GOTT NYTT ÅR!

 
Ett GOTT NYTT ÅR till alla er som besöker denna blogg. Och även ni alla andra.
Nyårsaftonen skall vi fira med bröllop i Hortlax kyrka. Robert och Jannice blir
man och hustru.

Anni-Frid Lyngstad/1971

 
 

Agnetha Fältskog/1967

 
 

Luxor/Radio - 1942

 

Pommac

 

TJORVEN /1964

 
Bild: www.tradera.se

Roger Johnson

Roger 1971...
 
Roger 1972...
 
Roger, förlåt mig att jag ännu icke fullföljt uppdraget. Du vet vad jag menar. Men tids nog så händer det.
 
Mvh/Roger L.
 

Martin Ljung & Lena Söderblom /1961

Notviksgrabben Martin... från Lule...
 
Åkes dotter Lena...
 
Bild: www.tradera.se
 
 
 
 
 

Emile Ford

Emile Ford som i mitten av 60-talet sjöng med Yngve Forssélls orkester.
 
 

Byske havsbad /1966

Fina Byske havsbad, där jag spelat en hel del genom åren. I slutet av 80 början av 90-talet,
brukade vi åka hit med husvagnen med grabbarna och medföljande sällskap.

Kurre Hamrin & Nacka Skoglund

Nacka Skoglund i främre raden 2:a fr. v.
 
I främre raden, 2:a från höger, Kurre Hamrin.
 
 
 

Hälsningar från SKELLEFTEÅ /1960

Skellefteå, en genomtrevlig stad. Så tyckte min far, så tycker jag.
Min pappa hade den åsikten, att nästan alla trevliga människor,
kom från Skellefteå.
 
 

Buddy plays on Rogers

Buddy plays on ROGERS drums. /1962.

Ann-Margret /1963

 

Filmens stjärnor

Alla har vi någongång förtrollats av den vita dukens magi. Åtminstone har jag drabbats av detta fenomen många gånger. Film skall ses på bio. Det är min bestämda åsikt. Men lever jag då som jag lär? På det svaret svarar jag ett ärligt Nej! Men jag har nött biobänkarna på vår stads biografer - när det fanns tre: Saga, Röda Kvarn och Metropol. Idag finns dessa tre legendariska namn kvar, men på den biograf som finns i Småstaden hemma i Piteå. Originalen är tyvärr borta med vinden. Jo, Borta med vinden har jag också sett, tillsammans med Elisabeth. Idag är jag ingen ivrig biobesökare, men jag älskar bio ändå. I tonåren sprang jag ofta på bio. Ibland ensam, ibland med kompisar, ibland med en vacker tjej. Detta sistnämnda var det allra bästa. På vita duken föddes filmens stjärnor. Några av dessa finns presenterade härnere:
 
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
 
PETER LAWFORD f. 3/9 1923 d. 24/12 1984.
 
JUDY GARLAND f. 10/6 1922 d. 22/6 1969.
 
STEWART GRANGER f. 6/5 1913 d. 16/8 1993.
 
MARILYN MONROE f. 1/6 1926 d. 5/8 1962.
 
ROBERT TAYLOR f. 5/8 1911 d. 8/6 1969.
 
 LORETTA YOUNG f. 6/1 1913 d. 12/8 2000.
 
 CHARLES BOYER f. 28/ 1899 d. 26/8 1978. 
 
MAI ZETTERLING f. 24/5 1925 d. 17/3 1994.
 
JEAN GABIN f. 17/5 1904 d. 15/11 1976.
 
MAUREEN O´HARA f. 17/8 1920 idag fyllda 93 år.
 
CLARK GABLE f. 1/2 1901 d. 16/11 1960. MONTGOMERY CLIFT f. 17/10 1920
d. 23/7 1966. Bilden: "De missanpassade" 1961.
 
ANITA EKBERG f. 29/9 1931 idag fyllda 82 år.
 
ÅKE SÖDERBLOM f. 20/1 1910 d. 22/5 1965.
 
ESTHER WILLIAMS f. 8/8 1921 d. 6/6 2013.
 
HÅKAN WESTERGREN f. 29/4 1899 d. 15/10 1981.
Bilden: "Rena rama sanningen" 1939. T.h. Sickan Carlsson.
 
VERA ELLEN f. 16/2 1921 d. 30/8 1981.
 
Fr. v. JOHN ELFSTRÖM f. 20/4 1902 d. 27/3 1981.
T.h. GUSTAV LÖVÅS f. 20/12 1894 d. 10/11 1968.
 
SICKAN CARLSSON f. 12/8 1915 d. 2/11 2011.
Bild: "Rena rama sanningen", 1939.
 
GEORGE FANT f. 11/7 1916 d. 21/2 1988.
Bild: "Landstormens lilla argbigga", 1941 med bl a Sickan Carlsson.
 
GRETA GARBO f. 18/9 1905 d. 15/4 1990.
Bild: "Maria Walewska", 1937, med bl a Charles Boyer.
 
GÖSTA EKMAN d.ä. f. 28/12 1890 d. 12/1 1938.
 
NAIMA WIFSTRAND f. 4/9 1890 d. 23/10 1968.
 
EDVARD PERSSON f. 17/11 1888 d. 19/9 1957.
Bild: "Kalle på spången", 1939.
 
HJÖRDIS PETTERSSON f. 17/10 1908 d. 27/5 1988.
Bild: "Förtrollad vandring", 1954.
 
EDVIN ADOLPHSON f. 25/2 1893 d. 31/10 1979.
Bild: "Goda vänner goda grannar", 1960.
 
Fr. v. TOLLIE ZELLMAN f. 31/8 1887 d. 9/10 1964.
T.h. ERIK "BULLEN" BERGLUND f. 30/6 1887 d. 27/4 1963.
Bild: "Rena rama sanningen", 1939. I mitten, Sickan Carlsson.
 
KATHERINE HEPBURN f. 12/5 1907 d. 29/6 2003.
 
 GARY COOPER f. 7/5 1901 d. 13/5 1961.
 
MYRNA LOY f. 2/8 1905 d. 14/12 1993.
 
FRIDOLF RHUDIN f. 10/10 1895 d. 6/3 1935.
Bild: "Skepp ohoj", 1931.
 
--------------------THE END--------------------
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Goa Laila Westersund /1970

Bild: www.tradera.se   

Elfsbyn ca 1908

 

Älvsbyn

 

POPBAND

 
 
 
 
 

Ola Hermansson

Ola Hermansson, 1966.
 
Ola Hermansson, 1970. Enligt uppgift avled Ola i en hjärtinfarkt hemma i Sollefteå,
endast 39 år gammal.    
 

Kung Nisse af Mora

Mora 1958. T.v. ses Mora-Nisses sportbutik.
 
Kung Nisse af Mora. Tecknad av signaturen Hermansson 1943.
 
 
 

Norah & Max bakar franskbröd...

Norah och Max har bakat bröd tillsammans med farmor Elisabeth idag...
 
Bagaren Max hade lite problem med degkladdet på sina händer...
 
Bagaren Max fick helt enkelt tvätta bort degkladdet, fast det satt hårt som cement.
 
Så småningom satte sig de båda bagarna framför TV:n och åt plättar.
Av deras ansiktsuttryck att döma, så var det nåt verkligt spännande
som visades.
 
 
 
 

Zetterlund, Eva, Monica (1937-2005)

MONICA Z!
 
 

40-talets ÖJEBYN

 

Larry Dean / Lasse Samuelssons orkester /1972

Staffan Sundin alias Larry Dean.

Sven-Eric Gissbol

Sven-Eric, mannen med sammetsrösten som en gång såg dagens ljus i Halmstad, och blev en av våra stora dansbandsprofiler. I en intervju för rätt länge sedan, berättade Sven-Eric att han en gång tänkt sig en framtid som fotbollsmålvakt. Jojo, han hade ju alla chanser att mota bollar, med sin stora räckvidd. Men istället för fotbollsplaner, så nådde hans räckvidd än längre, bakom elbasen och sångmicken, på landets alla parker och rotundor. Å detta skall vi vara honom evigt tacksamma för. Sven-Eric Gissbol trakterar inte bara sin bas och sång, han kan även lira trumpet, åtminstone gjorde han det förr i världen. 1968 började Sven-Eric (som då hette Carlsson i efternamn) i Cool Candys. Det skulle bli nära tio framgångsrika år på dansbandsscenerna, innan han tog sitt farväl 1977. I samband med sitt uttåg ur Cool Candys, gjorde han en solo-LP på Frituna. Sedan så hände inte så mycket mera. Han startade visserligen ett alldeles nytt band; Gissbols, men framgångarna uteblev. Det var inte förrän man hörde av sig från Curt Haagers från Göteborg, som Svenne återigen kom tillbaka i rampljuset. Sedan följde ytterligare drygt 20 år. Idag är Sven-Eric Gissbol en glad pensionär, och kan se tillbaka på en sångarkarriär, där han inte tillhörde de mest kända, men där han ändå gjorde vissa djupa avtryck. Det kan han idag vara stolt över. Med all rätt.
 
/Roger.
 
På LP:n Klarar Allt återfinns en melodi "Harstena Ö" som förre nyhetsjournalisten
Sven Lindahl är upphovsman till.

Tre Kronor /1961

 

Julen 1930

 

PITEÅ...

Piteå omkring 1906.
 
Piteå omkring 1911.
 
 

1940-talets ÄLVSBYN

Den 20 maj 1895 föddes min mormor BEDA Karolina Jonsson i Nyfors,
"Elfsby" församling.
 

RICHARDSON vs JOHANSSON /1962

 

SAX-DAX!

Sax-Dax med P.O. Johansson en gång musikant i Yngve Forssélls orkester.
I början av 70-talet bildade P.O. dansbandet Alexander. Ett välspelande gäng
med mycket fina musiker.
-----------------------------------------------------------------
Bild: www.tradera.se  
 

Anette-Records forts...

I Einar Svenssons stall fanns som jag nämnde i det tidigare inlägget, Runo Sundberg.
Eller Lanthandlarn som var hans artistnamn.
 
Runo Sundberg f. 1929 spelade även revy med de stora elefanterna.
Hagge Geigert, Tjadden Hällström och Gösta Bernhard. Runo Sundberg
gjorde även rösten till figuren "Skrot-Nisse Järnberg" i den populära
TV-serien. Runo Sundberg har också medverkat som skådespelare i
kultserien Hem till byn.
 
Det sägs att det första som Einar Svensson gjorde, var att banda en föreställning
av Skaraborgsrevyn med en rullbandspelare. Detta kom sedan ut på platta.
Einar hade sitt kontor och studio i Göteborg. Senare så kom man att göra sina
inspelningar bl a i Europafilms studior. Cool Candys Go´bitar 6 gjordes i Tal & Ton
i Göteborg. Med Spotnicksgitarristen Bob Lander som tekniker och producent.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Med den tidigare nämnde Ray Cedrik gjorde Einar Svensson låten
Bara Dig Jag Vill Ha. Här inspelad med Jan Öjlers.
 
Jan Öjlers 1971.
 
När de andra banden avyttrades, fanns så småningom endast Cool Candys
kvar i Anette-stallet. Det var ju Cool Candys som låg närmast Einar Svenssons
hjärta. Bandet som han en gång grundade, och även spelade trummor i fram
till sitt insjuknande 1971.
----------------------------------------------------------------------------
Några av bilderna har jag lånat från www.tradera.se       
/Roger.
 
 
 
 
 
 

Anette Records - Lidköping

Musiksnillet Einar Svenssons bolag Anette i Lidköping, hade i sitt stall inte enbart dansband, utan även lite mer "främmande fåglar" som Anders Nelsson, musiker från Hong-Kong, till norska näktergalen Hanne Krogh. Hanne var ju tillsammans med Elisabeth Andreassen med i Bobby Socks, som vann Eurovision Song Contest 1985, med låten "La det Swinge". I Anette-stallet fanns också Runo "Lanthandlarn" Sundberg och även sångaren och låtskrivaren Ray Cedrik, som Einar hade ett fruktbart samarbete med. Vad Hanne Krogh beträffar, så gjorde hon 1971 singeln "Lyckan e´" på Anette. En uppgift som jag faktiskt ramlade över häromdagen.
 
Vad som tilldrog sig mitt extra intresse, var uppgiften om att Anette 1968 släppte en singel med Anders Nelsson från Hong-Kong. Nelsson föddes i USA 1946 av svenska föräldrar. Men flyttlasset gick senare vidare till Hong-Kong. Där gjorde sig Anders Nelsson känd som en duktig musiker i olika lokala band. I mitten av 60-talet flyttade Anders Nelsson till Sverige för att fullgöra sin militärtjänst. Vid den tidpunkten gjorde Einar Svensson en skivinspelning på sitt bolag. Anders Nelssons tid i Sverige blev dock kortvarig. Han reste senare tillbaka till Hong-Kong där han förutom musiken även etablerade sig som skådespelare. Han kom att medverka i en film med Bruce Lee, "The Way Of The Dragon" inspelad 1972. När Bruce Lee upptäckte att Anders Nelsson var gitarrist och sångare, ville han prompt att Anders skulle ta gitarren med sig in i filmstudion. Bruce Lee hade ännu ett önskemål; att de tillsammans skulle framför "Guantanamera". Nelsson berättar, att Lee vill sjunga låten hur många gånger som helst, så att det hela började bli en aningen jobbigt. När Bruce Lee avled 1973, så skänkte Anders Nelsson sin gitarr till ett Bruce Lee-museum.
 
Anders Nelsson var förutom sångare och musiker, också en flitig låtskrivare, kompositör och programledare i TV. En man med många strängar på sin lyra. Precis som skivbolagsdirektören Einar Svensson härhemma i Sverige.
 
Anders Nelsson. Efternamnet stavas med ett extra S.
 
Anders Nelsson, stående t.v. med sin grupp The Kontinentals 1965.
 
Anders Nelsson.
 
The Kontinentals en populär grupp i Hong-Kong med svensken Anders Nelsson.
 
Anders Nelsson idag.
 
1969 gjorde Christers skivdebut på Anette Records i Lidköping.
 
Christers som var hemmahörande i Kinna blev ett populärt band under 1970-talets
dansbandsvåg.
 
Autografer...
 
Ytterligare en utgåva från Anette.
 
1968 släppte Ray Cedrik sin singel
på Einar Svenssons Anette.
 
Hanne Krogh 1971 på Anette.
 
Berth Idoffs 1967 på Anette Records.
 
Jan Öjlers gjorde sina första skivinspelningar på Einars Anette.
 
Jan Oscarsson, sedermera Öjler i efternamn.
 
Runo Lanthandlarn Sundberg tillhörde även han "Stall-Anette".
 
Här skulle det ha kommit mera bilder. Men som förra gången så vill inte datorn ladda ner några fler.
 
Roger.  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Farfars sekretär

Vissa saker minns man med korrekt bestämdhet sedan barnsben. Det kan gälla saker som hänt, men det kan även gälla en viss speciell sak, som liksom etsats fast i ens huvud. En sådan sak, är den sekretär som stod hemma hos min farmor Hanna och farfar Amandus i deras vardagsrum. Den stod till höger i rummet, precis då man kommit in över tröskeln. I en vrå stod deras TV som sonen Åke köpte i början av 60-talet. Jag kan även minnas farmors fina gardiner, som hängde i det fönster som vette ut mot infarten. Vad som först föll i ens blickfång när man gick in i rummet, var en röd fåtölj. Det var farfars, där han brukade sitta, och småmysa framför televisionsappraten. Sekretären, som jag faktiskt tror sonen Åke var ägare till, stod i hans lägenhet på Degeränget under de 30 år som följde, efter flytten från Hortlax 1970. När han flyttade till ett äldreboende så följde den med. Efter Åkes död så var det ingen som var intresserad, inte jag heller. Men istället för att låta den försvinna på nåt loppis någonstans, så tog jag hem den, trots att hustrun inte alls ville ha den. Men så en dag, så "öppnades" en plats i vårt vardagsrum, och då tog jag in den. När vi flyttade 2012, så kunde vi inte alls ta den med. Men tur var då att den fann nåd inför Jannices ögon, hon är liksom jag intresserad av gamla saker. Gamla saker som är i full funktion alltså. Nu står den där, hos Robert, Jannice och Max, mina farföräldrars sekretär. Den fick förlängt liv, kan man säga.
 
En annan sekretär, mina morföräldras, var jag tvungen att genast undsätta en dag för många år sedan. Min syster hade den inhyst i grannens förråd. En dag behövde grannen mera plats, och sekretären var på vippen att gå helt förlorad. Den skulle kastas bort. Jag fick ett telefonsamtal om att komma och hämta den. Vilket jag gjorde. Den stod hos oss i flera år, men så en dag fanns det inte längre plats och användning för den. Likadant var fallet med den symaskin som Elisabeths mormor en  gång hade i sin ägo. Hon var sömmerska, och maskinen kom till oss nångång omkring 1986. Alla spolar och tillbehör fanns kvar. Det var en riktig pärla. Det var många som ville köpa den, men jag vägrade, medan Bettan faktiskt inte hade nåt emot det. Jag fick min vilja fram i några år, sedan så föll jag för trycket. Den såldes.
 
Farmor och farfars sekretär, som en gång inköptes av sonen Åke.
Troligen i slutet av 50-talet.
 
En av sekretärens lådor. Undrar hur många gånger den har öppnats?
 
 
 
 

- Dagen du aldrig fick -

Det var en underbart solig morgon,
med en varm sommarvänlig luft.
Morgondaggens genomskinliga droppar,
levde sitt eget lilla liv på blommornas gröna blad.
Uppe på den blå himlen, seglade ett vilset moln
fram i snigelfart, som den vore på jakt efter något.
 
I ena hörnet av köksfönstret, hade herr och fru spindel,
ännu en gång denna sommar, sytt ihop
det vackraste av nät. Så skört, men ändå så starkt.
Dofterna av de nyutslagna blommorna,
hittade våra näsborrar, och med ett djupt andetag,
tog vi emot detta som en Guds gåva.
 
De vita måsarna flöt på de varma vindarna,
och deras välkända skränande,
hördes vida omkring.
Den svartvita katten Pontus, tittade nyfiket
på en humla som förberedde sin landning,
i en blommas öppna gap.
 
De stressade ladugårdssvalorna, flög av och an.
Som om de väntade på besök.
Och inne i bodan, hördes deras ungars rop,
efter mat. Mamma och pappa svala,
lydde deras minsta lilla vink.
Som de ansvarsfulla föräldrar de var.
 
En nervös ekorre, ilade fram över det gröna gräset.
Och mycket snabbt, fann den sin tillflykt
i en gammal björk, vars krona hade sett sina
bästa dagar.
Jag hade så innerligt önskat, kunna dela dagen
med dig. Men detta var dagen Du aldrig fick.
 
Roger Lindqvist. 
 
 
 

Husvagnsliv

En gång levde vi husvagnsliv. Inte bara hemma på tomten i Hortlax,
utan även på andra ställen.
 
KABE inköpt hos Ivan Wikström i Sågfors 1979.
 
Gerd och Hennings KABE. Till höger Bettans SAAB 71:a.
 
Mammas och pappas Solifer, medan vi hann avverka ett vagn, hade
de tre stycken under en period av ca 14 år. Men härliga tider, strålande
tider.
 
 
 
 
 
 

Julen 2013

Julen firade vi två gånger. En kväll hos Ante och Carro och med Norah och Malte.
Vi åt en god middag och njöt av varje sekund.
 
Norah bryggde kaffe.
 
Det öppnades klappar. Den här julklappen var till Malte.
 
Norah fick många, däribland en sagobok.
 
Malte tog sig då och då en liten promenad mitt i klappöppnandet.
 
Tilldragelsen ägde rum några dagar före den riktiga julen, därav de endast tre
tända ljusen.
 
Pappa Andreas fick en rejäl Bamsekram av dottern Norah. Den "andra" julen firades
hemma hos Robert, Jannice och Max.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rolf Åhmans/Logen Långträsk

Vi slutade officiellt den 5 januari 1982. Men sommaren 1987 var vi igång igen. Dock inte med samma kapacitet. Vi krympte ner till kvartett, och spelade vid behov på fester o. dyl. Videokameran följde med, den 25 februari 1989 när vi gästade Logen i Långträsk. Ett ställe som vi hade besökt tidigare genom åren, inte minst under hela det underbara 1970-talets guldår. Ett minne finns med i tankarna när jag nämner Långträsk. Jag vet inte om det var denna aktuella gång, men det var i alla fall sedan Rolf Åhmans börjat om i mindre skala, som vi då också spelade i den en gång så populära logen. Jag hade under långt tid haft problem med njursten. Jag hade haft diverse hemska anfall, men ibland så lugnade det ner sig betydligt. Men jag hade ändå ett obehag. Jag var m a o som en tickande bomb. Vi spelade i Logen, och så fort tillfälle gavs, sprang jag på toaletten. Det var ett evigt rantande fram och tillbaka. Nu hade jag den turen att anfallen lyste med sin frånvaro. Men om... jag säger bara om... då hade bandet inte haft nån trumslagare.
 
Logen i Långträsk den 25 februari 1989.
 
Roger i vit gå-bort-skjorta och slips på Logens scen,
med TAMA-trummorna.
 
 

"Max-väggen"

Tiden springer iväg, och små som vuxna förändras med den. Därför är det så viktigt med bilder och filmklipp av de små. För inom en snar framtid är de stora fullvuxna män och kvinnor, som en dag börjar intressera sig för sin barndom. Därför tycker jag om när Max´mamma och pappa, liksom Norah och Maltes mamma och pappa, tar bilder av sina små. Det är så värdefullt att ha kvar. Hemma hos Max har hans mamma tagit en massa fina bilder. Några av dessa har hon hängt upp på en enkom "Max-vägg". När jag hälsar på hos bekanta och vänner, brukar jag intressera mig för de bilder som brukar stå framme i bokhyllor m.m. Tycker att alla bilder berättar en spännande historia. Och jag får aldrig nog. Tänk så många bortglömda album det ligger i garderober och lådor runt omkring. Mycket av detta kommer tyvärr att kastas bort på sophögen. I bland så är det anhöriga som inte alls vill ha det kvar - av någon konstig anledning.
 
Jag har fört diskussioner med jämna och ojämna tillfällen, med dem som är så anti mot allt vad blogg och facebook heter. Jag har t.o.m. blivit rejält utskälld efter noter, för detta. Jag begär inte att alla skall tycka om det, men när man vill övertyga mig, att det man håller på med endast är skit, då protesterar jag - högljutt. Allt jag har i tankarna, är att bevara. Inget annat. Det vore bra konstigt om t. ex. en grupp arkeologer skulle bli förbjudna att gräva fram vår historia. Likadant om en författare av historiska verk, inte skulle få skriva om historia. Fråga Herman Lindqvist vad han skulle tycka. Har man inget intresse/ointresse så är jag med, men när vissa personer försöker sig på att förlöjliga detta då blir jag - ursäkta - förbannad. Intresset är en sak - men låt det då stanna vid detta. Jag hade en gång ett samtal med en person som ville att jag skulle tycka likadant: att datorer var djävulens verk. Personen var så påstridig när jag inte tyckte samma. Så frågade människan om jag sov gott om nätterna. Det lät minst som om jag var en seriemördare på flykt. Sedan dess har denna person vägrat prata med mig.
 
Nåväl, det var Max-väggen som jag skulle visa, här kommer den:
 
Sex fina Max-bilder på en speciell "Max-vägg". Fint tycker jag. Fotograf är Jannice,
Max´mamma.
 
Foto: Roger Lindqvist.
 
 
 
 

I mina barndoms kvarter...

I den röda stugan inte så långt från mitt föräldrahem, bodde under
några år mina morföräldrar, Sanfrid och Beda Lundgren.
 
Den röda uthuslängan tillhörde Bertil och Kerstin Johansson, som
bodde i detta hus, på samma tomt.
 
Vid tidpunkten för mitt filmande, bodde här en kusin till min mor.
Hennes mor, Göta, som ses i sitt bruna förkläde, var gift med min
mormors bror Gideon.
 
Min mor och jag frågade, Göta svarade på alla våra frågor. Göta var
alltså en ingift moster i familjen Lundgren/Jonsson. Min mamma sa
alltid moster, till Göta.
 
Vi fick tillåtelse att gå in i det röda huset jag och min mamma...

Spisen där min mormor brukade stå...
 
Mormor och morfars köksfönster där jag brukade sitta som liten...
köksbordet fanns placerat precis på den här platsen.
 
Från deras fönster kunde man se mitt föräldrahem rakt på motsatta
sidan. Till vänster om vårt hus, bodde Sixten och Anna Engman.
 
Från det andra fönstret, som vette ut mot Bertil Johanssons hus,
fanns ett potatisland. Det var där som min morfar brukade slå ihjäl
de stora skeppsråttorna som sprang omkring, stora som katter. Vid
detta fönster fanns en soffa...
 
I det bakre lilla rummet, vars öppning skymtar till höger, låg jag i min
vagga när jag var nyfödd. Detta var hösten 1957, när mina föräldrar
rustade upp vårt nyinköpta hus.

Bakom min mors ryggtavla, står jag riktad med kameran mot hallen
i mormor och morfars hyrda lilla hus i Övremarken. Jag minns ett till-
fälle, när jag var på besök hos min mormor. Utanför stannade en svart
Volvo PV. Morfar klev ut i sina arbetskläder och kom så småningom in
genom köksdörren. I hallen hängde han av sig kläderna. Han var bl a
vägarbetare min morfar, men slutade i förtid p g a min mormors Parkinson-
sjukdom.
 
Min mamma Maj-Gerd vid husets köksdörr...
 
Det var här vi möttes; mina mostrar, kusiner, farbröder, morbröder,
ja kort sagt alla...
 
Så småningom kom även min pappa över. Här kan man se framsidan
av huslängan. Nedanför bron låg en gång en stor råtta. En äcklig best
med stora tänder. Bertil hade en grop där han satte sitt matavfall, därav
råttorna. Kom ihåg att detta var långt före återvinningens tidevarv.
 

Min far hade även han en del att berätta. Mor och far umgicks med
Bertil och Kerstin, detta innan de hade körkort. Istället var det
mopederna som gällde.
 
Bakom den gröna dörren i den avlånga byggnaden, hade Bertil sin
Opel Rekord garagerad.
 
I detta skjul bakom huset hade Bertil och pappa sina mopeder.
 
Bertils garage än en gång. Till vänster av garaget hade Bertils pappa
ett krypin...
 
På väggarna där "gubben" Johansson gjorde trätunnor, så fanns
gamla Piteå-Tidningar på väggarna. På tal om trätunnor, farsans
benämning var naturligtvis på Pitemål: "Tré såan".
 
En liten glimt av en svunnen tid.
 
Roger Lindqvist utanför Bertil och Kerstin Johanssons hus 1959.
På besök hos min mormor och morfar.
 
Morfar Sanfrid skottar snö, 1959. På den tomt där deras röda hus
var beläget.
 
----------------------------------------------------------------------------------------
Boningshuset står fortfarande kvar. Det röda avlånga, där mina morföräldrar en gång bodde, samt Bertils garage, är idag borta. De två sista bilderna i detta inlägg, har Harry Lundqvist filmat. De övriga bilderna är hämtade ur mitt videoarkiv.
 
Roger.    
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tingsholmen 1989

En dag, närmare bestämt den 4 februari 1989, begav sig jag
och sonen Robert på en liten utflykt. I sin gula ryggsäck hade
Robert två blodapelsiner.
 
Tingsholmen är en plats dit både jag och andra i familjen genom
åren sökt sig till. En blodapelsin nere på Holmen var alltså en
bra idé, i det fina vinterväder som rådde den dagen. Det tyckte
Robban också.
 
Vid den här tiden, fanns ett gammalt ödehus, som brukade
användas av EFS.
 
På samma tomt fanns en uthuslänga, dit man brukade samlas
för mat osv. På 40-talet fanns här ett barnkollo, där min mor
jobbade.
 
Kan det bli ödsligare än så här? En gardin som leker i vinden,
ur en tom fönsterbåge... Jag minns att jag ofta tänkte; att, oj,
om jag hade haft riktiga snickarhänder, skulle jag så gärna
velat blåsa nytt liv i den här kåken. Huset hade en själ, så kändes
det. En dag fick huset nytt liv. Det kom en familj som "skakade"
liv i det stackars huset. I dag, 2013, ser det alldeles bedårande ut.
 
En solreflex i min kameralins. Som ser ut som ett litet rött
hjärta. Robert går en runda runt det gamla slitna huset. På samma
plats brukade man fira midsommar. Det gjorde vi med barnen
ibland, tillsammans med andra i grannskapet.
 

Som barn var jag med i PG - Pojkgruppen - inom EFS. Då
brukade vi åka ner till Holmen med lekar och tävlingar av
olika slag.

Min far brukade nämna att en "kapten Jonsson" bott i huset.

Snickarglädje!
 
Robert vid entrédörren.
 
I huset har jag en gång övernattat. Detta tillsammans med den
PG-grupp som jag var med i.
 
 
I PITEÅ-TIDNINGEN, tisdagen den 8 augusti 1944 fanns ett reportage om Barnkolonin. Ur denna artikel har jag hämtat denna text och bilder:
 
Piteå barnkoloniförening bildades vid ett sammanträde i Öjebyn den 27 mars 1942 och föreningen tog som uppgift att överta organiserandet av den koloniverksamhet som dispensvården under lång tid ordnat i förhyrda fastigheter. Till styrelse valdes dr. Leif Ekblom, ordförande, kantor Olov Selnius, sekreterare och kassaförvaltare, samt dispensärsköterskorna Svea Nyberg och Klara Nilsson. Styrelsens första åtgärd blev att söka anslag från arvsfonden. Sedan inköptes kapten Gunnar Jonssons fastighet å Tingsholmen.
 
Innan byggnaderna kunde tagas i bruk för sitt nya ändamål, måste betydande omändringar vidtagas. Utbyggnaden omändrades helt: i vedhus och hölider inlades golv och tak, fönster upptogos och väggarna boaserades. Härigenom erhölls en rymlig matsal. Utanför byggnaden upplades en präktig lekveranda, 23 meter lång. I huvudbyggnaden upptogos ny ingång till flickornas sovrum. Under sommaren 1943 fingo 30 barn 6 veckors sommarvistelse här. Det visade sig emellertid otillräckligt med denna koloni. Inom industriområdet Munksund-Skuthamn finns så många tuberkuloshotade hem med barn som äro i behov av stärkande kolonivistelse. Utrymmet å den inköpta fastigheten medger ock att utöka barnantalet.
 
Uppgörelse med Munksunds Aktiebolag om uppförande av ett monteringsfärdigt hus för en kostnad av 15,230 kronor. I mitten av juni 1944 började byggnadens uppsättning å sin plats. Arbetet hade blivit försenat bl a genom inkallelser till militärtjänst. Nu pågick arbetet så, att den kunde tagas redan den 3 juli, då 30 barn från Munksund-Skuthamn inkvarterades. För inköp av fastigheten beviljade Kungl. Maj. understöd med 11,350 kronor. Från Barnens Dag erhölls 6000 kronor. För uppförande av den nya kolonibyggnaden erhölls från Kungl. Maj. ytterligare 9,350 kronor för uppförande av byggnaden samt 2000 kronor till inköp av inventarier. Från Barnens Dag erhölls samma ändamål 6000 kronor. Dessutom har erhållits anslag från Nationalföreningen mot tuberkulos. Från Munksunds AB har erhållits löfte om 2,970 kronor. Nu har kolonin under några veckor härbärgerat 60 barn och nu slår man igen för säsongen. Och i avvaktan på en ny vår och en ny sommar sova fastigheterna sin Törnrosesömn över vintern.
 
Kapten Gunnar Jonssons fd fastighet i Tingsholmen.
 
Uthuslängan med den 23 meter långa verandan.
 
Barnkolonin vid Tingsholmen.
 
Kolonipersonalen: stående fr.v. Maj-Gerd Lundgren (gift Lind-
qvist min mor), Nanny Wikström, Svensbyn, Karin, efternamn
okänt från Borgfors. Sittande: Gunvor Andersson, Hortlax,
Rut (efternamn okänt) från Abisko.
 
Bilderna, de två sista, kommer ur min egen samling. Färgbilderna är hämtade ur mitt videoarkiv.

/Roger.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En kebab på Furunäset

Det är den 2 augusti 1991. I vår köksdel står fotvårdaren Lasse,
och vaktmästare Naser och förbereder dagens lunch: kebab!
Händerna på bilden tillhör...
 
...Lasse som skalar lök...
 
Naser förberder med bl a massor av grönt...
 
Jag hade inte käkat så mycket kebab, förrän Naser började på
mitt jobb...
 
Omsorgsfullt så lägger Naser färsen kring sina specialstickor...
 
Ute på lastbryggan tändes en eld...
 

Där lades stickorna med kebaben...
 

Sedan ner i en kantin f v b till matbordet...

Bordet bar vi ut i sommargrönskan. Vid kebebbordet satt: Naser,
Roger Å., Roger L., Christer, Harry, Björn, Lasse...
 
Sommaren 1991 blev den allra sista på Furunäsets sjukhus. Efter beslut från Socialstyrelsen, så skulle mentalsjukhusen i landet läggas ner. Vården skulle istället bli mer human om man flyttade patienterna ut i det öppna samhället, åtminstone delar av dem. Furunäsets sjukhus skulle inte längre vara en "mental vårdinrättning". Man skulle "tänka nytt", som man sa. Vi flyttade ut till Öjeby sjukhem, där vi också vid olika tillfällen kom att käka kebeb på våra luncher. Mannen bakom var naturligtvis Naser. Tack Naser oj, så gott det var!  
 
 
 
 
 
 
 

På löpsedeln sommaren 1991

Det är inte ofta man hamnar på tidningarnas löpsedlar. Men
det hände i varje fall vid invigningen av Piteå Dansar och Ler,
sommaren 1991. Enda fadäsen var att Norrbottens Kuriren döpte
om mig till Ragnar. Ett namn som mina jobbarkompisar på Furu
flitigt använde flera månader efteråt. På bilden "låtsas" vi dansa
jag och Bettan, inför fotografen. Min far och mor som hade sin
husvagn uppställd i Ladrike, blev mäkta förvånade när det den
aktuella morgonen, skulle gå till campingens kiosk. Vad de såg
var sin son och sonhustru på löpet. Sedan dess har vi inte före-
kommit vare sig i Kuriren som i Svensk Damtidning eller Hänt i
Veckan.

Snus & cigaretter

Familjen Lindqvist besöker Jokkmokks marknad hösten 1989.
En tid i våra liv då det snusades och användes cigaretter...
Elisabeth stod för rökandet...
 
...jag stod för snusandet. När jag en gång berättade för min mor och
far, att jag tänkte sluta att snusa, var min pappas omedelbara reaktion
följande: Men är det nödvändigt? Då la sig min mamma in i diskuss-
ionen och sa: John, så där ska du väl inte säga... det är väl bra om
han slutar. Pappa var en snusare sedan årtionden tillbaka. Medan
min mamma  varken rökt eller snusat. Sedan flera år tillbaka, så
lyser både cigarettpaket och snusdosor med sin frånvaro.
 
 
 
 

Morfar...

Morfar...
 
Älskade morfar, som från en annan värld hälsar du på denna kväll i mitt hem. Det är länge sedan vi sågs, men jag tänker på dig väldigt ofta. Tänk att jag fick den stora turen att få just DIG som min morfar. Tack för dina steg på jorden - de skall aldrig bli glömda.
 
Roger.

"Två mörka ögon"

I några av de band jag var medlem i, fick jag förtroende att sjunga. Men jag hade en urusel sångteknik, vilket gjorde att jag var totalt slut i halsen efter 6-7 låtar. I slutet av kvällen lät jag som en kraxande gammelkråka, som helst ville flyga sin väg och landa på en gren, helst i sin ensamhet. I Rolf Åhmans var Hasse våran leadsinger, men han hade aldrig några problem med sin röst, endast då han hade en förkylning möjligtvis. I Opus sjöng vi alla samtliga, men mest var det gitarristen Stefan Engman, som heller aldrig hade några större problem med sin hals och röst. Att man skall sjunga med stödet vet jag om, men jag var dålig på att praktisera detta. I Kjell-Bertils spelade jag enbart trummor, jag tog aldrig en endaste ton. Där var det Kjell Andersson, Robert Öberg och Thomas Åström som sjöng. Och det gjorde de så bra att det var en fröjd av att bara vara med. Det var endast Allan och jag som endast trakterade våra instrument utan inblandning av sång. Men till saken hör, att när Allan blev äldre så gick han med i en sångkör från Piteå. Jag blev väldigt paff när jag hörde och såg detta. Men jag tyckte förstås det var jättekul att se honom med notbladet framför näsan, istället för den där tenorsaxen, som han hade haft under många långa år.
 
I Opus sjöng jag några låtar, bl. a. Sven-Ingvars "Två mörka ögon".
Här är det jag och Daniel som busar ihop en version av samma låt.
 
Men om man nu skall härma sin pappa, måste ju sonen även ha hans
glasögon.
 
Rätt tonart är ett klart måste...
 
Sonen säger ifrån...
 
Så plöstligen sker förvandlingen; dansbandstrummisen/sångaren
byter skepnad. Och där sitter istället "Rock-Rogge" & Rock-Robbe".
 
 
 
 
 

 

TONIX

 

CC på stereo 8

 
 

Husmodern: GOD JUL!

 
 
 

- 1986 -

Roger med TAMA-trummorna...
 
Januari -86.
 

Hotel Knaust, Sundsvall - 1945

 
SUNDSVALLS TIDNING ¤ Lördagen den 10 november 1945.

DVD-utgåva/DANSBANDSKRAMPEN 2013

En DVD signerad Seija Höglund fick jag i min hand ikväll.
 
 Ett kul minne från den spelning vi i Kjell-Bertils gjorde lördagen den 26 oktober.
TACK Seija!
 
 

Öjeby kyrkmarknad sommaren 1988

Kyrkmarknaden i Öjebyn sommaren 1988. Vild-Hasse Bengtsson,
var där i vanlig ordning. En stor profil som även sommaren 2013
var still going strong.
 
I det grönfärgade huset t.v. fanns en pizzarestaurang. Byggnaden
är idag borta.
 
Den gamla marknaden "återuppväcktes" 1971. Sedan dess en årligt
återkommande tradition.
 
Där jag står med filmkameran kommer en välkänd man och pekar...
 
...han fortsätter sitt pekande...
 
...tills han så småningom utbrister: - Jenna stå ju påjken menn,
å film...(här står ju pojken min och filmar).
 
Efter utpekandet går min farsa och köper sig en go´bit, något som
han brukade vara väldigt förtjust i.
 
T.v. en bit av kyrkmuren vid Öjeby kyrka.

Varför jag filmade, det var pga av att en kusin bad mig att föreviga
sin sambos försäljningsstånd av målat porslin. I dag vete katten
om man skulle tordas rikta in sin kamera mot vilt främmande människor.
Sådan är ju nära på förbjudet 2013.
 
 
 
 
 

Trumtillbakablick...

I vårt nybyggda hus i julimånad 1988. Mina trummor har jag ställt
upp i killarnas rum. Mitt ibland  skratt, bus och tårar och mjauande
katter, sitter jag och spelar. Barnen är intresserade, då och då
sätter de sig ner med trumstockarna och slår för kung och fosterland.
 
Här har den äldste sonen, Andreas, satt sig på pappas trumstol.
 
Vid den här tidpunkten, var det endast Andreas som nådde ner på
bastrumspedalen. De två andra, stod s a s på tillväxt.
 
Ante lämnar över till pappa...
 
Som fortsätter att misshandla virveltrumman...
 
Ibland måste man prata med trummorna, det gör man ju med sina
bästa vänner...
 
 
 
 
 

5-år!

Den 22 december 2008 skrev jag mitt första blogginlägg. Endast nån vecka tidigare var jag nästan helt ovetande om vad blogg var för någonting. Men jag tyckte det lät rätt så tilltalande och intressant. Den första bilden som jag lyckades få in på bloggen, var Norah i tomtedräkt. Och det var en bra början, på vad som idag fem år senare kommit att omfatta: 7.797 inlägg och 17.961 bilder.
 
Norah i sin röda tomtedräkt var det första som jag lyckades
få in på min blogg. Ordet blogg visste jag först inte ens vad
det var. Idag så vet jag!
 
 

"Wallboarden väntar..." /1976

Det är en kväll i december 1976. Min pappa skall om en stund bege sig i sin bil till sitt jobb på Wallboarden i Piteå. Han börjar halv tio och kommer hem nångång runt klockan sex på morgonen. Väskan med mat och smörgåsar står på arbetsbänken i köket och väntar. Pappa började redan 1950/51 på Lövholmens såg i stan, och fick efter nåt år anställning på Wallboarden där man framställer masonit. Där jobbade han troget utan knot fram till sin förtidspension 1981. Jag har inget minne i att han var hemma från jobbet, utom den gången våren 1971, då han blev totalt däckad av en inflammation, som höll på att få förödande konsekvenser. Men han repade sig så småningom, och fortsatte idogt sina turer, som bl a omfattade 12-timmarsskift på fabriken.
 
Sommartid så cyklade han, för att under vinterhalvåret använda sin bil, som året 1976 var en röd Datsun av årsmodell 1973. Den här aktuella kvällen så använde jag min nyinköpta filmkamera. Och det är från den filmen som dessa bilder är hämtade. /Roger.
 
Jobbet väntar, om en stund skall min farsa ta sin Datsun för
att åka in i riktning mot Piteå, och sin arbetsplats.
 
Vid diskbänken har min mamma avslutat disken. Till vänster på
arbetsbänken ses min fars blå väska, med nödvändigt innehåll,
för den kommande nattens arbete.
 
Innan han åker kastar han en hastig blick på TV:n i vardagsrummet...
 
...och frågar sig kanske undrande vad som är på gång...
 
...min far såg på TV väldigt sällan. Rapport och Aktuellt var de
två program som han brukade titta på, så även nåt debattprogram...
 
HÄR SKULLE DET KOMMIT YTTERLIGARE EN BILD, MEN DATORN
VILL INTE ALLS SAMARBETA. HAN PÅSTÅR ATT HAN VILL HA
JULLEDIGT.    
 
 
 

"Roger dansar" - 1960

Filmkameran var alltid med när Harry och Anny Lundkvist kom på besök. Harry filmade det mesta runt omkring. Så även en filmsnutt med mig, i vårt kök omkring 1960. Köksskåpen/dörrarna var blåmålade, och det har berättas att min pappas bror Artur var den som var mannen bakom målandet. Under arbetsbänken fanns ett litet utrymme, det var där jag garagerade min trehjuling. Harry har i filmen lagt ut en rubrik "Roger dansar", det är en sanning med modifikation. Jag vill nog hellre benämna detta som ett "skuttande" över köksgolvet. Men jag har hört berättas om att jag var mycket alert både vad gällde att hålla takten, och att även dansa vid behov. Detta med dans är inget som gäller idag. Jag blev aldrig någon bra dansör, p g a att jag för jämnan satt bakom trummorna och såg på när andra dansade omkring. Men ifråga om rytm så har det alltid legat mig väldigt nära. Det blev med andra ord en del av mig. Trummar gör jag än i denna dag, så fort jag hör en bra och svängig låt på radio heller TV:n.
 
Min morfar tyckte det var väldigt roligt när jag brukade dansa. Han skrattade och klappade takten med sina händer. Skulle jag dansa idag, är det nog många som också skulle tycka det vore roligt - fast på ett helt annat sätt. Men sååååååå kul skall vi icke ha.
 
 
Hemma i vårt kök i Hortlax 1960. Under arbetsbänken syns min
kära trehjuling. Med den anordnade jag cykelrace i köket, vilket
medförde stora fula repor på vår kökssoffa.
 
Dansen var mest att likna vid ett skuttande. Men visst brukade jag
förgylla världen med dans, och då helst med inneflugan twist.
 
 
 
 

Roger & Per sommaren -67

Det är sommaren 1967. I min pappas blå bubbla sitter förutom min far, även min mor samt i bilens baksäte två unga killar: Roger och Per. Den sistnämnde är en av mina bästa kompisar hemma i Övremarken. Det går inte en enda dag på flera år, utan av vi båda sammanstrålar, men då även med den tredje kompisen Anders som inte bor så långt från våra respektive föräldrahem. Färden går mot västerbottniska Båtvik, där min moster Anny och hennes man Harry har en sommarstuga ute på en ö. Varje barndomssommar, gör vi ett eller några besök i deras välskötta och ombonade röda stuga. Eftersom båda är döva, måste vi stå vid stranden och vinka med en vit handuk eller liknande, för att uppmärksammas. Jag minns att när vi började planera en visit, skrev min mor först ett brev till deras adress i Skellefteå. Detta för att vara på den säkra sidan att Anny och Harry skulle vara där när vi anlände.
 
Efter en ca 5-10 minuter kom Harry och hämtade upp oss i sin båt, för att sedan åka vidare mot deras lilla ö. Så var det antagligen också den här aktuella dagen sommaren 1967, när mamma, pappa, jag och Per åkte över för att gästa dem under några timmar.
 
Kaffe, saft och goda bullar och kakor på uteterassen.
Fr. v. Anny, min moster, Roger, mamma, Per och min far.
Bakom filmkameran stod Harry som var en flitig filmare. Jag fick
förresten alla hans efterlämnade filmrullar efter hans död.
 
En bild föreställande mina två barndomskompisar, Per t.v. och Anders t.h.
Mats Lundström hade den stora vänligheten att sända mig detta foto.
Tack Mats! Tyvärr så finns inte Per längre mitt ibland oss, han gick bort
den 19 november, 54 år gammal.
 
 

GOD JUL!

Teckning: Roger Lindqvist.
 

Smällgården, Hortlax.

I mitt videofilmarkiv, hittade jag dessa filmbilder som togs i augustimånad 1989. Jag bestämde mig för att utforska den gamla Smällgården lite utförligare. Huset var vid denna tidpunkt obebott och öde. Boningshuset, och byggnaderna runt omkring, gav mig intrycket att vara nära på fallfärdiga. Synd på ett sånt gammalt och intressant hus, minns jag att jag tänkte. Jag hade vid två tillfällen varit in i huset, då endast i köket, en av gångerna var när jag och svågern skulle köpa potatis. Det andra besökte rörde sig även det om potatisköp. Då var det husets ägare John Eriksson, allmänt kallad, "Smäll John" som skötte potatisaffären. Jag minns att systern Judit låg på kökssoffan under ett täcke och sov. De båda syskonen bodde tillsamman hela livet. John Eriksson föddes den 19 februari 1917 och avled den 23 april 1986. Vad Judit beträffar, så föddes hon den 2 juli 1911 och gick ur tiden den 29 september 1986. Nästan på dagen fem månader efter sin brors frånfälle.
 
I en tidningsintervju i Piteå-Tidningen, lördagen den 16 mars 1974, berättade John Eriksson att på spiselhällen i köket stod årtalet 1876 ingjutet. Han hävdade bestämt att detta var det år då huset genomgick en utbyggnad. Däremot husets tillkomst visste han inget om. John Erikssom omtalade även att egendomen från början bestod av 54 hektar, men att det 1974 hade krympt till 45,7 hektar. Nämnas kan också att under finsk-ryska kriget 1809 fanns ryska officerare inkvarterade i huset. Historien förtäljer även att en viss soldat Ross, fanns på egendomen redan 1681. Ett hus med mycket gamla anor, och en intressant historia.
 
Inventarierna såldes så småningom på auktion. Men första "tjinget" hade Piteå museum, som tog hand om de mest intressanta prylarna. Prylar som varit föremål för en utställning, till allmänhetens förtjusning. Jag var själv där och tittade på de utställda föremålen. Jag minns ju John Eriksson väldigt väl, däremot såg jag aldrig till hans syster Judit. Hon var för det mesta hemma och var aldrig ute på byn, troligen p g a hälsoproblem.
 
Bilderna har jag fotat av direkt från TV:n. Inte den bästa kvalité, men man kan ändå urskilja både det ena och det andra, och på så sätt skapa sig en bild av hur det såg ut. Idag är huset återigen en bostad, här har ishockeyspelaren Tomas Holmström bott på somrarna med sin familj i rätt många år. Dessförinnan fanns också en ägare, som gjorde en genomgripnade ombyggnation av huset, dock inte till oigenkännlighet, vilket jag tror hade varit förbjudet. /Roger.
 
Smällgården i augusti 1989.
 
Egendomen bestod en gång av 54 hektar...
 
Men enligt John Eriksson så "krympte" ägorna så småningom
till att omfatta 45,7 hektar.
 
Årtalet för husets tillkomst är lite svävande. Men man vet att år
1681 fanns en soldat vid namn Ross på gården.
 
När jag den där dagen i början av augusti 1989, vandrade omkring
med min kamera, rådde på platsen enligt mitt sätt att se, ett rent
förfall.
 
I min fantasi tänkte jag på att detta skulle vara en plats för ett
museum. Att gå in över husets tröskel var en tidsresa tillbaka
till 1600/1700-talet. Och denna byggnad fanns alltså i min hemby.
 
Sticktak - den gamla tekniken att lägga tak. Ingen plåt på långt
håll.
 
De uthus som fanns på platsen hade också berörts av tidens tand.
De lutade åt alla möjliga håll och kanter.
 
De rådde nån form av en slags bortglömdhet, när jag besökte
platsen. Här behövdes en händig och intresserad person, som
möjligen kunde vara den räddning som huset så väl behövde.
 
Jag anade att om inget görs, så kommer dyrbara kulturella värden,
att försvinna in i total förintelse.
 
Mellan vildvuxna buskar och snår syns Hortlaxkyrkan.
 
Farstubron i profil...
 

En tråkig syn...
 
...ett ynka stenkast utanför byn. Jag sa att det inte fanns ett spår
av plåt. Då säger jag förlåt - för här upptäcker jag att på dessa två
byggnader fanns det plåttak.
 
Bland det modernaste som fanns på byggnaden: en knutlampa.
Allting annat andades förfluten tid. Tiden hade helt enkelt stått
stilla.
 
I det skick som här visas, tyder att det var mycket länge sedan
någon överhuvudtaget brydde sig om någon slags typ av försköning.
 
Ett av husets många "ögon".
 
Huset grät. Dess själ var i upplösning. Men någon hörde dess
bittra tårar. Hjälpen kom!
 
FAKTA--------------------------------------------------------------------------------------
 
Huset och dess egendomar brukades i tre generationer. Det var John
Erikssons farfar som blev den förste.
¤ Erik August Eriksson, f. 12.6 1848  d. 8.3 1929.
¤ Erik Eriksson, f. 20.2 1878  d. 7.4 1959.
¤ John Eriksson, f. 19.2 1917  d. 23.4 1986
¤ Märta Josefina Eriksson, f. 1.9 1883  d. 18.4 1951
(John o Judit Erikssons mor).
 
Samtliga ligger begravda i en familjegrav på kyrkogården i Hortlax.
 
Roger------------------------------------------------------------------------------------------
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

NALEN ¤ Träffpunkten

 
ORKESTER JOURNALEN ¤ December 1962.

Löjtnantshjärtan

 
ORKESTER JOURNALEN ¤ December 1942.

Virveltrumma med rytm!

ORKESTER JOURNALEN ¤ December 1945.

PUTTE WICKMAN

 
 
Har gjort rekordsnabb karriär.
 
Få svenska jazzmusiker ha väl gjort en så rekordsnabb karriär som klarinettisten Putte Wickman. Endast ungefär ett år efter det han helt började ägna sig åt musiken, blev han medlem av den "elitorkester", som tidningen Expressen lät en samling experter nominera. Men så är också Putte en ovanligt begåvad klarinettsolist med bra ton, god fantasi och den rätta känslan för jazz. Det var genom att lyssna på Benny Goodman som Putte fick intresse för klarinetten, vilken han lärt sig spela genom självstudier. Man kan också spåra Goodman-influens i hans spel, men hans stil är ändock personlig.
 
Lille lugne, försynte och prydlige Putte Wickman är från Borlänge, men han föddes i Falun (1924), där han dock inte stannade mer än ett par år. Liksom många andra pojkar fick han, när han var sex år, börja lära sig spela piano och han tog lektioner och tränade flitigt på detta instrument tills han var sexton år. Då kom helt oväntat hans fader och presenterade honom en klarinett och sedan blev det inte mycket intresse över för pianot. Han var dock känd som pianist och blev engagerad som sådan i Torvald Mattssons orkester. Tredje kvällen han spelade med orkestern hade han klarinetten med sig med den påföljd, att Mattsson skaffade sig en annan pianist.
 
Hösten 1942 bildade några ynglingar ur denna orkester en ny orkester under violinisten Andy Erikssons ledning för att vara med i Orkester Journalens orkestertävling och då var naturligtvis Putte med. Putte gick på den tiden i läroverk i Stockholm, men han for varje lördag upp till Borlänge för att repetera med bandet, som blev så bra att det segrade i tävlingen. Då fick Putte riktigt smak för att spela och slutade skolan, när han hade endast två månader kvar till studenten. Han vikarierade en tid i Charles Normans orkester och sommaren 1944 fick han ersätta inkallade Kalle Löhr i Hasse Kahns band på Strand i Båstad..
 
Till hösten samma år försäkrade sig Arthur Österwall om Putte Wickmans medverkan i sin nybildade orkester med engagemang på National. Våren 1945 var Putte mogen för ett års militärtjänst, varför han sedan dess inte haft tillfälle göra sin pipa hörd så ofta. För närvarande är han emellertid engagerad till Miff-Törners band på Avalon, men kan inte vara med annat än lördagar och söndagar.
-----------------------------------------------------------------
ORKESTER JOURNALEN ¤ December 1945. 

P. Ramel

Någonstans finns Povel Ramel inbäddad i bilden. Ni får gissa var?
 
Foto: Roger Lindqvist. 

ROLF ÅHMANS ORKESTER anno 1987

Gubsen i bandet, med förnamnen: HASSE, GUNNAR, ROGER, SUNE och SUNE.
 
Efter fem år i träda - vi slutade officiellt trettondagsaftonen 1982 - så fixade jag en spelning på en av Norrbottens populäraste danslogar. Käcktjärn, i Bölebyn utanför Piteå. Lördagen den 18 juli 1987 stod vi återigen på estraden, Hasse, Roger, Gunnar, Sune A. och Sune K. Sedan uppbrottet var det endast Sune A. och undertecknad, som fortsatt med spelningen. De återstående tre gubbarna, hade nog endast lirat till husbehov, som jag minns. Lite ringrost förekom, men dock inte så mycket. Och det bästa av allt, det kom rejält med folk som ville dansa i sommarnatten.
 
Rolf Åhmans orkester, den 18 juli 1987.
 
 
 

Det spökar - det spökar... /1943

 

Storforsen, Bredsel, Älvsbyn

Storforsen är en stor turistattraktion. Jag mötte t.o.m. justitieminister Sten Wickbom
här en gång i början av 90-talet. Han såg helt betagen ut.
 

Sweden, Lappland

 

Opel Rekord Olympia /1967

 

Tomtehälsningar från Staffan!

Staffan Sundin, Larry Dean, Pop-farfar, Staffan von Ego - kärt barn har många namn.
 
Staffan utflyttad norrlänning sedan ca 50 år tillbaka. En kille som varit med och sett sig om i den musikaliska världen. Bl. a. på legendariska Star Club i Hamburg 1965. Han har sysslat med det mesta: trubadur, popmusiker, sångare, låtskrivare, kompositör, dansbandsmusiker m.m. m.m.
 
GOD JUL STAFFAN!
 
 

KJELL-BERTILS Folkan, Piteå den 18 januari -86

Allan Lundström - tenorsaxofon.
 
Conny Danielsson - sax, gitarr.
 
Kjell Andersson - bas, sång.
 
Roger Lindqvist - trummor, congas.
 
Robert Öberg - gitarr, sång.
 
Håkan Norberg - keyboard, sång.
 
FULLSATT!!!!!!
 

Robban & Conny.
 
Keyboard-händer. Tillhör: Håkan Norberg.
 
Roger spelar på TAMA.
 
Min utsikt i många år: Conny, Robban, Håkan. Jodå, de har
alla en framsida också. Deras "bättre sida".
 
------------------------------------------------------------------------
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Beatles

 

Kalles Julkul /1969

 

Kalles Julkul /1968

 

Flamingokvintetten

 

Dödlig

 
En dag, mitt i livet, upptäckte jag att jag var dödlig.
Det fick mig att tänka om.
 
Roger Lindqvist.

En dag

 
En dag så fanns du.
En annan dag så fanns du inte mer.
 
Roger Lindqvist.
------------------------------------------------------------
Bild: www.sverigesradio.se 

"Honken" & "Bäckis"

Målvaktslejonet Leif "Honken" Holmqvist. Ständigt som nummer 1 i kassen.
 
Gunnar "Bäckis" Bäckström, den ständige 2:an i buren.
 
 
 

Min sportintresserade far...

Min pappa var väldigt begiven av sport i alla dess former. Men det som stod hans hjärta allra närmast var ishockey, fotboll, friidrott och skidor. Men han kunde nästan sluka allt. Däremot var curling, golf och tennis inte hans "cup of the". I barndomen åkte jag ofta med pappa till den närliggande Heden i Storfors. Där hemmalaget SAIK var hans ögonsten. Men i takt med att spänningen stegrades, så antog min far en slags blå nyans kring sina munläppar. Min mamma brukade poängtera detta, och blev en aningen orolig. - Ingen fara, brukade farsan säga, med tydlig adress tilll min mamma.
 
Han levde ibland ut sina känslor till den grad, att man nästan blev skrämd. Han jublade i takt med vinsterna, och deppade en aning vid förlusterna. Likadant begivet var det med min farbror Sven. Han hade själv i ungdomen varit en duktig fotbollsspelare i SAIK, Storfors. Sven var nästa strået värre än min pappa. Han gick in i sin egen lilla värld när han tittade på sport både i TV:n som i det verkliga livet. Jag åkte även med Sven till Luleå i början av 70-talet när IFK Luleå gått upp i allsvenskan. Sven kom och hämtade mig i sin blåa Opel Rekord, och sedan så styrde vi mot Skogsvallen i Luleå.
 
Äldste sonen Andreas, har nära på gått i samma fotspår som sin farfar. De andra två sönerna är även de intresserade, men jag tror att Ante mest liknar sin farfar John i det avseendet. Personligen så är "mina" sporter ishockey framförallt, och i viss mån ibland fotboll. Tennis har jag aldrig tyckt om, inte heller golf.
 
Våren 1977 var det återigen dags för det årliga VM-arramgemanget. Denna gång gick det av stapeln i Wien, Österrike mellan den 21 april-8 maj. Tre Kronor  bjöd på en rejäl sensation i det 44:e världsmästerskapet, genom att slå ärkefienden Sovjetunionen vid de båda mötena. Först 3-1, där Roland Eriksson var den tongivande spelaren, med ett äkta hat-trick, tre mål på den legendariske Vladisav Tretjak i det ryska målet. Vid nästkommande drabbning, gick Tre Kronor åter en gång hem med segern på 5-1. Jag minns att vi satt som i trance, jag och min pappa. Vi trodde inte det var sant. Men vilken otrolig glädje man kände, när den svenska nationalsången spelades efter matchens slut.
 
Slutställningen blev följande:
 
¤ TJECKOSLOVAKIEN - GULD
¤ SVERIGE - SILVER
¤ SOVJETUNIONEN - BRONS
---------------------------------------------------
¤ KANADA
¤ FINLAND
¤ USA
¤ VÄSTTYSKLAND
¤ RUMÄNIEN
 
Min pappa John, ser VM i ishockey våren 1977.
 
Det var en otrolig jublande känsla när Kronorna äntligen tog hem en
seger över de oövervinnerliga sovjeterna.
 
I det svenska målet stred Göran Högosta som Sven Dufva - enligt
Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz.
 
Roland Eriksson var den som med sina tre mål knäckte "de röda".
 
De gula jublade, de röda deppade. Kul med lite omväxling ibland.
 
Pappa John var på ett otrooooooooligt gott humör den här magiska
aftonen.
 
Mamma såg på TV.n med ett "halvt öga" eftersom hon hade sitt
pågående handarbete att tänka på...
 
...som såg ut så här...
 
--------------------------------------------------------------
 
 

Älvsbyn (Byn, Bojn) kärt barn har många namn

 

Norah & Malte

Norah...
 
och Malte...
 
hjälper farmor och farfar med julpysslet.
 
 

HORTLAX: Fredagen den 13/12 2013

Ett par frusna ögonblick i "min" by Hortlax, sparade åt eftervärlden idag den 13 december 2013.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto: Roger Lindqvist.

Mamma, MAJ-GERD

Med en blomma...
 
och en julhälsning...
 
samt några lussebullar, satte vi oss vid bordet.
 
Kära Mor!
 
Inför sista bilden, så ville hon ta på sig sin röda fina jacka. Och när vi skall gå,
säger hon för det mesta: "Ni kommer väl snart igen!"
 
 
 
 
 

Göran Högosta

VM i ishockey 1977. Målvakten Göran Högosta var en hjälte i målet.
Tre Kronor vann de båda mötena med ärkefienden Sovjet, med 5-1
och 3-1.
 
Här läser jag om en av de två sensationella segrarna. Man kunde
knappt tro att det var sant. 
 

ANNY

Anny - min moster, som föddes hörande, men pga vissa orsaker
kom att bli döv. Hennes kommunikation var med sina händer.
Hennes man, Harry var även han gravt hörselskadad, men han var
som jag minns betydligt lättare att förstå. Anny och Harry hade en
sommarstuga i Båtvik, Västerbotten. Där vi brukade hälsa på varje
sommar. Paret bodde i Skellefteå. Harry var väldigt konstnärligt lagd.
Han målade och tecknade, och jag beundrade hans tavlor som bl a
hängde på väggarna i deras lägenhet.

Jimi Hendrix-dokumentär...

Jimi Hendrix-dokumentär hemma hos Danne.

Mor & Far - Palme & Bohman

Vad är orsaken till dessa allvarliga miner, en decemberkväll
året 1976?
 
Svar: en TV-debatt mellan Olof Palme...
 
och Gösta Bohman...
 
 
 
 

Promenadbilder

Regel nr. 1: ta på toppluvan. Regel nr. 2: ta därefter en promenad. Regel nr. 3: njut!
 
Skatanvägen, gamla E4.
 
Skatanvägen i riktning mot hortlaxvägen. Området till höger, kallas Lugnet.
 
 
Så har jag kommit in på Inimarksvägen. På den här platsen brukade vi killar spela
fotboll. Det fanns ett fotbollsmål till höger om fröken sol.
 
En titt tillbaka, efter Inimarksvägen. Det vita huset flyttades för inte så länge sen,
från sin gamla plats vid hortlaxvägen till den plats där det står idag. I det röda huset
som ses till höger, bodde min pappas syster med familj.
 
Nu pekar näsan framåt, mot Svedjan, även kallat "Schwidja", på pitemål.
 

Som ett bevis på att näsan faktiskt pekar framåt, kommer här en bild. Jovisst,
den pekar ju ganska mycket framåt. Inte det minsta sned. Än så länge.
 
 
 
 
 

Kaffetår, påtår, tretår.

Mina närmaste fick många gånger agera statister framför min
kamera. Detta är nog ingen arrangerad bild, så jag tror att min
mor självmant valde att luta sig tillbaka i gungstolen när jag "råkade"
komma förbi med kameran. Bilden kom till i januari 1977.
 

Farfar och Malte

 

När Lindqvist fick en idé!

Så en underbar afton - fick Lindqvist en strålande idé!

Julhälsning från Piteå

Poststämplad den 24 december 1910. Platsen föreställer Uddmansgatan i Piteå.
Huset t.v. med ett torn på taket längst ner i bild, är Piteå stadshotell.

Hanny Schedin

Hanny Schedin f. 14.11 1900 d. 29.12 1976.
 
 

Julen dansades ut på Rådhustorget

I Piteå gick den offentliga utdansningen av julen kring den kommunala granen
på Rådhustorget. Ett 70-tal trotsade blåsten och snöfallet för att ta farväl av julen.
 
I går var det Tjugonda Knut och julen dansades ut i stugor och på torg. I Piteå var det som vanligt utdansning av julen runt den pampiga kommunala granen på Rådhustorget. Jullekarna leddes av kommunens speciella experter på detta område, Erik Lindgren sång- och lekledare med Henry Ström vid dragspelet. Piteå kommun har inte riktigt vädrets makter på sin sida vid de här Tjugonda Knutarrangemangen. Det var visserligen inte kallt men däremot blåsigt och ymnigt snöfall. Besökarnas antal var dock så pass stort att det räckte till en ring runt julgranen. FUB-avdelningen i Piteå hade också ordnat med Tjugonda Knut-festligheter för hela familjen. Programmet bjöd på amatörteater, sång- och musikunderhållning, servering, jullekar med mera.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Januari 1977.

Nytt församlingshem i Hortlax

Någon gång under februari månad sätter man spaden i jorden för den nya församlingsgården i Hortlax, vilken i färdigt skick kommer att se ut som på den här ritningen. Bygget som beräknas ta 10 månader, kostar 2,3 miljoner kronor. I den nya församlingsgården, som byggs på den plats där den gamla stod, kommer förutom församlingslokaler även att inrymmas pastorsexpeditionen. Den senare är nu i kyrkoherdebostället.
-----------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Januari 1977.
 

Hortlax idag 10.12 2013

 
I det röda huset t.v. fanns under min barndom ett postkontor. ICA-butiken, som
i många år gick under namnet Lundmans, grundades 1906 av handlaren Axel Lundman.
I det röda huset som skymtar t.h. fanns Café Svalan. I dag en privatbostad.
 
 

Mammas gata

I dag ett besök på mammas gata.

Min Volvovän

Min Volvovän så dyster och grå,
under det vita ska du visst vara blå.
Vi kämpat tillsammans i många år,
fast du då och då gett mig gråa hår.
Jag smeker din huv varje ny dag.
Och med grillen du ler och verkar så glad.
Jag vill dig här önska en riktigt God Jul!
Hoppas vi tillsammans kan ha lite kul.
Du har kämpat på i många långa mil,
min lilla Volvo, min goda vän och bil.
 
Roger Lindqvist.
 
Min Volvovän.
 


Decemberljus

Foto: Roger Lindqvist.

Hemma hos...

Norah & Malte.
Norah spelar... Malte sover...
 
Men så vaknar lillebror, och vill också försöka att trycka på den där konstiga manicken.
 
I en vrå i köket står det nybyggda pepparkakshuset.
 
Pepparkaksgubben Rufus hälsar välkommen!
 
Taket ifråga är inget plannjatak, det är i stället en specialtillverkning från AB Pepparkakshus
som inget annat gör än tillverkar tak till bruna hus i Hortlax.
 
Att Norahs pappa Ante varit med i gristillverkningsproceduren, råder det inget tvivel om.
Detta p g a att han aldrig försitter ett tillfälle att göra reklam för Luleå Hockey.
"LHF" Luleå Hockey Förening.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bettan...

Det är mycket Bettan nu på bloggen. Bilderna som läggs ut är komna från de smalfilmer som jag gjorde 1976-1987. Sedan tog videokameran över. Bettan, ja, det har gått många år - över 30 år - sedan vi möttes. Och det är nästan så att det där "pirret i magen" återkommer är man bläddrar igenom detta återigen. Det allra första jag upptäckte, var hennes vackra blå ögon. Och jag har för mig att jag nämnde detta en gång för mina föräldrar när jag kom hem. Vi möttes i C-Köket på Furunäset. Låter inte vidare romantiskt, men det blev så i alla fall. Någonstans skall man ju mötas. Ett Centralkök på Furunäset passar alldeles förträffligt. Åtminstone tycker jag det.
 
Det finns ytterligare några ihopklippta smalfilmer som sträcker sig bakåt till december 1976. Det får bli nästa projekt, vad det lider.
 
Elisabeth våren 1979.
 
I vardagsrummet på Trädgårdsgatan.
 
Påsken 1979.
 
Aftonbladet, naturligtvis!
 
Två käcka kycklingar delade lägenhet med oss.
 
Roger, morgontrött efter gårdagskvällens spelning. Fönstret
vetter ut mot Badhusparken, en del av scenen syns till höger.
 
Elisabeth diskar.
 

Den 14 april 1979. Samma kväll spelade vi på Forum, Älvsbyn.
 
Urverket skulle strax bli tolv...

Rökverket väntar...
 
 
 
 
 
 
 
 

Revyskrivande...

Revyskrivandet pågår. Två nummer, varav ett sångnummer, är inlämnade. Ytterligare ett nummer finns än så länge enbart i mitt huvud, men det skall nedpräntas så fort som möjligt. Siw ringde idag, vi pratade lite detaljer och önskemål. Revypremiär i januari på Christinasalen, Piteå.
 
2014-års Pite Revy har fått namnet: "PÅ VÄG!".

Hortlax - våren 1979

Volvo årsmodell 1976, med avgasrening. Allt tycktes så bra, men...
den slukade bensin som en just uppskjuten raket från NASA.
 
Volvo - "jag rullar". Våren -79 rullade den ut från Lundgrens Bilaffär
i Piteå. Nåja, jag körde ut den, rätt skall vara rätt. Det var en trygg bil,
tillsåvida ur ren säkerhetssynpunkt. Men den var rätt så törstig.
 
Ett fönster på glänt, och där tittade mina föräldrar ut.
 
-Ska vi åka, Roger?
 
Den kvinnliga fåfängan gör sig synlig, jojo...
 
Bettan kollar en extra gång.
 
Nu åker vi...!
 
 
 
 
 
 
 
 

Solkatt våren -79

Hemma på tomten våren 1979.
 
"Huskatten" ligger och njuter i vårsolen.
 
Som jag tidigare nämnt, så blev den påkörd och delvis förlamad.
 
Vi har haft många katter, av dessa är det två stycken som blivit
påkörda på hortlaxvägen. En av de katter vi har nu, fyllde tio år
denna sommar 2013. Han har hittills klarat sig rätt bra i trafiken.
Sessan, som avlivades våren 2013, blev under sina nio år påkörd
en gång. Men klarade livhanken. En del är födda med tur - andra inte.
 
 
 
 

Julen 1933

 

Gustaf Adolf & Sibylla /1932

 

God Jul! /1959

 

SLOTTS-SENAP - 1957

 

JULBAKET -1956

 

POMMAC - 1935

 

EKSTRÖMS - 1930

 

JUL 1937

 

Sven-Olof "SOS" Sandberg.


Sven-Olof Sandberg föddes den 28 december 1905, och dog den 20 augusti 1974.
Han blev således 68 år gammal.
 

Vägmärken /1943

 

Scania-Vabis

 

Ett möte i det gröna /1978

Svensbyån, mellan Blåsmark och Svensbyn, har många gånger
varit en form av mötesplats för delar av mammas släkt. Så även
denna dag, sommaren 1978.
 
Lyckligtvis fanns denna bro över forsen.
 
Morfar kommer gående...
 
Min syster kommer efter en vanlig spång...
 
Det verkar som om morfar gör sig redo för sång, och det brukade
han faktiskt också göra. Han sjöng rätt så mycket när jag var barn.
En av låtarna var "Lilla vackra Anna", en annan var "Helgdagskväll i
timmerkojan".
 
Och så satt han där; min fina morfar Sanfrid, och filosoferade.
Kanhända att han även tog sig en snus, en stjärnsnus.
 
Matsäcken var naturligtvis med.
 
På en filt satt Elisabeth med en smörgås i handen. Den där filten,
brukade min far ha i sin allra första bil, en blå bubbla 58:a.
 
Delar av sällskapet är församlade.
 
I förgrunden; mor och syster. I bakgrunden sitter pappa och morfar
i samspråk med varandra.
 
Ett behjärtansvärt försök att blåsa ut Bettans cigarett.
 
Som visade sig vara stört omöjligt. Hon rökte, jag inte. Till sist så
tog hon sitt förnuft till fånga. Fast det dröjde...
 

Gerd och Elisabeth.
 
Dagen avslutades i vår grillhörna därhemma.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

HORTLAX 2:a advent 2013

Åker du nån kilometer söderut kommer du till min mammas födelseby Blåsmark. Ett namn
som komikern Lasse Eriksson sjöng om i en av sina låtar. Min morfar var också född där,
så även min morbror och mina mostrar. Från samma by härstammar min farmor och
hennes släkt. Kort sagt; jag har mina rötter där bl. a.
 
Åker du däremot i nordlig riktning, kommer du så småningom fram till Piteå. Men innan
du hunnit så långt, ca 3 kilometer, så passerar du ett ställe som i folkmun allmänt kallas
Övremarken. Fast det korrekta namnet är Övermarken. Där föddes jag 1957. Det röda
huset längst bort på vänster sida, är Malmgården. Byns församlingshem. Där fanns på
samma plats det gamla församlingshemmet, fram till omkring mitten av 70-talet. Det var
där jag gick i söndagsskola, samt var med i PG-gruppen. I det röda huset i bildens främre
del fanns byns frisör, Olle Johansson. I den gula tegelbyggnaden i dess nedre del, fanns
Bröderna Lundgrens åkeri med tillhörande bansinstation och verkstad. Det fanns även en
kiosk, som idag tyvärr är borta. Det var där jag varje torsdag inhandlade min Kalle Anka.
 
 

Kungsgatan, Boden 1977

Boden, regementsstaden. Kungsgatan som ses på bilden nötte jag åtskilliga gånger,
när jag låg i lumpen under mina 227 dagar. Detta mellan den 7 augusti 1978 - 23 mars 1979.
Men det var en stad som också präglades av musik. Här fanns exempelvis Rune Lindstedts
orkester, som 1965 framröstades som Sveriges bästa dansorkester. I Boden föddes Gunnar
"Helmer Bryd" Svensson. Känd musikant genom sitt nära samarbete med HasseåTage. Här
finns även  fenomenale musikens alltiallo, Stefan Gunnarsson. I Boden föddes också
trummisen Janne Holmberg, som sedermera skulle bli medlem i Polarna med Jörgen Edman.
 
 

Julen 1952

 

LARRYS

 

Sommar´n -78

Det var värme och sol, det var sommar´n -78. Den något hårigt
vildvuxne mannen i stora glasögon, var jag. Tjejen till vänster
var och är fortfarande Elisabeth. Men beträffande det utseende-
mässiga, så har det skett saker, med oss båda.
 
 

Einar Svensson (1925-1972)

Einar Svensson i samarbete med Ray Cedrik.
 
Einar i samarbete med Ingemar Fälth.
 
Einar Svensson - 1971.
 
 

Anette - Lidköping

 
Två EP-utgåvor från skivbolaget Anette, som gått mig totalt spårlöst förbi.
Även låttitlarna är mig främmande. Ja, jag känner igen dem, men inte att
Cool Candys hade gjort dem på platta. /Roger.
 
 
 
 
 

COOL CANDYS: "TWIST PARTY" /1965

 

Julen 1978

Julen 1978 var väl en jul som alla andra, dvs mitt ibland den "tjockaste" av släkt. Julafton firade vi hos Elly och Sune. Alla var med - nåja inte alla - men nästan. Morfar hade sin givna plats i sitt hörn i gungstolen, lite begrundande, leende som morfar alltid var. Han hade det här året varit änkeman i 14 år.
 
Som brukligt så stod julgranen placerad i vårt rätt så stora kök.
Där hade den alltid stått, alla jular, så länge jag kunde minnas. Under
granen låg paketen i sina olika färger som berättade att nu var det Jul.
 
Mathias vid julgranen i köket. I den röda säcken ligger klapparna
redo för avfärd mot stan.
 
Tomten har kommit, och bakom skägget och den röda luvan,
gömmer sig kusinen Robert.
 
Ett paket till Roger Lindqvist. Ett bevis på att killen hade varit en
snäll pojke under heeeeeela 1978.
 
Se så underbart glad jag blev. Men jag minns tyvärr inte vad som
gömde sig i paketet.
 
Mera goa klappar i min hand. Till höger mina föräldrar.
 
I samspråk med min mamma och pappa.

Min far fick också paket.
 
Henning.
 
Ibland blev det tokigt. Någon eller några hade exempelvis fått s k
"skoj"-julklappar.
 
Morfar i sin fåtölj.
 
Här håller jag tal till min syster, när jag överlämnar min julklapp till
henne.
 
Tre svågrar: John, Sune och Lennart.
 
John bjuder svärfar Sanfrid på choklad...
 
Något som slutar i skratt.
 
Våren 1978 gjorde vi en EP-platta i Skellefteå. Vinylen, upptäckte
jag, på Sune och Ellys skivtallrik.
 
1978 försvarade jag Kung och fosterland, först på S3 sedan på I19 i Boden. Samtidigt spelade jag nästan varje helg, vilket innebar problem ibland. Men det fanns gott om Stockholmare som ville tjäna sig en extra slant. En hundring var en hel förmögenhet, så de nappade direkt, på denna muta.
 
Under december 1978 såg spelplanen ut på följande sätt:
 
¤ PITE HAVSBAD den 8.12
¤ LOGEN LÅNGTRÄSK den 9.12
¤ FORUM, LULEÅ den 15.12
¤ NORRMALMIA, PITEÅ den 16.12
¤ SKELLFTEÅ FOLKETS PARK den 22.12
¤ PITE HAVSBAD den 27.12
¤ FORUM, LULEÅ den 30.12
¤ FORUM, ÄLVSBYN den 31.12
 
Januari 1979 såg ut på detta sätt:
 
¤ PERUDDEN, SVENSBYN den 5.1
¤ NORSJÖ den 6.1
¤ LULEÅ FOLKETS HUS den 13.1
¤ BOLIDEN FOLKETS HUS den 20.1
¤ FORUM, LULEÅ den 27.1
 
------------------------------------------------------------------
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Katt av årsmodell -78

En katt som jag fick av min moster Malin i Blåsmark. Året var 1978.
 
Den var rätt så långhårig, faktiskt den första långhåriga katt jag
hittills hade haft.
 
Den bodde hemma i mitt föräldrahem, och varje gång jag och Bettan
kom på besök, så brukade hon försöka borsta pälsen och ta bort
de tovor som hade bildats.
 
En tidig vårmorgon 1979, ringer min mamma hem i våran lägnenhet.
Hon berättar att katten inte kunde gå med sina bakben. Den hade
troligen blivit påkörd av en bil, och blivit delvis förlamad i bakbenen.
Pga detta så var vi tvungna att förkorta hans lidande.
 
 
 
 
 

Albert Nordlander & den blå Ford Zephyren

För Albert Nordlander blev dagen rätt dyr,
när han gav sig iväg i sin blå Ford Zephyr.
Den hostade rök, den var inte så frisk,
och bakom ett krön, tog Albert en risk.
Han blandade kaffe och konjak därtill,
och här fick det inte bli något onödigt spill.
Han öppnade locket och ropade: TITT UT!
Och så på en sekund så fick bilhostan sitt slut.
 
Plus 57 verser till, men det skall jag bespara eder.
Roger Lindqvist, versförfattare.
 
 ALBERT NORDLANDER, innan avfärden med sin blå Ford Zephyr.
 
Teckning: Roger Lindqvist.

Stormen Sven

Sven har dragit fram, virvlat upp både sten och makadam.
Den där Svenne, sitter aldrig still, han gör inte som man vill.
Men som jag nu har hört, så är loppet snart kört,
nu åker han iväg som en ynklig lus, ända bort till Obamas Vita Hus.
Och vad som händer där, vill vi inte alls veta här.
 
Roger Lindqvist.   

Bettan lägger pussel

Under våra gemensamma julhögtider, brukade skrattet stå högt i
tak. Detta berodde många gånger på de Fiaspel-turneringar som vi
hade. En annan sak som Elisabeth tyckte om, var att lägga pussel.
Så här sitter hon, julhelgen 1980 hemma i lägenheten. Vårt främmande
hade åkt hem, det var bara jag och Bettan.
 
Ett ljus med sin fladdrande låga, en tjej som jag tycker mycket om
sitter vid bordet. Vad kan man då mer begära?
 
Såja, hon ler, vilket betyder att hon hittat rätt pusselbit.
 
Bettan, pusselläggerskan.
 
 
 

Kukkolaforsen 1981

Solbritt och Bettan provar minigolfbanan i Kukkolaforsen, sommaren
1981.
 
Även Roger från Hortlax provade lyckan.
 
Systrarna Solbritt och Elisabeth, på väg...
 
...på vägen möter de Kjell med hunden Topi...
 
Där siken har sin gång...
 
Intresserade åskådare; Bettan, Solbritt, Kjell, och Topi.
 
Topi skymtar t.v. medan siken sprattlar i sin låda. Efteråt gick vi
till stugan och smaskade i oss siken.
 
På resan till Haparanda och Kukkolaforsen åkte denna söta lilla
fröken med: Sessan.
 
Sessan levde ett fint kattliv hos oss. Tyvärr blev Bettan så allergisk,
så då flyttade Sessan upp till Muskus och Solbritt och Kjell. Hon
återvände så småningom men vi var tvungna att avliva henne i sept-
ember 1986. Hon ligger begravd på våran tomt, under sitt favoritträd.
 
Elisabeth och Sessan, i bakgrunden Bettans brorsa Göran.
 
 
 
 
 
 
 

Betlehemsstjärnan julen 1903

 

Kalle Anka

Den 1 januari 1957.

PAX /1955

 

KUNGSÖRNEN /1956

 

Cirkelkaffe /1956

 

Stora stygga Vargen & son /1950

 

Långben

Den 23 mars 1956.

PER-ALBIN, folkhemmets skapare

PER-ALBIN HANSSON (1885-1946).

NELSON MANDELA R.I.P.

Nelson Mandela (1918-2013).
 
En stor statsman med ett stort och innehållsrikt hjärta, har lämnat oss.
 
 
 

Poppe, Nils Einar (1908-2000)

Nils Poppe, en av de stora!
 
Det var nära att vi inte hade fått ta del av Nils Poppes komiska kullerbyttor på vita duken, TV och teaterscenen. En s k änglamakerska i Malmö förberedde den lille pågen Nils Einar Jönsson för sin kommande resa upp till de himmelska sfärerna. Men ödet ville annorlunda. Vid två årsålder adopterades han av ett par med efternamnet Jönsson. Lille Nils Einar var en pojke som hade en dröm; att spela teater, att framträda med sång och dans i syfte att roa andra människor. Det skulle bli mycket av den varan. Så pass mycket att jag inte kan ta in allt på detta inlägg. Men alla vi som har en kännedom om Poppe, vet att han var artist och konstnär längst ut i fingerspetsarna. Och som han gladde oss. Tack för det herr Poppe. Du är och förblir helt outstanding.
 
Roger.    

Historien om COOL CANDYS...

Det här är berättelsen om ett dansband som kom till, långt innan ordet "dansband" ens hade uppfunnits. Danskapell - dansorkester, var väl det ord som figurerade den tiden.
 
Nu skall jag inte berätta den historien här och nu - den finns redan nedskriven till viss mån, på min blogg. Men tankarna om att eventuellt göra en TV-dokumentär, har funnits i mina tankar under lång tid. I dag fick jag belägg för att det inte är bara undertecknad, som tänker i de banorna. Michael Ellgren, föddes in i en familj med mycket sång, teater och framförallt musik. Michaels mor och far, Einar och Lillan Svensson, satte sina respektive avtryck, både på revy- och dansbandsestraderna.
 
Michaels pappa, grundade Cool Candys i december 1950, som i sin tidiga linda, spelade swing och den tidens populära schlagermelodier. Det var först i början av 60-talet som det slog till på fullaste allvar. Michael har vandrat vidare i sin pappas fotspår. Både vad gäller val av instrument, trummor naturligtvis, men han har även gott rykte som låtskrivare och kompositör, med eget bolag Lido Music. Han berättar att han under 20 år jobbade i London, framförallt med inriktning på TV- och filmmusik. I dag heter adressen Lidköping, den stad som Michael en gång föddes i.
 
Tankarna om en TV-dokumentär, föddes hos en god vän, P-O Nylén, som i ca tio års tid jobbade hos Stikkan Andersson på Polar. Varför inte göra en typ K-Special, frågade sig hans vän en dag. Vilket fick Michael att börja fundera. Frågan skickades vidare till mig, i den telefonlur som vi pratade i under en timmes tid. "Visst", sa jag, "Självklart, absolut". Hur ser kulturklimatet ut i Lidköping, var en av mina frågor. Man kanske skulle förankra detta inom kommunen, var mitt förslag, dom kommer ju i såfall att få sin del av PR-kakan.
 
Det är onekligen en delikat sorts fråga. Vore jag TV-filmare, skulle jag knacka på någons dörr redan i morgon. Men det brådskar. Av originalmedlemmarna finns idag ingen kvar. Den äldste är förre basisten Göte Johansson, sedan följer i tur och ordning Arne Nathasohn, gitarrist i bandet under många år. Saxofonisten Håkan Ljungkvist kom med 1968/69, Sven-Eric Gissbol började 1968 fram till 1977, samt trummisen Arne Hallin som efterträdde Einar Svensson, kom in i gänget 1972. Keyboardisten Tillbjörn Persson spelade i gruppen omkring 1973 fram till 75-76. Av de "goa" gubbarna är dessa idag avlidna: Einar Svensson, Karl-Arne Andersson, Carl-Ivar Ivarsson, Gunnar Wahlgren.
 
"Tänk dig en öppningscen med låten Abra Kadabra, det är lite psykadeliskt över det hela, säger Michael och fortätter: "Det finns några gamla smalfilmer av pappa och bandet. Bl. a. en gång när dom skulle iväg på en spelning. Kontrabasen lades på biltaket, när dom skulle åka". "Det är kult, säger jag, Cool Candys är kult".
Att Einar Svensson var en av våra första dansbandspionjärer, kan vi bestämt slå fast.
"Pappa kände alla, säger Michael; Sten & Stanley, Stikkan Andersson, Sven-Ingvars, ja, alla".
Men som sagt det brådskar!
Tack Michael för ett trevligt samtal.
 
Roger Lindqvist.
 
T.v. Michael Ellgren, trumslagare, låtskrivare, producent, kompositör med det egna
bolaget Lido Music.
------------------------------------------------
Foto: Sveriges Radio.
 

CHRISTERS

 
 

Hafvsbandet

 
 

SAAB 96 - 1974

 

Volvo 1800 E

 

Marinopeden /1957

 

Twist /1962

 

Tält /1966

 

LÖFBERGS LILA

 

Badbrudar -81

Elisabeth sommaren 1981.
 
På besök i Benbryteforsen med blivande kommunalrådet Öhlund
samt hennes man.
 
 
 
 
 
 
 

På en Puch Cross 1967:a

 
Här kommer farsgubben på sonens Puch Cross...
 
...slalomåkning mellan min bil och morfars cykel...
 
...i full karriär, och jag tror minsann jag ser ett nöjt leende i hans
ansikte...
 
...de gamla takterna sitter i...
 
... nu är målet nära...
 
...härligt...
 
 
 
 
 
 
 

Surströmming - 1977

 
 
 
 

1977

Fr v mor, Ivan, Elsa, Birgitta, Ingemar och far. Birgitta och Ingemar
var på besök i Birgittas hembygd Hortlax. Birgitta var och är en
gammal barndomsvän, som så småningom flyttade till Horndal.
Mamma och Birgitta - eller Birgit som hon också kallas - har fort-
farande kontakt.
 
Morsan, med svågern Ivan i bakgrunden.   
 
 
 
 

Semesterplanering /1977

Sommaren 1977, reste mina föräldrar i sällskap med min faster och hennes man till goda vänner i Dalarna. Men först så var det en s k "planeringsafton" ute på vår altan. Min pappa John och hans svåger Ivan, kollade på kartan vilken väg som skulle vara bäst att åka. Faster Elsa blev förskräckt när jag plötsligt stod med min filmkamera och filmade. Hon som hade papiljotter i håret. Trots papiljotterna så fastnade hon på filmremsan. Och tur var väl det!
 
Oj, så hemskt! Filmar du mig med papiljotter i håret...
 
...jag ser ju så förskräcklig ut...
 
Så vänder hon sig om, vid bordet sitter även min pappa och Elsas
make Ivan och kollar på en karta...
 
...min mamma följer också med intresserat...
 
...när Ivan pekar ut eventuella färdvägar...
 
...på Ivans näsa sitter min mors läsglasögon...
 
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist. /-77
 
 
 
 
 

Pite Revyn

Texter till Pite Revyn! Tja, måste skruva på inspirationsknappen, sen så får vi väl se vad som kommer ut. Några förslag från Siw, varav ett nummer som kanske redan slagit rot i mitt huvud. Eventuellt två nummer till, lita vagt än så länge, men det finns substans. Sångnummer? Vi får se hur de små grå cellerna vill och kan. Under tiden föds en liten prestationsångest, fast bara liten.
 
Revygänget.
 
Lindqvist grubblar!
 

TV-tablå november 1965

 

Vespa 400

REKORD-MAGASINET ¤ Den 18 september 1958.

Niklasons

1965, den 4 september premiärvisades TV-serien Niklasons. Regin stod Hasse Ekman för. I rollistan märktes följande kända som okända aktörer:
 
¤ SICKAN CARLSSON - Elisabeth Niklason
¤ KARL-ARNE HOLMSTEN - Bengt Niklason
¤ ULLA NEUMANN - Monica Niklason
¤ CHRISTIAN PETERS - Lasse Niklason
¤ LISSI ALANDH - Maj Njutgärde
¤ FREDRIK OHLSSON - Harry Njutgärde
¤ PETER THELIN - Tommy Njutgärde
m. fl.
 
 
NSD ¤ Måndagen 15 november 1965.   

ESTELLA

 
NSD ¤ Måndagen den 15 november 1965.   

Tellemar, handarbete och en kaffekopp

 
En stunds avkoppling med sitt handarbete på altanen. Gärna med
Hasse Tellemar och en kopp kaffe som sällskap. Min mamma
brukade njuta för fullt i denna sin egen lilla vrå av världen. Bilden
togs sommaren 1977.

Mammas köttbullar

Mammas köttbullar, julen 1977.    

Jag och farsan /1979

En promenad på skoterspåret vintern 1979, jag och min far. Han trivdes väldigt bra av att vistas ute i naturen. Han tog  därför varje chans att röra på sig, gärna runt omkring där vi bodde.
 
Hortlax kyrka i bakgrunden, samt Centralskolan i förgrunden, på
denna suddiga bild hämtad ur mina smalfilmer.
 
Promenad på skoterspåren, min far och jag.
 
I fars fotspår.
 
John Elof... f. 1923 d. 2005.
 
"Men vist vare härligt ida´! Men nö gå vä hejm å dreck oss nalta
kaff"
 
 
 
 

Hösten 1987

Två nya tillskott skedde under året 1987. Det allra bästa kom den 20 januari i form av en liten gosse på 51 centimeter. Han fick namnet Daniel. I februari kom det nästbästa: ett nytt Älvsbyhus.
 
Daniel i sitt vagn.
 
Daniel med sin mamma.
 
Daniel med sin pappa.
 
Daniels brorsor: Robert och Andreas.
 
Robert vilar på sin spade efter hårt jobb.
 
Nää, Ante, nu måste vi jobba vidare, säger Robert och går sin väg,
med spaden i sin högra näve.
 
 
 
 
 
 

Bilmodeller sommaren 1977

Upplagt för surströmmingsfest sommaren 1977. Bilarna tillhör alla
de släktingar som kom.
 
Sven, Ivan, John R. Gunnar var några fordonens ägare. Längst t.h.
ses min senapsgula Datsun samt min fars röda av samma modell.
 
Jag hade t.o.m. takräcke på min bil.
 
 

Jul- och nyårsfirande

De senaste dryga trettio åren, har jultraditionerna varit följande: julfirande hemma hos oss, samt det nästkommande året hemma hos min mor och far. Vi har också firat högtiderna tillsammans med Elisabeths släkt. I dag ser firandet ut på ett litet annorlunda  sätt. Förra året firade min mor julafton, tillsammans med oss hemma hos Robert med familj. I dag när jag rotar runt i smalfilmsarkivet, så upptäcker jag att julen är flitigt dokumenterad. Till min stora glädje. Nyårsaftonen 1979 hade vi mina föräldrar på middag, en rätt lugn och stillsam afton med andra ord. Samma jul var vi hemma hos Elisabeths föräldrar, en jul som så här i efterhand har en lite sorgsam slöja hängande över sig. Det blev Ruths sista jul med familjen. Hon gick bort i mars 1980. Pappa som gick bort 2005, kom att fira julen hos oss de två sista julhelgerna i livet. Pappas brorsa Sven var med julen 2003. Och av det minns jag en liten fadäs som hände. Våra två katter busade runt, när en av dem plötsligen fick för sig att göra ett besök i granens topp för att säga GOD JUL! till spiran i toppen. Det slutade med "katta-strof". Julgranen föll ned i en bedövande KRASCH, vilket fick min pappa att skratta hejdlöst. Detta för att hela situationen såg så lustigt ut. Visserligen gick några julgranskulor åt skogen, men det var inte hela världen.
 
Usch vilka hemska tapeter, var den första tanken som slog mig,
när jag såg den här bilden. Min mor och far intager nyårsmiddag
tillsammans med oss.
 
Bettan äter av den goda jul- och nyårsmaten på "Gröna Anna"-
porslinet.
 
Nyårsljus. I bakgrunden Carl Larsson.

John och Maj-Gerd Lindqvist.

Kaffe och nybakat bröd. I soffan, min far och Bettan.
 
Till kaffet även en titt på TV-utbudet denna nyårsafton 1979.
 
Elisabeth.
 
-----------------------------------------------------------------------
Jul- och nyårsredaktör: Roger Lindqvist.
 
 
 
 
 
 
 

Betlehems stjärna

 
Foto: Roger Lindqvist.  

"Varde ljus!"

 
Foto: Roger Lindqvist. 

Felix & Elisabeth /1980

Det förflutna går aldrig att få igen, men man kan vårda det under ödmjuka former. Visst skall man leva i nuet, men struntar man i det som varit, går man miste om sin historia. Häromdagen var det en person som ifrågasatte detta med tillbakablickar, och jag sa att det är upp till den personen själv att avgöra, vad man vill och icke vill. Det hela är ganska enkelt. Det går betydligt bättre att skriva om det man upplevt bakåt i tiden, än att skriva om det som kommer att hända i en framtid. Om framtiden vet vi inte ett dugg. Och jag är den förste att välkomna den person som skriver en tidningsartikel eller bok, och på punkt och pricka omtalar det som kommer att ske, om låt oss säga 25-30 år. Det skulle säkert bli en intressant historia, men vi lär nog aldrig få den berättad.
 
Det finns många personer som vandrat här på vår jord. Det finns lika många som gått bort, med en spännande livshistoria ner i graven. Jag är rätt säker på att min svärfar hade mycket att berätta, men är idag tyvärr förhindrad p g a att han gick bort 1982. Han var en viktig person tillsåvida, att han var en i familjen. Han skulle så småningom även bli både morfar och farfar till sju barnbarn. Vid hans för tidiga död vid 60-årsålder, fanns tre barnbarn, Joel, Daniel S. och Andreas. Men de var alltför små för att ha några minnesbilder av honom. Därför är det viktigt i sammanhanget, att berätta och visa bilder både av honom och Ruth hans hustru. Ja, det känns som en nödvändig skyldighet, främst för våra barn men även för oss själva.
 
En far och hans dotter: Felix och Elisabeth.
 
Felix och Elisabeth på besök i Muskus sommaren 1980.
 
Felix på bron till Solbritt och Kjells sommarstuga.
 
Elisabeth inspekterar Saaben.
 
 
 
 
 

Grillhörnan - 1979

Elisabeth och Mathias, vid Gerd och Hennings husvagn.

Mamma Maj-Gerd begrundar tillvaron.
 
Bettan.
 
Kotletterna färdiga! Henning, Mathias, Elisabeth och Gerd.
 
 
 
 
 
 
 

En filbryta i det gröna /1977

En filbryta i den gröna sommaren 1977.
 
Mor och far äter filbryta och stekt strömming. Nåja, min pappa
föredrar mjölk till brytan, istället för långfil.
 
Mamma älskade fisk i alla dess former, medan pappa för det mesta
ratade det mesta i fiskväg. Salt- och surströmming däremot fann
nåd inför hans ögon.
 
En liten mjölkdroppe på hakan...
 
Jag minns att det var väldigt varmt den här dagen. Mitt på bordet,
morsans älskade firrar.
 
Även grannarna Ivan och Iréne satt också ute och åt.
 
Nö jär i mätt, sa pappa och ställde sig upp.
 

Men mamma fortsatte att mumsa i sig sina stekta strömmingar.
 
Mätt i magen och på med brillorna, och så var ordningen återställd.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sista sommaren...

Sommaren 1979 skulle bli svärmor Ruths sista i livet. En av de bättre sommarhärliga varma dagarna, åkte vi ut till Storforsen, Bettan, Roger, Felix och Ruth. Med oss hade vi en liten matsäck, och naturligtvis hade Felix med sig sitt fiskespö. Det blev några timmar av full njutning vid en brasa som svärfar gjort iordning. På hemvägen åkte vi till Manjärv och hälsade på hos Roger, Ulla-Mai och deras nyfödde Joel. En fin stund att minnas, när man idag sitter med facit i hand. Tre år därpå var även svärfar Felix borta.
 
Elisabeth virkar medan Felix tittar på filmfotografen. T.h. på stenen
ligger Felix´fiskespö och väntar.
 
Svärfar.
 
"Hördu Ruth - vänd dig om" säger Felix...
 
"Nämen oj..." säger Ruth.
 
Så vänder hon sig bort med ett leende på läpparna.
 
Felix försöker förmå henne att inte vända sig bort...
 
Men tyvärr hörsammar hon inte uppmaningen.
 
Så promenerar Felix iväg till sitt fiskevatten.
 
Elisabeth och mamma Ruth vandrar åt sitt håll.
 
Storforsen lika vacker och mäktig då, som nu.
 
Felix vid eldstaden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sommaren 1980

Jag fortsätter min djupdykning ner i de gamla smalfilmerna. Kanske inte så underhållande för utomstående, men desto mer för mig. Sommaren 1980 hade vi parkerat vårat Kabe hemma hos min mor och far. Att bo i lägenhet sommartid, var inte något som jag uppskattade så värst mycket. Därför "flydde" vi i vårt husvagn, då exempelvis till Övremarken i Hortlax.
 
Roger och Elisabeth vid husvagnet en skön afton sommaren 1980.
 
En kopp kaffe en varm kväll i Hortlax.
 
Plötsligt dyker min far upp med sin gula vattenkanna. Han ger de
nysatta rönnbärsbuskarna lite "blött".
 
Bettan.
 

Pappa och mamma Lindqvist.
 
Mamma berättar, pappa lyssnar.
 
Rogge med de röda snorbromsarna.
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0