Roger Lindqvist

I en blåmålad liten stuga i närheten av Kyrkbyn i Piteå landsförsamling, i unga vitstammiga björkars hägn och skyddad för himmelens alla väder och vindar av storskogen runt omkring, bor förre indelte soldaten vid Norrbottens Fältjägarekår vars första förläggningsplats var Pitholmsheden och sedan via Notviken kom att införlivas med Kungliga Norrbottens regemente i Boden, nr 93 Lagerspets, som häromdagen fyllde sina modiga 85 år.


93 Lagerspets.


Lagerspets med Oskar i förnamn, är en av de mest vitala 85-åringar man kan tänka sig och ändå har han aldrig marscherat i bara utförsbackar, eller seglat i medvind under sina dagar, som vi strax skola varda påminta om lite var. Oskar Lagerspets är vital, han är rak som en fura i skogen och han kan ännu - på sin 85-årsdag - ståta med en marschhastighet av 112 steg i minuten och vad det betyder vet bara den som själv har gjort sin värnplikt. Han ser bra och hör ännu bättre, han har tankeskärpa, iakttagelseförmåga och ett minne som många avundas honom. Om man skall karakterisera förre indelte soldaten 93 Lagerspets, så kan man väl icke göra det på annat sätt än genom att säga att han äger en envis beslutsamhet och en beslutsamhet som endast döden kan frånkänna honom.

Som ett bevis för hans fasta karaktär kan nämnas att han, som i mer än sin halva levnad varit en inbiten rökare och som haft pipan hängande i munnen dag för dag och om nätterna vaknat av begär att få suga till sig nikotingiftet, en dag för många år sedan helt enkelt bestämde sig för att icke offra ett öre till på "rökelsealtaret" slängde pipan och hela rasket på elden och sade: "Det var väl också sjutton om man skall vara herre över sig själv..." andra säger att det går inte...jag har försökt, men det går inte. Men jag säger att det måste gå! Och det gick också. I dag är han arg på alla rökelsekar här i världen. Så talade en gammal soldat!

Så har Oskar Lagerspets med åren blivit Kyrkbyns vördade hövding, som alla ser upp till och djupt skola sakna när han en dag är borta. Står han inför ett av livets många problem och beslutar sig för att lösa det, så blir det löst. Hans levnads farkost har kastats mot många skär och bankar, men alltid har han kommit välbehållen i land. Vägen har varit lång och svår under den 85-åriga fotvandringen och oöverskådliga hinder och barrikader ha understundom rest sig på vägen han gått, men alltid har han tagit sig fram till målet. Det är afton...

Barn och barnbarn, släktingar, vänner och grannar ha bringat 85-åringen sin hyllning under dagen, han har hållit gästabud tillsammans med dem alla och mottagit deras hyllningspresenter och nu sitter han ensam i sitt lugna och fridfulla tjäll. Då knackar undertecknad på och stiger in. Det blir ett glatt sammanträffande ty 1914 tillhörde vi båda två samma kompani på I 19. Lagerspets tog avsked från militärtjänsten år 1915.

Hans vagga stod i Pite-Långnäs och vid 10-årsåldern tog han plats som drängpojke hos en bonde i byn och hade sedan anställning hos än den ene, än den andre intill sitt 19:e år då han blev "egen herre" och drog iväg upp till de stora timmerskogarna. Där arbetade han om vintern och om sommaren var han sysselsatt vid sågverken. Han högg och drog timmer i Gäddträskån, Abraur, Moskosel och Jokkmokk. Tungt var arbetet, urusla voro bostäderna och dagsförtjänsten mycket ringa, 1:75 per dag när det var som lyckosammast. En vinter lastade han dragstöttingen hemma i Långnäs med säng- och arbetskläder och verktyg och proviant för mer än sju veckors bortovaro och en kall och bitande vintermorgon lade han och hans kamrater repet på axeln och började vandringen mot - Jokkmokk.

Stöttingen var tungt lastad vid avfärden från hemmet och de hårda strapatserna började redan andra dagens morgon då en rykande snöstorm uppstod. När de kommo fram till Skomanstjälen var det inte mycket kvar av krafterna, varför de underhandlade med en bonde där om ett inköp av hans häst. Hästen - en ytterst gammal och utmärglad krake - betingade ett pris av 30 kronor, men 30 kronor var mycket pengar på den tiden och då de därjämte ansågo att hästen icke skulle orka dra deras lastade stöttingar upp till Jokkmokk, beslöto de sig till sist för att draga dem själva vadan hästköpet fick vara.

Återigen repet på axeln, återigen tramp i metersdjupa snödrivor och efter åtta dygns slit och släp anlände de så äntligen till arbetsplatsen långt in i Jokkmokks snöhöljda skogar och voro då "mera döda än levande". När de kommo fram till målet fingo de ligga under bar himmel första natten och så fort de dagades började de att hugga virke till kojan som de skulle bo i under vintern, allt medan stormen piskade trädens kronor och snön yrde i vilt raseri runt omkring dem. Arbetet började småningom. De höggo och drogo timmer åt bolagen, men förtjänsten var mer än usel och därtill var det hart när omöjligt att få ut några pengar av bolagets inspektor. En dag stegade Lagerspets iväg in till inspektorn och bad om "nytt löneavtal", men inspektorn bad deputationen, Lagerspets och alla de andra att "försvinna och fara åt fanders". Dit hittar jag icke, sade Lagerspets, kanske inspektorn vill visa mig vägen dit?

Inspektorn var dålig vägvisare och förtjänsten ännu sämre, så när de kommo hem på våren var deras förtjänst under den vintern en ren förlust! Men det var att fatta nya tag, säger 85-åringen som sitter framför mig. När jag var 23 år ingick jag äktenskap och bosatte mig i Långnäs. Efter 27 års lyckligt äktenskap, eller år 1909 då hustrun dog, blev jag ensam, denna gång med 10 barn att försörja. Nåja, det gick det också barnen växte upp och kommo ut i livet åt var sitt håll. 8 barn har jag nu vid livet, 5 av dem äro bosatta i Luleå, 1 i Amerika, 1 i Norge och en son har jag här i Långnäs, säger Lagerspets.
    - När blev Lagerspets soldat då?
    - 1882 på hösten inskrevs jag som soldat vid Norrbottens Fältjägarekår, som då var förlagd på Pitholmsheden. Soldat var jag i 30 år och då jag tog avsked från tjänsten på hösten 1915 hade jag avancerat till furir och vid avskedet erhöll jag svärdsmedaljen. Från Pitholmsheden bar det i väg till Notviken och från Notviken slutligen till Boden. Det var mest besvärligt när vi hade förläggningen i Notviken och det hände då ofta att jag blev inkallad till tjänstgöring flera gånger under sommaren.
    - En sommar fick jag gå sju gånger från Långnäs till Notviken och lika många gånger tillbaka igen, så nog har jag lärt mig gå alltid.

    - Lagerspets har väl en hel del minnen från lägerlivet?
    - Jojomensan, det må du veta! Men jag vet inte precis om det är någonting särskilt jag kan tala om, jo, vänta skall du få höra på vad jag lät narra mig till en gång när jag hade hand om förråden vid kompaniet i Boden. Den vintern voro vi 63 soldater inne samtidigt. Det var Pitebor, Lulebor, Rånebor, Kalixbor och finnar och det vete tusan varifrån alla soldaterna voro, men några helgon voro de då åtminstone inte.
    - Du ska få höra förresten. De kommo överens att de skulle inköpa en liter brännvin per man, 100 pilsner och 40 porter och det bar i väg för några av dem till Luleå för att köpa denna sprit och jag blev utsedd till förvaltare, det var jag som skulle ha hand om alla denna smörja.

    - Jag var mot detta och ville icke alls åtaga mig uppdraget, men då de voro så envisa och bestämt skulle ha mig till detta, så sade jag en dag:
    - Ja, för all del, nog kan jag ta hand om spriten för jag har stort förtroende här på regementet och jag har nycklar till flera förråd och en nyckelknippa som är tung som en paltrensel, så nog ska det bli någon råd att låsa in spriten, om ni missköter er så får ni ingenting mer av hela kalaset, då låser jag igen för alltid och spriten är min. De lovade att sköta sig och gick ned till Boden där jag visste att det pågick en auktion, där inropade jag en stor kista med järnbeslag och låsanordning. Jag kånkade hem kistan till kompaniet och ställde in den i rustkammaren och på kvällen stuvade jag ned 63 liter brännvin, 100 pilsner och 40 porter i kistan. Fanjunkaren var flera gånger in i rustkammaren och jag var bara rädd att han skulle fråga vad jag hade i kistan, men det gjorde han aldrig. Nåja, det gick bra en tid. Men en dag när jag kom hem från Degerberget - jag hade lämnat ut ganska mycket sprit på kvällen innan jag reste dit upp - så lågo gubbarna redlöst berusade i sina logement, en del i sängarna, en del på golvet och en del tvärs över sängarna. Då blev jag arg och sparka och svor och levde vilt därinne, men det gick inte få någon reda med dem den dagen.

    - På morgonen ställde jag upp dem allihop och skällde ner dem riktigt och sade för dem att kompanichefen frågat mej om jag visste varifrån gubbarna fått spriten och är det inte så att ni lovar bot och bättring nu på stående fot, så tar jag mitt straff, det kan bli ett par månaders fängelse för att jag inhyst er sprit i kompaniförrådet, och talar om för kapten hur det hänger ihop. De gjorde bättring och jag sänkte deras ranson från och med den stunden och alltsammans avlöpte lyckligt och väl.

    - En gång flög den lede i mig och jag tog bondpermission och reste ned till Piteå för att supa. På kvällen när jag satt och söp som argast i sta´n kom det telefon till mig. Jag gick och svarade i telefon och sade: "Det här är Lagerspets, vad vill ni?
    - Jo, detta är från tredje bataljonens expedition, det är major Genberg som talar. Lagerspets skall omdelbart inställa sig på bataljonsexpeditionen!
    - Nej, håll an goherrar, jag kommer då jag blir till reds att komma och därmed basta, och så ringde jag av och fortsatte att supa. Dagen efter inställde jag mig och kom så till sist på förhör inför major Genberg. Jag erkände allt och medgav att jag handlat dumt, men jag sade också att jag var beredd att taga mitt straff som en hel karl, ty jag hade gjort mig förtjänt av den strängaste bestraffning. Då klappade majoren mig på axeln och sade:
    - Lagerspets har skött sig så bra i tjänsten tidigare att det blir ingen bestraffning denna gång. Men gör icke om detta en gång till Lagerspets, för då klämmer vi till mycket hårt. Lagerspets kan gå nu.

    - Tack, major, sade jag och slog ihop klackarna så att det ekade i hela bataljonsexpeditionen.
    - Men Lagerspets var ju furir och fick svärdsmedaljen?
    - Jo, medaljen fick jag vid avskedet och furirgraden skulle de prompt ha på mig fast jag icke ville ha den. Jag fick påstötningar flera gånger för att jag icke låtit sy fast gradbeteckningen och en dag tog fanjunkare Rudolf Wahlberg, som nu är boende i Piteå och gick upp till skräddarverkstaden med min rock och lät sy fast gradbeteckningen på den. Men då skämdes jag riktigt och jag sade åt fanjunkaren: "Jag skäms riktigt, det är ju jag som är här på handräckning och nu går fanjunkaren ärenden åt mej". "Ja, jag måste ju, då Lagerspets är så envis så. Men nu kan väl Lagerspets gå dit själv och låta sy fast beteckningen på de övriga rockarna?"
Det lovade jag förstås och jag gick också med detsamma.

    - Vad är Lagerspets åsikter om den nyare tiden, den som vi nu leva i?
    - Mina åsikter om den saken är helt enkelt den att vi har det mycket, mycket bra på alla sätt och vis. Jag var med som barn och såg och hörde när man auktionerade bort fattigmans barn och gamla orkeslösa män och kvinnor, precis som man nu auktionerar bort kreatur och skrot. Nu ger man dem pension och försörjningsmöjligheter och ingen enda behöver lida nöd i våra dagar. År 1869 fingo jag och mina föräldrar leva på barkgröt och ingenting annat, så nog vet jag hur det var på den tiden.

    - Nu har vi bara paradiset allihop och ingen som lider nöd. Man talar om högfärden i våra dagar och den fanns nog i min ungdom också, fast den kanske tog sig uttryck på annat sätt än nu. Vad var det annat än högfärd som var grunden till alla de stora hus som bönderna byggde? Byggde en bonde sig en mangårdsbyggnad, ja, genast var den andra färdig att bygga en ännu större. Därför lydde ordspråket också på den tiden så här:
"Stora hus, lite ljus. Stora fat, lite mat".
    - Vi har paradiset mitt ibland oss nu, bara vi förstodo det och ville sätta värde på det.
Så talade en gammal soldat. / Linder.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 september 1944.