"Du å jag farfar"
Livets mystik har ännu ingen på ett hundraprocentigt sätt ännu lyckats lösa. Även om många kända och okända briljanta hjärnor försökt sig på detta genom århundrandens lopp. Att hitta livets fullständiga mening, har man också gjort seriösa ansträngningar att försöka lösa. Jag följer intressant med i det här sammanhanget, och debatten. Det är jag den förste att bekänna. För vem vet vad som kommer efteråt. D.v.s den dagen då vi skall påbörja vår resa ifrån denna världen. Religioner finns det gott om, det är bara att välja och vraka. Jag har läst böcker om människor som befunnit sig nära den gräns som vi kallar för död. Jag har tagit del av andra berättelser som handlar om vistelsen i dödsriket, och där man på intet sätt velat komma igen. För många år sedan läste jag en bok med namnet "Min glimt av evigheten", där personen ifråga varit kliniskt död flera minuter, men som lämnat sin kropp och mötts av det mest fridfullaste och bedårande som hon aldrig varit förunnad på jorden.
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
För att citera en känd artist från Gävle: "Vem ska man tro på?"
Medan livets dagar fortgår och mitt ansikte får lite nya fåror så försöker jag att skapa mitt eget lilla paradis på min lilla fläck på jorden som heter Hortlax. Men vad vore min hembygd utan min kära familj? Ingenting!!! Det finns dagar då allt verkat grått. Då varje sak känts tung och mödosam. Ja, ibland nästan på gränsen till betungande. Men så plötsligen gryr en ny morgon och varje cell i kroppen spritter av tokig glädje. Man vill ut, ställa sig på toppen av det högsta av berg och bara skrika ut sin glädje. Och varje andetag ger kroppen ny livskraft - det är för just dessa dagar man lever.
Idag när jag satt ute på vår bro och njöt av min frukost, hörde jag en välbekant stämma. Det var Norah och hennes pappa som kom in på grusgången. Med sig hade hon en grön hink med spade. Pappa Andreas håller just precis på att lägga ett nytt golv i huset, så han frågade om Norah skulle kunna stanna hos oss en stund. - Visst, det går jättebra, sa jag mellan tuggorna.
När pappa Ante gått, skred Norah till verket. Hon ville visa mig sin hink som var fylld av stenar. I Norahs värld var det inte sten, utan köttbullar. Hon ville bjuda sin farfar på sina hemmagjorda köttbullar. Och när jag tog en tugga (på låtsas) så såg Norah nyfiket på.
- Mmmm, jättegott, sa jag och slickade mig om munnen. Då tittade Norah granskande på mig och sa:
- Farfar, man kan ju inte äta sten förstår du! Men vi låtsas...
- Jaa, Norah det är klart att farfar låtsas.
Efter en stund blev det saft och kakor för Norah, kaffe för farfar. Bäst som vi satt där lutade hon sitt blonda änglahår mot mitt bröst och sa:
- Du å jag farfar!
Och just då så svämmade lyckan upp i mitt bröst. Den där lilla meningen med 12 små ord, fastnade i mitt huvud resten av dagen. "Du å jag farfar!", tänk vad ett par spontana ord kan glädja en farfar på snart 54 år så mycket. Det är då som tankarna om livets mystik återigen dyker upp. Att känna kärlek kan göra att man nästan lyfter ett par meter från marken. Små men mycket betydelsefulla ord fulla av värme och äkthet, kommen från mitt 3-åriga barnbarn.
Tänk tanken att livet sett helt annorlunda ut. Tänk att jag inte alls funnits vid liv i dag. Då hade jag inte fått Norahs ord i mitt öra. Då hade jag inte haft en liten treårig ängel på besök vid det där lilla bordet ute på bron. Då hade vi inte suttit där med saft- och kaffemugg sida vid sida, och med en kaka i handen. Meningen med livet då? Ja, min mening just här och nu är i alla fall att ha en vettig tillvaro med en hög livskvalitet. Och det är väl också det som står högst upp på allas vår önskelista.
På förmiddan dök hon plötsligt upp med hink och spade i handen. Hon
ville bjuda farfar på mat. Vi låtsades att det var köttbullar....
Att sitta sida vid sida en söndagsmorgon med sitt lilla barnbarn, är
den bästa av start på en ny okänd dag.
När vi suttit en stund lutar hon sitt huvud mot mitt bröst och säger:
"Du å jag farfar!". Sen så springer hon barfota ner på det daggvåta
gräset och ropar; "Vill du springa med mej, farfar?"
--------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
