Roger Lindqvist

Man behöver inte gå så värst långt i omgivningen, för att hitta saker som bara ligger och väntar på att få upptäckas. Men det beror ju alldeles på hur pass granskande ögon man har. Pippi Långstrump var en sakletare. Detsamma gäller också mig. Jag tycker om att "gå-på-tur" på olika ställen och spännande platser. Jag gillar helt enkelt att upptäcka. Idag har jag också "upptäckt". Inga revolutionerande saker, utan mest vardagliga ting. Men det är inte heller fy skam.


Bakom vårt vindsfönster i vår gamla stuga, hade jag mitt pojkrum.
Det var däruppe jag satt bakom trummorna och drömde drömmar om
framtiden. I bland så hördes dunket från trummorna ut över hela kvar-
teret. Det hände att jag satt upp emot 8 timmar i sträck och bankade
och slog.


Idag står min gamla D-drums kvar som ett minne över åren med
dansbandet OPUS. De här trummorna använde jag i studion när vi
kompade Kjell Andersson på en av hans inspelningar. Men jag gillade
aldrig de digitala trummorna, akustiska ska det va´.


Vad är nu det här då, kanske någon frågar. Jo, en vanlig svensk-
tillverkad trapp. Mitt personbästa i att ta sig från rummet på vindan
och ner till köksbordet, låg på några ynka sekunder. Det gick så fort
att min far brukade säga till mig att ta det lugnt.
    - De låter som om de kommer  en elefant nerför trappen brukade
han säga, när jag rusade på som allra mest. Den höga farten berodde
ibland på att morsan hade ropat att det var matdags och när matdoften
letade sig upp till mitt rum då var det bara att fort som bara den "ta 
trappen" i tre steg. Å vips, så satt jag där vid de välluktande grytorna. Det
var då som pappa fällde kommentaren.


Våran katt Sessan fullkomligt älskar det gamla huset. Hon brukar smita
in ibland, och kan spendera hela nätter i en skön madrass på vinden.
Häromdagen när hon kom nertrippande från vindsrummet, frågade hon
om hotellfrukosten var serverad. Jovisst, sa jag. Gå bara in i köket så
kan fröken Sessan ta del av vår fräscha frukostbuffé. Hon är just nu vår
enda hotellgäst, och kommer nog också så att förbli. Sveriges enda katt
med eget hus på vischan. Jo, hon ligger rejält efter med hyran, men vi
har inte hjärta att kräva henne på pengar. Hon har varit arbetslös sedan
sommaren 2003.


Jag bestämmer mig för att ta en promenad i det vackra vädret. Men
jag blir en smula eftertänksam när jag hela tiden blir påmind om att
jag fyllt de femtio plus. Säg mig, vad har jag gjort för ont när väg-
verket hela tiden bankar in i min skalle hur gammal jag är?


På motsatta sidan av vägen, brukade man stå och vänta på bussen.
Det var 60-tal, det var grusväg och mina farföräldrar bodde till vänster
alldeles i hörnet. Farmor brukade be de väntande att komma in i stugan
när det var kallt ute. Då bjöd hon på kaffe och bullar medan farfar satt
vid bordet och läste Piteå-Tidningen.


Till höger om hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Där lämnade
traktens bönder sina mjölkkrus som mjölkbilen sedan kom och hämtade.
På mjölkbordet satt vi barn, Per, Anders, Roger N. Roger L. Kurt, Ingrid,
Agneta, Elisabet, Torgny m. fl. och drack vår "Sunkist" med sugrör, eller
en flaska "Merry" som vi köpte i den närliggande butiken. En av de bön-
der som kom med mjölk, var Viktor Nilsson. Han hade i regel ett krus
som han balanserade rätt så tjusigt på cykelstången.

----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST  legitimerad sakletare, upptäckare & filosof.