Roger Lindqvist

Min pappa var väldigt begiven av sport i alla dess former. Men det som stod hans hjärta allra närmast var ishockey, fotboll, friidrott och skidor. Men han kunde nästan sluka allt. Däremot var curling, golf och tennis inte hans "cup of the". I barndomen åkte jag ofta med pappa till den närliggande Heden i Storfors. Där hemmalaget SAIK var hans ögonsten. Men i takt med att spänningen stegrades, så antog min far en slags blå nyans kring sina munläppar. Min mamma brukade poängtera detta, och blev en aningen orolig. - Ingen fara, brukade farsan säga, med tydlig adress tilll min mamma.

 

Han levde ibland ut sina känslor till den grad, att man nästan blev skrämd. Han jublade i takt med vinsterna, och deppade en aning vid förlusterna. Likadant begivet var det med min farbror Sven. Han hade själv i ungdomen varit en duktig fotbollsspelare i SAIK, Storfors. Sven var nästa strået värre än min pappa. Han gick in i sin egen lilla värld när han tittade på sport både i TV:n som i det verkliga livet. Jag åkte även med Sven till Luleå i början av 70-talet när IFK Luleå gått upp i allsvenskan. Sven kom och hämtade mig i sin blåa Opel Rekord, och sedan så styrde vi mot Skogsvallen i Luleå.

 

Äldste sonen Andreas, har nära på gått i samma fotspår som sin farfar. De andra två sönerna är även de intresserade, men jag tror att Ante mest liknar sin farfar John i det avseendet. Personligen så är "mina" sporter ishockey framförallt, och i viss mån ibland fotboll. Tennis har jag aldrig tyckt om, inte heller golf.

 

Våren 1977 var det återigen dags för det årliga VM-arramgemanget. Denna gång gick det av stapeln i Wien, Österrike mellan den 21 april-8 maj. Tre Kronor  bjöd på en rejäl sensation i det 44:e världsmästerskapet, genom att slå ärkefienden Sovjetunionen vid de båda mötena. Först 3-1, där Roland Eriksson var den tongivande spelaren, med ett äkta hat-trick, tre mål på den legendariske Vladisav Tretjak i det ryska målet. Vid nästkommande drabbning, gick Tre Kronor åter en gång hem med segern på 5-1. Jag minns att vi satt som i trance, jag och min pappa. Vi trodde inte det var sant. Men vilken otrolig glädje man kände, när den svenska nationalsången spelades efter matchens slut.

 

Slutställningen blev följande: