitt datarum. Där den har sällskap med en massa andra goa vinyler. Plattan inspelades på Anders Burmans "Metronome". Anders Burman, f.d trummis, står också som plattans producent.
PER MYRBERG f. 1933. En mångsidig artist, skådis sångare och "röst"
i tecknade filmer. Jag minns honom i den tecknade "Aristocats" från
1970. Där gav han röst åt den sköna kattsnubben Thomas O´Malley.
-----------------------------------------
Ett familjealbum berättar
De finns där. Alla bilder som jag en gång tog med min (opålitliga) instamatic kamera. Vanliga vardagsbilder på de människor som fanns där en gång i min absoluta närhet. Personer som jag tyckte väldigt mycket om. Mamma, pappa, Gerd, Mathias, Henning, morfar och övrig släkt och goda vänner. Då var det en vanligt grå vardag. Idag har bilderna ett slags glamoröst skimmer över sig. Varför nu det då kanske nån frågar? Jo, därför att allt har förändrats, personer som en gång fanns som objekt framför min instamatic-kamera, idag är borta sedan länge. Då tog jag det för givet att de skulle finnas, i dag vid uppnådda 53, vet jag hur fort ett liv kan vändas. Redan då fanns kameran med i alla tänkbara sammanhang. Syrran brukade skämtsamt säga: - Måste du jämt ha den där kameran med dig?
Idag är jag glad att den fanns där. Som en medhjälpare i min iver att föreviga och dokumentera. När jag ser på fotona så kommer så många tankar över mig. "Jaså, var det SÅ det såg ut! Eller: Oj, den där grejen har jag glömt! Så kära syster, om du nu läser detta, här ser du resultatet av mitt kamerajobb. Bilder som berättar något som fanns hos oss en gång. Och tänk, jag blir glad när jag ser hur farsan sitter och rakar sig. Fastän jag säkerligen hade upplevt samma procedur tusentals gånger förut. Men tack vare min Instamatic (den där opålitliga ni vet) så finns alla - åtminstone en stor del - härhemma idag i mitt familjealbum. Varsågoda, här kommer en del av skörden, direkt hämtat ur vår vardag som den en gång tedde sig:
På kökssoffan i vårt stora kök sitter dessa två damer. Fr. v. Aina, min
faster som var gift med farsans brorsa, Gunnar. T.h. min mamma,
Maj-Gerd. Och jag tror att de två sitter och tittar på några kort som jag
(naturligtvis) tog. Året är 1974, och det är vår. Jag har nyss börjat med
Rolf Åhmans orkester.
Det är sommaren 1974. Nästan varje dag kom min morfar Sanfrid med
sin cykel. En ritual som var väldigt vanlig för min del. Idag ler jag när
jag ser på det här tjuvknäppet på morfar. Som jag tog från vårt var-
dagsrumsfönster just precis då morfar skulle åka hem. Den 29 mars
detta år hade han varit död i 22 år.
Samma sommar - 1974 - en sen kväll. Mor och far står vid sina cyklar.
Vart deras mål är, vet jag inte. Men jag vet att de brukade ofta åka ut
med sina cyklar ljumma sommarkvällar. Den 4 juni den här sommaren,
hade pappa varit död i 6 år.
Mamma står vid strykbrädan. Det är mina (tjusiga?) byxor som hon
stryker. På golvet till höger om henne, ligger min resväska. Jag skall
åka på turné till Östtyskland i början av juni. Därav förberedelserna.
Året är fortfarande 1974.
Min far vid rakspegeln. En vanlig vardagssyn som jag sett tusentals
gånger tidigare. Men i dag, nära 37 år senare, betyder bilden väldigt
mycket. Den har liksom ett fint årgångsvin bara blivit bättre och bättre.
Tack vare min (opålitliga) Instamatic kamera.
En sommardag 1977. Min mor sitter med sitt broderi, medan pappa
och morfar sitter tillsammans på en bänk. Morfar läser Kuriren, medan
pappa sitter i sina egna funderingar.
Pappa och morfar i samtal om något. Kanske de diskuterar om årets
bärtillgång? Kanske de pratar om väder och vind? Ja, omöjligt att i dag
svara på. Men en sak är säker, vad som då var en vanlig vardagsbild
har i dag blivit ett sorts dokument över hur vi hade det, och hur vi såg
ut.
Morsan i full koncentration över sitt handarbete. Sommaren 1977.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST (med den opålitliga Instamatic kameran).
Idag är jag glad att den fanns där. Som en medhjälpare i min iver att föreviga och dokumentera. När jag ser på fotona så kommer så många tankar över mig. "Jaså, var det SÅ det såg ut! Eller: Oj, den där grejen har jag glömt! Så kära syster, om du nu läser detta, här ser du resultatet av mitt kamerajobb. Bilder som berättar något som fanns hos oss en gång. Och tänk, jag blir glad när jag ser hur farsan sitter och rakar sig. Fastän jag säkerligen hade upplevt samma procedur tusentals gånger förut. Men tack vare min Instamatic (den där opålitliga ni vet) så finns alla - åtminstone en stor del - härhemma idag i mitt familjealbum. Varsågoda, här kommer en del av skörden, direkt hämtat ur vår vardag som den en gång tedde sig:
På kökssoffan i vårt stora kök sitter dessa två damer. Fr. v. Aina, min
faster som var gift med farsans brorsa, Gunnar. T.h. min mamma,
Maj-Gerd. Och jag tror att de två sitter och tittar på några kort som jag
(naturligtvis) tog. Året är 1974, och det är vår. Jag har nyss börjat med
Rolf Åhmans orkester.
Det är sommaren 1974. Nästan varje dag kom min morfar Sanfrid med
sin cykel. En ritual som var väldigt vanlig för min del. Idag ler jag när
jag ser på det här tjuvknäppet på morfar. Som jag tog från vårt var-
dagsrumsfönster just precis då morfar skulle åka hem. Den 29 mars
detta år hade han varit död i 22 år.
Samma sommar - 1974 - en sen kväll. Mor och far står vid sina cyklar.
Vart deras mål är, vet jag inte. Men jag vet att de brukade ofta åka ut
med sina cyklar ljumma sommarkvällar. Den 4 juni den här sommaren,
hade pappa varit död i 6 år.
Mamma står vid strykbrädan. Det är mina (tjusiga?) byxor som hon
stryker. På golvet till höger om henne, ligger min resväska. Jag skall
åka på turné till Östtyskland i början av juni. Därav förberedelserna.
Året är fortfarande 1974.
Min far vid rakspegeln. En vanlig vardagssyn som jag sett tusentals
gånger tidigare. Men i dag, nära 37 år senare, betyder bilden väldigt
mycket. Den har liksom ett fint årgångsvin bara blivit bättre och bättre.
Tack vare min (opålitliga) Instamatic kamera.
En sommardag 1977. Min mor sitter med sitt broderi, medan pappa
och morfar sitter tillsammans på en bänk. Morfar läser Kuriren, medan
pappa sitter i sina egna funderingar.
Pappa och morfar i samtal om något. Kanske de diskuterar om årets
bärtillgång? Kanske de pratar om väder och vind? Ja, omöjligt att i dag
svara på. Men en sak är säker, vad som då var en vanlig vardagsbild
har i dag blivit ett sorts dokument över hur vi hade det, och hur vi såg
ut.
Morsan i full koncentration över sitt handarbete. Sommaren 1977.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST (med den opålitliga Instamatic kameran).
RUTH (1930-1980)
Ruth Frideborg Öhlund, f. Lundgren 1930-06-02 d. 1980-03-15.
Elisabeths mor, och min svärmor.
---------------------------------------
Dagens gubbe
Teckning: ROGER LINDQVIST.
Norahs kalas - med Ali, Floyd & Ingo
I veckotidningar brukar man ibland publicera "vimmelbilder". www.rogerlindqvist.blogg.se vill inte vara sämre. Därför kommer här - lite försenat - bilder från Norahs födelsedagskalas. 
Norah - födelsedagsbarnet var klädd i prinsesskläder.
Bland de första gästerna som anlände var dessa tre fåglar, Ali, Floyd
& Ingo.
- Undrar om de blir över några smulor till oss, eller vad tror ni
grabbar? Sa Floyd till sina fågelkollegor.
Norah påbörjar paketöppningen.
Undrar vad det här kan vara, tänker prinsessan Norah Maria Lindqvist.
Blir det bra så här, farfar? Säger Norah när farfar vill ta en bild.
Nasse! Utropar Norah glatt.
I rättvisans namn så fick kusinen Max också en present. Ior!
Ior - den alltid så melankoliska åsnan. Bästa vän med Nalle Puh.
Hmm...ett av de bästa partyn jag varit på, sa Max vid fikabordet.
Ella och My två av Norahs bästa vänner var också med på kalaset.
Den här vackra blombuketten stod på bordet, kvällen till ära.
Nåå, hur gick det för våra tre små fjäderfän: Ali, Floyd och Ingo?
Ja, av bilden att döma så fick Ali förtroendet att hämta alla de smulor
som gästerna tappade ner på marken. Däruppifrån kunde vi alla höra:
- Seså, skynda dej vetja, Ali! Jag å Floyd e jättesugna. Lite mer
kaksmulor vill jag ha, ropade Ingo till Ali. Och stackars Ali. Han flög på
sina små lätta vingar. Men till slut när Ali blev alltför trött, hördes han
säga:
- Om ni inte slutar gapa, så åker ni på en riktig knockout!
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Furunäsets Idrottsklubb
Bosse Parnevik - imitatör & skämtare / 1967
Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel, Bengt Bedrup, Jokkmokks Jokke, Alf Martin i en person, det är Bosse Parnevik. För närvarande Sveriges största, meste och ende turnerande imitatör. I två kvällar har han glatt parkkvällspubliken i Piteå och Älvsbyn. Bosse har ett 25-tal kändisröster "i minnet" men själv anser han att de nämnda herrarna har han lyckats bäst med. Bosse är egentligen gymnastikdirektör, utbildad vid GCI, men den sysslan har han slutat med för flera år sedan. Jobbet som imitatör tar all tid. Under sommaren kuskar han omkring i folkparkerna och under vintern har han TV-framträdanden och jobb på olika tillställningar. Ett par månader om året slår han sig lös och sitter hemma och tränar kändisar. Via en bandspelare. Han lyssnar på röster, spelar in sin egen och slipar till felaktigheter. Det gäller att alltid förnya sig, hitta nya röster, nya former och nya texter. För nästa sommar blir det ett helt nytt program med en massa tekniska hjälpmedel. Då får vi kanske höra Putte Kock och Lasse Holmqvist m. fl.
Bosse som Bosse...
...som Jokkmokks Jokke...
...som Cornelis Vreeswijk.
Bosse Parnevik är i dag känd för hela svenska folket bland annat genom sina framträdanden i TV där han gjort en massa kändisar. Bosse började härma folk redan i realskolan. Först var det Charlie Norman.
- Jag satt bara och klämde igen kring näsan, pratade och så kom Charlie Norman. Ja, sedan gick det av bara farten. Folk tyckte jag härmade bra. 1960 började jag köra i parkerna sedan jag fått publicitet i TV redan 1957. Genomgick GCI och jobbade som gymnastiklärare ett par år, fast bara på halvtid. Nu är jobbet som imitatör ett heltidsjobb, berättar Bosse Parnevik.
MYCKET ARBETE BAKOM
Alla är inte lika lätta att härma och innan Bosse fått in rösten på en kändis kräver det många timmars arbete.
- T ex Jokkmokks Jokke fick jag in direkt. Han tar inte illa upp att jag härmar honom. Det är bara fin reklam för mej, tjosan, sa han själv. Cornelis Vreeswijk kör jag med i år och där tycker jag själv att jag lyckats riktigt bra, men inte från början. Man får lyssna på skivor, spela in sin egen röst och jämföra en massa gånger för att slipa till alla felaktigheter. Och så gäller det en viktig sak; att kunna maskera sig som vederbörande. Det är A och O i sammanhanget. Povel Ramel är också en kille som jag lyckats ganska bra med och även Alf Martin, radions representant i London.
I år kör jag med de nämnda kändisarna och med svensk-topp-programmet. Det gäller att varje år komma med något nytt och inte tjata ut gubbarna. I år har jag kört med Tage Erlander och Gunnar Hedlund. De övriga partipamparna Yngve Holmberg och Hermansson är inte så lyckade att härma. De har egentligen ingen särpräglad röst. Men jag har väl 20-25 röster i minnet och det går trögare och trögare att få in nya. Det är som att stoppa papper i ett fack det blir fullare och fullare. Och varje år skall det vara nya texter, nya ramar kring uppträdandet, säger Parnevik.
- Jag kör alltid ensam. Var med Magnus Banck ett år men annars alltid enmansshow. I parkerna har jag avverkat många figurer, Jan Malmsjö, Owe Thörnqvist, Olle Adolphson, Gösta Knutsson och en massa andra gubbar. Nu tränar jag med Putte Kock och Lasse Holmqvist och någon fler skall det väl bli. Egon Kjerrman är en ganska knivig kille. Hes i rösten och till att börja med hostade man i veckor innan man fick in Egons rätta röst. Ansträngande. Några utländska stjärnor har jag inte kört med. Jag tycker personligen att de man härmar skall vara kända hos de breda lagren. Inte är det några svårigheter att härma t ex Louis Armstrong men han är för gammal och inte känd bland de breda lagren.
Till nästa år tänker Bosse komma med något helt nytt. Han har inte riktigt planerat färdigt men det blir en massa tekniska hjälpmedel, projektorer, bandspelare och andra grejor. Bosse Parnevik gjorde som vanligt succé vid sina framträdanden i Piteå och Älvsbyn onsdag och torsdag. Han har med tiden blivit en skicklig maskör. Skapar fram en Cornelis Vreeswijk på nolltid med smink, skägg och hår. Har skaffat en peruk som är kopian av Jokkmokks Jokkes lugg och glasögon och svart tand för Povel Ramel. Textförfattare är han själv. Visorna går givetvis i samma stil som dem han imiterar. Det skall vara alla likheter.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 14 juli 1967.
Bosse som Bosse...
...som Jokkmokks Jokke...
...som Cornelis Vreeswijk.
Bosse Parnevik är i dag känd för hela svenska folket bland annat genom sina framträdanden i TV där han gjort en massa kändisar. Bosse började härma folk redan i realskolan. Först var det Charlie Norman.
- Jag satt bara och klämde igen kring näsan, pratade och så kom Charlie Norman. Ja, sedan gick det av bara farten. Folk tyckte jag härmade bra. 1960 började jag köra i parkerna sedan jag fått publicitet i TV redan 1957. Genomgick GCI och jobbade som gymnastiklärare ett par år, fast bara på halvtid. Nu är jobbet som imitatör ett heltidsjobb, berättar Bosse Parnevik.
MYCKET ARBETE BAKOM
Alla är inte lika lätta att härma och innan Bosse fått in rösten på en kändis kräver det många timmars arbete.
- T ex Jokkmokks Jokke fick jag in direkt. Han tar inte illa upp att jag härmar honom. Det är bara fin reklam för mej, tjosan, sa han själv. Cornelis Vreeswijk kör jag med i år och där tycker jag själv att jag lyckats riktigt bra, men inte från början. Man får lyssna på skivor, spela in sin egen röst och jämföra en massa gånger för att slipa till alla felaktigheter. Och så gäller det en viktig sak; att kunna maskera sig som vederbörande. Det är A och O i sammanhanget. Povel Ramel är också en kille som jag lyckats ganska bra med och även Alf Martin, radions representant i London.
I år kör jag med de nämnda kändisarna och med svensk-topp-programmet. Det gäller att varje år komma med något nytt och inte tjata ut gubbarna. I år har jag kört med Tage Erlander och Gunnar Hedlund. De övriga partipamparna Yngve Holmberg och Hermansson är inte så lyckade att härma. De har egentligen ingen särpräglad röst. Men jag har väl 20-25 röster i minnet och det går trögare och trögare att få in nya. Det är som att stoppa papper i ett fack det blir fullare och fullare. Och varje år skall det vara nya texter, nya ramar kring uppträdandet, säger Parnevik.
- Jag kör alltid ensam. Var med Magnus Banck ett år men annars alltid enmansshow. I parkerna har jag avverkat många figurer, Jan Malmsjö, Owe Thörnqvist, Olle Adolphson, Gösta Knutsson och en massa andra gubbar. Nu tränar jag med Putte Kock och Lasse Holmqvist och någon fler skall det väl bli. Egon Kjerrman är en ganska knivig kille. Hes i rösten och till att börja med hostade man i veckor innan man fick in Egons rätta röst. Ansträngande. Några utländska stjärnor har jag inte kört med. Jag tycker personligen att de man härmar skall vara kända hos de breda lagren. Inte är det några svårigheter att härma t ex Louis Armstrong men han är för gammal och inte känd bland de breda lagren.
Till nästa år tänker Bosse komma med något helt nytt. Han har inte riktigt planerat färdigt men det blir en massa tekniska hjälpmedel, projektorer, bandspelare och andra grejor. Bosse Parnevik gjorde som vanligt succé vid sina framträdanden i Piteå och Älvsbyn onsdag och torsdag. Han har med tiden blivit en skicklig maskör. Skapar fram en Cornelis Vreeswijk på nolltid med smink, skägg och hår. Har skaffat en peruk som är kopian av Jokkmokks Jokkes lugg och glasögon och svart tand för Povel Ramel. Textförfattare är han själv. Visorna går givetvis i samma stil som dem han imiterar. Det skall vara alla likheter.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 14 juli 1967.
Ett besök på Svensbylijda
I går gjorde vi ett besök på Svensbylijda i Svensbyn. Andreas och Norah var också med. Det blev några timmar av olika upplevelser runt om på området. Det är en fantastisk idé detta med Svensbylijda. Ett friluftsområde fyllt av gamla saker, hantverk från förr, en resa bakåt i tiden. Under promenaden runt omkring hann jag även träffa två herrar som jobbade på området. Det visade sig att de båda kände till både min morfar Sanfrid, samt mjölnaren Jonas Jonsson, min mormorsfar, som jag titt som tätt brukar skriva om. En av herrarna, hade faktiskt jobbat med morfar och hans svåger, Tycko Jonsson, vid ett vägarbete för länge sedan.
NORAH ville se alla djuren som fanns - men hon ville även åka
rutschkana. Pappa Ante sa: Klara, färdiga, gåååå...
Naturligtvis så fick Norah en glass och annat ätbart under besöket.
Vid ett av borden satt dessa mina släktingar och åt Pitepalt. Fr. v.
Kenneth, Henning, Gun och Gunnel Sandström. Trevligt att råkas!
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
PS. Det blev mera bilder, men de kommer kanske senare.
/Roger.
NORAH ville se alla djuren som fanns - men hon ville även åka
rutschkana. Pappa Ante sa: Klara, färdiga, gåååå...
Naturligtvis så fick Norah en glass och annat ätbart under besöket.
Vid ett av borden satt dessa mina släktingar och åt Pitepalt. Fr. v.
Kenneth, Henning, Gun och Gunnel Sandström. Trevligt att råkas!
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
PS. Det blev mera bilder, men de kommer kanske senare.
/Roger.
Trettio plus! Och Evert Taube...
Detta kallar jag sommar! Äkta svensk underbar ljuvlig sommar. För att få ännu mer sommarkänslor så hörs Evert Taube sjungande i bakgrunden.
-------------------------------------
Roger "Fritiof Andersson" Lindqvist.
-------------------------------------
Roger "Fritiof Andersson" Lindqvist.
Harry Brandelius turné inställd...
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 2 februari 1954.
I afton dans: Nya JOHN HARRYS
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Fredagen den 19 april 1974.
Grynet Molvig & Lars Ekborg - "En flicka på gaffeln"
TVÅ FLICKOR PÅ GAFFELN
Grynet Molvig och Lars Ekborg på Intiman. I Göteborg gör Gösta
Bernhard mannen.
Två mycket söta och duktiga aktriser får anses vara det lyckosammaste resultatet av spelöppningen på Intiman i Stockholm och Lisebergsteatern i Göteborg. Bägge scenerna ger den engelske skådespelaren Terence Frisbys lustspel, som i Stockholm heter "En flicka på gaffeln" men i Göteborg "Jag har fått en flicka i soppan". Flickorna är Grynet Molvig i Stockholm och Pirkko Mannola i Göteborg. En norska och en finländska. Grynet Molvig var nästan sensationellt lyckad. Det hon gjorde av popflickan utan förbarmande var "ursinnigt styvt".
"Kontrasten mellan hennes lindrigt uttryckt illusionsfria hantering av livet i allmänhet och karlarna i synnerhet och hennes nästan överjordiska sköna fysiska person ger en underbar dimension. Hon spelar med kroppens alla delar, inte minst med tårna".
Om den vackra finländskan hette det att Gösta Bernhard inte bara fått en flicka i soppan, utan "en guldklimp, en flicka med förödande charm"
Kritiken mot pjäsen var blandad. Men i stort sett får man nog säga att föreställningarna är roliga och gott kan ses.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1967.
Grynet Molvig och Lars Ekborg på Intiman. I Göteborg gör Gösta
Bernhard mannen.
Två mycket söta och duktiga aktriser får anses vara det lyckosammaste resultatet av spelöppningen på Intiman i Stockholm och Lisebergsteatern i Göteborg. Bägge scenerna ger den engelske skådespelaren Terence Frisbys lustspel, som i Stockholm heter "En flicka på gaffeln" men i Göteborg "Jag har fått en flicka i soppan". Flickorna är Grynet Molvig i Stockholm och Pirkko Mannola i Göteborg. En norska och en finländska. Grynet Molvig var nästan sensationellt lyckad. Det hon gjorde av popflickan utan förbarmande var "ursinnigt styvt".
"Kontrasten mellan hennes lindrigt uttryckt illusionsfria hantering av livet i allmänhet och karlarna i synnerhet och hennes nästan överjordiska sköna fysiska person ger en underbar dimension. Hon spelar med kroppens alla delar, inte minst med tårna".
Om den vackra finländskan hette det att Gösta Bernhard inte bara fått en flicka i soppan, utan "en guldklimp, en flicka med förödande charm"
Kritiken mot pjäsen var blandad. Men i stort sett får man nog säga att föreställningarna är roliga och gott kan ses.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ September 1967.
ABBA gör 100 miljoner!
ABBA - Frida, Benny, Agnetha och Björn gör miljoner på sin musik.
Nu har ABBA till och med slagit legendariska Beatles i skivförsäljning. Deras senaste LP "Arrival" har enbart i Sverige sålts i över en halv miljon exemplar! Och i utlandet är den förhandsbeställd i väldiga upplagor. Det betyder att en väldig summa pengar omsätts. 100 miljoner kronor räknar man med att skivförsäljningen kommer att vara uppe i före årets slut. Allt detta är ju inte vinst, men några miljoner blir det väl att dela på för Stikkan Anderson - Över-ABBA kallad - Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid.
Gruppen har gjort TV-inspelningar i Amsterdam, Paris och London, där man också hittade en ny ljusanläggning. Den får vi se på Europaturnén som börjar i Oslo i slutet av januari. Även i USA växer sig ABBA allt starkare, trots att deras platta "Greatest hits" sablades ned av Los Angeles Timeskritikern Robert Hilburn, en av USA:s mest ansedda. Hans kritik ledde till en insändarstorm i tidningen, så nu diskuteras ABBA ännu mer och blir bara ännu kändare. Är det någon som ännu inte förstått att när man ska karaktärisera ABBA, behövs bara ett enda ord: SUCCÉ!
----------------------------------------------------------------
HÄNT i VECKAN ¤ Den 16 december 1976.
Larry Dean & Utmanarna / 1965
F.d. Älvsbybon, Staffan Sundin, börjar sin musikaliska gärning i det lokala bandet "The Boogie Boys" 1960 hemma i Älvsbyn. 1962/63 blir Staffan Sundin ordinarie sångare i popbandet "The Balubas" hemmahörande i Örnsköldsvik. 1965 återfinns Staffan - eller rättare sagt Larry Dean - i den nybildade dansorkestern "Utmanarna" från Skellefteå. Nu är det dansmusik som gäller eftersom Larry Dean säger sig vara uttråkad på den hårda popen. I ett av de urklipp som Staffan skickat mig, kan man läsa följande:
MUSIKFÖRLAG VILL KÖPA 30-TALET KOMPOSITIONER
Det verkar vara en hel del "Go" i Utmanarna, eller hur? Fr. v. Erik
Sundström, Siwert Marklund, Larry Dean, Kenneth Nordwall och Bosse
Larsson.
Det har gått undan för Larry Dean och Utmanarna sedan starten i april i fjol. Ett regionalt radioprogram är redan avverkat och ett nytt är på gång. Denna gång blir det dock sändning över hela svenska nätet. Man sonderar också om medverkan i ett TV-program - synd bara att publiken gärna vill tro att vi spelar extrem popmusik, säger Larry Dean. Vi har Sven-Ingvars-sättning och spelar därför enbart populär dansmusik i vilken som bekant en hel del poplåtar ingår.
Utmanarnas egna kompositioner, ett 30-tal melodier, är eftertraktade av en hel del förlag i musikbranschen. Telstars produktion i Stockholm har t. ex. velat köpa två av låtarna, men orkestern har själv anbud från grammfonbolag och säljer ingenting. Man tjänar bättre på att själva så småningom lansera bitarna på riksplanet i form av skivor. En ny kul grej som Utmanarna arbetat fram tillsammans med ett grammofonbolag är en tävling i tio etapper, där publiken får rösta fram den bästa melodin av de egna kompositionerna. De låtar som får mest poäng skall senare spelas in på platta.
Nu har Staffan Sundin - mera känd som Larry Dean, sångare i popbandet
The Balubas - flyttat till Skellefteå. Han, 20, bara, hoppade av Ö-viksbandet
för ett par veckor sedan. Han var uttråkad av den hårda popen.
Någon av de personer som under danskvällen röstat på den vinnande låten får genom utlottning ett s.k. Utmanar-toppen-paket. Det här är en alldeles ny idé och Utmanarna gjorde sin premiär i lördags i Risliden. Det här med att Utmanarna inte spelar extrem pop trycker orkestermedlemmarna extre hårt på. Inställningen kommer, tror man, från den tid då vokalisten Larry Dean var popsångare i Balubas. Men det är slut på den epoken och nu är Sven-Ingvars favoriter.
Ända fram till 1967 har gänget bokningarna klara, men det finns naturligtvis luckor. Orkestern bildades i april 1965 och första framträdandet gjordes i juli. Sedan dess har man fått en ny trummis, men i övrigt är besättningen intakt. Radioförsäljare Erik Sundström sköter elbasen. Han är 28 år. Finmekaniker Siwert Marklund, 28 år, finns bakom hammondorgel och saxofon och för sången svarar 21-årige Larry Dean, som går i skolan med handelsutbildning som mål. Folkhögskolelärare Kenneth Nordwall är 24 år och trummis. Bosse Larsson slutligen är 19 år, studentämne (i vår) och gitarrist.
------------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Harry Brandelius Norrlands-turné - 1957
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 25 oktober 1957.
Family Four - på turné 1968
Family Four - på turné 1968. Fr. v. Robert Palm, Mona Thelmé,
Inger Öst och Berndt Öst.
---------------------------------------------------------------------------
The Balubas med Larry Dean
Fortsätter att botanisera i det material av urklipp som sångaren Staffan Sundin varit så vänlig att skicka mig. Förra inlägget om Staffan Sundin - eller Larry Dean som var hans artistnamn - handlade om det lokala "The Boogie Boys" från Älvsbyn i Norrbotten. Staffan Sundin sopade banan med andra deltagare av "Fritt Forum" som hölls på Forum i Älvsbyn i tidigt 60-tal. Staffan kom därmed att kallas Norrbottens rockkung! Efter en tid med The Boogie Boys, fick Staffan anbud av The Balubas från Örnsköldsvik. The Balubas var ett välkänt namn i de musikaliska kretsarna i staden. Om The Balubas kan man läsa i ett av de urklipp som Staffan skickat mig.
THE BALUBAS STARTADES
Kortet är taget under en träning i scout-stugan i Örnsköldsvik, där
Balubas träffades några kvällar i veckan. Året är 1962.
1962 i samband med Kongo-krisen i Afrika där Balubakrigarna...Ja, där fick kompgitarristen "Valle" idén till namnet på orkestern. Samma år blev det en liten turné i Finland, inga svindlande gager, men en upplevelse. En del amatörtävlingar där de placerade sig "si och så". Små engagemang på skoldanser och mindre festplatser med små ersättningar. Balubas dåvarande vokalissa hette Marianne Svensson, men var tvungen att sluta på grund av studier, och ersattes av en manlig sådan, Staffan Sundin, som senare kom att ta sig artistnamnet Larry Dean.
DET RÖR PÅ SIG FÖR BALUBAS 1963
Här syns Balubas bredvid sin instrumentvagn på någon plats i Sverige
- 1963.
Då engagemangen var tätare på olika festplatser i Norrland, gager och dylikt, började det kort sagt "att röra på sig". Strax efter midsommar skulle Norrländska Stjärnparaden gå av stapeln, Balubas belade första plats på tävlingen trots stor konkurrens från ett trettiotal andra gäng från bl. a. Finland, Norge och södra Sverige. Efter denna framgång fick Balubas mera jobb än någonsin tidigare, gagerna steg också därefter. Tidningarna skrev en hel del, och arrangörer och danspublik började få upp ögonen för The Balubas, som även detta år gkorde en tripp till Finland. I slutet av året kom Balubas ut med en privatproducerad EP-skiva som innehöll: All my sorrows, Baluba twist, Bosse boggie, Twilight time. Trots den dåliga ljudkvalitén blev skivan omtyckt och gick ut i 1000 exemplar.
THE BALUBAS TILL NALEN OCH SKIVINSPELNING - 1964
The Balubas under en spelning, mest troligt någon lugn stillsam dans-
låt - 1964.
"The Balubas till Nalen och skivinspelning" - stod att läsa i tidningarna. Det blev uppträdande på Kingside, Nalen, NK-Teatern och skivinspelning på den Stockholmsresan. Succé kan man notera eftersom Balubas en månad senare spelade på samma platser i Stockholm. I april 1964 kom den första riktiga skivan ut. Den innehöll två instrumentala låtar: Gärdebylåten och Rosenkyssar. Bolaget Balubas har skivkontrakt med är (EMI) Columbia-studio. Artisttjänst besökte Balubas på NK-Teatern och skrev kontrakt om ensamrätt till orkestern. The Balubas fan-club kom till stånd 1964 med Stellan Hernord som president, vilken senare har övertagits av fröken Stenbro, Ångermanlandsgatan 16, Örnsköldsvik, som är nuvarande adress. På sommaren detta år skrev medlemmarna i orkestern kontrakt på att varken klippa eller raka sig på tre månader. Bötessumman för den som bröt löftet var 1.000 kronor. Detta väckte stor uppmärksamhet hos dagspressen och vissa veckotidningar, där det stod att läsa i bl. a. Norrländska Socialdemokraten:
"BALUBAS I BODEN: fem vildvuxna grabbar från Örnsköldsvik"
På våren 1964 skrev Balubas kontrakt att varken klippa eller raka sig,
tack vare de täta engagemangen under sommaren. Det kunde vara skönt
att slippa det besväret för ett tag - 1964.
--------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
THE BALUBAS STARTADES
Kortet är taget under en träning i scout-stugan i Örnsköldsvik, där
Balubas träffades några kvällar i veckan. Året är 1962.
1962 i samband med Kongo-krisen i Afrika där Balubakrigarna...Ja, där fick kompgitarristen "Valle" idén till namnet på orkestern. Samma år blev det en liten turné i Finland, inga svindlande gager, men en upplevelse. En del amatörtävlingar där de placerade sig "si och så". Små engagemang på skoldanser och mindre festplatser med små ersättningar. Balubas dåvarande vokalissa hette Marianne Svensson, men var tvungen att sluta på grund av studier, och ersattes av en manlig sådan, Staffan Sundin, som senare kom att ta sig artistnamnet Larry Dean.
DET RÖR PÅ SIG FÖR BALUBAS 1963
Här syns Balubas bredvid sin instrumentvagn på någon plats i Sverige
- 1963.
Då engagemangen var tätare på olika festplatser i Norrland, gager och dylikt, började det kort sagt "att röra på sig". Strax efter midsommar skulle Norrländska Stjärnparaden gå av stapeln, Balubas belade första plats på tävlingen trots stor konkurrens från ett trettiotal andra gäng från bl. a. Finland, Norge och södra Sverige. Efter denna framgång fick Balubas mera jobb än någonsin tidigare, gagerna steg också därefter. Tidningarna skrev en hel del, och arrangörer och danspublik började få upp ögonen för The Balubas, som även detta år gkorde en tripp till Finland. I slutet av året kom Balubas ut med en privatproducerad EP-skiva som innehöll: All my sorrows, Baluba twist, Bosse boggie, Twilight time. Trots den dåliga ljudkvalitén blev skivan omtyckt och gick ut i 1000 exemplar.
THE BALUBAS TILL NALEN OCH SKIVINSPELNING - 1964
The Balubas under en spelning, mest troligt någon lugn stillsam dans-
låt - 1964.
"The Balubas till Nalen och skivinspelning" - stod att läsa i tidningarna. Det blev uppträdande på Kingside, Nalen, NK-Teatern och skivinspelning på den Stockholmsresan. Succé kan man notera eftersom Balubas en månad senare spelade på samma platser i Stockholm. I april 1964 kom den första riktiga skivan ut. Den innehöll två instrumentala låtar: Gärdebylåten och Rosenkyssar. Bolaget Balubas har skivkontrakt med är (EMI) Columbia-studio. Artisttjänst besökte Balubas på NK-Teatern och skrev kontrakt om ensamrätt till orkestern. The Balubas fan-club kom till stånd 1964 med Stellan Hernord som president, vilken senare har övertagits av fröken Stenbro, Ångermanlandsgatan 16, Örnsköldsvik, som är nuvarande adress. På sommaren detta år skrev medlemmarna i orkestern kontrakt på att varken klippa eller raka sig på tre månader. Bötessumman för den som bröt löftet var 1.000 kronor. Detta väckte stor uppmärksamhet hos dagspressen och vissa veckotidningar, där det stod att läsa i bl. a. Norrländska Socialdemokraten:
"BALUBAS I BODEN: fem vildvuxna grabbar från Örnsköldsvik"
På våren 1964 skrev Balubas kontrakt att varken klippa eller raka sig,
tack vare de täta engagemangen under sommaren. Det kunde vara skönt
att slippa det besväret för ett tag - 1964.
--------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Lill-Babs & Ann-Louise Hanson showar / 1971
BARBRO I BUSKEN IGEN
Barbro "Lill-Babs" Svensson.
Barbro Svensson, Lill-Babs alltså, smög i gång sin 17:e folkparkssommar i Hallstahammar. 1.000 personer hade kommit för att lyssna på henne och hennes scenpartner Bengt Sändh, trubadur. Barbros show bjuder på flera nyskrivna nummer och själv låter hon fräschare än kanske någonsin.
SOLODEBUT PÅ KROGEN FÖR ANN-LOUISE
Ann-Louise Hanson showar på Berns i Stockholm.
Ann-Louise Hanson sjunger för första gången ensam på krogen. För ett par dagar har hon och Bruno Glenmarks orkester flyttat in sin folkparksshow på Berns scen. För tio år sedan stod hon på samma scen med Leif Kronlunds orkester.
------------------------------------------------------------------
HÄNT i VECKAN ¤ Den 11 juni 1971.
Barbro "Lill-Babs" Svensson.
Barbro Svensson, Lill-Babs alltså, smög i gång sin 17:e folkparkssommar i Hallstahammar. 1.000 personer hade kommit för att lyssna på henne och hennes scenpartner Bengt Sändh, trubadur. Barbros show bjuder på flera nyskrivna nummer och själv låter hon fräschare än kanske någonsin.
SOLODEBUT PÅ KROGEN FÖR ANN-LOUISE
Ann-Louise Hanson showar på Berns i Stockholm.
Ann-Louise Hanson sjunger för första gången ensam på krogen. För ett par dagar har hon och Bruno Glenmarks orkester flyttat in sin folkparksshow på Berns scen. För tio år sedan stod hon på samma scen med Leif Kronlunds orkester.
------------------------------------------------------------------
HÄNT i VECKAN ¤ Den 11 juni 1971.
Ta´t lugnt - ta en Toy!
KALLE ANKA & CO ¤ Den 28 juli 1966.
Ricky Bruch ger träningsråd / 1978
BUSTER ¤ Den 4 oktober 1978.
Dagens gubbe
Alvar P. Barsk heter dagens gubbe. Herr Barsk är bankdirektör till
yrket. Något som gått i arv från fadern Petter C. Barsk (1910-1954).
Fadern startade Ebberöds bank 1934, och dog på sin post, bakom
skrivbordet, en kulen dag i november 1954. Sonen Alvar tog då över
sin fars livsgärning. Enligt utsago så blomstrar affärerna. Ebberöds bank
är en av de mest kundvänliga bankerna norr om Dalälven. Banken
håller just nu på att etablera sig i Piteå, Malmö, Sikfors, Vistträsk, Umeå,
Trosa, Travemünde, Växjö, Blomstermåla, Älvsbyn, Kramfors, Kiruna,
Alingsås, New York, Lidingö, Säffle, Pello (på den finska sidan), Borås,
Laholm, Vidsel, Fagersta, Treriksröset, Kalmar, Trinidad, Hoting, Ystad
samt Vilhelmina (vid kiosken).
----------------------------------------------------------------------
Teckning: ROGER LINDQVIST.
Avtryck i sanden
En dag promenerade jag i riktning mot Öholmabron. I närheten såg
jag den här båten ligga i fridfull harmoni.
Väl uppe på bron kan man se denna vy ut över Piteälvens vatten.
Efter besöket vid Öholmabron åkte jag ner till Holmen, d.v.s. Tings-
holmen. Där gjorde jag en barfotapromenad med de skränande mås-
arna som enda sällskap.
-------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
