2001 - en sommar att minnas...
Sommaren 2001 var en sommar med många utflykter. Ibland åkte vi ut till olika ställen bara för att ta till vara på det vackra väder som rådde. Vissa dagar åkte mina föräldrar med på en tripp. Det var den här sommaren som vi en dag beslöt oss för att åka över mot Västerbotten. En resa som min farsa alltid tyckte lika mycket om. Om detta har jag tidigare berättat. Jag tror att han var väldigt nyfiken på hur det en gång sett ut, på dessa ställen. Då bl a i Blåfors där min farfar föddes den 9 februari 1886. Och fastän min far var född i Hortlax, så var trakterna kring Byske och Blåfors "hans" på något vis. Så en solvarm morgon packade vi in oss i pappas bil - ni vet den där kärran som hade en massa underliga ljud för sig. Det har jag också berättat om. Bilen var pappas ögonsten. Precis som alla de andra fordonen som han hade under de fyrtio år han åkte runt på vägarna.
Naturligtvis så fanns det med massa mackor, fikabröd, kaffe, saft och framförallt Röda Lacket, som var pappas snus. Utan snus, ja, då var dagen helt förstörd, enligt farsan. Färden gick mot Blåfors. Och ju närmare länsgränsen vi kom, desto mer uppsluppen blev pappa. När vi var framme, och parkerat farsans Nissan Stanza, så dröjde det inte alltför länge innan termosen var öppnad och första kaffetåren i färd att drickas. Det luktade grönt av den saftiga ängen som låg utbredd framför våra ögon.
- Där! ropade jag till min far.
- Där låg farfars hus!
Så kom pappa gående mot mig på ängen, och log sitt bredaste leende.
- Jaså, ja, det var här som han föddes då, heller hur Roger?
- Jo, han bodde ju här fram till 14-årsåldern när han fick jobb som dräng på bondgårdarna häromkring.
- Åsså körde han postdiligensen också. Han blev ju rånad på vägen mot Piteå, nångång kring 1900-talets början.
Samtalet pågick medan vi sökte oss upp mot grusvägen, och myggorna gjorde sig påminda. Sedan så tog vi oss en ny slurk kaffe och en kanelbulle som Elisabeth bakat dagen före. Barnbarnet Daniel satt med sitt saftglas och tittade på oss. Min mor och Elisabeth lyssande, och begrundade.
- De är fint här i Blåfors, sa min far, och tittade på morsan.
- Kanske vi skulle ta å flytta hit? Nåå, va säger du, Maj-Gerd?
-Jadu, John, jag tror nog att vi bor kvar hemma i Bergsviken.
Det där med att flytta, var ett skämt från hans sida. Ibland kunde han säga till oss att han och mamma skulle bosätta sig i Byske, eftersom han tyckte att det var så fint där. Men vi visste allihop att det var pappas sätt att skoja, både med oss och sig själv. Sommaren 2001, vandrade farsan återigen på de sommargröna ängarna i farfar Amandus by, Blåfors, och jag vet att han njöt av varje sekund.
Midsommarafton 2001. Mamma och pappa sitter hemma hos oss vid
ett blomsterfyllt matbord. Samma sommar vandrade pappa på de gröna
Blåfors-ängarna...en plats dit han ofta sökte sig. Där fanns livets rötter -
där hans far, Amandus, en gång såg dagens ljus, en februaridag 1886.
Pappa på den plats där farfars föräldrahem en gång låg. Ett rött litet
torp där Kalle och Lena Lindqvist bodde med sina barn: Johan, Carl-
Gustaf, Olivia, Hilda, Viktor, Amandus och Emma.
Inte så långt från Blåfors, ligger Lundfors. Där står den kvarn som
min mormorsfar, Jonas, en gång brukade.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST den 6 augusti 2001.
Naturligtvis så fanns det med massa mackor, fikabröd, kaffe, saft och framförallt Röda Lacket, som var pappas snus. Utan snus, ja, då var dagen helt förstörd, enligt farsan. Färden gick mot Blåfors. Och ju närmare länsgränsen vi kom, desto mer uppsluppen blev pappa. När vi var framme, och parkerat farsans Nissan Stanza, så dröjde det inte alltför länge innan termosen var öppnad och första kaffetåren i färd att drickas. Det luktade grönt av den saftiga ängen som låg utbredd framför våra ögon.
- Där! ropade jag till min far.
- Där låg farfars hus!
Så kom pappa gående mot mig på ängen, och log sitt bredaste leende.
- Jaså, ja, det var här som han föddes då, heller hur Roger?
- Jo, han bodde ju här fram till 14-årsåldern när han fick jobb som dräng på bondgårdarna häromkring.
- Åsså körde han postdiligensen också. Han blev ju rånad på vägen mot Piteå, nångång kring 1900-talets början.
Samtalet pågick medan vi sökte oss upp mot grusvägen, och myggorna gjorde sig påminda. Sedan så tog vi oss en ny slurk kaffe och en kanelbulle som Elisabeth bakat dagen före. Barnbarnet Daniel satt med sitt saftglas och tittade på oss. Min mor och Elisabeth lyssande, och begrundade.
- De är fint här i Blåfors, sa min far, och tittade på morsan.
- Kanske vi skulle ta å flytta hit? Nåå, va säger du, Maj-Gerd?
-Jadu, John, jag tror nog att vi bor kvar hemma i Bergsviken.
Det där med att flytta, var ett skämt från hans sida. Ibland kunde han säga till oss att han och mamma skulle bosätta sig i Byske, eftersom han tyckte att det var så fint där. Men vi visste allihop att det var pappas sätt att skoja, både med oss och sig själv. Sommaren 2001, vandrade farsan återigen på de sommargröna ängarna i farfar Amandus by, Blåfors, och jag vet att han njöt av varje sekund.
Midsommarafton 2001. Mamma och pappa sitter hemma hos oss vid
ett blomsterfyllt matbord. Samma sommar vandrade pappa på de gröna
Blåfors-ängarna...en plats dit han ofta sökte sig. Där fanns livets rötter -
där hans far, Amandus, en gång såg dagens ljus, en februaridag 1886.
Pappa på den plats där farfars föräldrahem en gång låg. Ett rött litet
torp där Kalle och Lena Lindqvist bodde med sina barn: Johan, Carl-
Gustaf, Olivia, Hilda, Viktor, Amandus och Emma.
Inte så långt från Blåfors, ligger Lundfors. Där står den kvarn som
min mormorsfar, Jonas, en gång brukade.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST den 6 augusti 2001.
Kommentarer
Trackback
