Roger Lindqvist

Vissa saker minns man med korrekt bestämdhet sedan barnsben. Det kan gälla saker som hänt, men det kan även gälla en viss speciell sak, som liksom etsats fast i ens huvud. En sådan sak, är den sekretär som stod hemma hos min farmor Hanna och farfar Amandus i deras vardagsrum. Den stod till höger i rummet, precis då man kommit in över tröskeln. I en vrå stod deras TV som sonen Åke köpte i början av 60-talet. Jag kan även minnas farmors fina gardiner, som hängde i det fönster som vette ut mot infarten. Vad som först föll i ens blickfång när man gick in i rummet, var en röd fåtölj. Det var farfars, där han brukade sitta, och småmysa framför televisionsappraten. Sekretären, som jag faktiskt tror sonen Åke var ägare till, stod i hans lägenhet på Degeränget under de 30 år som följde, efter flytten från Hortlax 1970. När han flyttade till ett äldreboende så följde den med. Efter Åkes död så var det ingen som var intresserad, inte jag heller. Men istället för att låta den försvinna på nåt loppis någonstans, så tog jag hem den, trots att hustrun inte alls ville ha den. Men så en dag, så "öppnades" en plats i vårt vardagsrum, och då tog jag in den. När vi flyttade 2012, så kunde vi inte alls ta den med. Men tur var då att den fann nåd inför Jannices ögon, hon är liksom jag intresserad av gamla saker. Gamla saker som är i full funktion alltså. Nu står den där, hos Robert, Jannice och Max, mina farföräldrars sekretär. Den fick förlängt liv, kan man säga.

 

En annan sekretär, mina morföräldras, var jag tvungen att genast undsätta en dag för många år sedan. Min syster hade den inhyst i grannens förråd. En dag behövde grannen mera plats, och sekretären var på vippen att gå helt förlorad. Den skulle kastas bort. Jag fick ett telefonsamtal om att komma och hämta den. Vilket jag gjorde. Den stod hos oss i flera år, men så en dag fanns det inte längre plats och användning för den. Likadant var fallet med den symaskin som Elisabeths mormor en  gång hade i sin ägo. Hon var sömmerska, och maskinen kom till oss nångång omkring 1986. Alla spolar och tillbehör fanns kvar. Det var en riktig pärla. Det var många som ville köpa den, men jag vägrade, medan Bettan faktiskt inte hade nåt emot det. Jag fick min vilja fram i några år, sedan så föll jag för trycket. Den såldes.