Lars "Tjadden" Hällström (1923-2000)
Jag roade mig med att titta i ett Filmlexikon som kom ut 1973. Där återfinns Tjadden och en information om hans då inspelade fem långfilmer. Mest rörde det sig om komiska rollfigurer, precis det typ av fack som hans publik hade för vana att se honom i. Men så kom de allvarligare karaktärerna. Och tänk så skönt att även kunna titta på en skådis som även behärskar den "andra sidan" av sin personlighet. Allvaret. Hemma i Tjaddens stad, Norrköping, och även i det övriga landet gladde vi oss åt hans tokroliga figurer. Sådana där färgstarka gubbar som fick oss att skratta, bara genom att se hans anlete. Det är en stor konst att kunna locka människor till skratt. Ja, det kan ibland vara en hel vetenskap. En svår konst att behärska. En som kunde den fina konsten, och som hade den unika gåvan var alltså allas vår Lars Gustaf "Tjadden" Hällström.
Tjadden Hällström (1923-2000).
Mannen som fick oss att skratta.
-----------------------------------------------------------
Hej Roger!
Det var fina ord, här ovan, du har skrivit om Tjadden och hans allvarliga roll i filmen "Täcknamn Coq Rouge". En annan allvarlig roll Tjadden gjorde var som kommissarie Bergholm i "Profitörerna".
MVH
/ Sladden Hultgren, Norrköping
Hej Sladden! Jag beundrar aktörer som kan både och - om du förstår vad jag menar. Peter Haber är är ett lysande exempel på en skådespelare som både skänker sin publik skratt, men också kan vara väldigt djuplodande. Synd bara att Tjadden inte fick fler tillfällen att visa upp hela sitt register. Jag är övertygad om att han skulle gjort bra ifrån sig. Carl-Gustaf Lindstedt spelade ju Beck i filmen som kom 1976. Samt huvudrollen i "En handelsresandes död". Även Sten-Åke Cederhök var väl också och nosade på lite allvarligare roller under slutet av sin levnad. Inte heller att förglömma Nils Poppe som vi kunde se i "Det sjunde inseglet". Åke Grönberg visade också sitt allvarliga anlete i "Gycklarnas afton", båda filmerna signerade Ingmar Bergman.
//Roger.