Utflykt sommaren 1998

Rätt ofta så åkte vi tillsammans med mina föräldrar ut på utflykt med matsäckskorg m.m. Bilden som visas är ett typexempel hur det kunde se ut. Pappa John var alltid lika lycklig varje gång det bar ut i naturen. Även min mamma Maj-Gerd hängde med på utflykterna med glädje.
    - Vi sticker ut, Maj-Gerd. Vi tar kaffetermosen och lite fika med oss. Så kunde det låta hemma när farsan fick sin inspiration.

Så bar det iväg mot okända/kända mål. Min pappa åkte gärna över länsgränsen till Byske. Han älskade att vistas i Byske, Blåfors, Åbyn, Gagsmark, Brännfors m.m. Farsan hade sina rötter från det lilla Blåfors. Knappt cirka tre mil från hemadressen. Min farfar var född där 1886. Och varje sommar skulle vi dit för att "kolla läget". När jag var barn fanns en bit av husgrunden kvar där farfar Amandus en gång bott. Någon liten bräda kanske också som låg där och skräpade. I tio årsåldern ca. blev jag mer och mer fascinerad av gamla saker. Ja, redan då drömde jag om att en dag bli arkeolog. En av våra grannar hade det yrket, och jag minns att jag avundades honom.

Arkeologintresset gick så långt att vid ett av besöken vid farfar Amandus barndomshem, tog jag i ivern en bit av en halvrutten bräda hem och lade i bodan. När pappa frågade vad jag skulle göra med den så sa jag: SPARA!
Det var ungefär då som samlarivern tog sin början. Om arkeologer använder samma strategi som jag gjorde, att plocka på sig gamla ruttna brädstumpar för att lägga i en boda ja, den frågan låter jag bli obesvarad.


ROSFORS BRUK, sommaren 1998. Vi sitter tillsammans med mina
föräldrar. Pappa vurmade för att vistas ute i den somriga naturen. Han
(liksom jag) var en stor älskare av vår o sommar). Ibland så trängdes
vi i farsans Nissan Stanza GPX 686. Och innan det bar iväg så kom han
med sina bilnycklar, gav dem till mig och sa: - Hööru, du får köra!
Och fastän bilen gav ifrån sig knarrande konstiga ljud, så sträckte farsan
på sig och sa: - Hördu Roger, visst har jag en riktig bil? Du förstår att
de där ljuden de är ingen fara, det är bara att köra! Men visst är han
mjuk och behändig? Ja, kära pappa i din himmel, visst hade du en fin
och präktig kärra, fastän jag ibland trodde att den skulle braka ihop mitt
på vägen. Bilen liksom farsan, är borta sedan flera år.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0