Roger Lindqvist

De finns där. Alla bilder som jag en gång tog med min (opålitliga) instamatic kamera. Vanliga vardagsbilder på de människor som fanns där en gång i min absoluta närhet. Personer som jag tyckte väldigt mycket om. Mamma, pappa, Gerd, Mathias, Henning, morfar och övrig släkt och goda vänner. Då var det en vanligt grå vardag. Idag har bilderna ett slags glamoröst skimmer över sig. Varför nu det då kanske nån frågar? Jo, därför att allt har förändrats, personer som en gång fanns som objekt framför min instamatic-kamera, idag är borta sedan länge. Då tog jag det för givet att de skulle finnas, i dag vid uppnådda 53, vet jag hur fort ett liv kan vändas. Redan då fanns kameran med i alla tänkbara sammanhang. Syrran brukade skämtsamt säga: - Måste du jämt ha den där kameran med dig?

Idag är jag glad att den fanns där. Som en medhjälpare i min iver att föreviga och dokumentera. När jag ser på fotona så kommer så många tankar över mig. "Jaså, var det SÅ det såg ut! Eller: Oj, den där grejen har jag glömt! Så kära syster, om du nu läser detta, här ser du resultatet av mitt kamerajobb. Bilder som berättar något som fanns hos oss en gång. Och tänk, jag blir glad när jag ser hur farsan sitter och rakar sig. Fastän jag säkerligen hade upplevt samma procedur tusentals gånger förut. Men tack vare min Instamatic (den där opålitliga ni vet) så finns alla - åtminstone en stor del - härhemma idag i mitt familjealbum. Varsågoda, här kommer en del av skörden, direkt hämtat ur vår vardag som den en gång tedde sig:


På kökssoffan i vårt stora kök sitter dessa två damer. Fr. v. Aina, min
faster som var gift med farsans brorsa, Gunnar. T.h. min mamma,
Maj-Gerd. Och jag tror att de två sitter och tittar på några kort som jag
(naturligtvis) tog. Året är 1974, och det är vår. Jag har nyss börjat med
Rolf Åhmans orkester.


Det är sommaren 1974. Nästan varje dag kom min morfar Sanfrid med
sin cykel. En ritual som var väldigt vanlig för min del. Idag ler jag när
jag ser på det här tjuvknäppet på morfar. Som jag tog från vårt var-
dagsrumsfönster just precis då morfar skulle åka hem. Den 29 mars
detta år hade han varit död i 22 år.


Samma sommar - 1974 - en sen kväll. Mor och far står vid sina cyklar.
Vart deras mål är, vet jag inte. Men jag vet att de brukade ofta åka ut
med sina cyklar ljumma sommarkvällar. Den 4 juni den här sommaren,
hade pappa varit död i 6 år.


Mamma står vid strykbrädan. Det är mina (tjusiga?) byxor som hon
stryker. På golvet till höger om henne, ligger min resväska. Jag skall
åka på turné till Östtyskland i början av juni. Därav förberedelserna.
Året är fortfarande 1974.


Min far vid rakspegeln. En vanlig vardagssyn som jag sett tusentals
gånger tidigare. Men i dag, nära 37 år senare, betyder bilden väldigt
mycket. Den har liksom ett fint årgångsvin bara blivit bättre och bättre.
Tack vare min (opålitliga) Instamatic kamera.


En sommardag 1977. Min mor sitter med sitt broderi, medan pappa
och morfar sitter tillsammans på en bänk. Morfar läser Kuriren, medan
pappa sitter i sina egna funderingar.


Pappa och morfar i samtal om något. Kanske de diskuterar om årets
bärtillgång? Kanske de pratar om väder och vind? Ja, omöjligt att i dag
svara på. Men en sak är säker, vad som då var en vanlig vardagsbild
har i dag blivit ett sorts dokument över hur vi hade det, och hur vi såg
ut.


Morsan i full koncentration över sitt handarbete. Sommaren 1977.

-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST (med den opålitliga Instamatic kameran).